Sossarna är trötta

Man skall inte fokusera för mycket på personer i politiken. Och man skall definitivt inte fästa mycken vikt vid politikers utseenden. Men jag måste säga att partiledaren Mona Sahlins [Jag skrev denna essä på sommaren av år 2009, då Mona Sahlin fortfarande var SAPs partiledare.] framtoning har en slående likhet med hela partiets framtoning. Mona Sahlins ansikte är som en mjuk deg. Hennes ögon är lika livliga som fiskögon. När hon pratar låter Mona Sahlin lika spännande som en ljummen tallrik havregrynsgröt.

SAP är likadan som Mona Sahlin. Trött och tråkig. Det finns ingen moralisk glöd hos sossarna längre.

Varför? Sossarnas kärntrupper påstår att sossarnas problem med trötthet beror på att dagens socialdemokrater inte håller fast vid den traditionella socialismen. Om bara SAP hittade tillbaka till forndagens rötter, då skulle forndagens moraliska glöd återuppstå, säger de gamla gråsossar som vägrar att ge upp. Men detta är en villfarelse.

Det är just lojaliteten till den traditionella socialistiska politiken som har gjort SAP till en trött, gaggig pensionär. Socialismen är nämligen döende och befinner sig på den politiska långvården. Den lever kvar endast som en senil åldring som inte har några tankar längre och som är på väg att lugnt och stilla somna in. Socialismens dagar är förbi.

Den ”bruna” varianten av socialismen dog som bekant i Andra världskriget. När Andra världskriget tog slut, och koncentrationslägren avslöjades, beseglades fascismens och nazismens öde. De ”bruna” har inte en chans längre. Nästintill ingen tar dem på allvar. Enstaka virrhjärnor kan tyvärr fortfarande utgöra ett fysiskt hot mot enskilda invandrare, judar, homosexuella o.s.v. - men fascisterna utgör tack och lov inte längre något hot mot samhället som helhet.

Den kommunistiska, "röda" varianten av socialismen dog när Öststaterna kollapsade i slutet av 1980-talet. När det visade sig att de kommunistiska diktatorerna i öst inte längre vågade försöka behålla makten med bruk av massivt våld, då kunde nästintill ingen längre ta kommunismen på allvar. Enstaka övervintrande sextioåttor i Sverige fortsätter att sitta på sina kamrar och tuggar teser med ett glas rödvin i handen. Men de unga bryr sig inte om att studera de där teserna längre. Det finns tack och lov inte längre någon kämpande kommunistisk rörelse av betydelse i Sverige.

Den socialdemokratiska halvröda, och samtidigt halvbruna, varianten av socialismen dog en långsam, utdragen död under 1980-talet och 1990-talet. Det började med Olof Palme. De av oss som är tillräckligt gamla minns hur Palme under valrörelsen 1982 lovade dyrt och heligt att när han vann valet skulle han rädda ekonomin genom att vrida politiken ordentligt ”åt vänster”. Men hans första åtgärd efter valsegern var att devalvera kronan med 16% i syfte att öka företagsvinsterna! Palme satsade allt på att rädda ekonomin genom att vrida politiken ordentligt ”åt höger”. Svenska folket drog nog slutsatsen att om inte ens Palme själv trodde att Sveriges problem kunde lösas med traditionell socialdemokratisk politik, då kunde de nog inte heller lösas med traditionell socialdemokratisk politik. Och folket hade rätt. Det är bara synd att inte också de borgerliga politikerna började fatta att socialdemokratisk politik ingalunda duger.

Sprickorna i välfärdsstatens slitna fasad syns överallt nuförtiden. Människor dör av felbehandlingar och långa köer i den socialistiska sjukvården. De gamlas pensioner urholkas i det socialistiska pensionssystemet. Ungdomarna lär sig inte ens att läsa och skriva ordentligt i den socialistiska skolan. Miljonprogrammets bostadsfastigheter förfaller. Arbetslösheten ökar. Tågen (som ju är statliga) går inte i tid. Bidragstagarna får inte ens sina kära bidrag i tid - därför att byråkraterna inte hinner med pappersarbetet!

Här är några citat ur dagspressen, som ger en fingervisning om vartåt det lutar för den sjuka välfärdsstaten:

”Miljonsatsning hjälpte inte patienter. Den socialdemokratiska regeringens mångmiljonsatsning på psykvården har inte gjort någon skillnad för de enskilda patienterna. Det skriver Socialstyrelsen i sin slutrapport.” (SvD den 2e augusti, 2007)

”Stöd till psykiskt störda döms ut. Stockholms stads hjälp till utsatta räcker inte enligt Socialstyrelsen.” (SvD den 26e augusti, 2007)

”Barnmisshandel blir allt vanligare. Antalet ärenden av barnmisshandel fortsätter att öka dramatiskt enligt siffror från Brottsförebyggande rådet (Brå). Nyligen uppdagades ett fall där en knappt två månader gammal flicka i Stockholmsområdet misstänks ha misshandlats till döds.” (SvD den 22e augusti 2008)

”Flera unga till akuten efter våld. Antalet våldsoffer på akuten har ökat med 30 procent på 3 år enligt ny undersökning.” (SvD den 15e juni, 2008)

”Psykisk ohälsa bland unga ökar . . . Andelen självmordsförsök bland unga kvinnor har ökat dramatiskt och allt flera unga vårdas på sjukhus för depression eller ångest, enligt TT.” (SvD den 26e mars, 2009)

”Allt fler unga blir förtidspensionärer.” (SvD den 29e april, 2009)

”Trycket ökar i pressat yrke . . . Mer än tre av fyra socialsekreterare i Stockholm anser att de har inga eller små möjligheter att leva upp till socialtjänstlagens intentioner.” (SvD den 28e november, 2008)

”Antalet unga hemlösa ökar.” (SvD den 1e juni, 2008)

”Fler kvinnor dricker ihjäl sig. Antalet som dör av skrumplever har ökat med 25 procent på sex år.” (SvD den 30e april, 2007)

”Våld i äldrevården vanligt enligt studie.” (SvD den 19e april, 2007)

”Fattiga barn blir fler i storstäderna.” (SvD den 27e mars, 2006)

”Yngre låter bli att gå till tandläkare . . . Förklaringen är att de av ekonomiska skäl allt oftare låter bli att gå till tandläkaren.” (SvD den 3e oktober, 2006)

”Gamla hotas av undernäring . . . Var femte som bor hemma och får hjälp av maten från hemtjänsten beräknas lida av undernäring. Ännu fler ligger i riskzonen.” (SvD den 3e mars, 2006)

”Svenskarna mår allt sämre. Svenskarnas psykiska hälsa har blivit allt sämre sedan mitten av 1980-talet. Det visar en ny studie från Arbetslivsinstitutet.” (SvD den 2e november, 2004)

” Vi vet att skador i vården är ganska omfattande . . . Han [Håkan Sörman, vd för Sveriges Kommuner och Landsting] pekar på att undersökningar antyder att 2.500-3.000 människor dör varje år till följd av skador de får i kontakt med vården.” (SvD den 9e november, 2008)

”Vårdslarv dödar tusentals årligen.” (SvD den 11e juli, 2007)

”Tre av fyra lungcancerpatienter får behandling för sent. När diagnosen väl är ställd kan de inte opereras.” (SvD den 26e mars, 2007)

”Strokevård håller inte måttet.” (SvD den 7e maj, 2007)

”Rädda läkare vågar inte kritisera brister i vården . . . De hukar under den nya ledarstilen på många sjukhus . . . ” (SvD den 9e februari, 2003)

”Praktiskt taget alla amputationer av fötter som görs på diabetiker i svensk sjukvård är onödiga. Med en bättre vård för sockersjuka skulle dessa tragiska ingrepp kunna undvikas och miljarder sparas för landstingen.” (SvD den 18e januari, 1984)

”Diabetiker amputeras i onödan." [Fortfarande! (Se citatet ovan från den 18:e januari, 1984.)] (SvD den 2e februari, 1997)

”Svenska vägar bland de sämsta i Europa.” (SvD den 9e februari, 2008)

Det är nog inte längre så värst många svenskar som tror på den där skrönan om att välfärdspolitiken ökar välfärden. Välfärdspolitiken är ju en utspädd variant av socialismen. Socialismen har misslyckats i samtliga länder i världen där den har prövats. Sovjetunionen, Kommunist Kina, Vietnam, Kuba, Kambodja o.s.v. Och socialismen har misslyckats i samtliga sektorer i den svenska välfärdsstaten där den har prövats. Sjukvården, utbildningen, pensionerna, äldreomsorgen o.s.v. Var någonstans har socialismen någonsin lyckats? Kan någon ge ett exempel?

Det finns två huvudskäl till att sossarna numera är så trötta.

Ett är att sossarna inte längre själva tror på den där välfärdsstaten. Sossarna vet innerst inne att deras välfärdsstat är ett stort, präktigt misslyckande - rentav ett fiasko. Men de orkar inte erkänna att de hade fel! De upprepar de slitna fraserna – ”Rättvisa, jämlikhet, välfärd, solidaritet o.s.v.” som om de spelade en gammal repig grammofonskiva från rekordåren på 1950-talet. De har satsat hela sitt politiska och psykologiska kapital på ett bluffprojekt till investering – och nu kan de inte förmå sig själva att likvidera eländet! Istället försöker de göra bättre reklam för fuskbygget - och de försöker nödhjälpligt lappa och laga fasaden på fuskbygget - i ett fåfängt hopp om att de skall återfå hyresgästernas förtroende och röster.

Det andra skälet till sossarnas trötthet är att fuskbygget aldrig hade ett ordentligt intellektuellt fundament att stå på till att börja med. Socialismens filosofi har alltid varit en luftpastej. Alla sade att socialismen skulle vara ”osjälviskhetens” system. Sossarna låtsades inte om att osjälvisk självuppoffring logiskt sett leder till döden - inte till livet. Alla sade att socialismen skulle medföra ”social rättvisa”. Men ingen sosse kunde förklara någorlunda tydligt just vilken ”fördelning” skulle vara rättvis - eller vad det var som gav somliga en rätt att ”fördela” andras produktion. Alla sade att socialismen skulle medföra ”jämlikhet”. Men ingen sosse kunde förklara varför en skurk eller parasit skulle ha rätt till lika mycket som en sund människa. Alla sade att socialismen skulle medföra ”ekonomisk demokrati”. Men ingen sosse kunde förklara varför det var demokratiskt att ingen fick äga. Eftersom välfärdsstaten aldrig hade en rationell intellektuell grund att stå på har sossarna idag ingen aning var de skall hitta några idéer att försvara fuskbygget med. Och de är minsann inte sådana där självständiga tänkare som kan komma på några kloka idéer alldeles själva!

Men om sossarna är så dåliga – varför kan då inte borgarna utan vidare sopa golvet med dem? För att finna svaret på den frågan bör du läsa min artikel här alldeles intill på min blog, den med titeln: ”Timbro är feg”.