Vad skall vi göra med brottslingarna?

Brottslingarna idag får inte blott och bart ett straff, för att sedan lämnas vind för våg. De får också ”kriminalvård”. Det ligger faktiskt något i den där idén att brottslingar bör få hjälp med att ”komma tillbaka”. Om brottslingarna inte fick hjälp med att återanpassa sig in i samhället, då skulle nämligen risken vara oerhört stor att de bara skulle begå nya brott så snart de kom ut ur fängelset.

Och det skulle ju alla skötsamma medborgare förlora på!

En brottsling har ju ofta ingen aning om hur något annat sätt att leva livet, förutom det att begå brott, går till. Och en brottsling behöver också så mycken motivation som möjligt för att bryta sitt destruktiva livsmönster.

Men dagens kriminalvård gör helt fel. Den är inriktad på att få brottslingen att känna sig bättre. Dagens kriminalvård försöker bygga upp brottslingens självkänsla. Psykologerna eller socionomerna eller vad behandlarna nu kallas för, de ”förklarar” brottslingens beteende med faktorer som ligger utanför brottslingen egen kontroll. De meddelar brottslingen att hon är som hon är därför att hon har bara råkat bli ett offer för negativa influenser under barndomen – som t.ex. dåliga föräldrar, olämpliga vänner, en osund boendemiljö o.s.v. – och de meddelar brottslingen att den ”kapitalistiska” samhällsordningen är orättvis, så att det på sätt och vis är naturligt att människor ägnar sig åt brott i ett sådant samhälle. Men att hon, brottslingen, måste lära sig att bekämpa orättvisorna som hon utsätts för på ett ”bättre” sätt än genom att begå brott. Så behandlarnas sätt att försöka få brottslingen att förbättra sitt beteende, är att meddela henne att hon visserligen är ett offer, men att det råkar finnas bättre sätt för henne att bekämpa orättvisorna än att begå brott.

Detta är fullständigt bakvänt! För att få brottslingen på bättre tankar, måste hon uppmuntras till att bli realistisk. I synnerhet måste hon bibringas en realistisk självuppfattning. Hon måste sluta upp med att inbilla sig själv att hon är ett offer, och att hon bara hämnas de påstådda orättvisorna när hon begår brott. Brottslingen måste få ett tryck på sig att börja inse att hon är en dålig människa så länge som han begår brott - och hon måste inse att det är hennes eget fel när hon begår brott. Om brottslingen bringas att förstå att hon faktiskt rår för det hon gör, och att hon helt enkelt är en usel och rutten varelse, så länge det hon väljer att göra är att begå brott - då får hon de psykologiska förutsättningarna för att avsluta sin brottskarriär och äntligen bli till en anständig människa.

Den grundläggande principen här är att det aldrig lönar sig att förfalska verkligheten. ”Vita lögner” kan inte åstadkomma något gott. Att få brottslingen att må bra, när hon objektivt sett inte förtjänar att må bra, det kan inte föra något gott med sig. Om man meddelar en brottsling att hon är ett offer, då uppmuntrar man henne bara. Hon kommer ju att kunna fortsätta med att rationalisera sitt fördärv, om hennes behandlare förstärker hennes inbillning att hon är ett offer. ”Jag rår ju inte för det!” eller ”Samhället förtjänar det!” kommer brottslingen att tänka nästa gång hon begår ett brott. Det enda sättet att motivera brottslingen är att ”hjälpa henne” till att mera intensivt uppleva det självförakt som hon förtjänar att uppleva.

Men det räcker förstås inte med att känna självförakt. Brottslingen måste också fås att inse att hon kan göra något åt eländet! Behandlarna måste förklara för henne att det är hennes eget fel när hon begår brott - d.v.s. att hon själv rår för det. Och att hon därför kan göra bättre - om bara han verkligen vill.

Här kan vi se värdet av att ge brottslingar kännbara straff. Ett straff visar brottslingen på ett handfast sätt att de anständiga människorna (och hon vet innerst inne att hon själv inte är en av dem) ser ner på henne så länge som hon begår brott, och att de absolut inte kommer att bara finna sig i det om hon begår brott i fortsättningen. Straffet visar brottslingen på ett handfast sätt att hon inte kan räkna med att hennes offer och dess´ kompisar bara kommer att vända andra kinden till om hon begår ett brott mot dem igen. Alldenstund hon väljer att begå ett brott igen, då kan han räkna med att få ett obehagligt straff igen.

Så brottslingen tenderar att avskräckas från en fortsatt brottsbana.

För att straffen skall fylla denna funktion, måste de förstås vara riktigt obehagliga!

Därför vore det nog vara en fördel om samhället började använda kroppsbestraffning mot brottslingar, och dessutom mot ungdomar som uppför sig illa i skolan. Det svenska samhället har ju blivit mera våldsamt (Mycket mera!) sedan agan i skolorna avskaffades på 1950-talet. Idag är det inte helt ovanligt att tonåringar drar kniv på sina lärare. Hur skall lärarna ha en chans att inge respekt hos ungdomarna, om de inte har någon befogenhet att utsätta ungdomarna för några kännbara straff?

Vuxna brottslingar skulle nog också reagera på kroppsbestraffning. Fysisk smärta som straff har fördelen att den är direkt varseblivningsmässig och är därtill på köpet intensiv. Smärtan man upplever vid en omgång aga, är omedelbar och intensiv, på ett helt annat sätt än den långvariga och lågintensiva uttråkning som en dömd brottsling lär uppleva på kåken. Därför vore nog kroppsbestraffning ett mera effektivt straff än fängelsestraff (man skulle förstås behöva sätta grova brottslingar i fängelse ändå, efter det att de hade fått sin omgång aga, för att isolera dem från resten av samhället - och därmed skydda de skötsamma medborgarna).

Men trots att det är viktigt att ge brottslingar ett kännbart straff, så räcker det inte. Det är minst lika viktigt att reformera brottslingarnas tänkande. De måste bibringas två livsviktiga insikter. Dels att de rår för vad de väljer att göra. Och dels att så länge det de väljer att göra är att begå brott är de riktigt usla varelser! Brottslingar kommer inte att komma på bättre tankar förrän och förutom de förmås att känna starka skuldkänslor och ånger över sina brott.

Så kriminalvårdens yttersta målsättning bör vara att bibringa brottslingarna en realistisk verklighetsuppfattning. I synnerhet en realistisk självuppfattning!

Inga inbillningar tillåtna om att brottslingarna är offer, tack!