Hedi Bel Habib, en fil dr. och forskare (antagligen i nationalekonomi) skriver i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2010 som ett inlägg på debattsajten Newsmill] att den ekonomiska utvecklingen i USA under de senaste åren bevisar att lägre skatter - i synnerhet lägre skatter för de rika - ger lägre ekonomisk tillväxt, ökad arbetslöshet och sämre statsfinanser. Habib presenterar en del ekonomiska fakta som han tycker styrker denna hans tes. Han påpekar att under presidenterna Reagan och Bush d.ä. sänktes de högsta marginalskatterna inledningsvis - och sedan blev den ekonomiska tillväxten relativt låg medan budgetunderskotten skenade. Sedan, under president Clinton, höjdes skatterna på de rika - och den ekonomiska tillväxten blev bättre än den hade varit under Reagan och Bush d.ä. Dessutom förbättrades statsfinanserna. Sedan, under president Bush d.y. försämrades tillväxten igen - och budgetunderskottet återigen blev större.
Sambandet som Habib ser är att högre skatter, speciellt på de rika, ger bättre statsfinanser, högre ekonomisk tillväxt och lägre arbetslöshet. Lägre skatter, tror han, ger bara sämre statsfinanser, lägre ekonomisk tillväxt och högre arbetslöshet.
Jag svarar att det visst är sant att statsfinanserna försämrades under Reagan och Bush d.ä., och att de förbättrades under Clinton. Men det berodde ju inte på skatterna - det berodde på utgifterna!
President Reagan gjorde tämligen bra ifrån sig när det gällde att sänka skatterna på de rika. Det hedrar honom att han sade "Nej!" till avundsjukans politik ifråga om skatterna. Men Reagan var samtidigt usel på att sänka de offentliga utgifterna. Och egentligen sänkte inte Reagan det totala skattetrycket alls! Han sänkte ”bara” de mest skadliga skatterna - d.v.s. de som drabbade de mest produktiva medborgarna (höginkomsttagarna och de rika) hårdast. Men det totala skattetrycket ökade under Reagan - det ökade bara inte lika snabbt som det hade gjort under 1970-talet, och som det skulle ha gjort under 1980-talet också, Reagan förutan.
Men - de offentliga utgifterna ökade lavinartat under Reagan. President Reagan gjorde inga nedskärningar alls att tala om i välfärdspolitiken.
Det gjorde däremot President Clinton! Clinton ”ärvde” ett politiskt klimat efter Reagan där det var politiskt ”lönsamt” att minska parasitismen som frodades i välfärdsprogrammen. Så Clinton, politisk opportunist som han var, reformerade de välfärdspolitiska programmen på ett sådant sätt - mest under åren 1994 och 1995 - att det blev svårare för amerikaner att leva på bidrag. Därför blev många av de ”fattiga” bland amerikanerna illa tvungna att skaffa sig ett jobb - istället för att leva på bidrag. Så det var inte konstigt att arbetslösheten sjönk under Clintons år vid makten. Staten betalade ju inte amerikanerna för att lata sig i lika hög grad som den hade gjort tidigare. Och när staten inte delade ut bidrag fullt lika frikostigt som förut, samtidigt som flera amerikaner såg till att skaffa sig ett jobb - då var det naturligt att statsfinanserna förbättrades också!
Mindre välfärdspolitik ger en bättre samhällsekonomi med andra ord!
Men om det är bra för den ekonomiska tillväxten att sänka skatterna för de mest produktiva samhällsmedlemmarna - d.v.s. höginkomsttagarna och de rika - varför tog då inte den ekonomiska tillväxten fart redan under Reagan och Bush d.ä.? Antagligen därför att det tar tid att få upp ångan i en jättestor ekonomi som den amerikanska.
Skattesänkningarna i början av 1980-talet lade grunden för högteknologi-boomen under 1990-talet. När Reagan sänkte i synnerhet reavinstskatterna under sina första år vid makten, ökade farten i "venture capital"-sektorn (d.v.s. riskkapitalsektorn på svenska). Massor med små innovationsföretag startades - speciellt inom databranschen. Dessa små innovationsbolag kunde inte växa sig stora hur snabbt som helst. Det var först under 1990-talet, då Clinton råkade sitta vid makten, som resultatet av Reagans strategiska skattesänkningar visade sig. Då hade de nya innovationsföretagen nått så långt att bl.a. Internet växte fram i rekordfart. Demokraten Al Gore är ökänd för att han skröt med att det var han som hade uppfunnit Internet. Men republikanen Ronald Reagan skulle faktiskt med större fog ha kunnat göra anspråk på att han hade gett upphov till Internet-revolutionen!
Skattepolitiken är således inte fullständigt irrelevant för välfärdsutvecklingen. Att sänka skatterna för höginkomsttagarna och de rika, som Reagan gjorde, kan faktiskt gagna välfärden rejält. Men man gagnar välfärdsutvecklingen ännu mycket mera om man, som Clinton gjorde, genomför nedskärningar i välfärdspolitiken och de offentliga utgifterna!
Hur kan då Hedi Bel Habib ha fått allt detta så helt om bakfoten? Det beror på ett fenomen som vi tidigare har sett även här i Sverige. ”Höger”-regeringar känner sig tvungna att ”bevisa” att de inte är fiender till "välfärden". De känner sig nödsakade att plussa på utgifterna för välfärdsprogrammen för att mota bort den för dem förhatliga "hjärtlösa höger"-stämpeln - med resultat att statsfinanserna och välfärden försämras. Borgerliga regeringar brukar försöka bevisa att de är ”bättre sossar” än sossarna själva. Det var det vi såg under de katastrofala ”borgerliga regerings-åren" här i Sverige 1976-1982. Då blev budgetunderskotten rekordstora och observatörer utomlands kommenterade utvecklingen med att de borgerliga regeringarna ”spenderade pengar som en berusad sjöman”. ”Vänster”-regeringar däremot har större praktiska möjligheter att göra inskränkningar i välfärdspolitiken. De har ju sin ”vänsterhet” som alibi. Alla väljare ”vet” ju att en vänsterregering inte är en fiende till "välfärden". Så de reagerar inte så mycket då en vänster-regering (typ Clinton-regeringen) gör ingrepp i välfärdspolitiken.
Så ”vänster”-regeringar kan genomföra nedskärningar i välfärdspolitiken och komma undan med det!
När socialdemokraterna kom tillbaka till makten år 1982 förväntade väljarna sig att den skulle vrida politiken åt ”vänster”. Men Palme gjorde precis tvärtom! Den nya Palme-regeringens allra första åtgärd efter valsegern var att devalvera kronan med 16%, och följa upp den jättedevalveringen med åtgärden att förmå fackföreningarna att lova att de inte skulle begära ”kompensation” för devalveringen. Därmed sköt företagsvinsterna i höjden - vilket var meningen! Tack vare de kraftigt ökade företagsvinsterna ökade investeringarna och exporten - och arbetslösheten sjönk. Följaktligen förbättrades även statsfinanserna och den ekonomiska tillväxten. Trots att den socialdemokratiska regeringen också tyvärr försökte rädda kvar välfärdspolitiken.
Motsvarigheten till detta i den amerikanska politiken under de senaste 30 åren är den att de republikanska presidenterna för det mesta har plussat på de offentliga utgifterna - speciellt utgifterna för välfärdsprogrammen. Med en tämligen dålig ekonomisk utveckling som följd - t.ex. under 1980-talet och 2000-talet. Medan den demokratiska presidenten Clinton fann att det var politiskt möjligt att genomföra tillräckligt omfattande ingrepp i välfärdsprogrammen för att få fart på den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet. Det skall tydligen till en vänsterregering för att man ska kunna få till stånd nyttiga nedskärningar i välfärdspolitiken!
Och när republikanerna återigen fick makten i USA år 2000 återgick allt till det ”normala”. D.v.s. välfärdsprogrammen fick återigen svälla ohämmat. Under President Bush d.y. utvidgades bl.a. både läkemedelssubventionerna och programmen för att uppmuntra fattiga till att köpa bostäder med lånade pengar. Dessa välfärdsutgifter hade katastrofala konsekvenser för ekonomin och statsfinanserna som följd.
Till sist vill jag kommentera Habibs observation att den ekonomiska utvecklingen i USA var mycket bättre på 1950-talet, då de högsta marginalskatterna var över 90%, än de var under 1980-talet och senare, då marginalskatterna hade blivit väsentligt lägre. Bevisar det av Habib nämnda förhållandet att höga skatter på de rika är bra för den ekonomiska tillväxten? Nej, ingalunda. Det bevisar i stället att lägre offentliga utgifter är bra för den ekonomiska tillväxten!
Till att börja med var skatterna på de högsta inkomsterna I USA inte så himla höga I praktiken under 1950-talet. De rika hade ju mycket stora möjligheter att göra stora avdrag på sina inkomstskatter under 1950-talet. Och - på 1950-talet var de federala utgifterna i USA mycket lägre än de hade blivit på 1980-talet och senare. Om inte jag minns fel (Jag är inte ekonom, och jag har inte bra tillgång till officiell ekonomisk statistik.) låg de federala utgifterna i USA på 1950-talet på nivån mellan 20 och 25 % av BNP. Under åren sedan början av 1980-talet har de federala utgifterna i USA i stället legat på uppemot 40% av BNP! Högre offentliga utgifter ger således lägre ekonomisk tillväxt och sämre statsfinanser.
Så vad är slutsatserna av denna min analys av den ekonomiska utvecklingen i USA?
Att varken dagens ”höger” eller ”vänster” kan lösa de ekonomiska problemen och rädda välfärden.
Både den befintliga ”högern” och och den befintliga ”vänstern” i det moderna USA och Sverige, står för den trötta, parasitära välfärdspolitiken och blandekonomin. Vi behöver något mera radikalt för att rädda ekonomin och välfärden. Vi behöver en renodlad kapitalism (Obs! Inte ”compassionate conservatism” - och inte traditioner och religion). Vi behöver både lägre skatter för de rika à la Reagan - och nedskärningar i välfärdspolitiken à la Clinton!
Men kapitalismen är ”ute”. Den är ett rött skynke för etablissemanget - och för de flesta väljare också. För att ekonomin och välfärden skall kunna räddas måste kapitalismen bli rumsren igen (om den nu någonsin var det). Och för att kapitalismens rykte skall bli rumsren måste det till en filosofisk revolution. Det behövs en ”kulturrevolution”. Det måste bli allmänt accepterat hos svenska folket att det är bra att vara självisk, att vara oberoende, att ta ansvar för ens eget liv och ens egen välfärd, att göra vinst, att vara rationell, att vara rättvis i stället för ivra för jämlikhet, och det måste anses vara fult att vara avundsjuk, att ropa på statens hjälp, att klaga på att andra har det bättre än en själv, att vara arbetsskygg, att vara ödmjuk, att skylla ens eget misslyckande på otur o.s.v.
Jag tror att bara filosofin objektivismen förmår att åstadkomma en sådan kulturrevolution. Om du inte tror mig så läs denna bok:
Och världen skälvde (Timbro).
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment