Inrätta en stor allians efter valet!

Den borgerliga alliansen förnyar sig [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2010, då en borgerlig koalitionsregering satte vid makten i Sverige.]. Den framhäver nämligen sig själv med en helt ny logo! Det är så typiskt!Alliansen satsar på att förnya ytligheter, som sin logo - eftersom den saknar viljan att förnya sin politik!

Jag har en idé om hur vi skall kunna få till stånd en förnyelse av den svenska politiken. Den går ut på att det bildas en ny, och ännu större, allians efter valet i höst. Denna allians bör bilda en koalitionsregering. Jag anser att dessa tre partier borde ingå i den stora alliansen – Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Varför borde just dessa tre partier ingå i alliansen?

Därför att de har något gemensamt.

Dessa tre partier är nämligen de som mest konsekvent och fanatiskt slår vakt om ”den svenska modellen”. Den svenska modellen består väsentligen av välfärdsstaten - d.v.s. av det s.k. ”folkhemmet”.

Samtliga dessa tre partier slår sig för bröstet med att vara det som bäst värnar ”de fina svenska traditionerna”. Socialdemokraterna älskar ju att orera om hur de slår vakt om de påstådda vinningarna från krispolitiken på 1930-talet, och om välfärdsbygget från ”rekordåren” på 1950- och 1960-talen. Moderaterna, i sin tur, gör det till sin profilfråga att vara ”ännu bättre socialdemokrater än sossarna själva”. Det betyder förstås att Moderaterna gör anspråk på att förvalta välfärdsstaten ”ännu bättre” än socialdemokraterna. Och Sverigedemokraterna säger sig slå vakt om den svenska välfärdsstaten ”ännu bättre” än både sossarna och moderaterna. "Stoppa invandringen för att rädda välfärden" är ju Sverigedemokraternas slogan.

Socialdemokraterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på de påstådda ekonomiska framgångarna den sägs ha gett upphov till (”Sverige har världens bästa välfärd och världens starkaste ekonomi” brukar sossarna skryta med). Moderaterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på Sveriges ”fina traditioner” som de mumlar om består av ”samarbete och måttfullhet och socialt ansvar”. Sverigedemokraterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på ”svenskheten” - en sketen liten svenskhet som de förknippar med sådana ytligheter som att vi äter sill, dricker snaps och dansar kring majstången.

Så om bara sossarna, Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle kunna lägga prestigen och taktiserandet åt sidan, borde det vara lätt för dem att samarbeta! De vill ju egentligen alltihopa dra åt samma håll – de vill alla tre bevara det bestående. D.v.s. de vill bevara den ruttna välfärdsstaten.

Men på vilket sätt skulle då en stor koalition av det slag som jag har beskrivit kunna leda till en förnyelse av den svenska politiken?

Enkelt: Om de tre partier som mest fanatiskt värnar välfärdsstaten alla tre satt i samma regering samtidigt - och de gemensamt förvaltade välfärdsstaten - då skulle det bli omöjligt för dem att sedan skylla eländet som välfärdspolitiken obönhörligen gav upphov till på varandra!

Som det är idag, sitter alltid bara ett av dessa tre partier vid makten i taget. Och när den välfärdspolitik som det partiet genomför leder till försämringar och elände - då skyller de övriga två partierna eländet på det parti som råkar sitta vid makten – istället för att skylla eländet på själva välfärdspolitiken! Idag sitter Moderaterna vid makten, tillsammans med några mindre betydliga "borgerliga" partier. Och eländet som välfärdspolitiken för närvarande ger upphov till (arbetslöshet, sjukvårdsköer, ungdomar som inte lär sig att läsa och skriva ordentligt i skolan o.s.v.) skyller sossarna och Sverigedemokraterna på Moderaterna. Sossarna ropar att det är Moderaternas ”inkompetens” och ”skattesänkningar för de rika” som ger upphov till eländet. Och Sverigedemokraterna skriker att eländet beror på att Moderaterna ”släpper in för många invandrare” i landet och att dessa invandrare ”förbrukar” svenskarnas välfärd.

Så ingen skugga faller på själva välfärdspolitiken så länge som Reinfeldt och Borg sitter vid makten! Det är det som är problemet i den svenska politiken. Välfärdspolitikens oförtjänta goda rykte består och består - därför att det alltid finns en syndabock till hands för välfärdspolitikens vänner att skylla eländet på!

Och vad händer när Socialdemokraterna sitter vid makten, och deras välfärdspolitik ger upphov till samma elände? Då heter det, enligt Moderaternas bild av verkligheten, att välfärden minskar därför att sossarna gör det till ett självändamål att öka skatterna och att låta byråkratin svälla. Och Sverigedemokraterna - de upprepar givetvis mantrat att regeringen, som denna gång är ”röd” i stället för ”blå”, släpper in alldeles för många invandrare i landet - invandrare som överbelastar välfärdsapparaten. Så ingen skugga faller heller på själva välfärdspolitiken så länge som Sahlin eller Persson sitter vid makten!

Och om Sverigedemokraterna på något mirakulöst sätt skulle kunna få en majoritet av rösterna och bilda regering? Då skulle sossarna och moderaterna givetvis skylla det åtföljande eländet på sverigedemokraternas brist på erfarenhet och tillhörande skicklighet! Så även i det fallet skulle ingen skugga falla på välfärdspolitiken heller om Sverigedemokraterna utgjorde regeringen.

Så länge som en av välfärdsstatens tre främsta tillskyndare sitter vid makten ensam, kan de övriga två skylla eländet på det tredje partiet, d.v.s. på det som sitter vid makten. Så att välfärdspolitikens rykte räddas.

Men om samtliga dessa tre partier satt vid makten samtidigt - då skulle ingen av dem kunna skylla välfärdsstatens elände på någon av de övriga två partierna. Därför att de skulle själva sitta vid makten också! Så inget enskilt parti skulle kunna göras till syndabock för eländet som välfärdspolitiken gav upphov till. Då borde det bli lättare att fästa skulden för eländet just där den hör hemma – på välfärdspolitiken! Äntligen skulle det bli möjligt att få till stånd meningsfulla förändringar i den svenska politiken. Saker och ting skulle börja röra på sig. Kanske skulle vi rentav kunna få en frisk bris av frihet och kapitalism som ersättning för den ruttna välfärdsstaten!

Och om välfärdspolitiken äntligen fick bära hundhuvudet för det elände som den själv ger upphov till – då skulle det givetvis uppstå större möjligheter att kasta välfärdspolitiken överbord och införa en ny, och bättre politik. T.ex. en kapitalistisk politik. Så jag som är ”extremliberal” (jag står nära objektivismen, närmare bestämt), håller tummarna och hoppas på att det skall bli en stor allians efter valet - en allians bestående av de ideologiska brödrarna sossarna, Moderaterna och Sverigedemokraterna.