Frågan kan ställas om president Obama håller på att leda den amerikanska vänsterns kollektiva självmord – med sin konfrontationsinriktade sjukvårds-”reform” och sin okontrollerade ökning av det federala budgetunderskottet?
Den amerikanska vänstern har under många decennier kunnat flytta fram välfärdsstatens positioner genom att dra nytta av högerns önskan om samarbete och konsensus. Högern, som för det mesta har bestått av Republikanerna, har varit rädd för konfrontation. Den har satsat på en ”me too” politik, ungefär som våra moderater har gjort här i Sverige. Republikanerna har, precis som de svenska moderaterna, velat gå i samma riktning som vänstern, fast bara litet långsammare. Och när Republikanerna har suttit vid makten, har de aldrig rullat tillbaka välfärdsstaten. Att rulla tillbaka redan införda välfärdsprogram har endast demokratiska presidenter, som t.ex. president Clinton, vågat sig på (President Clinton införde restriktioner i det amerikanska motsvarigheten till socialbidragssystemet. Han skärpte t.ex. arbetskraven på bidragstagarna. Dessa ”höger”-reformer som Clinton införde förbättrade välfärden för de fattiga i USA väsentligt, samtidigt som de bidrog till att förbättra statsfinanserna).
Men denna tradition, ”konsensuspolitiken" (på svenska ”samförståndspolitiken”) håller president Obama på att överge. När Obama började försöka genomföra sin långtgående socialisering av den amerikanska sjukvården mötte han motstånd. Hans instinktiva reaktion på motståndet var att helt enkelt köra över det som en ångvält. Opinionsundersökningar visade att en majoritet av de amerikanska väljarna var motståndare till hans ”reform”. Obama svarade med att myndigt förklara att väljarna var för dumma för att förstå vad hans reform handlade om, och varför den var så bra. ”Pappa staten vet bäst” var Obamas inställning. När det sedan visade sig att han riskerade att inte få tillräckligt många röster i kongressen för att få sin ”reform” genomförd, blev Obamas svar på det problemet att försöka fuska med röstningsprocedurerna. Nu skulle ”reformen” inte införas genom ”a vote process”. I stället skulle den införas genom ”a deeming process”. Obama maktbegär var så starkt att han tydligen inte ens drog sig för att bryta mot den amerikanska författningen för att trumfa igenom sin sjukvårds-”reform”. ”Går det så går det” verkade Obamas filosofi vara. Nu har Obama fått sin sjukvårds-”reform” antagen - men det kan visa sig vara fråga om en Pyrrhus-seger.
Och Obama verkar strunta fullständigt i de ekonomiska kostnaderna för sina ”reformer”. Obama har ökat den federala statsskulden med mera än 1.000 miljarder dollar på bara några månader [Jag skrev dessa rader i början av år 2010]! Den amerikanska statsskulden har aldrig tidigare ökat så mycket så snabbt. Snart kommer, sannolikt, världens sparare att vakna och inse att den amerikanska federala staten inte har en snöbolls chans i helvetet att betala tillbaka de här jättelika lånen. Då kommer nog räntorna som den amerikanska staten tvingas erbjuda för att skaffa fram köpare till alla sina statsobligationer, att skjuta i höjden. Det kan då bli en härdsmälta för de amerikanska statsfinanserna. Och vad kommer att hända med dollarn? Och med guldpriset? Och med världskonjunkturen? Things may get ugly.
Nu är det så att friheten i USA har trängts tillbaka så mycket och så länge att Obamas maktkupp kanske inte går att stoppa. Kanske har USA redan glidit så långt utför sluttningen att det är för sent för att rädda friheten. Men å andra sidan – det finns många tecken som tyder på att den amerikanska vänstern denna gång har gått för långt, för fort. Det amerikanska folket visar tecken på att börja vakna.
Ett av dessa tecken är ”the Tea Party” movement. Denna rörelse består av tusentals och åter tusentals gräsrötter som spontant har börjat protestera mot Obamas maktövergrepp. De har tagit sitt namn efter ”The Boston Tea Party”, en politisk aktion i det koloniala Amerika som tände gnistan som blev till det Amerikanska frihetskriget, kriget som ledde till USAs skapande. Så de nuvarande aktivisterna har klart för sig att friheten är allvarligt hotad - och att de måste utmana makten på ett liknande sätt som de amerikanska kolonialisterna utmanade Storbritannien i slutet av 1700-talet. De omvälvande konsekvenserna av denna utveckling kan inte överskattas. I decennium efter decennium kunde den amerikanska vänstern flytta fram sina positioner i politiken utan att möta något principfast motstånd. Ingen ifrågasatte vänsterns moraliska rätt att skapa en välfärdsstat. Men nu börjar många amerikaner att börja ifrågasätta välfärdsstatens moraliska berättigande. Och de är inte rädda för att höja sina röster och tala ut. President Obama har således rört upp ett getingbo.
Nu har republikanska kommentatorer i massmedierna, och republikanska politiker, börjat med att ventilera offentligt möjligheten att gå till val i höst på löftet att avskaffa Obamas sjukvårds-”reform”. Något liknande har inte hänt i USA på minst en mansålder. Aldrig tidigare så länge jag kan minnas, har republikanska politiker i USA vågat prata högt om att avskaffa Demokraternas redan införda välfärds-”reformer”. De redan införda välfärdsprogrammen har tidigare kallats för ”the third rail of politics”. Att ens röra vid dem har betraktats som politiskt självmord. Men nu är det kanske vänstern i USA som håller på att begå självmord genom att införa välfärds-”reformer”!
Det politiska klimatet i USA har förändrats radikalt sedan Obama blev president. Högern börjar morska upp sig, och börjar visa tecken på att utveckla egenskapen ryggrad. En faktor som sannolikt har haft en betydelse för denna utveckling är den kraftigt ökade uppmärksamheten som Ayn Rand, högerns främsta filosof, har fått i USA under de senaste två åren. Försäljningssiffrorna för Ayn Rands magnum opus, Atlas Shrugged, har skenat under bara det senaste året. Under år 2008 såldes Atlas Shrugged, den berömda romanen som är kapitalismens främsta litterära lovsång, i runda slängar i 200.000 exemplar i USA. Enbart under år 2009 har Atlas Shrugged sålts i väl över 500.000 exemplar i USA. Det har gått troll i försäljningen av Atlas Shrugged! Och vi har till stor del president Obama att tacka för det. Gång på gång ser man i USAs massmedier uttalanden om hur kusligt det är att den skrämmande utvecklingen som skildrades i Atlas Shrugged nu håller på att spela ut sig i verkligheten i Amerika idag. Gång på gång har kommentatorer påpekat i massmedier att Obamas politruker liknar intill förväxling de skurkar som Ayn Rand målade i grälla färger i Atlas Shrugged. Atlas Shrugged går igen s.a.s. i Obamas administration.
USA står nu och väger. Utvecklingen kan gå åt båda hållen. USA kan möjligen fortsätta att glida utför, mot den socialistiska/fascistiska diktaturen som skymtar i fjärran. Obama är en kallhamrad maktmänniska. Han kan avskaffa mycket av den frihet som finns kvar i USA - om bara det amerikanska folket låter honom.
Men å andra sidan - kanske det amerikanska folket fortfarande har kvar så pass mycken självaktning att de inte låter honom?
Det finns en väldigt stor fördel med president Obama. Han ställer konflikterna på sin spets. Han är dålig på att dölja att syftet med hans välfärdspolitik ingalunda är att gagna småfolket - utan istället bara är att roffa åt sig själv mera makt. Obama beter sig på samma sätt som Olof Palme antagligen skulle ha kommit att bete sig så småningom om han inte hade mördats. Han trängtar efter makt. Och han vill inte, eller förmår inte, att dölja det effektivt. Detta kan ge upphov till ett politiskt motstånd till välfärdsstaten värt namnet. Kanske amerikanska folket vaknar och äntligen ser hotet mot friheten - och börjar reagera.
Vi kan alltid hoppas.
Wednesday, March 31, 2010
Tuesday, March 30, 2010
Den tragiska sanningen om Nordkorea
Thorbjörn Björkman, styrelseledamot i Svensk-koreanska föreningen, målar upp en ljus bild av Nordkorea i en artikel i denna debattråd - http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/26/nordkorea-kan-bli-en-blomstrande-industrination [Jag skrev denna essä som ett svar på Björkmans Nordkorea-hyllning på debattsajten Newsmill på våren av år 2009]. Enligt Björkman är livet för medborgarna i Nordkorea rätt så skapligt - och om det inte är paradislikt så beror detta förhållande endast på illasinnade västmakters sabotage mot Nordkoreas ledares´ upplysta politik.
Dessvärre stämmer inte denna bild av socialismens Nordkorea med verkligheten. Undertecknad har läst ett par böcker som belyser kommunismen som den ”reellt existerar”.
En av dessa två böcker heter ”The Black Book of Communism”. Denna bok dokumenterar en mängd olika kommunistregimers brott, huvudsakligen mot sina egna folk, under 1900-talet. Denna bok har skrivits av ett halvt dussin framstående, och rätt så vänsterinriktade vad jag förstår, europeiska intellektuella. Deras underlag för boken bestod huvudsakligen av arkiven i f.d. Sovjetunionen och i de övriga östeuropeiska f.d. kommuniststaterna. Dessa arkiv öppnades ju för omvärlden när kommunismen kollapsade 1989. Så forskare har sedan dess haft tillgång till dem. Och dessa arkiv är mycket detaljerade - eftersom kommunisterna ville kontrollera . och därför dokumenterade de - precis allting.
Det f.d. Sovjetunionens arkiv innehöll omfattande uppgifter om förhållandena i Nordkorea eftersom Sovjet-regimen var djupt inblandad i förandet av kommunisterna till makten i Nordkorea. Så boken The Black Book of Communism innehåller ett helt kapitel om den nordkoreanska kommunistregimens brott. Det är ingen vacker syn som författarna tecknar av det nordkoreanska kommunistväldet.
Kim il-Sung blev ledaren för Nordkoreas samtliga kommunister strax efter slutet av Andra världskriget år 1945. Sedan blev han Nordkoreas härskare, när kommunisterna tog makten där. Att det var just Kim il-Sung som blev de nordkoreanska kommunisternas ledare berodde på att han råkade bli Moskva regimens favorit. Kim il-Sungs potentiella rivaler, flera dussin eller rentav flera hundra andra koreanska kommunister, mördades i september 1945. Så mördandet började redan innan kommuniststaten hade etablerats i Nordkorea!
Mördandet fortsatte sedan kontinuerligt. Och ingen gick säker. En människorätts-organisation har kalkylerat att av de 22 medlemmarna i den första nordkoreanska regeringen, blev så småningom 17 assassinerade, avrättade eller utrensade! The Black Book of Communism rapporterar att utrensningar av ledande kommunister var rutin under Kim il-Sungs välde. De kadrer som blev utrensade torterades för att tvinga dem till att erkänna sådana påstådda brott som att spionera för USA.
Vanliga medborgare avrättades också. I varje enskilda utrensning, och det blev många av dem allteftersom åren gick, kunde tusentals arbetare och bönder avrättas. Det fanns minst 47 brott som kunde straffas med döden. De flesta var olika varianter av ”brott mot staten (eller mot `samhället´)”. Avrättningarna skedde ofta inför en folksamling, som uppmuntrades till att skrika mot offret, förolämpa honom och kasta stenar på honom. Ibland blev offret sparkat och slaget till döds medan folksamlingen ropade slagord.
Kim il-Sungs regim praktiserade faktiskt tortyr. Ett exempel: Fru Li Sun Ok var en medlem av Arbetarpartiet och ansvarig för ett förråd som var reserverad för partikadrer. Hon blev offer för en utrensning. Hon arresterades tillsammans med några av sina kamrater. Hon torterades länge med vatten och elchocker, hon blev slagen och berövad sömn. Det slutade med att hon ”erkände” allt som hennes plågoandar ville att hon skulle erkänna. Hon ”erkände” att hon hade förskingrat statlig egendom. Hon dömdes till 13 år. I fängelset tvingades hon och de andra fångarna tillverka sådana varor som tofflor, väskor, bälten, tändhattar och konstgjorda blommor. Det var i det socialistiska Nordkorea meningen att fängelserna skulle vara lönsamma för staten (läs för Kim il-Sung personligen)! Kvinnor i fängelset som blev gravida utsattes för brutala tvångsaborter. Om en bebis trots allt föddes i fängelset blev den kvävd till döds eller så fick den halsen avskuren.
Nordkorea är ökänd, åtminstone bland dem av oss som vet något om kommunismen, för sina arbetsläger. Ögonvittnen rapporterar att fångarna tvangs utföra arbete som ofta var ytterst farligt – t.ex. grävandet av hemliga tunnlar eller arbete med radioaktivt material i samband med kärnvapen-projekt. Den värsta tortyren i fånglägren lär ha varit hungern. Fångarna blev så desperata att de åt exempelvis grodor, paddor, råttor och daggmaskar. En del fångar användes som rörliga måltavlor för soldater som skulle lära sig att skjuta prick.
Kommunisterna praktiserade kollektivbestraffning. Om en familjemedlem dömdes för ett brott blev ofta hela familjen skickad till ett läger. Ibland blev tre generationer i en familj straffade för en familjemedlems brott. Avsikten var uppenbarligen att förtrycket skulle vara så effektivt som möjligt - i meningen avskräckande. Inte att det skulle vara det minsta rättvist. Makten framförallt!
En annan bok som jag har läst – ”Mao – The Unknown Story” - ger en trovärdig förklaring till det synbarligen gåtfulla Korea-kriget. Många västerlänningar har frågat sig varför kommunisterna i Nordkorea, Sovjetunionen och Kommunistkina drev fram det kriget. Det är ju alldeles uppenbart att det bara var en propagandabluff när kommunister påstod att det var USA som startade det kriget. Så vad hade kommunisterna att vinna på att starta det kolossalt blodiga kriget? Kriget var ju en enorm påfrestning för både Sovjetunionens och Kommunistkinas ekonomier - förutom att kriget kostade dem själva mera än en miljon människoliv. Eftersom Korea-kriget utgör en så viktig del av det moderna Koreas historia vill jag här kosta på mig att göra en utläggning om saken. Jag hoppas att Newsmills redaktion kan ha överseende med detta.
Svaret har att göra med Mao Zedongs iver att skaffa sig kärnvapen. Mao ville i slutet av 1940-talet göra Kina till världens främsta militärmakt. Han ansåg att han bara måste skaffa sig tillgång till kärnvapen snarast möjligt. Hans enda chans att skaffa sig kärnvapen inom överskådlig tid, insåg han, var att förmå Sovjetunionen till att förse honom med dem. Men Sovjetunionens dåvarande härskare, Stalin, var slug nog att förstå vad Maos bevekelsegrunder var. Stalin var väl medveten om att Mao var en farlig rival - en rival som ville beröva honom rollen som den oomstridda ledaren för världs-kommunismen. Så Stalin vägrade att hjälpa Kommunistkina med att skaffa sig kärnvapen. Mao behövde därför en hållhake på Stalin.
Mao kom på den ”genialiska” idén att om han såg till att det blev ett krig mellan USA och en kommuniststat i Östasien, då skulle Stalin kunna komma att se det som varande i hans eget intresse att förse Kommunistkina med kärnvapen.
Så Mao övertalade Kim il-Sung till att invadera Sydkorea och därmed ställa till ett krig. Mao lovade att Kommunistkina skulle bistå Nordkorea med massor av soldater. Det som Mao räknade med var att Stalin skulle bli rädd för att Korea-kriget skulle eskalera till ett amerikanskt angrepp på Kina. Och då skulle ju Sovjetunionen bli tvungen att ”försvara” Kina. Och Mao visste att den tanken skulle oroa Stalin.
Därför att om Sovjetunionen hamnade i direkt krig med USA, då skulle USA sannolikt använda kärnvapen mot Sovjetunionen. Och då skulle landet (d.v.s. Sovjetunionen) ödeläggas. Och vad skulle Stalins makt över landet vara värt då, även om han personligen lyckades överleva kärnvapenkriget? Utsikten för att Korea-kriget skulle leda till ett amerikanskt angrepp på Kina, som i sin tur skulle eskalera till ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, gjorde Stalin mör. Mao hade räknat ut att Stalin skulle resonera att om han såg till att Kommunistkina fick kärnvapen, då skulle Kina kunna ”försvara” sig mot USA ensam - och då skulle Sovjetunion skonas från att självt behöva utkämpa ett förödande kärnvapenkrig. Därför att Kina skulle få ta stöten i stället!
Och Mao räddes inte ett kärnvapenkrig med USA. Han räknade kallt med att eftersom Kina hade en flera gånger så stor befolkning som USA, skulle långt flera kineser än amerikaner överleva ett kärnvapenkrig. Och därmed skulle Kina ”vinna” kriget. Enligt Maos galna logik!
Så det blodiga Korea-kriget utkämpades egentligen för det onda syftet att diktatorn Mao skulle få tillgång till kärnvapen. Och Mao lyckades! Stalin inledde ett sovjetiskt kärntekniskt biståndsprogram till Kina i början på 1950-talet - och drygt tio år senare, den 16:e oktober 1964, sprängde Kommunistkina sin första atombomb. Kinas atombomb kostade således oerhört många människoliv.
Nåja, vad skall vi göra med Nordkorea idag? Vi kan konstatera att landet - eller rättare sagt regimen - hotar Sydkorea, Japan och även USA med kärnvapen (Nordkorea skulle dock behöva få hjälp av terrorister för att kunna slå till med sina kärnvapen mot USA då Nordkorea saknar interkontinentala robotar med en tillräckligt räckvidd för att nå amerikansk territorium.). Vi kan vidare konstatera att regimen inte visar några som helst tecken på att ha för avsikt att reformera sin politik i någon signifikant grad. Av allt att döma är det bara makten och förstörelsen som utgör ett värde för Nordkoreas makthavare.
Så Nordkoreas kommunistiska regim måste störtas - innan den hinner ställa till en massiv förödelse i sina grannländer. Bara USA har resurserna för att göra detta.
Problemet är att Nordkoreas makthavare kan använda sina kärnvapen vid eventuella försök att störta dem. Men något måste göras!
Kanske USA skulle kunna använda taktiska kärnvapen för att slå ut Nordkoreas eventuella kärnvapendepåer? En s.k. "pre-emptive strike" vore kanske på sin plats?
Dessvärre stämmer inte denna bild av socialismens Nordkorea med verkligheten. Undertecknad har läst ett par böcker som belyser kommunismen som den ”reellt existerar”.
En av dessa två böcker heter ”The Black Book of Communism”. Denna bok dokumenterar en mängd olika kommunistregimers brott, huvudsakligen mot sina egna folk, under 1900-talet. Denna bok har skrivits av ett halvt dussin framstående, och rätt så vänsterinriktade vad jag förstår, europeiska intellektuella. Deras underlag för boken bestod huvudsakligen av arkiven i f.d. Sovjetunionen och i de övriga östeuropeiska f.d. kommuniststaterna. Dessa arkiv öppnades ju för omvärlden när kommunismen kollapsade 1989. Så forskare har sedan dess haft tillgång till dem. Och dessa arkiv är mycket detaljerade - eftersom kommunisterna ville kontrollera . och därför dokumenterade de - precis allting.
Det f.d. Sovjetunionens arkiv innehöll omfattande uppgifter om förhållandena i Nordkorea eftersom Sovjet-regimen var djupt inblandad i förandet av kommunisterna till makten i Nordkorea. Så boken The Black Book of Communism innehåller ett helt kapitel om den nordkoreanska kommunistregimens brott. Det är ingen vacker syn som författarna tecknar av det nordkoreanska kommunistväldet.
Kim il-Sung blev ledaren för Nordkoreas samtliga kommunister strax efter slutet av Andra världskriget år 1945. Sedan blev han Nordkoreas härskare, när kommunisterna tog makten där. Att det var just Kim il-Sung som blev de nordkoreanska kommunisternas ledare berodde på att han råkade bli Moskva regimens favorit. Kim il-Sungs potentiella rivaler, flera dussin eller rentav flera hundra andra koreanska kommunister, mördades i september 1945. Så mördandet började redan innan kommuniststaten hade etablerats i Nordkorea!
Mördandet fortsatte sedan kontinuerligt. Och ingen gick säker. En människorätts-organisation har kalkylerat att av de 22 medlemmarna i den första nordkoreanska regeringen, blev så småningom 17 assassinerade, avrättade eller utrensade! The Black Book of Communism rapporterar att utrensningar av ledande kommunister var rutin under Kim il-Sungs välde. De kadrer som blev utrensade torterades för att tvinga dem till att erkänna sådana påstådda brott som att spionera för USA.
Vanliga medborgare avrättades också. I varje enskilda utrensning, och det blev många av dem allteftersom åren gick, kunde tusentals arbetare och bönder avrättas. Det fanns minst 47 brott som kunde straffas med döden. De flesta var olika varianter av ”brott mot staten (eller mot `samhället´)”. Avrättningarna skedde ofta inför en folksamling, som uppmuntrades till att skrika mot offret, förolämpa honom och kasta stenar på honom. Ibland blev offret sparkat och slaget till döds medan folksamlingen ropade slagord.
Kim il-Sungs regim praktiserade faktiskt tortyr. Ett exempel: Fru Li Sun Ok var en medlem av Arbetarpartiet och ansvarig för ett förråd som var reserverad för partikadrer. Hon blev offer för en utrensning. Hon arresterades tillsammans med några av sina kamrater. Hon torterades länge med vatten och elchocker, hon blev slagen och berövad sömn. Det slutade med att hon ”erkände” allt som hennes plågoandar ville att hon skulle erkänna. Hon ”erkände” att hon hade förskingrat statlig egendom. Hon dömdes till 13 år. I fängelset tvingades hon och de andra fångarna tillverka sådana varor som tofflor, väskor, bälten, tändhattar och konstgjorda blommor. Det var i det socialistiska Nordkorea meningen att fängelserna skulle vara lönsamma för staten (läs för Kim il-Sung personligen)! Kvinnor i fängelset som blev gravida utsattes för brutala tvångsaborter. Om en bebis trots allt föddes i fängelset blev den kvävd till döds eller så fick den halsen avskuren.
Nordkorea är ökänd, åtminstone bland dem av oss som vet något om kommunismen, för sina arbetsläger. Ögonvittnen rapporterar att fångarna tvangs utföra arbete som ofta var ytterst farligt – t.ex. grävandet av hemliga tunnlar eller arbete med radioaktivt material i samband med kärnvapen-projekt. Den värsta tortyren i fånglägren lär ha varit hungern. Fångarna blev så desperata att de åt exempelvis grodor, paddor, råttor och daggmaskar. En del fångar användes som rörliga måltavlor för soldater som skulle lära sig att skjuta prick.
Kommunisterna praktiserade kollektivbestraffning. Om en familjemedlem dömdes för ett brott blev ofta hela familjen skickad till ett läger. Ibland blev tre generationer i en familj straffade för en familjemedlems brott. Avsikten var uppenbarligen att förtrycket skulle vara så effektivt som möjligt - i meningen avskräckande. Inte att det skulle vara det minsta rättvist. Makten framförallt!
En annan bok som jag har läst – ”Mao – The Unknown Story” - ger en trovärdig förklaring till det synbarligen gåtfulla Korea-kriget. Många västerlänningar har frågat sig varför kommunisterna i Nordkorea, Sovjetunionen och Kommunistkina drev fram det kriget. Det är ju alldeles uppenbart att det bara var en propagandabluff när kommunister påstod att det var USA som startade det kriget. Så vad hade kommunisterna att vinna på att starta det kolossalt blodiga kriget? Kriget var ju en enorm påfrestning för både Sovjetunionens och Kommunistkinas ekonomier - förutom att kriget kostade dem själva mera än en miljon människoliv. Eftersom Korea-kriget utgör en så viktig del av det moderna Koreas historia vill jag här kosta på mig att göra en utläggning om saken. Jag hoppas att Newsmills redaktion kan ha överseende med detta.
Svaret har att göra med Mao Zedongs iver att skaffa sig kärnvapen. Mao ville i slutet av 1940-talet göra Kina till världens främsta militärmakt. Han ansåg att han bara måste skaffa sig tillgång till kärnvapen snarast möjligt. Hans enda chans att skaffa sig kärnvapen inom överskådlig tid, insåg han, var att förmå Sovjetunionen till att förse honom med dem. Men Sovjetunionens dåvarande härskare, Stalin, var slug nog att förstå vad Maos bevekelsegrunder var. Stalin var väl medveten om att Mao var en farlig rival - en rival som ville beröva honom rollen som den oomstridda ledaren för världs-kommunismen. Så Stalin vägrade att hjälpa Kommunistkina med att skaffa sig kärnvapen. Mao behövde därför en hållhake på Stalin.
Mao kom på den ”genialiska” idén att om han såg till att det blev ett krig mellan USA och en kommuniststat i Östasien, då skulle Stalin kunna komma att se det som varande i hans eget intresse att förse Kommunistkina med kärnvapen.
Så Mao övertalade Kim il-Sung till att invadera Sydkorea och därmed ställa till ett krig. Mao lovade att Kommunistkina skulle bistå Nordkorea med massor av soldater. Det som Mao räknade med var att Stalin skulle bli rädd för att Korea-kriget skulle eskalera till ett amerikanskt angrepp på Kina. Och då skulle ju Sovjetunionen bli tvungen att ”försvara” Kina. Och Mao visste att den tanken skulle oroa Stalin.
Därför att om Sovjetunionen hamnade i direkt krig med USA, då skulle USA sannolikt använda kärnvapen mot Sovjetunionen. Och då skulle landet (d.v.s. Sovjetunionen) ödeläggas. Och vad skulle Stalins makt över landet vara värt då, även om han personligen lyckades överleva kärnvapenkriget? Utsikten för att Korea-kriget skulle leda till ett amerikanskt angrepp på Kina, som i sin tur skulle eskalera till ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, gjorde Stalin mör. Mao hade räknat ut att Stalin skulle resonera att om han såg till att Kommunistkina fick kärnvapen, då skulle Kina kunna ”försvara” sig mot USA ensam - och då skulle Sovjetunion skonas från att självt behöva utkämpa ett förödande kärnvapenkrig. Därför att Kina skulle få ta stöten i stället!
Och Mao räddes inte ett kärnvapenkrig med USA. Han räknade kallt med att eftersom Kina hade en flera gånger så stor befolkning som USA, skulle långt flera kineser än amerikaner överleva ett kärnvapenkrig. Och därmed skulle Kina ”vinna” kriget. Enligt Maos galna logik!
Så det blodiga Korea-kriget utkämpades egentligen för det onda syftet att diktatorn Mao skulle få tillgång till kärnvapen. Och Mao lyckades! Stalin inledde ett sovjetiskt kärntekniskt biståndsprogram till Kina i början på 1950-talet - och drygt tio år senare, den 16:e oktober 1964, sprängde Kommunistkina sin första atombomb. Kinas atombomb kostade således oerhört många människoliv.
Nåja, vad skall vi göra med Nordkorea idag? Vi kan konstatera att landet - eller rättare sagt regimen - hotar Sydkorea, Japan och även USA med kärnvapen (Nordkorea skulle dock behöva få hjälp av terrorister för att kunna slå till med sina kärnvapen mot USA då Nordkorea saknar interkontinentala robotar med en tillräckligt räckvidd för att nå amerikansk territorium.). Vi kan vidare konstatera att regimen inte visar några som helst tecken på att ha för avsikt att reformera sin politik i någon signifikant grad. Av allt att döma är det bara makten och förstörelsen som utgör ett värde för Nordkoreas makthavare.
Så Nordkoreas kommunistiska regim måste störtas - innan den hinner ställa till en massiv förödelse i sina grannländer. Bara USA har resurserna för att göra detta.
Problemet är att Nordkoreas makthavare kan använda sina kärnvapen vid eventuella försök att störta dem. Men något måste göras!
Kanske USA skulle kunna använda taktiska kärnvapen för att slå ut Nordkoreas eventuella kärnvapendepåer? En s.k. "pre-emptive strike" vore kanske på sin plats?
Monday, March 29, 2010
Newsmills ansvar
En debattråd har startats här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill tidigt under år 2010] om ”mediernas ansvar”. Jag anser att det är en mycket angelägen fråga. Massmedierna har mycket inflytande på utvecklingen i samhället. Det är en viktig fråga hur massmediernas beslutsfattare förvaltar sitt ansvar. Massmediernas ”makt” ligger i dess´ beslutsfattares funktion som s.k. grindvakter. Redaktörerna på tidningarna och debattsajterna avgör vilket insänt material som blir publicerat, och vilket som blir refuserat. Därmed bestämmer redaktörerna vilka åsikter och uppgifter som kommer till allmänhetens kännedom.
Jag anser att de flesta massmedier hanterar sitt ansvar mycket illa. Jag har varit med om att massor av papperstidningar under 1980-talet och 1990-talet enträget refuserade insändare och debattartiklar av min hand som uttryckte impopulära åsikter. Det verkade som om redaktörernas policy var att endast de åsikter som var ”godkända” av det kulturella och intellektuella etablissemanget fick lov att torgföras offentligt. Det var mycket frustrerande för mig, eftersom så gott som alla mina åsikter var avvikande och impopulära.
Men för drygt ett år sedan kom en ljusning för mig. Jag upptäckte att debattsajten Newsmill ”släppte igenom” debattinlägg där jag ”svor i kyrkan”. Det var väldigt högt i taket på Newsmill.
Men under de senaste tre månaderna har jag märkt en förändring. Sedan början av januari i år har jag endast vid sammanlagt 21 tillfällen fått en artikel publicerad här på Newsmill. Och vid hela 39 tillfällen har jag fått en artikel refuserad av Newsmills redaktion. Det är en tvär förändring jämfört med tidigare månader, då jag fick nästan varenda artikel som jag skickade in till Newsmill publicerad.
Jag har funderat mycket på vad Newsmills redaktörers förändrade beteende kan bero på. Här är mina spekulationer. Jag vill poängtera att dessa mina tankar bara är spekulationer. Jag kan ju inte läsa tankarna hos Newsmills redaktörer. Men det står ju dessa redaktörer fritt att tillkännage sin syn på frågorna, om de tycker att jag är orättvis mot dem.
Den första frågan som jag ställde mig var – kan det vara så att Newsmills redaktion har börjat med att systematiskt undertrycka impopulära åsikter? Mitt svar på den frågan var ”Det är ytterst osannolikt att så är fallet.” Newsmill har ju låtit publicera så många debattartiklar förut av min hand där jag ”svor i kyrkan”. Jag har t.ex. fått lov att förespråka kroppsbestraffning här på Newsmill, jag har torgfört åsikten att Hitler var en altruist, jag har fått lov att såga både Kristendomen och Islam jäms med fotknölarna, jag har fått en artikel publicerad med titeln ”Vi sexuella `avvikare´ är inte sjuka!” o.s.v. Det vore mycket konstigt om Newsmill plötsligen hade gjort en helomvändning och blivit likadan som resten av de svenska massmedierna – d.v.s. "åsiktsrepressiv" om jag får lov att mynta ett begrepp.
Nästa tanke som jag hade var att Newsmills redaktörer kanske ansåg att mina debattinlägg hade börjat bli för repetetiva. Jag har hittills fått sammanlagt 185 olika artiklar publicerade här på Newsmill. Det vore inte så konstigt om en del av de nyare artiklarna som jag skickade in till Newsmill råkade upprepa åsikter, uppgifter och argument som jag redan hade framfört i tidigare artiklar. Och Newsmills redaktion skulle göra alldeles rätt, om de ratade artiklar som bara upprepade saker som redan hade sagts här tidigare. Kvaliteten på Newsmill skulle gå i botten om sajten blev nedlusad med artiklar som inte tillförde debatten någonting nytt. Men när jag gick igenom de artiklar som jag hade fått refuserade hittills under år 2010, kom jag fram till att det inte kunde vara förklaringen. Därför att åtskilliga av mina artiklar saknade i stort sett de idéer och argument, som jag hade framfört i mina tidigare artiklar.
Så vad kunde förklaringen vara till att så många av mina artiklar hade ratats under år 2010? Kvaliteten på mina artiklar hade inte sjunkit, så vitt jag kunde se. De var ungefär lika välskrivna (eller lika dåligt skrivna, om du föredrar) som förut. Jag kunde till sist bara komma på en möjlig förklaring till att så många av mina artiklar hade ratats. Den förklaringen skulle vara att mina artiklar var för ”abstrakta” och ”filosofiska”. Många av mina artiklar hade den egenskapen att inte handlade bara om de konkreta detaljerna och aspekterna hos konkreta frågor. De hade ett tämligen stort intellektuellt innehåll.
Om detta är förklaringen till att mina artiklar har ratats, är det illavarslande. Dagens Sverige kännetecknas nämligen av ett intellektuellt förfall. Den moderna skolan har sörjt för att få svenskar idag, även bland de vuxna, förmår att ”tänka abstrakt”. De flesta svenskar klarar bara av att resonera om konkreta frågor som t.ex. skatternas nivå, eller vilken enskild politiker är mest ”vänster” i politiken, eller vem är den värsta lögnaren i politiken o.s.v. Men de klarar inte av att resonera om sådana abstrakta frågor som: Kan kontradiktioner existera? Är idén att Gud finns en godtycklig idé? Vad är grunden för individens rättigheter? O.s.v. Det svenska intellektet har förflackats.
Detta intellektuella förfall speglar sig i massmedierna. De flesta redaktörer på massmedierna har bildligt talats lobotomerats av den moderna skolan och de moderna universiteten. De klarar bara av att se träden, skogen är osynlig för dem. De fattar konkreter, som t.ex. politiska frågor. Men abstraktioner, som t.ex. filosofiska frågor, är obegripliga för dem. Jag undrar om det kan vara så att även Newsmills redaktörer lider av detta mentala handikapp, oförmågan att fatta höga abstraktioner?
Ett tecken på att så kan vara fallet, är att redaktörerna gav som motivation till många av refuseringarna av mina artiklar att ”Kopplingen till ämnet är alltför svag.” Nu var det inte så att jag hade låtit några av mina refuserade artiklar handla om helt andra saker än den frågan som respektive debattråd handlade om. Men det var så att de flesta av mina artiklar lade filosofiska aspekter på de konkreta frågorna som debattråden handlade om. Så kanske mina artiklar hade refuserats därför att Newsmills redaktörer inte klarade av att se sambandet mellan mina filosofiska resonemang, och de konkreta frågorna som hade föranlett artiklarna? De kanske kände att filosofiska resonemang bara var tomt snack, som inte hade något att göra med något konkret "här nere i verkligheten"? Det är möjligt.
Men. Jag fick under hösten av år 2009 massor av väldigt filosofiska artiklar publicerade här på Newsmill. Jag skrev t.ex. en hel rad mycket abstrakta artiklar i en debattråd om metafysiken som jag själv startade. Det tyder på att Newsmills redaktörer faktiskt har förmågan att fatta abstrakta filosofiska resonemang. Så jag är därför osäker om vad orsaken kan vara till att jag på senare tid har fått så många artiklar refuserade.
Men vad spelar detta för roll? Vilken skada gör det om Newsmills redaktion refuserar alla de ”filosofiska” debattinlägg som de får insända? Det publiceras ju så många intressanta och kontroversiella artiklar på Newsmill ändå? Ja, men de flesta av de artiklar som publiceras här på Newsmill är väldigt konkretbundna. De handlar om smala, konkreta frågor som t.ex. ”Våldtäkterna i Bjästa”, ”Sexköpslagen”, ”Kvinnornas Fredrik”, ”Transpersoner” o.s.v.
Missförstå mig inte. Dessa smala, konkreta frågor är inte oviktiga. De behöver tas upp till belysning och diskussion. Men på samma sätt som en människa inte kan livnära sig endast på baslivsmedel som potatis, havregryn och bröd, utan behöver också ibland äta mera högvärdiga sorters livsmedel, som kött, fisk, färska grönsaker och färskt frukt, måste svenskarna emellanåt lyfta blicken från de aktuella och konreta dagsfrågorna och ägna några tankar om de abstrakta principerna som förklarar varför de konkreta saker som händer, t.ex. inom politiken, händer.
Svenska folket behöver en bättre, mera näringsrik intellektuell kost än den pappvälling som majoriteten av massmedierna matar dem med. Det behövs institutioner inom massmedierna som åtminstone emellanåt tillhandahåller läsarna intellektuellt utmanande, ”abstrakta” resonemang. Någon måste få lov att hjälpa svenska folket att se skogen, och inte bara träden.
Vill Newsmill vara en sådan institution? Jag hoppas det innerligt.
Jag anser att de flesta massmedier hanterar sitt ansvar mycket illa. Jag har varit med om att massor av papperstidningar under 1980-talet och 1990-talet enträget refuserade insändare och debattartiklar av min hand som uttryckte impopulära åsikter. Det verkade som om redaktörernas policy var att endast de åsikter som var ”godkända” av det kulturella och intellektuella etablissemanget fick lov att torgföras offentligt. Det var mycket frustrerande för mig, eftersom så gott som alla mina åsikter var avvikande och impopulära.
Men för drygt ett år sedan kom en ljusning för mig. Jag upptäckte att debattsajten Newsmill ”släppte igenom” debattinlägg där jag ”svor i kyrkan”. Det var väldigt högt i taket på Newsmill.
Men under de senaste tre månaderna har jag märkt en förändring. Sedan början av januari i år har jag endast vid sammanlagt 21 tillfällen fått en artikel publicerad här på Newsmill. Och vid hela 39 tillfällen har jag fått en artikel refuserad av Newsmills redaktion. Det är en tvär förändring jämfört med tidigare månader, då jag fick nästan varenda artikel som jag skickade in till Newsmill publicerad.
Jag har funderat mycket på vad Newsmills redaktörers förändrade beteende kan bero på. Här är mina spekulationer. Jag vill poängtera att dessa mina tankar bara är spekulationer. Jag kan ju inte läsa tankarna hos Newsmills redaktörer. Men det står ju dessa redaktörer fritt att tillkännage sin syn på frågorna, om de tycker att jag är orättvis mot dem.
Den första frågan som jag ställde mig var – kan det vara så att Newsmills redaktion har börjat med att systematiskt undertrycka impopulära åsikter? Mitt svar på den frågan var ”Det är ytterst osannolikt att så är fallet.” Newsmill har ju låtit publicera så många debattartiklar förut av min hand där jag ”svor i kyrkan”. Jag har t.ex. fått lov att förespråka kroppsbestraffning här på Newsmill, jag har torgfört åsikten att Hitler var en altruist, jag har fått lov att såga både Kristendomen och Islam jäms med fotknölarna, jag har fått en artikel publicerad med titeln ”Vi sexuella `avvikare´ är inte sjuka!” o.s.v. Det vore mycket konstigt om Newsmill plötsligen hade gjort en helomvändning och blivit likadan som resten av de svenska massmedierna – d.v.s. "åsiktsrepressiv" om jag får lov att mynta ett begrepp.
Nästa tanke som jag hade var att Newsmills redaktörer kanske ansåg att mina debattinlägg hade börjat bli för repetetiva. Jag har hittills fått sammanlagt 185 olika artiklar publicerade här på Newsmill. Det vore inte så konstigt om en del av de nyare artiklarna som jag skickade in till Newsmill råkade upprepa åsikter, uppgifter och argument som jag redan hade framfört i tidigare artiklar. Och Newsmills redaktion skulle göra alldeles rätt, om de ratade artiklar som bara upprepade saker som redan hade sagts här tidigare. Kvaliteten på Newsmill skulle gå i botten om sajten blev nedlusad med artiklar som inte tillförde debatten någonting nytt. Men när jag gick igenom de artiklar som jag hade fått refuserade hittills under år 2010, kom jag fram till att det inte kunde vara förklaringen. Därför att åtskilliga av mina artiklar saknade i stort sett de idéer och argument, som jag hade framfört i mina tidigare artiklar.
Så vad kunde förklaringen vara till att så många av mina artiklar hade ratats under år 2010? Kvaliteten på mina artiklar hade inte sjunkit, så vitt jag kunde se. De var ungefär lika välskrivna (eller lika dåligt skrivna, om du föredrar) som förut. Jag kunde till sist bara komma på en möjlig förklaring till att så många av mina artiklar hade ratats. Den förklaringen skulle vara att mina artiklar var för ”abstrakta” och ”filosofiska”. Många av mina artiklar hade den egenskapen att inte handlade bara om de konkreta detaljerna och aspekterna hos konkreta frågor. De hade ett tämligen stort intellektuellt innehåll.
Om detta är förklaringen till att mina artiklar har ratats, är det illavarslande. Dagens Sverige kännetecknas nämligen av ett intellektuellt förfall. Den moderna skolan har sörjt för att få svenskar idag, även bland de vuxna, förmår att ”tänka abstrakt”. De flesta svenskar klarar bara av att resonera om konkreta frågor som t.ex. skatternas nivå, eller vilken enskild politiker är mest ”vänster” i politiken, eller vem är den värsta lögnaren i politiken o.s.v. Men de klarar inte av att resonera om sådana abstrakta frågor som: Kan kontradiktioner existera? Är idén att Gud finns en godtycklig idé? Vad är grunden för individens rättigheter? O.s.v. Det svenska intellektet har förflackats.
Detta intellektuella förfall speglar sig i massmedierna. De flesta redaktörer på massmedierna har bildligt talats lobotomerats av den moderna skolan och de moderna universiteten. De klarar bara av att se träden, skogen är osynlig för dem. De fattar konkreter, som t.ex. politiska frågor. Men abstraktioner, som t.ex. filosofiska frågor, är obegripliga för dem. Jag undrar om det kan vara så att även Newsmills redaktörer lider av detta mentala handikapp, oförmågan att fatta höga abstraktioner?
Ett tecken på att så kan vara fallet, är att redaktörerna gav som motivation till många av refuseringarna av mina artiklar att ”Kopplingen till ämnet är alltför svag.” Nu var det inte så att jag hade låtit några av mina refuserade artiklar handla om helt andra saker än den frågan som respektive debattråd handlade om. Men det var så att de flesta av mina artiklar lade filosofiska aspekter på de konkreta frågorna som debattråden handlade om. Så kanske mina artiklar hade refuserats därför att Newsmills redaktörer inte klarade av att se sambandet mellan mina filosofiska resonemang, och de konkreta frågorna som hade föranlett artiklarna? De kanske kände att filosofiska resonemang bara var tomt snack, som inte hade något att göra med något konkret "här nere i verkligheten"? Det är möjligt.
Men. Jag fick under hösten av år 2009 massor av väldigt filosofiska artiklar publicerade här på Newsmill. Jag skrev t.ex. en hel rad mycket abstrakta artiklar i en debattråd om metafysiken som jag själv startade. Det tyder på att Newsmills redaktörer faktiskt har förmågan att fatta abstrakta filosofiska resonemang. Så jag är därför osäker om vad orsaken kan vara till att jag på senare tid har fått så många artiklar refuserade.
Men vad spelar detta för roll? Vilken skada gör det om Newsmills redaktion refuserar alla de ”filosofiska” debattinlägg som de får insända? Det publiceras ju så många intressanta och kontroversiella artiklar på Newsmill ändå? Ja, men de flesta av de artiklar som publiceras här på Newsmill är väldigt konkretbundna. De handlar om smala, konkreta frågor som t.ex. ”Våldtäkterna i Bjästa”, ”Sexköpslagen”, ”Kvinnornas Fredrik”, ”Transpersoner” o.s.v.
Missförstå mig inte. Dessa smala, konkreta frågor är inte oviktiga. De behöver tas upp till belysning och diskussion. Men på samma sätt som en människa inte kan livnära sig endast på baslivsmedel som potatis, havregryn och bröd, utan behöver också ibland äta mera högvärdiga sorters livsmedel, som kött, fisk, färska grönsaker och färskt frukt, måste svenskarna emellanåt lyfta blicken från de aktuella och konreta dagsfrågorna och ägna några tankar om de abstrakta principerna som förklarar varför de konkreta saker som händer, t.ex. inom politiken, händer.
Svenska folket behöver en bättre, mera näringsrik intellektuell kost än den pappvälling som majoriteten av massmedierna matar dem med. Det behövs institutioner inom massmedierna som åtminstone emellanåt tillhandahåller läsarna intellektuellt utmanande, ”abstrakta” resonemang. Någon måste få lov att hjälpa svenska folket att se skogen, och inte bara träden.
Vill Newsmill vara en sådan institution? Jag hoppas det innerligt.
Sunday, March 28, 2010
Miljörörelsen vill utsläcka livet
Jag släckte inte mina ljus klockan 20:30 igår kväll [Jag skrev denna essä i slutet av mars år 2010.], d.v.s. under ”Earth Hour”, den 27:e mars. Jag lät mina ljus stå på ända tills kl. 22:00, då jag lade mig för att sova. Varför deltog inte jag i ”Earth Hour”-jippot? Det korta svaret lyder ”Därför att jag inte har lust att begå självmord!”
Att förbereda mänskligheten på att begå kollektivt självmord är nämligen Earth Hour´s egentliga syfte. Earth Hour går ut på att vi alla skall släcka våra glödlampor under en timme. Fråga dig själv – vad är den där glödlampan som du släcker, om och när du deltar i Earth Hour jippot?
Svaret: Den är produkten av ett genis tänkande. Glödlampan uppfanns av några geniala uppfinnare på 1800-talet, bland dem Thomas Edison. Och denna fantastiska uppfinning möjliggjorde för miljontals människor att stanna uppe och göra sådana saker som att utbilda sig själva efter mörkrets inbrott, utan att som de hade gjort förut riskera livet genom att använda brandfarliga fotogenlampor.
Före 1800-talet fanns ingen artificiell belysning att tala om - och alla var tvungna att gå och lägga sig så snart som solen gick ner. Under 1800-talet blev det dock ekonomiskt möjligt för människor att skaffa sig artificiell belysning - först med bruk av valolja, sedan med bruk av fotogen och till sist medelst elbelysning. När människorna började användea valolja eller fotogen kunde de stanna uppe efter mörkrets inbrott, för att t.ex. läsa eller sy - men de riskerade eldsvådor när de gjorde det. Men efter Edison uppfann glödlampan började människor att kunna stanna uppe efter mörkrets inbrott utan att löpa risk för bränder. Detta var ett kolossalt framsteg för mänskligheten.
När miljöaktivisterna uppmanade dig att släcka dina glödlampor under en timme var det givetvis en symbolhandling. Vad var det för slags symbolik det var fråga om?
Att släcka Thomas Edisons och andras geniala förnuft! Det var Edisons och andras förnuft som gav upphov till glödlampan. Att släcka våra glödlampor under Earth Hour - det var ett symboliskt sätt att retroaktivt släcka geniernas förnuft. Människans förnuft - det är miljöaktivisternas yttersta fiende. Och de angriper, logiskt nog, mänsklighetens mest suveräna förnuft - geniernas förnuft - i första hand.
Är det en våldsam överdrift att hävda att de gröna hatar förnuftet? Nej, lägg märke till vilka saker det är som de gröna väljer ut att bekämpa.
Mineraloljeindustrin. Kärnkraften. Flygresandet. Biotekniken. Bekämpningsmedlen. Gentekniken. O.s.v.
De gröna angriper i första hand de bästa, mest nyttiga frukterna av människans förnuft. Vad kan syftet vara, om inte att ”komma åt” källorna till dessa fina saker? Om miljörörelsen lyckas stoppa vårt utnyttjande av frukterna av förnuftet - då kommer människorna att förlora motivationen till att använda sitt förnuft. De kommer att tappa lusten att tänka. Hur skulle framtidens motsvarigheter till Thomas Edison kunna få lust att anstränga sina gråa celler för att skapa någon fantastisk ny uppfinning, om de visste att miljörörelsen skulle genast undertrycka uppfinningen?
Så genom att förmå oss att släcka våra glödlampor, kommer miljörörelsen ett steg närmare sitt mål att släcka mänsklighetens bästa förnuft.
Vad innebär det att släcka det mänskliga förnuftet?
Det innebär att släcka det mänskliga livet. Därför att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Detta faktum syns bl.a. på den avgrundslika skillnaden i livslängden i dag och livslängden före Industrirevolutionen. Före Industrirevolutionen, fick människorna slita uppemot 16 timmar om dagen ute på leriga åkrar - bara för att med nöd och näppe framställa tillräckligt med mat för att slippa svälta ihjäl. Och de flesta människor, om de överhuvudtaget överlevde barndomen, dog i 30-årsåldern! Idag lever de flesta människor i den industrialiserade delen av världen, under bekväma förhållanden, till en ålder på sådär 70 eller 80 år. Våra liv idag är ofantligt mycket bättre än de var före Industrirevolutionen.
Och vad var Industrirevolutionens källa - om inte just förnuftet? Kan någon neka att Industrirevolutionens motorer var sådana tänkare som James Watt, Thomas Jefferson, Michael Faraday, Thomas Edison, John D. Rockefeller, Henry Ford o.s.v.? Är det inte mänsklighetens genier som framförallt sörjer för mänsklighetens överlevnad?
Miljörörelsen vill ju hindra oss från att dra nytta av geniernas intellektuella bedrifter. Att släcka våra glödlampor en timme, under Earth Hour, är ett symboliskt sätt att hindra oss från att fortsätta att dra nytta av Thomas Edisons mödosamma tankearbete.
Ser du implikationerna? Om miljörörelsen lyckas med att plantera hos oss idén att det är en synd att dra nytta av geniernas tänkande – då kommer vi så småningom att gå vidare och släcka den moderna industriella civilisationens ljus.
Och då kommer en ny mörkrets tidsålder att inträda. De gröna är mörkermän (och mörkerkvinnor)!
Att förbereda mänskligheten på att begå kollektivt självmord är nämligen Earth Hour´s egentliga syfte. Earth Hour går ut på att vi alla skall släcka våra glödlampor under en timme. Fråga dig själv – vad är den där glödlampan som du släcker, om och när du deltar i Earth Hour jippot?
Svaret: Den är produkten av ett genis tänkande. Glödlampan uppfanns av några geniala uppfinnare på 1800-talet, bland dem Thomas Edison. Och denna fantastiska uppfinning möjliggjorde för miljontals människor att stanna uppe och göra sådana saker som att utbilda sig själva efter mörkrets inbrott, utan att som de hade gjort förut riskera livet genom att använda brandfarliga fotogenlampor.
Före 1800-talet fanns ingen artificiell belysning att tala om - och alla var tvungna att gå och lägga sig så snart som solen gick ner. Under 1800-talet blev det dock ekonomiskt möjligt för människor att skaffa sig artificiell belysning - först med bruk av valolja, sedan med bruk av fotogen och till sist medelst elbelysning. När människorna började användea valolja eller fotogen kunde de stanna uppe efter mörkrets inbrott, för att t.ex. läsa eller sy - men de riskerade eldsvådor när de gjorde det. Men efter Edison uppfann glödlampan började människor att kunna stanna uppe efter mörkrets inbrott utan att löpa risk för bränder. Detta var ett kolossalt framsteg för mänskligheten.
När miljöaktivisterna uppmanade dig att släcka dina glödlampor under en timme var det givetvis en symbolhandling. Vad var det för slags symbolik det var fråga om?
Att släcka Thomas Edisons och andras geniala förnuft! Det var Edisons och andras förnuft som gav upphov till glödlampan. Att släcka våra glödlampor under Earth Hour - det var ett symboliskt sätt att retroaktivt släcka geniernas förnuft. Människans förnuft - det är miljöaktivisternas yttersta fiende. Och de angriper, logiskt nog, mänsklighetens mest suveräna förnuft - geniernas förnuft - i första hand.
Är det en våldsam överdrift att hävda att de gröna hatar förnuftet? Nej, lägg märke till vilka saker det är som de gröna väljer ut att bekämpa.
Mineraloljeindustrin. Kärnkraften. Flygresandet. Biotekniken. Bekämpningsmedlen. Gentekniken. O.s.v.
De gröna angriper i första hand de bästa, mest nyttiga frukterna av människans förnuft. Vad kan syftet vara, om inte att ”komma åt” källorna till dessa fina saker? Om miljörörelsen lyckas stoppa vårt utnyttjande av frukterna av förnuftet - då kommer människorna att förlora motivationen till att använda sitt förnuft. De kommer att tappa lusten att tänka. Hur skulle framtidens motsvarigheter till Thomas Edison kunna få lust att anstränga sina gråa celler för att skapa någon fantastisk ny uppfinning, om de visste att miljörörelsen skulle genast undertrycka uppfinningen?
Så genom att förmå oss att släcka våra glödlampor, kommer miljörörelsen ett steg närmare sitt mål att släcka mänsklighetens bästa förnuft.
Vad innebär det att släcka det mänskliga förnuftet?
Det innebär att släcka det mänskliga livet. Därför att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Detta faktum syns bl.a. på den avgrundslika skillnaden i livslängden i dag och livslängden före Industrirevolutionen. Före Industrirevolutionen, fick människorna slita uppemot 16 timmar om dagen ute på leriga åkrar - bara för att med nöd och näppe framställa tillräckligt med mat för att slippa svälta ihjäl. Och de flesta människor, om de överhuvudtaget överlevde barndomen, dog i 30-årsåldern! Idag lever de flesta människor i den industrialiserade delen av världen, under bekväma förhållanden, till en ålder på sådär 70 eller 80 år. Våra liv idag är ofantligt mycket bättre än de var före Industrirevolutionen.
Och vad var Industrirevolutionens källa - om inte just förnuftet? Kan någon neka att Industrirevolutionens motorer var sådana tänkare som James Watt, Thomas Jefferson, Michael Faraday, Thomas Edison, John D. Rockefeller, Henry Ford o.s.v.? Är det inte mänsklighetens genier som framförallt sörjer för mänsklighetens överlevnad?
Miljörörelsen vill ju hindra oss från att dra nytta av geniernas intellektuella bedrifter. Att släcka våra glödlampor en timme, under Earth Hour, är ett symboliskt sätt att hindra oss från att fortsätta att dra nytta av Thomas Edisons mödosamma tankearbete.
Ser du implikationerna? Om miljörörelsen lyckas med att plantera hos oss idén att det är en synd att dra nytta av geniernas tänkande – då kommer vi så småningom att gå vidare och släcka den moderna industriella civilisationens ljus.
Och då kommer en ny mörkrets tidsålder att inträda. De gröna är mörkermän (och mörkerkvinnor)!
Saturday, March 27, 2010
Hur kristendomen och Kant gav upphov till marxismen och nazismen
Kristendomen förvandlades av den tyska 1700-tals filosofen Immanuel Kant till den moderna kollektivismen. Så man kan säga att kristendomen indirekt gav upphov till 1900-talets två stora politiska farsoter: kommunismen och nazismen.
Vad gjorde Kant för att lyckas med det formidabla knepet att förvandla en av de stora religionerna till de gudslösa moderna -ismerna: kommunismen och nazismen?
Enkelt: han kollektiviserade supermedvetandet. Kristendomens stora bluff var att inbilla människorna att det fanns ett jättestort, övernaturligt medvetande som hade skapat hela universum, och som därmed bestämde vad som var sant och falskt och rätt och fel inom detta universum. Eftersom Gud kunde förändra naturlagarna, och kunde genomföra mirakel - kunde han få vad som helst till att vara ett faktum. Om Gud ville det t.ex. kunde brinnande buskar tala - och det väldiga Röda havet kunde dela sig. Och om nu Gud bestämde vad som gällde i verkligheten - då gjorde människorna bäst i att lyda Honom eller Hans ställföreträdare, d.v.s. kyrkomännen!
Immanuel Kant skapade under 1700-talet en infernaliskt invecklad filosofi som ”bevisade” att människans medvetande skapade den verklighet som människorna verkade leva i - och att denna verklighet var den enda som betydde något för dem. Kant argumenterade att människans sinnen och hennes begrepp filtrerade de data som de matades med från verkligheten. Därför, menade Kant, kunde människor aldrig uppleva verkligheten som den är ”i sig”. De kunde endast uppleva verkligheten såsom den såg ut att vara "för dem" efter det att den hade filtrerats av den sorts medvetande som alla människor besitter. Så den verklighet vi människor tror oss leva i är inte den ”riktiga” verkligheten, d.v.s verkligheten ”såsom den är i sig”. Vi lever i en sorts skenverklighet, en avbildning av den verkliga verkligheten som skapas av våra sinnen och våra begrepp. Så ”for all practical purposes” lever vi i en verklighet som vårt eget medvetande skapar åt oss - genom att filtrera de data som kommer från den ”riktiga” verkligheten. Enligt Kant d.v.s.
Du ser vad Kant gjorde här? Han inbillade folk att om bara verkligheten ser ut på ett visst sätt för dem - så är den också funtad på det sättet. Kants knep var att han bara bytte ut metafysiska fakta mot subjektets föreställningar.
Men i själva verket spelar det ingen roll på vilket sätt våra sinnen och våra förnuft bearbetar de sinnesintryck som vi får från verkligheten. Verkligheten som vi lever i är bara det den är ändå. Om jag är färgblind, och jag därför inte ser skillnaden mellan en grön gubbe och en röd gubbe - då kan jag likväl inte kosta på mig att gå över gatan när gubben lyser rött. Jag blir påkörd av lastbilen ändå om det kommer en lastbil. Trots att jag inte ser att gubben lyser rött! Ty verklighetens fakta är vad de är ändå!
Men - massor av människor var så icke-insiktsfulla att de gick på Kants bluff. De började inbilla sig att människans medvetande som helhet, d.v.s. människans hypotiserade kollektiva medvetande, skapade verkligheten som människorna levde i. Och därmed började kollektivet framstå som allsmäktig - precis som kristendomens Gud. Kant fick västlänningarna att börja tro på vanföreställningen att kollektivet har ett supermedvetande som bestämmer över den verklighet som vi människor lever i.
Denna föreställning ledde logiskt till kommunismen och nazismen.
Karl Marx tog över Kants filosofi och modifierade den litet grand, genom att göra gällande att det var den ekonomiska klassens medvetande som skapade verkligheten åt varje ekonomisk klass. Så enligt Marx var det som var sant för kapitalisterna eller för medelklassen eller för bönderna, inte nödvändigtvis sant för arbetarna. Och Marx ansåg att staten var ett verktyg som hjälpte det härskande kollektivet att bestämma över verklighetens fakta. Så, enligt Marx, skulle det ideala samhället uppstå när ”rätt” kollektiv - vilket han ansåg var arbetarklassen - tog över staten och världen.
Hitler tog också över Kants filosofi och modifierade den litet grand, genom att göra gällande att det var rasens eller nationens medvetande som skapade en verklighet åt varje ras eller nation. Så enligt Hitler var det som var sant för judarna eller för de svarta, inte nödvändigtvis sant för tyskarna. Och Hitler ansåg, liksom Marx, att staten var ett verktyg som hjälpte det härskande kollektivet att bestämma över verklighetens fakta. Så enligt Hitler skulle det ideala samhället uppstå när ”rätt” kollektiv, vilket han ansåg vara tyskarna, tog över staten och världen.
Både kommunismen och nazismen behövde förstås en diktator, som skulle utgöra kollektivets ställföreträdare. På samma sätt som kristendomen behövde påvar och präster, som skulle utgöra Guds ställföreträdare. Och det blev förstås dessa ställföreträdare som utövade makten efter eget tycke.
Så 1900-talets fasor, t.ex. världskrigen, Förintelsen, Gulag, Dödens fält o.s.v. hade delvis Kristendomen som orsak. Kant förutan hade kommunismen och nazismen aldrig uppstått. Men Kristendomen förutan hade de kanske inte uppstått heller!
Religionen och kollektivismen är inte varandras motsatser. De är bara två sidor på samma falska mynt. Nämligen dyrkandet av det overkliga.
Vad gjorde Kant för att lyckas med det formidabla knepet att förvandla en av de stora religionerna till de gudslösa moderna -ismerna: kommunismen och nazismen?
Enkelt: han kollektiviserade supermedvetandet. Kristendomens stora bluff var att inbilla människorna att det fanns ett jättestort, övernaturligt medvetande som hade skapat hela universum, och som därmed bestämde vad som var sant och falskt och rätt och fel inom detta universum. Eftersom Gud kunde förändra naturlagarna, och kunde genomföra mirakel - kunde han få vad som helst till att vara ett faktum. Om Gud ville det t.ex. kunde brinnande buskar tala - och det väldiga Röda havet kunde dela sig. Och om nu Gud bestämde vad som gällde i verkligheten - då gjorde människorna bäst i att lyda Honom eller Hans ställföreträdare, d.v.s. kyrkomännen!
Immanuel Kant skapade under 1700-talet en infernaliskt invecklad filosofi som ”bevisade” att människans medvetande skapade den verklighet som människorna verkade leva i - och att denna verklighet var den enda som betydde något för dem. Kant argumenterade att människans sinnen och hennes begrepp filtrerade de data som de matades med från verkligheten. Därför, menade Kant, kunde människor aldrig uppleva verkligheten som den är ”i sig”. De kunde endast uppleva verkligheten såsom den såg ut att vara "för dem" efter det att den hade filtrerats av den sorts medvetande som alla människor besitter. Så den verklighet vi människor tror oss leva i är inte den ”riktiga” verkligheten, d.v.s verkligheten ”såsom den är i sig”. Vi lever i en sorts skenverklighet, en avbildning av den verkliga verkligheten som skapas av våra sinnen och våra begrepp. Så ”for all practical purposes” lever vi i en verklighet som vårt eget medvetande skapar åt oss - genom att filtrera de data som kommer från den ”riktiga” verkligheten. Enligt Kant d.v.s.
Du ser vad Kant gjorde här? Han inbillade folk att om bara verkligheten ser ut på ett visst sätt för dem - så är den också funtad på det sättet. Kants knep var att han bara bytte ut metafysiska fakta mot subjektets föreställningar.
Men i själva verket spelar det ingen roll på vilket sätt våra sinnen och våra förnuft bearbetar de sinnesintryck som vi får från verkligheten. Verkligheten som vi lever i är bara det den är ändå. Om jag är färgblind, och jag därför inte ser skillnaden mellan en grön gubbe och en röd gubbe - då kan jag likväl inte kosta på mig att gå över gatan när gubben lyser rött. Jag blir påkörd av lastbilen ändå om det kommer en lastbil. Trots att jag inte ser att gubben lyser rött! Ty verklighetens fakta är vad de är ändå!
Men - massor av människor var så icke-insiktsfulla att de gick på Kants bluff. De började inbilla sig att människans medvetande som helhet, d.v.s. människans hypotiserade kollektiva medvetande, skapade verkligheten som människorna levde i. Och därmed började kollektivet framstå som allsmäktig - precis som kristendomens Gud. Kant fick västlänningarna att börja tro på vanföreställningen att kollektivet har ett supermedvetande som bestämmer över den verklighet som vi människor lever i.
Denna föreställning ledde logiskt till kommunismen och nazismen.
Karl Marx tog över Kants filosofi och modifierade den litet grand, genom att göra gällande att det var den ekonomiska klassens medvetande som skapade verkligheten åt varje ekonomisk klass. Så enligt Marx var det som var sant för kapitalisterna eller för medelklassen eller för bönderna, inte nödvändigtvis sant för arbetarna. Och Marx ansåg att staten var ett verktyg som hjälpte det härskande kollektivet att bestämma över verklighetens fakta. Så, enligt Marx, skulle det ideala samhället uppstå när ”rätt” kollektiv - vilket han ansåg var arbetarklassen - tog över staten och världen.
Hitler tog också över Kants filosofi och modifierade den litet grand, genom att göra gällande att det var rasens eller nationens medvetande som skapade en verklighet åt varje ras eller nation. Så enligt Hitler var det som var sant för judarna eller för de svarta, inte nödvändigtvis sant för tyskarna. Och Hitler ansåg, liksom Marx, att staten var ett verktyg som hjälpte det härskande kollektivet att bestämma över verklighetens fakta. Så enligt Hitler skulle det ideala samhället uppstå när ”rätt” kollektiv, vilket han ansåg vara tyskarna, tog över staten och världen.
Både kommunismen och nazismen behövde förstås en diktator, som skulle utgöra kollektivets ställföreträdare. På samma sätt som kristendomen behövde påvar och präster, som skulle utgöra Guds ställföreträdare. Och det blev förstås dessa ställföreträdare som utövade makten efter eget tycke.
Så 1900-talets fasor, t.ex. världskrigen, Förintelsen, Gulag, Dödens fält o.s.v. hade delvis Kristendomen som orsak. Kant förutan hade kommunismen och nazismen aldrig uppstått. Men Kristendomen förutan hade de kanske inte uppstått heller!
Religionen och kollektivismen är inte varandras motsatser. De är bara två sidor på samma falska mynt. Nämligen dyrkandet av det overkliga.
Friday, March 26, 2010
Sexköpsbrott - hur skall domstolarna kunna döma?
Det finns åtskilliga vänstermänniskor, t.ex. socialdemokraten Claes Borgström [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett svar på ett inlägg av en viss Claes Borgström på den svenska debattsajten Newsmill i början av år 2010 - http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/25/sexkoparna-ska-ha-langre-fangelsestraff ], som förordar - eller kanske ”hetsar för” är ett bättre uttryck - att sexköpare skall få hårdare straff. Normalt sett brukar vänstermänniskorna skälla som f-n på Moderaterna närhelst dessa kräver hårdare tag mot exempelvis inbrottstjuvar, vandaler, upploppsmakare och dylikt. Men just när det gäller sexköp verkar vänstermänniskorna törsta efter hårdare straff - ungefär som kristna fundamentalister törstar efter att homosexuella skall straffas när de dristar sig till att älska någon av "fel" kön!
Detta oroar mig. Därför att lagförbudet mot sexköp röjer vägen för maktmissbruk och rättsröta. Problemet är nämligen att det är omöjligt att på ett objektivt sätt avgränsa ”sexköp” mot legitim romantik.
Låt mig konkretisera. Förra året [Jag skrev som sagt denna essä år 2010 - d.v.s. året efter det att jag gifte mig] var jag inledningsvis singel. Men förra maj träffade jag en trevlig kvinna vid namn Thi. Jag dejtade henne under sommaren. Jag bjöd henne på fika på kaféer, jag bjöd henne på måltider på krogen, jag bjöd henne på bio. Och när vi i augusti skulle gifta oss betalade jag kostnaderna för blommorna hon hade vid bröllopet och kostnaden för bröllopsmiddagen (vilken gick på ca. 4.000 kronor, eftersom vi hade många vänner och släktingar). Gjorde jag mig skyldig till ett olagligt sexköp då jag lade ut en icke-föraktlig summa pengar på projektet att vinna Thi?
Sexköpslagens tillskyndare skulle säkert att utbrista ”Självklart inte! Det är fullständigt skamlöst demagogi att jämföra dejting med sexköp. Du, Henrik, gifte ju dig med Thi - så det är alldeles uppenbart att du inte ägnade dig åt köp av sex!”
Men är det så himla uppenbart? Min kärlek till Thi är ju ingalunda platonsk. Jag njuter av att ha sex med Thi! Hur skulle en domstol kunna veta säkert huruvida jag gjorde mig skyldig till köp av sex eller inte - med tanke på att jag bjöd Thi på krogen, på bio, på blommor o.s.v.? Det finns väl inte någon liten flagga som sitter på mig och avslöjar huruvida jag ”verkligen” älskar Thi - eller om jag bara betraktar henne som ett stycke kött som jag önskar idka animalisk sex med? Och ingen kan väl på allvar påstå att faktumet att jag gifte mig med Thi bevisar att jag verkligen älskar henne? Det händer väl emellanåt att män gifter sig med kvinnor bara för att de vill ha sex med hennes kropp?
Sexköpslagens tillskyndare resonerar att det på något vis går att bara ”se” skillnaden mellan ett köp av sex å ena sidan och ett legitimt fall av dejting å den andra. Tja, när en man kör med sin bil längs Malmskillnadsgatan och han plockar upp en kvinna han får syn på som bara går där på gatan i en kort kjol – då är det tämligen uppenbart att det är fråga om ett köp av sex.
Men när polisen börjar jaga sexköparna på allvar - då kommer dessa givetvist att anpassa sitt beteende! Och det kommer de prostituerade också att göra. Torskarna och fnaskarna kommer att se till att ge sken av att de ägnar sig åt legitim dejting. Därför att deras affärer skulle ju gå om intet annars. Torskarna och fnaskarna skulle antagligen börja att ta kontakt med varandra per telefon, de skulle komma överens om att träffas på en krog - och så skulle de att äta en middag tillsammans och först efteråt åka hem till fnaskens bostad - för att där i lönndom genomföra bytet av pengar mot kvinnans kropp. Hur i hela världen kommer en domstol att kunna på ett rättsäkert sätt skilja mellan en ”legitim” dejt å ena sidan och ett olagligt köp av sex å den andra?
Det kommer att uppstå en stor gråzon inom rättskipningen. En man som bjuder en kvinna han inte känner, utan träffar för första gången någonsin på en bar, på en middag och som sedan ”lyckas” (lyckas i meningen att kvinnan låter mannen sova med henne efteråt) - den mannen kommer att vara i riskzonen! Det kan bli riskfyllt för en man att köpa saker åt en kvinna som han gillar.
Och risken för missbruk av lagen är uppenbar. Tänk om en man är en Moderat politiker - och att han råkar vara singel? Han träffar en kvinna på krogen. Han bjuder henne på några drinkar, och kanske på en middag. Sedan går de hem till honom, eller till henne, och de har en ”underbar natt” tillsammans. Sossarna får nys om detta, och de ser ett gyllene tillfälle att "komma åt" en Moderat politiker. Så de anmäler den Moderata politikern till polisen för sexköp. Och vid rättegången kan åklagaren presentera kvitton på drinkarna och maten som den Moderata politikern köpte åt kvinnan. Hur skall nu den Moderata politikern kunna bevisa att det inte var så att han drog på sig de där utgifterna, blott och bart därför att han trängtade efter att ha sex med kvinnan? Drevet i massmedierna kommer antagligen igång!
Så du ser - sossarna skulle kunna förstöra karriären för en politisk motståndare med hjälp av ett enkelt missbruk av sexköpslagen!
Och det skulle inte vara endast för sossarna förhatliga politiker som levde farligt. Tänk på hur riskfyllt tillvaron skulle bli för de rika också! Sossarna tycker ju mycket illa om människor som är rika. Och det är allmänt bekant att sossarna redan har missbrukat de luddiga skattelagarna för att göra livet surt för rika svenskar. Med sexköpslagen får de ytterligare ett vapen att använda (läs: missbruka) mot de rika! Därför att det händer ju ibland att en stenrik, men gammal, man gifter sig med en vacker, men mycket yngre, kvinna!
Ett exempel på detta var den där f.d. utviksbruden Anne-Nicole Smiths äktenskap med en dollarmiljardär - en gammal gubbe som var ca. 70 år gammal mot hennes ungefär 30 år.
Varför gifte sig en vacker 30-åring med en gammal gubbe på ca. 70 år? Anne-Nicole Smith måste ha haft massor med attraktiva unga män som ville ha henne. Vad kan ha tubbat henne till att gifta sig med en gammal gubbe istället? Pengarna uppenbarligen! Anne-Nicole Smith "sålde" faktiskt sin kropp i utbyte mot pengar! För att uttrycka det krasst. Det är ju uppenbarligen ytterst osannolikt att hon verkligen älskade en skröplig, vithårig 70-årig gubbe. Nej - fröken Smith måste rimligen har varit ute efter gubbens stålar!
Och varför gifte sig den 70-åriga dollarmiljardären sig med Anne-Nicole Smith? Hon var antagligen inte särdeles intelligent. Hon var mig veterligen inte bildad eller kultiverad. Hon var nog inte något moraliskt föredöme. Antagligen gifte sig dollarmiljardären sig med Anne-Nicole Smith bara för att hon var en sexbomb och för att han ville ligga med henne. Så dollarmiljardären gjorde sig egentligen skyldig till köp av sex!
Så - borde då den där dollarmiljardären ha dömts till ett fängelsestraff enligt lagen mot sexköp?
"Ja" - säger du kanske?
Varför skall det då vara ett brott för en vacker ung kvinna att gifta sig med en äldre man som är rik - bara därför att det är uppenbart att hon gifter sig med gubben för hans pengars skull? Var och hur skall då domstolarna dra gränsen mot ”legitima” äktenskap? Hur mycket yngre skall en kvinna vara än sin rika man för att hennes äktenskap med honom skall klassificeras som att han köper hennes kropp? Och hur rik måste mannen vara för att kunna fällas för sexköp? En miljon kronor? Tio miljoner kronor? 100 miljoner kronor? 1 miljard kronor? Och hur vacker måste kvinnan vara för att den rika maken skall kunna fällas för sexköp? Och hur i hela världen skall en domstol kunna avgöra om en viss kvinna är ”tillräckligt” vacker för att utgöra ett sexobjekt för en rik man?
Det är m.a.o. upplagt för godtycke och rättsröta när domstolarna försöker tillämpa lagen mot sexköp! Politikerna, i synnerhet de vänsterpolitiker som ivrar för lagen, kommer att kunna missbruka lagen för att komma åt för dem misshagliga kategorier av män – t.ex. moderata, kristdemokratiska och sverigedemokratiska politiker samt stenrika äldre män. Lagen mot köp av sex kommer att sätta rättsäkerheten ur spel.
Det är kanske rentav är just därför som vänsterpolitikerna älskar denna lag?
Detta oroar mig. Därför att lagförbudet mot sexköp röjer vägen för maktmissbruk och rättsröta. Problemet är nämligen att det är omöjligt att på ett objektivt sätt avgränsa ”sexköp” mot legitim romantik.
Låt mig konkretisera. Förra året [Jag skrev som sagt denna essä år 2010 - d.v.s. året efter det att jag gifte mig] var jag inledningsvis singel. Men förra maj träffade jag en trevlig kvinna vid namn Thi. Jag dejtade henne under sommaren. Jag bjöd henne på fika på kaféer, jag bjöd henne på måltider på krogen, jag bjöd henne på bio. Och när vi i augusti skulle gifta oss betalade jag kostnaderna för blommorna hon hade vid bröllopet och kostnaden för bröllopsmiddagen (vilken gick på ca. 4.000 kronor, eftersom vi hade många vänner och släktingar). Gjorde jag mig skyldig till ett olagligt sexköp då jag lade ut en icke-föraktlig summa pengar på projektet att vinna Thi?
Sexköpslagens tillskyndare skulle säkert att utbrista ”Självklart inte! Det är fullständigt skamlöst demagogi att jämföra dejting med sexköp. Du, Henrik, gifte ju dig med Thi - så det är alldeles uppenbart att du inte ägnade dig åt köp av sex!”
Men är det så himla uppenbart? Min kärlek till Thi är ju ingalunda platonsk. Jag njuter av att ha sex med Thi! Hur skulle en domstol kunna veta säkert huruvida jag gjorde mig skyldig till köp av sex eller inte - med tanke på att jag bjöd Thi på krogen, på bio, på blommor o.s.v.? Det finns väl inte någon liten flagga som sitter på mig och avslöjar huruvida jag ”verkligen” älskar Thi - eller om jag bara betraktar henne som ett stycke kött som jag önskar idka animalisk sex med? Och ingen kan väl på allvar påstå att faktumet att jag gifte mig med Thi bevisar att jag verkligen älskar henne? Det händer väl emellanåt att män gifter sig med kvinnor bara för att de vill ha sex med hennes kropp?
Sexköpslagens tillskyndare resonerar att det på något vis går att bara ”se” skillnaden mellan ett köp av sex å ena sidan och ett legitimt fall av dejting å den andra. Tja, när en man kör med sin bil längs Malmskillnadsgatan och han plockar upp en kvinna han får syn på som bara går där på gatan i en kort kjol – då är det tämligen uppenbart att det är fråga om ett köp av sex.
Men när polisen börjar jaga sexköparna på allvar - då kommer dessa givetvist att anpassa sitt beteende! Och det kommer de prostituerade också att göra. Torskarna och fnaskarna kommer att se till att ge sken av att de ägnar sig åt legitim dejting. Därför att deras affärer skulle ju gå om intet annars. Torskarna och fnaskarna skulle antagligen börja att ta kontakt med varandra per telefon, de skulle komma överens om att träffas på en krog - och så skulle de att äta en middag tillsammans och först efteråt åka hem till fnaskens bostad - för att där i lönndom genomföra bytet av pengar mot kvinnans kropp. Hur i hela världen kommer en domstol att kunna på ett rättsäkert sätt skilja mellan en ”legitim” dejt å ena sidan och ett olagligt köp av sex å den andra?
Det kommer att uppstå en stor gråzon inom rättskipningen. En man som bjuder en kvinna han inte känner, utan träffar för första gången någonsin på en bar, på en middag och som sedan ”lyckas” (lyckas i meningen att kvinnan låter mannen sova med henne efteråt) - den mannen kommer att vara i riskzonen! Det kan bli riskfyllt för en man att köpa saker åt en kvinna som han gillar.
Och risken för missbruk av lagen är uppenbar. Tänk om en man är en Moderat politiker - och att han råkar vara singel? Han träffar en kvinna på krogen. Han bjuder henne på några drinkar, och kanske på en middag. Sedan går de hem till honom, eller till henne, och de har en ”underbar natt” tillsammans. Sossarna får nys om detta, och de ser ett gyllene tillfälle att "komma åt" en Moderat politiker. Så de anmäler den Moderata politikern till polisen för sexköp. Och vid rättegången kan åklagaren presentera kvitton på drinkarna och maten som den Moderata politikern köpte åt kvinnan. Hur skall nu den Moderata politikern kunna bevisa att det inte var så att han drog på sig de där utgifterna, blott och bart därför att han trängtade efter att ha sex med kvinnan? Drevet i massmedierna kommer antagligen igång!
Så du ser - sossarna skulle kunna förstöra karriären för en politisk motståndare med hjälp av ett enkelt missbruk av sexköpslagen!
Och det skulle inte vara endast för sossarna förhatliga politiker som levde farligt. Tänk på hur riskfyllt tillvaron skulle bli för de rika också! Sossarna tycker ju mycket illa om människor som är rika. Och det är allmänt bekant att sossarna redan har missbrukat de luddiga skattelagarna för att göra livet surt för rika svenskar. Med sexköpslagen får de ytterligare ett vapen att använda (läs: missbruka) mot de rika! Därför att det händer ju ibland att en stenrik, men gammal, man gifter sig med en vacker, men mycket yngre, kvinna!
Ett exempel på detta var den där f.d. utviksbruden Anne-Nicole Smiths äktenskap med en dollarmiljardär - en gammal gubbe som var ca. 70 år gammal mot hennes ungefär 30 år.
Varför gifte sig en vacker 30-åring med en gammal gubbe på ca. 70 år? Anne-Nicole Smith måste ha haft massor med attraktiva unga män som ville ha henne. Vad kan ha tubbat henne till att gifta sig med en gammal gubbe istället? Pengarna uppenbarligen! Anne-Nicole Smith "sålde" faktiskt sin kropp i utbyte mot pengar! För att uttrycka det krasst. Det är ju uppenbarligen ytterst osannolikt att hon verkligen älskade en skröplig, vithårig 70-årig gubbe. Nej - fröken Smith måste rimligen har varit ute efter gubbens stålar!
Och varför gifte sig den 70-åriga dollarmiljardären sig med Anne-Nicole Smith? Hon var antagligen inte särdeles intelligent. Hon var mig veterligen inte bildad eller kultiverad. Hon var nog inte något moraliskt föredöme. Antagligen gifte sig dollarmiljardären sig med Anne-Nicole Smith bara för att hon var en sexbomb och för att han ville ligga med henne. Så dollarmiljardären gjorde sig egentligen skyldig till köp av sex!
Så - borde då den där dollarmiljardären ha dömts till ett fängelsestraff enligt lagen mot sexköp?
"Ja" - säger du kanske?
Varför skall det då vara ett brott för en vacker ung kvinna att gifta sig med en äldre man som är rik - bara därför att det är uppenbart att hon gifter sig med gubben för hans pengars skull? Var och hur skall då domstolarna dra gränsen mot ”legitima” äktenskap? Hur mycket yngre skall en kvinna vara än sin rika man för att hennes äktenskap med honom skall klassificeras som att han köper hennes kropp? Och hur rik måste mannen vara för att kunna fällas för sexköp? En miljon kronor? Tio miljoner kronor? 100 miljoner kronor? 1 miljard kronor? Och hur vacker måste kvinnan vara för att den rika maken skall kunna fällas för sexköp? Och hur i hela världen skall en domstol kunna avgöra om en viss kvinna är ”tillräckligt” vacker för att utgöra ett sexobjekt för en rik man?
Det är m.a.o. upplagt för godtycke och rättsröta när domstolarna försöker tillämpa lagen mot sexköp! Politikerna, i synnerhet de vänsterpolitiker som ivrar för lagen, kommer att kunna missbruka lagen för att komma åt för dem misshagliga kategorier av män – t.ex. moderata, kristdemokratiska och sverigedemokratiska politiker samt stenrika äldre män. Lagen mot köp av sex kommer att sätta rättsäkerheten ur spel.
Det är kanske rentav är just därför som vänsterpolitikerna älskar denna lag?
Thursday, March 25, 2010
Kristendomens onda politik
De kristna brukar slå sig för bröstet och säga att deras religion är en fredens och kärlekens religion. Men om man läser historia ser man att politiken i de samhällen som har präglats av kristendomen har så gott som alltihopa kännetecknats av krig och förtryck!
Det var som bekant Medeltidens Europa som var kristendomens guldålder, om man går efter hur stor roll religionen spelade i medborgarnas, och härskarnas, liv. På Medeltiden var både folket och monarkerna i Europa så fanatiska i sin tro på den kristna religionen att de drog ut på jättedyra, årslånga korståg. De ruinerade sig genom att fara till Palestina för att där utkämpa blodiga krig mot muslimerna, i huvudsak för religionens skull. Och lagstiftningen i Medeltidens Europa var präglad av den kristna religionen. T.ex. kunde medborgare straffas hårt om de dristade sig till att arbeta på Sabbaten. Och stackare som gjorde misslyckade självmordsförsök avrättades som straff för att de hade trotsat Gud, genom att försöka släcka det liv som Han enligt kristendomen hade gett dem. Dödstraff för försök att dö - galen kristen "logic"!
Så kristendomen spelade uppenbarligen en stor roll i politiken i Medeltidens Europa. Och hur såg den politiken ut? Kan någon på allvar göra gällande att politiken i Medeltidens Europa präglades av fred och kärlek?
Nej, Europa på Medeltiden var fylld till bredden av krig och förtryck. Krigen och förtrycket låg i själva kristendomens natur. Kristendomen säger ju att det mänskliga förnuftet är bräckligt - så bräckligt att människor inte kan fatta verkligheten med förnuftet allena. Kristendomen insisterar på att människor måste, åtminstone i de viktigaste frågorna, lita till den blinda tron för att förstå tillvaron.
Men tro – vad är det? Att "tro" betyder att du tar något för att vara sant utan bevis, eller rentav trots motbevis. Så att du "tror" betyder att du tar något för att vara sant, utan att ha någon giltig föranledning att göra så. Ingenting därute i verkligheten utgör orsaken till dina uppfattningar. Tro är till sin natur alltid godtycklig.
När man bara tror är därför allt möjligt. Kristna kan t.ex. få för sig att Jesus förvandlade vatten till vin. De kan få för sig att jorden endast är 4.004 år gammal. De kan få för sig att brinnande buskar kan tala. De kan få för sig att oskulder kan föda barn. O.s.v.
Men varför skulle de då inte likaväl kunna tro på sagan om Rödluvan och vargen? Och varför kan de då inte likaväl tro att Muhammed var Guds utsända istället för Jesus? Och varför kan de inte likaväl tro att det finns dussintals, eller rentav hundratals gudar - som i Hinduernas eller vikingarnas föreställningsvärld? Och varför kan de kristna inte likaväl tro på vetenskapsmännens teorier om evolutionen, kvantfysiken, relativitetsteorin, Big Bang o.s.v.? Varför inte tro på ateismen förresten?Och varför inte dyrka Satan och hålla på med människooffer? Om man bara tror - varför skall man då tro på en viss sak, och inte på en annan?
Svaret är att egentligen vet du inte vad du skall tro på, om du är kristen - inte förrän någon yttre kraft bestämmer det åt dig. Den yttre kraften som bestämmer vad religiösa människor tror på är i alla sant religiösa samhällen den politiska makten: ”Fursten”.
När människorna i ett samhälle går efter blind tro - då uppstår genast ett virrvarr av otals konkurrerande tron. I kristendomens barndom, t.ex., fanns det otals kristna och icke-så-kristna sekter - som alla högljutt sade sig själva vara den ”sanna tron”. För att inte samhället skall kollapsa och bli till en anarki måste då någon bestämma vad alla de andra skall tro på - med svärdet som övertalningsmedel.
Så i alla sant religiösa samhällen, utan undantag, bestämmer staten vad människorna skall tro på och vad de skall göra. Det finns helt enkelt ingen sådan sak som ett samhälle präglat av religion där det råder politisk frihet i längden [Ge mig ett enda motexempel om Ni kan, snälla läsare.].
Och detta gäller inte bara Medeltidens Europa. Martin Luther förespråkade som bekant att staten skulle hålla allmogen i strama tyglar. Och Calvins teokrati i Geneve var nära nog ett totalitärt samhälle. Och det är väl ingen tillfällighet att det katolska Latinamerika har regerats av en brokig samling av diktatorer under hela sin postkoloniala historia - medan det mera sekulära USA har varit ett av världens friaste länder ända sedan frigörelsen från Storbritannien?
Så kristendom och politiskt förtryck hör ihop.
Men dagens västländer då? De är väl rätt så fria - även om de tyvärr ingalunda är laissez-faire-kapitalistiska? Och västländerna har väl kristendomen som sin grund?
Nej, dagens västländer är i huvudsak sekulära. Kristendomen i sådana länder som Sverige, England och USA är numera mest bara som en funktionslös blindtarm. Kristendomen spelar ingen väsentlig roll i kulturen i dagens Sverige - eller ens i dagens USA. En del snubbar går i kyrkan på söndagar - men de ägnar mera tid under resten av veckan på att eftersträva sin lycka på denna jord. Det är på grund av den sekulära kulturen som vi har hamnat i den situation att ingen kan påstå att vare sig Löfven eller Obama (d.v.s. Sveriges respektive USAs politiska ledare) i någon högre grad är präglad av kristen religiositet?
Sambandet är detta. Under Renässansen började kristendomens inflytande i västländernas kultur minska. Och allt eftersom kristendomens inflytande minskade, ökade graden av politisk frihet i västländerna. Det mönstret går igen i land efter land – England, Frankrike, Tyskland, USA och t.o.m. i det reaktionära Tsarryssland. På 1900-talet trängdes friheten visserligen tillbaka på vissa ställen och under vissa perioder i västländerna – men det berodde ju på framväxten av nya religioner, Nazismen och Kommunismen, nya religioner där Gud hade bytits ut mot Kollektivet.
Här kan den uppmärksamma läsaren lägga märke till något som är värt att lära sig för var och en som är en vän av friheten. Den saken är att förnuftet är grunden för den politiska friheten. När människor går efter sitt förnuft - då kan var och en själv ta ställning till huruvida olika påståenden är sanna eller falska. När människor brukar förnuftet kan de veta. En människa har inte alltid automatiskt rätt när hon går efter sitt eget förnuft förstås. Hon är felbar. Men i princip beror det ytterst på henne själv huruvida hon skaffar sig kunskaper eller vidskepelser.
Så människor som går efter förnuftet behöver ingen stat som förmyndare, de behöver ingen auktoritetsfigur som talar om för dem vad de skall tro på och vad de skall göra.
När människor går efter sitt eget förnuft - då blir varje enskild människa sin egen herre. Endast förnuftsstyrda människor duger för att leva i fria samhällen. De rentav fordrar fria samhällen för att kunna leva.
Det var som bekant Medeltidens Europa som var kristendomens guldålder, om man går efter hur stor roll religionen spelade i medborgarnas, och härskarnas, liv. På Medeltiden var både folket och monarkerna i Europa så fanatiska i sin tro på den kristna religionen att de drog ut på jättedyra, årslånga korståg. De ruinerade sig genom att fara till Palestina för att där utkämpa blodiga krig mot muslimerna, i huvudsak för religionens skull. Och lagstiftningen i Medeltidens Europa var präglad av den kristna religionen. T.ex. kunde medborgare straffas hårt om de dristade sig till att arbeta på Sabbaten. Och stackare som gjorde misslyckade självmordsförsök avrättades som straff för att de hade trotsat Gud, genom att försöka släcka det liv som Han enligt kristendomen hade gett dem. Dödstraff för försök att dö - galen kristen "logic"!
Så kristendomen spelade uppenbarligen en stor roll i politiken i Medeltidens Europa. Och hur såg den politiken ut? Kan någon på allvar göra gällande att politiken i Medeltidens Europa präglades av fred och kärlek?
Nej, Europa på Medeltiden var fylld till bredden av krig och förtryck. Krigen och förtrycket låg i själva kristendomens natur. Kristendomen säger ju att det mänskliga förnuftet är bräckligt - så bräckligt att människor inte kan fatta verkligheten med förnuftet allena. Kristendomen insisterar på att människor måste, åtminstone i de viktigaste frågorna, lita till den blinda tron för att förstå tillvaron.
Men tro – vad är det? Att "tro" betyder att du tar något för att vara sant utan bevis, eller rentav trots motbevis. Så att du "tror" betyder att du tar något för att vara sant, utan att ha någon giltig föranledning att göra så. Ingenting därute i verkligheten utgör orsaken till dina uppfattningar. Tro är till sin natur alltid godtycklig.
När man bara tror är därför allt möjligt. Kristna kan t.ex. få för sig att Jesus förvandlade vatten till vin. De kan få för sig att jorden endast är 4.004 år gammal. De kan få för sig att brinnande buskar kan tala. De kan få för sig att oskulder kan föda barn. O.s.v.
Men varför skulle de då inte likaväl kunna tro på sagan om Rödluvan och vargen? Och varför kan de då inte likaväl tro att Muhammed var Guds utsända istället för Jesus? Och varför kan de inte likaväl tro att det finns dussintals, eller rentav hundratals gudar - som i Hinduernas eller vikingarnas föreställningsvärld? Och varför kan de kristna inte likaväl tro på vetenskapsmännens teorier om evolutionen, kvantfysiken, relativitetsteorin, Big Bang o.s.v.? Varför inte tro på ateismen förresten?Och varför inte dyrka Satan och hålla på med människooffer? Om man bara tror - varför skall man då tro på en viss sak, och inte på en annan?
Svaret är att egentligen vet du inte vad du skall tro på, om du är kristen - inte förrän någon yttre kraft bestämmer det åt dig. Den yttre kraften som bestämmer vad religiösa människor tror på är i alla sant religiösa samhällen den politiska makten: ”Fursten”.
När människorna i ett samhälle går efter blind tro - då uppstår genast ett virrvarr av otals konkurrerande tron. I kristendomens barndom, t.ex., fanns det otals kristna och icke-så-kristna sekter - som alla högljutt sade sig själva vara den ”sanna tron”. För att inte samhället skall kollapsa och bli till en anarki måste då någon bestämma vad alla de andra skall tro på - med svärdet som övertalningsmedel.
Så i alla sant religiösa samhällen, utan undantag, bestämmer staten vad människorna skall tro på och vad de skall göra. Det finns helt enkelt ingen sådan sak som ett samhälle präglat av religion där det råder politisk frihet i längden [Ge mig ett enda motexempel om Ni kan, snälla läsare.].
Och detta gäller inte bara Medeltidens Europa. Martin Luther förespråkade som bekant att staten skulle hålla allmogen i strama tyglar. Och Calvins teokrati i Geneve var nära nog ett totalitärt samhälle. Och det är väl ingen tillfällighet att det katolska Latinamerika har regerats av en brokig samling av diktatorer under hela sin postkoloniala historia - medan det mera sekulära USA har varit ett av världens friaste länder ända sedan frigörelsen från Storbritannien?
Så kristendom och politiskt förtryck hör ihop.
Men dagens västländer då? De är väl rätt så fria - även om de tyvärr ingalunda är laissez-faire-kapitalistiska? Och västländerna har väl kristendomen som sin grund?
Nej, dagens västländer är i huvudsak sekulära. Kristendomen i sådana länder som Sverige, England och USA är numera mest bara som en funktionslös blindtarm. Kristendomen spelar ingen väsentlig roll i kulturen i dagens Sverige - eller ens i dagens USA. En del snubbar går i kyrkan på söndagar - men de ägnar mera tid under resten av veckan på att eftersträva sin lycka på denna jord. Det är på grund av den sekulära kulturen som vi har hamnat i den situation att ingen kan påstå att vare sig Löfven eller Obama (d.v.s. Sveriges respektive USAs politiska ledare) i någon högre grad är präglad av kristen religiositet?
Sambandet är detta. Under Renässansen började kristendomens inflytande i västländernas kultur minska. Och allt eftersom kristendomens inflytande minskade, ökade graden av politisk frihet i västländerna. Det mönstret går igen i land efter land – England, Frankrike, Tyskland, USA och t.o.m. i det reaktionära Tsarryssland. På 1900-talet trängdes friheten visserligen tillbaka på vissa ställen och under vissa perioder i västländerna – men det berodde ju på framväxten av nya religioner, Nazismen och Kommunismen, nya religioner där Gud hade bytits ut mot Kollektivet.
Här kan den uppmärksamma läsaren lägga märke till något som är värt att lära sig för var och en som är en vän av friheten. Den saken är att förnuftet är grunden för den politiska friheten. När människor går efter sitt förnuft - då kan var och en själv ta ställning till huruvida olika påståenden är sanna eller falska. När människor brukar förnuftet kan de veta. En människa har inte alltid automatiskt rätt när hon går efter sitt eget förnuft förstås. Hon är felbar. Men i princip beror det ytterst på henne själv huruvida hon skaffar sig kunskaper eller vidskepelser.
Så människor som går efter förnuftet behöver ingen stat som förmyndare, de behöver ingen auktoritetsfigur som talar om för dem vad de skall tro på och vad de skall göra.
När människor går efter sitt eget förnuft - då blir varje enskild människa sin egen herre. Endast förnuftsstyrda människor duger för att leva i fria samhällen. De rentav fordrar fria samhällen för att kunna leva.
Wednesday, March 24, 2010
Kristendomens onda moral
Väldigt många människor inbillar sig att utan religion skulle det inte finnas någon moral. De håller med Dostojevskij – ”Om Gud inte fanns, skulle allt vara tillåtet.” Men sanningen är att religionen förintar moralen. Kristendomens moraliska budskap är i synnerhet ond - och dess inflytande gör att någon moral värd namnet ej längre existerar i västländerna.
På vilket sätt?
Det allra värsta med kristendomens morallära är att den, rent principiellt, ställer det goda i det ondas tjänst. Detta visas tydligast av Jesu öde. Jesus var, enligt kristendomen, det moraliska idealet personifierat. Jesus var den fullständigt osjälviska människan – och att vara osjälvisk var självaste essensen av att vara moraliskt god enligt kristendomen. Jesus dog med berått mod en kvalfull död på korset. Det var hans, enligt kristendomen, sublima och storartade moraliska handling. Och vad var syftet med den handlingen - den yttersta uppoffringen? Att frälsa resten av människorna - som enligt Kristendomen var förtappade och proppfyllda av synd. Så enligt kristendomen borde den bästa människan dö en kvalfull död - i syfte att tjäna de dåliga människornas intressen! Så enligt kristendomen borde det goda tjäna det onda!
Att det goda skall tjäna det onda är en inneboende logisk konsekvens av altruismen - vilken är den filosofiska facktermen för den sorts morallära som kristendomen förespråkar. Altruismen förkunnar att det moraliska idealet är att offra sig för andra. Så uppoffring, d.v.s. att ge avkall på värden, är den största dygden enligt altruismen. Men om det är en dygd att ge avkall på värden - då måste det väl vara en synd att i stället erhålla värden? Och då måste väl den människa som tar emot de värden som de moraliska föredömena ger avkall på - hon måste väl vara en syndfull och eländig rackare? Och varje gång en altruist offrar ett värde - då måste väl med logiskt nödvändighet någon annan ta emot värdet? Och den människan som tar emot det uppoffrade värdet är väl alltid en syndare - i och med att hon just tar emot?
Så du ser - altruismen innebär till sin natur att de goda bland människorna tjänar de ondas intressen! Närhelst de dristar sig till att faktiskt praktisera den altruistiska moralen. Om jag ger mina pengar till en lodis, och den lodisen tar emot pengarna - då är ju jag moralisk god samtidigt som lodisen är en syndare, enligt altruismens logik. Och jag tjänar ju lodisens intressen just p.g.a. att jag dristar mig till att försöka vara moraliskt god! Så du ser den sjuka logiken hos altruismen?
Men det finns mera. Kristendomens moral gör att människor börjar uppfatta självaste moralen som varande deras fiende. Moralen säger ju att de ska gå miste om sina värden, d.v.s. att de ska förlora det som gör livet värt att leva. Så de börjar hata moralen och de börjar tycka att det bara är dumt att ha ambitionen bete sig på ett moraliskt gott sätt.
Altruismen säger nämligen, som sagt, att man skall ge avkall på sina värden. T.ex. att om man har en skjorta och man råkar träffa på en man som saknar skjorta, då skall man ge den mannen ens egen skjorta, och sedan gå barryggad själv. Men ens värden, dem är de saker man har som är värdefulla - som betyder något positivt för ens eget liv. Som t.ex. en skjorta som skyddar mot solen, mat som mättar hungern, mediciner som botar sjukdomar o.s.v. Och om man ger bort sin skjorta, sin mat, sina mediciner o.s.v. till andra - då blir ens eget liv sämre. Och i förlängningen dör man!
Ingen människa tycker väl om att försaka och dö? Så en moral som säger att det är just det som man skall göra uppfattas snart som en fiende av de flesta människor! Så altruismen tenderar att vända bort människorna från moralen. M.a.o. ”övertalas” människorna av altruismen till att bli omoraliska till sitt leverne.
Detta kan vi se i historien. Se på vilka fruktansvärda omoraliska handlingar prästerna och påvarna har begått genom år hundraderna. Tänk på den bestialiska tortyren som kyrkans män ägnade sig åt på Medeltiden, innan kristendomen hade tämjts och tyglats och kastrerats av förnuftets inflytande. Och tänk på vilken syndfull och prålig leverne påvarna tills nyligen brukade ägna sig åt. Sådana påvar som Borgia genomförde regelrätta orgier i självaste Vatikanen. Bokstavligen! Och tänk på alla katolska präster som har förgripit sig på körgossar! Vart tog deras moral vägen?
Eftersom den kristna moralen är i grund och botten livsfientlig, vill de flesta människor inte praktisera den. Vem vill efterleva en moral som gör ens liv till en pina - eller som rentav förintar den? Så kristendomens moral framställer med nödvändighet massor av människor som struntar i att försöka vara moraliska.
Ytterligare en ond egenskap hos den kristna moralläran är att den ger människor utmärkta rationaliseringar för de allra värsta sorternas fördärv. Vilken ondsint handling som helst kan ”rättfärdigas” med tanken att ”Jag gör ju detta inte detta för min egen skull!” Så när de kristna utsatte kättare för hiskeliga tortyrer på Medeltiden brukade de kristna bödlarna resonera ”Vi utsätter dessa stackare för plågor nu. Men som en följd av att vi tvingar dem att göra avbön, räddar vi deras själar från att brinna i Skärselden i all evighet. Så vi gör kättarna en tjänst när vi torterar dem till döds!” Så de kristna bödlarna, dessa odjur som älskade att plåga människor, de kunde inbilla sig själva att de i själva verket var moraliska höjdare! Därför att de var ju osjälviska när de räddade kättarnas själar medelst tortyr!
Det är så ironiskt! Väldiga mängder människor världen runt inbillar sig att den kristna kyrkan är moralens bålverk. Och att utan kristendomen skulle det inte finnas någon moral överhuvudtaget. Men som vi kan se nu är kristendomen en av moralens arvsfiender. Ingen institution i västländerna, har gjort moralen så stor skada som just kristendomen!
På vilket sätt?
Det allra värsta med kristendomens morallära är att den, rent principiellt, ställer det goda i det ondas tjänst. Detta visas tydligast av Jesu öde. Jesus var, enligt kristendomen, det moraliska idealet personifierat. Jesus var den fullständigt osjälviska människan – och att vara osjälvisk var självaste essensen av att vara moraliskt god enligt kristendomen. Jesus dog med berått mod en kvalfull död på korset. Det var hans, enligt kristendomen, sublima och storartade moraliska handling. Och vad var syftet med den handlingen - den yttersta uppoffringen? Att frälsa resten av människorna - som enligt Kristendomen var förtappade och proppfyllda av synd. Så enligt kristendomen borde den bästa människan dö en kvalfull död - i syfte att tjäna de dåliga människornas intressen! Så enligt kristendomen borde det goda tjäna det onda!
Att det goda skall tjäna det onda är en inneboende logisk konsekvens av altruismen - vilken är den filosofiska facktermen för den sorts morallära som kristendomen förespråkar. Altruismen förkunnar att det moraliska idealet är att offra sig för andra. Så uppoffring, d.v.s. att ge avkall på värden, är den största dygden enligt altruismen. Men om det är en dygd att ge avkall på värden - då måste det väl vara en synd att i stället erhålla värden? Och då måste väl den människa som tar emot de värden som de moraliska föredömena ger avkall på - hon måste väl vara en syndfull och eländig rackare? Och varje gång en altruist offrar ett värde - då måste väl med logiskt nödvändighet någon annan ta emot värdet? Och den människan som tar emot det uppoffrade värdet är väl alltid en syndare - i och med att hon just tar emot?
Så du ser - altruismen innebär till sin natur att de goda bland människorna tjänar de ondas intressen! Närhelst de dristar sig till att faktiskt praktisera den altruistiska moralen. Om jag ger mina pengar till en lodis, och den lodisen tar emot pengarna - då är ju jag moralisk god samtidigt som lodisen är en syndare, enligt altruismens logik. Och jag tjänar ju lodisens intressen just p.g.a. att jag dristar mig till att försöka vara moraliskt god! Så du ser den sjuka logiken hos altruismen?
Men det finns mera. Kristendomens moral gör att människor börjar uppfatta självaste moralen som varande deras fiende. Moralen säger ju att de ska gå miste om sina värden, d.v.s. att de ska förlora det som gör livet värt att leva. Så de börjar hata moralen och de börjar tycka att det bara är dumt att ha ambitionen bete sig på ett moraliskt gott sätt.
Altruismen säger nämligen, som sagt, att man skall ge avkall på sina värden. T.ex. att om man har en skjorta och man råkar träffa på en man som saknar skjorta, då skall man ge den mannen ens egen skjorta, och sedan gå barryggad själv. Men ens värden, dem är de saker man har som är värdefulla - som betyder något positivt för ens eget liv. Som t.ex. en skjorta som skyddar mot solen, mat som mättar hungern, mediciner som botar sjukdomar o.s.v. Och om man ger bort sin skjorta, sin mat, sina mediciner o.s.v. till andra - då blir ens eget liv sämre. Och i förlängningen dör man!
Ingen människa tycker väl om att försaka och dö? Så en moral som säger att det är just det som man skall göra uppfattas snart som en fiende av de flesta människor! Så altruismen tenderar att vända bort människorna från moralen. M.a.o. ”övertalas” människorna av altruismen till att bli omoraliska till sitt leverne.
Detta kan vi se i historien. Se på vilka fruktansvärda omoraliska handlingar prästerna och påvarna har begått genom år hundraderna. Tänk på den bestialiska tortyren som kyrkans män ägnade sig åt på Medeltiden, innan kristendomen hade tämjts och tyglats och kastrerats av förnuftets inflytande. Och tänk på vilken syndfull och prålig leverne påvarna tills nyligen brukade ägna sig åt. Sådana påvar som Borgia genomförde regelrätta orgier i självaste Vatikanen. Bokstavligen! Och tänk på alla katolska präster som har förgripit sig på körgossar! Vart tog deras moral vägen?
Eftersom den kristna moralen är i grund och botten livsfientlig, vill de flesta människor inte praktisera den. Vem vill efterleva en moral som gör ens liv till en pina - eller som rentav förintar den? Så kristendomens moral framställer med nödvändighet massor av människor som struntar i att försöka vara moraliska.
Ytterligare en ond egenskap hos den kristna moralläran är att den ger människor utmärkta rationaliseringar för de allra värsta sorternas fördärv. Vilken ondsint handling som helst kan ”rättfärdigas” med tanken att ”Jag gör ju detta inte detta för min egen skull!” Så när de kristna utsatte kättare för hiskeliga tortyrer på Medeltiden brukade de kristna bödlarna resonera ”Vi utsätter dessa stackare för plågor nu. Men som en följd av att vi tvingar dem att göra avbön, räddar vi deras själar från att brinna i Skärselden i all evighet. Så vi gör kättarna en tjänst när vi torterar dem till döds!” Så de kristna bödlarna, dessa odjur som älskade att plåga människor, de kunde inbilla sig själva att de i själva verket var moraliska höjdare! Därför att de var ju osjälviska när de räddade kättarnas själar medelst tortyr!
Det är så ironiskt! Väldiga mängder människor världen runt inbillar sig att den kristna kyrkan är moralens bålverk. Och att utan kristendomen skulle det inte finnas någon moral överhuvudtaget. Men som vi kan se nu är kristendomen en av moralens arvsfiender. Ingen institution i västländerna, har gjort moralen så stor skada som just kristendomen!
Tuesday, March 23, 2010
Anti-begreppet folkmord
Gurcan Ozaksel är arg på Socialdemokraterna. Han är så arg på dem att han hotar dem med att nu kommer ”100.000 svensk-turkar” inte längre att rösta på sossarna. Orsaken till att Gurcan Ozaksel är så förbannad på sossarna, är att dessa nyligen har röstat ”ja” i Riksdagen till förslaget att konstatera att ett massmord på armenier begicks i Turkiet under Första världskriget. Ozaksel är rädd för att detta beslut skall ”drabba” svensk-turkarna. Han skriver här på Newsmill ”Att i Sveriges riksdag kalla det som hände 1915 i Osmanska riket för folkmord innebär att svensk-turkar och turkättlingar utnämns till mördare.”
Så för att vi skall förstå Ozaksels ilska på socialdemokraterna, måste vi förstå varför människor skulle kunna skylla massmordet på armenier för nästan etthundra år sedan på dagens svensk-turkar och turkättlingar. Det synes litet konstigt vid första påseendet. Därför att de turkar som var tillräckligt gamla år 1915 för att delta i massmordet, de måste rimligen alltihopa vara döda idag. Så hur kan någon idag levande turk ”drabbas” av att Sveriges riksdag bara konstaterar ett enkelt faktum – nämligen att ett massmord begicks på armenier år 1915, att de flesta av förövarna av allt att döma var turkar, och att detta massmord var (som alla mord ju är) moraliskt förkastligt? Hur kan det vara så himla farligt att bara konstatera ett faktum?
Det har en historisk förklaring. Nu måste jag göra en längre utläggning om ”folkmord”-begreppets historia. Jag hoppas att Ni läsare därute har tillräckligt med tålamod för att fortsätta att läsa. Jag skall till slut komma fram till slutsatsen om varför Gurcan Ozaksel är så förbannad på Socialdemokraterna.
Begreppet folkmord uppfanns av socialister efter slutet av Andra världskriget. Syftet var att göra det möjligt att kritisera fascister, nazister och rasister utan att kritiken skulle ”färga av sig” också på kommunister - som ju också var skyldiga till minst lika fruktansvärda massmord. Efter slutet på Andra världskriget ville ju världens socialister gärna kritisera nazisterna för dessas illgärningar. Nazisterna hade ju mördat miljontals judar, romer, homosexuella, handikappade o.s.v. Men världens socialister visste att Sovjetunionens kommunister också hade mördat miljontals människor - t.ex. ”kulakerna” och allsköns misstänkta politiska oppositionella. Världens socialister ville inte riskera att kommunisternas rykte skulle drabbas om och när världen fördömde nazisternas illgärningar.
Socialisternas ”lösning” på detta problem blev att uppfinna begreppet (eller ”antibegreppet” med objektivistisk terminologi) begreppet ”folkmord”. Idén bakom detta begrepp var att nazisterna inte ”bara” mördade futtiga enskilda människor. De utrotade hela folk, enligt socialisterna – t.ex. judarna. Så begreppet folkmord byggde på vanföreställningen att man kunde mörda kollektiv - och att det förfarandet var något helt annat än att mörda enskilda människor. Därmed kom mord på "futtiga" enskilda människor att devalveras i betydelse.
Så begreppet ”folkmord” missbrukades från första början. Syftet var att nedsabla fascister, nazister och rasister men samtidigt skona massmördande kommunister. Det höll dock inte hur länge som helst. 1989 kollapsade Sovjetunionen, och då gick det inte längre att förneka kommunismens ohyggliga brott. Sedan början av 1990-talet har därför även kommunister anklagats för ”folkmord” -t.ex. Pol Pot i synnerhet.
På 1970-talet började begreppet folkmord att användas i syfte att nedsabla den västerländska civilisationen. Multikulturalisterna började anklaga västerlänningarna för folkmord. Multikulturalisterna påpekade att européer utövade slaveri på, och begick massmord på, medlemmar av ursprungsbefolkningarna i Amerika, Afrika och Australasien under kolonialtiden. Och multikulturalisterna kombinerade idén om folkmord med den bedrägliga idén om kollektiv skuld. Multikulturalisterna, som ju för det mesta är socialister eller åtminstone ”vänster”-människor, resonerade att eftersom vita européer gjorde sig skyldiga till slavdriveri och massmord under tidigare sekler, så är dagens européer och deras ättlingar moraliskt klandervärda på något sätt. Och, menade multikulturalisterna, detta innebär att den västerländska civilisationen - som faktiskt har gjort det möjligt för flera miljarder människor världen runt att idag överleva tills de blir gamla istället för att dö av svält eller sjukdomar medan de fortfarande är unga - är ett moraliskt ont!
Här har vi förklaringen till att Gurcan Ozaksel är förbannad på sossarna. Socialister som han är vana vid att kombinera begreppet folkmord med idén om ”kollektiv skuld”. Ozaksel har antagligen själv använt begreppet folkmord för att sabla ner västeuropéer. Han har antagligen gjort gällande att exempelvis vi svenskar är moraliskt suspekta därför att våra förfäder deltog i ”folkmorden” under kolonialtiden. Så när sossarna nu konstaterar att medlemmar av hans eget folk, turkarna, begick ett massmord för nästan 100 år sedan - då drar han genast slutsatsen att detta kommer att bringa dagens svensk-turkar och turkättlingar i vanrykte. Inte att undra på att Ozaksel är arg! Han är ju en kollektivist! I och med att han är Socialdemokrat. Och nu drabbar den där kollektivismen hans eget folk!
Jag har ett förslag. Om Socialdemokraterna vill kunna kritisera massmordet på armenier (och det massmordet bör kritiseras - dock utan kollektiv skuldbeläggning av någon folkgrupp) kan de försöka med att mönstra ut begreppet ”folkmord” ur sitt språkbruk och istället börja använda endast det mera oskyldiga begreppet ”massmord”.
Begreppet ”folkmord” bygger på vanföreställningen att kollektiv är entiteter i sig och att de därför kan mördas. Men begreppet ”massmord” benämner bara ett mord på ett stort antal enskilda människor. Det begreppet har inget med kollektivismen att göra. Alla vet att det är ett massmord om polisen i ett land skjuter ihjäl flera dussin fredliga demonstranter - och att det inte spelar någon roll huruvida de mördade demonstranterna inte råkar tillhöra en och samma folkgrupp (d.v.s. kollektiv) - för det skall likväl vara fråga om just ett massmord.
Så om socialdemokraterna uttalade att ”Ett antal enskilda medborgare i det Osmanska riket förövade ett moraliskt skändligt massmord på ca. en miljon oskyldiga armenier år 1915 - och vi Socialdemokrater fördömer detta massmord.” - då skulle ingen svensk rasist, och inte heller någon turkisk kollektivist, kunna tolka uttalandet som varande ett klander av dagens svensk-turkar och turkättlingar.
Det är förvisso så att det inte går att dra en oändlig skarp gräns mellan ”vanliga” mord och ”massmord”. Alla torde vara överens om att det inte vore ett massmord om jag mördade två individer. Och alla torde vara lika överens om att jag hade gjort mig skyldig till ett massmord om jag mejade ner ettusen individer. Men någonstans däremellan, kanske mellan mord på tio individer och på etthundra individer, går en gråzon där det är osäkert om det är ett massmord eller ”bara” är ett antal vanliga mord på flera enskilda människor. Men jag tror inte att detta spelar någon roll. Begreppet ”blå” är ju ett giltigt begrepp trots att det inte går att dra knivskarpa gränser mellan färgen blå och färgen grön, och mellan färgen blå och färgen purpur. På samma sätt är begreppet massmord ett giltigt begrepp, och inte ett godtyckligt gummibegrepp, som ”folkmord” eller ”orimligt höga skatter”.
Så – ett gott råd till sossarna – mönstra ut begreppet ”folkmord” ur er vokabulär! Sluta upp med att försöka sabla ner ryktet på era ideologiska motståndare med det begreppet! Då kanske ni slipper att själva drabbas av röstbojkottar när begreppet slår tillbaka mot er själva – såsom det nu gör med anklagelserna mot turkarna för att ha begått ”folkmord” på armenierna. Kom ihåg att svinhugg brukar gå igen - förr eller senare!
Så för att vi skall förstå Ozaksels ilska på socialdemokraterna, måste vi förstå varför människor skulle kunna skylla massmordet på armenier för nästan etthundra år sedan på dagens svensk-turkar och turkättlingar. Det synes litet konstigt vid första påseendet. Därför att de turkar som var tillräckligt gamla år 1915 för att delta i massmordet, de måste rimligen alltihopa vara döda idag. Så hur kan någon idag levande turk ”drabbas” av att Sveriges riksdag bara konstaterar ett enkelt faktum – nämligen att ett massmord begicks på armenier år 1915, att de flesta av förövarna av allt att döma var turkar, och att detta massmord var (som alla mord ju är) moraliskt förkastligt? Hur kan det vara så himla farligt att bara konstatera ett faktum?
Det har en historisk förklaring. Nu måste jag göra en längre utläggning om ”folkmord”-begreppets historia. Jag hoppas att Ni läsare därute har tillräckligt med tålamod för att fortsätta att läsa. Jag skall till slut komma fram till slutsatsen om varför Gurcan Ozaksel är så förbannad på Socialdemokraterna.
Begreppet folkmord uppfanns av socialister efter slutet av Andra världskriget. Syftet var att göra det möjligt att kritisera fascister, nazister och rasister utan att kritiken skulle ”färga av sig” också på kommunister - som ju också var skyldiga till minst lika fruktansvärda massmord. Efter slutet på Andra världskriget ville ju världens socialister gärna kritisera nazisterna för dessas illgärningar. Nazisterna hade ju mördat miljontals judar, romer, homosexuella, handikappade o.s.v. Men världens socialister visste att Sovjetunionens kommunister också hade mördat miljontals människor - t.ex. ”kulakerna” och allsköns misstänkta politiska oppositionella. Världens socialister ville inte riskera att kommunisternas rykte skulle drabbas om och när världen fördömde nazisternas illgärningar.
Socialisternas ”lösning” på detta problem blev att uppfinna begreppet (eller ”antibegreppet” med objektivistisk terminologi) begreppet ”folkmord”. Idén bakom detta begrepp var att nazisterna inte ”bara” mördade futtiga enskilda människor. De utrotade hela folk, enligt socialisterna – t.ex. judarna. Så begreppet folkmord byggde på vanföreställningen att man kunde mörda kollektiv - och att det förfarandet var något helt annat än att mörda enskilda människor. Därmed kom mord på "futtiga" enskilda människor att devalveras i betydelse.
Så begreppet ”folkmord” missbrukades från första början. Syftet var att nedsabla fascister, nazister och rasister men samtidigt skona massmördande kommunister. Det höll dock inte hur länge som helst. 1989 kollapsade Sovjetunionen, och då gick det inte längre att förneka kommunismens ohyggliga brott. Sedan början av 1990-talet har därför även kommunister anklagats för ”folkmord” -t.ex. Pol Pot i synnerhet.
På 1970-talet började begreppet folkmord att användas i syfte att nedsabla den västerländska civilisationen. Multikulturalisterna började anklaga västerlänningarna för folkmord. Multikulturalisterna påpekade att européer utövade slaveri på, och begick massmord på, medlemmar av ursprungsbefolkningarna i Amerika, Afrika och Australasien under kolonialtiden. Och multikulturalisterna kombinerade idén om folkmord med den bedrägliga idén om kollektiv skuld. Multikulturalisterna, som ju för det mesta är socialister eller åtminstone ”vänster”-människor, resonerade att eftersom vita européer gjorde sig skyldiga till slavdriveri och massmord under tidigare sekler, så är dagens européer och deras ättlingar moraliskt klandervärda på något sätt. Och, menade multikulturalisterna, detta innebär att den västerländska civilisationen - som faktiskt har gjort det möjligt för flera miljarder människor världen runt att idag överleva tills de blir gamla istället för att dö av svält eller sjukdomar medan de fortfarande är unga - är ett moraliskt ont!
Här har vi förklaringen till att Gurcan Ozaksel är förbannad på sossarna. Socialister som han är vana vid att kombinera begreppet folkmord med idén om ”kollektiv skuld”. Ozaksel har antagligen själv använt begreppet folkmord för att sabla ner västeuropéer. Han har antagligen gjort gällande att exempelvis vi svenskar är moraliskt suspekta därför att våra förfäder deltog i ”folkmorden” under kolonialtiden. Så när sossarna nu konstaterar att medlemmar av hans eget folk, turkarna, begick ett massmord för nästan 100 år sedan - då drar han genast slutsatsen att detta kommer att bringa dagens svensk-turkar och turkättlingar i vanrykte. Inte att undra på att Ozaksel är arg! Han är ju en kollektivist! I och med att han är Socialdemokrat. Och nu drabbar den där kollektivismen hans eget folk!
Jag har ett förslag. Om Socialdemokraterna vill kunna kritisera massmordet på armenier (och det massmordet bör kritiseras - dock utan kollektiv skuldbeläggning av någon folkgrupp) kan de försöka med att mönstra ut begreppet ”folkmord” ur sitt språkbruk och istället börja använda endast det mera oskyldiga begreppet ”massmord”.
Begreppet ”folkmord” bygger på vanföreställningen att kollektiv är entiteter i sig och att de därför kan mördas. Men begreppet ”massmord” benämner bara ett mord på ett stort antal enskilda människor. Det begreppet har inget med kollektivismen att göra. Alla vet att det är ett massmord om polisen i ett land skjuter ihjäl flera dussin fredliga demonstranter - och att det inte spelar någon roll huruvida de mördade demonstranterna inte råkar tillhöra en och samma folkgrupp (d.v.s. kollektiv) - för det skall likväl vara fråga om just ett massmord.
Så om socialdemokraterna uttalade att ”Ett antal enskilda medborgare i det Osmanska riket förövade ett moraliskt skändligt massmord på ca. en miljon oskyldiga armenier år 1915 - och vi Socialdemokrater fördömer detta massmord.” - då skulle ingen svensk rasist, och inte heller någon turkisk kollektivist, kunna tolka uttalandet som varande ett klander av dagens svensk-turkar och turkättlingar.
Det är förvisso så att det inte går att dra en oändlig skarp gräns mellan ”vanliga” mord och ”massmord”. Alla torde vara överens om att det inte vore ett massmord om jag mördade två individer. Och alla torde vara lika överens om att jag hade gjort mig skyldig till ett massmord om jag mejade ner ettusen individer. Men någonstans däremellan, kanske mellan mord på tio individer och på etthundra individer, går en gråzon där det är osäkert om det är ett massmord eller ”bara” är ett antal vanliga mord på flera enskilda människor. Men jag tror inte att detta spelar någon roll. Begreppet ”blå” är ju ett giltigt begrepp trots att det inte går att dra knivskarpa gränser mellan färgen blå och färgen grön, och mellan färgen blå och färgen purpur. På samma sätt är begreppet massmord ett giltigt begrepp, och inte ett godtyckligt gummibegrepp, som ”folkmord” eller ”orimligt höga skatter”.
Så – ett gott råd till sossarna – mönstra ut begreppet ”folkmord” ur er vokabulär! Sluta upp med att försöka sabla ner ryktet på era ideologiska motståndare med det begreppet! Då kanske ni slipper att själva drabbas av röstbojkottar när begreppet slår tillbaka mot er själva – såsom det nu gör med anklagelserna mot turkarna för att ha begått ”folkmord” på armenierna. Kom ihåg att svinhugg brukar gå igen - förr eller senare!
Monday, March 22, 2010
Kollektiv skuld som härskarteknik
Socialisterna har en finurlig teknik för att bibringa sina motståndare skuldkänslor - em teknik som avväpnar motståndarna. Socialisterna tillskriver en motståndare en del av skulden för någon annans syndande. Jag har varit med om detta själv.
Det gick till så här. Det hände för ungefär 30 år sedan. Jag var en metallarbetare. Jag jobbade på ett verkstadsföretag i Stockholm. Och på den tiden röstade jag på Moderaterna (eftersom jag då ännu inte hade blivit objektivist). Jag berättade för klubbordföranden om att jag stödde Moderaterna. Han frågade mig varför. Jag sade att välfärdspolitiken bevisligen skadade även de ”svaga” själva, och jag påpekade för honom att antalet utslagna missbrukare hade ökat kraftigt i Sverige - istället för att minska - sedan välfärdspolitiken började införas några decennier tidigare. Klubbordföranden blev mäkta arg. Han höjde sin röst och sade indignerat något i stil med (jag minns inte hans exakta ord nu) ”Du, utslagning, när jag var ung fick arbetarna tigga om nåd hos brukspatronen, för att slippa svälta.”
Härskartekniken fungerade. Jag drabbades av osäkerhet, och slog till reträtt. Jag mumlade något med en skälvande röst, om att jag var anhängare av ”frivillig” altruism trots att jag var motståndare till välfärdspolitiken.
Numera vet jag bättre. Jag vet nu, då jag har studerat Objektivismen, att klubbordförandens beskrivning av kapitalismens svinaktiga brukspatroner bara var en nidbild, ungefär som nazisternas nidbilder av judarna. Kapitalisterna har nämligen gagnat arbetarnas välfärd enormt mycket mera än någon socialistisk politiker eller fackföreningsman någonsin har gjort. Och ännu viktigare, de omoraliska handlingar som kapitalister har begått (och självfallet har enskilda kapitalister av och till begått omoraliska handlingar), saknar bäring på min moraliska status - och de hade ingenting att göra med utslagningen och missbruket som breder ut sig i välfärdsstaten. Och att jag stödde Moderaterna gjorde mig inte medskyldig till de eventuella svinaktiga handlingar som helt andra Moderater eller borgare kunde ha begått.
Du ser, socialister undergräver sina meningsmotståndares moraliska självsäkerhet genom att påskina att meningsmotståndarna är sämre människor för att de skulle bära på ett medansvar för andra människors moraliska brott. Socialisterna utnyttjar härmed den falska idén om ”kollektiv skuld”. Denna idé har många konkreta varianter. Här följer några exempel.
Vita rasister brukade säga att de svarta var sämre människor - därför att deras förfäder i Afrika levde ju på ett primitivt sätt. Nazister under Andra världskriget brukade avrätta 100 medlemmar av civilbefolkningen i en europeisk by som hämnd, närhelst en nazistisk soldat hade dödats av motståndsrörelsen i närheten av byn. Kommunisterna i Maos Kina brukade ofta tortera ihjäl barnen till föräldrar som hade ”stulit från staten” genom att gömma undan mat som de själva hade odlat på sin jordplätt. Multikulturalister påstår att dagens européer bar på en moralisk skuld, en skuld som reducerar deras moraliska värde, därför att deras förfäder begick brott mot medlemmarna av ursprungsbefolkningarna i Amerika, Afrika och Australasien under kolonialtiden. Många svenskar idag tittar snett på invandrare från Serbien, av skälet att helt andra serber begick massmord på muslimer i f.d. Jugoslavien under 1990-talet.
Det finns många flera exempel.
Men hur använder sig socialdemokraterna idag av denna härskarteknik? Här är några konkreta exempel från den svenska politiken.
När moderater förordar skattesänkningar brukar sossarna komma dragandes med exempel på borgerliga politiker, gärna rika sådana, som har fuskat med sina skatter. Sossarna vill göra gällande att eftersom en del borgare har ertappats med att ”fuska” med sina skatter, så förtjänar inga borgare några skattesänkningar.
Detta förfaringssätt påminner mig om något som jag har hört att de rika godsägarna i Tredje världen gör. De rika godsägarna kräver av sina fattiga arrendatorer att de skall överlämna en stor andel, kanske 50%, av sin knappa livsmedelsproduktion som betalning för ”förmånen” att få bruka jorden. Godsägaren gör inget egentligen för att förtjäna arrendet - han bara lägger vantarna på en del av bondens produktion. Bonden kanske har en familj att hålla vid liv, och hans tillgång till mat är ofta knapp. Så kanske bonden ”fuskar”. Han gömmer undan en del av sin matproduktion till sin egen svältande familj istället för att överlämna den till godsägaren. När godsägaren sedan upptäcker detta, säger han ”Där ser man! Mina bönder är tjuvar och bedragare. De försöker lura mig så snart de bara kan. Därför skall jag minsann inte ge dem någon lättnad av arrendet som de måste betala till mig. De förtjänar det inte.”
Du ser parallelen med sossarna? Sossarna gör inget egentligen för att förtjäna pengarna som borgarna betalar i skatt. De bara lägger vantarna på pengarna. Men de blir likväl upprörda så snart som borgarna försöker behålla en större del av sina egna inkomster än vad den godtyckliga skattelagstiftningen säger att de har en rätt till. Och så säger sossarna att eftersom det finns en del borgerliga politiker som fuskar med sina skatter, så förtjänar inga borgare några skattesänkningar! Så använder sossarna idén om kollektiv skuld för att avväpna borgarna - så att de inte orkar kämpa för lägre skatter på allvar.
Ett annat exempel på detta fenomen är sossarnas bruk av idén om kollektiv skuld för att försvara regleringarna av näringslivet. Borgerliga opinionsbildare försöker förklara för allmänheten att regleringarna av exempelvis finansmarknaden var grundorsaken till finanskrisen. Och de argumenterar sedan för att regleringarna skall avskaffas, så att marknaden skall kunna fungera. Då kommer sossarna med ett antal exempel på ”giriga bankdirektörer” (sossarna snackar om de där "jättelika bonusarna" o.s.v.) och säger att eftersom finansmarknadens aktörer är så svinaktiga, vore det orättvist att avreglera finansmarknaden. Detta sätt att ”argumentera” bygger på föreställningen att alla aktörer på finansmarknaden skulle vara moraliskt korrupta, bara för att det finns en del moraliskt korrupta (enligt den allmänt accepterade, men falska altruistiska moralläran) enskilda bankdirektörer. (Och dessutom tiger sossarna om att det var just regleringarna av finansmarknaden som tubbade dessa bankdirektörer till att göra korrupta saker till att börja med) Sossarna räknar med att ingen skall våga försvara aktörerna på finansmarknaden emot regleringskraven om bara de, sossarna, kan sabla ner hela finanskåren med några exempel på ”giriga”, fuskande bankdirektörer.
Ytterligare ett exempel, är ett allmänt sådant, som jag berörde i början av denna artikel. Sossar älskar att komma dragandes med skräckhistorier om hur svinaktigt kapitalisterna och brukspatronerna påstås ha betett sig på tiden innan socialdemokraterna kom till makten och, påstås det, tämjde dem. Sossarna räknar med att dagens svenskar sedan skall skämmas för att förespråka kapitalismen, därför att de känner att en moralisk tadel då faller på dem, en tadel som härrör från de påstådda svinaktigheterna som kapitalister sägs ha begått för sådär 100 år sedan. Så sossarna använder idén om kollektiv skuld för att skrämma folk från att förespråka kapitalismen. Så sossarna stoppar motståndet mot socialismen i sin linda. En effektiv härskarteknik!
Detta visar bara att kollektivismen, och socialismen är ju en form av kollektivismen, inte kan bekämpas utan att vi kämpar för en kompromisslös individualism. Den individualismen måste innefatta idén att rättvisa alltid gäller individer, aldrig kollektiv. Man kan aldrig med fog döma ut ett kollektiv med argumentet att en - eller några - eller ens många, av medlemmarna av det kollektivet har begått något moraliskt brott. Rättvisa gäller alltid uteslutande enskilda människor - och inget annat.
Det gick till så här. Det hände för ungefär 30 år sedan. Jag var en metallarbetare. Jag jobbade på ett verkstadsföretag i Stockholm. Och på den tiden röstade jag på Moderaterna (eftersom jag då ännu inte hade blivit objektivist). Jag berättade för klubbordföranden om att jag stödde Moderaterna. Han frågade mig varför. Jag sade att välfärdspolitiken bevisligen skadade även de ”svaga” själva, och jag påpekade för honom att antalet utslagna missbrukare hade ökat kraftigt i Sverige - istället för att minska - sedan välfärdspolitiken började införas några decennier tidigare. Klubbordföranden blev mäkta arg. Han höjde sin röst och sade indignerat något i stil med (jag minns inte hans exakta ord nu) ”Du, utslagning, när jag var ung fick arbetarna tigga om nåd hos brukspatronen, för att slippa svälta.”
Härskartekniken fungerade. Jag drabbades av osäkerhet, och slog till reträtt. Jag mumlade något med en skälvande röst, om att jag var anhängare av ”frivillig” altruism trots att jag var motståndare till välfärdspolitiken.
Numera vet jag bättre. Jag vet nu, då jag har studerat Objektivismen, att klubbordförandens beskrivning av kapitalismens svinaktiga brukspatroner bara var en nidbild, ungefär som nazisternas nidbilder av judarna. Kapitalisterna har nämligen gagnat arbetarnas välfärd enormt mycket mera än någon socialistisk politiker eller fackföreningsman någonsin har gjort. Och ännu viktigare, de omoraliska handlingar som kapitalister har begått (och självfallet har enskilda kapitalister av och till begått omoraliska handlingar), saknar bäring på min moraliska status - och de hade ingenting att göra med utslagningen och missbruket som breder ut sig i välfärdsstaten. Och att jag stödde Moderaterna gjorde mig inte medskyldig till de eventuella svinaktiga handlingar som helt andra Moderater eller borgare kunde ha begått.
Du ser, socialister undergräver sina meningsmotståndares moraliska självsäkerhet genom att påskina att meningsmotståndarna är sämre människor för att de skulle bära på ett medansvar för andra människors moraliska brott. Socialisterna utnyttjar härmed den falska idén om ”kollektiv skuld”. Denna idé har många konkreta varianter. Här följer några exempel.
Vita rasister brukade säga att de svarta var sämre människor - därför att deras förfäder i Afrika levde ju på ett primitivt sätt. Nazister under Andra världskriget brukade avrätta 100 medlemmar av civilbefolkningen i en europeisk by som hämnd, närhelst en nazistisk soldat hade dödats av motståndsrörelsen i närheten av byn. Kommunisterna i Maos Kina brukade ofta tortera ihjäl barnen till föräldrar som hade ”stulit från staten” genom att gömma undan mat som de själva hade odlat på sin jordplätt. Multikulturalister påstår att dagens européer bar på en moralisk skuld, en skuld som reducerar deras moraliska värde, därför att deras förfäder begick brott mot medlemmarna av ursprungsbefolkningarna i Amerika, Afrika och Australasien under kolonialtiden. Många svenskar idag tittar snett på invandrare från Serbien, av skälet att helt andra serber begick massmord på muslimer i f.d. Jugoslavien under 1990-talet.
Det finns många flera exempel.
Men hur använder sig socialdemokraterna idag av denna härskarteknik? Här är några konkreta exempel från den svenska politiken.
När moderater förordar skattesänkningar brukar sossarna komma dragandes med exempel på borgerliga politiker, gärna rika sådana, som har fuskat med sina skatter. Sossarna vill göra gällande att eftersom en del borgare har ertappats med att ”fuska” med sina skatter, så förtjänar inga borgare några skattesänkningar.
Detta förfaringssätt påminner mig om något som jag har hört att de rika godsägarna i Tredje världen gör. De rika godsägarna kräver av sina fattiga arrendatorer att de skall överlämna en stor andel, kanske 50%, av sin knappa livsmedelsproduktion som betalning för ”förmånen” att få bruka jorden. Godsägaren gör inget egentligen för att förtjäna arrendet - han bara lägger vantarna på en del av bondens produktion. Bonden kanske har en familj att hålla vid liv, och hans tillgång till mat är ofta knapp. Så kanske bonden ”fuskar”. Han gömmer undan en del av sin matproduktion till sin egen svältande familj istället för att överlämna den till godsägaren. När godsägaren sedan upptäcker detta, säger han ”Där ser man! Mina bönder är tjuvar och bedragare. De försöker lura mig så snart de bara kan. Därför skall jag minsann inte ge dem någon lättnad av arrendet som de måste betala till mig. De förtjänar det inte.”
Du ser parallelen med sossarna? Sossarna gör inget egentligen för att förtjäna pengarna som borgarna betalar i skatt. De bara lägger vantarna på pengarna. Men de blir likväl upprörda så snart som borgarna försöker behålla en större del av sina egna inkomster än vad den godtyckliga skattelagstiftningen säger att de har en rätt till. Och så säger sossarna att eftersom det finns en del borgerliga politiker som fuskar med sina skatter, så förtjänar inga borgare några skattesänkningar! Så använder sossarna idén om kollektiv skuld för att avväpna borgarna - så att de inte orkar kämpa för lägre skatter på allvar.
Ett annat exempel på detta fenomen är sossarnas bruk av idén om kollektiv skuld för att försvara regleringarna av näringslivet. Borgerliga opinionsbildare försöker förklara för allmänheten att regleringarna av exempelvis finansmarknaden var grundorsaken till finanskrisen. Och de argumenterar sedan för att regleringarna skall avskaffas, så att marknaden skall kunna fungera. Då kommer sossarna med ett antal exempel på ”giriga bankdirektörer” (sossarna snackar om de där "jättelika bonusarna" o.s.v.) och säger att eftersom finansmarknadens aktörer är så svinaktiga, vore det orättvist att avreglera finansmarknaden. Detta sätt att ”argumentera” bygger på föreställningen att alla aktörer på finansmarknaden skulle vara moraliskt korrupta, bara för att det finns en del moraliskt korrupta (enligt den allmänt accepterade, men falska altruistiska moralläran) enskilda bankdirektörer. (Och dessutom tiger sossarna om att det var just regleringarna av finansmarknaden som tubbade dessa bankdirektörer till att göra korrupta saker till att börja med) Sossarna räknar med att ingen skall våga försvara aktörerna på finansmarknaden emot regleringskraven om bara de, sossarna, kan sabla ner hela finanskåren med några exempel på ”giriga”, fuskande bankdirektörer.
Ytterligare ett exempel, är ett allmänt sådant, som jag berörde i början av denna artikel. Sossar älskar att komma dragandes med skräckhistorier om hur svinaktigt kapitalisterna och brukspatronerna påstås ha betett sig på tiden innan socialdemokraterna kom till makten och, påstås det, tämjde dem. Sossarna räknar med att dagens svenskar sedan skall skämmas för att förespråka kapitalismen, därför att de känner att en moralisk tadel då faller på dem, en tadel som härrör från de påstådda svinaktigheterna som kapitalister sägs ha begått för sådär 100 år sedan. Så sossarna använder idén om kollektiv skuld för att skrämma folk från att förespråka kapitalismen. Så sossarna stoppar motståndet mot socialismen i sin linda. En effektiv härskarteknik!
Detta visar bara att kollektivismen, och socialismen är ju en form av kollektivismen, inte kan bekämpas utan att vi kämpar för en kompromisslös individualism. Den individualismen måste innefatta idén att rättvisa alltid gäller individer, aldrig kollektiv. Man kan aldrig med fog döma ut ett kollektiv med argumentet att en - eller några - eller ens många, av medlemmarna av det kollektivet har begått något moraliskt brott. Rättvisa gäller alltid uteslutande enskilda människor - och inget annat.
Sunday, March 21, 2010
Den här regeringen vill jag ha efter valet
Vilken sorts regering skulle jag vilja ha efter valet i höst [Jag skrev denna essä under sommaren av år 2010, några månader före år 2010s Riksdagsval.]? Vad, tycker jag, skulle krävas av en ny regering, för att den skulle ha en chans att lösa Sveriges allvarliga problem?
Till att börja med, måste regeringen föra den sorts politik som är rätt, inte den sorts politik som är populär. Regeringen måste därför våga gå emot den allmänna opinionen. Därför att den allmänna opinionen i Sverige har kapitalt fel.
Kreti och pleti i Sverige vill inte ”bara” att staten skall skydda dem från brottslingar och utländska angripare - genom att upprätthålla ett statligt polisväsende, domstolsväsende och försvar. Majoriteten av svenska folket vill att staten även skall skydda dem mot självaste verkligheten - genom att upprätthålla en gigantisk välfärdsstat. Meningen med välfärdsstaten är ju att den skall lösa alla livets problem åt de enskilda medborgarna – t.ex. försörjningen med jobb, pensioner, sjukvård, utbildning, barnomsorg, äldreomsorg, konsumentrådgivning, sexualrådgivning - och i stort sett allt de behöver i livet – så att de slipper själva göra jobbet att ta vara på sig själva. Det är meningen att välfärdsstaten skall vara som en curlingförälder - som skyddar sina barn/undersåtar mot den stora, farliga världen därute.
Välfärdsstaten är en helig ko hos väljarna i Sverige. Men denna heliga ko måste faktiskt slaktas om Sverige skall ha en chans att bestå som ett fritt och välmående land. Statens tunga hand kommer att ta kål på jobben, på pensionerna, på sjukvården, på utbildningen o.s.v. - var så säker på det. D.v.s. om inte välfärdsstaten avskaffas innan det blir för sent.
Så den nya regeringen måste ha massor av civilkurage. Ty det är ingen lätt sak att gå emot majoritetsviljan. Regeringen måste ju ändra på majoritetsviljan först. Först när majoritetsviljan inte längre stödjer välfärdsstaten blir det politiskt möjligt att avskaffa välfärdsstaten. Så den nya regeringen måste vara oerhört pedagogisk för att ha en chans att vända opinionen, så att ett avskaffande av välfärdsstaten inte längre gick emot majoritetsviljan.
Hur skall en ny regering ha en chans att ändra på folkmajoritetens stöd till välfärdsstaten? Den måste vara en filosofiskt skolad regering. För att få väljarna på bättre tankar inom politiken, måste den först förändra väljarnas grundläggande verklighetssyn till det bättre.
Regeringen måste kunna förklara för väljarna att förnuftet, som är människornas medel att fatta verkligheten, är ett attribut hos de enskilda medborgarna. Eftersom det inte finns någon kollektiv hjärna, finns det inget kollektivt förnuft. Endast enskilda medborgare kan därför utföra det tänkande som krävs för att de skall erhålla de jobb, de pensioner, den sjukvård, de bostäder o.s.v., som de behöver för att leva. ”Samhället” kan inte göra tankearbetet åt dem. ”Samhället” är ju bara en abstraktion. Det är rena rama snömoset att säga till en medborgare att ”samhället skall garantera din trygghet.” Det är faktiskt ett kvalificerat bedrägeri som politikerna ägnar sig åt när de lovar att leverera trygghet i utbyte mot väljarnas röster och skattepengar.
Och det måste påpekas att trygghet förutsätter att medborgarna får producera. Och: Produktion förutsätter frihet. Medborgare, som var klavbundna av den halvsocialistiska välfärdsstaten skulle inte i längden klara av att rädda produktionen och därmed tryggheten. Välfärdsstatens fortsatta existens garanterar därför att välfärden kommer att gå förlorad inom några generationer.
Vad mera krävs det för att regeringen skall kunna åtgärda Sveriges problem? Det krävs att regeringen själv fattade en livsviktig metafysisk princip – existensens primat. Denna metafysiska princip säger att verklighetens fakta bara är vad de är - helt oberoende av vad människor tror att dessa fakta är. Jorden skulle t.ex. fortfarande vara rund även om en enorm majoritet av folket råkade inbilla sig att den var platt. Om regeringen bestod av politiker som var fast övertygade att välfärdsstaten faktiskt var ett ont oavsett hur stor en majoritet av folket det än var som såg den var en helig ko - då och först då skulle regeringen vara beredd att ta fajten med folkmajoriteten om att avskaffa välfärdsstaten.
Men det finns en avgörande svaghet med mitt resonemang om vilken sorts regering det är som vi behöver efter valet i höst. Jag resonerar ovan om att regeringen skulle behöva vända majoritetsopinionen emot välfärdsstaten. Men hur skall en regering kunna göra det jobbet? På samma sätt som ingen regering, hur skicklig den än är, kan leverera hela folkets behov av jobb, pensioner, sjukvård, utbildning o.s.v. till folket – likaså kan ingen regering åstadkomma den ”kulturrevolution” som krävs för att det äntligen skall bli politiskt möjligt att avskaffa välfärdsstaten. Regeringen är nämligen ingen övermänsklig superkraft. Bara medborgarna själva kan göra jobbet. På samma sätt som bara medborgarna själva kan skaffa fram jobben, pensionerna, sjukvården, utbildningen o.s.v. som de behöver, så kan endast medborgarna själva skaffa fram den förändring till det bättre av kulturen och den allmänna opinionen som de behöver för att rädda sin egen frihet och välfärd.
Så egentligen behöver vi inte en ny sorts regering. Vi behöver helt enkelt en ny sorts folk!
Vi behöver medborgare som bryr sig om att tänka, som bryr sig om att skaffa sig kunskaper om abstrakta ämnen som filosofi och som bryr sig om att engagera sig - t.ex. genom att bli intellektuella aktivister, aktivister som sprider de rationella idéerna ut genom samhället. Det räcker med andra ord inte med att rösta fram en bättre regering i höst. Därför att även om de få av oss som har huvudet på skaft på något sätt lyckades med att rösta fram en ideal regering i höst, skulle inte det göra någon påtaglig nytta. Den dumma folkmajoriteten skulle inte tillåta den nya regeringen att genomföra en bättre politik, som räddade landet. Du och jag, vi alla "vanliga" medborgare, måste därför ta oss an Sysifos-arbetet att vända folkopinionen emot välfärdsstaten, genom att i den svenska kulturen etablera den filosofi som visar att välfärdsstaten är ett ont. Vi måsta alla av oss studera, och sedan sprida, filosofin objektivismen.
En ny regering i Sverige räcker inte. Det behövs en hel ny filosofi i landet!
Till att börja med, måste regeringen föra den sorts politik som är rätt, inte den sorts politik som är populär. Regeringen måste därför våga gå emot den allmänna opinionen. Därför att den allmänna opinionen i Sverige har kapitalt fel.
Kreti och pleti i Sverige vill inte ”bara” att staten skall skydda dem från brottslingar och utländska angripare - genom att upprätthålla ett statligt polisväsende, domstolsväsende och försvar. Majoriteten av svenska folket vill att staten även skall skydda dem mot självaste verkligheten - genom att upprätthålla en gigantisk välfärdsstat. Meningen med välfärdsstaten är ju att den skall lösa alla livets problem åt de enskilda medborgarna – t.ex. försörjningen med jobb, pensioner, sjukvård, utbildning, barnomsorg, äldreomsorg, konsumentrådgivning, sexualrådgivning - och i stort sett allt de behöver i livet – så att de slipper själva göra jobbet att ta vara på sig själva. Det är meningen att välfärdsstaten skall vara som en curlingförälder - som skyddar sina barn/undersåtar mot den stora, farliga världen därute.
Välfärdsstaten är en helig ko hos väljarna i Sverige. Men denna heliga ko måste faktiskt slaktas om Sverige skall ha en chans att bestå som ett fritt och välmående land. Statens tunga hand kommer att ta kål på jobben, på pensionerna, på sjukvården, på utbildningen o.s.v. - var så säker på det. D.v.s. om inte välfärdsstaten avskaffas innan det blir för sent.
Så den nya regeringen måste ha massor av civilkurage. Ty det är ingen lätt sak att gå emot majoritetsviljan. Regeringen måste ju ändra på majoritetsviljan först. Först när majoritetsviljan inte längre stödjer välfärdsstaten blir det politiskt möjligt att avskaffa välfärdsstaten. Så den nya regeringen måste vara oerhört pedagogisk för att ha en chans att vända opinionen, så att ett avskaffande av välfärdsstaten inte längre gick emot majoritetsviljan.
Hur skall en ny regering ha en chans att ändra på folkmajoritetens stöd till välfärdsstaten? Den måste vara en filosofiskt skolad regering. För att få väljarna på bättre tankar inom politiken, måste den först förändra väljarnas grundläggande verklighetssyn till det bättre.
Regeringen måste kunna förklara för väljarna att förnuftet, som är människornas medel att fatta verkligheten, är ett attribut hos de enskilda medborgarna. Eftersom det inte finns någon kollektiv hjärna, finns det inget kollektivt förnuft. Endast enskilda medborgare kan därför utföra det tänkande som krävs för att de skall erhålla de jobb, de pensioner, den sjukvård, de bostäder o.s.v., som de behöver för att leva. ”Samhället” kan inte göra tankearbetet åt dem. ”Samhället” är ju bara en abstraktion. Det är rena rama snömoset att säga till en medborgare att ”samhället skall garantera din trygghet.” Det är faktiskt ett kvalificerat bedrägeri som politikerna ägnar sig åt när de lovar att leverera trygghet i utbyte mot väljarnas röster och skattepengar.
Och det måste påpekas att trygghet förutsätter att medborgarna får producera. Och: Produktion förutsätter frihet. Medborgare, som var klavbundna av den halvsocialistiska välfärdsstaten skulle inte i längden klara av att rädda produktionen och därmed tryggheten. Välfärdsstatens fortsatta existens garanterar därför att välfärden kommer att gå förlorad inom några generationer.
Vad mera krävs det för att regeringen skall kunna åtgärda Sveriges problem? Det krävs att regeringen själv fattade en livsviktig metafysisk princip – existensens primat. Denna metafysiska princip säger att verklighetens fakta bara är vad de är - helt oberoende av vad människor tror att dessa fakta är. Jorden skulle t.ex. fortfarande vara rund även om en enorm majoritet av folket råkade inbilla sig att den var platt. Om regeringen bestod av politiker som var fast övertygade att välfärdsstaten faktiskt var ett ont oavsett hur stor en majoritet av folket det än var som såg den var en helig ko - då och först då skulle regeringen vara beredd att ta fajten med folkmajoriteten om att avskaffa välfärdsstaten.
Men det finns en avgörande svaghet med mitt resonemang om vilken sorts regering det är som vi behöver efter valet i höst. Jag resonerar ovan om att regeringen skulle behöva vända majoritetsopinionen emot välfärdsstaten. Men hur skall en regering kunna göra det jobbet? På samma sätt som ingen regering, hur skicklig den än är, kan leverera hela folkets behov av jobb, pensioner, sjukvård, utbildning o.s.v. till folket – likaså kan ingen regering åstadkomma den ”kulturrevolution” som krävs för att det äntligen skall bli politiskt möjligt att avskaffa välfärdsstaten. Regeringen är nämligen ingen övermänsklig superkraft. Bara medborgarna själva kan göra jobbet. På samma sätt som bara medborgarna själva kan skaffa fram jobben, pensionerna, sjukvården, utbildningen o.s.v. som de behöver, så kan endast medborgarna själva skaffa fram den förändring till det bättre av kulturen och den allmänna opinionen som de behöver för att rädda sin egen frihet och välfärd.
Så egentligen behöver vi inte en ny sorts regering. Vi behöver helt enkelt en ny sorts folk!
Vi behöver medborgare som bryr sig om att tänka, som bryr sig om att skaffa sig kunskaper om abstrakta ämnen som filosofi och som bryr sig om att engagera sig - t.ex. genom att bli intellektuella aktivister, aktivister som sprider de rationella idéerna ut genom samhället. Det räcker med andra ord inte med att rösta fram en bättre regering i höst. Därför att även om de få av oss som har huvudet på skaft på något sätt lyckades med att rösta fram en ideal regering i höst, skulle inte det göra någon påtaglig nytta. Den dumma folkmajoriteten skulle inte tillåta den nya regeringen att genomföra en bättre politik, som räddade landet. Du och jag, vi alla "vanliga" medborgare, måste därför ta oss an Sysifos-arbetet att vända folkopinionen emot välfärdsstaten, genom att i den svenska kulturen etablera den filosofi som visar att välfärdsstaten är ett ont. Vi måsta alla av oss studera, och sedan sprida, filosofin objektivismen.
En ny regering i Sverige räcker inte. Det behövs en hel ny filosofi i landet!
Saturday, March 20, 2010
Inrätta en stor allians efter valet!
Den borgerliga alliansen förnyar sig [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2010, då en borgerlig koalitionsregering satte vid makten i Sverige.]. Den framhäver nämligen sig själv med en helt ny logo! Det är så typiskt!Alliansen satsar på att förnya ytligheter, som sin logo - eftersom den saknar viljan att förnya sin politik!
Jag har en idé om hur vi skall kunna få till stånd en förnyelse av den svenska politiken. Den går ut på att det bildas en ny, och ännu större, allians efter valet i höst. Denna allians bör bilda en koalitionsregering. Jag anser att dessa tre partier borde ingå i den stora alliansen – Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Varför borde just dessa tre partier ingå i alliansen?
Därför att de har något gemensamt.
Dessa tre partier är nämligen de som mest konsekvent och fanatiskt slår vakt om ”den svenska modellen”. Den svenska modellen består väsentligen av välfärdsstaten - d.v.s. av det s.k. ”folkhemmet”.
Samtliga dessa tre partier slår sig för bröstet med att vara det som bäst värnar ”de fina svenska traditionerna”. Socialdemokraterna älskar ju att orera om hur de slår vakt om de påstådda vinningarna från krispolitiken på 1930-talet, och om välfärdsbygget från ”rekordåren” på 1950- och 1960-talen. Moderaterna, i sin tur, gör det till sin profilfråga att vara ”ännu bättre socialdemokrater än sossarna själva”. Det betyder förstås att Moderaterna gör anspråk på att förvalta välfärdsstaten ”ännu bättre” än socialdemokraterna. Och Sverigedemokraterna säger sig slå vakt om den svenska välfärdsstaten ”ännu bättre” än både sossarna och moderaterna. "Stoppa invandringen för att rädda välfärden" är ju Sverigedemokraternas slogan.
Socialdemokraterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på de påstådda ekonomiska framgångarna den sägs ha gett upphov till (”Sverige har världens bästa välfärd och världens starkaste ekonomi” brukar sossarna skryta med). Moderaterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på Sveriges ”fina traditioner” som de mumlar om består av ”samarbete och måttfullhet och socialt ansvar”. Sverigedemokraterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på ”svenskheten” - en sketen liten svenskhet som de förknippar med sådana ytligheter som att vi äter sill, dricker snaps och dansar kring majstången.
Så om bara sossarna, Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle kunna lägga prestigen och taktiserandet åt sidan, borde det vara lätt för dem att samarbeta! De vill ju egentligen alltihopa dra åt samma håll – de vill alla tre bevara det bestående. D.v.s. de vill bevara den ruttna välfärdsstaten.
Men på vilket sätt skulle då en stor koalition av det slag som jag har beskrivit kunna leda till en förnyelse av den svenska politiken?
Enkelt: Om de tre partier som mest fanatiskt värnar välfärdsstaten alla tre satt i samma regering samtidigt - och de gemensamt förvaltade välfärdsstaten - då skulle det bli omöjligt för dem att sedan skylla eländet som välfärdspolitiken obönhörligen gav upphov till på varandra!
Som det är idag, sitter alltid bara ett av dessa tre partier vid makten i taget. Och när den välfärdspolitik som det partiet genomför leder till försämringar och elände - då skyller de övriga två partierna eländet på det parti som råkar sitta vid makten – istället för att skylla eländet på själva välfärdspolitiken! Idag sitter Moderaterna vid makten, tillsammans med några mindre betydliga "borgerliga" partier. Och eländet som välfärdspolitiken för närvarande ger upphov till (arbetslöshet, sjukvårdsköer, ungdomar som inte lär sig att läsa och skriva ordentligt i skolan o.s.v.) skyller sossarna och Sverigedemokraterna på Moderaterna. Sossarna ropar att det är Moderaternas ”inkompetens” och ”skattesänkningar för de rika” som ger upphov till eländet. Och Sverigedemokraterna skriker att eländet beror på att Moderaterna ”släpper in för många invandrare” i landet och att dessa invandrare ”förbrukar” svenskarnas välfärd.
Så ingen skugga faller på själva välfärdspolitiken så länge som Reinfeldt och Borg sitter vid makten! Det är det som är problemet i den svenska politiken. Välfärdspolitikens oförtjänta goda rykte består och består - därför att det alltid finns en syndabock till hands för välfärdspolitikens vänner att skylla eländet på!
Och vad händer när Socialdemokraterna sitter vid makten, och deras välfärdspolitik ger upphov till samma elände? Då heter det, enligt Moderaternas bild av verkligheten, att välfärden minskar därför att sossarna gör det till ett självändamål att öka skatterna och att låta byråkratin svälla. Och Sverigedemokraterna - de upprepar givetvis mantrat att regeringen, som denna gång är ”röd” i stället för ”blå”, släpper in alldeles för många invandrare i landet - invandrare som överbelastar välfärdsapparaten. Så ingen skugga faller heller på själva välfärdspolitiken så länge som Sahlin eller Persson sitter vid makten!
Och om Sverigedemokraterna på något mirakulöst sätt skulle kunna få en majoritet av rösterna och bilda regering? Då skulle sossarna och moderaterna givetvis skylla det åtföljande eländet på sverigedemokraternas brist på erfarenhet och tillhörande skicklighet! Så även i det fallet skulle ingen skugga falla på välfärdspolitiken heller om Sverigedemokraterna utgjorde regeringen.
Så länge som en av välfärdsstatens tre främsta tillskyndare sitter vid makten ensam, kan de övriga två skylla eländet på det tredje partiet, d.v.s. på det som sitter vid makten. Så att välfärdspolitikens rykte räddas.
Men om samtliga dessa tre partier satt vid makten samtidigt - då skulle ingen av dem kunna skylla välfärdsstatens elände på någon av de övriga två partierna. Därför att de skulle själva sitta vid makten också! Så inget enskilt parti skulle kunna göras till syndabock för eländet som välfärdspolitiken gav upphov till. Då borde det bli lättare att fästa skulden för eländet just där den hör hemma – på välfärdspolitiken! Äntligen skulle det bli möjligt att få till stånd meningsfulla förändringar i den svenska politiken. Saker och ting skulle börja röra på sig. Kanske skulle vi rentav kunna få en frisk bris av frihet och kapitalism som ersättning för den ruttna välfärdsstaten!
Och om välfärdspolitiken äntligen fick bära hundhuvudet för det elände som den själv ger upphov till – då skulle det givetvis uppstå större möjligheter att kasta välfärdspolitiken överbord och införa en ny, och bättre politik. T.ex. en kapitalistisk politik. Så jag som är ”extremliberal” (jag står nära objektivismen, närmare bestämt), håller tummarna och hoppas på att det skall bli en stor allians efter valet - en allians bestående av de ideologiska brödrarna sossarna, Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Jag har en idé om hur vi skall kunna få till stånd en förnyelse av den svenska politiken. Den går ut på att det bildas en ny, och ännu större, allians efter valet i höst. Denna allians bör bilda en koalitionsregering. Jag anser att dessa tre partier borde ingå i den stora alliansen – Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Varför borde just dessa tre partier ingå i alliansen?
Därför att de har något gemensamt.
Dessa tre partier är nämligen de som mest konsekvent och fanatiskt slår vakt om ”den svenska modellen”. Den svenska modellen består väsentligen av välfärdsstaten - d.v.s. av det s.k. ”folkhemmet”.
Samtliga dessa tre partier slår sig för bröstet med att vara det som bäst värnar ”de fina svenska traditionerna”. Socialdemokraterna älskar ju att orera om hur de slår vakt om de påstådda vinningarna från krispolitiken på 1930-talet, och om välfärdsbygget från ”rekordåren” på 1950- och 1960-talen. Moderaterna, i sin tur, gör det till sin profilfråga att vara ”ännu bättre socialdemokrater än sossarna själva”. Det betyder förstås att Moderaterna gör anspråk på att förvalta välfärdsstaten ”ännu bättre” än socialdemokraterna. Och Sverigedemokraterna säger sig slå vakt om den svenska välfärdsstaten ”ännu bättre” än både sossarna och moderaterna. "Stoppa invandringen för att rädda välfärden" är ju Sverigedemokraternas slogan.
Socialdemokraterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på de påstådda ekonomiska framgångarna den sägs ha gett upphov till (”Sverige har världens bästa välfärd och världens starkaste ekonomi” brukar sossarna skryta med). Moderaterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på Sveriges ”fina traditioner” som de mumlar om består av ”samarbete och måttfullhet och socialt ansvar”. Sverigedemokraterna försvarar den ”svenska modellen” med betoning på ”svenskheten” - en sketen liten svenskhet som de förknippar med sådana ytligheter som att vi äter sill, dricker snaps och dansar kring majstången.
Så om bara sossarna, Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle kunna lägga prestigen och taktiserandet åt sidan, borde det vara lätt för dem att samarbeta! De vill ju egentligen alltihopa dra åt samma håll – de vill alla tre bevara det bestående. D.v.s. de vill bevara den ruttna välfärdsstaten.
Men på vilket sätt skulle då en stor koalition av det slag som jag har beskrivit kunna leda till en förnyelse av den svenska politiken?
Enkelt: Om de tre partier som mest fanatiskt värnar välfärdsstaten alla tre satt i samma regering samtidigt - och de gemensamt förvaltade välfärdsstaten - då skulle det bli omöjligt för dem att sedan skylla eländet som välfärdspolitiken obönhörligen gav upphov till på varandra!
Som det är idag, sitter alltid bara ett av dessa tre partier vid makten i taget. Och när den välfärdspolitik som det partiet genomför leder till försämringar och elände - då skyller de övriga två partierna eländet på det parti som råkar sitta vid makten – istället för att skylla eländet på själva välfärdspolitiken! Idag sitter Moderaterna vid makten, tillsammans med några mindre betydliga "borgerliga" partier. Och eländet som välfärdspolitiken för närvarande ger upphov till (arbetslöshet, sjukvårdsköer, ungdomar som inte lär sig att läsa och skriva ordentligt i skolan o.s.v.) skyller sossarna och Sverigedemokraterna på Moderaterna. Sossarna ropar att det är Moderaternas ”inkompetens” och ”skattesänkningar för de rika” som ger upphov till eländet. Och Sverigedemokraterna skriker att eländet beror på att Moderaterna ”släpper in för många invandrare” i landet och att dessa invandrare ”förbrukar” svenskarnas välfärd.
Så ingen skugga faller på själva välfärdspolitiken så länge som Reinfeldt och Borg sitter vid makten! Det är det som är problemet i den svenska politiken. Välfärdspolitikens oförtjänta goda rykte består och består - därför att det alltid finns en syndabock till hands för välfärdspolitikens vänner att skylla eländet på!
Och vad händer när Socialdemokraterna sitter vid makten, och deras välfärdspolitik ger upphov till samma elände? Då heter det, enligt Moderaternas bild av verkligheten, att välfärden minskar därför att sossarna gör det till ett självändamål att öka skatterna och att låta byråkratin svälla. Och Sverigedemokraterna - de upprepar givetvis mantrat att regeringen, som denna gång är ”röd” i stället för ”blå”, släpper in alldeles för många invandrare i landet - invandrare som överbelastar välfärdsapparaten. Så ingen skugga faller heller på själva välfärdspolitiken så länge som Sahlin eller Persson sitter vid makten!
Och om Sverigedemokraterna på något mirakulöst sätt skulle kunna få en majoritet av rösterna och bilda regering? Då skulle sossarna och moderaterna givetvis skylla det åtföljande eländet på sverigedemokraternas brist på erfarenhet och tillhörande skicklighet! Så även i det fallet skulle ingen skugga falla på välfärdspolitiken heller om Sverigedemokraterna utgjorde regeringen.
Så länge som en av välfärdsstatens tre främsta tillskyndare sitter vid makten ensam, kan de övriga två skylla eländet på det tredje partiet, d.v.s. på det som sitter vid makten. Så att välfärdspolitikens rykte räddas.
Men om samtliga dessa tre partier satt vid makten samtidigt - då skulle ingen av dem kunna skylla välfärdsstatens elände på någon av de övriga två partierna. Därför att de skulle själva sitta vid makten också! Så inget enskilt parti skulle kunna göras till syndabock för eländet som välfärdspolitiken gav upphov till. Då borde det bli lättare att fästa skulden för eländet just där den hör hemma – på välfärdspolitiken! Äntligen skulle det bli möjligt att få till stånd meningsfulla förändringar i den svenska politiken. Saker och ting skulle börja röra på sig. Kanske skulle vi rentav kunna få en frisk bris av frihet och kapitalism som ersättning för den ruttna välfärdsstaten!
Och om välfärdspolitiken äntligen fick bära hundhuvudet för det elände som den själv ger upphov till – då skulle det givetvis uppstå större möjligheter att kasta välfärdspolitiken överbord och införa en ny, och bättre politik. T.ex. en kapitalistisk politik. Så jag som är ”extremliberal” (jag står nära objektivismen, närmare bestämt), håller tummarna och hoppas på att det skall bli en stor allians efter valet - en allians bestående av de ideologiska brödrarna sossarna, Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Friday, March 19, 2010
Somalia - nyliberalernas idealsamhälle?
Jag undrar – är inte dagens Somalia egentligen nyliberalernas idealsamhälle?
Nyliberalerna säger att de vill ha frihet. Och de säger att frihet uppstår så snart man avskaffar staten. När det inte finns någon stat som begränsar medborgarnas möjligheter att göra precis vadsomhelst de vill – då råder det frihet, enligt nyliberalernas pladder.
Nå – det finns knappast någon statsapparat i dagens Somalia! Så är inte då dagens Somalia nyliberalernas idealsamhälle förverkligat?
I Somalia får den enskilde medborgaren göra precis vad hon vill – råna, röva, mörda, våldta o.s.v. – om bara någon annan inte slår ihjäl henne först. I dagens Somalia råder det m.a.o. anarki - d.v.s. det samhälls-”system” där det inte finns någon stat alls som upprätthåller någon lag och ordning.
Och nyliberalerna vill verkligen ha anarki och inte kapitalismen. Sådana ledande nyliberala teoretiker som Murray Rothbard och David Friedman har uttryckligen argumenterat på det här viset. (Det följande är inte ett äkta, ordagrant citat, det är endast en illustration av huvuddraget i deras resonemang): ”Eftersom friheten blir större när staten blir mindre, säger vår logik att friheten blir allra störst när det inte finns någon stat alls.”
Men vill nyliberalerna verkligen ha ett våldssamhälle av det slag som faktiskt existerar i dagens Somalia? Tja, ställ dig själv frågan: Om nyliberalerna faktiskt inte vill ha det som förhindrar att våldet härjar fritt – d.v.s. om de inte vill ha en stat som upprätthåller en polisstyrka och ett system av domstolar, som håller våldet i schack – är det inte då bara rimligt att anta att de faktiskt önskar sig det där våldet?
Vad skulle då kunna föranleda dem till att önska en orgie av våld? Tja, förstörelselusta förstås.
Här är den amerikanska nyliberalismens anfaders, d.v.s. Murray Rothbards kommentar till kommunisternas maktövertagande i Vietnam år 1975 – ”What is inspiring to Libertarians [d.v.s. nyliberaler] is to actually see the final and swift disintegration of a State . . .” (Detta är ett odagrant citat från den amerikanska tidskriften Reason, juli 1975, citerat av Peter Schwartz i essäen Libertarianism: the Perversion of Liberty, publicerad av The Ayn Rand Institute www.aynrand.org ). Så Murray Rothbard, som är respekterad av massor av nyliberaler för att han anses vara nyliberalismens främsta teoretiker, tyckte att ett kommunistiskt maktövertagande - ett maktövertagande som ledde till massmord och landsomfattande slaveri - var inspirerande! Varför? Bara därför att det innebar kollapsen av en statsapparat (d.v.s. kollapsen av Sydvietnams statsapparat - som faktiskt var ett mycket mindre ont än kommunisternas statsapparat).
Essensen av nyliberalismen är alltså nihilismen, d.v.s. förstörelselusta. Och då är det bara naturligt att de riktigt ”djupa”, d.v.s. äkta, nyliberalerna välkomnar våldets utbredning i samhället. Ty vad kan åstadkomma mera förstörelse än en fullständigt ohämmat våldsutövning?
Nu kan man förstås påpeka att i stort sett inga nyliberaler från västländerna vallfärdar till Somalia för att ”njuta” av våldet. Nej, nyliberalismen är en skrivbordsideologi. Nyliberalerna tycker om att spinna sina teorier hemma i sina trygga studiekammare vid universitetens elfenbenstorn. Och de tycker antagligen om att läsa om våldet i Somalia i tidningarna. Och de kanske rentav myser när de ser det brutala våldet i Somalia på TV. Men de är för fega och ynkliga för att vilja själva vistas mitt i våldsamheterna. De skulle ju kunna bli illa skadade om de gjorde det! Anarkin i praktiken skulle göra ont!
Men Somalia är faktiskt framtidssamhället. Om nyliberalerna får bestämma. Om nyliberalerna lyckas erövra makten - då kommer hela världen snart att se ut som dagens Somalia. D.v.s. alla kommer att försöka slå ihjäl alla. Det spelar ingen roll att nyliberalerna egentligen vill själva slippa bli slaktade. När man avskaffar statsapparaten blir en orgie av slaktande resultatet likväl.
Så när nyliberalerna pladdrar om anarkins underbara ”frihet” – tänk på anarkins Somalia!
Nyliberalerna säger att de vill ha frihet. Och de säger att frihet uppstår så snart man avskaffar staten. När det inte finns någon stat som begränsar medborgarnas möjligheter att göra precis vadsomhelst de vill – då råder det frihet, enligt nyliberalernas pladder.
Nå – det finns knappast någon statsapparat i dagens Somalia! Så är inte då dagens Somalia nyliberalernas idealsamhälle förverkligat?
I Somalia får den enskilde medborgaren göra precis vad hon vill – råna, röva, mörda, våldta o.s.v. – om bara någon annan inte slår ihjäl henne först. I dagens Somalia råder det m.a.o. anarki - d.v.s. det samhälls-”system” där det inte finns någon stat alls som upprätthåller någon lag och ordning.
Och nyliberalerna vill verkligen ha anarki och inte kapitalismen. Sådana ledande nyliberala teoretiker som Murray Rothbard och David Friedman har uttryckligen argumenterat på det här viset. (Det följande är inte ett äkta, ordagrant citat, det är endast en illustration av huvuddraget i deras resonemang): ”Eftersom friheten blir större när staten blir mindre, säger vår logik att friheten blir allra störst när det inte finns någon stat alls.”
Men vill nyliberalerna verkligen ha ett våldssamhälle av det slag som faktiskt existerar i dagens Somalia? Tja, ställ dig själv frågan: Om nyliberalerna faktiskt inte vill ha det som förhindrar att våldet härjar fritt – d.v.s. om de inte vill ha en stat som upprätthåller en polisstyrka och ett system av domstolar, som håller våldet i schack – är det inte då bara rimligt att anta att de faktiskt önskar sig det där våldet?
Vad skulle då kunna föranleda dem till att önska en orgie av våld? Tja, förstörelselusta förstås.
Här är den amerikanska nyliberalismens anfaders, d.v.s. Murray Rothbards kommentar till kommunisternas maktövertagande i Vietnam år 1975 – ”What is inspiring to Libertarians [d.v.s. nyliberaler] is to actually see the final and swift disintegration of a State . . .” (Detta är ett odagrant citat från den amerikanska tidskriften Reason, juli 1975, citerat av Peter Schwartz i essäen Libertarianism: the Perversion of Liberty, publicerad av The Ayn Rand Institute www.aynrand.org ). Så Murray Rothbard, som är respekterad av massor av nyliberaler för att han anses vara nyliberalismens främsta teoretiker, tyckte att ett kommunistiskt maktövertagande - ett maktövertagande som ledde till massmord och landsomfattande slaveri - var inspirerande! Varför? Bara därför att det innebar kollapsen av en statsapparat (d.v.s. kollapsen av Sydvietnams statsapparat - som faktiskt var ett mycket mindre ont än kommunisternas statsapparat).
Essensen av nyliberalismen är alltså nihilismen, d.v.s. förstörelselusta. Och då är det bara naturligt att de riktigt ”djupa”, d.v.s. äkta, nyliberalerna välkomnar våldets utbredning i samhället. Ty vad kan åstadkomma mera förstörelse än en fullständigt ohämmat våldsutövning?
Nu kan man förstås påpeka att i stort sett inga nyliberaler från västländerna vallfärdar till Somalia för att ”njuta” av våldet. Nej, nyliberalismen är en skrivbordsideologi. Nyliberalerna tycker om att spinna sina teorier hemma i sina trygga studiekammare vid universitetens elfenbenstorn. Och de tycker antagligen om att läsa om våldet i Somalia i tidningarna. Och de kanske rentav myser när de ser det brutala våldet i Somalia på TV. Men de är för fega och ynkliga för att vilja själva vistas mitt i våldsamheterna. De skulle ju kunna bli illa skadade om de gjorde det! Anarkin i praktiken skulle göra ont!
Men Somalia är faktiskt framtidssamhället. Om nyliberalerna får bestämma. Om nyliberalerna lyckas erövra makten - då kommer hela världen snart att se ut som dagens Somalia. D.v.s. alla kommer att försöka slå ihjäl alla. Det spelar ingen roll att nyliberalerna egentligen vill själva slippa bli slaktade. När man avskaffar statsapparaten blir en orgie av slaktande resultatet likväl.
Så när nyliberalerna pladdrar om anarkins underbara ”frihet” – tänk på anarkins Somalia!
Altruismen som härskarteknik
Sveriges socialister har härskat i politiken i mera än 75 år. Vad beror de svenska socialisternas framgångar på? Vad är härskartekniken som är nyckeln till deras länge bestående makt?
Jag vågar påstå att socialisterna har framförallt ett supervapen – skuldkänslorna som de kan väcka hos motståndarna med bruk av den altruistiska moralläran. Altruismen är socialisternas främsta härskarvapen.
Här följer några konkreta exempel.
Första exempel:
Borgarna klagar på de höga, ”konfiskatoriska” skatterna. Borgarna, och i synnerhet Moderaterna, lovar att avskaffa ”värnskatten” om bara de får makten. De påpekar att ”värnskatten” är en rent destruktiv skatt. De förklarar att den inte bringar in några pengar till statskassan, netto, därför att när staten lägger beslag på en så stor del av medborgarens inkomster som mer än 50% - då arbetar och då sparar medborgaren mindre. Eftersom höginkomsttagaren då får mindre inkomster, blir statens skatt på höginkomsttagarens inkomster mindre än den annars hade varit - trots att skatten, räknat i procent, är oerhört hög! Så – enligt Moderaterna själva skulle statens skatteintäkter öka, om värnskatten avskaffades. Det skulle inte behövas några "smärtsamma" utgiftsminskningar för att ”finansiera” skattesänkningen.
Men borgarna vann ju valet för flera år sedan - och Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt blev statsminister medan Moderaten Anders Borg blev finansminister. Men avskaffades värnskatten? Nej – värnskatten finns kvar och den fortsätter att förstöra.
Vad kan detta bero på? Det beror på att så snart som en borgerlig regering sänker skatterna för ”de rika” - då kommer sossarna springande och säger att regeringen ”gynnar de redan rika”. Borgarnas politik uppmuntrar därmed ”själviskhet”. Borgarnas politik förleder medborgarna till att bara ”tänka på sig själva”. Borgarnas politik utgör m.a.o. en yttring av egoismen - närhelst en borgerlig regering sänker skatterna på de rika. De rika får ju då behålla mera av sina egna pengar - och att slå vakt om sina egna pengar är ju ”själviskt”!
Så när borgarna gör en ansats att sänka värnskatten kommer sossarna och anklagar dem för att "gynna de redan rika". Då drabbas borgarna genast av skuldkänslor. Och borgarna står inte ut med skuldkänslorna. De slår till reträtt för att slippa skuldkänslorna. Och statskassan får lida när värnskatten består.
Ett andra exempel:
Borgarna visar att sjuka människor dör i köerna i den offentliga sjukvården. Borgarna börjar prata om att privatisera sjukvården för att rädda människoliv. Men sossarna kommer och skriker om att då kommer ”plånboken” att styra. De som ser till att tjäna mera pengar än Medelsvensson, genom att vara mera produktiva än landets Medelsvenssons - dessa rackare kommer ju att kunna köpa sig ännu dyrare, och kanske även bättre, sjukvård än dessa Medelsvennssons. Och det blir ju gyllene tider för egoismen, heter det. om varje medborgare tar ansvaret för sin egen och sin egen familjs sjukvård istället för att behandlas som ett osjälvständigt boskap i ett socialistiskt sjukvårdssystem. Så borgarna slår till reträtt och försöker åtgärda den senaste krisen i sjukvården genom att lappa och laga med ”besparingar”. Som gör att ännu flera människor dör i sjukvårdsköerna! Så återigen: Så snart sossarna börjar snacka om ”egoismen” - då slår borgarna till reträtt.
Ytterligare ett exempel:
Borgarna upptäcker att massor av ungdomar inte ens kan läsa och skriva ordentligt efter att ha gått ut ur den offentliga skolan. Så de börjar snacka om att införa privata skolor och ett system med ”skolpeng”. Med skolpeng kommer samtliga barn att garanteras att deras föräldrar har råd att skaffa dem en plats i en skola. Och eftersom det skulle råda valfrihet i ett sådant system skulle föräldrarna ha stora möjligheter att välja bort de dåliga skolorna, d.v.s. de skolor där deras barn inte ens får lära sig att läsa och skriva ordentligt. Och samtidigt som barnen skulle få en bättre utbildning skulle systemet också spara pengar åt staten - eftersom skolorna fick konkurrera med varandra om eleverna, vilket skulle pressa kostnaderna och priserna. Men, men – sossarna kommer och klagar på att det kommer att uppstå ”gräddfiler”! De föräldrar som är klokare och/eller mera välutbildade, de skulle ju tendera att välja bättre skolor för sina barn än de föräldrar som bara var medelmåttor när det gällde utbildning och intelligens. Så vissa barn skulle komma att bli ”privilegierade”. Vissa barn skulle nämligen få en ännu bättre utbildning än andra. Det skulle då heta att "det är synd om de barn som inte får en lika bra utbildning som de med de `bästa´ föräldrarna". Och socialdemokraterna kommer då att resonera underförstått att det vore att föredra för de barn som hade mindre "bra" föräldrar att de själva fick en sämre utbildning - om bara resten av barnen fick en precis lika dålig utbildning, de också. ”Ignorans och dumhet fördrages med jämnmod, när de delas av alla.” som den gamla ondsinta sossen Ernst Wigforss skulle ha uttryckt det. Och borgarna slår givetvis till reträtt, och de låter den socialistiska fördumningsapparaten bestå, närhelst sossarna använder den där gamla slitna skuldbeläggningstekniken. Så de arma unga får bara fortsätta att i många fall bli till funktionella analfabeter!
Här är ett fjärde exempel:
Nyliberalerna hos Moderaterna förespråkar emellanåt en legalisering av narkotikan. De säger att de motsätter sig förmyndarsamhället - d.v.s den sortens samhälle där staten försöker skydda vuxna människor mot sig själva. Och en del konservativa Moderater sympatiserar faktiskt med tanken att legalisera narkotikan - eftersom kriminaliseringen av drogerna för med sig enorma problem med bl.a. en skenande organiserad brottslighet - problem som drabbar även de skötsamma medborgarna. Så det händer någon gång emellanåt att Moderata politiker börjar mumla om att legalisera drogerna. Men då dyker sossarna genast upp och börjar orera om ”den egoistiska nybrutalismen”. Det är så synd, så synd om de där vuxna som är så dumma och depraverade att de väljer att knarka - är tydligen tanken. Så polisen måste få ännu mera pengar till att jaga narkotikan med. Och de skötsamma knegarna måste tvingas att ”hjälpa” knarkarna genom att skattepengarna, som det ju är ont om, slösas bort på ”behandling” och rundsmörjning av parasitära pundare. Och Moderaterna går med på det! De står nämligen inte ut med skuldkänslorna. Och den organiserade brottsligheten - den fortsätter att leva högt på knarkhandeln som politikerna möjliggör åt dem!
Allt det här eländet beror på en enda sak. Nämligen att nästintill samtliga svenskar accepterar den altruistiska moralläran!
De känner att det är något skumt med att gagna sig själv - även när någon gagnar sig själv med genomärliga medel. Och det är samtidigt ädelt att hjälpa andra känner de - även när de gör det med moraliskt förkastliga medel - som våld. Altruismen är ett arv från Kristendomen - ett arv som har förstärkts i vår kultur av filosofen Immanuel Kants giftiga inflytande. För att vi skall bli kvitt socialismen måste vi först förkasta den altruistiska moralläran. Så länge som människor inbillar sig att det är ädelt att leva för andra människors skull, kommer de att inbilla sig att socialismen är ädelt. Socialismen är ju det system där alla tvingas leva för alla andra - d.v.s där alla tvingas till att vara en slav åt alla sina medmänniskor. Så länge som borgarna inte orkar kräkas upp det altruistiska giftet kommer sossarna alltid att kunna härska - genom använda altruismen för att väcka skuldkänslorna till liv hos borgarna närhelst borgarna gör ansats att rulla tillbaka socialismen.
Jag vågar påstå att socialisterna har framförallt ett supervapen – skuldkänslorna som de kan väcka hos motståndarna med bruk av den altruistiska moralläran. Altruismen är socialisternas främsta härskarvapen.
Här följer några konkreta exempel.
Första exempel:
Borgarna klagar på de höga, ”konfiskatoriska” skatterna. Borgarna, och i synnerhet Moderaterna, lovar att avskaffa ”värnskatten” om bara de får makten. De påpekar att ”värnskatten” är en rent destruktiv skatt. De förklarar att den inte bringar in några pengar till statskassan, netto, därför att när staten lägger beslag på en så stor del av medborgarens inkomster som mer än 50% - då arbetar och då sparar medborgaren mindre. Eftersom höginkomsttagaren då får mindre inkomster, blir statens skatt på höginkomsttagarens inkomster mindre än den annars hade varit - trots att skatten, räknat i procent, är oerhört hög! Så – enligt Moderaterna själva skulle statens skatteintäkter öka, om värnskatten avskaffades. Det skulle inte behövas några "smärtsamma" utgiftsminskningar för att ”finansiera” skattesänkningen.
Men borgarna vann ju valet för flera år sedan - och Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt blev statsminister medan Moderaten Anders Borg blev finansminister. Men avskaffades värnskatten? Nej – värnskatten finns kvar och den fortsätter att förstöra.
Vad kan detta bero på? Det beror på att så snart som en borgerlig regering sänker skatterna för ”de rika” - då kommer sossarna springande och säger att regeringen ”gynnar de redan rika”. Borgarnas politik uppmuntrar därmed ”själviskhet”. Borgarnas politik förleder medborgarna till att bara ”tänka på sig själva”. Borgarnas politik utgör m.a.o. en yttring av egoismen - närhelst en borgerlig regering sänker skatterna på de rika. De rika får ju då behålla mera av sina egna pengar - och att slå vakt om sina egna pengar är ju ”själviskt”!
Så när borgarna gör en ansats att sänka värnskatten kommer sossarna och anklagar dem för att "gynna de redan rika". Då drabbas borgarna genast av skuldkänslor. Och borgarna står inte ut med skuldkänslorna. De slår till reträtt för att slippa skuldkänslorna. Och statskassan får lida när värnskatten består.
Ett andra exempel:
Borgarna visar att sjuka människor dör i köerna i den offentliga sjukvården. Borgarna börjar prata om att privatisera sjukvården för att rädda människoliv. Men sossarna kommer och skriker om att då kommer ”plånboken” att styra. De som ser till att tjäna mera pengar än Medelsvensson, genom att vara mera produktiva än landets Medelsvenssons - dessa rackare kommer ju att kunna köpa sig ännu dyrare, och kanske även bättre, sjukvård än dessa Medelsvennssons. Och det blir ju gyllene tider för egoismen, heter det. om varje medborgare tar ansvaret för sin egen och sin egen familjs sjukvård istället för att behandlas som ett osjälvständigt boskap i ett socialistiskt sjukvårdssystem. Så borgarna slår till reträtt och försöker åtgärda den senaste krisen i sjukvården genom att lappa och laga med ”besparingar”. Som gör att ännu flera människor dör i sjukvårdsköerna! Så återigen: Så snart sossarna börjar snacka om ”egoismen” - då slår borgarna till reträtt.
Ytterligare ett exempel:
Borgarna upptäcker att massor av ungdomar inte ens kan läsa och skriva ordentligt efter att ha gått ut ur den offentliga skolan. Så de börjar snacka om att införa privata skolor och ett system med ”skolpeng”. Med skolpeng kommer samtliga barn att garanteras att deras föräldrar har råd att skaffa dem en plats i en skola. Och eftersom det skulle råda valfrihet i ett sådant system skulle föräldrarna ha stora möjligheter att välja bort de dåliga skolorna, d.v.s. de skolor där deras barn inte ens får lära sig att läsa och skriva ordentligt. Och samtidigt som barnen skulle få en bättre utbildning skulle systemet också spara pengar åt staten - eftersom skolorna fick konkurrera med varandra om eleverna, vilket skulle pressa kostnaderna och priserna. Men, men – sossarna kommer och klagar på att det kommer att uppstå ”gräddfiler”! De föräldrar som är klokare och/eller mera välutbildade, de skulle ju tendera att välja bättre skolor för sina barn än de föräldrar som bara var medelmåttor när det gällde utbildning och intelligens. Så vissa barn skulle komma att bli ”privilegierade”. Vissa barn skulle nämligen få en ännu bättre utbildning än andra. Det skulle då heta att "det är synd om de barn som inte får en lika bra utbildning som de med de `bästa´ föräldrarna". Och socialdemokraterna kommer då att resonera underförstått att det vore att föredra för de barn som hade mindre "bra" föräldrar att de själva fick en sämre utbildning - om bara resten av barnen fick en precis lika dålig utbildning, de också. ”Ignorans och dumhet fördrages med jämnmod, när de delas av alla.” som den gamla ondsinta sossen Ernst Wigforss skulle ha uttryckt det. Och borgarna slår givetvis till reträtt, och de låter den socialistiska fördumningsapparaten bestå, närhelst sossarna använder den där gamla slitna skuldbeläggningstekniken. Så de arma unga får bara fortsätta att i många fall bli till funktionella analfabeter!
Här är ett fjärde exempel:
Nyliberalerna hos Moderaterna förespråkar emellanåt en legalisering av narkotikan. De säger att de motsätter sig förmyndarsamhället - d.v.s den sortens samhälle där staten försöker skydda vuxna människor mot sig själva. Och en del konservativa Moderater sympatiserar faktiskt med tanken att legalisera narkotikan - eftersom kriminaliseringen av drogerna för med sig enorma problem med bl.a. en skenande organiserad brottslighet - problem som drabbar även de skötsamma medborgarna. Så det händer någon gång emellanåt att Moderata politiker börjar mumla om att legalisera drogerna. Men då dyker sossarna genast upp och börjar orera om ”den egoistiska nybrutalismen”. Det är så synd, så synd om de där vuxna som är så dumma och depraverade att de väljer att knarka - är tydligen tanken. Så polisen måste få ännu mera pengar till att jaga narkotikan med. Och de skötsamma knegarna måste tvingas att ”hjälpa” knarkarna genom att skattepengarna, som det ju är ont om, slösas bort på ”behandling” och rundsmörjning av parasitära pundare. Och Moderaterna går med på det! De står nämligen inte ut med skuldkänslorna. Och den organiserade brottsligheten - den fortsätter att leva högt på knarkhandeln som politikerna möjliggör åt dem!
Allt det här eländet beror på en enda sak. Nämligen att nästintill samtliga svenskar accepterar den altruistiska moralläran!
De känner att det är något skumt med att gagna sig själv - även när någon gagnar sig själv med genomärliga medel. Och det är samtidigt ädelt att hjälpa andra känner de - även när de gör det med moraliskt förkastliga medel - som våld. Altruismen är ett arv från Kristendomen - ett arv som har förstärkts i vår kultur av filosofen Immanuel Kants giftiga inflytande. För att vi skall bli kvitt socialismen måste vi först förkasta den altruistiska moralläran. Så länge som människor inbillar sig att det är ädelt att leva för andra människors skull, kommer de att inbilla sig att socialismen är ädelt. Socialismen är ju det system där alla tvingas leva för alla andra - d.v.s där alla tvingas till att vara en slav åt alla sina medmänniskor. Så länge som borgarna inte orkar kräkas upp det altruistiska giftet kommer sossarna alltid att kunna härska - genom använda altruismen för att väcka skuldkänslorna till liv hos borgarna närhelst borgarna gör ansats att rulla tillbaka socialismen.
Subscribe to:
Posts (Atom)