Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Saturday, May 15, 2010

Pengarnas roll i ekonomin

Vad är pengar? I grund och botten är de ett hjälpmedel för tänkande, precis som språk och måttenheter. Och ”en krona” är ett mått på ekonomiskt värde, precis som ”en meter” är ett mått på längd.

Att vi har begreppen ”meter”, ”mile” o.s.v. gör det möjligt att bygga broar, att resa till månen, att dyka till havsbotten, att göra flygresor över Atlanten, att odla spannmålsfält, att borra oljebrunnar, att gräva tunnlar m.m. Att vi har begreppen ”krona, ”dollar” o.s.v. gör det möjligt att bedriva allsköns komplicerade ekonomiska aktiviteter. Vi skulle bl.a. omöjligen kunna ha en arbetsdelningsekonomi utan pengar. Utan pengar skulle hela vårt moderna industri- och välfärdssamhälle vara en omöjlighet.

En arbetsdelningsekonomi är en ekonomi där olika individer specialiserar sig inom produktionen av olika varor och tjänster. Varje enskild människa blir en expert på att producera en viss vara eller tjänst istället för att behöva vara en allt-i-allo. Välfärden blir givetvis större när inte varje medborgare måste odla sitt egen spannmål, baka sitt eget bröd, bygga sitt eget hus, trycka sin egen dagstidning, tillverka sina egna skor, tillverka sin egen TV, tillverka sin egen bil o.s.v.

Men i en arbetsdelningsekonomi måste varje medborgare byta det hon själv tillverkar mot de övriga varorna och tjänsterna som hon behöver för att leva. Spannmålsbonden t.ex. måste byta sin spannmål mot bagarens bröd, byggnadsarbetarnas hus o.s.v. Då måste spannmålsbonden kunna jämföra värdet av sitt spannmål med värdet av en limpa bröd, ett hus, en dagstidning o.s.v. Och han måste dessutom kunna jämföra värdet av en limpa bröd med värdet av ett hus, en dagstidning o.s.v. Han måste kunna jämföra värdet av varje vara och tjänst som han konsumerar med värdet av var och en av de övriga tusentals varorna och tjänsterna som han konsumerar. Hur ska han hålla i sitt huvud ett otals olika idéer i stil med – ”en skopa spannmål är värt en halv limpa rågbröd, en tvåplansvilla är värt etthundratjugoåtta tusen dagstidningar, ett par fina skor är värda en nittondel av en färg-TV o.s.v.?

Och tillvaron skulle bli ännu svårare för en affärsman som ville planera sin firmas produktion om det inte fanns pengar. Han vill ju att resultatet av sin firmas produktion ska bli större än resurserna som förbrukas i produktionen. Men hur skulle han kunna relatera produktionsresultatet till värdet av insatsfaktorerna utan pengar? Hur skulle han kunna ha en aning om han hade gjort en vinst - om allt han visste var att hans firma hade producerat, säg, 100 tunga lastbilar, till priset av 113.540 mantimmars arbete av flera hundra olika sorters fabriksarbetare, 36.430 mantimmars arbete av flera dussintals olika sorters tjänstemän, 144 ton stålplåt av dussintals olika tjocklekar och kvaliteter, 12 ton av dussintals olika sorters plast, 73 kilometer av en mängd olika dimensioner av kopparkabel, 253 kvadratmeter fönsterglas, 264.970 stycken av flera tusen olika sorters skruvar, 22.640 personalluncher, 86 stycken flygresor för sina försäljare, 2.880.000 kilowattimmar elektricitet o.s.v.? Hur skulle en affärsman relatera värdet av de tusentals olika varorna och tjänsterna som användes i produktionen till resultatet av produktionen, om han inte kunde mäta alla dessas värden, samt produktionsresultatets värde, med ett gemensamt måttstock - pengar? Och hur skulle affärsmannen kunna relatera värdet av tusentals olika produktionsfaktorer till varandra, så att han kunde räkna ut om han t.ex. skulle använda mera plast i produktionen och mindre stål, eller mera elektricitet, och mindre lönearbete - om han inte kunde mäta alla dessa insatsvarors värden med samma måttstock - nämligen pengar?

Existensen av pengar möjliggör för både producenter och konsumenter att tänka om ekonomiska frågor. Pengar spelar en liknande roll i människans ekonomiska liv som språk spelar i människans tillvaro rent allmänt.

Hur skulle samhället se ut utan några tidningar, romaner, textböcker o.s.v.? Det skulle vara ett fattigt, handikappat samhälle. Tja - ett samhälle utan pengar skulle vara lika fattigt och handikappat som ett samhälle utan språk. På ett liknande sätt som tidningar, romaner, textböcker o.s.v. inte skulle kunna existera om inte språk existerade - skulle inte sådana verktyg för organiserandet av den moderna produktionen som resultaträkningar, balansräkningar, vinstkalkyler o.s.v. skulle inte existera, om inte pengar existerade.

PENGARNAS FUNKTION

Pengar har flera funktioner.

Pengar fungerar som ett sätt att ”lagra” värde. Man kan producera en limpa bröd och sälja den, men vänta med att konsumera upp det som man fick när man sålde limpan. Man kan ju sätta in likviden på ett bankkonto.

Pengar fungerar som ett särdeles smidigt bytesmedel. Om man vill byta ut en limpa bröd mot ett paket glödlampor, behöver man inte gå runt och leta tills man hittar någon som råkar vilja byta ut ett paket glödlampor mot just en limpa bröd. Man säljer bara brödlimpan för pengar - och köper sedan ett paket glödlampor med pengarna.

Men pengarnas allra viktigaste funktion är att fungera som ett tankeredskap. Affärsmän skulle inte kunna organisera och planera produktionen om inte pengar funnes. Hushåll skulle inte kunna planera sina hushållsbudgeter och planera sina inköp om inte pengar funnes. Investerare skulle inte kunna bedöma vilka investeringar vore de  vettigaste om inte pengar funnes. Kort sagt skulle människor inte kunna leva sina liv i ett modernt samhälle om inte pengar funnes.

OBJEKTIVA PENGAR

Och nu kommer vi till en viktig sanning om pengar. För att de ska kunna utföra sin livsviktiga roll i det moderna samhället på ett tillfredsställande sätt måste pengarna vara objektiva. Pengarnas värde får inte fluktuera godtyckligt.

Det skulle väl vara omöjligt att bygga bostäder, broar, vägar o.s.v. om meterns längd kunde ändras godtyckligt från dag till dag? Jo - och det skulle likaså vara omöjligt för människor att tala och umgås med varandra, om definitionerna på orden som de använde ändrades godtyckligt från dag till dag.
Och likaså - ju mera som pengarnas värde förändrades godtyckligt från dag till dag, desto svårare skulle det bli att hålla produktionen igång. Ju mera som pengarnas värde fluktuerar godtyckligt, desto svårare blir det att planera produktionen och att organisera den. Ju mera och ju snabbare som pengarnas värde förändras godtyckligt, desto mera slöseri och förstörelse av värden uppstår i ekonomin.

Desorganisationen av produktionen är illa nog i dagens Sverige och USA - två samhällen där pengarnas värde förändras relativt långsamt. Anarkin i produktionen är/var ännu mycket värre i sådana samhällen som dagens Zimbabwe och Weimar-republikens Tyskland - två samhällen där pengarnas värde förändras/förändrades ännu mycket snabbare.

Hur får man då till stånd objektiva pengar? Det korta svaret är att pengarna måste bestå av en fysisk enhet - en enhet som människor kan relatera till sig själva på ett varseblivningsmässigt sätt. Ett objektivt mått på längd t.ex. skapas genom att människor tar en stång av något slag, kapar den till en längd som är ungefär densamma som en människas underarm och säger sedan att just denna stång är en meter.

Sedan kan människor mäta större avstånd, avstånd som är för stora för att varseblivas direkt, genom att säga att ettusen av dessa stänger lagda en efter en, utgör en kilometer. Och sedan att ett visst antal kilometer utgör en parsec. På så vis kan människor till slut mäta avstånden till stjärnorna. O.s.v.

Människor kan sedan även mäta avstånd som är för små för att varseblivas direkt - genom att dela upp metern och säga att exempelvis en miljondels meter utgör en mikrometer, och att en tusendels mikrometer utgör en nanometer. O.s.v. På så vis kan människor till slut mäta diametern på atomer.

För att skapa ett objektivt mått på värde måste människor ta ett konkret exempel på ett värde - på ett värde som kan varseblivas direkt. De kan t.ex. ta en vis art av snäcka av en viss storlek, om de lever på en ö i Söderhavet, och sedan använda den som pengar. Men av olika skäl är det ännu bättre att ta en viss mängd guld, t.ex. ett uns, och säga att detta utgör det grundläggande ekonomiska värdemåttet. Därför att sedan kan man relatera värdet av ett ofantligt antal olika varor och tjänster med varandra genom att bara ra reda på hur många uns, eller vilken bråkdel av en uns, guld var och en av dem är värda.

En fysisk vara, som guld, fungerar som en objektiv sorts pengar av den enkla metafysiska anledningen att den inte kan skapas ur tomma intet - såsom papperspengar kan. Eftersom den existerande mängden av en fysisk vara, som guld, inte kan förändras helt godtyckligt så kan dess´ värde inte förändras godtyckligt heller. Detta förhållande ger sådana pengar stora fördelar över papperspengar.

När pengarna är objektiva kan produktionen integreras i stor skala. Produktionen över stora avstånd kan integreras. Produktionen över långa tidsperioder kan integreras. Och väldigt komplex produktion kan integreras.

EKONOMISK INTEGRERING ÖVER AVSTÅND

Så här kan produktionen integreras över stora avstånd. Om svenskarna hade en krona, vars värde var godtycklig - och kineserna hade en yuan, vars värde likaså var godtycklig - då blir det svårt för dem att bedriva handel med varandra, och produktionen i Sverige skulle aldrig kunna bli integrerad med produktionen i Kina. En svensk affärsman skulle kanske veta att ett ton järnmalm som han skulle vilja sälja i Kina var värt, säg, 500 kronor - men hur ska han veta hur många yuan det var värt? Och en kinesisk affärsman kanske skulle veta att ett kilo thé som han skulle vilja sälja i Sverige var värt, säg, 3 yuan - men hur skulle han kunna veta hur många kronor det var värt? Svenskarna och kineserna skulle i bästa fall bara kunna bedriva byteshandel med varandra om de saknade objektiva pengar. Och de skulle inte kunna integrera sina komplexa ekonomier med varandra på de villkoren.

Men anta att en svensk krona alltid var värd, säg, fem gram guld. Och att ett kinesiskt yuan alltid var värd, säg, tio gram guld. Då skulle både svenskarna och kineserna veta att en krona alltid är likvärdig med ett halvt yuan. Då skulle det bli lätt att räkna ut att ett ton svensk järnmalm är värt 250 yuan och att ett kilo kinesisk thé är värt sex kronor. Det skulle genast bli enkelt för svenskar och kineser att börja handla med varandra. Och då skulle också deras ekonomier kunna sammanlänkas och integreras. Det hela skulle gagna den internationella handeln enormt. Med ökad välfärd som följd.

EKONOMISK INTEGRERING ÖVER TID

Så här kan produktionen integreras över långa tider. De resurser som inte konsumeras för stunden kommer att investeras, så att de möjliggör produktion av mera varor och tjänster i framtiden. Vinstintresset och marknadsräntan kommer att sörja för att dessa resurser som investeras istället för att omgående konsumeras, kommer att användas "rätt". Hur går det till?

En biltillverkare kanske funderade på att låta bygga en bilfabrik för 25 miljarder kronor. Företagsledningen skulle kunna ta reda på att kostnaden för att bygga fabriken uppgick till en viss storlek, i och med att det gick att räkna ut hur mycket konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar, o.s.v. kommer att gå åt för att bygga fabriken. Och marknaderna för konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetare, o.s.v. visade att dessa kvantiteter som skulle gå åt för att bygga bilfabriken kostade just fem miljarder kronor. Företagsledningen skulle sedan kunna, med hjälp av sina kunskaper om vad som krävdes rent fysiskt för att tillverka en bil, beräkna att fabriken skulle komma att ha en kapacitet för att tillverka, säg, 50.000 bilar om året. Företagsledningen skulle också, med hjälp av de då kända priserna för de varor och tjänster som ingick i framställningen av varje bil, beräkna att de rörliga kostnaderna skulle komma att bli, säg, 80.000 kronor per bil som skulle tillverkas i fabriken. Sedan skulle företagsledningen kunna beräkna att de totala rörliga kostnaderna skulle komma att bli fyra miljarder kronor per år för hela fabrikens produktion. Nu skulle biltillverkarens företagsledning kunna räkna ut om det skulle bli tillräckligt lönsamt att bygga fabriken, många år innan dessa vinster skulle uppstå.

Företagsledningen skulle göra detta med hjälp av den då förväntade vinsten och den då förekommande marknadsräntan. Kapitalmarknaden skulle visa företagsledningen att kapital var så pass knappt att det kostade företaget, säg, en ränta på 4% att få ihop 25 miljarder kronor till att bygga fabriken. Det skulle innebära att kapitalkostnaden för hela fabriken skulle bli 1 miljard kronor per år. Om varje bil som producerades förväntades kunna säljas för säg, 95.000 kronor, skulle fabriksbygget nätt och jämt att gå runt. 50.000 bilar per år skulle ju komma att kunna säljas för sammanlagt 4,75 miljarder kronor - och summan av kapitalkostnaden och de rörliga kostnaderna för att tillverka dessa bilar skulle bli fem miljarder kronor. Så biltillverkaren skulle knappast låta bygga fabriken. Det skulle nämligen bli ett slöseri med kapital - eftersom vinsten skulle understiga de sammanlagda kostnaderna när kapitalkostnaden räknas med. Men om varje bil förväntades att kunna säljas för 105.000 kronor - då skulle fabriken bli lönsam. Intäkterna skulle ju då bli 5,25 miljarder kronor. Varav fyra miljarder skulle behövas för att täcka de rörliga kostnaderna i tillverkningen. Så företaget skulle komma att få en rörelsevinst på 1,25 miljarder kronor, eller 5% på investeringen i fabriken. Eftersom kostnaden för kapitalet till den investeringen ”bara” var 4%, vore det vettigt att låta bygga fabriken - och företagsledningen skulle också låta göra det, om bara riskerna inte var för stora i förhållande till den potentiella vinsten.

Samtidigt som bilföretagsledningen ovan räknade på lönsamheten för att låta bygga en bilfabrik skulle det finnas andra företag som räknade på lönsamheten för att bygga fabriker för exempelvis skotillverkning, läkemedelstillverkning, oljeraffinering, o.s.v. Alla dessa potentiella fabriksbyggen skulle kräva konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar o.s.v. för att byggas. Och tillgången till dessa varor och tjänster skulle med nödvändighet vara begränsad. Så någon mekanism måste ”se till” att endast de lönsammaste av alla de fabriker som det var möjligt att bygga blev byggda.

Denna mekanism skulle vara vinsten. I en normal ekonomi finns det alltid ett relativt litet antal potentiella investeringar som kan ge en mycket hög vinst, ett större antal potentiella investeringar som kan ge en litet lägre vinst, ett ännu större antal potentiella investeringar som kan ge en ännu litet lägre vinst, o.s.v. Säg att det finns tillräckligt med konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar o.s.v. för att bygga 100 fabriker på ett år. Och det finns tjugo potentiella fabriker som kan ge en vinst på 6% per år. Och trettio potentiella fabriker som kan ge en vinst på 5% per år, femtio som kan ge en vinst på 4% per år, åttio som kan ge en vinst på 3,5% per år, o.s.v. Om vinstmekanismen får fungera naturligt, kommer endast de sammanlagt etthundra potentiella fabriker som kan ge en vinst på 4% per år eller mera att bli byggda. Räntan skulle nämligen hamna på 4% - därför att utbud och efterfrågan på investeringsinsatsvaror och investeringstjänster skulle mötas vid just den räntenivån. Så den räntan skulle "ransonera" konstruktionsstålet, cementen, byggnadsarbetartimmarna på så vis att dessa nätt och jämt förbrukades på de lönsammaste möjliga investeringarna. Det vore ju vettigt att bygga en fabrik som ger 4% eller mera ”tillbaka” när kapitalet också ”kostade” 4%. Men det vore en förlustaffär för investerarna att satsa kapital som kostade dem 4% på att bygga fabriker som bara gav 3,5% eller mindre tillbaka. Så den begränsade mängden kapitalet i samhället skulle s.a.s. ”ransoneras” av räntan - så att detta kapital endast satsades på de potentiella investeringar som klarade av ”ränteribban” på just 4%.

Processen som beskrivs ovan skulle borga för att spararnas (och samhällets) knappa kapital skulle komma att användas endast för tillräckligt lönsamma projekt. Investerarna skulle inte slösa med det knappa kapitalet. Denna process vore beroende av att det fanns priser, uttryckta i pengar, för otals olika varor och tjänster. Och inte minst av att det fanns ett pris för kapitalet, marknadsräntan. Marknadsräntan, när den är objektiv, ger investerarna korrekt information ifråga om just hur mycket sparat kapital det finns för närvarande i ekonomin. Den sörjer därmed för att ”rätt” investeringar, d.v.s. de investeringar bland alla möjliga som ger mest tillbaka och som kapitalet räcker dessutom till för, kommer till stånd.

Så resurser riskerar inte att slösas bort bara för att de inte konsumeras upp omedelbart. Produktionen integreras över tid. Det gagnar den ekonomiska tillväxten enormt. Med ökad välfärd som följd.

Räntan och vinsten är planeringsverktyg.

VÅDORNA AV ICKE-OBJEKTIVA PENGAR

Men staten kan förstöra allt detta goda genom att förstöra pengarnas objektivitet. Det gör staten närhelst den inför det som i dagligt tal lite slarvigt kallas för ”papperspengar”. Papperspengar är pengar som inte består av ett realt värde. Som en viss mängd, uttryckt i vikt, av guld. Papperspengar har inget objektivt värde. De synes endast ha ett värde därför att staten säger att de har ett värde. Det är därför en enkel sak för staten att införa godtycke i ekonomin rent allmänt så snart den har infört godtyckliga papperspengar.

Det kostar ju bara en bråkdel av en krona att trycka upp en sedel - en sedel som staten godtyckligt kan säga är värd 100 kronor, eller 1000 kronor, eller 10.000 kronor o.s.v. Så det kostar staten nästintill ingenting att öka mängden papperspengar i ekonomin precis så mycket som den känner för. Det är t.o.m. ”lönsamt” att trycka upp flera sedlar. Och nuförtiden behöver staten inte ens betala kostnaden för att trycka sedlar! Den kan lätt som en plätt skapa nya ”pengar” i form av ettor och nollor i bankernas datorer till i stort sett ingen kostnad alls. Riksbanken är för staten en vinstmaskin när vi har ett system med papperspengar.

Ett system med papperspengar kallas rent tekniskt för ett ”fiat money system”. Ordet ”fiat” har i detta sammanhang ingenting alls med billiga bilar att göra. Ordet är latinskt - och ordet betyder ungefär ”påbud”. Fiat money är vilken som helst sorts pengar vars värde bestäms av statens påbud. Idag är kronan en fiat-valuta - eftersom man inte kan växla in en krona till en viss mängd guld, och inte till något annat fysiskt värde heller. Orsaken till att kronan i praktiken synes vara värt något alls endast därför att folk tror på staten när den säger att fiat-kronan har något värde.

Eller för att uttrycka det hela mera exakt, kronan är värt det den är värd därför att det lär vara så (någon får korrigera mig om jag har fel) att staten lagstiftar om att alla svenskar måste acceptera kronan som betalning för samtliga varor och tjänster. Det lär vara ett brott, som kan straffas med fängelse, för en svensk att vägra att ta emot kronor som betalning för vadhelst hon säljer. En svensk kan alltid byta ut sina kronor mot sådana reala värden som bröd, bensin, skor, o.s.v. därför att staten lagstiftar att säljarna av bröd, bensin, skor o.s.v. måste ta emot denna svennes kronor som betalning.

Men staten kan inte bestämma hur många kronor en säljare måste nöja sig med för att sälja dig en limpa bröd, en liter bensin, ett par skor o.s.v. Staten kan visserligen försöka, genom att införa priskontroller - men då blir det omöjligt att få tag på bröd, bensin, skor o.s.v. - i alla fall om staten sätter priset för dessa varor för lågt. Så när staten tillför stora mängder nyskapade fiat-pengar till ekonomin tenderar priserna att stiga. Medborgarna brukar ju inte vilja bara stoppa alla dessa nyskapade fiat-pengar in i madrassen. Istället använder de med nästan tvingande nödvändighet pengarna till att köpa saker. Eftersom det ju är meningen att pengar ska användas! Pengar är ju ett verktyg - inte ett självändamål!

Och vad händer när staten, säg, fördubblar mängden fiat-pengar i ekonomin? Medborgarna kommer då att nu ha dubbelt så många kronor (om de är svenskar) att använda till att köpa skorna, bilarna, arbetstimmarna, o.s.v. i ekonomin. Och nya skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. uppstår inte ur tomma luften bara för att staten skapar nya pengar ur tomma luften. Så medborgarna köper samma antal skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. som förut - men de betalar dubbelt så många kronor för dem. Det innebär givetvis att priserna för skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. så småningom fördubblas. Priserna följer utvecklingen av penningmängden m.a.o. Det är enkel aritmetik!

Så godtyckliga förändringar av penningmängden ger upphov till godtyckliga förändringar av priserna. Som regel ökar staten bara penningmängden hela tiden när samhället har fiat-pengar. Det är så gott som aldrig politiskt ”lönsamt” att minska penningmängden. Och eftersom ekonomins aktörer inte kan förutse hur mycket staten kommer att öka penningmängden i framtiden kan de heller inte förutse hur mycket priserna kommer att stiga i framtiden. När hushållen, och i ännu högre grad affärsmännen, inte vet var priserna på det de köper och säljer kommer att ligga i framtiden - då kan de inte planera.

Om en svensk affärsman inte kan veta hur många yuan kommer att motsvara en krona nästa år, hur ska han då kunna veta om det kommer att vara lönsamt att sälja svenska bilar i Kina nästa år - eller om det kommer att bli lönsamt att importera thé från Kina nästa år? Och om företagsledningen i ett bilföretag inte kan veta hur många kronor det kommer att vara möjligt att sälja en bil för i framtiden - hur ska den då kunna veta om det kommer att bli lönsamt att bygga en ny bilfabrik idag?

Och dessutom störs den ekonomiska planeringen enormt mycket av att statens godtyckliga penningpolitik påverkar marknadsräntorna - så att dessa blir missvisande. Säg att staten skapar en mängd nya fiat-pengar ur tomma luften och pumpar in dessa pengar i bankerna. Bankerna kommer att försöka låna ut pengarna i syfte att tjäna ränta på pengarna. Men nu kommer de att ha mera pengar att försöka låna ut än vad de hade haft om de bara hade haft tillgång till medborgarnas sparade pengar att låna ut. Det ökade utbudet av pengar som blir tillgänglig för utlåning kommer att trycka ner räntorna.

Säg att den naturliga marknadsräntan (den som avspeglar mängden sparande i ekonomin) är 4% - men att staten tubbar bankerna till att erbjuda låntagare pengar till en ränta på bara 3,5%. Då kommer en del investeringsprojekt (enligt det konkreta exemplet några stycken ovan) som bara ger en avkastning på 3,5% att genomföras. Men eftersom nytt konstruktionsstål, cement, arbetstimmar o.s.v. inte uppstår bara för att nya pengar har skapats ur tomma luften kan inte flera investeringar än förut genomföras. Så med nödvändighet kommer ett antal investeringsprojekt som hade gett en högre avkastning än 3,5% inte att bli av. De blir "undanträngda". Nedtryckningen av räntorna har med nödvändighet som följd att en del mindre lönsamma investeringar ersätter en del mera lönsamma investeringar. Därför blir det s.k. ”felinvesteringar”.

Felinvesteringar innebär att det blir slöseri med kapital - genom att en del av kapitalet inte används till de mest lönsamma möjliga ändamålen. Det byggdes, t.ex., ett överflöd av bostäder i USA under åren 2001-2007, av det enkla skälet att räntorna då var för låga, till priset av att angelägna upprustningar av vägnätet, elkraftsförsörjningen, vatten- och avloppsnäten, o.s.v. inte kom till stånd. Förfallet av infrastrukturen i dagens USA beror förstås också på att det är den offentliga sektorn som ansvarar för infrastrukturen - och att politikerna prioriterar kortsiktiga utgifter för välfärdspolitiken framför långsiktiga investeringar utav rösttaktiska skäl. Men om infrastrukturen hade varit i privata händer - då skulle bristen på den ha drivit upp priserna på den, så att det hade blivit höglönsamt att rusta upp den. Men då skulle också de nedtryckta räntorna, som fiat-pengarna förde med sig, ha orsakat att en del av dessa önskvärda och höglönsamma investeringar i infrastrukturen ändå inte kom till stånd. Så fiat-pengarna hade gjort skada, även om infrastrukturen inte hade tillhört den offentliga sektorn.

Att felinvesteringar medför slöseri med kapital innebär att de också medför stora välfärdsförluster. Alla blir i längden fattigare än de annars hade blivit när det sker felinvesteringar [Jag skall förklara hur det går till i mera detalj i en ny essä i den nära framtiden - "Hur statens (dåliga) pengar skapar ekonomiska kriser" (publicerad på denna blogg den 17:e maj 2010)].

SAMMANFATTNING

Statens införande av fiat-pengar medför nästan obönhörligen inflation - d.v.s. en situation där staten skapar nya pengar ur tomma luften godtyckligt, med prishöjningar som följd. Inflationen medför på sikt enorma välfärdsförluster genom att orsaka felinvesteringar - d.v.s. genom att orsaka slöseri med samhällets begränsade mängd kapital. Dessa destruktiva effekter av icke-objektiva fiat-pengar beror på att de ekonomiska aktörernas tänkande störs och försvåras när de inte kan använda pengarna som ett verktyg för att ”räkna" med.

Objektiva pengar utgörs av ett fysiskt värde - som t.ex. guld. Fördelen med att ha en fysisk värde som pengar, är att man alltid kan ”räkna" med den, eftersom den alltid blott och bart är vad den är och inget annat. Politiker och byråkrater kan inte skapa - eller förstöra - dessa pengar efter egna subjektiva nycker. På samma sätt som det är möjligt att bygga broar och göra resor till månen endast när ingenjörerna och fysikerna vet att en meter alltid är just en meter - är det möjligt att bygga och bevara ett modernt industrisamhälle med omfattande välfärd endast när hushållen och affärsmännen vet att en krona alltid är just en krona.

No comments:

Post a Comment