Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Friday, May 21, 2010

Hur depressioner kan åtgärdas

I en tidigare artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä åt den numera nedlagda debattsajten på Internet som hette Newsmill] ”Hur statens (dåliga) pengar orsakar ekonomiska kriser” - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/16/hur-statens-daliga-pengar-orsakar-ekonomiska-kriser – visade jag att grundorsaken till sådana ekonomiska problem som dem vi genomgår nu är statens manipulering och störande av ekonomin med fiat-pengar. ”Fiat-pengar” har, som jag förklarade, ingenting med billiga bilar att göra. Fiat-pengar är det formella namnet på pengar som bara som består av luft - d.v.s. som av marknaden bara åsätts det värde de åsatts därför att marknaden litar på staten som ger ut pengarna (d.v.s. tills dess att marknaden bryskt vaknar och inser att dessa pengar inte är värda så mycket längre). Men frågan uppstår då hur vi ska kunna åtgärda problemet med konjunktursvängningarna som statens pengar orsakar. Jag skall försöka besvara den frågan i denna artikel.

Tja, det enda sättet att undvika att hamna i lågkonjunkturer är att inte först skapa de konstgjorda inflationistiska högkonjunkturerna som orsakar dem. Om man en gång börjar med att blåsa upp en ballong - då kommer ballongen givetvis inte att kunna blåsas upp i all evighet. Antingen slutar man blåsa upp den genom att bromsa upp penningmängdstillväxten - och då börjar ballongen pysa ur långsamt, m.a.o. då blir det en lågkonjunktur. Eller så fortsätter länge man att blåsa upp ballongen, genom att skapa ständigt mera och mera fiat-pengar - ända tills dess att ballongen/bubblan spricker med ett brak, m.a.o. ända tills det blir en hyperinflation och en åtföljande ekonomisk kollaps.

Just nu befinner vi oss i en lågkonjunktur [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2009] eftersom en inflationsbubbla sprack för ca. ett år sedan. Vi skulle inte befinna oss i denna eländiga situation om vi inte hade låtit staten blåsa upp en bubbla under de första sex eller sju åren av 2000-talet. Men nu är det för sent - nu befinner vi oss faktiskt i den här jäkla lågkonjunkturen. Den intressanta frågan är: Hur ska vi ta oss ur lågkonjunkturen med så litet lidande som möjligt?

Det finns i princip två sätt - varav ett är konstruktivt och hållbart och ett är destruktivt och ohållbart. Det konstruktiva sättet är att sänka priserna, inklusive lönerna - d.v.s. att marknadsanpassa priserna och lönerna. Det andra sättet är att öka penningmängden, d.v.s. att påbörja ytterligare en ny omgång inflation.

För att sätta stopp för lågkonjunkturen måste man m.a.o. få priserna (inklusive lönerna) att överensstämma med den mängd pengar som finns och som kan användas till att köpa varorna och tjänsterna i samhället (inklusive lönearbetet). Antingen måste man sänka priserna och lönerna tills de inte överstiger den penningmängd som finns. Eller så måste man blåsa upp penningmängden tills den räcker till för att köpa alla varor och tjänster (inklusive hela det utbjudna lönearbetet) vid de rådande priserna och lönerna. Den förra metoden är konstruktiv. Den senare metoden är destruktiv. Varför det ligger till på det viset ska jag förklara i slutet av denna artikel.

Men först vill jag illustrera hur en lågkonjunktur kan stoppas på det destruktiva sättet med 1930-talsdepressionen som konkret exempel.

DEPRESSIONEN PÅ 1930-TALET

Under 1920-talet rådde det en ekonomisk ”boom” i USA. Men 1929 kraschade börsen i New York, och USA gick in i en djup ekonomisk depression under 1930-talet. USA återhämtade sig inte någorlunda från depressionen förrän Andra världskriget. Hur gick det till när USA gick in i depressionen - och hur gick det till när USA tog sig ur depressionen?

Ja, högkonjunkturen under 1920-talet var en klassisk inflationsdriven högkonjunktur som orsakades av att den amerikanska motsvarigheten till Riksbanken, The Federal Reserve, blåste upp penningmängden. Jag har inte tillgång till någon exakt statistik, men penningmängden lär ha ökat i en dubbelsiffrig årstakt (räknat i procent) under 1920-talets USA. Detta ledde till en kraftig kreditexpansion. En del av krediterna användes till att finansiera en besinningslös spekulation på börsen. Det var vanligt att amerikaner satsade, säg, 1.000 dollar i egna besparingar och lånade sedan 9.000 dollar för att sedan köpa börsaktier för 10.000 dollar. D.v.s. inte så få amerikaner spekulerade i aktier med 90 % belåning! Det var fråga om exakt samma sak i USA på 1920-talet, m.a.o., som det har varit på 2000-talet. Besinningslös spekulation med hög belåning.

Det var inte att undra på att börsen kraschade med ett jättelikt brak 1929. Under de följande fyra åren rasade New York-börsen, med avbrott för några tillfälliga återhämtningar, med sammanlagt ca. 90%. Denna finanskris förstörde förtroendet hos de ekonomiska aktörerna i landet, vilka minskade därför sina investeringar. Bankerna hade under de glada åren på 1920-talet beviljat alltför många lån på alltför lösa boliner och när ekonomin började bromsas upp, kunde många amerikaner inte betala sina skulder - med konkurser, förlorade bostäder (s.k. ”foreclosures”) och massarbetslöshet som en följd.

Var det, som så ofta sägs, President F.D. Roosevelts ”New Deal” - d.v.s. hans välfärdspolitik - som tog USA ur depressionen? Nej, om man granskar historiska fakta upptäcker man att President Roosevelts välfärdspolitik gjorde depressionen ännu djupare och mera långvarig än den annars hade blivit!

1933, ett år efter Roosevelt valdes till president, började den amerikanska ekonomin att väldigt långsamt röra sig uppåt. Men 1937, hela fyra år senare, var arbetslösheten ungefär lika hög som den var när Roosevelt kom till makten. Och 1937 gick USA in i en ny lågkonjunktur - med återigen ökande arbetslöshet, ett nytt börsras och en ny våg av konkurser. Det blev inte förrän Andra världskriget, då miljontals unga män tvångsvärvades till armén, som USA återigen blev av med massarbetslösheten. Och det var inte förrän efter Andra världskrigets slut, år 1945, som amerikanerna återigen började att få en ökande välfärd.

President Roosevelt försökte möta den ekonomiska krisen med en massa politiska hugskott. Ena dagen vidtog han ett nytt program, som t.ex. något s.k. ”public works”-projekt - andra dagen vidtog han någon helt annan åtgärd, som t.ex. att nationalisera amerikanernas guldinnehav. Roosevelts oberäkneliga politik gjorde att beslutsfattarna i det privata näringslivet inte visste vad som skulle komma att gälla nästa dag - så de kunde inte planera och därför vågade de inte investera. Följaktligen stagnerade ekonomin. President Roosevelts offentliga investeringar tog resurser, som annars hade fått produktiv användning i den privata delen av ekonomin, och slösade bort dessa på ineffektiva offentliga verksamheter som t.ex. The Tennessee Valley Authority.

Men USA återhämtade faktiskt sig från depressionen så småningom. Hur gick det till?

Under Andra världskriget genomförde den amerikanska regeringen lönekontroller. Lönerna, räknade i löpande dollar, fick i princip inte öka alls under kriget. Det hette att "Alla måste offra sig för det gemensamma intresset av att vinna kriget." Men penningmängden ungefärligen fördubblades under kriget - eftersom den amerikanska riksbanken ”tryckte pengar” för att hjälpa till med finansieringen de enorma utgifterna för kriget.

Så vid Andra världskrigets slut fanns det dubbelt så mycket pengar i USA som vid krigets start - men samtidigt blott och bara ungefärligen samma löner som vid krigets start. Detta förhållande innebar att USAs arbetsköpare hade råd att anställa många flera arbetare vid krigets slut än de hade haft vid krigets start - och samtidigt ändå göra större vinster. Därför blev det en hejdundrande högkonjunktur efter krigets slut. Och det blev till nästa allas förvåning ingen massarbetslöshet heller när miljontals amerikanska män hux flux lämnade de militära styrkorna under åren efter krigets slut.

Depressionen tog slut m.a.o. genom att lönerna marknadsanpassades ”bakvägen” - genom att penningmängden fick svälla tills arbetsköparna fick råd att anställa alla som ville jobba. Det var en inflationspolitik som tog USA ur depressionen. Men var denna inflationspolitik bra, egentligen?

EN DESTRUKTIVT METOD

Nej, att ta ett land ur en lågkonjunktur genom inflation är ett destruktivt sätt att få igång hjulen igen. Därför att det innebär att stora mängder resurser slösas bort.

Ta Andra världskriget som exempel. Blev amerikanerna rikare för att många tusentals amerikaner fick slita med att tillverka stål, som några veckor eller månader senare blev till skrot i form av utbrända stridsvagnar på slagfälten i Europa eller i form av sänkta krigsskepp på havsbotten i Stilla havet? Blev amerikanerna rikare för att tusentals oljearbetare och raffinaderiarbetare fick slita med att tillverka bensin och flygfotogen som förbrukades på ändamålet att driva förstörelsemakande stridsvagnar och bombflygplan? Blev amerikanerna rikare av att hundratusentals unga män fick dö på slagfälten?

Nej, stålet hade gjort mycken mera nytta om det hade använts i bilar, kylskåp, tvättmaskiner o.s.v. som amerikanska hushåll hade kunnat glädjas åt. Och bensinen och flygfotogenet hade gjort mycken mera nytta om amerikanska civila hade kunnat köra sina bilar med den och hade kunnat göra civila flygresor med det. Och de där unga amerikanska männen hade gjort mycken mera nytta om de hade fått leva och hade fått arbeta i civila industrier, istället för att dö i förtid på slagfälten.

Inflationen som Federal Reserves penningpolitik utgjorde, tillsammans med Andra världskrigets fysiska massförstörelse, var ett enormt slösaktigt sätt att ”lösa” USAs problem på.

Och det är alltid så att inflation medför resursslöseri. Det var inte bara själva Andra världskriget som innebar ett enormt slöseri.

Slöseriet under en period av inflationspolitik går till på följande sätt:

Inflation medför alltid felinvesteringar. När en regering skapar fiat-pengar ur tomma luften och pumpar in dem i ekonomin, sätter de fart på en viss sektor eller några vissa sektorer av ekonomin först. Nämligen den eller de sektorer av ekonomin som erhåller pengarna först, innan spenderandet av de pengarna har hunnit driva upp priserna i ekonomin.

Under 2000-talet t.ex. pumpades de nyskapade fiat-pengarna i USA in i företrädesvis bostadssektorn. Det blev en väldans fart på villabyggandet i USA under dessa år. Det innebar att för mycket resurser - som t.ex. timmer, stål, koppar, byggmaskiner, arbetskraft o.s.v. - användes till att bygga villor. Och att istället för litet av samma resurser användes till att bygga nya broar, reparera slitna vägar, förbättra elkraftsdistributionsnätet, bygga nya vatten- och avloppsnät, o.s.v. USAs medborgares välfärd blev därför lägre än den annars hade blivit. Nu sitter amerikanerna där i stora villor, vars lån de inte har råd att betala räntorna och amorteringarna på - samtidigt som de inte har de erforderliga resurserna för att underhålla och upprusta sin förfallna infrastruktur. Inflationsbubblan i USA under de första sex eller sju åren av 2000-talet var ett enormt slösaktigt sätt att ta USA ut ur den lågkonjunktur som landet hamnade i efter det att 1990-talets slösaktiga teknologibubbla hade spruckit.

DET KONSTRUKTIVA ALTERNATIVET

Det finns ett bättre alternativ till inflationen. Det är att anpassa priserna, inklusive lönerna, till marknaden. Vilket förfarande helt enkelt består av att erkänna verklighetens fakta - nämligen att priserna (inklusive lönerna) överstiger den faktiskt rådande betalningsförmågan.

Det är nämligen ett faktum att den föregående inflationsbubblan har försämrat ekonomins förmåga att ”bära” de rådande höga priserna och lönerna. Det bästa sättet att få ekonomin att fungera igen, är att sänka priserna och lönerna till den nivå som ekonomin faktiskt kan bära. M.a.o. om produktionsförmågan har krympt, därför att värdefulla resurser har slösats bort under inflationsåren - då måste priserna (inklusive lönerna) helt sonika få lov att återspegla det faktumet.

Exakt hur går det till när ekonomin återhämtar sig, tack vare att priserna och lönerna anpassas till verkligheten? Det går till så här. När bubblan spricker börjar räntorna att stiga. Låntagarna börjar få det svårare att betala sina skulder. De låntagare som har använt sina lån på de minst produktiva sätten får det svårast av alla. T.ex. privathushåll som har skaffat sig stora lån för att köpa på sig ett stort hus, eller för att shoppa på kredit. T.ex. fastighetsmagnater som har lånat upp till skorstenen för att kunna bygga lyxiga köpcentrum. T.ex. investmentbanker som har köpt på sig en stor hög ”konstiga” finanspapper och derivat. T.ex. affärsbanker som har lånat upp pengar i USA och sedan har lånat ut dessa pengar till betalningssvaga hushåll i Östeuropa. T.ex. bilföretag som har dragit på sig stora skulder i syfte att finansiera fortsatt utveckling och tillverkning av bensintörstiga SUV:ar och dylikt.

Dessa låntagare börjar gå i konkurs först. De låntagare som har använt sina lånade pengar till bättre, mera produktiva ändamål klarar sig hjälpligt tills vidare - eftersom inkomsterna som de tidigare investeringarna genererar räcker för att betala räntorna och amorteringarna. Och de företag, finansmän och hushåll som inte har lånat några pengar alls klarar sig bäst av alla.

När de svagaste, minst produktiva ekonomiska aktörerna börjar gå i konkurs, minskar förstås deras förmåga att betala för dels lönearbete och dels för varor och tjänster i största allmänhet. Det blir därför ett tryck nedåt på lönerna och priserna. Samtidigt minskar mängden utestående skulder i ekonomin. Skulderna hos de som går i konkurs skrivs ju av. Och de tillgångar som konkursboarna förfogar över säljs ut. De ekonomiska aktörer som hade hushållat bättre än de som hade varit flitiga med att låna och som därtill hade använt sina lån till mindre produktiva ändamål - de kan köpa upp dessa tillgångar till låga priser. Eftersom de fortfarande har likviditet, eller åtminstone utrymme för att skaffa sig nytt lånekapital.

Så tillgångar i ekonomin förs över från de ekonomiska aktörer som har visat sig vara dåliga på att använda dem till de ekonomiska aktörer som har visat sig vara mera kunniga, rationella och långsiktiga. Detta ökar produktiviteten i ekonomin. Samtidigt innebär den mindre mängden utestående skulder i ekonomin att det blir en mindre ränte- och amorteringsbörda för producenterna att bära. Samtidigt innebär de sänkta nominella lönerna som den minskade efterfrågan på lönearbete har tvingat fram att företagen får det lättare att klara av sin lönebörda. Alla dessa faktorer tillsammans samverkar och bidrar till att företagens vinster börjar öka igen, och därmed till att de börjar producera mera igen - med ökande välfärd igen som konsekvens.

Samtidigt har de ökade räntorna och ”svåra tiderna” fått som följd att både hushållen och företagen börjat låna mindre och börjat spara mera. Det ökade utbudet av sparande tillsammans med den minskade efterfrågan på lån, i kombination med de sjunkande priserna, gör att räntorna börjar sjunka tillbaka.

När företagens vinster börjar återhämta sig och räntorna börjar sjunka tillbaka, ökar givetvis näringslivets investeringar. Ekonomin återhämtar sig och välfärden börjar stiga snabbt. Utan någon destruktiv inflation! Och nu befinner sig tillgångarna i ekonomin dessutom i de ”rätta” händerna - d.v.s. i händerna på de individer som är bäst på att använda dem. Och resurser har inte slösats bort genom att investeras i "fel" delar av ekonomin. Så nu är grunden lagd för en sund, uthållig ekonomisk tillväxt!

Kom ihåg att denna smärtsamma process är det ”minst dåliga”, d.v.s. det bästa, sättet för en ekonomi att ta sig ur en depression - när samhället tyvärr har ställt till en egentligen onödig depression genom att tillåta fiat-pengar och den därmed förknippade inflationsbubblan. Men om bara samhället hade hållit fast vid guldpengar till att börja med, då hade samhället inte fått någon inflationsbubbla på halsen - och då hade samhället inte behövt genomgå den här smärtsamma depressions-kuren heller.

Tänk på det så här: Om man sköter sina tänder slipper man få karies. Och det är det allra bästa alternativet. Men om man tillåter sig att få karies, därför att man tillåter sig att missköta sin munhygien - då är det givetvis bättre att gå till den där obehagliga tandläkaren än att strunta i att gå till honom. Det obehagliga tandläkarbesöket är det näst bästa alternativet när man har hamnat i klistret för att man har försummat tandhygienen. Trots att det är smärtsamt att få sina tänder borrade.

Det bästa är givetvis att sköta sina tänder till att börja med (d.v.s. att hålla sig till guldpengar och därmed undvika inflation). Men det är rena vansinnet att strunta i att gå till käftis och bara låta tänderna ruttna bort (d.v.s. det är vansinne att bara fortsätta och fortsätta att trycka pengar för att försöka förhindra pris- och lönesänkningar samt för att göra skulderna lättare att bära) om man nu har misskött sina tänder under en tid (d.v.s. om man har skapat en inflationsbubbla). I det första fallet slipper man gå till tandläkaren av en sund orsak - nämligen den att man saknar de problem som han kan rätta till, och därför behövs det faktiskt inte att han gör det. I det andra fallet slipper man gå till tandläkaren också - men nu av en sjuk orsak, nämligen den att man bara låtsas att det tvingande behovet att gå till honom inte föreligger.

Ekonomen John Maynard Keynes, som både förespråkade fiat-pengar och dessutom förespråkade att depressioner skulle bekämpas med inflation - han kan liknas vid en förälder som var så pass ”snäll” (d.v.s. egentligen in i helsike ond) att han först gav sitt barn massvis med godis - och som sedan var så pass ”snäll” igen (d.v.s. ond igen) att han gav barnet sprit för att bedöva smärtorna från den karies barnet fick - istället för att vara god och ta barnet till tandläkaren.

Det var vansinne och ondska som Keynes höll på med i sin gärning som nationalekonom om han visste vad han gjorde! Annars så var det en oerhörd dumhet gubben begick ifall gubben Keynes inte förstod vad han höll på med.

No comments:

Post a Comment