Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Monday, May 17, 2010

Hur statens (dåliga) pengar skapar ekonomiska kriser

”Kapitalismen har misslyckats! Det var ett misstag att avreglera ekonomin! Ingen tror längre på laissez-faire!”, skriker politiker som Frankrikes premiärminister Nicolas Sarkozy, ekonomer som Paul Krugman och miljontals ”män på gatan”. De inbillar sig att den nu pågående ekonomiska katastrofen [Jag skrev ursprungligen denna essä på våren av år 2010] är en kris som har orsakats av den otyglade kapitalismen.

Men om man granskar fakta - och om man skaffar sig rationella filosofiska och nationalekonomiska kunskaper - då ser man genast att krisen har orsakats av kapitalismens motsats. D.v.s, man ser att den har skapats av étatismen. M.a.o. - man ser att den har skapats av statliga interventioner i ekonomin. Det är enkannerligen socialismen i penning- och finansväsendet som skapar inflationsbubblorna - och som därmed skapar depressionerna som följer när inflationsbubblorna så småningom spricker.

Idén att kapitalismen orsakar konjunktursvängningar är en idé vars utbredning i världen idag till stor del beror på Karl Marx´ intellektuella inflytande. Marx förkunnade som bekant att kapitalismen bär inom sig inneboende kontradiktioner. Dessa kontradiktioner är, enligt Marx, naturlagsmässigt bestämda till att orsaka dels återkommande ekonomiska kriser och dels arbetarklassens successivt allt mera extrema misär. Den senare av Marx´ förutsägelser har förresten fortfarande inte slagit in överhuvudtaget.

Men det kan synas att Marx hade rätt i den första förutsägelsen. Med ungefär tio års mellanrum har västländerna gång på gång drabbats av inflationsbubblor och recessioner eller depressioner.

Men detta är bara ytterligare ett exempel på att problem som orsakas av socialistiska interventioner i ekonomin skylls på kapitalismen. Kapitalismen görs till syndabock för socialismens brister.

Ta den nu pågående krisen. Den hade sin upprinnelse i en våg av vårdslös utlåning från bankerna och finansbolagen till hushåll och företag - många av vilka inte hade en realistisk chans att betala tillbaka sina lån.

Kan verkligen laissez-faire, bristen på centrala kontroller och styrmedel, spontant leda till en våg av vårdslös kreditgivning? Verkar det plausibelt att hundratusentals bankmän skulle göra precis samma misstag samtidigt - och spontant? Nej, slumpen skulle kunna göra att några enstaka bankmän gjorde samma misstag samtidigt - d.v.s. att de lånade ut för mycket pengar samtidigt. Men de skulle i en fri ekonomi balanseras av att andra bankmän gjorde motsatta misstag - d.v.s. var för restriktiva med att låna ut pengar. Och de bankmän som lånade ut för mycket pengar, samt även de som lånade ut för litet pengar, skulle rensas ut ur ekonomin av konkurrensen. Arbetsköparna till de bankmän som lånade ut pengar för lättvindigt skulle inte få tillbaka dessa utlånade pengar. Dessa arbetsköpare skulle givetvis säga upp de inkompetenta bankmännen ifråga. Och arbetsköparna till de bankmän som var för restriktiva med att låna ut pengar skulle gå miste om vinsterna som de annars hade gjort på pengarna som borde ha lånats ut. När arbetsköparna upptäckte att de gick miste om vinster skulle de givetvis säga upp dessa överdrivet fega bankmän.

Så konkurrensen skulle sörja för att den stora majoriteten av bankmän skulle vara förnuftiga och skulle låna ut lagom mycket - om inte någon yttre kraft tubbade dem till att låna ut för mycket pengar eller för litet pengar.

Men en sådan yttre kraft har existerat i samtliga länder i världen i minst ett hundra år. Den kraften är papperspengar, d.v.s. det som på engelska kallas för ”fiat money”. Fiat-pengar har inget med billiga bilar att göra. Begreppet ”fiat” är ett latinskt ord som betyder ungefär ”påbud”.

Fiat-pengar är pengar som inte har något värde i sig, som t.ex. guldpengar eller silverpengar eller t.o.m. snäckskalspengar har. Fiat-pengar är pengar som anses vara värda något bara därför att institutionen, i praktiken alltid en stat, som ger ut dessa pengar påstår att de är värda något.

Den krona som vi har i Sverige idag, är ett exempel på en fiat-penning. Ty vilket värde har egentligen en hundring - eller ens en tusenlapp? Sedlarna ifråga fyller inte ens funktionen som toalettpapper speciellt väl. Folk tror att kronan har ett värde bara därför att svenska staten säger att den ”garanterar” kronans värde. Så länge som svenskarna (och Sveriges handelspartners) litar på svenska statens ”garanti”-uttalande - så länge upprätthålls fiktionen att papperskronan har ett värde. Men närhelst folk tappar förtroendet för svenska staten - försvinner kronans värde ut i tomma intet.

Hur orsakas lättsinnig kreditgivning av fiat-pengar? Den orsakas av en lättsinnig utgivning av själva fiat-pengarna. När pengarna får sitt värde blott och bart utav statens garanti - då står det staten fritt att prångla ut mera och mera och mera sådana pengar, och bara försöka sig på att ”garantera” att dessa pengar är värda lika mycket som de tidigare existerande pengarna. Det kostar ju staten nästan ingenting att trycka upp några tusen, eller några miljarder, nya kronor i form av sedlar eller i form av noteringar på elektroniska bankkonton. Sedan säger staten bara de magiska orden "Staten går i god för dessa nya pengars värde. Så Ni har inget att oroa Er för!”. Så de nyskapade pengarna accepteras. Och tänk bara vad många sköna röster politikerna kan köpa med de offentliga utgifterna som dessa nyskapade pengarna kan finansiera!

När staten skapar nya fiat-pengar så tar förstås den inte sedlarna från sedelpressarna och betalar ut dessa sedlar direkt till bidragstagarna och de offentligt anställda. Det skulle vara ett för uppenbart korrupt tillvägagångssätt att göra på det viset.

Staten är listigare. Den använder banksystemet som omväg för att föra in de nyskapade fiat-pengarna i ekonomin. De använder först de nyskapade pengarna till att öka bankernas reserver. Ökade reserver innebär för bankerna att de kan låna ut mera pengar. Det är nämligen så att i dagens finanssystem så tillåts bankerna att låna ut en viss multipel av den mängd reserver de innehar. Om bankerna, t.ex., är av lagen tillåtna att låna ut högst tio gånger så mycket pengar som de har i reserver - och X bank har en miljard kronor i reserver - då kan X bank låna ut högst tio miljarder kronor. (Om jag förstår saken rätt, är dock Sverige numera ett av ytterst få länder i världen där de privata bankerna inte har några som helst reservkrav. Men det betyder ju att de svenska bankerna är tillåtna att låna ut precis hur mycket pengar de känner för – och det är väl inte bra det heller?).

Om nu staten fördubblar penningmängden, då finner X bank att den plötsligen har två miljarder kronor i reserver. Nu kan den låna ut högst tjugo miljarder kronor istället!

Nu är det ju så att utlåning av pengar är vad de flesta banker tjänar huvuddelen av sina vinster på. Säg att utlåningsräntan är 4 %. Då tjänar X bank 400 miljoner kronor brutto på att låna ut tio miljarder kronor. Men om staten ökar penningmängden, och X bank nu har två miljarder kronor i reserv istället för bara en miljard? Då kan X bank låna ut tjugo miljarder kronor istället - och då tjänar banken 800 miljoner brutto istället för bara 400 miljoner brutto. Så när staten ökar penningmängden, och därmed ökar bankernas reserver, har bankmännen ett mycket starkt incitament till att öka utlåningen i nästan exakt samma grad (proportionellt) som penningmängden har ökats. De tjänar grova pengar på det.

Och när bankerna börjar låna ut mera pengar - då gör de snart slut på de ”goda” potentiella låntagarna. Det finns ju inte hur många hushåll och företag som helst som har en hög kreditvärdighet - och de som initiallt har en god kreditvärdighet behåller den inte om och när de lånar ännu mera. Så om bankerna ska kunna låna ut mera pengar, och därmed göra större vinster, när staten ökar penningmängden - då måste de förr eller senare sänka kraven på låntagarnas kvalitet.

Så i ett system med statliga fiat-pengar tenderar staten att öka penningmängden mera och mera år efter år i syfte att finansiera populära offentliga utgifter - och som en följd av detta tenderar de privata bankerna att låna ut mera och mera pengar på ett lättsinnigt sätt för att öka sina vinster.

PENNINGPOLITIKEN OCH DEN REALA EKONOMIN

Men orsakar den av staten framdrivna expansionen av penningmängden och kreditgivningen, d.v.s. inflationen, högkonjunkturer i den ”reala” ekonomin? M.a.o. kan en ökad fart på penningskapandet och kreditgivandet orsaka en ökad fart på produktionen av varor och tjänster?

Svaret är att inflationen inte kan öka själva produktionen - men att den kan skapa en illusion av ökad produktion - en illustion som oftast lyckas övertyga/lura de allra flesta av medborgarna.

Nyckeln till en förståelse av detta förhållande är teorin om hur inflationen orsakar felinvesteringar och omfördelningar.

Låt oss ta ett konkret exempel från den senaste gångna tidens verklighet.

Under det första decenniet på det nya årtusendet skapade den svenska staten fiat-pengar ur tomma luften, den pumpade sedan in pengarna i banksystemet och såg samtidigt till med hjälp av bostadssubventioner att göra bostadsbyggandet artificiellt lönsamt. Eftersom bostadsbyggandet hade gjorts lönsammare än de övriga, osubventionerade investeringsområdena lånade bankerna ut mycket av de nyskapade pengarna till just bostadsbyggare. Detta skedde dessutom till lägre räntor än de som skulle ha kommit till stånd statens skapande av nya pengar ur tomma luften förutan. Ty de nya pengarna som lånades ut utgjorde en ökning av utbudet av lån, jämfört med det utbud av lån som hade förekommit de nya pengarna förutan. Detta ökat utbud av lån tryckte ner räntorna på lånen.

Eftersom räntorna på lånen var artificiellt låga, och eftersom bostadsbyggandet dessutom erhöll subventioner från staten, visade bostadsbyggarnas kalkyler att de fick mycket stora vinster över när de använde dessa lånade pengar till byggandet av bostäder. Så de satt igång byggandet av väldigt många  bostäder - som finansierades med billiga lån.

Detta medförde att de lånefinansierade bostadsbyggarna måste gå ut och köpa mycken cement, byggmaskiner, tegel o.s.v. Bostadsbyggarnas höga efterfrågan på cement, byggmaskiner, tegel o.s.v. drev upp priserna på dessa varor. Dessutom finge bostadsbyggarna använda en del av sina lånade fiat-pengar till att betala ut löner till byggnadsarbetare. Byggnadsarbetarna, samt tillverkarna av cement, byggmaskiner, tegel o.s.v - de spenderade givetvis dessa "nytillverkade" fiat-pengar. Detta började driva upp priserna på sådana saker vars försäljning berodde på nybyggandet - t.ex. heminredning, el-varor, VVS-varor o.s.v. Så småningom började bostäderna som höll på att byggas att närma sig slutskedet i byggandet. Det började bli dags för bostadsbyggarna att låta installera elledningar, badkar, toalettstolar, tvättfat o.s.v. i bostäderna. Men nu visade det sig att dessa varor kostade mera än bostadsbyggarna hade räknat med när de gjorde sina kalkyler inför påbörjandet av byggandet! Så det visade sig att de inte gjorde så pass stora vinster som de hade räknat med. Det fanns rentav en risk för att deras bostadsprojekt skulle visa sig bli olönsamma. Därför började aktiviteten inom byggnadsindustrin avta och så småningom rentav gå nedåt. Och det började bli konkurser och arbetslöshet.

Detta konkreta exempel från, ungefär, åren 2002 till 2007, illustrerar principen att fiat-pengarna som staten skapar ur tomma intet hamnar i vissa individers och företags händer före andras. Alla ekonomiska aktörer får inte de nya pengarna samtidigt. Och detta förhållande har konsekvenser. Nämligen att de som får pengarna först, innan priserna har hunnit stiga som en följd av penningskapandet - dessa lyckligt lottade ekonomiska aktörer får mera köpkraft än de som får pengarna senare, då priserna har hunnit stiga. Och den ökade köpkraft som de förstnämnda får initialt - den försvinner naturligtvis så snart priserna stiger! Och då blir det konkurser och arbetslöshet.

De affärsmän som får de nyskapade fiat-pengarna först, uppmuntras av tillgången till dessa pengar till att investera i just den bransch som de råkar befinna sig i - som t.ex. byggbranschen. Detta har som följd att det blir överinvesteringar i just den branschen - och motsvarande underinvesteringar i andra branscher. Orsaken till den nu pågående fastighetskrisen i västländerna är att västländernas regeringar har, med inflationspolitik i kombination med en aktiv bostadspolitik, drivit fram ett alltför omfattande byggande av fastigheter - i synnerhet bostäder. För mycken stål, cement och andra resurser har använts till att bygga egentligen överflödiga bostäder - och för litet stål, cement och andra resurser har gått till byggandet av den viktiga men eftersatta infrastrukturen (som broar, vägar, vatten- och avloppssystem, o.s.v.) i västländerna under de senare åren. Nu måste det missförhållandet korrigeras - och denna process kommer att bli smärtsamt.

Så inflation orsakar slöseri med resurser - genom att orsaka felinvesteringar. En felinvestering är förstås en investering i ”fel” del av ekonomin. Det är, t.ex., fråga om en felinvestering om en mängd pengar (och resurser) går till produktionen av skor i en situation då dessa pengar (och resurser) mera behövs till en produktion av flera byxor. Det vore ju inte bra om vi alla hade tio par skor, men bara ett enda par byxor - därför att för mycken pengar (och resurser) hade investerats i skotillverkningen - och som en följd av det för litet pengar hade investerats i tillverkningen av byxor.

Inflation kan sägas skapa ekonomisk aktivitet, men det blir en slösaktig sådan - slösaktig i ordets egentliga mening - d.v.s. det blir en destruktiv ekonomisk aktivitet. Det blir en ekonomisk aktivitet där reala resurser förbrukas - istället för att förmeras.

Vi kan beskriva inflationsprocessen - d.v.s. det som sker när inflationen förstör ekonomin - med ett tankeexperiment.

Anta att du ska flyga med ett flygplan från Stockholm till New York. Anta att du behöver tjugotusen liter flygfotogen för att klara flygningen (Jag vet inte vad den korrekta siffran är, detta är ju bara ett tankeexperiment.). Innan du ska lyfta från flygplatsen i Stockholm kollar du bränslemätaren. Den visar att du har tjugofemtusen liter flygfotogen i tanken. Så du lyfter från flygplatsen och räknar med att komma fram.

Sedan, när du befinner dig några hundra kilometer ute över Atlanten, upptäcker du att det var fel på bränslemätaren. Visaren hade fastnat vid tjugofemtusen liter på bränslemätarens tavla. I själva verket visar bränslemätaren, nu när du nu har knackat på den, att du bara har tiotusen liter flygfotogen i tanken. Du tänker tanken ”Kanske borde jag vända om och återvända till Stockholm innan det blir för sent. Jag har ju faktiskt inte tillräckligt med bränsle för att komma fram till New York”.

Men, så tänker du ”Om jag avbryter flygningen, kommer passagerarna att bli jättemissnöjda. Deras planer blir rubbade. De får inte den behagliga flygresa som de hade räknat med. De kommer att utkräva skadestånd. Flygbolaget kommer att förlora pengar. Det kan bli obehag för mig, Så jag måste fortsätta”. Så du sätter pekfingret på visaren på bränslemätaren och tvingar den till att visa att du har tillräckligt med flygfotogen i tanken för att komma fram till New York. Och så säger du på högtalaren till passagerarna ”Vädret är fint. Vi håller tidtabellen. Vi kommer att landa i New York om fem timmar och trettiofem minuter”.

Jag kan räkna ut med a-et hur din flygning kommer att sluta. Flygbränslet kommer att ta slut efter bara halva resan och ditt plan kommer att krascha mitt i Atlanten. Du och passagerarna kommer alltihopa att dö.

Det är likadant med en ekonomi. Att sätta igång ett investeringsprojekt är som att lyfta från en flygplats för att flyga över Atlanten. I det första fallet måste du veta att det finns tillräckligt mycket resurser, d.v.s. sparat kapital, för att räcka till för att fullborda hela investeringen och inte bara de första stegen. I det andra fallet måste du veta att du har tillräckligt med flygfotogen i tanken för att det ska räcka för att föra planet hela vägen över Atlanten. Det som visar hur mycket flygfotogen du har i tanken är en bränslemätare. Det som visar hur mycket kapital som finns tillgängligt till ditt investeringsprojekt är räntan. Räntan (eller rättare sagt räntorna) är en sorts ekonomins bränslemätare.

När en stat skapar fiat-pengar ur tomma luften sänker den räntorna på konstgjord väg, så att räntorna signalerar att det finns mera sparat kapital i ekonomins ”bränsletank” än vad som verkligen är fallet. Detta lurar affärsmännen till att sätta igång överambitiösa investeringsprojekt. När investeringsprojekten har kommit en bit på väg börjar sedan räntorna att stiga - eftersom sparkapitalet då börjar ta slut. Då brukar staten trycka ner (mestadels de korta) räntorna, genom att skapa ännu mera fiat-pengar - ungefär som den där fiktiva flygplanspiloten som tryckte med fingret på visaren på bränslemätaren - för att dessa räntor inte ska göra det synbart att sparkapitalet (likt flygfotogenet) håller på att ta slut.

Politikerna vill ju inte avbryta de orealistiska investeringsprojekten - d.v.s. de vill inte avbryta inflations-högkonjunkturen. Därför att då skulle ju väljarna bli missnöjda. En lågkonjunktur är ju obehaglig - likt en avbruten flygresa. Så, likt den dumdristiga flygplanspiloten i mitt tankeexperiment, håller politikerna igång inflations-högkonjunkturen så länge de bara kan - d.v.s. tills sparkapitalet tar slut och ekonomin då kraschar ungefär som ett flygplan vars bränsle har tagit slut.

I verkliga livet brukar inflations-högkonjunkturer tack och lov avbrytas innan sparkapitalet tar slut helt och hållet. Politikerna brukar inte våga fullborda det ekonomiska självmordet. De brukar släppa fram en lågkonjunktur till slut. Men om politikerna inte biter i kulan - d.v.s, om de inte låter räntorna stiga och penningmängdstillväxten avta och låter ekonomin gå in i en lågkonjunktur - då fortsätter bubblan tills sparkapitalet tar slut helt och hållet och folk börjar svälta. Som i dagens Zimbabwe. Om inte politikerna släpper fram en lågkonjunktur innan det blir för sent, slutar det hela i en förödande hyperinflation och kollaps och svältkatastrof.

Men det är ju ett enormt slöseri med resurser att påbörja överambitiösa flygresor (d.v.s. skapa inflations-högkonjunkturer) och sedan vända om (d.v.s. släppa fram lågkonjunkturer) för att man har räknat fel om hur mycket bränsle man hade när man lyfte. Tänk vad mycket bränsle (d.v.s. sparat kapital) och tid (d.v.s. arbete) man slösar bort! Det vore mycket bättre att inte jiddra med bränslemätaren (läs räntorna) till att börja med.

Det ovanstående utgör en aningen överförenklad förklaring till hur statens pengar alltid skadar ekonomin. Du kan läsa en mera ingående redogörelse för detta ämne i boken Capitalism, en heltäckande bok om nationalekonimins grunder, författad av den objektivistiska nationalekonomen dr. George Reisman (publicerad av Jameson Books, USA).

No comments:

Post a Comment