Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Saturday, May 22, 2010

Hur mycket betyder en statsminister?

Det har startats en debattråd här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä på våren av år 2009 åt den numera nedlagda debattsajten på Internet som hette Newsmill.]  om ämnet ”Sveriges statsministrar”. Artikelserien lär ha kommit till med anledning av att Bonniers har gett ut ett ”mastodontverk” om Sveriges statsministrar under 100 år.

Att Bonniers anser det vara en vettig investering att ge ut ett mastodontverk som handlar om just Sveriges statsministrar - och att Newsmill anser det vara en vettig användning av sitt begränsade utrymme att upplåta en stor del av detta utrymme till en stor debattråd om statsministrarna – det tyder på att somliga svenskar hyser uppfattningen att en statsminister är en synnerligen viktig person. Att en statsminister spelar en oerhört stor roll i politiken och historien. Varför annars ägna Sveriges statsministrar så mycken uppmärksamhet?

Men hur stor är en futtig statministers inverkan på politiken egentligen? Inte speciellt stor, skulle jag våga gissa. Jag skulle faktiskt våga säga att en statsminister endast är en liten bifigur i historiens lopp. Det spelar ingen större roll egentligen om Reinfeldt eller Sahlin vinner valet i höst, t.ex.

Men varför har jag en så förklenande syn på våra statsministrar? Tja, är det inte så att en statsminister endast kan föra den politik som är ”politiskt möjligt” för tillfället? Kan någon snubbe som läser dessa ord på allvar påstå att Reinfeldt skulle kunna avskaffa välfärdspolitiken idag, och i stället föra en äkta liberal (d.v.s. kapitalistisk) politik – även om han inte själv redan hade övergett liberalismen i sin ungdom för ca. 20 år sedan? Nej, det skulle nog bli en revolution eller ett inbördeskrig om Reinfeldt började skära i de sociala programmen innan detta hade blivit ”politiskt möjligt”!

Och en titt i historiens backspegel bekräftar detta - att statsministrar endast kan göra det som råkar vara ”politiskt möjligt” under den tid deras mandatperiod löper.

Ta Olof Palme t.ex. Palme var stor i orden när det gällde socialismen. Han hade en väldigt hög svansföring. Men han stod inte pall när vindarna blåste emot. Under valrörelsen 1982 lovade Palme dyrt och heligt att socialdemokraterna efter en eventuell valvinst skulle satsa på att få fart på Sverige med ”gammal, hederlig sossepolitik”. Det skulle bli ökade offentliga investeringar. Det skulle bli en mera ”rättvis” fördelningspolitik. Ekonomin skulle utsättas för ”stimulanser” i stället för ”besparingar”. Och lönerna skulle öka på vinsternas bekostnad, bl.a. med hjälp av löntagarfonder.

Men vad hände efter sossarnas jordskredsseger i valet? Tja, Olof Palmes allra första åtgärd som nybliven statsminister blev att devalvera kronan med 16%! Så att företagsvinsterna sköt i höjden! Och sosseregeringen utnyttjade sedan sitt inflytande över fackföreningarna för att se till att det inte blev ”lönekompensation” för de kraftigt ökade företagsvinsterna. Det blev följaktligen ett hausse på börsen. Aktieägarna skar guld med täljkniv tack vare Palmes politik.

Varför genomförde Palme detta svek mot arbetarrörelsens ideal? P.g.a. ekonomiska realiteter. Att han var statsminister betydde inte att han egentligen hade så mycken makt över vilken politik som skulle föras. Ekonomin måste räddas - även om det fordrade att idealen måste offras.

Ett annat exempel var den moderata statsministern Carl Bildt i början av 1990-talet. Under kronkrisen år 1992 lovade Bildt dyrt och heligt att kronkursen skulle försvaras ”till varje pris”. Räntan fick faktiskt åka upp till hissnande 500% under några sommardagar! Många låntagare höll på att knäckas.

Men hjälpte Bildts kampvilja? Nej, till slut fick han krypa till korset och låta kronan devalveras. Det fåfänga kronförsvaret innebar bara att han slösade bort en stor mängd av Sveriges knappa ekonomiska resurser. Carl Bildt kämpade mot verkligheten förgäves.

Svenska statsministrar spelar inte heller så stor roll när det gäller att föra en självständig utrikespolitik. Se på Reinfeldts politik gentemot Rysslands starke man, Putin. Inte gjorde Reinfeldt något större väsen när Putin helt plötsligen skar av gasleveranserna till Ukraina mitt under den smällkalla vintern för något år sedan. Inte heller gjorde Reinfeldt mycket när Putin invaderade Georgien. Inte heller sade Reinfeldt ifrån på skarpen när Putins soldater massakrerade muslimer i Tjetjenien. Och Reinfeldt har inte ens gjort något motstånd att tala om mot Putins byggande av en gasledning under Östersjön - trots att det byggandet kommer att hota Sveriges egna säkerhetsintressen!

Man kan naturligtvis invända ”Men vad skall Reinfeldt göra? Sverige har ju inget starkt försvar att sätta upp mot den ryska björnen!” Men detta förhållande beror ju till stor del på att Reinfeldt själv konsekvent har satsat på att rusta ner det svenska försvaret – samtidigt som Putins Ryssland har rustat upp som sjutton! Varför har Reinfeldt svikit moderaternas stolta tradition att värna det svenska försvaret?

Därför att han har räknat ut att det inte skulle ”löna sig” – politiskt, d.v.s.! Räven Reinfeldt räknar med att han vinner många flera röster på att bygga daghem och sjukhus än han gör på att skaffa fram flera stridsflygplan och ubåtar. Och om Ryssland så småningom visar sig ha haft en avsikt med sin upprustning - och går till angrepp mot Sverige? Tja, ”den dagen, den sorgen”.

Ett annat exempel på svenska statsministrars undfallenhet inom utrikespolitiken var Per-Albins svartfotspolitik under Andra världskriget. Sverige levererade nästan exakt 52% av Nazitysklands hela järnmalmsbehov under Andra världskriget. Hitler hade aldrig kunnat låta tillverka alla de där stridsvagnarna och kanonerna som gick åt under kriget utan svenskarnas hjälp. Stridsvagnar och kanoner kräver ju stål – och man kan ju inte tillverka stål utan järnmalm!

Socialdemokraterna hade egen majoritet i båda kamrarna av Riksdagen under åren 1940-1944. Så socialdemokraterna, under Per-Albins ledning, hade det yttersta ansvaret för Sveriges samarbetspolitik under kriget - även om borgarna inte gjorde något motstånd att tala om. Varför spelade Per-Albin under täcket med Hitler? Politiska realiteter ägde företräde framför moralen för en svensk statsminister. Sossarnas högtidliga tal om att stå upp emot hotet från nazismen och fascismen betydde inte så mycket i praktiken. Det var mera snack än verkstad. (Jag har skrivit om Sveriges svartfotspolitik under Andra världskriget på Newsmill här - http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/15/samarbetet-med-nazityskland .

Men nu uppstår en intressant fråga. Om inte statsministrarna avgör politikens utveckling - vem gör det egentligen då?

Riksdagen? Nej, riksdagen hindrade ju inte Palme-regeringen från att vrida politiken åt höger efter valsegern år 1982. Sosse-riksdagsmännen var med på notorna. Och mig veterligen protesterade i varje fall inte den dåvarande borgerliga majoriteten av riksdagsmännen mot Carl Bildts misslyckade ekonomiska politik i början av 1990-talet. Och det har knappast hörts ett pip från riksdagen vad gäller protester mot Reinfeldts nedrustningspolitik under de senaste fyra åren - eller hur? Och om den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten inte gillade att Per-Albin gick Hitlers ärenden under Andra världskriget – varför röstade de inte bort honom då? Det var ju riksdagen som tillsatte regeringen – då som nu!

Nej, det är vare sig statsministern, regeringen eller riksdagen som egentligen bestämmer inom politiken.

Sverige är förstås en demokrati. Betyder inte det att det ytterst är väljarna som bestämmer?

Nej, väljarna är i stort sett maktlösa. Hur många gångar har du inte hört sosse-väljare klaga ”Det finns inget att välja på! Sossarna för ju en moderat politik!” Och hur många gånger har du inte hört en moderat väljare klaga ”Det finns inget att välja på! Moderaterna för ju en socialdemokratisk politik!”

Du ser. Väljarna har bara att välja mellan de politiska alternativ står till buds för dem att välja mellan. Men det bjuds ju aldrig ut några egentliga alternativ! När senast fick du en möjlighet att rösta på en radikal kapitalistisk politik - eller på en radikal socialistisk politik? Bortsett förstås från möjligheten att rösta på sådana där maktlösa och marginaliserade stollar som Socialistpartiet eller Frihetsfronten?

OK. Vem bestämmer då vad som sker i politiken?

Det gör de som bestämmer vad det är som skall bli ”politiskt möjligt”! Och det är de intellektuella som ytterst bestämmer vad som skall bli politiskt möjligt. Och ytterst, ytterst är det världshistoriens stora filosofer som bestämmer.

Det moderna Sveriges politik har inte bestämts av Per-Albin, Arvid Lindeman, Tage Erlander o.s.v. Nej, det var i stället sådana framträdande individer inom intelligentsian som August Strindberg, Axel Hägerström, Gunnar och Alva Myrdal o.s.v. som formade det moderna Sverige.

Men bakom dem stod ett fåtal giganter och demoner. Några av giganterna som bidrog till att göra det moderna Sverige storartad var exempelvis Aristoteles (mannen som grundade den västerländska civilisationen), Tomas av Aquino (mannen som gjorde slut på medeltiden och gav upphov till renässansen), Isaac Newton (mannen som tillsammans med Galileo grundade den moderna vetenskapen), John Locke (mannen som grundade den moderna friheten) o.s.v. Och några av demonerna som i hög grad bidrog till att förstöra det moderna Sverige var skurkar som Immanuel Kant (mannen som gav upphov till den moderna kollektivismen och nihilismen), Friedrich Hegel (mannen som gav upphov till den moderna totalitarismen) och Karl Marx (mannen som mer än någon annan gav upphov till den moderna socialismen).

OK. Vad skall då du göra om du vill påverka politiken? Tja, eftersom det är tänkarna - och inte politikerna - som avgör politikens utveckling bör du hellre engagera dig i aktiviteten intellektuell aktivism istället för att ägna dig åt politisk aktivism. Ägna dig först åt självstudier i sådana ämnen som filosofi, nationalekonomi och politiska ideologier. Läs tidningar och böcker, i stället för att gå på politiska möten. Och gå sedan ut och påverka andra människor genom att skriva essäer och recensioner - hellre än genom att bara demonstrera, skandera slagord och dela ut triviala partipolitiska flygblad och pamfletter. Det är tänkarna som har lösningarna - inte politikerna. Om du blir en självständig intellektuell aktivist kommer du att ha större inverkan på utvecklingen än de där pajaserna som gillar att visa upp sig i statsministerrollen ungefär som fåfänga påfåglar.

Tänkarna betyder mera än politikerna. Filosoferna betyder mera än statsministrarna.

En bra bok att starta din karriär som intellektuell aktivist skulle kunna vara "Och världen skälvde" - den berömda idéromanen som skrevs av Ayn Rand (utgiven på Timbro), Finns att köpa på Adlibris.

No comments:

Post a Comment