Vi behöver en mera seriös kritik av facket!

CUF har nyligen påbörjat en ”kampanj” med kritik av facket.[Jag skrev ursprungligen detta inlägg på våren av år 2010 för publicering på debattsajten Newsmill.] Jag har inte själv sett annonserna som lär ingå i denna kampanj – så jag har bara andrahandsinformation om hur kampanjen ser ut.

Men informationen som jag har om kampanjen – som består av en artikel om kampanjen här på Newsmill, skriven av fyra socialdemokratiska studenter vid Handelsskolan i Stockholm - "CUF har fel om facket" och en artikel av Anders Utbuldt "CUFs `knulla facket´ spär på förakt av politiker" - tyder på att kampanjen själv är ett ”djävla skämt”. De fyra studenterna är förvisso sossar, så de kan tänkas ha egna syften med sin artikel om CUF, de är kanske inte objektiva. Men de, och Anders Utbuldt (vars politiska hemvist och avsikter jag inte känner till) ger i sina två artiklar många exempel på att CUFs kampanj är full av svordomar och runda ord. Facket sägs vara ett ”djävla skämt”. CUF svingar sig med uttrycket ”Fuck facket 4ever”. CUF kör med foton på ansikten med gröna clown-näsor. O.s.v.

Vad skall man säga om en sådan kampanj? Tja, den är inte värdig åmnet. Ty fackföreningarna utgör ett så allvarligt hot mot vår frihet och välfärd att de förtjänar en mycket mera seriös, och mera intellektuell, kritik än en kampanj som består av svordomar och clown näsor. Och CUF skulle faktiskt klara av att leverera en sådan kampanj.

Det visade Magnus Anderssons (CUF-ordförandens) artikel här på Newsmill  "Därför är arbetsmarknaden ett djävla skämt" . Magnus Andersson framförde ett antal väldigt starka argument mot facket i denna artikel. Magnus Andersson påpekade t.ex. det historiska faktumet att välfärden i Sverige ökade kraftigt redan tidigt på 1800-talet, då det fortfarande inte fanns någon socialdemokrati, fackföreningsrörelse eller välfärdspolitik. Så Sveriges välfärd kunde inte ha berott på socialdemokratin, fackföreningarna eller välfärdspolitiken. Jag skrev en hel artikel, som jag själv anser vara läsvärd, här på Newsmill om den saken "Kapitalismen är bäst" . Magnus Andersson påpekade också att fackföreningarna hade en tendens att vara invandringsfientliga. Det är en sak som jag ägnade en hel artikel här på Newsmill åt att belysa "Varför jag hatar facket" . Magnus Andersson hade vidare tillräckligt med civilkurage för att påpeka att fackföreningarna har varit så pass cyniska att de har gynnat de äldre på de yngres bekostnad. Den saken ägnade många ord på i denna artikel "Svin till föräldrar".

Men det verkar som CUF struntar i att använda sig av Magnus Anderssons goda insikter i fackföreningsrörelsens ondska i sin kampanj – eller alternativt så försöker de ”piffa upp” Magnus Anderssons seriösa argument med svordomar och könsord. Vilket onekligen är irrationellt!

Hur skulle då en seriös kritik av fackföreningarna se ut? Till att börja med skulle den visa att facket är omoraliskt. Och det är inte svårt. Fackföreningarna i dagens Sverige kämpar ju för raka motsatsen till rättvisa. De vill ju att människor skall bestraffas för att de är duktiga, och att de ska belönas för att de slarvar! Ett exempel på detta är den "solidariska lönepolitiken” som facket slår vakt om. Denna politik går ju ut på att om en arbetare är mera produktiv än en annan, skall hon inte för den skull tjäna mera. Yrkesarbetare ska t.ex. inte ha nämnvärt högre löner än tempoarbetare enligt den "solidariska lönepolitiken".

Ett annat exempel på att fackföreningarna är fiender till rättvisan är deras stöd till sossarnas progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter. Sossarnas skattepolitik går ut på att närhelst en människa visar sig vara mera produktiv än genomsnittet, och därför tjänar ihop mera pengar än genomsnittet, skall hon straffas för det genom att drabbas av en speciellt hög, räknat i procent, inkomst- och/eller förmögenhetsskatt. De rika förföljs i socialdemokraternas och fackföreningarnas Sverige bara därför att de begår ”brottet” att vara mera produktiva än de avundsjuka massorna.

Eftersom det moraliska också är det praktiska, är det omoraliska också opraktiskt. Därför bör en seriös kritik av fackföreningarna också rikta in sig på att visa hur fackföreningarnas politik skadar oss alla existentiellt även bortsett från orättvisorna. Och att även fackföreningarnas egna medlemmar skadas.

Ett bra exempel på arbetare som skadas av fackföreningarna är de unga MacDonalds anställda som ibland verkar utnyttjas av MacDonalds. Fackföreningarna gör en stor grej av detta i sin opinionsbildning. Men när man ser att unga hamburgerflippare utnyttjas av MacDonalds, bör man ställa sig en fråga – ”Varför är de där unga hamburgerflippare så svaga att MacDonalds kan komma undan med att behandla dem illa?”

Svaret är enkelt – det är oerhört svårt för de unga att få jobb. Så av det skälet är de är desperata. De måste nöja sig med en tämligen dålig arbetsgivare, som MacDonalds kanske är, därför att det är så ont om jobb hos bättre arbetsgivare. Grundorsaken till att MacDonalds eventuellt kan bildligt talat misshandla sina anställda är att dessa redan är svaga och utsatta. Och det är fackföreningarnas fel att hamburgerflipparna är så svaga och utsatta. Fackföreningarna använder sin makt för att trissa upp lönerna på hela arbetsmarknaden. Och det innebär att lönearbetarna blir så dyra att de flesta arbetsgivare inte har råd att anställa alla arbetssökande svenskar som söker jobb. Då blir de minst kvalificerade arbetssökande utan job - och de blir desperata. De blir illa tvungna att nöja sig med jobb hos mindre bra arbetsgivare för att få ett jobb överhuvudtaget. Men om bara fackföreningarnas lönepolitik vore mindre ”militant”, och därför inte skapade så mycken arbetslöshet - då skulle de arbetssökande ha flera jobb att välja bland. Och då skulle de ha råd att vara mera kräsna. Då skulle MacDonalds bli tvungen att skärpa sig för att inte bli utan arbetskraft!

Så du ser. När fackföreningarna använder MacDonalds dåliga behandling av sina anställda som ett argument för att rekrytera medlemmar, drar de nytta av ett problem som de själva har skapat! Det är cyniskt så det förslår!

Men åter till CUF.

Problemet med CUF är nog inte att de saknar en ärlig vilja att göra gott. De menar väl. De utmanar ju makten. Problemet är att de inte vet hur de skall göra för att åstadkomma något gott i politiken. CUFs medlemmar är för de mesta icke-intellektuella. De fattar inte riktigt vad politiken handlar om. Det beror på att de inget hum har om vad den filosofiska grunden för friheten och rättvisan är. De har inte lärt sig de fundamentala idéerna som de behöver för att kunna effektivt slå vakt om friheten och rättvisan.

Var finns de idéerna? De finns hos filosofin objektivismen. De objektivistiska argumenten för friheten och rättvisan presenterades bl.a. här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 - och här – www.aynrand.org . Läs och begrunda.

Vi ses väl sedan på barrikaderna!

Hur skall jag som är arbetslös rösta i höst?

Hur skall jag rösta i höst? Vilket sätt att rösta ligger i mitt intresse - givet att jag är arbetslös [Jag skrev denna essä i maj av år 2010, då jag var arbetslös - numera är jag pensionär.] och saknar kapital? Jag skall titta på de olika alternativen.

Det mest näraliggande alternativet skulle kunna tänkas vara socialdemokraterna. De brukar ju kallas ”arbetarpartiet”. Men jag är skeptisk. Jag vill hellre få försörja mig på att arbeta än att leva på bidrag. Sossarna skulle visserligen med all sannolikhet kämpa med näbbar och klor för att bevara bidragen som jag skulle vara beroende av så länge jag inte fick ett jobb.

Men vore det inte ännu bättre att få ett jobb? Och hur skulle jag kunna få ett jobb om sossarna bestämde i Sverige?

För att skaffa mig själv ett jobb skulle jag behöva erbjuda en arbetsköpare att jobba åt denna till en lön som var tillräckligt låg för att det skulle vara lönsamt för denna att anställa mig. Men fackföreningarna tillåter ju inte några arbetsköpare att anställa folk till en lägre lön än den som är avtalsmässig! Och nu är det så att jag saknar i stort sett värdefulla yrkeskunskaper. De yrkeskunskaper som jag har är föråldrade. Jag har jobbat i 30 år som excenterpressare och kan det jobbet utan och innan - men excenterpressare används knappast längre alls i den svenska industrin. Teknologin ifråga används inte längre mycket alls i Sverige.

Så för att jag skall kunna få ett jobb, måste jag lära mig ett nytt yrke från grunden. Jag måste börja om från början. Det betyder att jag med all sannolikhet måste nöja mig med en lägre lön än den som är avtalsmässig idag. Jag måste helt enkelt bjuda under de avtalsmässiga lönerna för att få ett jobb.

Och det är jag villig att göra! Jag saknar nämligen prestigetänkande. Jag är vare sig kräsen eller militant när det gäller mina löneanspråk.

Men fackföreningarna kommer att hindra i stort sett varenda en av mina potentiella arbetsköpare från att anställa mig till en lön som är lägre än det avtalade. Så det ser ut som om fackföreningarna kommer att hindra mig från att skaffa mig ett jobb under lång tid framöver. [Mera om hur fackföreningarna skapar arbetslöshet finns att läsa i min essä "Rädda jobben - sänk lönerna!", publicerad här på min blogg den 22/12, 2008.]

Eftersom jag är arbetssökande tillhör fackföreningarna mina värsta fiender. Och alla vet att sossarna är fackföreningarnas bästa kompisar inom politiken. Så jag vill bl.a. därför helst slippa rösta på sossarna.

Jag kanske borde rösta på moderaterna istället? De brukar ju kallas ju för ”höger”-partiet. Men moderaterna av idag är bara "socialdemokrater light". Reinfeldt har faktiskt sagt att han gillar fackföreningarna. Det gör inte jag. Och därför gillar jag heller inte Reinfeldt.

Med moderaterna som det ledande regeringspartiet, skulle fackföreningarna nog sitta i orubbat bo. Och jag skulle fortsätta att vara utan jobb.

Och sedan har vi dessutom nackdelen att kanske moderaterna skulle få för sig att spara skattepengar genom att skära ner på bidragen. Jag tycker i och för sig att det vore bra - det där att skära ner på bidragen. ”Avskaffa så många skattefinansierade bidrag som bara möjligt!” säger jag.

Men avskaffa då samtidigt också fackföreningarnas makt att skapa ofrivillig arbetslöshet! Det vore perverst att ta bort bidragen som de arbetslösa behöver för att inte svälta - men samtidigt låta fackföreningarna fortsätta att förhindra de arbetslösa från att skaffa sig jobb. Om moderaterna ville ålägga dagens bidragstagare att försörja sig själva - då skulle moderaterna också i anständighetens namn behöva skapa förutsättningar för bidragstagarna att försörja sig själva. Om man säger A, måste man säga B.

Moderaterna bör inte avskaffa bidragen till de arbetslösa innan de har morskat upp sig tillräckligt mycket för att ta en fight med fackföreningarna, i syfte att åstadkomma en fri arbetsmarknad!

Så att rösta på moderaterna är för mig uteslutet. Det skulle kunna visa sig vara rena rama privatekonomiska självmordet.

Kan jag då rösta på Folkpartiet, Centern eller Kristdemokraterna? Tja, i princip - men jag förstår inte vad det skulle tjäna till. De tre mindre borgerliga partierna är ju bara stödpartier till Socialdemokraterna/Moderaterna. Så det vore därför lika farligt för mig att rösta på dem som det vore för mig att rösta på sossarna och/eller Moderaterna.

Kan jag rösta på Vänsterpartiet då? Tja, de säger sig ju stå på de svagas sida - inklusive de arbetslösas sida. Men vänsterpartiet vill ju införa socialismen! Så om vänsterpartisterna fick bestämma - då skulle jag bli tvungen att arbeta åt en totalitär, kommunistisk statsmakt. Den vore ju den enda arbetsköparen i ett kommunistiskt samhälle. Om jag fick jobba alls. Eftersom jag inte gör någon hemlighet av att jag är anti-socialist skulle de härskande kommunisterna nästan bergsäkert se till att jag blev arbetlös och fick leva på gatan. Nej tack!

Kan jag rösta på de gröna, på Miljöpartiet? Nej, de vill ju i princip lägga ner samtliga våra industrier. De säger detta inte rent ut förstås. Men var och en som har huvudet på skaft kan läsa mellan raderna på de grönas kritik av det moderna ”konsumtionssamhället” att de inte gillar industrierna. Om det inte skall få lov att köpas några bilar och några ”prylar” och några lyxvaror, om det inte skall få göras några flygplansresor, om det inte skall få finnas någon kärnkraft och fossilbränslekraft, om det inte skall få framställas någon annan mat än biodynamiskt odlat sådant, o.s.v. – tja, då kommer det inte heller att finnas några jobb med att tillverka bilar, ”prylar”, lyxvaror, flygplan, kraftverk eller annan mat än den som odlas i pyttesmå biodynamiska jordbruk o.s.v. Så det lär inte komma att finnas några jobb åt mig om de gröna får bestämma.

Så att rösta på Miljöpartiet är inget alternativ för mig.

Kan jag rösta på Sverigedemokraterna då? Nej, nej och nej! Förra hösten gifte jag mig med (X) - en invandrarkvinna som då hotades med utvisning. Om Sverigedemokraterna hade haft makten hade denna underbara kvinna med all sannolikhet redan blivit utvisad och skickad tillbaka till Vietnam innan jag hade hunnit träffa henne. De där brunisarna gillar ju inte utomeuropeiska invandrare. Så jag hade antagligen inte varit gift, och hade därför inte varit lycklig idag, om Sverigedemokraterna hade fått bestämma. Jag kan inte tänka mig att svika min egen hustru, som är invandrare, genom att rösta på Sverigedemokraterna. Min invandrare till hustru är en solstråle i mitt liv idag - och Sverigedemokraterna är en av hennes värsta fiender.

Så Sverigedemokraterna – nej, tack! [Mera om den svenska invandringsfientligheten finns att läsa i min essä "VÅR SVENSKA APARTHEID", publicerad på denna blogg den 27/12, 2014 ].

OK - så hur skall jag då rösta? Jag kanske får rösta på samma sätt som jag gjorde i förra valet? D.v.s. jag får hålla mig i näsan och rösta taktiskt på sossarna. Om sossarna vinner valet i höst lär jag förvisso sannolikt förbli arbetslös. Sossarna slår ju vakt om fackföreningarna, inte om de arbetssökande.

Men jag skulle ju sannolikt också förbli arbetslös, även om något annat parti än sossarna vann valet.

Inget parti vill ju ta en fight med fackföreningarna, i syfte att frigöra arbetsmarknaden och lönesättningen. Och så länge det är sossarna som sitter vid makten, då kommer jag i alla fall antagligen att kunna räkna med att få lyfta bidrag medan jag sitter hemma och rullar tummarna - så att jag slipper svälta.

Känner jag då några moraliska betänkligheter mot att lyfta bidrag? Nejdå, det kommer ju inte att bli mitt eget fel ifall jag förblir arbetslös - det blir fackets fel. Och om jag lyfter bidrag - då kanske jag rentav bidrar till att den här omoraliska välfärdsstaten närmar sig kollapsen! Det vore en tröst.

Så jag kanske gör en god gärning också - om jag röstar på sossarna!?

"Rösta på sossarna - för att påskynda den eländiga välfärdsstatens kollaps!" Det skulle kunna bli mitt valspråk.

[Jag röstade på sossarna av taktiska skäl i valet år 2010 - det år som jag skrev denna essä. Jag har senare ändrat mig och börjat rösta blankt igen. Samtliga svenska partier - inklusive sossarna - är så urbota dåliga numera att jag inte vill ta i dem med tång! Denna not är skriven den 24:e juli, 2015]

Hur mycket betyder en statsminister?

Det har startats en debattråd här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä på våren av år 2009 åt den numera nedlagda debattsajten på Internet som hette Newsmill.] om ämnet ”Sveriges statsministrar”. Artikelserien lär ha kommit till med anledning av att Bonniers har gett ut ett ”mastodontverk” om Sveriges statsministrar under 100 år.

Att Bonniers anser det vara en vettig investering att ge ut ett mastodontverk som handlar om just Sveriges statsministrar - och att Newsmill anser det vara en vettig användning av sitt begränsade utrymme att upplåta en stor del av detta utrymme till en stor debattråd om statsministrarna – det tyder på att somliga svenskar hyser uppfattningen att en statsminister är en synnerligen viktig person. Att en statsminister spelar en oerhört stor roll i politiken och historien. Varför annars ägna Sveriges statsministrar så mycken uppmärksamhet?

Men hur stor är en futtig statministers inverkan på politiken egentligen? Inte speciellt stor, skulle jag våga gissa. Jag skulle faktiskt våga säga att en statsminister endast är en liten bifigur i historiens lopp. Det spelar ingen större roll egentligen om Reinfeldt eller Sahlin vinner valet i host, t.ex. [Jag skrev denna essä under våren av år 2009, då ett Riksdagsval skulle ske under den kommande hösten.].

Men varför har jag en så förklenande syn på våra statsministrar? Tja, är det inte så att en statsminister endast kan föra den politik som är ”politiskt möjligt” för tillfället? Kan någon snubbe som läser dessa ord på allvar påstå att Reinfeldt skulle kunna avskaffa välfärdspolitiken idag, och i stället föra en äkta liberal (d.v.s. kapitalistisk) politik – även om han inte själv redan hade övergett liberalismen i sin ungdom för ca. 20 år sedan? Nej, det skulle nog bli en revolution eller ett inbördeskrig om Reinfeldt började skära i de sociala programmen innan detta hade blivit ”politiskt möjligt”!

Och en titt i historiens backspegel bekräftar detta - att statsministrar endast kan göra det som råkar vara ”politiskt möjligt” under den tid deras mandatperiod löper.

Ta Olof Palme t.ex. Palme var stor i orden när det gällde socialismen. Han hade en väldigt hög svansföring. Men han stod inte pall när vindarna blåste emot. Under valrörelsen 1982 lovade Palme dyrt och heligt att socialdemokraterna efter en eventuell valvinst skulle satsa på att få fart på Sverige med ”gammal, hederlig sossepolitik”. Det skulle bli ökade offentliga investeringar. Det skulle bli en mera ”rättvis” fördelningspolitik. Ekonomin skulle utsättas för ”stimulanser” i stället för ”besparingar”. Och lönerna skulle öka på vinsternas bekostnad, bl.a. med hjälp av löntagarfonder.

Men vad hände efter sossarnas Klara seger i valet? Tja, Olof Palmes allra första åtgärd som nybliven statsminister blev att devalvera kronan med 16%! Så att företagsvinsterna sköt i höjden! Och sosseregeringen utnyttjade sedan sitt inflytande över fackföreningarna för att se till att det inte blev ”lönekompensation” för de kraftigt ökade företagsvinsterna. Det blev följaktligen ett hausse på börsen. Aktieägarna skar guld med täljkniv tack vare Palmes politik.

Varför genomförde Palme detta svek mot arbetarrörelsens ideal? P.g.a. ekonomiska realiteter. Att han var statsminister betydde inte att han egentligen hade så mycken makt över vilken politik som skulle föras. Ekonomin måste räddas - även om det fordrade att idealen måste offras.

Ett annat exempel var den moderata statsministern Carl Bildt i början av 1990-talet. Under kronkrisen år 1992 lovade Bildt dyrt och heligt att kronkursen skulle försvaras ”till varje pris”. Räntan fick faktiskt åka upp till hissnande 500% under några sommardagar! Många låntagare höll på att knäckas.

Men hjälpte Bildts kampvilja? Nej, till slut fick han krypa till korset och låta kronan devalveras. Det fåfänga kronförsvaret innebar bara att han slösade bort en stor mängd av Sveriges knappa ekonomiska resurser. Carl Bildt kämpade mot verkligheten förgäves.

Svenska statsministrar spelar inte heller så stor roll när det gäller att föra en självständig utrikespolitik. Se på Reinfeldts politik gentemot Rysslands starke man, Putin. Inte gjorde Reinfeldt något större väsen när Putin helt plötsligen skar av gasleveranserna till Ukraina mitt under den smällkalla vintern för något år sedan. Inte heller gjorde Reinfeldt mycket när Putin invaderade Georgien. Inte heller sade Reinfeldt ifrån på skarpen när Putins soldater massakrerade muslimer i Tjetjenien. Och Reinfeldt har inte ens gjort något motstånd att tala om mot Putins byggande av en gasledning under Östersjön - trots att det byggandet kommer att hota Sveriges egna säkerhetsintressen!

Man kan naturligtvis invända ”Men vad skall Reinfeldt göra? Sverige har ju inget starkt försvar att sätta upp mot den ryska björnen!” Men detta förhållande beror ju till stor del på att Reinfeldt själv konsekvent har satsat på att rusta ner det svenska försvaret – samtidigt som Putins Ryssland har rustat upp som sjutton! Varför har Reinfeldt svikit moderaternas stolta tradition att värna det svenska försvaret?

Därför att han har räknat ut att det inte skulle ”löna sig” – politiskt, d.v.s.! Räven Reinfeldt räknar med att han vinner många flera röster på att bygga daghem och sjukhus än han gör på att skaffa fram flera stridsflygplan och ubåtar. Och om Ryssland så småningom visar sig ha haft en avsikt med sin upprustning - och går till angrepp mot Sverige? Tja, ”den dagen, den sorgen”!

Ett annat exempel på svenska statsministrars undfallenhet inom utrikespolitiken var Per-Albins svartfotspolitik under Andra världskriget. Sverige levererade nästan exakt 52% av Nazitysklands hela järnmalmsbehov under Andra världskriget. Hitler hade aldrig kunnat låta tillverka alla de där stridsvagnarna och kanonerna som gick åt under kriget utan svenskarnas hjälp. Stridsvagnar och kanoner kräver ju stål – och man kan ju inte tillverka stål utan järnmalm!

Socialdemokraterna hade egen majoritet i båda kamrarna av Riksdagen under åren 1940-1944. Så socialdemokraterna, under Per-Albins ledning, hade det yttersta ansvaret för Sveriges samarbetspolitik med nazisterna under kriget - även om borgarna inte gjorde något motstånd att tala om. Varför spelade Per-Albin under täcket med Hitler? Politiska realiteter ägde företräde framför moralen för en svensk statsminister. Sossarnas högtidliga tal om att stå upp emot hotet från nazismen och fascismen betydde inte så mycket i praktiken. Det var mera snack än verkstad. [Jag har skrivit om Sveriges svartfotspolitik under Andra världskriget i min essä Sveriges samarbete med Nazityskland här på min blogg.]

Men nu uppstår en intressant fråga. Om inte statsministrarna avgör politikens utveckling - vem eller vad gör det egentligen då?

Riksdagen? Nej, riksdagen hindrade ju inte Palme-regeringen från att vrida politiken åt höger efter valsegern år 1982. Sosse-riksdagsmännen var med på notorna. Och mig veterligen protesterade i varje fall inte den dåvarande borgerliga majoriteten av riksdagsmännen mot Carl Bildts misslyckade ekonomiska politik i början av 1990-talet. Och det har knappast hörts ett pip från riksdagen vad gäller protester mot Reinfeldts nedrustningspolitik under de senaste fyra åren - eller hur? Och om den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten inte gillade att Per-Albin gick Hitlers ärenden under Andra världskriget – varför röstade de inte bort honom då? Det var ju riksdagen som tillsatte regeringen – då som nu!

Nej, det är vare sig statsministern, regeringen eller riksdagen som egentligen bestämmer inom politiken.

Sverige är förstås en demokrati. Betyder inte det att det ytterst är väljarna som bestämmer?

Nej, väljarna är i stort sett maktlösa. Hur många gångar har du inte hört sosse-väljare klaga ”Det finns inget att välja på! Sossarna för ju en moderat politik!” Och hur många gånger har du inte hört en moderat väljare klaga ”Det finns inget att välja på! Moderaterna för ju en socialdemokratisk politik!”

Du ser. Väljarna har bara att välja mellan de politiska alternativ står till buds för dem att välja mellan. Men det bjuds ju aldrig ut några egentliga alternativ! När senast fick du en möjlighet att rösta på en radikal kapitalistisk politik - eller på en radikal socialistisk politik? Bortsett förstås från möjligheten att rösta på sådana där maktlösa och marginaliserade stollar som Socialistpartiet eller Frihetsfronten?

OK. Vem bestämmer då vad som sker i politiken?

Det gör de som bestämmer vad det är som skall bli ”politiskt möjligt”! Och det är de intellektuella som ytterst bestämmer vad som skall bli politiskt möjligt. Och ytterst, på längre sikt, är det världshistoriens stora filosofer som bestämmer.

Det moderna Sveriges politik har inte bestämts av Per-Albin, Arvid Lindeman, Tage Erlander o.s.v. Nej, det var i stället sådana framträdande individer inom intelligentsian som August Strindberg, Axel Hägerström, Gunnar och Alva Myrdal o.s.v. som formade det moderna Sverige.

Men bakom dem stod ett fåtal giganter och demoner. Några av giganterna som bidrog till att göra det moderna Sverige storartad var exempelvis Aristoteles (mannen som grundade den västerländska civilisationen), Tomas av Aquino (mannen som gjorde slut på medeltiden och gav upphov till renässansen), Isaac Newton (mannen som tillsammans med Galileo grundade den moderna vetenskapen), John Locke (mannen som grundade den moderna friheten) o.s.v. Och några av demonerna som i hög grad bidrog till att förstöra det moderna Sverige var skurkar som Immanuel Kant (mannen som gav upphov till den moderna kollektivismen och nihilismen), Friedrich Hegel (mannen som tillsammans med Kant gav upphov till den moderna totalitarismen) och Karl Marx (mannen som mer än någon annan gav upphov till den moderna socialismen).

OK. Vad skall då du göra om du vill påverka politiken? Tja, eftersom det är tänkarna - och inte politikerna - som avgör politikens utveckling bör du hellre engagera dig i aktiviteten intellektuell aktivism istället för att ägna dig åt politisk aktivism. Ägna dig först åt självstudier i sådana ämnen som filosofi, nationalekonomi och politiska ideologier. Läs tidningar och böcker, i stället för att gå på politiska möten. Och gå sedan ut och påverka andra människor genom att skriva essäer och recensioner - hellre än genom att bara demonstrera, skandera slagord och dela ut triviala partipolitiska flygblad och pamfletter. Det är tänkarna som har lösningarna - inte politikerna. Om du blir en självständig intellektuell aktivist kommer du att ha större inverkan på utvecklingen än de där pajaserna som gillar att visa upp sig i statsministerrollen ungefär som fåfänga påfåglar.

Tänkarna betyder mera än politikerna. Filosoferna betyder mera än statsministrarna.

En bra bok att starta din karriär som intellektuell aktivist skulle kunna vara "Och världen skälvde" - den berömda idéromanen som skrevs av Ayn Rand (utgiven på Timbro), Finns att köpa på Adlibris.

Hur depressioner kan åtgärdas

I ett annat artikell här på bloggen [Hur Statens (Dåliga) Pengar Skapar Ekonomiska Kriser (publicerad 2010-05-17)] visade jag att grundorsaken till sådana ekonomiska problem som dem vi genomgår nu är statens manipulering och störande av ekonomin med fiat-pengar. ”Fiat-pengar” har, som jag förklarade, ingenting med billiga bilar att göra. Fiat-pengar är det formella namnet på pengar som bara som består av luft - d.v.s. som av marknaden bara åsätts det värde de åsatts därför att marknaden litar på staten som ger ut pengarna (D.v.s. fram tills dess att marknaden bryskt vaknar och inser att dessa pengar inte är värda någonting längre!). Men frågan uppstår då hur vi ska kunna åtgärda problemet med konjunktursvängningarna som statens pengar orsakar. Jag skall försöka besvara den frågan i detta inlägg.

Tja, det enda sättet att undvika att hamna i lågkonjunkturer är att ge f-n i att först skapa de konstgjorda inflationistiska högkonjunkturerna som orsakar dem. Om man en gång börjar med att blåsa upp en ballong - då kommer ballongen givetvis inte att kunna blåsas upp i all evighet. Antingen slutar man blåsa upp den genom att bromsa upp penningmängdstillväxten - och då börjar ballongen pysa ur långsamt - m.a.o. då blir det en lågkonjunktur. Eller så fortsätter man under en mer eller mindre lång tid att blåsa upp ballongen, genom att skapa ständigt mera och mera fiat-pengar - ända tills dess att ballongen/bubblan spricker med ett brak - m.a.o. ända tills det blir en hyperinflation och en åtföljande ekonomisk kollaps.

Just nu befinner vi oss i en lågkonjunktur [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2009] eftersom en inflationsbubbla sprack för ca. ett år sedan. Vi skulle inte befinna oss i denna eländiga situation om vi inte hade låtit staten blåsa upp en bubbla under de första sex eller sju åren av 2000-talet. Men nu är det för sent - nu befinner vi oss faktiskt i den här jäkla lågkonjunkturen. Den intressanta frågan är: Hur ska vi ta oss ur lågkonjunkturen med så litet lidande som möjligt?

Det finns i princip två sätt - varav ett är konstruktivt och hållbart och ett är destruktivt och ohållbart. Det konstruktiva sättet är att sänka priserna, inklusive lönerna - d.v.s. att marknadsanpassa priserna och lönerna. Det andra sättet är att öka penningmängden, d.v.s. att påbörja ytterligare en ny omgång av monetär inflation.

För att sätta stopp för lågkonjunkturen måste man m.a.o. få priserna (inklusive lönerna) att överensstämma med den mängd pengar som finns för närvarande och som kan användas till att köpa varorna och tjänsterna i samhället (inklusive lönearbetet). Antingen måste man sänka priserna och lönerna tills de inte överstiger den penningmängd som finns. Eller så måste man blåsa upp penningmängden tills den räcker till för att köpa alla varor och tjänster (inklusive hela det utbjudna lönearbetet) vid de rådande priserna och lönerna. Den förra metoden är konstruktiv. Den senare metoden är destruktiv. Varför det ligger till på det viset ska jag förklara i slutet av detta inlägg.

Men först vill jag illustrera hur en lågkonjunktur kan stoppas på det destruktiva sättet med 1930-talsdepressionen som konkret exempel.

DEPRESSIONEN PÅ 1930-TALET

Under 1920-talet rådde det en ekonomisk ”boom” i USA. Men 1929 kraschade börsen i New York, och USA gick in i en djup ekonomisk depression under 1930-talet. USA återhämtade sig inte någorlunda från depressionen förrän Andra världskriget. Hur gick det till när USA gick in i depressionen - och hur gick det till när USA tog sig ur depressionen?

Ja, högkonjunkturen under 1920-talet var en klassisk inflationsdriven högkonjunktur som orsakades av att den amerikanska motsvarigheten till Riksbanken, The Federal Reserve, blåste upp penningmängden. Jag har inte tillgång till någon exakt statistik, men penningmängden lär ha ökat i en dubbelsiffrig årstakt (räknat i procent) under 1920-talets USA. Detta ledde till en kraftig kreditexpansion. En del av krediterna användes till att finansiera en besinningslös spekulation på börsen. Det var vanligt att amerikaner satsade, säg, 1.000 dollar i egna besparingar och lånade sedan 9.000 dollar för att sedan köpa börsaktier för 10.000 dollar. D.v.s. inte så få amerikaner spekulerade i aktier med 90 % belåning! Det var fråga om exakt samma sak i USA på 1920-talet, m.a.o., som det har varit på 2000-talet. Besinningslös spekulation med hög belåning.

Det var inte att undra på att börsen kraschade med ett jättelikt brak 1929. Under de följande fyra åren rasade New York-börsen, med avbrott för några tillfälliga återhämtningar, med sammanlagt ca. 90%. Denna finanskris förstörde förtroendet hos de ekonomiska aktörerna i landet, vilka därför minskade sina investeringar. Bankerna hade under de glada åren på 1920-talet beviljat alltför många lån på alltför lösa boliner och när ekonomin började bromsas upp, kunde många amerikaner inte betala sina skulder - med konkurser, förlorade bostäder (s.k. ”foreclosures”) och massarbetslöshet som en följd.

Var det, som så ofta sägs, President F.D. Roosevelts ”New Deal” - d.v.s. hans välfärdspolitik - som tog USA ur depressionen? Nej, om man granskar historiska fakta upptäcker man att President Roosevelts välfärdspolitik gjorde depressionen ännu djupare och mera långvarig än den annars hade blivit!

1933, ett år efter att Roosevelt hade valts till president, började den amerikanska ekonomin att väldigt långsamt röra sig uppåt. Men 1937, hela fyra år senare, var arbetslösheten ungefär lika hög som den var när Roosevelt kom till makten. Och 1937 gick USA in i en ny lågkonjunktur - med återigen ökande arbetslöshet, ett nytt börsras och en ny våg av konkurser. Det blev inte förrän Andra världskriget, då miljontals unga män tvångsvärvades till armén, som USA återigen blev av med massarbetslösheten. Och det var inte förrän efter Andra världskrigets slut, år 1945, som amerikanerna återigen började att få en ökande välfärd.

President Roosevelt försökte möta den ekonomiska krisen med en massa politiska hugskott. Ena dagen vidtog han ett nytt program, som t.ex. något s.k. ”public works”-projekt - andra dagen vidtog han någon helt annan åtgärd, som t.ex. att nationalisera amerikanernas guldinnehav. Roosevelts oberäkneliga politik gjorde att beslutsfattarna i det privata näringslivet inte visste vad som skulle komma att gälla nästa dag - så de kunde inte planera för framtiden - och därför vågade de inte investera. Följaktligen stagnerade ekonomin. President Roosevelts offentliga investeringar tog resurser, som annars hade fått produktiv användning i den privata delen av ekonomin, och slösade bort dessa på ineffektiva offentliga verksamheter som t.ex. The Tennessee Valley Authority.

Men - USA återhämtade sig småningom faktiskt från depressionen! Hur gick det till?

Under Andra världskriget genomförde den amerikanska regeringen lönekontroller. Lönerna, räknade i löpande dollar, fick i princip inte öka alls under kriget. Det hette att "Alla måste offra sig för det gemensamma intresset av att vinna kriget." Men penningmängden ungefärligen fördubblades under kriget - eftersom den amerikanska riksbanken ”tryckte pengar” för att hjälpa till med finansieringen de enorma utgifterna för kriget.

Så vid Andra världskrigets slut fanns det ungefärligen dubbelt så mycket pengar i USA som vid krigets start - men samtidigt blott och bara ungefärligen samma löner som vid krigets start. Mängden pengar till arbetsköparnas förfogande var därmed mycket större i förhållande till lönerna än vid krigets start. Detta förhållande innebar att USAs arbetsköpare hade råd att anställa många flera arbetare vid krigets slut än de hade haft vid krigets start - och samtidigt ändå göra större vinster. Därför blev det en hejdundrande högkonjunktur efter krigets slut. Och det blev till nästan allas förvåning ingen massarbetslöshet heller när miljontals amerikanska män hux flux lämnade de militära styrkorna under åren efter krigets slut.

Depressionen tog slut m.a.o. genom att lönerna marknadsanpassades ”bakvägen” - genom att penningmängden fick svälla tills arbetsköparna fick råd att anställa alla som ville jobba. Det var en inflationspolitik som tog USA ur depressionen. Men - var denna inflationspolitik bra, egentligen?

EN DESTRUKTIVT METOD

Nej, att ta ett land ur en lågkonjunktur genom inflation är ett destruktivt sätt att få igång hjulen igen. Därför att det innebär att stora mängder resurser slösas bort.

Ta Andra världskrigets som exempel på en tid med stor inflation (som undertrycktes nödhjälpligt med priskontroller). Blev amerikanerna rikare för att många tusentals amerikaner fick slita med att tillverka stål, som några veckor eller månader senare blev till skrot i form av utbrända stridsvagnar på slagfälten i Europa eller i form av sänkta krigsskepp på havsbotten i Stilla havet? Blev amerikanerna rikare för att tusentals oljearbetare och raffinaderiarbetare fick slita med att tillverka bensin och flygfotogen som förbrukades på ändamålet att driva förstörelsemakande stridsvagnar och bombflygplan? Blev amerikanerna rikare av att hundratusentals unga män fick dö på slagfälten?

Nej, stålet hade gjort mycken mera nytta om det hade använts i bilar, kylskåp, tvättmaskiner o.s.v. som amerikanska hushåll hade kunnat glädjas åt. Och bensinen och flygfotogenet hade gjort mycken mera nytta om amerikanska civila hade kunnat köra sina bilar med den och hade kunnat göra civila flygresor med det. Och de där unga amerikanska männen hade gjort mycken mera nytta om de hade fått leva och hade fått arbeta i civila industrier, istället för att dö i förtid på slagfälten.

Inflationen som Federal Reserves penningpolitik utgjorde, tillsammans med Andra världskrigets fysiska massförstörelse, var ett enormt slösaktigt sätt att ”lösa” USAs problem på.

Och det är alltid så att inflation medför resursslöseri! Det var inte bara själva Andra världskriget som innebar ett enormt slöseri.

Slöseriet under en period av inflationspolitik går till på följande sätt:

Inflation medför alltid felinvesteringar. När en regering skapar fiat-pengar ur tomma luften och pumpar in dem i ekonomin, sätter de fart på en viss sektor, eller några vissa sektorer av ekonomin först. Nämligen den eller de sektorer av ekonomin som erhåller pengarna först, innan spenderandet av de pengarna har hunnit driva upp priserna i ekonomin.

Under 2000-talet t.ex. pumpades de nyskapade fiat-pengarna i USA in i företrädesvis bostadssektorn. Det blev en väldans fart på villabyggandet i USA under dessa år. Det innebar att för mycket resurser - som t.ex. timmer, stål, koppar, byggmaskiner, arbetskraft o.s.v. - användes till att bygga villor. Och att istället för litet av samma resurser användes till att bygga nya broar, reparera slitna vägar, förbättra elkraftsdistributionsnätet, bygga nya vatten- och avloppsnät, o.s.v. USAs medborgares välfärd blev därför lägre än den annars hade blivit. Nu sitter amerikanerna där i stora villor, vars lån de inte har råd att betala räntorna och amorteringarna på - samtidigt som de inte har de erforderliga resurserna för att underhålla och upprusta sin förfallna infrastruktur. Inflationsbubblan i USA under de första sex eller sju åren av 2000-talet var ett enormt slösaktigt sätt att ta USA ut ur den lågkonjunktur som landet hade hamnat i efter det att 1990-talets lika slösaktiga teknologiaktiebubbla hade spruckit.

DET KONSTRUKTIVA ALTERNATIVET

Det finns ett bättre alternativ till inflationen och de tillhörande bubblorna. Det är att anpassa priserna, inklusive lönerna, till marknaden. Vilket förfarande helt enkelt består av att erkänna verklighetens fakta - nämligen att priserna (inklusive lönerna) överstiger den faktiskt rådande betalningsförmågan.

Det är nämligen ett faktum att den föregående inflationsbubblan har försämrat ekonomins förmåga att ”bära” de rådande höga priserna och lönerna. Det bästa sättet att få ekonomin att fungera igen, är att sänka priserna och lönerna till den nivå som ekonomin faktiskt kan bära. M.a.o. om produktionsförmågan har krympt, därför att värdefulla resurser har slösats bort under inflationsåren - då måste priserna (inklusive lönerna) helt sonika få lov att återspegla det faktumet.

Exakt hur går det till när ekonomin återhämtar sig, tack vare att priserna och lönerna anpassas till verkligheten? Det går till så här. När bubblan spricker börjar räntorna att stiga. Låntagarna börjar få det svårare att betala sina skulder. De låntagare som har använt sina lån på de minst produktiva sätten får det svårast av alla. T.ex. privathushåll som har skaffat sig stora lån för att köpa på sig ett stort hus, eller för att shoppa på kredit. T.ex. fastighetsmagnater som har lånat upp till skorstenen för att kunna bygga lyxiga köpcentrum. T.ex. investmentbanker som har köpt på sig en stor hög ”konstiga” finanspapper och derivat. T.ex. affärsbanker som har lånat upp pengar i USA och sedan har lånat ut dessa pengar till betalningssvaga hushåll i Östeuropa. T.ex. bilföretag som har dragit på sig stora skulder i syfte att finansiera fortsatt utveckling och tillverkning av bensintörstiga SUV:ar och dylikt.

Dessa låntagare börjar gå i konkurs först. De låntagare som har använt sina lånade pengar till bättre, mera produktiva ändamål klarar sig hjälpligt tills vidare - eftersom inkomsterna som deras tidigare investeringar genererar räcker för att betala räntorna och amorteringarna. Och de företag, finansmän och hushåll som inte har lånat några pengar alls klarar sig bäst av alla.

När de svagaste, minst produktiva ekonomiska aktörerna börjar gå i konkurs, minskar förstås deras förmåga att betala för dels lönearbete och dels för varor och tjänster i största allmänhet. Det blir därför ett tryck nedåt på lönerna och priserna. Samtidigt minskar mängden utestående skulder i ekonomin. Skulderna hos de som går i konkurs skrivs ju av. Och de tillgångar som konkursboarna förfogar över säljs ut. De ekonomiska aktörer som hade hushållat bättre än de som hade varit flitiga med att låna och som därtill hade använt sina lån till mindre produktiva ändamål - de kan köpa upp dessa tillgångar till låga priser. Eftersom de fortfarande har likviditet, eller åtminstone utrymme för att skaffa sig nytt lånekapital.

Så tillgångar i ekonomin förs över från de ekonomiska aktörer som har visat sig vara dåliga på att använda dem till de ekonomiska aktörer som har visat sig vara mera kunniga, rationella och långsiktiga. Detta ökar produktiviteten i ekonomin. Samtidigt innebär den mindre mängden utestående skulder i ekonomin att det blir en mindre ränte- och amorteringsbörda för producenterna att bära. Samtidigt innebär de sänkta nominella lönerna som den minskade efterfrågan på lönearbete har tvingat fram att företagen får det lättare att klara av sin lönebörda. Alla dessa faktorer tillsammans samverkar och bidrar till att företagens vinster börjar öka igen, och därmed till att de börjar producera mera igen - med ökande välfärd igen som konsekvens.

Samtidigt har de ökade räntorna och ”svåra tiderna” fått som följd att både hushållen och företagen börjat låna mindre och börjat spara mera. Det ökade utbudet av sparande tillsammans med den minskade efterfrågan på lån, i kombination med de sjunkande priserna, gör att räntorna börjar sjunka tillbaka.

När företagens vinster börjar återhämta sig och räntorna börjar sjunka tillbaka, ökar givetvis näringslivets investeringar. Ekonomin återhämtar sig och välfärden börjar stiga snabbt. Utan någon destruktiv inflation! Och nu befinner sig tillgångarna i ekonomin dessutom i de ”rätta” händerna - d.v.s. i händerna på de individer som är bäst på att använda dem. Och resurser har inte slösats bort genom att investeras i "fel" delar av ekonomin. Så nu är grunden lagd för en sund, uthållig ekonomisk tillväxt!

Kom ihåg att denna smärtsamma process är det ”minst dåliga”, d.v.s. det bästa, sättet för en ekonomi att ta sig ur en depression - när samhället tyvärr har ställt till en egentligen onödig depression genom att tillåta fiat-pengar och den därmed förknippade inflationsbubblan.

Men om bara samhället hade hållit fast vid guldpengar till att börja med, då hade samhället inte fått någon inflationsbubbla på halsen - och då hade samhället inte behövt genomgå den här smärtsamma depressions-kuren heller.

EN ANALOGI

Tänk på det så här:

Om man sköter sina tänder slipper man få karies. Och det är det allra bästa alternativet. Men om man tillåter sig att få karies, därför att man tillåter sig att missköta sin munhygien - då är det givetvis bättre att gå till den där obehagliga tandläkaren än att bara strunta i att gå till honom. Det obehagliga tandläkarbesöket är det näst bästa alternativet när man har hamnat i klistret för att man har försummat tandhygienen. Trots att det är smärtsamt att få sina tänder borrade.

Det bästa är givetvis att sköta sina tänder bra till att börja med (d.v.s. att hålla sig till guldpengar och därmed undvika inflation). Men det är rena vansinnet att strunta i att gå till käftis och bara låta tänderna ruttna bort (d.v.s. det är vansinne att bara fortsätta och fortsätta att trycka pengar för att försöka förhindra pris- och lönesänkningar samt för att göra skulderna lättare att bära) - om man nu har misskött sina tänder under en tid (d.v.s. om man har skapat en inflationsbubbla).

I det första fallet slipper man gå till tandläkaren av en sund orsak - nämligen den att man saknar de problem som han måste rätta till, och därför behövs det faktiskt inte att han gör det. I det andra fallet slipper man gå till tandläkaren också - men nu av en sjuk orsak, nämligen den att man bara låtsas att det tvingande behovet att gå till honom inte föreligger.

Ekonomen John Maynard Keynes, som både förespråkade fiat-pengar - och som dessutom förespråkade att depressioner skulle bekämpas med inflation - han kan liknas vid en förälder som är så pass ”snäll” (d.v.s. egentligen in i helsike ond!) att han först ger sitt barn massvis med godis - och som sedan är så pass ”snäll” igen (d.v.s. ond igen!) att han ger barnet sprit för att bedöva smärtorna från den karies barnet utvecklade p.g.a. godiset - istället för att vara god och ta barnet till tandläkaren.

Det rationella handlingssättet är naturligtvis att förebygga problemet som en depression utgör - så att man aldrig drar på sig problemet till att börja med. Då drabbas man inte av behovet av att på ett smärtsamt sätt åtgärda problemet efter det att det i onödan har uppstått!

Det var vansinne och ondska som Keynes höll på med i sin gärning som nationalekonom om han visste vad han höll på med! Annars så var det en oerhörd dumhet gubben begick ifall gubben Keynes inte förstod vad han höll på med. Antingen var Keynes ond - eller så var han en jubelidiot. Det är de enda två möjliga alternativen.

Hur guldet kan ersätta euron

Euron är bildligt talat en s.k. ”pappers”-valuta. Det betyder inte att det är så att Europas pengar idag huvudsakligen utgörs av sedlar, som är tryckta på papper. Nej förresten, huvuddelen av pengarna i Europa idag - som kallas för ”euron” - utgörs av blott och bart ettor och nollor i bankernas datorer, inte av fysiska sedlar. Men det är ju ännu billigare att skapa dessa ettor och nollor ur tomma luften än vad det är att trycka upp nya sedlar.

Det kanske kostar några öre att trycka en sedel värd ett tusen kronor. Var och en kan förstå att det då blir oerhört frestande för Centralbankerna i Europa att trycka upp massor av nya ettusen euros-sedlar - med en kraftig prisinflation som resultat. Men det kostar antagligen mindre än en tusendels öre att skapa euron till ett värde av ett tusen kronor genom att bara ändra på ettorna och nollorna i bankernas datorer. Så det är nästan bergsäkert att vi kommer att få en ständigt pågående inflation så länge som vi har euron. Men finns det något radikalt alternativ till euron – som ger oss ett ordentligt skydd mot inflation?

Ja, jag vågar påstå att guld utgör ett utmärkt alternativ till euron.

Guldet är den bästa sortens pengar p.g.a. guldets naturliga egenskaper:

1) Guldet är homogent. En viktenhet guld är exakt likadan som ett annat exemplar av samma viktenhet guld. Så om du får ett rent guldmynt, väger det och finner att det väger, säg, 20 gram, då är det lätt att räkna ut exakt vad det är värt. Guld är inte som exempelvis diamanter, där två olika diamanter av samma vikt kan vara värda olika mycket, p.g.a. skillnader i kvalitet.

2) Guldet är delbart. Du kan enkelt ta en stor bit guld och dela upp det i mindre bitar guld av valfri vikt. Så om du har 100 gram guld, kan du enkelt dela upp det till att bli 10 bitar guld på 10 gram vardera. Och om du har 10 bitar guld på 10 gram vardera, kan du enkelt smälta ner dem och sedan gjuta ett större mynt på 100 gram. Så det är lätt att skapa guldmynt av valfri storlek.

3) Guldet är väldigt värdefullt. Ett gram guld är värt mycket mera än exempelvis ett gram silver, ett gram koppar, ett gram järn o.s.v. Så om du har guldmynt till ett visst värde, kommer dessa mynt inte att väga tillnärmelsevis lika mycket som mynt till samma värde gjort av, exempelvis, silver eller koppar eller järn. Så guldmynt blir mycket lättare och billigare att transportera. De blir också lättare och billigare att förvara, eftersom de inte tar upp lika mycken plats som exempelvis silvermynt eller kopparmynt eller järnmynt skulle göra.

4) Guldet är beständigt. Ett guldmynt rostar inte, ruttnar inte, avdunstar inte o.s.v. Därför löper innehavaren ingen risk för att ett guldmynt ska gå förlorat - förutom om en yttre omständighet, som t.ex. en stöld eller en naturkatastrof, inträffar - oavsett hur länge hon förvarar guldmyntet. Så innehavaren av ett guldmynt har värdet av sin egendom synnerligen väl tryggat.

De fyra egenskaperna ovan förklarar varför guldet är överlägset andra fysiska substanser som silver, koppar och järn som pengar. Sedan finns det en femte egenskap, som gör guldet överlägsen alla ”pappers” pengar, inklusive euron.

Den egenskapen är att guld inte kan skapas ur tomma luften. Ingen stat eller privatbank kan öka penningmängden godtyckligt, när pengarna består av guld. Blotta önskan att det skall finnas mera pengar räcker inte för att åstadkomma mera guldpengar, såsom bildligt talat är fallet när pengarna bara består av papperslappar eller av ettor och nollor i datorer. Nya guldpengar kan endast skapas genom att guld bryts i gruvor och gjuts till tackor eller präglas till mynt - och det tar tid och kostar ordentligt. Det innebär att närhelst pengarna utgörs av guld blir penningväsendet stabilt och förutsebart. Vilket är en enorm fördel för alla ekonomiska aktörers planering.

OK. Om vi nu ser att guldet objektivt är den bästa sortens pengar – hur skulle det då kunna gå till när guld som pengar infördes?

Det korta svaret är att det bäst skulle ske genom ett införande av laissez-faire. D.v.s. medborgarna skulle var och en själva få bestämma vad de vill använda som pengar. Om det nu är sant att guldet är den objektivt bästa sortens pengar - då borde man kunna förvänta sig att guldet skulle komma att konkurrera ut alla andra sorters pengar - om bara medborgarna fick välja fritt.

EU skulle därför kunna avskaffa euron i ordnade former genom att bara stifta en lag som lydde ungefär så här – ”Vare sig EU, eller regeringen för något land som tillhör EU, skall tvinga någon EU-medborgare att använda någon viss sorts pengar. Det skall stå varje EU-invånare fritt att använda vad som helst som pengar, som medmänniskorna går med på att använda. Inget politiskt organ skall gynna euron framför någon annan sorts pengar som de privata ekonomiska aktörerna försöker använda.”

Vad skulle hända om EU antog en sådan här lag? Jo, inledningsvis skulle de flesta européer fortsätta att använda euron, utav gammal vana. Men, eftersom Europas politiker hela tiden förstörde värdet av sina egna euron skulle flera och flera européer se sig om efter ett bättre alternativ. Kanske skulle en del privata banker försöka erbjuda européerna samma sorts pengar som euron? D.v.s. sedlar, eller ettor och nollor i datorer - d.v.s. pengar som inte backades upp av något realvärde i stil med guld liggande i bankernas kassavalv. Men vilken europé med huvudet på skaft skulle våga använda sådana monopolpengar? Alla förståndiga människor skulle inse att de inte vågade lita på de privata bankmännens ärliga blåa ögon när dessa sade ”Dessa sedlar är värda det vi, bankmännen, säger att de är värda.” Européerna skulle vilja ha en handfast garanti för att pengarna var värda det bankmännen påstod att pengarna var värda.

Några européer skulle då säkert minnas att guld en gång i tiden var pengar - och att guldet då utgjorde ett rejält skydd mot penningvärdesförstöringen som tog fart efter det att guldets roll som pengar hade avskaffats. De skulle börja skaffa sig guld och de skulle börja använda guldet som ett skydd mot inflationen, genom att hamstra det i bankfack. Bankmännen skulle lägga märke till att det fanns en efterfrågan på guld. De skulle därför börja erbjuda sina kunder guld som ett alternativt betalningsmedel till euron. De skulle antagligen börja prägla mynt utgjorda av standardiserade kvantiteter guld. Och många européer, när de märkte att eurons köpkraft bara sjönk och sjönk, skulle börja lämna det sjunkande skeppet som euron utgjorde. De skulle börja använda guldmynten istället. Guldpengarna skulle ju objektivt sett vara säkrare. Och de flesta moderna européer är ju trygghetsnarkomaner! Så de skulle med all sannolikhet sätta värde på guldets säkerhet. Summan av kardemumman skulle bli att allt flera européer skulle vakna och börja använda de privata bankernas guldpengar i stället för euron - ända tills dess att guldet användes överallt och euron inte alls!

Så att fasa ut euron under ordnade former skulle inte kräva någon komplicerad, byråkratisk lagstiftning. En enda enkel lag skulle räcka. En lag som förklarade att det var tillåtet för de privata bankerna att fritt ge ut pengar som konkurrerade med euron. Det är i princip allt som skulle krävas. Och vilken vän av friheten kan förneka att det vore principiellt fel att förbjuda privata pengar att konkurrera fritt med euron? Monopol är väl alltid av ondo? I synnerhet ett sådant monopol som möjliggör en okontrollerad penningvärdesförstöring - vilket den Europeiska centralbankens monopol på leveranserna av Europas betalningsmedel, euron, onekligen utgör?

Obama trängtar efter makt över tänkarna

Jag tittade, på Youtube, på de första tolv minuterna av President Obamas 22 minuter långa tal vid Hampton University [Jag skrev denna essä på våren av år 2010] sedan tröttnade jag på hans lunkande pladder och stängde av. Här är mina tankar om det som Obama sade under de första tolv minuterna.

President Obama sade att moderna informations teknologier, som iPad, iPod och dylikt, kunde konfundera, distrahera och desorientera studenterna som han talade till. Han sade att ”this modern technology cannot be stopped, but it can be channeled” [min understrykning]. Vad menade Obama när han sade att den moderna informationsteknologin kunde - “kanaliseras”? President Obama är känd för att vilja öka statens makt. Är det då orimligt att anta att President Obama uttryckte en vilja att staten skulle kontrollera den moderna informationsteknologin? Så att staten kunde ”kanalisera” flödet av informationen i samhället? Den som har makten över informationen, har makten över det moderna samhället – eller hur? Tja, Obama vill nog helt enkelt att staten skall ha makten över informationen, i stället för att makten skall vara decentraliserad till de många medborgarna. Obama vill ha en socialistisk samhällsordning, istället för en kapitalistisk ordning.

President Obama sade vidare i talet inte att frihet är nyckeln till ekonomisk framgång. Nej, han uttalade att utbildning är nyckeln till ekonomisk framgång. Men nu ligger det till så att det är endast i ett fritt samhälle som medborgarna får tänka fritt och handla därefter. Så det är endast i ett fritt samhälle som utbildning är ett riktigt stort värde. Hur värdefullt är det att vara en professor i ett slavsamhälle som Nazityskland eller Sovjetunionen?

Men Obama ville nog att studenterna inte skulle tänka på värdet av friheten. Han nämnde inte ens ordet i de första tolv minuterna av talet, som jag lyssnade till. Han ville nog att studenterna i stället skulle tänka att ”Utbildning är nyckeln till framgång. Så det vore bra om staten försåg oss alla med utbildning.” Och Obama vill säkert att det amerikanska folket skall ge staten, som han basar över, makten över utbildningen. När staten kontrollerar utbildningsväsendet i ett land, då har staten möjligheten att indoktrinera det uppväxande släktet. Och då har staten dessutom makten att avgöra vem som får en hög utbildning – vilket ger staten en hållhake på alla landets föräldrar. Hur många föräldrar skulle våga äventyra sina barns möjligheter till att få en hög utbildning, genom att misshaga de sittande politikerna och byråkraterna - närhelst dessa har makten över utbildningsmöjligheterna för ungarna?

Jag tror att Obama är en maktmänniska som förstår vad det handlar om. Han är inte som de gammaldags kommunisterna. Han inriktar sig inte på att kontrollera i första hand den tunga industrin. Han vill i stället att staten skall kontrollera den moderna informationsteknologin och universiteten.

Obama är en "smart" räv på jakt efter makt!

Men han räknar fel. Intellektet kan inte kontrolleras och styras. Om man berövar en tänkare hans frihet, blir resultatet att han slutar att tänka speciellt mycket. Vetenskapsmännen i Sovjetunionen var ju oerhört mycket mindre produktiva än vetenskapsmännen i sådana relativt fria samhällen som USA, Västtyskland och Japan. Det var därför som ryssarna levde inte långt över svältgränsen ända in på 1980-talet - samtidigt som massorna i västländerna uppnådde en hög välfärdsnivå. Och att Sovjetunionen lyckades skaffa sig kärnvapen och rymdteknologi, berodde på att de helt sonika stal teknologin från USA och kidnappade många av vetenskapsmännen från det besegrade Tyskland vid slutet av Andra världskriget.

Så om Obama lyckas förverkliga sin dröm - att förslava tänkarna - kommer han att finna att han så småningom bara regerar över ett fattighus. USA kommer att återgå till att bli ett förindustriellt fattigt samhälle, om den amerikanska staten lyckas ta makten över tänkarna och ekonomin. Obama är helt enkelt en socialist (av den ”bruna” sorten, inte av den ”röda” sorten!). Han trängtar efter makt. Han ser friheten som ett ont (det var därför han demoniserade sådana harmlösa moderna teknologier som iPod och iPad). Han vill vara en diktator över tänkarna. Det var budskapet som i alla fall jag läste in i Obamas tal till avgångsklassen vid Hampton University.

Och studenterna som Obama talade till bara applåderade artigt! Därför att de antagligen var så filosofiskt okunniga att de inte uppfattade att han ville göra just dem, framtidens högutbildade intellektuella, till sitt boskap!

Lars Vilks och den svenska statens ansvar

Victoria Thoors skriver här på Newsmill [Jag skrev detta inlägg ursprungligen som ett motinlägg mot Victoria Thoors på debattsajten Newsmill på våren av år 2010.] att det är Lars Vilks som borde be om ursäkt. Hon skriver – ”bättre sent än aldrig”.

Varför skriver inte Victoria Thoors att de muslimska extremisterna som har hotat med att de ska mörda Lars Vilks, och som faktiskt har satt en del mordförsök mot honom i verket, skall be om ursäkt? Att försöka mörda någon är faktiskt ett oerhört allvarligt lagbrott.

Men att förolämpa människors religion däremot, är på sin höjd oartigt.

Och svenska kommunister har förolämpat Sveriges kristnas´ religion många gånger. Victoria Thoors klagar på att Lars Vilks har visat ”stötande klipp där muslimer medverkar i sexuella akter som går emot deras tro”. Ja – och? Svenska konstnärer med vänstersympatier har gjort ”konstverk” där Jesus Kristus deltar i sexuella akter som går emot den kristna tron. Om inte jag minns fel gjordes ett ”konstverk” här i Sverige för några år sedan, som framställde Jesus som en ”läderbög” (ursäkta uttrycket, jag avser inte att själv ringakta de homosexuella), och han avbildades deltagande i en sexuell akt med en man. Och denna ”konstverk” visades upp offentligt, om jag inte minns fel. Om de svenska kristna kan förväntas tåla sådana provokativa konstverk – varför skall vi inte ha lika höga förväntningar på muslimerna att uppvisa tolerans för avvikande åsikter om deras religion?

Och jag är ingen hycklare. Jag är anhängare av en kontroversiell filosofi, som kallas för objektivismen. Och denna filosofis upphovskvinna, Ayn Rand - som var av judisk påbrå - har ofta liknats vid nazisterna. Men jag kräver inte att de uslingar som smäder Ayn Rand på detta grova sätt skall utsättas för mord, eller ens censur. Jag respekterar yttrandefriheten.

Det är visst någon som inte tar sitt ansvar här. Men det är inte Lars Vilks som felar. Det är den svenska staten som inte tar sitt ansvar. Den svenska staten har en förbannad skyldighet att skydda samtliga svenskar mot våldshot. Även konstnärer som förolämpar religioner.

Det är faktiskt en del av yttrandefriheten att man har rätt att göra yttranden som somliga upplever som förolämpningar. Jag har själv utsatts för förolämpningar, utan att få för mig att jag skulle mörda min förolämpare. Organet för Fria Moderata Studentförbundet, Svensk Linje, skämtade i ett nummer för några månader sedan att jag, henriku (och de nämnde mig vid namn), var ”Sveriges ledande sadist” (om jag minns orden rätt, de kallade mig i alla fall för ”sadist”). Men jag tog inte illa upp – jag tyckte bara att det var en kul grej (om du undrar varför Svensk Linje drog till med att skämta att jag är "Sveriges ledande sadist" så ska du veta att jag råkar vara "kinky", som man uttrycker det på det engelska språket).

Vad skall den svenska staten göra för att skydda Lars Vilks mot våld från militanta islamister, som anser att han förolämpar deras religion? Den bör ställa dessa islamister inför rätta för samtliga eventuella mordförsök, eller anstiftan till mord, och döma dem till långa fängelsestraff! Om en islamist anser att han har en rätt att använda våld mot Lars Vilks, för att han (islamisten) inte gillar Vilks´ kritiska inställning till Islam – vilka rationella argument kan då samma islamist tillgripa när vi svenskar använder våld mot honom (islamisten) för att vi inte gillar hans åsikter? Om islamister har en rätt att använda våld mot svenskar vars åsikter de råkar ogilla - har inte då vi svenskar en rätt att använda våld mot islamister vars våld vi ogillar? Och om islamisterna inte gitter vara logiska och rationella – ja, då kan vi inte handskas med dem på annat sätt än det som vi använder för att handskas med irrationella och vilda djur. D.v.s. våld!

Vi svenskar som sätter värde på friheten har inte råd att försöka blidka islamisterna som hatar friheten. Om vi ger dem ett lillfinger kommer de att ta hela armen. Om vi tillåter dem att komma undan med att hota modiga dissidenter som Lars Vilks, kommer de bara att uppmuntras till att fortsätta att hota dessa dissidenter. Och resten av oss också så småningom. Om vi är ”snälla” mot islamisterna, kommer de inte för den skull att bli tacksamma och ”snälla” mot oss tillbaka. De kommer bara att utnyttja vår ”snällhet” för att blåsa oss på vår frihet. Du vet hur det är med en brottsling. Om du försöker blidka honom genom att vara snäll mot honom, kommer han bara att våga försöka göra dig ännu mera illa.

Det går inte att kompromissa med religiösa fanatiker vars vilja är att döda dig.

Under det kalla kriget fanns det kommunister här i Sverige som ville att vi skulle rusta ner, för att inte ”provocera” Sovjetunionen. Dessa kommunister gick Moskvas ärenden. Idag finns det vänstermänniskor, som Victoria Thoors (antagligen, jag vet inte säkert om hon är vänster), som förespråkar att vi skall ge vika för de islamistiska totalitärerna. På samma sätt som många av de inhemska kommunisterna förr i tiden ville att vi skulle låta bli att försvara oss mot Sovjetunionen, vill många av dagens multikulturalister att vi skall låta bli att försvara oss mot den islamistiska totalitarismen. Låt dem inte lyckas! På samma sätt som Sovjetunionen kunde besegras under 1900-talet, kan islamismen besegras under 2000-talet. Det gäller bara att inte ge vika! Svenska staten måste ta sitt ansvar för att skydda Lars Vilks - och resten av oss också - mot de reaktionära islamistiska våldsverkarna.

Hur statens (dåliga) pengar skapar ekonomiska kriser

”Kapitalismen har misslyckats! Det var ett misstag att avreglera ekonomin! Ingen tror längre på laissez-faire!”, skriker politiker som Frankrikes premiärminister Nicolas Sarkozy, ekonomer som Paul Krugman och miljontals ”män på gatan”. De inbillar sig att den nu pågående ekonomiska katastrofen [Jag skrev ursprungligen denna essä på våren av år 2010, strax efter en svårartad kris i världekonomin.] är en kris som har orsakats av den otyglade kapitalismen.

Men om man granskar fakta - och om man skaffar sig rationella filosofiska och nationalekonomiska kunskaper - då ser man genast att krisen har orsakats av kapitalismens motsats. D.v.s, man ser att den har skapats av étatismen. M.a.o. - man ser att den har skapats av statliga interventioner i ekonomin. Det är enkannerligen socialismen i penning- och finansväsendet som skapar inflationsbubblorna - och som därmed skapar depressionerna som följer när inflationsbubblorna så småningom spricker.

Idén att kapitalismen orsakar konjunktursvängningar är en idé vars utbredning i världen idag till stor del beror på Karl Marx´ intellektuella inflytande. Marx förkunnade som bekant att kapitalismen bär inom sig inneboende kontradiktioner. Dessa kontradiktioner är, enligt Marx, naturlagsmässigt bestämda till att orsaka dels återkommande ekonomiska kriser och dels arbetarklassens successivt allt mera extrema misär. Den senare av Marx´ förutsägelser har förresten fortfarande inte slagit in överhuvudtaget.

Men det kan synas att Marx hade rätt i den första förutsägelsen. Med ungefär tio års mellanrum har västländerna gång på gång drabbats av inflationsbubblor och recessioner eller depressioner.

Men detta är bara ytterligare ett exempel på att problem som orsakas av socialistiska interventioner i ekonomin skylls på kapitalismen. Kapitalismen görs till syndabock för socialismens brister.

Ta den nu pågående krisen. Den hade sin upprinnelse i en våg av vårdslös utlåning från bankerna och finansbolagen till hushåll och företag - många av vilka inte hade en realistisk chans att betala tillbaka sina lån.

Kan verkligen laissez-faire, bristen på centrala kontroller och styrmedel, spontant leda till en våg av vårdslös kreditgivning? Verkar det plausibelt att hundratusentals bankmän skulle göra precis samma misstag samtidigt - och spontant? Nej, slumpen skulle kunna göra att några enstaka bankmän gjorde samma misstag samtidigt - d.v.s. att de lånade ut för mycket pengar samtidigt. Men de skulle i en fri ekonomi balanseras av att andra bankmän gjorde motsatta misstag - d.v.s. var för restriktiva med att låna ut pengar. Och de bankmän som lånade ut för mycket pengar, samt även de som lånade ut för litet pengar, skulle rensas ut ur ekonomin av konkurrensen. Arbetsköparna till de bankmän som lånade ut pengar för lättvindigt skulle inte få tillbaka dessa utlånade pengar. Dessa arbetsköpare skulle givetvis säga upp de inkompetenta bankmännen ifråga. Och arbetsköparna till de bankmän som var för restriktiva med att låna ut pengar skulle gå miste om vinsterna som de annars hade gjort på pengarna som borde ha lånats ut. När arbetsköparna upptäckte att de gick miste om vinster skulle de givetvis säga upp dessa överdrivet fega bankmän.

Så konkurrensen skulle sörja för att den stora majoriteten av bankmän skulle vara förnuftiga och skulle låna ut lagom mycket - om inte någon yttre kraft tubbade dem till att låna ut för mycket pengar eller för litet pengar.

Men en sådan yttre kraft har existerat i samtliga länder i världen i minst ett hundra år. Den kraften är papperspengar, d.v.s. det som på engelska kallas för ”fiat money”. Fiat-pengar har inget med billiga bilar att göra. Begreppet ”fiat” är ett latinskt ord som betyder ungefär ”påbud”.

Fiat-pengar är pengar som inte har något värde i sig - till skillnad från exempelvis guldpengar eller silverpengar eller t.o.m. snäckskalspengar. Fiat-pengar är pengar som anses vara värda något bara därför att institutionen, i praktiken alltid en stat, som ger ut dessa pengar påstår att de är värda något.

Den krona som vi har i Sverige idag, är ett exempel på en fiat-penning. Ty vilket värde har egentligen en hundring - eller ens en tusenlapp? Sedlarna ifråga fyller inte ens funktionen som toalettpapper speciellt väl. Folk tror att kronan har ett värde bara därför att svenska staten säger att den ”garanterar” kronans värde. Så länge som svenskarna (och Sveriges handelspartners) litar på svenska statens ”garanti”-uttalande - just så länge upprätthålls fiktionen att papperskronan har ett värde. Men närhelst folk tappar förtroendet för svenska staten - då försvinner kronans värde ut i tomma intet.

Hur orsakas lättsinnig kreditgivning av fiat-pengar? Den orsakas av en lättsinnig utgivning av själva fiat-pengarna. När pengarna får sitt värde blott och bart utav statens garanti - då står det staten fritt att prångla ut mera och mera och mera sådana pengar, och bara försöka sig på att ”garantera” att dessa pengar är värda lika mycket som de tidigare existerande pengarna. Det kostar ju staten nästan ingenting att trycka upp några tusen, eller några miljarder, nya kronor i form av sedlar eller i form av noteringar på elektroniska bankkonton. Sedan säger staten bara de magiska orden "Staten går i god för dessa nya pengars värde. Så Ni har inget att oroa Er för, gott folk!”. Så de nyskapade pengarna accepteras. Och tänk bara vad många sköna röster politikerna kan köpa med de offentliga utgifterna som dessa nyskapade pengarna kan finansiera!

När staten skapar nya fiat-pengar så tar den förstås inte sedlarna från sedelpressarna och betalar ut dessa sedlar direkt till bidragstagarna och de offentligt anställda. Det skulle vara ett alltför uppenbart korrupt tillvägagångssätt.

Staten är listigare. Den använder banksystemet som omväg för att föra in de nyskapade fiat-pengarna i ekonomin. De använder först de nyskapade pengarna till att öka bankernas reserver. Ökade reserver innebär för bankerna att de kan låna ut mera pengar. Det är nämligen så att i dagens finanssystem så tillåts bankerna att skapa ur tomma luften, och sedan låna ut, en viss multipel av den mängd reserver de innehar.

Om bankerna, t.ex., är av lagen tillåtna att skapa och låna ut högst tio gånger så mycket pengar som de har i reserver - och X bank har en miljard kronor i reserver - då kan X bank skapa och låna ut högst tio miljarder kronor. (Om jag förstår saken rätt, är dock Sverige numera ett av ytterst få länder i världen där de privata bankerna inte har några som helst reservkrav. Men det betyder ju att de svenska bankerna är tillåtna att låna ut precis hur mycket pengar de känner för – och det är väl inte bra det heller?). Om nu staten fördubblar penningmängden, då finner X bank att den plötsligen har två miljarder kronor i reserver. Nu kan den skapa och låna ut högst tjugo miljarder kronor istället!

Nu är det ju så att utlåning av pengar är vad de flesta banker tjänar huvuddelen av sina vinster på. Säg att utlåningsräntan är 4 %. Då tjänar X bank 400 miljoner kronor brutto på att skapa och låna ut tio miljarder kronor. Men om staten ökar penningmängden, och X bank nu har två miljarder kronor i reserv istället för bara en miljard? Då kan X bank skapa och låna ut tjugo miljarder kronor istället - och då tjänar banken 800 miljoner brutto istället för bara 400 miljoner brutto. Så när staten ökar penningmängden, och därmed ökar bankernas reserver, har bankmännen ett mycket starkt incitament till att öka penningmängden och utlåningen i nästan exakt samma grad (proportionellt) som staten ökar deras reserver med den första omgången nyskapade pengar. De tjänar grova pengar på det.

Så vårt blandekonomiska system fungerar idag så att det står staten fritt att skapa nya pengar ur tomma luften. Dessa pengar som skapas i det första steget i processen blir sedan till reserver i bankerna. Vilket gör det möjligt, och nästan oundvikligt, att bankerna sedan i sin tur ökar penningmängden ännu mera i syfte att tjäna pengar på att låna ut med ränta de nyskapade pengarna.

Och när bankerna börjar skapa och låna ut mera pengar - då gör de snart slut på de ”goda” potentiella låntagarna. Det finns ju inte hur många hushåll och företag som helst som har en hög kreditvärdighet - och de som initiallt har en god kreditvärdighet behåller den inte om och när de lånar ännu mera. Så om bankerna ska kunna låna ut mera pengar, och därmed göra större vinster, när staten ökar penningmängden - då måste de förr eller senare sänka kraven på låntagarnas kvalitet.

Så i ett system med statliga fiat-pengar tenderar staten att öka penningmängden mera och mera år efter år i syfte att underlätta finansieringen av populära offentliga utgifter - och som en följd av detta tenderar de privata bankerna att skapa och låna ut mera och mera pengar på ett lättsinnigt sätt för att öka sina vinster.

PENNINGPOLITIKEN OCH DEN REALA EKONOMIN

Men orsakar den av staten framdrivna expansionen av penningmängden och kreditgivningen, d.v.s. inflationen, högkonjunkturer i den ”reala” ekonomin? M.a.o. kan en ökad fart på penningskapandet och kreditgivandet orsaka en ökad fart på produktionen av varor och tjänster?

Svaret är att inflationen inte kan öka själva produktionen - men att den kan skapa en illusion av ökad produktion - en illusion som oftast lyckas övertyga/lura de allra flesta av medborgarna.

Nyckeln till en förståelse av detta förhållande är teorin om hur inflationen orsakar felinvesteringar och omfördelningar.

Låt oss ta ett konkret exempel från den senaste gångna tidens verklighet.

Under det första decenniet på det nya årtusendet skapade den svenska staten fiat-pengar ur tomma luften, den pumpade sedan in pengarna i banksystemet och såg samtidigt till med hjälp av bostadssubventioner att göra bostadsbyggandet artificiellt lönsamt. Eftersom bostadsbyggandet hade gjorts lönsammare än de övriga, osubventionerade investeringsområdena lånade bankerna ut mycket av de nyskapade pengarna till just bostadsbyggare. Detta skedde dessutom till lägre räntor än de som skulle ha kommit till stånd statens skapande av nya pengar ur tomma luften förutan. Ty de nya pengarna som lånades ut utgjorde en ökning av utbudet av lån, jämfört med det utbud av lån som hade förekommit de nya pengarna förutan. Detta ökat utbud av lån tryckte ner räntorna på lånen.

Eftersom räntorna på lånen var artificiellt låga, och eftersom bostadsbyggandet dessutom erhöll subventioner från staten, visade bostadsbyggarnas kalkyler att de fick mycket stora vinster över när de använde dessa lånade pengar till byggandet av bostäder. Så de satt igång byggandet av väldigt många  bostäder - som finansierades med billiga lån.

Detta medförde att de lånefinansierade bostadsbyggarna måste gå ut och köpa mycken cement, byggmaskiner, tegel o.s.v. Bostadsbyggarnas höga efterfrågan på cement, byggmaskiner, tegel o.s.v. drev upp priserna på dessa varor. Dessutom finge bostadsbyggarna använda en del av sina lånade fiat-pengar till att betala ut löner till byggnadsarbetare. Byggnadsarbetarna, samt tillverkarna av cement, byggmaskiner, tegel o.s.v - de spenderade givetvis dessa "nytillverkade" fiat-pengar. Detta började driva upp priserna på sådana saker vars försäljning berodde på nybyggandet - t.ex. heminredning, el-varor, VVS-varor o.s.v. Så småningom började bostäderna som höll på att byggas att närma sig slutskedet i byggandet. Det började bli dags för bostadsbyggarna att låta installera elledningar, badkar, toalettstolar, tvättfat o.s.v. i bostäderna. Men nu visade det sig att dessa varor kostade mera än bostadsbyggarna hade räknat med när de gjorde sina kalkyler inför påbörjandet av byggandet! Så det visade sig att de inte gjorde så pass stora vinster som de hade räknat med. Det fanns rentav en risk för att deras bostadsprojekt skulle visa sig bli olönsamma. Därför började aktiviteten inom byggnadsindustrin avta och så småningom rentav gå nedåt. Och det började bli konkurser och arbetslöshet.

Detta konkreta exempel från, ungefär, åren 2002 till 2007, illustrerar principen att fiat-pengarna som staten skapar ur tomma intet hamnar i vissa individers och företags händer före andras. Alla ekonomiska aktörer får inte de nya pengarna samtidigt. Och detta förhållande har konsekvenser. Nämligen att de som får pengarna först, innan priserna har hunnit stiga som en följd av penningskapandet - dessa lyckligt lottade ekonomiska aktörer får mera köpkraft än de som får pengarna senare, då priserna har hunnit stiga. Och den ökade köpkraft som de förstnämnda får initialt - den försvinner naturligtvis så snart priserna stiger! Och då blir det konkurser och arbetslöshet.

De affärsmän som får de nyskapade fiat-pengarna först, uppmuntras av tillgången till dessa pengar till att investera i just den bransch som de råkar befinna sig i - som t.ex. byggbranschen. Detta har som följd att det blir överinvesteringar i just den branschen - och motsvarande underinvesteringar i andra branscher. Orsaken till den nu pågående fastighetskrisen i västländerna är att västländernas regeringar har, med inflationspolitik i kombination med en aktiv bostadspolitik, drivit fram ett alltför omfattande byggande av fastigheter - i synnerhet bostäder. För mycken stål, cement och andra resurser har använts till att bygga egentligen överflödiga bostäder - och för litet stål, cement och andra resurser har gått till byggandet av den viktiga men eftersatta infrastrukturen (som broar, vägar, vatten- och avloppssystem, o.s.v.) i västländerna under de senare åren. Nu måste det missförhållandet korrigeras - och denna process kommer att bli smärtsamt.

Så inflation orsakar slöseri med resurser - genom att orsaka felinvesteringar. En felinvestering är förstås en investering i ”fel” del av ekonomin. Det är, t.ex., fråga om en felinvestering om en mängd pengar (och resurser) går till produktionen av skor i en situation då dessa pengar (och resurser) mera behövs till en produktion av flera byxor. Det vore ju inte bra om vi alla hade tio par skor, men bara ett enda par byxor - därför att för mycken pengar (och resurser) hade investerats i skotillverkningen - och som en följd av det för litet pengar hade investerats i tillverkningen av byxor.

PENNINGINFLATION FÖRSTÖR EKONOMIN

Inflation kan sägas skapa ekonomisk aktivitet, men det blir en slösaktig sådan - slösaktig i ordets egentliga mening - d.v.s. det blir en destruktiv ekonomisk aktivitet. Det blir en ekonomisk aktivitet där reala resurser förbrukas - istället för att förmeras.

Vi kan beskriva inflationsprocessen - d.v.s. det som sker när inflationen förstör ekonomin - med ett tankeexperiment.

Anta att du ska flyga med ett flygplan från Stockholm till New York. Anta att du behöver tjugotusen liter flygfotogen för att klara flygningen (Jag vet inte vad den korrekta siffran är, detta är ju bara ett tankeexperiment.). Innan du ska lyfta från flygplatsen i Stockholm kollar du bränslemätaren. Den visar att du har tjugofemtusen liter flygfotogen i tanken. Så du lyfter från flygplatsen och räknar med att komma fram.

Sedan, när du befinner dig några hundra kilometer ute över Atlanten, råkar du knacka på bränslemätaren och upptäcker då att det var fel på den. Visaren hade fastnat vid tjugofemtusen liter på bränslemätarens tavla. I själva verket visar bränslemätaren, nu när du nu har knackat på den, att du bara har tiotusen liter flygfotogen i tanken. Du tänker tanken ”Kanske borde jag vända om och återvända till Stockholm innan det blir för sent. Jag har ju faktiskt inte tillräckligt med bränsle för att komma fram till New York”.

Men, så tänker du ”Om jag avbryter flygningen, kommer passagerarna att bli jättemissnöjda. Deras planer blir rubbade. De får inte den behagliga flygresa som de hade räknat med. De kommer att utkräva skadestånd. Flygbolaget kommer att förlora pengar. Det kan bli obehag för mig, Så jag måste fortsätta”. Så du sätter pekfingret på visaren på bränslemätaren och tvingar den till att visa att du har tillräckligt med flygfotogen i tanken för att komma fram till New York. Och så säger du på högtalaren till passagerarna ”Vädret är fint. Vi håller tidtabellen. Vi kommer att landa i New York om fem timmar och trettiofem minuter”.

Vi kan räkna ut med a-et hur din flygning kommer att sluta. Flygbränslet kommer att ta slut efter bara halva resan och ditt plan kommer att krascha mitt i Atlanten. Du och passagerarna kommer alltihopa att dö.

Det är likadant med en ekonomi. Att sätta igång ett investeringsprojekt är som att lyfta från en flygplats för att flyga över Atlanten. I det första fallet måste du veta att det finns tillräckligt mycket resurser, d.v.s. sparat kapital, för att räcka till för att fullborda hela investeringen och inte bara de första stegen av den. I det andra fallet måste du veta att du har tillräckligt med flygfotogen i tanken för att det ska räcka för att föra planet hela vägen över Atlanten. Det som visar hur mycket flygfotogen du har i tanken är en bränslemätare. Det som visar hur mycket kapital som finns tillgängligt till ditt investeringsprojekt är räntan. Räntan (eller rättare sagt räntorna) är en sorts ekonomins bränslemätare.

När en stat skapar fiat-pengar ur tomma luften sänker den räntorna på konstgjord väg, så att räntorna signalerar att det finns mera sparat kapital i ekonomins ”bränsletank” än vad som verkligen är fallet. Detta lurar affärsmännen till att sätta igång överambitiösa investeringsprojekt. När investeringsprojekten har kommit en bit på väg börjar sedan räntorna att stiga - eftersom sparkapitalet då börjar ta slut. Då brukar staten trycka ner (mestadels de korta) räntorna, genom att skapa ännu mera fiat-pengar - ungefär som den där fiktiva flygplanspiloten som tryckte med fingret på visaren på bränslemätaren - för att dessa räntor inte ska göra det synbart att sparkapitalet (likt flygfotogenet) håller på att ta slut.

Politikerna vill ju inte avbryta de orealistiska investeringsprojekten - d.v.s. de vill inte avbryta inflations-högkonjunkturen. Därför att då skulle ju väljarna bli missnöjda. En lågkonjunktur är ju obehaglig - likt en avbruten flygresa. Så, likt den dumdristiga flygplanspiloten i mitt tankeexperiment, håller politikerna igång inflations-högkonjunkturen så länge de bara kan - d.v.s. tills sparkapitalet tar slut och ekonomin då kraschar ungefär som ett flygplan vars bränsle har tagit slut.

I verkliga livet brukar inflations-högkonjunkturer tack och lov avbrytas innan sparkapitalet tar slut helt och hållet. Politikerna brukar inte våga fullborda det ekonomiska självmordet. De brukar släppa fram en lågkonjunktur till slut. Men om politikerna inte biter i kulan - d.v.s, om de inte låter räntorna stiga och penningmängdstillväxten avta och låter ekonomin gå in i en lågkonjunktur - då fortsätter bubblan tills sparkapitalet tar slut helt och hållet och folk börjar svälta. Som i dagens Zimbabwe och Venezuela. Om inte politikerna släpper fram en lågkonjunktur innan det blir för sent, slutar det hela i en förödande hyperinflation och kollaps och svältkatastrof.

Men det är ju ett enormt slöseri med resurser att påbörja överambitiösa flygresor (d.v.s. skapa inflations-högkonjunkturer) och sedan vända om (d.v.s. släppa fram lågkonjunkturer) för att man har räknat fel om hur mycket bränsle man hade när man lyfte. Tänk vad mycket bränsle (d.v.s. sparat kapital) och tid (d.v.s. arbete) man slösar bort! Det vore mycket bättre att inte jiddra med bränslemätaren (läs räntorna) till att börja med.

Det ovanstående utgör en aningen överförenklad förklaring till hur statens pengar alltid skadar ekonomin. Du kan läsa en mera ingående redogörelse för detta ämne i boken Capitalism, en heltäckande bok om nationalekonimins grunder, författad av den objektivistiska nationalekonomen dr. George Reisman (publicerad av Jameson Books, USA).

Pengarnas roll i ekonomin

Vad är pengar? I grund och botten är de ett hjälpmedel för tänkande, precis som språk och måttenheter. Och ”en krona” är ett mått på ekonomiskt värde, precis som ”en meter” är ett mått på längd.

Att vi har begreppen ”meter”, ”foot” o.s.v. gör det möjligt att bygga broar, att resa till månen, att dyka till havsbotten, att göra flygresor över Atlanten, att odla spannmålsfält, att borra oljebrunnar, att gräva tunnlar m.m. Att vi har begreppen ”krona, ”dollar” o.s.v. gör det möjligt att bedriva allsköns komplicerade ekonomiska aktiviteter. Vi skulle bl.a. omöjligen kunna ha en arbetsdelningsekonomi utan pengar. Utan pengar skulle hela vårt moderna industri- och välfärdssamhälle vara en omöjlighet.

En arbetsdelningsekonomi är en ekonomi där olika individer specialiserar sig inom produktionen av olika varor och tjänster. Varje enskild människa blir en expert på att producera en viss vara eller tjänst istället för att behöva vara en allt-i-allo. Välfärden blir givetvis större när inte varje medborgare måste odla sitt egen spannmål, baka sitt eget bröd, bygga sitt eget hus, trycka sin egen dagstidning, tillverka sina egna skor, tillverka sin egen TV, tillverka sin egen bil o.s.v.

Men i en arbetsdelningsekonomi måste varje medborgare byta det hon själv tillverkar mot de övriga varorna och tjänsterna som hon behöver för att leva. Spannmålsbonden t.ex. måste byta sin spannmål mot bagarens bröd, byggnadsarbetarnas hus, förlagets dagstidning o.s.v. Då måste spannmålsbonden kunna jämföra värdet av sitt spannmål med värdet av en limpa bröd, ett hus, en dagstidning o.s.v. Och han måste dessutom kunna jämföra värdet av en limpa bröd med värdet av ett hus, en dagstidning o.s.v. Han måste kunna jämföra värdet av varje vara och tjänst som han konsumerar med värdet av var och en av de övriga tusentals varorna och tjänsterna som han konsumerar. Hur ska han hålla i sitt huvud ett otals olika idéer i stil med – ”en skopa spannmål är värt en halv limpa rågbröd, en tvåplansvilla är värt etthundratjugoåtta tusen dagstidningar, ett par fina skor är värda en nittondel av en färg-TV o.s.v.?

Och tillvaron skulle bli ännu svårare för en affärsman som ville planera sin firmas produktion om det inte fanns pengar. Han vill ju att resultatet av sin firmas produktion ska bli större än resurserna som förbrukas i produktionen. Men hur skulle han kunna relatera produktionsresultatet till värdet av insatsfaktorerna utan pengar? Hur skulle han kunna ha en aning om han hade gjort en vinst - om allt han visste var att hans firma hade producerat, säg, 100 tunga lastbilar, till priset av 113.540 mantimmars arbete av flera hundra olika sorters fabriksarbetare, 36.430 mantimmars arbete av flera dussintals olika sorters tjänstemän, 144 ton stålplåt av dussintals olika tjocklekar och kvaliteter, 12 ton av dussintals olika sorters plast, 73 kilometer av en mängd olika dimensioner av kopparkabel, 253 kvadratmeter fönsterglas, 264.970 stycken av flera tusen olika sorters skruvar, 22.640 personalluncher, 86 stycken flygresor för sina försäljare, 2.880.000 kilowattimmar elektricitet o.s.v.? Hur skulle en affärsman relatera värdet av de tusentals olika varorna och tjänsterna som användes i produktionen till resultatet av produktionen, om han inte kunde mäta alla dessas värden, samt produktionsresultatets värde, med ett gemensamt måttstock - pengar? Och hur skulle affärsmannen kunna relatera värdet av tusentals olika produktionsfaktorer till varandra, så att han kunde räkna ut om han t.ex. skulle använda mera plast i produktionen och mindre stål, eller mera elektricitet, och mindre lönearbete - om han inte kunde mäta alla dessa insatsvarors värden med samma måttstock - nämligen pengar?

Existensen av pengar möjliggör för både producenter och konsumenter att tänka om ekonomiska frågor. Pengar spelar en liknande roll i människans ekonomiska liv som språk spelar i människans tillvaro rent allmänt.

Hur skulle samhället se ut utan några tidningar, romaner, textböcker o.s.v.? Det skulle vara ett fattigt, handikappat samhälle. Tja - ett samhälle utan pengar skulle vara lika fattigt och handikappat som ett samhälle utan språk. På ett liknande sätt som tidningar, romaner, textböcker o.s.v. inte skulle kunna existera om inte språk existerade - skulle inte sådana verktyg för organiserandet av den moderna produktionen som resultaträkningar, balansräkningar, vinstkalkyler o.s.v. skulle inte existera, om inte pengar existerade.

PENGARNAS FUNKTION

Pengar har flera funktioner.

Pengar fungerar som ett sätt att ”lagra” värde. Man kan producera en limpa bröd och sälja den, men vänta med att konsumera upp det som man fick när man sålde limpan. Man kan ju sätta in likviden på ett bankkonto.

Pengar fungerar som ett särdeles smidigt bytesmedel. Om man vill byta ut en limpa bröd mot ett paket glödlampor, behöver man inte gå runt och leta tills man hittar någon som råkar vilja byta ut ett paket glödlampor mot just en limpa bröd. Man säljer bara brödlimpan för pengar - och köper sedan ett paket glödlampor med pengarna.

Men pengarnas allra viktigaste funktion är att fungera som ett tankeredskap. Affärsmän skulle inte kunna organisera och planera produktionen om inte pengar funnes. Hushåll skulle inte kunna planera sina hushållsbudgeter och planera sina inköp om inte pengar funnes. Investerare skulle inte kunna bedöma vilka investeringar vore de  vettigaste om inte pengar funnes. Kort sagt skulle människor inte kunna leva sina liv i ett modernt samhälle om inte pengar funnes.

OBJEKTIVA PENGAR

Och nu kommer vi till en viktig sanning om pengar. För att de ska kunna utföra sin livsviktiga roll i det moderna samhället på ett tillfredsställande sätt måste pengarna vara objektiva. Pengarnas värde får inte fluktuera godtyckligt.

Det skulle väl vara omöjligt att bygga bostäder, broar, vägar o.s.v. om meterns längd kunde ändras godtyckligt från dag till dag? Jo - och det skulle likaså vara omöjligt för människor att tala och umgås med varandra, om definitionerna på orden som de använde ändrades godtyckligt från dag till dag.
Och likaså - ju mera som pengarnas värde förändrades godtyckligt från dag till dag, desto svårare skulle det bli att hålla produktionen igång. Ju mera som pengarnas värde fluktuerar godtyckligt, desto svårare blir det att planera produktionen och att organisera den. Ju mera och ju snabbare som pengarnas värde förändras godtyckligt, desto mera slöseri och förstörelse av värden uppstår i ekonomin.

Desorganisationen av produktionen är illa nog i dagens Sverige och USA - två samhällen där pengarnas värde förändras relativt långsamt. Anarkin i produktionen är/var ännu mycket värre i sådana samhällen som dagens Zimbabwe och Weimar-republikens Tyskland - två samhällen där pengarnas värde förändras/förändrades ännu mycket snabbare.

Hur får man då till stånd objektiva pengar? Det korta svaret är att pengarna måste bestå av en fysisk enhet - en enhet som människor kan relatera till sig själva på ett varseblivningsmässigt sätt. Ett objektivt mått på längd t.ex. skapas genom att människor tar en stång av något slag, kapar den till en längd som är ungefär densamma som en människas underarm och säger sedan att just denna stång är en meter [Jag är medveten om att det inte var så det gick till i historien när metern "uppfanns", men kunde ha gått till så - såsom när enheten "foot" skapades i medeltidens England, då var det längden på kungens fot som definierade enheten.].

Sedan kan människor mäta större avstånd, avstånd som är för stora för att varseblivas direkt, genom att säga att ettusen av dessa stänger lagda en efter en, utgör en kilometer. Och sedan att ett visst antal kilometer utgör en parsec. På så vis kan människor till slut mäta avstånden till stjärnorna. O.s.v.

Människor kan sedan även mäta avstånd som är för små för att varseblivas direkt - genom att dela upp metern och säga att exempelvis en miljondels meter utgör en mikrometer, och att en tusendels mikrometer utgör en nanometer. O.s.v. På så vis kan människor till slut mäta diametern på atomer.

För att skapa ett objektivt mått på värde måste människor ta ett konkret exempel på ett värde - på ett värde som kan varseblivas direkt. De kan t.ex. ta en vis art av snäcka av en viss art och storlek, om de lever på en ö i Söderhavet, och sedan använda den som pengar. Men av olika skäl är det ännu bättre att ta en viss mängd guld, t.ex. ett uns, och säga att detta utgör det grundläggande ekonomiska värdemåttet. Därför att sedan kan man relatera värdet av ett ofantligt antal olika varor och tjänster med varandra genom att bara ra reda på hur många uns, eller vilken bråkdel av en uns, guld var och en av dem är värda.

En fysisk vara, som guld, fungerar som en objektiv sorts pengar av den enkla metafysiska anledningen att den inte kan skapas ur tomma intet - såsom papperspengar (eller rättare sagt s.k. "fiatpengar") kan. Eftersom den hos mänskligheten existerande mängden av en fysisk vara, som guld, inte kan förändras helt godtyckligt så kan dess´ värde inte förändras godtyckligt heller. Detta förhållande ger sådana pengar stora fördelar över papperspengar.

När pengarna är objektiva kan produktionen integreras i stor skala. Produktionen över stora avstånd kan integreras. Produktionen över långa tidsperioder kan integreras. Och väldigt komplex produktion kan integreras.

EKONOMISK INTEGRERING ÖVER AVSTÅND

Så här kan produktionen integreras över stora avstånd. Om svenskarna hade en krona, vars värde var godtycklig - och kineserna hade en yuan, vars värde likaså var godtycklig - då blir det svårt för dem att bedriva handel med varandra, och produktionen i Sverige skulle aldrig kunna bli integrerad med produktionen i Kina. En svensk affärsman skulle kanske veta att ett ton järnmalm som han skulle vilja sälja i Kina var värt, säg, 500 kronor - men hur ska han veta hur många yuan det var värt? Och en kinesisk affärsman kanske skulle veta att ett hundra kilo thé som han skulle vilja sälja i Sverige var värt, säg, 300 yuan - men hur skulle han kunna veta hur många kronor det var värt? Svenskarna och kineserna skulle i bästa fall bara kunna bedriva byteshandel med varandra om de saknade objektiva pengar. Och de skulle inte kunna integrera sina komplexa ekonomier med varandra på de villkoren.

Men anta att en svensk krona alltid var värd, säg, fem gram guld. Och att ett kinesiskt yuan alltid var värd, säg, tio gram guld. Då skulle både svenskarna och kineserna veta att en krona alltid är likvärdig med ett halvt yuan. Då skulle det bli lätt att räkna ut att ett ton svensk järnmalm är värt 250 yuan och att ett hundra kilo kinesisk thé är värt sexhundra kronor. Det skulle genast bli enkelt för svenskar och kineser att börja handla med varandra. Och då skulle också deras ekonomier kunna sammanlänkas och integreras. Det hela skulle gagna den internationella handeln enormt. Med ökad välfärd som följd.

EKONOMISK INTEGRERING ÖVER TID

Så här kan produktionen integreras över långa tider. De resurser som inte konsumeras för stunden kommer att investeras, så att de möjliggör produktion av mera varor och tjänster i framtiden. Vinstintresset och marknadsräntan kommer att sörja för att dessa resurser som investeras istället för att omgående konsumeras, kommer att användas "rätt". Hur går det till?

En biltillverkare kanske funderade på att låta bygga en bilfabrik för 25 miljarder kronor. Företagsledningen skulle kunna ta reda på att kostnaden för att bygga fabriken uppgick till en viss storlek, i och med att det gick att räkna ut hur mycket konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar, o.s.v. kommer att gå åt för att bygga fabriken. Och marknaderna för konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetare, o.s.v. visade att dessa kvantiteter som skulle gå åt för att bygga bilfabriken kostade just fem miljarder kronor. Företagsledningen skulle sedan kunna, med hjälp av sina kunskaper om vad som krävdes rent fysiskt för att tillverka en bil, beräkna att fabriken skulle komma att ha en kapacitet för att tillverka, säg, 50.000 bilar om året. Företagsledningen skulle också, med hjälp av de då kända priserna för de varor och tjänster som ingick i framställningen av varje bil, beräkna att de rörliga kostnaderna skulle komma att bli, säg, 80.000 kronor per bil som skulle tillverkas i fabriken. Sedan skulle företagsledningen kunna beräkna att de totala rörliga kostnaderna skulle komma att bli fyra miljarder kronor per år för hela fabrikens produktion. Nu skulle biltillverkarens företagsledning kunna räkna ut om det skulle bli tillräckligt lönsamt att bygga fabriken, många år innan dessa vinster skulle uppstå.

Företagsledningen skulle göra detta med hjälp av den då förväntade vinsten och den då förekommande marknadsräntan. Kapitalmarknaden skulle visa företagsledningen att kapital var så pass knappt att det kostade företaget, säg, en ränta på 4% att få ihop 25 miljarder kronor till att bygga fabriken. Det skulle innebära att kapitalkostnaden för hela fabriken skulle bli 1 miljard kronor per år. Om varje bil som producerades förväntades kunna säljas för säg, 95.000 kronor, skulle fabriksbygget nätt och jämt att gå runt. 50.000 bilar per år skulle ju komma att kunna säljas för sammanlagt 4,75 miljarder kronor - och summan av kapitalkostnaden och de rörliga kostnaderna för att tillverka dessa bilar skulle bli fem miljarder kronor. Så biltillverkaren skulle knappast låta bygga fabriken. Det skulle nämligen bli ett slöseri med kapital - eftersom vinsten skulle understiga de sammanlagda kostnaderna när kapitalkostnaden räknas med. Men om varje bil förväntades att kunna säljas för 105.000 kronor - då skulle fabriken bli lönsam. Intäkterna skulle ju då bli 5,25 miljarder kronor. Varav fyra miljarder skulle behövas för att täcka de rörliga kostnaderna i tillverkningen. Så företaget skulle komma att få en rörelsevinst på 1,25 miljarder kronor, eller 5% på investeringen i fabriken. Eftersom kostnaden för kapitalet till den investeringen ”bara” var 4%, vore det vettigt att låta bygga fabriken - och företagsledningen skulle också låta göra det, om bara riskerna inte var för stora i förhållande till den potentiella vinsten.

Samtidigt som bilföretagsledningen ovan räknade på lönsamheten för att låta bygga en bilfabrik skulle det finnas andra företag som räknade på lönsamheten för att bygga fabriker för exempelvis skotillverkning, läkemedelstillverkning, oljeraffinering, o.s.v. Alla dessa potentiella fabriksbyggen skulle kräva konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar o.s.v. för att byggas. Och tillgången till dessa varor och tjänster skulle med nödvändighet vara begränsad. Så någon mekanism måste ”se till” att endast de lönsammaste av alla de fabriker som det var möjligt att bygga blev byggda.

Denna mekanism skulle vara vinsten. I en normal ekonomi finns det alltid ett relativt litet antal potentiella investeringar som kan ge en mycket hög vinst, ett större antal potentiella investeringar som kan ge en litet lägre vinst, ett ännu större antal potentiella investeringar som kan ge en ännu litet lägre vinst, o.s.v. Säg att det finns tillräckligt med konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar o.s.v. för att bygga 100 fabriker på ett år. Och det finns tjugo potentiella fabriker som kan ge en vinst på 6% per år. Och trettio potentiella fabriker som kan ge en vinst på 5% per år, femtio som kan ge en vinst på 4% per år, åttio som kan ge en vinst på 3,5% per år, o.s.v. Om vinstmekanismen får fungera naturligt, kommer endast de sammanlagt etthundra potentiella fabriker som kan ge en vinst på 4% per år eller mera att bli byggda (20 fabriker som gav en vinst på 6% per år, plus 30 fabriker som gav en vinst på 5% per år, plus slutligen 50 fabriker som gav en vinst på 4% per år - det ger exakt 100 fabriker som ger en vinst på 4% per år eller mera - vilket är exakt det antal fabriker som det finns resurser till att bygga på ett år!). Räntan skulle nämligen hamna på 4% - därför att utbud och efterfrågan på investeringsinsatsvaror och investeringstjänster skulle mötas vid just den räntenivån. Så den räntan skulle "ransonera" konstruktionsstålet, cementen, byggnadsarbetartimmarna på så vis att dessa nätt och jämt förbrukades på de lönsammaste möjliga investeringarna. Det vore ju vettigt att bygga en fabrik som ger 4% eller mera ”tillbaka” när kapitalet också ”kostade” 4%. Men det vore en förlustaffär för investerarna att satsa kapital som kostade dem 4% på att bygga fabriker som bara gav 3,5% eller mindre tillbaka. Så den begränsade mängden kapitalet i samhället skulle s.a.s. ”ransoneras” av räntan - så att detta kapital endast satsades på de potentiella investeringar som klarade av ”ränteribban” på just 4%.

Processen som beskrivs ovan skulle borga för att spararnas (och samhällets) knappa kapital skulle komma att användas endast för tillräckligt lönsamma projekt. Investerarna skulle inte slösa med det knappa kapitalet. Denna process vore beroende av att det fanns priser, uttryckta i pengar, för otals olika varor och tjänster. Och inte minst av att det fanns ett pris för kapitalet, marknadsräntan. Marknadsräntan, när den är objektiv, ger investerarna korrekt information ifråga om just hur mycket sparat kapital det finns för närvarande i ekonomin. Den sörjer därmed för att ”rätt” investeringar, d.v.s. de investeringar bland alla möjliga som ger mest tillbaka och som kapitalet räcker dessutom till för, kommer till stånd.

Så resurser riskerar inte att slösas bort bara för att de inte konsumeras upp omedelbart. Produktionen integreras över tid. Det gagnar den ekonomiska tillväxten enormt. Med ökad välfärd som följd.

Räntan och vinsten är planeringsverktyg.

VÅDORNA AV ICKE-OBJEKTIVA PENGAR

Men staten kan förstöra allt detta goda genom att förstöra pengarnas objektivitet. Det gör staten närhelst den inför det som i dagligt tal lite slarvigt kallas för ”papperspengar”. Papperspengar är pengar som inte består av ett realt värde. Som en viss mängd, uttryckt i vikt, av guld. Papperspengar har inget objektivt värde. De synes endast ha ett värde därför att staten säger att de har ett värde. Det är därför en enkel sak för staten att införa godtycke i ekonomin rent allmänt så snart den har infört godtyckliga papperspengar.

Det kostar ju bara en bråkdel av en krona att trycka upp en sedel - en sedel som staten godtyckligt kan säga är värd 100 kronor, eller 1000 kronor, eller 10.000 kronor o.s.v. Så det kostar staten nästintill ingenting att öka mängden papperspengar i ekonomin precis så mycket som den känner för. Det är t.o.m. ”lönsamt” att trycka upp flera sedlar. Och nuförtiden behöver staten inte ens betala kostnaden för att trycka sedlar! Den kan lätt som en plätt skapa nya ”pengar” i form av ettor och nollor i bankernas datorer till i stort sett ingen kostnad alls. Riksbanken är för staten en vinstmaskin när vi har ett system med papperspengar.

Ett system med papperspengar kallas rent tekniskt för ett ”fiat money system”. Ordet ”fiat” har i detta sammanhang ingenting alls med billiga bilar att göra. Ordet är latinskt - och ordet betyder ungefär ”påbud”. Fiat money är vilken som helst sorts pengar vars värde bestäms av statens påbud. Idag är kronan en fiat-valuta - eftersom man inte kan växla in en krona till en viss mängd guld, och inte till något annat fysiskt värde heller. Orsaken till att kronan i praktiken synes vara värt något alls är endast förhållandet att folk tror på staten när den säger att fiat-kronan har något värde.

Eller för att uttrycka det hela mera exakt, kronan är värt det den är värd därför att det lär vara så (någon får korrigera mig om jag har fel) att staten lagstiftar om att alla svenskar måste acceptera kronan som betalning för samtliga varor och tjänster. Det lär vara ett brott, som kan straffas med fängelse, för en svensk att vägra att ta emot kronor som betalning för vadhelst hon säljer. Varje enskild svensk kan alltid byta ut sina kronor mot sådana reala värden som bröd, bensin, skor, o.s.v. därför att staten lagstiftar att säljarna av bröd, bensin, skor o.s.v. måste ta emot denne svennes kronor som betalning.

Men staten kan inte bestämma hur många kronor en säljare måste nöja sig med för att sälja dig en limpa bröd, en liter bensin, ett par skor o.s.v. Staten kan visserligen försöka, genom att införa priskontroller - men då blir det omöjligt att få tag på bröd, bensin, skor o.s.v. - i alla fall om staten sätter priset för dessa varor för lågt. Så när staten tillför stora mängder nyskapade fiat-pengar till ekonomin tenderar priserna att stiga. Medborgarna brukar ju inte vilja bara stoppa alla dessa nyskapade fiat-pengar in i madrassen. Istället använder de med nästan tvingande nödvändighet pengarna till att köpa saker. Eftersom det ju är meningen att pengar ska användas! Pengar är ju ett verktyg - inte ett självändamål!

Och vad händer när staten, säg, fördubblar mängden fiat-pengar i ekonomin? Medborgarna kommer då att nu ha dubbelt så många kronor (om de är svenskar) att använda till att köpa skorna, bilarna, arbetstimmarna, o.s.v. i ekonomin. Och nya skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. uppstår inte ur tomma luften bara för att staten skapar nya pengar ur tomma luften. Så medborgarna köper samma antal skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. som förut - men de betalar dubbelt så många kronor för dem. Det innebär givetvis att priserna för skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. så småningom fördubblas. Priserna följer utvecklingen av penningmängden m.a.o. Det är enkel aritmetik!

Så godtyckliga förändringar av penningmängden ger upphov till godtyckliga förändringar av priserna. Som regel ökar staten bara penningmängden hela tiden när samhället har fiat-pengar. Det är så gott som aldrig "politiskt lönsamt” att minska penningmängden. Och eftersom ekonomins aktörer inte kan förutse med hur mycket staten kommer att öka penningmängden i framtiden kan de heller inte förutse hur mycket priserna kommer att stiga i framtiden. När hushållen, och i ännu högre grad affärsmännen, inte vet var priserna på det de köper och säljer kommer att ligga i framtiden - då kan de inte planera.

Om en svensk affärsman inte kan veta hur många yuan kommer att motsvara en krona nästa år, hur ska han då kunna veta om det kommer att vara lönsamt att sälja svenska bilar i Kina nästa år - eller om det kommer att bli lönsamt att importera thé från Kina nästa år? Och om företagsledningen i ett bilföretag inte kan veta hur många kronor det kommer att vara möjligt att sälja en bil för i framtiden - hur ska den då kunna veta om det kommer att bli lönsamt att bygga en ny bilfabrik idag?

Och dessutom störs den ekonomiska planeringen enormt mycket av att statens godtyckliga penningpolitik påverkar marknadsräntorna - så att dessa blir missvisande. Säg att staten skapar en mängd nya fiat-pengar ur tomma luften och pumpar in dessa pengar i bankerna. Bankerna kommer att försöka låna ut pengarna i syfte att tjäna ränta på pengarna. Men nu kommer de att ha mera pengar att försöka låna ut än vad de hade haft om de bara hade haft tillgång till medborgarnas sparade pengar att låna ut. Det ökade utbudet av pengar som blir tillgänglig för utlåning kommer att trycka ner räntorna.

Säg att den naturliga marknadsräntan (den som avspeglar mängden realt sparande i ekonomin) är 4% - men att staten tubbar bankerna till att erbjuda låntagare pengar till en ränta på bara 3,5%. Då kommer en del investeringsprojekt (enligt det konkreta exemplet några stycken ovan) som bara ger en avkastning på 3,5% att genomföras. Men eftersom nytt konstruktionsstål, cement, arbetstimmar o.s.v. inte uppstår bara för att nya pengar har skapats ur tomma luften kan inte flera investeringar än förut (nämligen etthundra stycken fabriker på ett år i exemplet) genomföras. Så med nödvändighet kommer ett antal investeringsprojekt som hade gett en högre avkastning än 3,5% inte att bli av. De blir "undanträngda" av mindre lönsamma investeringar. Nedtryckningen av räntorna har med nödvändighet som följd att en del mindre lönsamma investeringar ersätter en del mera lönsamma investeringar. Därför blir det s.k. ”felinvesteringar”.

Felinvesteringar innebär att det blir slöseri med kapital - genom att en del av kapitalet inte används till de mest lönsamma möjliga ändamålen. Det byggdes, t.ex., ett överflöd av bostäder i USA under åren 2001-2007, av det enkla skälet att räntorna då var för låga, till priset av att angelägna upprustningar av vägnätet, elkraftsförsörjningen, vatten- och avloppsnäten, o.s.v. inte kom till stånd. För många bostäder byggdes i USA under åren 2001-2007 samtidigt som infrastrukturen fick förfalla å det grövsta.

Förfallet av infrastrukturen i dagens USA berodde förstås också på att det var den offentliga sektorn som ansvarar för infrastrukturen - och att politikerna har för vana att prioritera kortsiktiga utgifter för välfärdspolitiken framför långsiktiga investeringar, utav rösttaktiska skäl. Men om infrastrukturen hade varit i privata händer - då skulle bristen på den ha drivit upp priserna på den, så att det hade blivit höglönsamt att rusta upp den. Men då skulle också de nedtryckta räntorna, som fiat-pengarna förde med sig, ha orsakat att en del av dessa önskvärda och höglönsamma investeringar i infrastrukturen ändå inte kom till stånd. Så fiat-pengarna hade gjort skada, även om infrastrukturen inte hade tillhört den offentliga sektorn.

Att felinvesteringar medför slöseri med kapital innebär att de också medför stora välfärdsförluster. Alla blir i längden fattigare än de annars hade blivit när det sker felinvesteringar [Jag skall förklara hur det går till i mera detalj i en ny essä i den nära framtiden - "Hur statens (dåliga) pengar skapar ekonomiska kriser" (publicerad på denna blogg den 17:e maj 2010)].

SAMMANFATTNING

Statens införande av fiat-pengar medför nästan obönhörligen inflation - d.v.s. en situation där staten skapar nya pengar ur tomma luften godtyckligt, med prishöjningar som följd. Inflationen medför på sikt enorma välfärdsförluster genom att orsaka felinvesteringar - d.v.s. genom att orsaka slöseri med samhällets begränsade mängd kapital. Dessa destruktiva effekter av icke-objektiva fiat-pengar beror på att de ekonomiska aktörernas tänkande störs och försvåras när de inte kan använda pengarna som ett verktyg för att ”räkna" med.

Objektiva pengar utgörs av ett fysiskt värde - som t.ex. guld. Fördelen med att ha en fysisk värde som pengar, är att man alltid kan ”räkna" med den, eftersom den alltid blott och bart är vad den är och inget annat. Politiker och byråkrater kan inte skapa - eller förstöra - dessa pengar efter egna subjektiva nycker. På samma sätt som det är möjligt att bygga broar och göra resor till månen endast när ingenjörerna och fysikerna vet att en meter alltid är just en meter - blir det möjligt att bygga och bevara ett modernt industrisamhälle med omfattande välfärd endast när hushållen och affärsmännen vet att en krona alltid är just en krona.