Liberalerna behöver objektivismen

I slutet av 1700-talet började liberalismen slå igenom i politiken i västländerna. Under 1800-talet visade sig resultaten av den liberala revolutionen. 1800-talet präglades av tidigare och senare aldrig skådade framsteg. Mänskligheten upplevde en guldålder under 1800-talet, i synnerhet i de liberala västländerna. Slaveriet och träldomen avskaffades i hela den civiliserade världen under 1800-talet, och i de mest liberala länderna först. Tortyr och stympningar avlägsnades ur de civiliserade ländernas straffskalor. De breda folklagren fick allmän och hemlig rösträtt för första gången i historien. Till en början var det förvisso endast männen som fick rösta. Men de mest konsekventa liberalerna kämpade under 1800-talet för att även kvinnorna skulle få rösträtt. Och i början av 1900-talet gav deras ansträngningar resultat. Det är en myt att socialisterna hade något väsentligt att göra med införandet av den kvinnliga rösträtten. Överallt där socialismen infördes under 1900-talet, förlorade ju både männen och kvinnorna sin frihet att bestämma över det egna landets politik. Det fanns ju inga genuina fria val i Sovjetunionen, Nazityskland och resten av socialistländerna!

1800-talet såg nästan 100 år av i stort sett oavbruten fred. Efter Napoleon-krigens slut år 1815, inträffade det inga flera världsomspännande krig förrän år 1914 - d.v.s. hela 99 år senare. Det rådde förvisso europeisk kolonialism under 1800-talet - men den var en rest från den feodala tiden före liberalismens genombrott. Den europeiska kolonialismen började ju inte under 1800-talet, utan redan 1492! Det skedde visserligen fruktansvärda övergrepp i Belgiska Kongo. Men Belgiska Kongo var ju den belgiska kungen Leopolds personliga koloni - så grymheterna i Kongo kunde inte rimligen skyllas på liberalismen. Och det var ju tack vare den liberala yttrandefriheten i Europa som den belgiska kungens skräckvälde avslöjades och sent omsider stoppades. Yttrande- och pressfriheten uppstod för första gången någonsin i historien under 1800-talet. För första gången någonsin fick medlemmarna av allmänheten rejäla möjligheter att kritisera överheten och kyrkan. Och de två kanske viktigaste frihetsreformerna av dem alla var dels införandet av näringsfriheten och dels införandet av ett konsekvent skydd för den privata egendomsrätten.

Därför att det var dessa två ”ekonomiska” frihetsreformer som möjliggjorde 1800-talets fantastiska välfärdsökning för de breda folklagren, i synnerhet i västländerna. Barnadödligheten halverades i Sverige under 1800-talet - och den minskades med liknande tal i de övriga västländerna. Den genomsnittliga levnadslängden ökades med omkring 10 år under seklet. Allt flera västlänningar levde allt längre och mera hälsosamma liv. Detta bevisas bl.a. av den s.k. ”befolkningsexplosionen” som började på 1800-talet. Det var givetvis bara bra att allt flera människor levde längre liv. De där ”miljövännerna” som tycker att det vore bra om flera människor dog i yngre år - för att vi ska bli av ”överbefolkningen” - är moraliska monster.

Men trots de fantastiska framstegen som liberalismen åstadkom för mänskligheten under 1800-talet, blev det följande seklet socialismens sekel. Och sicket elände socialismen förde med sig under 1900-talet! Under 1900-talet utspelade sig världshistoriens allra blodigaste krig: Andra världskriget. Och detta krig startades av dåtidens två ledande socialistmakter, Sovjetunionen och Nazityskland - genom den fjärde delningen av Polen. Dessutom var världshistoriens tre största massmördare socialister. Historiens allra värsta människoslaktare var ju socialisterna Mao Zedong, Josef Stalin och Adolf Hitler - i den ordningen. Världens ekonomiska utveckling bromsades dessutom upp under 1900-talet. I västländerna inleddes en lång period av stagnation och förfall, när välfärdsstaterna började byggas. Och i Tredje världen bredde svälten och armoden återigen ut sig efter det att kolonierna fick sin nationella självständighet. Sådana ”frihetshjältar” som Gandhi, Nehru, Nasser, Nkrumah, Ho Chi Minh o.s.v. åstadkom inte något gott att tala om för sina folk.

Varför följdes då liberalismens guldålder av en mörkålder - om nu liberalismen åstadkom så mycket gott under 1800-talet? Det berodde på att samtidigt som liberalismen uträttade underverk för mänskligheten under 1800-talet slet filosofi-professorerna vid universiteten med att undergräva den pågående utvecklingen och vända den bakåt. Ända sedan Immanuel Kants dagar på 1700-talet hade de ledande filosoferna i västländerna nämligen varit fiender till de idéer som grundade liberalismens guldålder. De idéerna var framförallt förnuftet och individualismen.

De ledande filosoferna hade ända sedan Kants dagar varit subjektivister. Kant, Hegel, Marx och resten av packet - de förkunnade alla att det härskande medvetandet skapade den verklighet som vi tror oss leva i. Det härskande medvetandet var, enligt filosoferna, ett eller annat kollektivs påstådda medvetande. Kant hävdade att människans medvetande, människan som art, skapade den verklighet som vi människor tror oss uppleva. Hegel menade att det var nationens påstådda medvetande som skapade verklighetens fakta. Marx förkunnade att den ekonomiska klassens påstådda medvetande skapade verklighetens fakta. Under 1900-talet slog filosofernas metafysiska kollektivism igenom som politisk kollektivism. Socialisterna menade att arbetarklassen skulle härska. Fascisterna och nazisterna hävdade att den starkaste nationen eller rasen skulle härska. Demokraterna hävdade att majoriteten skulle härska. Alla varianter av kollektivismen hade det gemensamma att de ansåg att det skulle saknas alla hämningar och begränsningar på det härskande kollektivets makt. Kollektivets vilja skulle råda allena. Individen skulle vara ingenting. ”Du är inget, ditt folk är allt!” som Adolf Hitler uttryckte det. Eller ”Folkviljan ska gälla oinskränkt!” som demokraterna brukar uttrycka samma princip.

Men det var inte ”bara” metafysiken som beredde vägen för socialismen. Etiken gjorde det också. Kristendomen hade i tusentals år förkunnat att den största dygden av alla var osjälviskhet, d.v.s. att inte leva för ens egen skull. Och den idén accepterade även de moderna filosoferna med hull och hår. De moderna filosoferna var rabiata förespråkare av principen att egot är roten till allt ont. Och av idén att en moraliskt högfärdig människa inte tänker på sig själv, och sina egna intressen. Vad är den politiska konsekvensen av den etiska idén att varje människa skall leva för andras skull? Kollektivismen förstås! Alla skall leva för alla andras skull. Och ingen enskild människa skall leva för sin egen skull. Det är kollektivismen i ett nötskal.

Och inte nog med att osjälviskhetens etik logiskt leder till kollektivismen. Den leder logiskt också till diktatur. Därför att ingen människa är fullständigt konsekvent när det gäller att vara osjälvisk. Alla människor stoppar t.ex. mat i sin egen mun, istället för att ge bort den maten till andra och svälta ihjäl själv. Och behåller inte alla människor en del pengar för sig själva, istället för att ge bort det allra sista öret i plånboken till de fattiga? T.o.m. de mest fromma präster behåller en del mat för sig själva, en del pengar för sig själva o.s.v. Så alla människor som förespråkar altruismen, d.v.s. osjälviskhetens morallära, är i någon mån hycklare. Vad skall då en fanatisk anhängare av självuppoffring, som t.ex. Lenin eller Hitler, göra åt detta problem? (Problemet är förstås det moraliska hyckleriet.) Han bestämmer sig förstås för att om inte de där hycklande massorna kan vara osjälviska och offra sig själva av egen fri vilja - då måste han, den stora ledaren, tvinga dem att leva som de lär och tvinga dem att offra sig själva. Så föddes de socialistiska diktaturerna.

Så socialismen segrade under 1900-talet för att de som yrkesmässigt sysslade med idéer, professorerna vid universiteten, banade vägen för den. Det enda som hade kunnat hindra denna utveckling hade varit om socialismens idéer hade mött ett seriöst motstånd från motsatta idéer. Om filosoferna och socialisterna, som förespråkade subjektivismen, kollektivismen och osjälviskheten, hade mött ett seriöst motstånd från liberaler, som förespråkade förnuftets duglighet att fatta verkligheten, individens överhöghet och människans rätt att leva för sin egen skull - då skulle 1900-talet ha kunnat bli liberalismens andra århundrade. Men 1900-talets liberaler var sorgliga. De vågade inte ifrågasätta socialismens moraliska överhöghet. De vågade inte motsätta sig idén att osjälviskhet är en dygd, och att själviskhet är fult. I stället försökte de förgäves argumentera att kapitalismen och liberalismen visserligen inte var moraliskt högstående, men att ”marknadsekonomi” gav upphov till ”största möjliga välfärd”. Så liberalernas budskap var att det var socialismen som var moraliskt högstående, men att den, tyvärr tyvärr, ändå råkade vara mindre praktisk än liberalismen.

Men - om t.o.m. socialismens förmenta motståndare, liberalerna, medgav att socialismen hade moralen på sin sida - då hade liberalerna inte en snöbolls chans i helvetet att stoppa socialismens blodiga frammarsch.

Därför behöver liberalerna objektivismen. Det är filosofin objektivismen som erbjuder ett fullödigt filosofiskt försvar för förnuftet, individualismen och egoismen. Därför är det endast objektivismen som kan rädda liberalismen och besegra socialismen. I korthet går objektivismen ut på att förnuftet är människans grundläggande medel att uppehålla sitt liv. För att kunna leva måste människor därför vara i stånd att använda sina respektiva förnuft - och sedan handla i enlighet med det. Förnuftet är en egenskap som tillhör individen. Därför är det individerna, de enskilda människorna, som måste vara fria att tänka själva och att sedan handla därefter. Den grundläggande sociala förutsättningen för att människor skall kunna använda sina respektive förnuft, handla därefter och därmed uppehålla sina liv, är att de åtnjuter politisk frihet.

Det ovanstående är det filosofiska försvaret för det fria, liberala samhället i ett nötskal.

Men det finns många möjliga frågor som kan ställas. Kan inte olika människors intressen kollidera, och vad skall man då göra? Kan inte vissa individer, på en fri marknad, få ”för mycket” ekonomisk makt? Har människor överhuvudtaget fri vilja, så att de verkligen kan styra sina egna liv? Behövs det inte politiska ingrepp för att åstadkomma ekonomisk rättvisa? O.s.v.

För att få svaren på sådana frågor måste människor bekanta sig med objektivismen. Objektivismen har svaren på sådana frågor - men det vet inte människor innan de har läst den objektivistiska litteraturen. I synnerhet alla som vill vara liberaler måste studera objektivismen för att kunna ge socialisterna svar på tal. Det var en skriande brist på rationella svar på de viktiga filosofiska frågorna som orsakade liberalismens misslyckande under 1900-talet. Om liberalerna vill undvika ett liknande misslyckande under 2000-talet - då gäller det för dem att undersöka innehållet i objektivismen nu.

Ta gärna en titt här för att få tag på den rika objektivistiska litteraturen – www.aynrandbookstore.com . The Ayn Rand Bookstore har världens mest kompletta utbud av objektivistisk litteratur.