Vänstermänniskans filosofi

Socialismen har misslyckats överallt. Socialismen har misslyckats i kommunistdiktaturerna i öststaterna, i de halvsocialistiska, halvfeodala kleptokratierna i Tredje världen, i de ”progressiva” socialistländerna i Tredje världen och inte minst i välfärdstaterna i västvärlden. Var i världen har socialismen inte misslyckats?

Men vänstermänniskorna fortsätter ändå att krama socialismen. Vad kan det bero på? Svaret är att det beror dels på kristendomens inflytande, och dels på filosofen Immanuel Kants inflytande. Kristendomen och Kant är moralläran altruismens främsta smittspridare i västvärlden - och altruismen i etiken är i sin tur orsaken till socialismen i politiken.

Det torde vara okontroversiellt att påstå att kristendomen förespråkar den altruistiska etiken. Altruismens budskap förekommer överallt i Bibeln. Självaste kristendomens namn kommer från Kristus - en man som skulle vara altruismen personifierat. Han dog ju en plågsam död på korset, i syfte att frälsa resten av mänskligheten - d.v.s. i syfte att frälsa de varelser som, enligt kristendomen själv, var moraliskt förtappade. Att det moraliska idealet, Kristus, skulle dö en plågsam död till förmån för de som var moraliskt sämre än honom - det var en osjälvisk uppoffring som hette duga!

Den altruistiska moralläran som Kristendomen förkunnade, orsakade tillsammans med Kristendomens förnuftsfientlighet, mera än 1500 år av misär. Men för några hundra år sedan började Kristendomens grepp om västvärlden att luckras upp. Människorna i väst började lyssna på förnuftet, och de började fokusera på denna verklighet, istället för att bara bekymra sig för det påstådda livet efter döden. Människorna började leva för sin egen lyckas skull, istället för att fortsätta att ägna sig åt det osjälviska uppoffrandet som Kristendomen påbjöd. Det uppstod hopp.

Men då dök Immanuel Kant upp. Han räddade den religiösa moralen - genom att uppfinna en sekulariserad variant av den. I stället för att Gud påbjöd självuppoffring, hävdade Kant att ”Det Kategoriska Imperativet” gjorde det. Denna idé gick ut på att en handling, för att vara moralisk, inte fick tjäna till något syfte. Därför att närhelst en människa försökte uppnå något med sin handling, då begick hon ju inte den handlingen på grund av förhållandet att den var moralisk. Då handlade hon ju istället för sin vinnings skull - inte för moralens skull i sig. Upprinnelsen av detta var att människan skulle försaka och lida - för försakelsens och lidandets egen skull. När en människa gjorde något som hade som följd att hon verkligen led pina, då hade hon ju bevisligen inte begått den handlingen för hennes egen vinnings skull. Då hade du begått handlingen blot och bart för att den var moraliskt riktig. Så ju mera lidande, desto bättre, enligt Kant! ”Plikten framförallt” var Kants devis.

Kants etik upphöjde försakandet och lidandet till moralens syfte och mening. Kants etik var den mest onda etiken som någonsin hade uppfunnits. Men Kant lyckades komma undan med det. Kant uttryckte sina tankar på ett så nästintill obegripligt fikonspråk att samtidens och den efterföljande tidens intellektuella drog slutsatsen att Kant var en "djup" tänkare. De vågade inte erkänna att de inte riktigt begrep Kant. Inga intellektuella vågade stå upp och säga ”Men kejsaren är naken!”. De ville var och en inte riskera att framstå som dumma inför sina kollegor genom att säga öppet att de inte förstod vad Kant snackade om. Så de accepterade Kants slutsatser - fast de inte begrep ett dugg om Kants ”bevis” för dessa slutsatser. Sedan vidarebefordrade de intellektuella Kants idéer till resten av samhället. De smittade ner kulturen med Kants filosofi.

Kants radikala självuppoffringsetik accepterades därför att Kristendomen hade röjt vägen för den. Kristendomen hade ju predikat ”Offra dig själv för andra, och älska dig själv som din nästa.” Kant var mera konsekvent. Han predikade – ”Offra dig själv, och kräla i stoftet.” Det var onekligen mera logiskt att om du inte förtjänade att sträva efter egen lycka, då måste du vara en eländig varelse - och då förtjänade du väl att kräla i stoftet, istället för att älska dig själv? En eländig varelse förtjänar väl inte att älska sig själv?

Så Kant räddade Kristendomens altruistiska morallära kvar i västvärlden.

Men hur ger då altruismen upphov till socialismen?

Altruismen säger väsentligen ”Det moraliska idealet är att du lever för att göra andra människor lyckliga, inte för att göra dig själv lycklig.” OK. Så enligt altruismen skall du leva för andra människors skull. Vem är dessa ”andra människor”? Alla människor förutom dig själv förstås.

Den logiska följden av denna morallära är därför kollektivismen. Du skall leva för hela mänskligheten - för alla andra människor som helhet. Kant själv förespråkade inte kollektivismen i politiken. Men de ledande filosoferna efter honom drog denna logiska slutsats ur Kants självuppoffringsetik. Hegel och Marx var några av de mest namnkunniga. De var rabiata förespråkare av principen att varje enskild människa borde viga sitt liv åt kollektivet. ”Du är inget, ditt Volk är allt.” som en framstående socialist uttryckte det på 1900-talet!

Jag har i en annan artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä år 2009 för debattsajten Newsmill], http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/01/vanstervaljarnas-psykologi , beskrivit vänstermänniskans psykologi . Men vänstermänniskans psykologi är inte orsaken till hennes socialistiska politik. Orsaken till den socialistiska politiken är socialistens idéer. Socialistens psykologi är bara en annan, parallel, konsekvens av dessa idéer.

Hur ger då altruismen upphov till den psykologiska egenskapen låg självaktning hos socialisten, med alla dess´ psykologiska följder? På så vis att altruismens natur gör med nödvändighet alla dess´ anhängare till hycklare. Om du skall vara en 100% konsekvent altruist, då måste du ge bort alla dina värden till alla. Så du måste till exempel ge bort all din mat till andra, och svälta ihjäl själv. Annars har du inte offrat alla dina värden åt andra. Då har du behållit en del godsaker åt dig själv. Då har du i viss mån varit självisk. Då har du inte varit en renodlad altruist. Så då har du varit en hycklare.

En renodlad altruist behåller ingenting alls för sig själv. Så en konsekvent altruist måste dö.

Eftersom nästintill ingen människa vid sina sinnens bruk är beredd att ta steget att begå självmord för moralens skull, blir samtliga altruister utan undantag hycklare. De måste fuska med den moral som de bekänner sig till för att kunna överleva. Det är en praktisk tvingande nödvändighet för altruister att vara hycklare. Men en hycklare måste dras med skuldkänslor - eftersom att hon ju inte lever som hon lär. Alla altruister dras därför med skuldkänslor. Och det gör att de känner åtminstone ett mått av självförakt. Alla altruister utvecklar därför en låg självaktning.

Nu är det så att det finns en psykologisk egenskap hos vänstermänniskan som inte är en följd av altruismen. Den egenskapen är vanan att inte tänka mycket. Den egenskapen är inte en följd av altruismen - utan är en del av orsaken till att vänstermänniskan kom till att bli en altruist till att börja med - och därmed till att bli en socialist.

Altruismen är nämligen en irrationell morallära. Det är inte rationellt att säga till människor att de skall offra det de håller kärt, istället för att slå vakt om det. Eftersom altruismen är irrationell kommer det fåtal människor som bryr sig om att tänka ordentligt att tendera att förkasta den altruistiska moralläran. Så de människor som faller för altruismen måste logiskt nog vara just de människor som inte tänker mycket. Ty tankeverksamhet negerar altruismen.

Vänstermänniskans psykologi är motbjudande. Men hennes filosofi är ännu värre. Därför att det är den som är orsaken till socialismens ondska. Altruismen är dödens morallära.