Kan eliten skapa välfärden åt folket?

Syftet med välfärdspolitiken sägs vara att skapa välfärd åt folket. Men just vem är det som skall skapa den där välfärden? ”Samhället” säger välfärdspolitikens vapendragare med myndig stämma.

Men vem är ”samhället”?

Folket? Nej, välfärden skall ju skapas åt folket - utav välfärdspolitiken.

Så logiken säger att det inte är folket som skapar sin egen välfärd i välfärdsstaten. Det heter ju att den vanliga medborgaren inte själv personligen skall behöva skaffa sig sin egen sjukvård, sin egen pension, sina egna barns utbildning o.s.v.

Så vem är då det där ”samhället” som skall skapa välfärden?

De som rattar staten uppenbarligen - d.v.s. politikerna. Enligt välfärdspolitiken skall politikerna göra jobbet att skapa välfärden. Det är denna uppgift som politikerna väljs till för i välfärdsstaten. OK, kan då några tiotusentals svenska politiker skapa välfärden åt flera miljoner svenska medborgare? Det är det som är frågan.

Tänk dig då att politikerna sade följande:

”Samhällets uppgift är att tillgodose medborgarnas grundläggande behov. Som t.ex. sådana materiella värden som mat, kläder, transporter och mycket annat. Samhället skall därför producera maten, kläderna, bilarna och allt annat som medborgarna behöver. De enskilda medborgarna skall inte själva behöva utföra svarvandet, fräsandet, svetsandet, plöjandet, skördandet, vävandet, trädfällandet, korvstoppandet o.s.v. som behövs för att det skall bli materiellt välstånd. Allt det skall samhället göra åt medborgarna.”

Tror du att några väljare skulle gå på det där? Tror du att flera än ett fåtal väljare överhuvudtaget skulle vara så dumma att de röstade på politikerna som svamlade på det viset? Nej, de skulle begripa att det inte finns någon entitet ”samhället” som skulle kunna utföra allt det fysiska arbetet som går åt i produktionen. Det finns ju endast enskilda människor. Och några tiotusentals enskilda politiker skulle omöjligen kunna utföra allt det där fysiska arbetet som går åt i produktionen. Om det skall bli någon välfärd alls - då måste alla de miljontals enskilda ”vanliga” människorna ställa upp och arbeta. Politikerna kan omöjligen göra det fysiska arbetet åt dem!

Men konstigt nog är det många svenska väljare som inte begriper att precis samma sak gäller för det intellektuella arbetet i välfärdsskapandet som gäller för det fysiska arbetet i produktionen.

Åtskilliga väljare röstar på politiker som lovar att ”samhället” skall skapa välfärden och tryggheten som medborgarna vill ha. Åtskilliga väljare tycks tro att ”samhället” kan sörja för att det skapas god sjukvård, utbildning, barnomsorg, pensioner o.s.v. Men någon entitet ”samhället” existerar inte. "Grejen" med välfärdssstaten är att de väljare som röstar på välfärdspolitiken räknar innerst inne med att några tiotusentals politiker skall tänka åt dem. Dessa väljare inbillar sig att om bara de låter politikerna förfoga över tillräckligt mycken skattepengar - då skall dessa politiker utföra det intellektuella arbete som krävs för att det skall skapas en effektiv sjukvårdsapparat, skolapparat, pensionssystem o.s.v.

Men dagens kris [Jag skrev detta inlägg under den ekonomiska krisen år 2009.] visar att några få politiker inte klarar av att utföra allt det mycket omfattande intellektuella arbetet som krävs för att skapa en god och effektiv sjukvård, högkvalitativ utbildning, trygga pensioner o.s.v. På samma sätt som de ”vanliga” medborgarna själva måste utföra det omfattande fysiska arbetet som krävs för att det skall bli något materiellt välstånd överhuvudtaget, måste de också utföra det omfattande intellektuella arbetet som går åt för att det skall bli trygghet och välfärd. De måste utföra det omfattande tänkandet som krävs själva. Några få tiotusentals politiker kan inte göra ett sådant hästjobb åt dem.

Så här skulle ett äkta välfärdssamhälle se ut:

De enskilda medborgarna finge tänka och planera alldeles själva. De finge ta reda på vilka sjukvårdsförsäkringar och besparingar de behövde skaffa sig för att kunna erhålla en god sjukvård, om och när de i framtiden blev sjuka. Om de ville skaffa barn finge de ta reda på vilka nya utgifter det skulle innebära, och så finge de förbereda sig för de utgifterna. När tiden närmade sig för att sätta barnen i skolan skulle de få ta reda på vilken skola skulle passa deras barn bäst, t.ex. när det gällde pedagogik och undervisningsplan. Och medan de fortfarande var unga finge de enskilda medborgarna ta reda på hur mycken pengar de behövde lägga undan för sin ålderdom. O.s.v. ifråga om äldreomsorgen, bostadsförsörjningen, infrastrukturen och allt övrigt som hör ett välfärdssamhälle till.

Som du kan se vore det en hel del tänkande och planerande som skulle krävas av de enskilda medborgarna. Det är helt enkelt inte alldeles lätt som en plätt att leva i ett fritt samhälle. Men just p.g.a. att det är fråga om så mycket tänkande och planerande som krävs för att det ska bli någon välfärd värd namnet skulle några tiotusentals politiker omöjligen kunna klara av att utföra det arbetet åt medborgarna! Om det nu är svårt nog för de miljontals enskilda medborgarna att tänka tillräckligt mycket - då måste det vara fullständigt bortom möjligheternas gräns för några tiotusentals politikerna att utföra samma hästjobb.

Produktionen i landet blir uppenbarligen större om alla de många medborgarna i samhället arbetar än om bara ett fåtal politiker gör det.

På samma sätt blir tryggheten och välfärden i samhället större om alla de många medborgarna tänker och planerar än om bara ett fåtal politiker gör det.

Därför kan den politiska eliten aldrig skapa mycken trygghet och välfärd åt medborgarna medelst välfärdspolitik. Medborgarna måste göra jobbet att skapa sin välfärd själva - för att jobbet skall bli gjort överhuvudtaget!

Detta utgör en utmärkt anledning till att avskaffa välfärdspolitiken - och till att istället införa frihetens och det enskilda ansvarets system - d.v.s. laissez-faire-kapitalismen!