Kollektivavtalen skapar arbetslöshet

Kollektivavtal skapar arbetslöshet. Hur skall jag kunna leda det i bevis? Genom att först visa att lönekonkurrens skapar full sysselsättning, och sedan visa att kollektivavtal förhindrar förekomsten av nämnda lönekonkurrens.

För att inse att lönekonkurrens skapar full sysselsättning, måste vi börja med att först utröna vad de nödvändiga och tillräckliga förutsättningarna är för full sysselsättning.

1) När blir det full sysselsättning?

Svar: Närhelst det blir både möjligt och lönsamt för landets arbetsköpare att anställa alla som vill ha jobb.

Det måste givetvis vara möjligt för arbetsköparna att anställa alla arbetssökande, för att det skall bli full sysselsättning. Arbetsköparna kan ju inte skapa full sysselsättning, när detta inte är möjligt. Den fulla sysselsättningen kommer sedan med nödvändighet till stånd när det utöver att vara möjligt också är lönsamt för arbetsköparna att anställa alla som vill ha jobb. Vi vet ju att varje arbetsköpare i princip alltid gör det som är lönsamt närhelst hon kan.

Så närhelst det är lönsamt att anställa alla som vill ha jobb, i en situation där det samtidigt är möjligt att anställa alla som vill ha jobb, kommer landets arbetsköpare också att göra det.

När blir det då möjligt för arbetsköparna att anställa alla som vill ha jobb? När de har råd att anställa alla som vill ha jobb.

Och när blir det vidare lönsamt för landets arbetsköpare att anställa alla som vill ha jobb? När alla som vill ha jobb ställer tillräckligt låga löneanspråk i förhållande till priserna som arbetsköparna kan ta ut för att betala kostnaderna förknippade med arbetarnas produktion.

2) När får arbetsköparna råd att anställa alla som vill ha job?

När de genomsnittliga löneanspråken, räknat i kronor och ören, är tillräckligt låga i förhållande till den rådande mängden pengar finns i arbetsköparnas kassor. Så att de rådande kassorna skall ”räcka” till att anställa alla som vill ha jobb. Landets arbetsköpare har i varje givet ögonblick en viss mängd pengar i kassan, som de kan använda till att betala löner med. Hur många lönearbetare de pengarna räcker till att anställa beror givetvis på hur mycket varje lönearbetare kostar. Om landets arbetsköpare har, säg, 12 miljarder kronor i sina kassor som de kan använda till att betala löner under nästa månad - och varje arbetssökande kräver att få 10.000 kronor betalt för en månads arbete - då kan arbetsköparna som helhet anställa totalt 1,2 miljoner lönearbetare under kommande månad. Men om varje arbetssökande i stället bara kräver 6.000 kronor för en månads arbete, då får landets arbetsköpare råd att anställa totalt 2 miljoner lönearbetare under kommande månad. Som du kan se, beror storleken på arbetsstyrkan som arbetsköparna har råd med på storleken på löneanspråken.

3) När blir det lönsamt för landets arbetsköpare att anställa alla som vill ha jobb?

I varje givet ögonblick finns det en viss prisnivå för de produkter som arbetsköparna vill sälja. Höjden på denna prisnivå beror på penningmängden. Ju större den totala penningmängden i ekonomin är desto mera pengar har landets konsumenter, inklusive både lönearbetare och arbetsköpare, i sina plånböcker. Och ju mera pengar i konsumenternas plånböcker, i förhållande till mängden varor och tjänster, desto högre priser. Så prisnivån beror på storleken på penningmängden - och dessutom på mängden varor och tjänster som finns att köpa. En större penningmängd ger högre priser än vad annars skulle vara fallet - eftersom mera pengar "jagar" varorna och tjänsterna. Och en större mängd varor och tjänster ger lägre priser - eftersom det då blir flera varor och tjänster som skall ”dela på” pengarna som köper dem.

Hur påverkas detta förhållande av förändringar i löneanspråken?

Tja, penningmängden förändras inte bara för att lönearbetarna ökar eller sänker sina löneanspråk. Endast Riksbankens suveräna beslut kan förändra penningmängden. (Detta är en liten överförenkling när vi, som idag, lever i ett system med s.k. ”fractional reserve banking” - men denna tekniska detalj förändrar inte principerna i resonemanget.) Så prisnivån förändras inte direkt av att löneanspråken ökas eller sänks. Om lönearbetarna ökar sina löneanspråk och anspråken går igenom, då minskar arbetsköparnas vinster med precis lika mycket som lönerna ökar. Så den totala köpkraften blir oförändrad - och priserna stiger således inte. Om lönearbetarna minskar sina löneanspråk och anspråken går igenom, då ökar arbetsköparnas vinster precis lika mycket som lönerna minskar. Så den totala köpkraften blir oförändrad och priserna sjunker inte då heller.

Så prisnivån är oberoende av höjden på löneanspråken, så länge produktionens storlek är oförändrad. Det innebär att ju högre som löneanspråken blir, desto mindre lönsamt blir det att anställa. En högre lön för en viss lönearbetare betyder ju att en mindre del av arbetsköparens inkomst från försäljningen av den lönearbetarens produktion blir kvar som vinst. Och omvänt - ju lägre löneanspråken blir, desto mera lönsamt blir det att anställa. En lägre lön betyder ju att mera av arbetsköparens inkomst från försäljningen av lönearbetarens produktion blir kvar som vinst.

Det är uppenbart att om de arbetssökandes löneanspråk vore noll, då skulle det löna sig för en arbetsköpare att anställa hur många lönearbetare som helst - så länge de bidrog till produktionen det minsta lilla överhuvudtaget. Det skulle inte spela någon roll hur många arbetsköparen än anställde - han skulle göra en lika stor vinst ändå. Nämligen 100% av försäljningen! Och den totala köpkraften skulle inte försvinna och därmed sätta stopp för hans försäljning, såsom nationalekonomen Keynes påstod - eftersom vartenda öre av försäljningen skulle bli  till vinst åt arbetsköparen, istället för att bara försvinna in i tomma luften.

Samtidigt är det lika uppenbart att om de arbetssökandes löneanspråk motsvarade 100% eller mera av priset för de produkter som de arbetssökande skulle producera, skulle det inte bli lönsamt alls för arbetsköparen att anställa en enda arbetssökande. Det skulle ju bli en nollvinst eller förlust, inte en vinst, för arbetsköparen att anställa någon alls. Så gränsen för när det blir lönsamt för arbetsköparen att anställa alla som vill ha jobb måste ligga någonstans mellan 0 kronor i timmen och det antal kronor som en timmes hela produktion är värd. Jag kan inte dogmatisera och säga att gränsen går vid ett visst antal procent av försäljningsvärdet av en timmes produktion - men jag kan konstatera att i varje given situation finns det en "gyllene medellön" någonstans mellan de två ovan beskrivna extrempunkterna för löneanspråken (d.v.s. 0% och 100% av försäljningen per anställd) där det blir lönsamt för landets arbetsköpare att anställa just det antal individer som vill ha jobb. Den "gyllene medellönen ger full sysselsättning - förutsatt att arbetsköparna samtidigt har råd med den lönen.

4) När blir det då lönsamt för en arbetsköpare att anställa en viss enskild arbetssökande?

I princip när den arbetssökande som har en genomsnittlig produktivitet kräver den genomsnittliga lönen som gör att arbetsköparna får råd att anställa samtliga arbetssökande i största allmänhet. Om en enskild arbetssökande är mera produktiv än genomsnittet, då kan hon kosta på sig att kräva en motsvarande högre lön än genomsnittet och ändå få ett jobb. Om den arbetssökande är mindre produktiv än genomsnittet, då måste hon nöja sig med en motsvarande lägre lön än genomsnittet för att få ett jobb. Den begärda lönen måste stå i proportion till individens produktivitet. Lönearbetare som envisas med att överskatta sig själva blir arbetslösa i ett fritt samhälle. Ty det råder rättvisa helt enkelt i det fria, kapitalistiska samhället!

5) Lönekonkurrensen och sysselsättningen

OK, om frågan huruvida arbetsköparna får råd att anställa alla som vill ha jobb beror på genomsnitts-löneanspråkens höjd - och om frågan om huruvida det blir lönsamt för arbetsköparna att anställa alla som vill ha jobb beror på de individuella löneanspråkens höjd - då följer med obönhörlig logik att frågan om huruvida det blir full sysselsättning beror på löneanspråkens höjd på något vis.

Nämligen: Om bara löneanspråken, räknat i kronor och ören, blir tillräckligt låga - både i genomsnitt och var för sig - då kommer det att bli full sysselsättning.

Och det borde inte vara svårt att inse att fri lönekonkurrens skulle borga för att det blev tillräckligt låga löneanspråk i båda avseenden. Förutsatt förstås att det inte vore möjligt att strunta i att arbeta och istället leva på bidrag. (Och en skattefinansierad arbetslöshetsersättning, som den vi har i Sverige idag, är faktiskt ett bidrag.)

Tänk dig att det i utgångsläget råder en hög arbetslöshet - säg 25%. Den arbetslösheten skulle bero på att lönerna var på tok för höga, så att arbetsköparna inte hade råd att anställa tillnärmelsevis alla som ville ha jobb och/eller så att det inte var lönsamt att anställa tillnärmelsevis alla som ville ha jobb. De som saknade jobb skulle, förutsatt att de inte hade någon möjlighet att leva på bidrag, snart bli hungriga och desperata. De skulle därför per nödvändighet sänka sina löneanspråk och erbjuda sig att jobba för lägre löner än de som hade jobb.

Då skulle en av två saker hända. De som redan hade jobb skulle kanske vägra att sänka sina löneanspråk. Då skulle arbetsköparna sparka dessa och anställa de arbetssökande till lägre löner - och därmed öka sina vinster. De som fick sparken skulle sedan snart bli hungriga och desperata och erbjuda sig att arbeta för ännu lägre löner än de som nu hade fått jobb. O.s.v.

Eller så skulle de som redan hade jobb genast sänka sina löneanspråk när de arbetslösa bjöd under dem. Då skulle de arbetslösa förbli arbetslösa. De skulle bli ännu mera hungriga och desperata och sänka sina löneanspråk ytterligare. Då skulle antingen de få jobben till en ännu lägre lön - eller så skulle de som redan hade jobb få sänka sina löneanspråk ytterligare för att behålla sina jobb. O.s.v.

Hursomhelst skulle lönerna obönhörligt sjunka så länge någon arbetslöshet fanns kvar. Det borde vara uppenbart att om det rådde fri lönekonkurrens skulle lönerna sjunka närhelst det rådde arbetslöshet. Och om lönerna sjönk, skulle lönenivån förr eller senare hamna på den nivå som medförde full sysselsättning! När lönerna så småningom hade blivit tillräckligt låga skulle det bli tillräckligt många arbetstillfällen för att samtliga arbetslösa skulle få anställningar utan att de som redan hade jobb fick sparken.

Lönekonkurrens garanterar således att det blir full sysselsättning - av det enkla skälet att lönekonkurrens garanterar att lönerna sjunker ända tills dess att det inte finns kvar några arbetslösa som kan driva ner lönerna ytterligare.

6) OK, förhindrar då kollektivavtal att det uppstår lönekonkurrens och därmed full sysselsättning?

Se på dagens Sverige. Vad tror du skulle hända om jag, som helt saknar erfarenhet av bilindustrins arbetsuppgifter, blev arbetslös och hungrig och därför gick till Volvo där jag erbjöd mig att arbeta för en lön som var, säg, 25% lägre än de löner som fackföreningsmedlemmarna på Volvo hade för närvarande? Facket skulle givetvis hota att ställa till en storstrejk eller en blockad om Volvo anställde mig till den lönen. Facket skulle kräva att Volvo antingen betalade mig den avtalsenliga lönen eller annars inte anställde mig alls!

Så Volvo skulle inte kunna anställa mig med vinst, förutom i det osannolika fallet då jag som nybörjare klarade av att producera minst lika mycket per timme som de erfarna arbetarna som redan jobbade där - hur mycket Volvo än ville anställa mig till den lägre lönen och hur villig jag än var att jobba till en lägre lön än den avtalsenliga (förutom i det osannolika fallet att Volvo skulle anse sig att ha råd att anställa mig till en förlust under en tämligen lång upplärningstid - och räkna förlusten som en "investering i människokapital"). Och samma sak skulle hända på alla andra företag med kollektivavtal där jag erbjöd mig att arbeta till en lägre lön än kollektivavtalets. Så jag skulle förbli arbetslös! Och om jag skulle förhindras från att skaffa mig ett jobb genom att lönekonkurrera närhelst det rådde kollektivavtal - ja, då måste  givetvis alla andra arbetslösa i landet också vara förhindrade från att skaffa sig jobb genom att lönekonkurrera på samma sätt.

Summan av kardemmuman är att lönenivån på företagen inte får sänkas till den nivå där arbetslösheten försvinner. Så lönekonkurrens tillåts inte att skapa full sysselsättning så länge som fackföreningarna har tillräckligt med makt för att klara av att upprätthålla kollektivavtalen!

Och det är själva syftet med kollektivavtalen. Att förhindra lönekonkurrens!

Tänk:

Om det fackföreningarna ville åstadkomma vore marknadsanpassade löner - då skulle de ju sakna anledning att lägga ner en massa ansträngningar på att få till stånd kollektivavtalen till att börja med! Varför i hela världen skulle fackföreningarna slita och kämpa för att få till stånd kollektivavtal - om det var meningen att lönerna bara skulle bli desamma som de hade blivit ändå, kollektivavtalen förutan? Fackföreningarna motiv för att anstränga sig för att få till stånd kollektivavtal är givetvis varken att de vill få till stånd samma loner som marknadslönerna - eller lägre löner än marknadslönerna. Nej, den enda logiska möjligheten är att de vill ha kollektivavtal i syfte att trissa upp lönerna till en nivå som vore högre än marknadslönen - och som därmed skulle vara omöjlig på en helt fri arbetsmarknadmarknad. Därför ligger det till så att kollektivavtal, till sin natur, sätter marknadskrafterna ur spel genom att trissa upp lönerna över marknadsnivån - och därmed skapar arbetslöshet.

7) Skall vi ha kollektivavtal? Varför, i så fall?

Frågan här är: Vem tjänar överhuvudtaget på kollektivavtalen?

Det torde vara uppenbart att de arbetslösa inte tjänar på kollektivavtalen! Men - de som har turen att inte själva bli arbetslösa då? Kan man måhända tjäna på att göra andra arbetslösa - så länge bara man själv personligen inte blir arbetslös? Det är tydligen det som somliga cyniska fackföreningskramare tror.

Tja, man kan komma undan med att skaffa sig en högre lön, räknat i kronor och ören, genom att ”tänka på sig själv och skita i andra” - som fackföreningsfolket faktiskt gör.

Men kan man skaffa sig en högre reallön, och därmed en högre levnadsstandard, genom att skapa arbetslöshet? Det är det som är den intressanta frågan.

Vid första påseendet verkar det inte speciellt logiskt att tro att man kan skaffa sig själv en högre levnadsstandard med ett beteende som medför högre arbetslöshet. Arbetslösheten är ju ett enormt slöseri. Det verkar rimligt att anta att om de som har jobb får släpa på en ”ryggsäck” av arbetslösa, då bara måste deras levnadsstandard bli lägre än den annars hade varit - den högre lönen räknat i kronor och ören till trots.

Och det stämmer, när man tänker efter. Låt oss räkna på det.

Säg att facket ökar lönerna med 10%, samtidigt som penningmängden hålls oförändrad. Då kommer arbetslösheten att öka med ungefär 10 procentenheter, eftersom de pengar som skall betala lönerna tar slut 10% snabbare, när varje lön som skall betalas är 10% större. Och om 10% färre arbetare jobbar, då blir den totala produktionen ungefär 10% mindre. Och om samma penningmängd skall jaga 10% mindre varor och tjänster, då blir priserna ungefär 10% högre än de var förut. Så nu har vi en situation där de fackföreningsmedlemmar som har haft turen att inte själva förlora sitt jobb, 10% högre löner, med vilka de skall betala 10% högre priser. Ingen vinst alls så här långt!

Men det stannar inte här. De som har blivit arbetslösa lämnas ju inte att svälta ihjäl. De äter fortfarande, köper fortfarande kläder och skor, har fortfarande en bostad som kostar hyra, o.s.v. Varifrån får de pengarna till att betala dessa saker? Från dem som fortfarande jobbar och därmed får en löneinkomst, förstås. Så de fackföreningsmedlemmar som fortfarande har ett jobb, har samma lön som förut i förhållande till priserna, men de måste nu dela denna lön med de arbetslösa.

Så fackföreningsmedlemmarna får en lägre reallön, och därmed en lägre levnadsstandard, än de annars hade haft - just p.g.a. att de skapar arbetslöshet genom att skaffa sig en högre lön räknat i kronor och ören! Fackföreningsfolket skjuter sig således själva i foten när de trissar upp lönerna. Och det är rätt åt dem! Om man är så ”egoistisk” att man försöker sko sig själv på andras bekostnad (d.v.s. på de arbetslösas bekostnad) - då är det bara skönt för oss anständiga människor att få veta att skurkarna själva förlorar på sitt svinaktiga beteende!

Men är inte allt det som jag har skrivit ovan bara teori?

Nå, ta en titt på verkligheten! Vi har haft kollektivavtal i ungefär 100 år i Sverige, i runda slängar. Och under hur många av de senaste hundra åren har vi haft full sysselsättning i Sverige?

Kom ihåg att staten regelmässigt har dolt en stor del av arbetslösheten i den officiella statistiken, med sådana knep som förtidspensioner, AMS-åtgärder samt genom att inte räkna in de arbetslösa som har gett upp i arbetskraften. Om man räknar fram den totala arbetslösheten, och inte endast uppmärksammar den av staten redovisade öppna arbetslösheten - då kommer man fram till slutsatsen att arbetslösheten knappast har understigit 5% ett enda år under hela den tid då vi har haft kollektivavtal - och att arbetslösheten under långa perioder de senaste 100 åren har överstigit 10%. Och när man räknar med den dolda arbetslösheten finner man att den totala arbetslösheten idag [d.v.s. år 2020] ligger på 15% eller mera!

Fackföreningsfolket brukar slå sig för bröstet och skryta med hur förträffliga kollektivavtalen är. OK, om kollektivavtalen har en så underbar inverkan på arbetsmarknaden - varför har vi då aldrig haft full sysselsättning i Sverige under alla dessa år då vi har haft kollektivavtal?

Förklara det om ni kan, kära fackföreningsmän!