Socialisternas flykt till miljörörelsen

Är det inte konstigt att majoriteten av aktivisterna inom miljörörelsen är socialister? (För det är de väl?) Är det inte konstigt att många av dem t.o.m. är, eller tidigare har varit, kommunister? Är det inte också konstigt att Vänsterpartiet, och de flesta andra kommunistpartier numera engagerar sig djupt i miljöfrågor?

För bara några decennier sedan var ju Sveriges socialister (skenbart åtminstone) fanatiska anhängare av industrialisering och teknologi. Socialisterna, och i synnerhet kommunisterna, hävdade då med frenesi att tunga basindustrier som stålverk, gruvor, skeppsvarv, kärnkraftverk o.s.v. var de viktigaste sorters industrier att satsa på. Socialisterna t.o.m. kritiserade kapitalismen därför att den, enligt socialisterna, medförde för små investeringar i den tunga industrin! På 1950- och 1960-talen krävde vänstern att staten skulle bygga stålverk, kärnkraftverk, kemikaliefabriker o.s.v. Därför att vänstern tyckte att privatföretagen inte satsade tillräckligt mycket på sådana tunga industrier. Minns Statsföretag och Stålverk 80?

Men numera vurmar vänstermänniskorna i stället för solvärme, cyklar, småhantverk, biodynamisk odling av grönsaker och dylikt. Numera angriper vänstern den moderna teknologin med tillmälen som att den är ”hård” och ”omänsklig”. Numera hävdar vänstermänniskorna t.o.m. att de moderna och tunga industrierna försämrar människornas välfärd genom att ”förstöra miljön”.

Är vänsterns tvära kovändning i sin inställning till industrialismen och teknologin en obegriplig kontradiktion?

Nej, filosofen Ayn Rand visade att vänsterns fotbyte tvärtom är mycket logiskt!

Vänstern hävdade förr i tiden att socialismen borde införas för att den skulle leda till framväxten av större industrier, flera fabriker, snabbare utveckling av teknologin, mera produktion och ökad köpkraft för de breda folklagren. Men numera har utvecklingen i öststaterna och Tredje världen visat att socialismen faktiskt inte klarar av att producera välstånd alls åt massorna.

Detta har ställt vänstermänniskorna inför ett val. Antingen måste de överge sin älskade socialismen - eller så måste de sluta upp med att sätta värde på välstånd överhuvudtaget! Ställt inför detta val har de flesta socialister valt att ”rädda” sin tro på socialismen genom att överge sin tro på industrialismen.

De flesta vänstermänniskor har resonerat ungefär så här – ”Ja, det verkar som om socialismen inte förmår att förbättra ekonomin och öka produktionen och höja den materiella levnadsstandarden. Men vad spelar det för roll? Vi kan klara oss utan en massa prylar. Det viktigaste i livet är ju att vara tillsammans. Åt helvete med industrierna och teknologin och allt det där! Vi kan uppleva kollektivismens underbara gemenskap i små byar och kollektivjordbruk i stället! Att vara tillsammans är ju viktigare än att inneha välstånd.”

Miljörörelsen är ytterligare en manifestation av socialismens bankrutt.

Vänstermänniskornas flykt till miljörörelsen är ytterligare ett bevis för att det sociala systemet som krävs för ett uppnående och bevarande av välstånd åt de breda folklagren är kapitalismen. Inte socialismen.

De svenskar som inte vill dömas till att ”leva nära naturen” (Som man gjorde på Medeltiden - med ohyra, råttor och smuts i bostaden!) bör sky både socialismen och miljörörelsen som pesten.