Medvetandets primat

”Universum, d.v.s. existensen, den kan inte alltid ha existerat. Den måste ha haft en början. Alltså måste en Gud ha skapat hela universum ur intet!” Så resonerar många religiösa människor. Kan du se ett uppenbart logiskt problem med detta resonemang?

Problemet är detta – om existensen inte alltid kan ha existerat, utan att ha en början – då kan väl inte heller Gud alltid ha existerat, utan att ha haft en början? Så vem eller vad har skapat Gud? Och vem eller vad har skapat den eller det som skapade Gud? Och vem eller vad skapade den skaparen? O.s.v. i all oändlighet.

Du ser, om man inte inser att existensen helt enkelt alltid har existerat - då hamnar man med nödvändighet i en s.k. oändlig regress. A skapades av b, som skapades av c, som skapades av d, som skapades av e, som skapades av . . . o.s.v i all oändlighet. Man kommer ingen vart, om man inte börjar med insikten att existensen helt enkelt alltid har existerat.

Idén att en Gud måste ha funnits först, och skapat existensen, är ett exempel på en filosofisk princip som kallas för "medvetandets primat". Denna princip säger att medvetandet kommer först och ger upphov till existensen. Motsatsen till denna princip är existensens primat - principen som säger att existensen kommer först och ger upphov till medvetandet. Enligt medvetandets primat är det existensen som är beroende av medvetandet. Enligt existensens primat är det medvetandet som är beroende av existensen.

Vilken av dessa två diametralt motsatta principer är den som stämmer med verklighetens fakta?

Den princip som står i överensstämmelse med vetenskapen, är existensens primat. Enligt gängse vetenskapliga teorier, fanns universum innan livet fanns, och sedan uppstod medvetandet först när högre djur utvecklades. Enligt dagens vetenskapliga teorier uppstod livet ur en soppa av organiska kemikalier och sedan, så småningom, utvecklades genom evolutionen djur som besatt medvetande.

Men existensens primat är ett filosofiskt axiom, så denna princip föregår vetenskapen, och den kan inte bevisas av vetenskapen. Eftersom existensens primat är ett axiom måste vi upptäcka och validera det genom direkt varseblivning. Och vi vet, genom varseblivning, att fysiska entiteter existerar alldeles helt oberoende av medvetandet.

En bebis upptäcker detta, t.ex., genom att leka ”tittut”. Bebisen tittar på en klots, blundar, och när den öppnar ögonen igen finns klotsen kvar - på precis samma plats där den fanns när bebisen stängde ögonen. Bebisens mamma gömmer sig bakom sina händer, sedan särar mamman på sina händer - och bebisen ser till sin stora glädja att mamman finns kvar. Bebisen ser att en nalle sitter på en stol bredvid sängen när den somnar - och när bebisen vaknar morgonen därpå, sitter nallen kvar på stolen. Bebisen lär sig av sådana erfarenheter att fysiska entiteters existens fortgår, även när bebisen inte varseblir dem. Och vi vuxna vet ju att isbergen uppe i Arktis fortsätter att existera, även när det inte finns några djur i närheten som kan varsebli dem. Och vi vet att stenarna ute i öknen fortsätter att existera, även när det inte finns några djur i närheten som kan varsebli dem. Och vi vet ju att himmelkroppar i ytterkanten av solsystemet, som planeten Pluto, existerar - även vid tidpunkter då inga astronomer råkar titta på dem genom teleskop, och trots att det nästan säkert inte finns några levande varelser därute som kan varsebli dem.

Men det är annorlunda med medvetandet. Ett medvetande kan bara inte existera utan något att vara medvetet om. Ett medvetande utan något att vara ett medvetande om är en självmotsägelse! Det måste alltid finnas någon (fysisk) entitet som kan utgöra subjektet för ett medvetande innan det kan uppstå ett medvetande. Inte ens en Gud kan existera innan det finns något annat, d.v.s. universum, att vara medveten om. Gud skall ju vara ett slags jättestort medvetande, enligt de religiösa - en stor Ande. Men vad skulle detta jättestora medvetande vara medveten om - innan det hade skapat universum, d.v.s. det som existerar? Hur skulle detta supermedvetande kunna finnas till       överhuvudtaget - d.v.s. existera - innan det hade skapat universum? Och hur skulle det kunna skapa universum medan det inte ens existerade?

Religion är alltså en irrlära, som har uppstått på grund av acceptansen av ett felaktigt filosofiskt axiom. Men det finns flera irrläror som har uppstått på grund av samma felaktiga filosofiska axiom. En av dessa irrläror är kollektivismen, och en annan är subjektivismen. Hurså?

Kollektivismen går ut på att ett kollektivs påstådda medvetande, t.ex. arbetarklassens medvetande eller den tyska nationens medvetande, skapar sitt eget universum. Så om bara arbetarklassen vill att fem-årsplanen skall fungera, då kommer fem-årsplanen att fungera - enligt kommunisterna. Och om bara det tyska folket vill att Tyskland skall vinna kriget och erövra världen, då kommer Tyskland att vinna kriget och erövra världen - enligt nazisterna.

Men kollektivismen är precis lika irrationell som religion. Det finns inget kollektivt medvetande som härskar över existensen, lika litet som det finns någon Gud som härskar över existensen. Kollektivismen leder endast till katastrofer, som svält och krig, när den omsätts i praktiken - precis som santliga religioner gör. Eftersom den är grundad på en falsk uppfattning om verklighetens beskaffenhet -precis som religionen är.

Den individuella subjektivismen är ytterligare en variant av medvetandets primat. Denna variant går ut på att det är den individuella människans eget medvetande som härskar över existensen. Subjektivister inbillar sig att om bara de önskar sig något tillräckligt ihärdigt, då kommer verkligheten att ”anpassa sig” till önskningen, och den kommer att ge subjektivisten det hon vill ha. En brottsling t.ex. kan önska sig med hela sitt hjärta att hon skall kunna komma undan med det om han rånar den där banken. Så hon rånar banken. Trots att det är irrationellt och självdestruktivt. En hippie, t.ex. kan önska sig att hon skall kunna röka hasch utan att det skall skada hennes hälsa. Så hon röker hasch. Trots att det är irrationellt och självdestruktivt. Precis som religion och kollektivismen orsakar subjektivismen katastrofer (för subjektivisten själv) när den omsätts i verkligheten. Eftersom den är grundad på en falsk uppfattning om verkligheten, nämligen den att ens egna önskningar härskar över existensen.

Irrläran medvetandets primat, ligger faktiskt till grund för allt ont i mänskliga affärer. Alla felaktiga uppfattningar om verkligheten har som sin rot idén att existensen måste anpassa sig till medvetandet. Religiösa präster, kollektivistiska diktatorer, subjektivistiska brottslingar och knarkare – de inbillar sig alltihopa att verkligheten skall anpassa sig till innehållet i det medvetande som de tror står över existensen. Ytterst kokar medvetandets primat ner till inbillningen att önskningar har företräde framför verklighetens fakta. Det är givetvis motsatsen till den rationella insikten att verklighetens fakta bara är vad de är - helt oberoende av subjektets önskningar.

Religionen, kollektivismen, subjektivismen – vi skulle kunna bli av med samtliga dessa tre slag av ondska om bara människorna kunde inse att de måste förkasta medvetandets primat, och om de istället omfamnade motsatta princip – existensens primat.

D.v.s. principen att "fakta sparkar". Eller - "Verkligheten är inte förhandlingsbar!"