Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Saturday, October 10, 2009

Migrationsverket ville utvisa min hustru

Jag gifte mig för en och en halv månad sedan [Jag skrev ursprungligen denna essä i oktober 2009]. Jag var då jättelycklig.

Men Migrationsverket grusade nästan min lycka. Migrationsverket försökte nämligen få min hustru utvisad till sitt hemland, Vietnam! Min hustrus öde avslöjar en hel del om vad som är fel med den svenska invandringspolitiken.

Min hustru, hon heter Thi, kom till Sverige för ca. två år sedan. Hon hade gift sig med en man, "X", som var född utomlands men som länge hade bott i Sverige och därför var svensk medborgare. Men snart efter det att Thi flyttade in hos X här i Sverige upptäckte hon att hon hade gjort ett tragiskt misstag. X var alkoholmissbrukare - och när han var full, vilket var nästan varje dag, slog han Thi.

Thi drog sig för att anmäla X till polisen, och hon drog sig för att begära en skilsmässa från honom. Thi kom nämligen från en konservativ kultur. I Vietnam anses det att en kvinna skall tåla mycket, och det anses att hon drar skam på sitt släkte om hon först gifter sig med en man och sedan försöker lämna äktenskapet. Att en man misshandlar sin hustru gör inte så stor skillnad i Vietnam. Det är mer eller mindre accepterat i den traditionalla kulturen att gifta män slår sina hustrur.

Dessutom var Thi rädd för att hon kanske skulle bli skickad tillbaka till Vietnam om hon skilde sig.

Thi har berättat för mig att orsaken till att hon ville gifta sig med en icke-vietnames till att börja med var att det var vanligt att vietnamesiska män slog sina hustrur - men att hon inte ville utsättas för en sådan behandling - och att hon därför inte ville gifta sig med en vietnamesisk man. Det var ironiskt att utlänningen som Thi sedan gifte sig med likväl visade sig vara en sådan man som misshandlade sin egen hustru.

Thi misshandlades gång på gång av sin första man. Men länge gick hon inte till polisen . Till slut hände det dock en gång att Thi var på besök hos en väninna och väninnans sambo, Mats, såg en del blåmärken som Thi hade på ena armen. Mats rådde Thi att gå till polisen. Det gjorde Thi - hon polisanmälde X. Men då hade blåmärkena hunnit tyna bort - så polisen fick inga otvetydiga bevis för att Thi hade misshandlats.

Till slut, för ca. ett år sedan, gick dock våldet så långt att Thi kände sig hotad till livet. En dag utsatte X Thi för ett förtäckt hot i deras kök med en stor kökskniv. Då blev Thi så rädd att hon flydde till en vän och äntligen tog steget att begära skilsmässa. Thi beviljades skilsmässan.

Men då förlorade hon uppehållstillståndet! Eftersom hon nu "saknade anknytning till Sverige"!

Thi överklagade beslutet till Migrationsdomstolen. I ett år gick Thi sedan och väntade på besked om hon skulle få stanna i Sverige. Thi var oroad och stressad. Hon fick besvär med sömnen och magen. Det var nämligen en allvarlig sak för henne att bli ”skickad tillbaka”. Hon hade gift sig med en utländsk man, och hon hade dessutom sedan skiljt sig från honom. Omgivningen i Vietnam skulle ha tittat snett på henne p.g.a. detta. Thi skulle kanske rentav ha blivit utfrusen i sitt hemland. Och dessutom skulle hon ha fått det svårt med försörjningen. Thi är nu 49 år. Och en så pass gammal kvinna, som fortfarande var ogift, skulle ha fått det svårt att hitta en man i Vietnam. I synnerhet om hon, som Thi hade gjort, hade gift sig med en icke-vietnames och sedan skiljt sig från honom. Och som gammal, ensamstående kvinna i Vietnam hade Thi haft det svårt att försörja sig på egen hand.

I våras [d.v.s. på våren 2009] råkade jag ha turen att träffa Thi via en kontaktförmedlingssajt på Internet. Thi och jag blev snabbt kära i varandra. Vi dejtade varandra intensivt under sommaren. Den 22:e augusti gifte vi oss i Huddinge kyrka. Det var en vacker lördag och ett underbart bröllop. Thi och jag var överlyckliga.

Men på fredag den 28:e augusti fick vi åka till Länsrätten i Värtahamnen för att närvara vid en domstolsförhandling angående This fall. Migrationsverket hade yrkat på att Thi skulle nekas uppehållstillstånd och att hon skulle skickas tillbaka till Vietnam. Thi hade begärt att få stanna i Sverige med hänvisning till, i första hand att hon hade tvingats till skilsmässan från X av hans våldsamhet, och i andra hand till att hon nu på nytt hade anknytning till Sverige i och med att hon hade gift sig med mig.

Migrationsverket argumenterade (och jag var närvarande, så jag hörde det med egna öron) att det ingalunda var bevisat att Thi verkligen hade misshandlats så allvarligt av X så att hon hade rätt enligt svenskt lag att få stanna i Sverige. (Svenskt lag säger att om en invandrarkvinna skiljer sig från sin man p.g.a. att mannen misshandlar henne, då får hon automatiskt stanna i Sverige - misshandeln får dock inte vara "ringa" för att hon skall få stanna.) Polisen hade ju aldrig sett några blåmärken eller några andra otvetydiga bevis på att någon misshandel hade inträffat. Och Mats´ vittnesmål (Mats hördes av domstolen som ett vittne) om att han faktiskt hade sett blåmärken kunde ju vara osant! Och att Thi hade gift sig med mig räknades i princip inte alls. Det kunde ju vara så, sade representanten för Migrationsverket, att vårt äktenskap bara var ett ”skenäktenskap”! Thi hade ju gift sig med mig blott sex dagar före domstolsförhandlingen. Detta såg misstänkt ut minsann! Tydligen ansåg Migrationsverket att det var This skyldighet att bevisa att hon var oskyldig till att ha ingått ett skenäktenskap med mig för att hon skulle få stanna i Sverige.

Detta innebar att svenska staten gav ett större skydd åt This f.d. man, som hade misshandlat henne, än den gav åt Thi! X betraktades ju av rättsväsendet som oskyldig till misshandel så länge som staten inte hade bevisat att han var skyldig. (Och så skall det också vara i en anständig rättstat!) Men Thi betraktades av Migrationsverket som skyldig till att ha ingått ett skenäktenskap - så länge som inte hon hade bevisat att hon var oskyldig! Men hur skulle Thi kunna bevisa att hennes äktenskap med mig inte bara var på låtsas? Skulle Thi och jag ha spelat in våra nätter tillsammans i vårt sovrum på video - och sedan visat upp filmerna för Migrationsverket?

Efter domstolsförhandlingen gick Thi och jag och oroade oss i ett par veckor. Om Thi skickades tillbaka till Vietnam skulle hon visserligen nästan bergsäkert ha fått tillstånd, så småningom, att få återvända till Sverige om hon ansökte - eftersom hon nu var gift med mig. Men det skulle antagligen ha tagit sex, eller t.o.m. mera än tolv, månader. Under hela den tiden skulle Thi och jag ha varit åtskilda från varandra. Och eftersom jag var 55 år och Thi var 49, skulle detta ha känts hårt. Vi hade ju inte så många år kvar då vi kunde uppleva glädjen av att vara tillsammans. Dessutom hade varken Thi eller jag någonsin haft några barn, och det ville vi göra något åt tillsammans. Men eftersom Thi var hela 49 år gammal hade vi inte mycket tid på oss. Om Thi fick leva åtskild från mig i, säg, ett år skulle risken finnas att hon inte längre kunde bli med barn när vi återförenades.

För en månad sedan dimpade Migrationsdomstolens beslut ner i vår brevlåda. Beslutet visade sig vara att Thi skulle få permanent uppehållstillstånd. Migrationsdomstolen tyckte att Thi hade "verkade vara trovärdig" när hon berättade om sitt fall i förhandlingen. Migrationsverket hade dock en månad på sig om det ville överklaga. I torsdags gick Migrationsverkets frist att överklaga ut - och Migrationsverket hade, enligt uppgift från Migrationsdomstolen till mig på telefon i fredags, inte överklagat. Så nu ser det ut som om det är helt säkert att Thi ska få stanna här hos mig. Thi och jag är jättelyckliga. Vi ska fira genom att bjuda våra släktingar och vänner på en festmiddag nästa söndag!

Men alla invandrare har inte lika mycket tur som Thi hade. Eftersom det ligger på invandrarna att bevisa att de har ”rimliga skäl” att få stanna i Sverige råder det med nödvändighet ett omfattande godtycke i systemet. Hur skall en invandrare som har gift sig med en svensk kunna bevisa att han eller hon inte har fejkat äktenskapet i syfte att få stanna i Sverige? Och om en asylsökande vädjar att få stanna, med hänvisning till att han riskerar förföljelse i hemlandet - hur skall han då kunna bevisa att just hon skulle råka illa ut om hon tvingades återvända? Bara för att hennes landsmän torteras och mördas av regeringen betyder ju inte nödvändigtvis att hon också skulle göras illa om hon skickades tillbaka! Nej, det finns bara inget sätt att utforma en invandringslagstiftning så att den både är objektiv och som samtidigt förmår begränsa invandringen.

Om staten bestämmer att alla som har ”rimliga” skäl till det skall få stanna - då uppstår genast en omöjlig fråga. Hur skall vi skilja mellan vad som är ett ”rimligt” skäl - och vad som inte är det? Hur mycket förtryck måste det råda i ett land för att en människa därifrån skall beviljas asyl, t.ex.? Var och hur skall man dra gränsen? Ett politiskt mord om året? Tio politiska mord? Ettusen politiska mord?

Det sker rättsövergrepp i så gott som vartenda land på jordklotet (inklusive Sverige!). Om inte samtliga flyktingar från samtliga länder automatiskt skall få stanna - då måste svenska staten bestämma vad om är ”för mycket” förtryck för att det skall kunna tolereras - så att det berättigar flyktingarna från vederbörande land till asyl. Och detta innebär att t.ex. en homosexuell kille eller en vapenvägrare kan skickas tillbaka till en diktatur någonstans om bara byråkraterna på Migrationsverket får för sig att risken för att just den individen skall mördas eller torteras inte är ”alltför" stor. Hur skulle du känna dig om du vore den där homosexuella killen eller vapenvägraren och ditt öde låg i händerna på någon anonym byråkrat på Migrationsverket?

Nej, det enda rimliga är att införa fri invandring. Låt alla som vill flytta till Sverige göra det. Men ge dem inga bidrag om de väljer att inte arbeta. Och låt inte de svenska fackföreningarna hindra de stackars invandrarna från att skaffa sig jobb genom att marknadsanpassa sina löneanspråk. Om samtliga invandrare både tilläts och nödsakades att jobba för att försörja sig själva - då skulle inte de svenska skattebetalarna riskera att lida någon skada av invandringen.

Hur skulle vi kunna se till att det skulle finnas jobb åt alla invandrare - om det inte fanns någon övre gräns för invandringens storlek? Svaret finns i min essä "Fri invandring utgör inget hot" (publicerad på denna blog den 21:e februari, 2009).

Och om du ändå vill ha en fortsatt begränsning av invandringen – ställ dig då frågan vad i hela världen ger dig en rätt att bestämma något över var andra människor skall få leva och arbeta? Har inte var och en rätt att leva och arbeta varhelst de vill?

Fri invandring är det enda rätta – både av rättsprincipiella skäl och av humanitära skäl. Om man är motståndare till fri invandring då är man vare sig en äkta liberal eller en anständig människa!

No comments:

Post a Comment