Kan status ge lycka?

Andra skribenter här på Newsmill [Jag skrev urspsrungligen denna essä på hösten av år 2009 som ett inlägg på nätdebattsajten Newsmill.] verkar ta det för givet att status, d.v.s. en människas ställning i andra människors ögon, utgör ett värde. Jag håller inte med dem. Jag tror inte ett dugg på idén att status i sig kan göra en människa lycklig. Jag skall försöka förklara varför jag tycker så i denna artikel.

Kan status göra en människa lycklig?

Denna fråga kan inte besvaras genom att man tar reda på huruvida det finns människor som både innehar status och som samtidigt rålar vara lyckliga. För att besvara denna fråga måste man ta reda på huruvida det finns några människor som är lyckliga därför att de innehar just status i sig. Min uppfattning är att innehavet av status som sådan aldrig kan göra en människa lycklig. Status i sig kan inte orsaka lycka. (Med status menar jag ”anseende i andra människors ögon”.)

Jag anser att man bara kan bli lycklig om man gör något bra - d.v.s. något som innebär att man faktiskt förtjänar lycka. Men människor som gör sig förtjänt av lycka får då ofta anseende "på köpet". Det hon då har gjort för att förtjäna lycka är den eventuella orsaken både till både anseendet och till lyckan. Det är därför som det går att hitta många exempel på människor som åtnjuter både anseende och lycka samtidigt.

Men att man blott och bart skaffar sig status i andra människors ögon - och att man sedan bara tar det för givet att det förhållandet innebär att man också har förtjänat det där anseendet - det kan inte göra någon lycklig. En uppblåst, självförhärligande typ är väl aldrig verkligen lycklig?

Den filosofiska principen här är existensens primat versus medvetandets primat. Medvetandets primat - att en människa bara inbillar sig att något är fallet, d.v.s. att något är ett faktum - det gör inte att det där något blir till ett faktum. Fakta är fakta, oavsett vad människor tror om dem.

T.ex. - att ett litet barn tror på jultomten gör ju inte att jultomten faktiskt existerar. Och barnet blir i längden mindre lyckligt om föräldrarna tutar i det att jultomten existerar. Barnet kommer ju förr eller senare att upptäcka att tomten trots allt faktiskt inte existerar. Och då blir barnet besviket. Och tron på tomten ger upphov till osunda inbillningar hos barnet. Som t.ex. inbillningen att verkligheten är sådan att barnet bara behöver önska saker som det vill ha - så kommer en snäll gubbe från Nordpolen att på ett magiskt sätt uppfylla önskningarna - utan att barnet själv behöver anstränga sig.

Låt oss ta ett konkret exempel på det senare, medvetandets primat, från vuxenvärlden. Anta att alla dina vänner och släktingar säger till dig ”Du är rik.” och ”Du är en miljardär.” och ”Du är en lyckans ost. Du har råd att köpa vadhelst du vill.” Och anta att du i själva verket saknar några medel att tala om. Kommer du att bli lycklig om dina vänner och släktingar lyckas med att inbilla dig att du är en miljardär, och att du har råd att köpa vadhelst du vill? Vad tror du kommer att hända om de lyckas? Du kommer förstås att gå ut och storhandla. Du kommer snabbt att förbruka de modesta besparingar som du i verkligheten har. Sedan kommer du att så småningom att finna att du blivit pank. Och ditt liv kommer att bli miserabel.

Principen som illustreras här ovan är att inbillningar om verkligheten har konsekvenser. Vilken verklighetsuppfattning du har kommer att avgöra hur du handlar i verkligheten. Om du gör fel när du skaffar dig din verklighetsuppfattning, d.v.s. om du skaffar dig en inbillning - då kommer du också att handla ”fel”. D.v.s. du kommer att handla emot dina verkliga intressen. Du kommer att göra dig själv illa.

Sådana människor som vältrar sig i andras beundran, utan att ha gjort något för att förtjäna den beundran - de luras, eller rättare sagt de lurar sig själva - till att handla ”fel” hela tiden. När de tar de andras beundran på allvar, då överskattar de sig själva. De anser sig vara ”stora” och ”kloka” och ”starka” bara för att andra verkar tro att de är det.

Diktatorer är ofta sådana typer. Den typiska diktatorn inbillar sig att han är ett geni bara för att alla säger till honom att han är det. Så han överskattar sig själv, och han vidtar dumdristiga, rentav idiotiska, åtgärder som snabbt och enkelt skall lösa något problem. Med katastrofala resultat i verkligheten.

Så Mao Zedong, t.ex., satte igång ”Det Stora Språnget Framåt”. Detta pompösa moraliska monster trodde på hyllningarna han syntes få från massorna. Han inbillade sig att just han skulle kunna få fart på Kinas industrialisering genom sådana ”geniala” idéer som att beordra befolkningen att smälta ner sina järnkastruller och övriga järnredskap i små stålugnar i bakgårdarna. Resultatet av ”Det Stora Språnget Framåt” blev den största massvälten i världshistorien. Uppskattningsvis ca. 20 miljoner kineser svalt ihjäl. Desperata svältande bönder bytte barn med grannarna, dödade barnen och åt upp dem (inte ens de svältande föräldrarna förmådde döda och äta upp sina egna barn - så de bytte barnen med grannarna). ”Det Stora Språnget Framåt” var en av de största tragedierna i mänsklighetens historia.

Och den tragedin orsakades av en mans storhetsvansinne. Och storhetsvansinne är ju blott och bart bara en särdeles extrem form av den där jakten på status. En människa som lider av storhetsvansinne försöker ju framstå som ”stor” i andra människors ögon. Och är det inte just det som samtliga statusjägare försöker göra - de flesta dock i mindre extrem grad än diktatorer som Mao?

Men inte ens de mäktigaste diktatorerna blir lyckliga av sitt ”framgångsrika” storhetsvansinne/statusjakt. Verkligheten anpassar sig inte till människors önsketänkningar. Mao fick upprepade gånger uppleva hur hans storslagna planer slogs i gruset, och han själv då tvingades till förödmjukande reträtter. Mao ägnade sig åt ett svinaktigt frosseri i lyx för att dämpa sin ångest och för att ”glömma” sitt bottenlösa självförakt. Han sov med dussintals kvinnor. (Och han lär ha smittat de flesta av dem med syfilis!) Han åt massor av ypperliga delikatesser. (Se bara på hur tjock Mao var - han gick minsann aldrig hungrig!) Men Mao var också paranoid. Han såg komplotter överallt. Han genomförde utrensning efter utrensning efter utrensning. Han kunde aldrig ha känt någon ro och någon trygghet. Mao var en djupt olycklig människa. Vilket var rätt åt honom!

Men hur är det ställt med statusjägarna bland ”vanliga människor”?

Eftersom de inte är lika extrema jägare efter det oförtjänta, är de inte olyckliga i lika hög grad som Mao. Men de är inte lyckliga.

Ta den unga kvinnan som söker bekräftelse genom att leva ett hejdlöst uteliv. [En annan debattör på Newsmill hade använt en sådan här kvinna som exempel på en människa som sökte lycka genom status.] Hon går ut till de trendigaste nattklubbarna. Hon syns regelbundet med de där täta yuppies som råkar vara mest ”inne” för stunden. Allt för att kamma hem poäng i statusligan. Hon spenderar alla sina pengar på de senaste moderiktiga kläderna. Hon festar loss varje helg. Hon ligger med den man som hon räknar med skall ge henne flest statuspoäng för stunden, och sedan dumpar hon honom när en ”bättre” fångst hamnar inom skotthåll.

När denna kvinna sedan blir sådär 35 år gammal, och inte längre är så vacker och begärlig - vad blir då hennes behållning av sitt statusmaximerande sätt att leva?

Hon har inte skaffat sig någon man värd att älska. Hon har inte skaffat sig några besparingar att tala om. Hon har försummat sin karriär, om hon överhuvudtaget har haft ett produktivt arbete. Vad är denna ytliga kvinnas långsiktiga utsikter? Hon har slösat bort sina bästa år på en meningslös jakt på status. Och nu står hon där med skägget i brevlådan s.a.s. Hon har inte uppnått något substantiellt under sitt hektiska liv.

Hon kanske hade någon skolkamrat som satsade på en mera tillbakadragen och mindre statusfylld tillvaro. Skolkamraten arbetade hårt istället att festa hela tiden. Hon byggde upp ett långsiktigt sparkapital istället för att göra av med alla sina pengar på kläder och krogbesök. Hon satsade på ett seriöst förhållande med en ansvarsfull man. När hon då blir 35 år gammal har hon kommit en bra bit på väg i livet. Hon har en man, hon har avancerat inom ett yrke, hon har en stabil privatekonomi. Hon kan börja skaffa sig barn, hon kan höja sin levnadsstandard utan att hamna i skuld, hon kan känna stolthet över det hon hittills har uträttat och hon kan känna tillförsikt över det hon antagligen kommer att uträtta framöver. Hon har därför lagt grunden till en långt större lycka än hennes statusjägare till f.d. skolkamrat.

Statusjägaren skaffade sig bara en illusion av framgång - en fasad som byggdes upp i andra människors ögon (d.v.s. i andra människors medvetanden). Hennes mindre anspråksfulla skolkamrat skaffade sig ”the real thing”!

Anseende som du faktiskt har förtjänat är ”the real thing”. Status - d.v.s. anseende som bara är på låtsas - saknar egentlig betydelse. Oavsett hur många andra människor det är som låtsas med dig. Och oavsett hur hårt du själv låtsas också. Uppblåsta ballonger spricker alltid förr eller senare med ett skräll. Eller så pyser de långsamt ur på ett patetiskt sätt.

Filosofen Ayn Rand skrev en mästerlig roman om bl.a. hur fåfängt det är att jaga status. Romanen hette Urkällan (The Fountainhead på engelska). Karaktären Peter Keating i denna roman är den ultimata tomma statusjägaren. Om du för ett ögonblick tror på villfarelsen att statusjakt kan vara en väg till lycka, då bör du läsa Urkällan och lära dig något av Peter Keatings tragiska och patetiska öde i den berättelsen!