Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Saturday, October 10, 2009

Lysenkoism i den socialistiska sjukvården

Jag tycker illa om den socialistiska sjukvården. Jag vill i stället att sjukvården skall vara privat, d.v.s. att den ska vara kapitalistisk. En anledning till att jag vill detta är att jag mycket väl skulle ha kunnat råkat mycket illa ut i den socialistiska sjukvården när jag själv i min ungdom blev sjuk.

Det var en sjukdom som heter schizofreni som jag drabbades av då jag var tonåring. Denna sjukdom är mycket allvarlig. Många av de drabbade blir av denna åkomma psykiskt handikappade för resten av livet.

Förr i tiden fanns det inget botemedel för schizofreni. Många som drabbades av schizofreni förr i tiden fick vistas på mentalsjukhus under hela resten av sina liv. Som en följd av detta hade mentalsjukhusen på 1930-talet blivit överfulla av schizofrena patienter. På 1940-talet gick psykvården därför på knäna. Och psykvården var socialistisk. Det var den svenska staten, och/eller landstingen, som betalade psykvården med skattemedel. Detta gav politikerna och sjukvårdsbyråkraterna stora huvudvärk. De var desperata. Psykvården hotade att spräcka statsbudgeten (eller alternativt landstingsbudgeterna).

Emellertid kom i slutet av 1930-talet kom något som politikerna och vårdbyråkraterna måste ha uppfattat som lösningen på deras bekymmer. ”Lösningen” var en medicinsk procedur som kallades för ”lobotomi”.

Lobotomi var ett sätt att behandla psykotiska människor. Det gick till så att en läkare kapade en del av nervförbindelserna i den främre delen av hjärnan.

När lobotomierna först dök upp verkade de vara en utmärkt lösning på problemet med de överfulla mentalsjukhusen. Många av patienterna som lobotomerades blev nämligen lugnare.

Men – många av patienterna som lobotomerades blev också psykiska invalider. Och inte så få av dem rentav dog som en direkt följd av ingreppet. Ofta orsakade en lobotomi blödningar i hjärnan blödningar som inte så sällan var dödliga. Faktum var att på en del av mentalsjukhusen dog så många som 18% av alla de patienter som lobotomerades!

Tänk efter. Om en ny medicin testades idag - och det visade sig i testerna att på en del sjukhus dog 18% av de som fick den medicinen - hur stor skulle chansen vara att den medicinen skulle godkännas av Läkemedelsverket ? Så att det blev tillåtet för sjukvården att använda den?

Chansen skulle inte vara större än en snöbolls chans i helvetet!

Men lobotomi-ingreppet upphörde inte att användas när det började bli känt att många av de lobotomerade skadades allvarligt av ingreppet eller t.o.m. avled. Nej, lobotomierna började genomföras på många tusentals mentalpatienter varje år, världen över! Vad kunde nu det ha berott på - måtro?

Detta är min hypotes:

Det ligger nära till hands att anta att det var den socialistiska sjukvårdens ekonomiska bekymmer som spökade. Politikerna var som sagt desperata vid den tidpunkt som lobotomi-proceduren dök upp. Politikerna var under en svår press att hitta något sätt att spara pengar på psykvården. Lobotomi-proceduren verkade vara räddningen. Genom att låta lobotomera så många psykotiska patienter på mentalsjukhusen som bara möjligt kunde belastningen på statsbudgeten (eller landstingsbudgeterna) lindras. Lobotomi-proceduren var som manna från himlen för politikerna. Och de agerade nog därefter!

De ansvariga sjukvårdspolitikerna och byråkraterna kan inte ha varit omedvetna om nackdelarna med lobotomi-proceduren. Det måste ha funnits statistik angående konsekvenserna av lobotomierna. Och i ännu högre grad måste psykiatrikerna själva ha känt till konsekvenserna.

Så om politikerna, byråkraterna och psykiatrikerna i den socialistiska sjukvården hade beaktat patienternas bästa - då hade de inte fortsatt så länge med att lobotomera folk! De hade slutat så snart som konsekvenserna hade visat sig - på sin höjd några enstaka år efter det att lobotomierna började utföras i stor skala. Vilket var i början av 1940-talet.

Det måste direkt eller indirekt ha varit ett politiskt beslut att lobotomierna skulle genomföras på bred front! Antagligen utsatte politikerna på 1940- och 1950-talen psykiatrikerna för ett hårt tryck att lobotomera så många psykotiska patienter som överhuvudtaget möjligt. Och antagligen saknade många psykiatriker det erforderliga modet att säga nej till politikerna - eftersom det skulle ha satt deras karriär och rentav deras försörjning på spel! Så tusentals mentalpatienter blev lobotomerade - med all sannolikhet beroende på förhållandet att psyksjukvården var socialistisk.

Jag hade tur! Jag blev inte schizofren förrän år 1970. Och vid det laget hade lobotomierna blivit historia. Inga psykotiska patienter lobotomerades längre år 1970. Så jag klarade mig.

Men tänk om jag hade haft oturen att ha insjuknat i schizofreni tio år tidigare än jag hade gjort - då hade jag kanske varit antingen död eller en grönsak idag! Då hade jag nämligen mycket väl ha kunnat lobotomerats!

Varför gick lobotomierna ur tiden på 1960-talet?

P.g.a. inslagen av kapitalism i sjukvården! Tack och lov blev läkemedelsindustrin aldrig socialiserad i västländerna. Därför var det en väldans fart på utvecklingen av högeffektiva nya läkemedel på 1950- och 1960-talen.

Under 1950-talet utvecklade ett privat schweiziskt läkemedelsbolag den första verkningsfulla medicinen mot schizofreni: klorpromazin. Detta läkemedel botade, eller åtminstone förbättrade radikalt, många tusentals psykotiska patienter. Med följd av att de inte behövde lobotomeras - men ändå kunde skrivas ut från mentalsjukhusen.

Framgången med klorpromazin följdes sedan upp då de privata läkemedelsbolagen utvecklade ytterligare många flera verkningsfulla mediciner mot psykoser.

Lobotomierna berodde på att sjukhusen, till skillnad från läkemedelsbolagen, var socialisstiska (d.v.s. skattefinansierade). Men tack vare inslaget av kapitalismen inom sjukvården som de privata läkemedelsbolagen utgjorde - förbättrades situationen inom psykvården. De läskiga lobotomierna kom att inte "behövas" längre när de privata läkemedelsbolagen gjorde sitt! I början på 1960-talet upphörde lobotomier att användas överhuvudtaget. Ett antal år senare erkände de senfärdiga psykiatrikerna och politikerna att lobotomierna hade varit ”dålig vetenskap” och "dålig medicin".

Lobotomi-proceduren hamnade då äntligen i skamvrån - där den faktiskt hörde hemma!

Socialismen inom psyksjukvården gav således upphov till en utbredd användning av dålig vetenskap. Socialismen inom den svenska psyksjukvården hade således samma konsekvens som socialismen i Sovjetunionen. Den senare gav ju också upphov till dålig vetenskap – bl.a. till den där ökända ”Lysenkoismen”.

Lysenkoismen är namnet på ett fenomen som kommer som ett brev på posten med socialismen. Fenomenet består av att politiska makthavare använder sin makt för att gynna ”vetenskap” som passar deras nyckfulla önskningar av olika slag. I Sovjetunionen ville Stalin att vetenskapen skulle understödja hans förutfattade mening att miljön skulle kunna förändra levande organismers identitet. Så att Stalins idé att den socialistiska politiken skulle kunna betinga det ryska folket till att bli självuppoffrande skulle se trovärdig ut.

Så Stalin gynnade en kvacksalvare till vetenskapsman vid namn Lysenko, som förkunnade att miljön kunde via en sorts evolutionsliknande process förändra levande varelsers natur. Om Lysenko skulle ha visats ha rätt skulle ju implikationen ha varit att socialismen också skulle kunna betinga det ryska folket till att bli självuppoffrande. Den altruistiska moralläran skulle då äntligen ha haft en chans att segra. Så det ryska jordbruket tvingades av Stalin till att tillämpa Lysenkos teorier inom växtförädlingen och djuraveln - med katastrofala resultat. Människor svalt faktiskt ihjäl som en följd av den politiskt påbjudna tillämpningen av Lysenkos falska vetenskap!

I Sverige lär politikerna ha utövat direkta eller indirekta påtryckningar på psykiaterkåren för att få dem att adoptera lobotomierna som medel för att ”behandla” psykotiska patienter. Av det skälet att den behandlingen skulle ju spara skattepengar! Att lobotomierna var dålig vetenskap bekymrade tydligen inte politikerna.

Så nu har vi sett konsekvenserna av kapitalismen inom psykvården respektive socialismen inom psykvården.

Tack vare inslagen av kapitalismen i psykvården - i form av privata, vinstjagande läkemedelsbolag - utvecklades mediciner som hjälpte många, många tusentals psykotiska patienter - till en ringa kostnad - och oftast utan att skada patienterna.

Men p.g.a. inslagen av socialismen i psykvården - i form av offentliga mentalsjukhus, som finansierades med skattemedel - utsattes många tusentals pyskotiska patienter för stympningar av hjärnan - i syfte att spara pengar!

Det torde vara uppenbart vilket av de två alternativen det är som är bäst för patienterna. Kapitalismen - inte socialismen!

No comments:

Post a Comment