Existens axiomet

Många människor, antagligen de flesta, tror att universum måste ha haft en början.

De religiösa tror att en Gud måste ha skapat universum ”ex nihilo”, d.v.s. ur ingenting. De mest bibeltrogna tror att det skedde för exakt 4004 år sedan. De tror att före universum, existerade bara ett mörkt och tomt kaos.

De ”vetenskapliga” tror att universum uppstod för sådär 15 miljarder år sedan, i en ”Big Bang”. De tror att före denna ”Big Bang” existerade ingenting - inte ens rymden eller tiden. Kosmologerna och fysikerna inbillar sig att rummet och tiden uppstod vid en viss tidpunkt. En berömd vetenskapsman, jag tror att det var Stephen Hawking, skrev en bok med titeln ”A Brief History of Time” - en bok som redogjorde för universums, och tidens, förmenta ”födsel” och utveckling.

Men kan det som existerar ha uppstått ur ingenting? Kan något som inte existerar ge upphov till något? Hur kan något som inte finns ge upphov till något? Vilka egenskaper kan något som inte finns ha? Hur mycken massa innehåller ingenting? Hur mycken energi innehåller ingenting? Hur lång tid har ingenting ”existerat” (om nu något som inte finns kan existera)? Var fanns detta ingenting? Hur stort är ingenting? O.s.v.

Något som inte existerar är ingenting. Det är inget. Det har inga egenskaper! Och om det inga egenskaper har, kan det inte ha några effekter. Hur skulle ett ingenting verka - på exakt vilket sätt skulle det verka? Vilken del av ett ingenting skulle ge upphov till materia, vilken del till energi, vilken del till rymden, vilken del till tiden o.s.v.? Och varför skulle inget komma för sig att bli till något? Vad hos ingenting skulle kunna orsaka den förvandlingen?

Du ser, det går att ställa hur många nonsens-frågor som helst om idén att inget kan ge upphov till något. Själva frågan om ”Varför?” förutsätter existensen av något som kan vara en orsak. Men inget är ingenting. Det är inte ett ”något” som kan vara en orsak. Man kan därför inte med rätta fråga ”Varför finns existensen?” (”Existensen” och ”universum” är två olika ord för samma sak - allt det som finns.) En ”orsak” är en sak som har en effekt. Alla saker, och därför alla orsaker, finns inom existensen. Det kan inte finnas en orsak utanför existensen, som ger upphov till existensen.

De religiösa säger förstås att Gud existerade före existensen, samtidigt som de säger att existensen måste ha haft en början. Nämligen då Gud skapade den. Men om existensen måste ha skapats, och måste ha haft en början, då måste väl Gud också ha skapats och haft en början? Och vad, eller vem, skapade då Gud? Och vad fanns innan Gud fanns?

De ”vetenskapliga” brukar sväva när de frågas om vad som fanns före Big Bang. En del av dem säger något i stil med ”Ett tomrum fanns före universum, och slumpmässiga kvantfluktuationer i tomrummet gav spontant upphov till universum.” Andra säger ”Ett oändligt antal universum uppstår som bubblor, från tid till annan, ur kvantfluktuationer i ett tomrum och varje universum utvecklar sina egna naturlagar.” Andra pratar om att ett universum åtföljs av en annan, genom att ett universum uppstår i en ”Big Bang”, växer som en bubbla, börjar krympa igen, och slutar existera i en ”Big Crunch” - och sedan ”studsar” den och ett nytt universum blåser upp, som en ny bubbla. Men om tiden uppstår när universum uppstår, hur kan man då prata om ”innan universum fanns” och om ”den tidpunkt” då universum, och tiden, uppstod? Och om rymden finns i universum först när universum finns, och en massa olika universum blåses upp som jättestora bubblor, vilken rymd blåses de då upp i? Och hur kan ”kvantfluktuationer” finnas i ingenting? Vad är det som fluktuerar?

Oavsett om man granskar den religiösa versionen av skapelsemyten, eller de ”vetenskapliga” versionerna, uppstår massvis med nonsens-frågor, så snart som man medger den irrationella idén att ett ingenting kan existera, och att existensen kan uppstå ur det. När man granskar skapelsemyter i sömmarna, sönderfaller de.

Det är helt enkelt en irrationell idé att ett ”inget” kan existera. Det är precis lika irrationellt som den där idén om existensen av ”the undead”, d.v.s. idén om vampyrerna som är döda, men som samtidigt inte döda. Idén att ett ”inget” kan existera är en kontradiktion. Den går ut på att något kan både vara ingenting, d.v.s. vara ett ”inget”, och samtidigt existera, d.v.s. vara ett ”något”. Som en vampyr som ska kunna både vara död, och icke-död, samtidigt.

Men det finns inget alternativt tillstånd till att existera. Att existera är inte som att leva, eller att vara gravid. Men kan vara vid liv, eller så kan man vara död. Och en kvinna kan vara gravid eller icke-gravid. Men en sten kan inte vara ”en sten som existerar” eller ”en sten som inte existerar”. Därför att något som inte existerar kan inte vara en sten alls! Något som inte existerar är bara en tomhet, ett ingenting.

Det som existerar, däremot, är. Och när allt kommer omkring är det allt man kan säga om det. Man kan inte med rätta fråga ”Varför är existensen så befattad att kontradiktioner inte kan existera?” eller ”Varför finns det något?”. Att existensen faktiskt existerar är utgångspunkten. Det finns ingenting före den utgångspunkten!

Man kan med rätta fråga varför specifika saker inom universum har uppstått. Men man kan bara förklara deras uppkomst med hänvisning till andra saker som också finns (eller tidigare har funnits) inom universum. Man kan förklara uppkomsten av Anders Pettersson med att hans mamma och pappa, som också existerar eller har existerat inom universum, gjorde något mycket specifikt nio månader innan han föddes. Men man kan inte förklara uppkomsten av universum. Universum har inga föräldrar, som existerade någonstans utanför universum.

Idén att universum uppstod ur intet är ett solklart brott mot ett metafysiskt axiom. Nämligen existens axiomet. Detta axiom formulerades explicit för första gången i historien av den gamla grekiska filosofen Parmenides. Han påpekade att ”Du kan inte säga något om det som inte existerar.” Det som är ingenting, har inga egenskaper (d.v.s. det har ingen identitet) och då finns det inget att säga om "det", inte ens att "det" är "det", eller att ”det” kan göra ”det” . Att säga att ett ”inget” kan ge upphov till ett ”något” - det är att säga att detta ”inget” kan göra något. Och då har man brutit mot existensens primat. Man har sagt att något som inte är något, ändå är en orsak till något! Och det är en självmotsägelse - att det är och inte är, samtidigt.

Metafysiken är den gren av filosofin som studerar existensens natur - d.v.s. "varandet som varandet". Metafysiken är det allra första abstrakta kunskapsområdet. En människa måste ha någon sorts uppfattning om vad det är för sorts universum hon lever i, i största allmänhet, innan hon kan börja utforska de konkreta detaljerna inom den.

Metafysiken är således inte en motsats och en fiende till vetenskapen. Metafysiken, en rationell metafysik d.v.s. - den utgör en oundgänglig förutsättning för vetenskapen. Hur skall en människa kunna försöka utröna hur verkligheten fungerar, innan hon har besvarat sådana frågor som ”Är verkligheten ordnad och lagbunden, eller är den ett kaos där vad som helst kan hända?” och ”Är saker och ting bara det de är, eller kan kontradiktioner existera?” och ”Är verkligheten vetbar, eller är det lönlöst och fåfängt att söka svar på några frågor om den?”.

Ett bevis för att en rationell metafysik utgör en oundgänglig förutsättning för en äkta vetenskap, är faktumet att dagens stollar till "vetenskapsmän" på fullt allvar kan älta sådana nonsens-frågor som ”Vid vilken tidpunkt började tiden?” och ”Hur liten var punkten som gav upphov till rymden?”. Dagens s.k. vetenskapsmän ägnar sig åt detta nonsens, därför att de saknar en rationell metafysik. De föraktar faktiskt metafysiken som sådan! De likställer metafysik med mysticism. Men metafysiken är ”klistret” som, tillsammans med kunskapsteorin, håller människans förnuft i kontakt med verkligheten. Om moderna intellektuella, anförda av skurkfilosofen Immanuel Kant, tillåts att lösa upp detta klister, kommer vetenskapen att driva bort in i tomma rymden.

Det första steget för att förstå verkligheten, är att förstå den enkla principen att:

Det som är, det bara är: Existensen existerar. Denna princip utgör existens axiomet.