Elitstyre eller egenmakt?

Nuförtiden säger en del borgerliga nationalekonomer att Sverige behöver "expertstyre". Ekonomerna påpekar att politikerna inte kan veta allt om allting. Därför kan politikerna inte styra och ansvara för alla delar av välfärdsstaten samtidigt. De borgerliga ekonomerna säger att politikerna därför borde tillsätta en elit av opolitiska experter med uppgift att styra sjukvården, skolorna osv.

Jag som är objektivist och metallarbetare håller med om att det behövs ett expertstyre - men inte om att det behövs ett elitstyre! Det behövs egenmakt och expertstyre - istället för ett elitstyre och expertstyre.

Vem är den bästa experten på mitt behov av sjukvård? Det är jag själv förstås - det är ingen annan än just jag själv som vet mest om mitt eget liv och min egen hälsa. Vem är den bästa experten på mitt behov av arbete? Jag själv naturligtvis - jag vet mera om mina egna kunskaper, ambitioner, och möjligheter än någon annan gör. Vem är den bästa experten på mitt behov av en bostad? Jag själv förstås. Jag vet mera än andra om var jag vill bo, hur mycket utrymme jag behöver för mina saker, hur mycket av min inkomst jag kan tänka mig att lägga på hyran, osv.

Ibland behöver vanliga människor förstås hjälp av experter. En cancersjuk människa, t.ex., behöver hjälp av en läkare som är expert på cancer för att ha en chans att överleva. Den sjuke kan inte rimligen operera bort sin egen cancertumor. En affärsman som stäms för patentintrång, behöver hjälp av en advokat som är expert på patenträtt, för att ha en chans att klara sig i rätten. O.s.v.

Men detta utgör ingalunda en ursäkt för politikerna att inrätta ett elitstyre av experter. Därför att varje människa som behöver hjälp av experter, är själv den bästa experten på just vilken experthjälp hon behöver. En sjuk människa måste själv ha ansvaret att välja vilken läkare eller sjukhus hon vill anlita. En affärsman som skall genomgå en rättegång, måste själv få välja vilken advokat han vill anlita. O.s.v. Om en elit av experter i stället bestämmer, hamnar de vanliga människornas liv i denna elits händer. Då blir de utelämnade åt elitens godtycke.

På samma sätt är alla andra vuxna människor de bästa experterna på sina egna behov. Det samhällssystem som innebär expertstyre utan elitstyre är därför laissez-faire-kapitalismen. Det är i det kapitalistiska samhället som varje individ får ta vara på sig själv och får ta ansvaret för sitt eget liv. Det är i det kapitalistiska samhället som det råder det "expertstyre" som borgerliga ekonomer efterlyser - och samtidigt den "egenmakt" som socialistiska ekonomer efterlyser!

Kan kontradiktioner existera?

Det är en utbredd uppfattning nuförtiden att den moderna vetenskapen har ”bevisat” att kontradiktioner faktiskt kan existera. Idén att en sak både kan vara, och den samtidigt kan inte vara - eller att den kan vara en sak och samtidigt vara något helt annat - denna idé må vara ”kontraintuitiv”. Idén må strida mot det ”sunda förnuftet” – men, resonerar somliga människor idag, om vetenskapen har bevisat att kontradiktioner faktiskt kan existera - då måste det väl vara sant att kontradiktioner kan existera? Vi måste väl tro på vetenskapsmännen - eller hur?

Alla ”vet” väl ju att de moderna fysikerna har utfört vetenskapliga experiment med största möjliga nogrannhet - experiment som otvetydigt bevisar att fotoner och andra elementärpartiklar är just partiklar, men att de också är just vågor samtidigt? Och alla ”vet” väl att fysikerna har bevisat i experiment att en partikel kan befinna sig på ett ställe - men samtidigt befinna sig på ett helt annat ställe - samtidigt? Så länge som partikeln ifråga ännu inte har observerats d.v.s.?

Men tänk efter – om kontradiktioner kunde existera - hur skulle då bevis kunna finnas till överhuvudtaget? Inklusive ”beviset” att kontradiktioner kunde existera? Vetenskapsmän måste nämligen använda logik för att tolka resultaten av sina experiment. Vetenskapliga teorier och principer är logiska slutledningar från resultaten av observationer - ofta observationer av resultaten av experiment. Och logiken är inget annat än just konsten att göra identifikationer utan kontradiktioner.

Om kontradiktioner kunde existera, då vore ingen logik möjlig. Och då vore inget bevis möjligt.

T.ex., hur skulle jag kunna bevisa att jag är en gift man och inte en ungkarl, om kontradiktioner kunde existera? Jag skulle ju likaväl kunna säga ”Ungkarlar har inga hustrur, Thi är min hustru - alltså är jag en ungkarl.” som ”Ungkarlar har inga hustrur, Thi är min hustru - alltså är jag en gift man och inte en ungkarl.” Det första resonemanget innefattar en kontradiktion - men om kontradiktioner kunde existera, då skulle slutsatsen att jag är en ungkarl kunna vara precis lika sann som slutsatsen att jag är en gift man. [I verkligheten är Thi min hustru och jag är en gift man, ifall ni undrar].

Ingen vetenskap skulle vara möjlig om kontradiktioner kunde existera. Varje experiment, utan undantag, skulle kunna tas för att bevisa vadsomhelst - och inget experiment skulle därför, när allt kom omkring, bevisa någonting alls.

En fysiker skulle t.ex. kunna göra så här:

Han skickar en elektron genom ett visst magnetfält. Hans instrument visade att elektronen svängde mot vänster. Han resonerar sedan ”En partikel med en negativ laddning svänger alltid mot vänster, när den skickas genom ett magnetfält med detta fälts polaritet. Denne elektron svängde mot vänster. Alltså har elektronen en positiv elektrisk laddning!”

Detta skulle givetvis vara fråga om en kontradiktion. Men om kontradiktioner faktiskt existerade skulle detta resonemang vara möjlig. Och fysikern skulle helt enkelt inte veta om elektronen hade en positiv laddning, en negativ laddning - eller något annat! Därför att han skulle lika väl ha kunnat resonera, om kontradiktioner kunde existera, ”En partikel med en negativ laddning svänger alltid mot vänster, när den skickas genom ett magnetfält med detta fälts polaritet. Denna elektron svängde mot vänster. Alltså har elektronen ingen laddning överhuvudtaget!” Detta resonemang skulle också den innebära en kontradiktion. Men om kontradiktioner kunde existera – då kunde man komma fram till vilka slutsatser som helst – från vilka experiment som helst. Och om kontradiktioner kunde existera - då skulle en elektron kunna ha en negativ laddning, en positiv laddning och ingen laddning alls samtidigt! Och inte. Samtidigt.

Om kontradiktioner kunde existera - då skulle vi alla bara prata nonsens hela tiden!

Och ”vetenskapsmännen” skulle inte ens behöva göra några vetenskapliga experiment till att börja med. Därför att om kontradiktioner kunde existera, då kunde ju en person som ville veta vad elektronens laddning var kunna resonera så här:

” Planeten Venus´ position i förhållande till planeten Mars´ position har ingenting att göra med elektronens laddning. Venus står nu i opposition till Mars. Alltså är elektronens laddning positiv (eller negativ eller obefintlig, beroende på vad ”forskaren” just då kände för att tro på)”. Så om kontradiktioner kunde existera, skulle ingen kunna bevisa att vetenskap var en bättre väg till kunskaper än astrologi eller läsandet av teblad eller skådandet av Tarot kort o.s.v.

Så bevis skulle vara en omöjlighet om kontradiktioner kunde existera - eftersom icke-existensen av kontradiktioner är en absolut nödvändig förutsättning för att det skall kunna existera något som helst bevis.

Så hur ”bevisar” då moderna kvantfysiker att kontradiktioner kan existera? De resonerar så här, i princip:

”Om en våg skickas genom ett sådant här randmönster ("diffraction grating" heter utrustningen i fråga på engelska), då skapas alltid en viss sorts mönster på väggen bakom randmönstret. Vi skickade en elektron genom ett sådant här randmönster. Och den sortens mönster skapades helt riktigt på väggen bakom randmönstret. Alltså är en elektron en våg!” Men om den allmänna slutsatsen som kvantfysikerna drar av detta - att kontradiktioner kan existera - om den slutsatsen vore giltig - då skulle det genast bli möjligt att precis likaväl resoneraså här ”Om en våg skickas genom ett sådant här randmönster, då skapas alltid en viss sorts mönster på väggen bakom randmönstret. Vi skickade en elektron genom ett sådant här randmönster. Och den sortens mönster skapades helt riktigt på väggen bakom randmönstret. Alltså är en elektron inte en våg!” Och då hade det väl inte ”bevisats” att kontradiktioner kunde existera? Och då etc. etc.

Så du ser - alla våra resonemang - de blir bara till nonsens om kontradiktioner kunde existera.

Hur förklarar man då att kvantfysikerna själva inbillar sig att deras experiment bevisar att kontradiktioner kan existera? Kvantfysikerna måste helt enkelt ha misstolkat resultaten av sina experiment. Och det är alldeles naturligt att moderna vetenskapsmän skulle kunna misstolka resultaten av sina experiment, med tanke på vilka sorters djupt irrationella filosofiska premisser somliga vetenskapsmän släpar på idag (premisser som t.ex. subjektivismen, skepticismen, determinismen, indeterminismen, rationalismen, pragmatismen, logiska positivismen o.s.v.)!

Men vad har då kvantfysikern för till synes rationell grund att tro att kontradiktioner kan existera? De ”vetenskapsmän” som inbillar sig att deras experiment bevisar att kontradiktioner kan existera - de sågar av grenen de själva sitter på. Deras slutsats att kontradiktioner kan existera upphäver grunden för sig själv.

Om kontradiktioner kunde existera - då skulle man inte kunna veta att kontradiktioner kunde existera!

”Kontradiktionsdyrkarna” - om jag får tillåtas att mynta ett begrepp - de vill både äta sin kaka och ändå ha den kvar. De förutsätter att kontradiktioner inte kan existera - för att i nästa ögonblick kunna ”bevisa” att kontradiktioner kan existera. Så de är kunskapsteoretiska parasiter. De plockar logiken från riktiga tänkare, och de använder sedan logiken för att rycka undan grunden för samma tänkare. De använder Aristoteles för att förstöra Aristoteles.

Och det är deras yttersta syfte! Att rycka undan grunden för tänkarna. Kontradiktionsdyrkarna är nihilister - de vill vara fria att motsäga tänkarna och komma undan med det.

Kontradiktionsdyrkarna vill vara obehindrade att säga sådana saker som ”Vetenskapen säger att det är en kontradiktion att man kan konsumera utan att först producera - men kontradiktioner kan existera, så . . .” (Keynesianerna) – och – ”Vetenskapen säger att ”Creationism” utgör en kontradiktion av de vetenskapliga beläggen från bl.a. fossillagren - men kontradiktioner kan existera, så . . .” (de religiösa) – och – ”Vetenskapen säger att det är en kontradiktion av verklighetens fakta att man kan få vadhelst man känner för att önska sig genom att bara önska det - men kontradiktioner kan existera, så . . .” (subjektivisterna) – och ”Vetenskapen säger oss att alla tillgängliga belägg motsäger att människors moraliska karaktär bestäms av deras gener - men kontradiktioner kan existera, så . . .” (nazisterna och rasisterna).

Så du ser, den här frågan om huruvida kontradiktioner kan existera är inte bara en massa fikonspråk som endast angår invånarna av elfenbenstornen. Frågan är på dödligt allvar! Vår civilisation hänger på huruvida vi - och våra intellektuella ledare - accepterar eller förkastar idén att kontradiktioner kan existera.

Men denna fråga är faktiskt inte en vetenskaplig fråga! Den är en fråga som med nödvändighet kommer före vetenskapen. Frågan är en filosofisk fråga - den är närmare bestämt en metafysisk fråga. (Metafysiken är den gren av filosofin som studerar existensens natur.) De metafysiska frågorna - som den om huruvida kontradiktioner kan existera - de måste besvaras innan några vetenskapliga frågor överhuvudtaget kan besvaras.

Titta på historien. Först uppstod primitiv vetenskap för flera tusen år sedan. De första vetenskapsmännen att tala om verkade i det antika Grekland. De försökte hitta naturliga förklaringar till skeendena i världen, d.v.s. förklaringar som inte hänvisade till hypotetiska storheter som gudar och andar. Den kanske första vetenskapsmannen/filosofen, Thales, försökte leda i bevis att allting bestod av vatten. Andra giganter följde på honom i antikens Grekland. Under det fjärde århundradet före Kristus levde den största vetenskapsmannen och filosofen av dem alla, Aristoteles. Denna gigant grundlade den systematiska logiken. Först efter det att han hade åstadkommit den bedriften kunde den vetenskapliga utvecklingen ta fart på allvar.

Aristoteles´ tänkande glömdes bort i Europa under det mörka årtusendet efter Kristus som Kristendomen orsakade. Men mot slutet av Medeltiden återupptäcktes Aristoteles´ tänkande av européerna. Och strax därefter inleddes Renässansen - och därmed framväxten av den moderna vetenskapen. När Europas intellektuella, tack vare Aristoteles, fick lära sig hur de skulle göra för att tänka - d.v.s. När de lärde sig att de skulle tänka utan att tillåta sig några som helst kontradiktioner - då kunde de börja resonera systematiskt - och då kunde de för första gången utföra experiment och tolka resultaten av dessa. Först då blev det möjligt för mänskligheten att dyka flera kilometer ner i havet, tämja kärnkraften, flyga i överljudsfart, resa till månen, upptäcka elementärpartiklarna, skåda galaxer många miljarder ljusår borta i rymden o.s.v.

Filosofin föregår vetenskapen, kunskapsteoretiskt. Filosofi har företräde framför vetenskapen s.a.s. Om en vetenskaplig teori motsäger en giltig filosofisk princip - då måste den vetenskapliga teorin förkastas - inte den giltiga filosofiska principen. Därför att annars sågar man av grenen som man sitter på. Därför att annars försöker man använda vetenskapen till att rycka undan vetenskapens grund! Vetenskapens grund är giltiga filosofiska principer - som den att kontradiktioner inte kan existera.

Det är förvisso sant att de antika grekerna hade en primitiv vetenskap innan Aristoteles och hans formella logik dök upp. Men det berodde på att de allra första vetenskapsmännen/filosoferna använde logiska resonemang utan att riktigt vara medvetna om vad de gjorde. De hade ingen systematisk, formaliserad logik - utan de utförde endast ett "ad hoc" bruk av logik. Den primitiva ad hoc logiken var en förutsättning för den primitiva vetenskapen - på samma sätt som Aristoteles´ formella, systematiska logik var en förutsättning för den moderna, systematiska vetenskapen.

Vill du fortsätta att njuta av modern läkekonst, av det moderna jordbrukets överflöd av mat, av snabba kommunikationer, av Internet, av persondatorer, av billig energi, av rinnande vatten i bostaden - kort sagt av alla de moderna bekvämligheter som den moderna vetenskapen har möjliggjort? Vill du leva i en civilisation istället för i ett stenålderssamhälle? Då måste du försvara vetenskapen mot kontradiktionsdyrkarnas angrepp på den!

Fortsatt vetenskap kommer inte att förbli möjlig om idén att kontradiktioner kan existera vinner burskap. Med acceptansen av idén om kontradiktionernas existens kommer vetenskapens och den moderna civilisationens kollaps med nödvändighet att följa.

Så det är hög tid att mänskligheten börjar ta metafysiken på största möjliga allvar!

Identitetslagen

Upptäckten av ett filosofiskt axiom kan göra skillnaden mellan civilisation och barbari. I synnerhet upptäckten av identitetslagen, av den gamla grekiska filosofen Aristoteles, gjorde en enorm skillnad för västländerna. Identitetslagen säger att en sak blott och bart är vad den är. Detta kan låta banalt - men grundorsaken till att primitiva samhällen är just primitiva, är att dessa inte har upptäckt den nämnda metafysiska principen.

Det är nämligen upptäckten av identitetslagen som gör verkligheten begriplig!

När människor inte inser att de kan lita på att saker är vad de är - då blir verkligheten som de lever i till något nyckfullt, obegripligt och hotfullt. Ta som exempel en typisk man i ett primitivt samhälle, som t.ex. Afrika förr i tiden. Han kunde tro på fullt allvar att i nästa ögonblick kunde hans hustru förvandlas till en spindel. Försök att föreställa dig hur den mannen kände sig. Han njöt av att hålla sin mjuka, varma hustru tätt intill sig. Men samtidigt hade han en gnagande oro för att hon skulle plötsligt bli till en jättespindel, som skulle bita ihjäl honom. Den stackars mannen måste ha levt i ett tillstånd av ständig terror. Tillvaron måste ha varit som en mardröm för honom! Det var därför som han, och hans stamfränder, ständigt tillbad och blidkade andarna som de trodde levde i träden och stenbumlingarna o.s.v. överallt omkring dem.

När människorna i de primitiva samhällena i Afrika, Amerika, Asien och Australien inte insåg att de kunde lita på att saker och ting bara var vad de var, kunde de heller inte utveckla sådana saker som vetenskap, och inte heller mycket till teknologi. Deras samhällen stagnerade i årtusenden av det enkla skälet att de inte hade identitetslagen att bygga på.

Mren - hur vet vi att det filosofiska axiomet identitetslagen är giltigt?

Svaret är: Det är inneboende i våra varseblivningar.

När du ser något, då ser du alltid något. Du ser något specifikt, något som är en viss sak och inte något annat. Om du ser en stenbumling – du ser alltid något som har en viss gråaktig färg, och inte någon annan. Du ser alltid något som har en viss form, och inte någon annan. Stenbumlingen har alltid en viss massa, och inte någon annan. Stenbumlingar kan ha många olika färger, former och massor. Men en viss stenbumling kan bara ha en färg (eller kombination av färger, den kan t.ex. vara fläckig) i ett givet ögonblick, den kan bara har en form i ett givet ögonblick, den kan bara väga ett visst antal gram i ett givet ögonblick. Stenbumlingen kan omöjligen vara både helt vit och helt svart samtidigt. Den kan inte vara både rund och fyrkantig samtidigt. Den kan inte väga både 5 kilo och 5.000 kilo samtidigt.

För att vara något, måste varje sak utan något enda undantag vara något. Den måste vara något specifikt. Och den är den specifika saken som den är. Den har en specifik natur - och ingen annan. Och vi människor kan handskas med varje sak som existerar, om vi tar reda på vilken natur det är den har. Vi kan förstå stenbumlingars väsen, därför att de har en specifik natur. Och vi kan förstå de för blotta ögat osynliga atomernas väsen, därför att de har en specifik natur. Och vi kan förstå för blotta ögat osynliga fjärran galaxer, därför att de har en specifik natur.

Att vara innebär, med nödvändighet, att vara något. Därför är hela världsalltet stabil och lagbunden. Därför kan vi fatta verkligheten. Om en sak inte var en viss sak, då skulle den inte vara överhuvudtaget. Det finns ingen "svävande" existens, det finns inga saker som är odefinierbara och omöjliga att greppa. T.o.m. en dimbank eller ett moln är något specifikt. Det är ju därför som vi kan spå vädret.

En sak kan förstås förändras. Men om en sak förändras, då kan den endast förändras i enlighet med sin natur. En tändsticka kan brinna och bli till aska. Men den kan inte jäsa till att bli en burk öl, och den kan inte frysa och bli till en iskub!

När Aristoteles upptäckte identitetslagen för mera än tvåtusen år sedan, då lade han en av de allra första och viktigaste grundstenarna till den moderna civilisationen. Den moderna vetenskapen bygger på insikten att man kan fatta verkligheten genom att ta reda på vilken natur olika saker har. Biologin studerar levande varelsers natur. Fysiken studerar materians natur. Mineralogin studerar olika mineralers natur. Astronomin studerar himlakropparnas natur. Psykologin studerar det mänskliga medvetandets natur. O.s.v.

Och den moderna teknologin bygger i sin tur på vetenskapen. Och den moderna industricivilisationen bygger i sin tur på den moderna teknologin. Och våra liv och vår välfärd bygger på industricivilisationen. Om vi inte hade identitetslagen, skulle vi antagligen fortfarande leva i hyddor eller grottor.

Identitetslagen ligger också till grund för vårt relativt civiliserade och frihetliga politiska system. Den moderna lagstyrda samhällsordningen bygger ju på idén att människor har en specifik natur, och på idén att de måste därför leva i en viss sorts samhälle, och inte i någon annan sorts. Vi inser numera i västländerna att människor är sådana varelser att de måste vara fria för att kunna leva goda liv. Och vi inser att lagarna måste ha en specifik identitet, så att människorna ska kunna veta vad de har att leva efter. Därför definieras statens funktionssätt av en grundlag. Och det är tack vare insikten att identitetslagen gäller, som vi inte tolererar politiskt godtycke. De politiska ledarna får inte bära sig åt litet hur som helst. Vi måste veta var vi har dem, så att de blir beräkneliga. Lagstyret bygger alltså på identitetslagen!

Motsatsen till identitetslagen är idén att verkligheten är flytande. Denna idé har förkunnats i västländerna av sådana filosofer som Heraklites, David Hume och Friedrich Hegel. De har förkunnat att det inte finns några stabila entiteter. Den gamla grekiska filosofen Heraklites, t.ex., blev berömd för att ha uttalat orden ”Du kan inte kliva ner i samma flod två gånger”. Han menade att det enda som var konstant i verkligheten var förändringen. Men den idén var nonsens! Om inga specifika entiteter fanns - vad skulle då kunna genomgå förändring? Svaret är förstås att om inga specifika saker fanns, då skulle det inte kunna finnas någon förändring! Förändring förutsätter att det finns saker som förändras. Hur skulle det t.ex. kunna finnas någon eld om det inte fanns tändstickor, vedklasar, kolklumpar, oljedroppar o.s.v. som brann?

1700-tals filosofen David Hume förkunnade att inget i verkligheten var säkert. Det gjorde han därför att han inte fattade identitetslagen. David Hume påstod att han inte såg en tändsticka i sin hand när han höll den t.ex. Han såg bara - påstod han - en långsmal klick av brun, en röd prick som verkade sitta på spetsen av den långsmala bruna klicken, en stor rund klump av beige som omslutade den långsmala bruna klicken, o.s.v. Men, påstod Hume, han förstod bara inte varför t.ex. den röda pricken inte plötsligen skulle kunna förflytta sig åt vänster, medan den långsmala bruna klicken förflyttade sig åt höger, och den runda beiga klumpen förvandlades till en rosa elefant! Hur kunde han veta säkert att något sådant inte skulle kunna hända? Hume såg ingen nödvändighet i verkligheten han levde i, därför att han inte fattade att existensen är sådan att ”Att vara, det innebär med tvingande nödvändighet att vara något.”.

David Hume var en radikal skeptiker. Han förkunnade att vi inte kunde veta någonting säkert - inte ens att vi själva existerade. 1800-tals filosofen Friedrich Hegel var delvis annorlunda. Han förkunnade också att inget var stabilt. Han menade att ingenting var - men att allting höll på att bli. Han menade att verkligheten bestod av kontradiktioner. Men han inbillade sig att vi, eller åtminstone han, kunde fatta verkligheten ändå. Han menade att han fattade lagarna som styrde sakers förvandling till vad de ännu inte var. Och Hegel led av storhetsvansinne! Han menade på fullt allvar att hela syftet med universum, var för ”Världsanden” att genomgå förvandlingar tills han uppnådde sitt syfte - vilket var att förstå sig själv. Och den förståelsen bestod av Hegels filosofi. Så hela syftet med allt det som hade hänt i hela universums historia var uppkomsten av Hegels filosofi! Somliga skarpsinniga betraktare drog på smilbanden när de förstod denna implikation av Hegels tankar.

Sådana filosofer, som förnekar identitetslagen, är civilisationens dödgrävare. Hegel t.ex. är en av anfäderna till massmördarideologin marxismen. Och David Hume möjliggjorde den intellektets ärkeskurk Immanuel Kant. Om mänskligheten förlorar insikten att saker bara är vad de är, kommer civilisationens kollaps som ett brev på posten. Människor som rädds för att hustrun skall förvandlas till en jättespindel kommer ji inte att kunna upprätthålla en civilisation. Och processen har börjat. Se på den moderna vänstern - som står under inflytande av Hegels materialistiska manifestation, Karl Marx. Den moderna vänstern hyllar massmördare - och många av dess´ medlemmar knarkar, och flyr ifrån den moderna civilisationen till primitiva kollektivjordbruk.

Civilisationens räddning ligger i rationella idéer. En av de viktigaste av dessa idéer är identitetslagen. Se Ayn Rands roman ”Och världen skälvde” (Timbro).

Medvetandets primat

”Universum, d.v.s. existensen, den kan inte alltid ha existerat. Den måste ha haft en början. Alltså måste en Gud ha skapat hela universum ur intet!” Så resonerar många religiösa människor. Kan du se ett uppenbart logiskt problem med detta resonemang?

Problemet är detta – om existensen inte alltid kan ha existerat, utan att ha en början – då kan väl inte heller Gud alltid ha existerat, utan att ha haft en början? Så vem eller vad har skapat Gud? Och vem eller vad har skapat den eller det som skapade Gud? Och vem eller vad skapade den skaparen? O.s.v. i all oändlighet.

Du ser, om man inte inser att existensen helt enkelt alltid har existerat - då hamnar man med nödvändighet i en s.k. oändlig regress. A skapades av b, som skapades av c, som skapades av d, som skapades av e, som skapades av . . . o.s.v i all oändlighet. Man kommer ingen vart, om man inte börjar med insikten att existensen helt enkelt alltid har existerat.

Idén att en Gud måste ha funnits först, och skapat existensen, är ett exempel på en filosofisk princip som kallas för "medvetandets primat". Denna princip säger att medvetandet kommer först och ger upphov till existensen. Motsatsen till denna princip är existensens primat - principen som säger att existensen kommer först och ger upphov till medvetandet. Enligt medvetandets primat är det existensen som är beroende av medvetandet. Enligt existensens primat är det medvetandet som är beroende av existensen.

Vilken av dessa två diametralt motsatta principer är den som stämmer med verklighetens fakta?

Den princip som står i överensstämmelse med vetenskapen, är existensens primat. Enligt gängse vetenskapliga teorier, fanns universum innan livet fanns, och sedan uppstod medvetandet först när högre djur utvecklades. Enligt dagens vetenskapliga teorier uppstod livet ur en soppa av organiska kemikalier och sedan, så småningom, utvecklades genom evolutionen djur som besatt medvetande.

Men existensens primat är ett filosofiskt axiom, så denna princip föregår vetenskapen, och den kan inte bevisas av vetenskapen. Eftersom existensens primat är ett axiom måste vi upptäcka och validera det genom direkt varseblivning. Och vi vet, genom varseblivning, att fysiska entiteter existerar alldeles helt oberoende av medvetandet.

En bebis upptäcker detta, t.ex., genom att leka ”tittut”. Bebisen tittar på en klots, blundar, och när den öppnar ögonen igen finns klotsen kvar - på precis samma plats där den fanns när bebisen stängde ögonen. Bebisens mamma gömmer sig bakom sina händer, sedan särar mamman på sina händer - och bebisen ser till sin stora glädja att mamman finns kvar. Bebisen ser att en nalle sitter på en stol bredvid sängen när den somnar - och när bebisen vaknar morgonen därpå, sitter nallen kvar på stolen. Bebisen lär sig av sådana erfarenheter att fysiska entiteters existens fortgår, även när bebisen inte varseblir dem. Och vi vuxna vet ju att isbergen uppe i Arktis fortsätter att existera, även när det inte finns några djur i närheten som kan varsebli dem. Och vi vet att stenarna ute i öknen fortsätter att existera, även när det inte finns några djur i närheten som kan varsebli dem. Och vi vet ju att himmelkroppar i ytterkanten av solsystemet, som planeten Pluto, existerar - även vid tidpunkter då inga astronomer råkar titta på dem genom teleskop, och trots att det nästan säkert inte finns några levande varelser därute som kan varsebli dem.

Men det är annorlunda med medvetandet. Ett medvetande kan bara inte existera utan något att vara medvetet om. Ett medvetande utan något att vara ett medvetande om är en självmotsägelse! Det måste alltid finnas någon (fysisk) entitet som kan utgöra subjektet för ett medvetande innan det kan uppstå ett medvetande. Inte ens en Gud kan existera innan det finns något annat, d.v.s. universum, att vara medveten om. Gud skall ju vara ett slags jättestort medvetande, enligt de religiösa - en stor Ande. Men vad skulle detta jättestora medvetande vara medveten om - innan det hade skapat universum, d.v.s. det som existerar? Hur skulle detta supermedvetande kunna finnas till       överhuvudtaget - d.v.s. existera - innan det hade skapat universum? Och hur skulle det kunna skapa universum medan det inte ens existerade?

Religion är alltså en irrlära, som har uppstått på grund av acceptansen av ett felaktigt filosofiskt axiom. Men det finns flera irrläror som har uppstått på grund av samma felaktiga filosofiska axiom. En av dessa irrläror är kollektivismen, och en annan är subjektivismen. Hurså?

Kollektivismen går ut på att ett kollektivs påstådda medvetande, t.ex. arbetarklassens medvetande eller den tyska nationens medvetande, skapar sitt eget universum. Så om bara arbetarklassen vill att fem-årsplanen skall fungera, då kommer fem-årsplanen att fungera - enligt kommunisterna. Och om bara det tyska folket vill att Tyskland skall vinna kriget och erövra världen, då kommer Tyskland att vinna kriget och erövra världen - enligt nazisterna.

Men kollektivismen är precis lika irrationell som religion. Det finns inget kollektivt medvetande som härskar över existensen, lika litet som det finns någon Gud som härskar över existensen. Kollektivismen leder endast till katastrofer, som svält och krig, när den omsätts i praktiken - precis som santliga religioner gör. Eftersom den är grundad på en falsk uppfattning om verklighetens beskaffenhet -precis som religionen är.

Den individuella subjektivismen är ytterligare en variant av medvetandets primat. Denna variant går ut på att det är den individuella människans eget medvetande som härskar över existensen. Subjektivister inbillar sig att om bara de önskar sig något tillräckligt ihärdigt, då kommer verkligheten att ”anpassa sig” till önskningen, och den kommer att ge subjektivisten det hon vill ha. En brottsling t.ex. kan önska sig med hela sitt hjärta att hon skall kunna komma undan med det om han rånar den där banken. Så hon rånar banken. Trots att det är irrationellt och självdestruktivt. En hippie, t.ex. kan önska sig att hon skall kunna röka hasch utan att det skall skada hennes hälsa. Så hon röker hasch. Trots att det är irrationellt och självdestruktivt. Precis som religion och kollektivismen orsakar subjektivismen katastrofer (för subjektivisten själv) när den omsätts i verkligheten. Eftersom den är grundad på en falsk uppfattning om verkligheten, nämligen den att ens egna önskningar härskar över existensen.

Irrläran medvetandets primat, ligger faktiskt till grund för allt ont i mänskliga affärer. Alla felaktiga uppfattningar om verkligheten har som sin rot idén att existensen måste anpassa sig till medvetandet. Religiösa präster, kollektivistiska diktatorer, subjektivistiska brottslingar och knarkare – de inbillar sig alltihopa att verkligheten skall anpassa sig till innehållet i det medvetande som de tror står över existensen. Ytterst kokar medvetandets primat ner till inbillningen att önskningar har företräde framför verklighetens fakta. Det är givetvis motsatsen till den rationella insikten att verklighetens fakta bara är vad de är - helt oberoende av subjektets önskningar.

Religionen, kollektivismen, subjektivismen – vi skulle kunna bli av med samtliga dessa tre slag av ondska om bara människorna kunde inse att de måste förkasta medvetandets primat, och om de istället omfamnade motsatta princip – existensens primat.

D.v.s. principen att "fakta sparkar". Eller - "Verkligheten är inte förhandlingsbar!"

Existens axiomet

Många människor, antagligen de flesta, tror att universum måste ha haft en början.

De religiösa tror att en Gud måste ha skapat universum ”ex nihilo”, d.v.s. ur ingenting. De mest bibeltrogna tror att det skedde för exakt 4004 år sedan. De tror att före universum, existerade bara ett mörkt och tomt kaos.

De ”vetenskapliga” tror att universum uppstod för sådär 15 miljarder år sedan, i en ”Big Bang”. De tror att före denna ”Big Bang” existerade ingenting - inte ens rymden eller tiden. Kosmologerna och fysikerna inbillar sig att rummet och tiden uppstod vid en viss tidpunkt. En berömd vetenskapsman, jag tror att det var Stephen Hawking, skrev en bok med titeln ”A Brief History of Time” - en bok som redogjorde för universums, och tidens, förmenta ”födsel” och utveckling.

Men kan det som existerar ha uppstått ur ingenting? Kan något som inte existerar ge upphov till något? Hur kan något som inte finns ge upphov till något? Vilka egenskaper kan något som inte finns ha? Hur mycken massa innehåller ingenting? Hur mycken energi innehåller ingenting? Hur lång tid har ingenting ”existerat” (om nu något som inte finns kan existera)? Var fanns detta ingenting? Hur stort är ingenting? O.s.v.

Något som inte existerar är ingenting. Det är inget. Det har inga egenskaper! Och om det inga egenskaper har, kan det inte ha några effekter. Hur skulle ett ingenting verka - på exakt vilket sätt skulle det verka? Vilken del av ett ingenting skulle ge upphov till materia, vilken del till energi, vilken del till rymden, vilken del till tiden o.s.v.? Och varför skulle inget komma för sig att bli till något? Vad hos ingenting skulle kunna orsaka den förvandlingen?

Du ser, det går att ställa hur många nonsens-frågor som helst om idén att inget kan ge upphov till något. Själva frågan om ”Varför?” förutsätter existensen av något som kan vara en orsak. Men inget är ingenting. Det är inte ett ”något” som kan vara en orsak. Man kan därför inte med rätta fråga ”Varför finns existensen?” (”Existensen” och ”universum” är två olika ord för samma sak - allt det som finns.) En ”orsak” är en sak som har en effekt. Alla saker, och därför alla orsaker, finns inom existensen. Det kan inte finnas en orsak utanför existensen, som ger upphov till existensen.

De religiösa säger förstås att Gud existerade före existensen, samtidigt som de säger att existensen måste ha haft en början. Nämligen då Gud skapade den. Men om existensen måste ha skapats, och måste ha haft en början, då måste väl Gud också ha skapats och haft en början? Och vad, eller vem, skapade då Gud? Och vad fanns innan Gud fanns?

De ”vetenskapliga” brukar sväva när de frågas om vad som fanns före Big Bang. En del av dem säger något i stil med ”Ett tomrum fanns före universum, och slumpmässiga kvantfluktuationer i tomrummet gav spontant upphov till universum.” Andra säger ”Ett oändligt antal universum uppstår som bubblor, från tid till annan, ur kvantfluktuationer i ett tomrum och varje universum utvecklar sina egna naturlagar.” Andra pratar om att ett universum åtföljs av en annan, genom att ett universum uppstår i en ”Big Bang”, växer som en bubbla, börjar krympa igen, och slutar existera i en ”Big Crunch” - och sedan ”studsar” den och ett nytt universum blåser upp, som en ny bubbla. Men om tiden uppstår när universum uppstår, hur kan man då prata om ”innan universum fanns” och om ”den tidpunkt” då universum, och tiden, uppstod? Och om rymden finns i universum först när universum finns, och en massa olika universum blåses upp som jättestora bubblor, vilken rymd blåses de då upp i? Och hur kan ”kvantfluktuationer” finnas i ingenting? Vad är det som fluktuerar?

Oavsett om man granskar den religiösa versionen av skapelsemyten, eller de ”vetenskapliga” versionerna, uppstår massvis med nonsens-frågor, så snart som man medger den irrationella idén att ett ingenting kan existera, och att existensen kan uppstå ur det. När man granskar skapelsemyter i sömmarna, sönderfaller de.

Det är helt enkelt en irrationell idé att ett ”inget” kan existera. Det är precis lika irrationellt som den där idén om existensen av ”the undead”, d.v.s. idén om vampyrerna som är döda, men som samtidigt inte döda. Idén att ett ”inget” kan existera är en kontradiktion. Den går ut på att något kan både vara ingenting, d.v.s. vara ett ”inget”, och samtidigt existera, d.v.s. vara ett ”något”. Som en vampyr som ska kunna både vara död, och icke-död, samtidigt.

Men det finns inget alternativt tillstånd till att existera. Att existera är inte som att leva, eller att vara gravid. Men kan vara vid liv, eller så kan man vara död. Och en kvinna kan vara gravid eller icke-gravid. Men en sten kan inte vara ”en sten som existerar” eller ”en sten som inte existerar”. Därför att något som inte existerar kan inte vara en sten alls! Något som inte existerar är bara en tomhet, ett ingenting.

Det som existerar, däremot, är. Och när allt kommer omkring är det allt man kan säga om det. Man kan inte med rätta fråga ”Varför är existensen så befattad att kontradiktioner inte kan existera?” eller ”Varför finns det något?”. Att existensen faktiskt existerar är utgångspunkten. Det finns ingenting före den utgångspunkten!

Man kan med rätta fråga varför specifika saker inom universum har uppstått. Men man kan bara förklara deras uppkomst med hänvisning till andra saker som också finns (eller tidigare har funnits) inom universum. Man kan förklara uppkomsten av Anders Pettersson med att hans mamma och pappa, som också existerar eller har existerat inom universum, gjorde något mycket specifikt nio månader innan han föddes. Men man kan inte förklara uppkomsten av universum. Universum har inga föräldrar, som existerade någonstans utanför universum.

Idén att universum uppstod ur intet är ett solklart brott mot ett metafysiskt axiom. Nämligen existens axiomet. Detta axiom formulerades explicit för första gången i historien av den gamla grekiska filosofen Parmenides. Han påpekade att ”Du kan inte säga något om det som inte existerar.” Det som är ingenting, har inga egenskaper (d.v.s. det har ingen identitet) och då finns det inget att säga om "det", inte ens att "det" är "det", eller att ”det” kan göra ”det” . Att säga att ett ”inget” kan ge upphov till ett ”något” - det är att säga att detta ”inget” kan göra något. Och då har man brutit mot existensens primat. Man har sagt att något som inte är något, ändå är en orsak till något! Och det är en självmotsägelse - att det är och inte är, samtidigt.

Metafysiken är den gren av filosofin som studerar existensens natur - d.v.s. "varandet som varandet". Metafysiken är det allra första abstrakta kunskapsområdet. En människa måste ha någon sorts uppfattning om vad det är för sorts universum hon lever i, i största allmänhet, innan hon kan börja utforska de konkreta detaljerna inom den.

Metafysiken är således inte en motsats och en fiende till vetenskapen. Metafysiken, en rationell metafysik d.v.s. - den utgör en oundgänglig förutsättning för vetenskapen. Hur skall en människa kunna försöka utröna hur verkligheten fungerar, innan hon har besvarat sådana frågor som ”Är verkligheten ordnad och lagbunden, eller är den ett kaos där vad som helst kan hända?” och ”Är saker och ting bara det de är, eller kan kontradiktioner existera?” och ”Är verkligheten vetbar, eller är det lönlöst och fåfängt att söka svar på några frågor om den?”.

Ett bevis för att en rationell metafysik utgör en oundgänglig förutsättning för en äkta vetenskap, är faktumet att dagens stollar till "vetenskapsmän" på fullt allvar kan älta sådana nonsens-frågor som ”Vid vilken tidpunkt började tiden?” och ”Hur liten var punkten som gav upphov till rymden?”. Dagens s.k. vetenskapsmän ägnar sig åt detta nonsens, därför att de saknar en rationell metafysik. De föraktar faktiskt metafysiken som sådan! De likställer metafysik med mysticism. Men metafysiken är ”klistret” som, tillsammans med kunskapsteorin, håller människans förnuft i kontakt med verkligheten. Om moderna intellektuella, anförda av skurkfilosofen Immanuel Kant, tillåts att lösa upp detta klister, kommer vetenskapen att driva bort in i tomma rymden.

Det första steget för att förstå verkligheten, är att förstå den enkla principen att:

Det som är, det bara är: Existensen existerar. Denna princip utgör existens axiomet.

Dåliga argument

Många politiker (och många av deras väljare) resonerar ”Ju flera argument för en god sak, desto bättre”. De framför därför ofta felaktiga argument för det som de tror är en god sak! Detta förfarande är ett stort missgrepp från politikernas sida. Sanningen är nämligen att felaktiga argument för en god sak gör skada, inte nytta.

Ta kärnkraftsfrågan som ett konkret exempel. De flesta svenska kärnkraftsanhängare som deltar i miljödebatten argumenterar numera på detta sätt ”Ju mera kärnkraft som vi använder, desto mindre kol, olja och naturgas behöver vi elda upp. Ju mindre av dessa fossilbränslen som vi eldar upp, desto mindre koldioxid släpper vi ut i atmosfären. Utsläppen av koldioxid hotar att skapa en klimatkatastrof. Eftersom kärnkraften minskar dessa utsläpp är kärnkraften bra för miljön. Därför borde vi inte lägga ner kärnkraftverken.”

De som argumenterar på detta sätt räddar inte kärnkraften (d.v.s. det goda). De spelar istället miljörörelsen (d.v.s. det onda) rakt in i händerna. Det ligger nämligen till på det sättet att om även teknologivännerna säger att ”miljövännerna” har rätt om att koldioxidutsläppen är skadliga, då blir de ”gröna” bara starkare i opinionen. Teknologivännerna hjälper ju då till med att sprida de ”grönas” idéer!

”Miljövännerna” kan ju säga ”Ni teknologivänner bekräftar ju själva att vår `gröna´ vetenskap går att lita på när det gäller frågan om huruvida koldioxidutsläppen hotar planeten. Och varför skulle då vår `gröna´ vetenskap vara mindre att lita på när vi säger att även kärnkraften hotar planeten? Så vi måste stoppa både koldioxidutsläppen och kärnkraften! Och om vår `gröna´ vetenskap är trovärdig när vi säger att koldioxidutsläppen är skadliga – då måste den väl också vara trovärdig när vi säger att mänskligheten skulle må bättre utan alla de där energislukande industrierna?”

På kort sikt blir de ”grönas” taktik att påpeka att bilarna i Sverige släpper ut ännu mera koldioxid än vad de fossilbränsleeldade kraftverken skulle göra om kärnkraften inte avvecklades. Så det måste vara ännu viktigare att avskaffa bilarna än att rädda kärnkraften, om nu koldioxidutsläppen är skadliga. Så de ”gröna” kämpar för ett avskaffande av privatbilismen – med teknologivännernas dumdristiga hjälp. Och på lång sikt kommer också kraven på en nedläggning av kärnkraften – var så säker på det!

Kärnkraftsvännerna ovan trodde att de var smarta – att de hade hittat ett lätt sätt att bekämpa ”miljövännerna” – när de försökte vända ”miljövännernas” egna argument emot dem. Men genom att gå med på idén att koldioxidutsläppen är skadliga gjorde kärnkraftsvännerna en feg intellektuell eftergift till de ”gröna”. Och att göra eftergifter till ondskan gör bara ondskan starkare – inte svagare.

Kärnkraftsvännerna sänder ut budskapet att de försöker vara ännu bättre miljövänner än ”miljövännerna” själva, när de använder det där koldioxidargumentet. Därmed framstår de som hycklare inför allmänheten. De flesta medelsvenssons inser nämligen att den äkta ”miljörörelsen” är emot den moderna teknologin. Teknologivänner kan därför omöjligen vara äkta ”miljövänner” – de kan endast vara falska, d.v.s. ohederliga ”miljövänner”.

Det hela påminner om de borgerliga politikernas taktik på 1970-talet. De borgerliga politikerna försökte vinna röster genom att framstå som "ännu bättre socialdemokrater" än sossarna själva. När borgarna sedan fick makten visade det sig att deras socialdemokratiska politik var skadlig. Naturligtvist! Socialdemokratisk politik gör skada - även när den genomförs av till namnet borgerliga politiker.

Men nu kunde naturligtvis de riktiga socialdemokraterna skylla eländet som den socialdemokratiska politiken orsakade på kapitalismen. Det var ju en till namnet borgerlig regering som förde den politiken - och borgerliga regeringar för ju kapitalistisk politik per definition - eller hur? Fast det gjorde de i verkligheten inte under de "borgerliga regeringsåren". Men eftersom allmänheten inte var uppmärksam märkte den inte detta förhållande - och det slutade därför med att det blev ännu svårare att bekämpa socialdemokraternas ondska – inte lättare.

Felaktiga argument för det goda gagnar endast ondskan. Dels går en del ursprungligen goda människor går över till ondskan, därför att de förmenta företrädarna för det goda framstår hycklare. Dels får de som redan är onda sitt självförtroende förstärkt, därför att de förmenta företrädarna för det goda verkar vara fega. Och dels ger de flesta vanliga människor bara upp och slutar söka sanningen överhuvudtaget, därför att det inte verkar finnas någon enda snubbe någonstans som säger sanningen när helst den är obekväm.

De förmenta företrädarna för det goda – d.v.s. företrädarna för förnuftet, individualismen, kapitalismen – måste ändra inte bara sin argumentationstaktik, utan hela sin strategi. De måste börja inse att det enda sättet att vinna stöd för det goda, är att vända sig till människornas goda egenskaper – d.v.s. till deras intelligens och rationalitet. De borgerliga opinionsbildarna måste börja förstå att det endast är de rationella människornas stöd som är värt att ha. Låt socialisterna behålla idioterna! Anpassa därför inte argumenten efter idioterna!

Rationella människors stöd kan man endast vinna genom att säga dem sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Taktiska lögner till förmån för det goda motverkar sitt syfte och gagnar endast det onda.

Ian Wachtmeister räddar ankdammen kvar!

Ian Wachtmeister är mäkta missnöjd med den svenska offentliga debatten. Han tycker att den är en "ankdamm".

Och den svenska offentliga debatten är faktiskt en ankdamm! Det är alldeles bedrövligt att det är så lågt i taket i Sverige. Jag som står objektivismen nära kan inte få en syl i vädret i de stora massmedierna! Newsmill utgör ett andningshål för mig.

Men vad gör den där karl´n Ian Wachtmeister för att göra slut på den svenska ankdammen?

Inte ett korvöre! För att göra slut på den svenska ankdammen måste någon tillföra debatten radikala och avvikande åsikter i intellektuellt viktiga frågor. Men Wachtmeister gör bara den offentliga debatten till en cirkus. Han är visst bra på att kåsera. Men inte på att argumentera för seriösa idéer. Ian Wachtmeister är en intellektuell lättviktare.

Se på Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons valkampanj för Ny demokrati för knappt 20 år sedan! [Jag skrev denna essä år 2009.] Vad var greven och betjäntens budskap? De stapplade ölbackar och sjöng några dåliga sånger! Det skulle på något vis upplysa det svenska folket om de viktiga politiska frågorna. Greven och betjäntens valkampanj gjorde åtlöje av frihetens sak. De svenskar som hade huvudet på skaft måste ha skakat på huvudet och tänkt till sig själva ”Om det här är det bästa som frihetsvännerna kan prestera i fråga om idéer - då måste friheten sakna en seriös idégrund. Då måste det vara socialisterna som har idéerna och förnuftet på sin sida”.

Så greven och betjäntens politiska insats var att misskreditera frihetens sak - och att hjälpa socialisterna på traven!

Och detta bekräftades av utvecklingen efter Ny demokrati trots allt lyckades med att komma in i Riksdagen. I valet 1991 fick Ny demokrati ca. 10% av rösterna. Men i nästa val, tre år senare, hamnade Ny demokrati under fyraprocentsspärren! Väljarna tröttnade väldigt snabbt på de där pajaserna! När man inte har några seriösa idéer att stå på - då blir man naturligtvis bara en dagslända.

Så vad åstadkom Ny demokrati? Inte ett dyft. Partiet bara slösade bort en massa pengar på skojerier och geschäft. Greven och betjänten saluförde bara en image av något nytt och friskt. Men de hade inte en enda ny idé av betydelse.

Vad den svenska politiken behöver är intellektuellt tunga argument för frihet. Sverige behöver opinionsbildare som vet hur man grundar den politiska friheten i djupare filosofiska resonemang. Sverige behöver opinionsbildare som t.ex. förklarar att:

Förnuftet är människans grundläggande överlevnadsverktyg.

Att den avgörande sociala förutsättningen för att förnuftet skall få verka är frihet.

Och att kapitalismen därför är det ideala, och dessutom det enda praktiska, sociala systemet.

Dessa opinionsbildare måste dessutom kunna visa att det finns en objektivt giltig moral. Att det finns en objektiv verklighet. Att människor har fri vilja. Att olika människornas intressen inte står i konflikt med varandra. Att människor har rätt till sitt liv, till sin frihet och till sin egendom. O.s.v. Sverige behöver m.a.o. intellektuella - och t.o.m. filosofiska - opinionsbildare.

Därför att politik är ett allvarligt ämne. Politiken är alltför allvarligt för att överlämnas åt intellektuella lättviktare som Ian Wachtmeister. Någon måste släppa in Ayn Rand i den svenska ankdammen! En revolutionär tänkare som Ayn Rand är vad Sverige behöver!

Läs Ayn Rands klassiska idéroman Och världen skälvde (utgiven på Timbro förlag)!

Jag vill ha Anna Anka!

Anna Anka är inte dum. Trots att hon är en blondin! Nej, alla vackra kvinnor är inte dumma i huvudet. Fru Anka har en hel del sunda åsikter.

Som t.ex. att det är helt OK om en kvinna vill vara hemmafru. Varför skall inte även kvinnor få göra som de vill? Vad har feministerna eller staten för rätt att tala om för andra vad de skall göra med sina liv? Det är en brist på respekt för kvinnor att förmena dem samma rätt som männen åtnjuter - nämligen att själv välja vad de vill ägna sig åt i livet. Och om staten, med ekonomiska påtryckningar, försöker tvinga kvinnor till att arbeta utanför hemmet - då är det strängt taget fråga om slaveri. Ofrivilligt, påtvingat arbete är ju per definition slaveri!

Sedan har Anna Anka dessutom tillräckligt med stake i sig för att säga högt att det borde vara OK att ge barn smisk - i syfte att lära dem att uppföra sig. Äntligen någon som reagerar på vågen av bus och brottslighet som har svept över vårt samhälle de senaste decennierna! Är det bara en tillfällighet att ungdomarna har blivit enormt mycket mera depraverade, och t.o.m. brottsbenägna, sedan agan avskaffades i skolan på 1950-talet? Jag är glad för att jag inte är den enda svensken som vågar ”svära i kyrkan” genom att ta agan i försvar! That broad, Anna Anka, has balls!

Men visst är fru Anka kaxig! Hon skrev en artikel här på Newsmill nyligen [Jag skrev ursprungligen denna humoristisk essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill under hösten år 2009.] med titeln ”Jag vill vara en förebild för svenska kvinnor”!

Sådär får man väl inte göra i Jante-lagens Sverige?! Nej, usch fy! Anna Anka behöver smisk själv. Nej, inte nog med det - hon behöver faktiskt en rejäl risbastu!

Och förresten - fru Anka hade magen att svika sitt land Sverige genom att emigrera! Uppskattar hon inte detta "perfekta välfärdssamhälle" som arbetarrörelsen har skapat här uppe i Norden? Nej, jag som är metallarbetare kan väl inte acceptera att fru Anka deserterar från det Solidariska Samhället?

Jag måste helt enkelt ta nästa plan till Los Angeles. Och vid mellanlandningen i London skall jag köpa en äkta engelsk rotting. A reformatory cane! Ouch! Fru Anka gör bäst i att stoppa några tidningar ner i trosorna innan jag anländer. Hon kommer inte att kunna sitta på en vecka! Vi kan ju inte ha överseende med brott mot den heliga Jante-lagen!

Och inte nog med att Anna Anka bryter mot Jante-lagen. Hon är dessutom vacker! Och det är osolidariskt! Tänk vad olyckliga andra, sämre lottade kvinnor måste vara nu. Det är ju alltid ett brott när en människa har det bättre än en annan. Om inte alla människor kan vara rika, då skall ingen människa få vara rik. Och om inte alla kvinnor kan vara vackra, då skall väl enligt samma logik ingen kvinna få vara vacker?

Nej, svenska staten måste kalla in plastkirurgerna, och ge dem i uppdrag att vanställa fru Ankas ansikte - så att hon inte längre framstår som mera vacker än någon annan kvinna! Och det lär ju finnas massor av kompetenta plastkirurger i Hollywood som skulle klara av att förstöra fru Ankas skönhet i det ädla syftet att skapa jämlikhet. Därmed tillfredställande den Kungliga Svenska Avundsjukan!

Eftersom jag uppenbarligen uppskattar Anna Anka, kanske jag borde åka till Hollywood och göra ett försök på henne? Men vad skulle min hustru säga? Och vad skulle fru Anka säga?

Jag har inte mycket att erbjuda damen. Jag är bara en metallarbetare - och jag är så gott som pank. Men jag kanske skulle visa mig vara mera spännande än den där tråkmånsen Paul Anka? Jag kan en del saker som kanske skulle göra tillvaron het för fru Anka. Läs min artikel här på Newsmill med titeln ”Vi sexuella `avvikare´ är inte sjuka” om du vill se hur. Men jag har läst att Anna Anka hade en relation till skådespelaren Claude van Damme när hon var yngre - och att hon har sagt att en av orsakerna till att hon bröt upp med van Damme just var det där att han var kinky. Så jag kanske ej borde göra mig besvär med fru Anka?

Men förutom att jag skulle kunna tillföra fru Ankas tillvaro i sängkammaren en het krydda har jag starka åsikter. Se mina artiklar här på Newsmill om du inte tror mig! Jag har förespråkat kroppsbestraffning, laissez-faire kapitalismen, fri invandring, egoismen, en marknadsanpassning av lönerna, guldmyntfoten m.m. Jag har dessutom fördömt allsköns heliga kor som välfärdspolitiken, altruismen, fackföreningarna, Moderaterna, sossarna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, rasismen, socialismen, subjektivismen, determinismen m.m.

Den svenska ankdammen är så tråååkig. Visst behöver Sverige flera friska fläktar som Anna Anka och som mig! (Jag rör väl åtminstone om i grytan?) De flesta tyckare i Sverige tycker alltid likadant. ”Mera välfärd - bättre vård, skola och omsorg – solidaritet – medmänsklighet – mera snällhet, mindre elakhet – demokrati – jämlikhet och jämställdhet - blah, blah, blah”. Hur ofta händer det att Reinfeldt eller Sahlin [Jag skrev denna essä då Sahlin fortfarande var sossarnas partiledare och Reinfeldt rattade Moderaterna.] något som vi inte har hört tusen gånger förut, och som därför överaskar oss?

Nej, tacka vet jag Ayn Rand. Ayn Rand var som Anna Anka. Hon hade skinn på näsan. Men Ayn Rand var mycket mera intellektuell än fru Anka. Jag vill inte visa bristande respekt för fru Anka – men det är nog bara rättvist att säga att hon inte är någon filosof. Ayn Rand däremot – hon var den största filosofen sedan Aristoteles!

Jag överdriver inte. Jag har studerat Ayn Rands filosofi, objektivismen, i hela 30 år. Så jag vet vad jag talar om. Ayn Rand kom på svaren på många frågor som mänsklighetens största tänkare har grubblat på i årtusenden utan att komma fram till några rationella svar. Som t.ex. vad människans fria vilja består av, hur vi kan ha säker kunskap samtidigt som vi är felbara, hur moralen (etiken) kan vara objektiv, varför en egoist måste respektera andras rättigheter, o.s.v. Objektivismen ställer den konventionella världsbilden på huvudet. Objektivismen vänder upp och ner på människors liv. Objektivismen är en revolutionär filosofi. Objektivismen är en frisk fläkt i vår unkna kultur. Och objektivismens ljusa syn på människan är som en solstråle i ett mörkt och dammigt rum.

Oj då, är det redan morgon? Nu har jag haft en våt dröm igen! Vackra kvinnor ställer till det för mig! Jag undrar om Newsmills redaktion släpper igenom denna korkade artikel? Den är rätt så fräck. Men kanske Newsmills redaktion har sinne för humor? Och kanske Anna Anka också har sinne för humor - och därför inte tar illa upp vid mina putslustigheter?

Socialisternas flykt till miljörörelsen

Är det inte konstigt att majoriteten av aktivisterna inom miljörörelsen är socialister? (För det är de väl?) Är det inte konstigt att många av dem t.o.m. är, eller tidigare har varit, kommunister? Är det inte också konstigt att Vänsterpartiet, och de flesta andra kommunistpartier numera engagerar sig djupt i miljöfrågor?

För bara några decennier sedan var ju Sveriges socialister (skenbart åtminstone) fanatiska anhängare av industrialisering och teknologi. Socialisterna, och i synnerhet kommunisterna, hävdade då med frenesi att tunga basindustrier som stålverk, gruvor, skeppsvarv, kärnkraftverk o.s.v. var de viktigaste sorters industrier att satsa på. Socialisterna t.o.m. kritiserade kapitalismen därför att den, enligt socialisterna, medförde för små investeringar i den tunga industrin! På 1950- och 1960-talen krävde vänstern att staten skulle bygga stålverk, kärnkraftverk, kemikaliefabriker o.s.v. Därför att vänstern tyckte att privatföretagen inte satsade tillräckligt mycket på sådana tunga industrier. Minns Statsföretag och Stålverk 80?

Men numera vurmar vänstermänniskorna i stället för solvärme, cyklar, småhantverk, biodynamisk odling av grönsaker och dylikt. Numera angriper vänstern den moderna teknologin med tillmälen som att den är ”hård” och ”omänsklig”. Numera hävdar vänstermänniskorna t.o.m. att de moderna och tunga industrierna försämrar människornas välfärd genom att ”förstöra miljön”.

Är vänsterns tvära kovändning i sin inställning till industrialismen och teknologin en obegriplig kontradiktion?

Nej, filosofen Ayn Rand visade att vänsterns fotbyte tvärtom är mycket logiskt!

Vänstern hävdade förr i tiden att socialismen borde införas för att den skulle leda till framväxten av större industrier, flera fabriker, snabbare utveckling av teknologin, mera produktion och ökad köpkraft för de breda folklagren. Men numera har utvecklingen i öststaterna och Tredje världen visat att socialismen faktiskt inte klarar av att producera välstånd alls åt massorna.

Detta har ställt vänstermänniskorna inför ett val. Antingen måste de överge sin älskade socialismen - eller så måste de sluta upp med att sätta värde på välstånd överhuvudtaget! Ställt inför detta val har de flesta socialister valt att ”rädda” sin tro på socialismen genom att överge sin tro på industrialismen.

De flesta vänstermänniskor har resonerat ungefär så här – ”Ja, det verkar som om socialismen inte förmår att förbättra ekonomin och öka produktionen och höja den materiella levnadsstandarden. Men vad spelar det för roll? Vi kan klara oss utan en massa prylar. Det viktigaste i livet är ju att vara tillsammans. Åt helvete med industrierna och teknologin och allt det där! Vi kan uppleva kollektivismens underbara gemenskap i små byar och kollektivjordbruk i stället! Att vara tillsammans är ju viktigare än att inneha välstånd.”

Miljörörelsen är ytterligare en manifestation av socialismens bankrutt.

Vänstermänniskornas flykt till miljörörelsen är ytterligare ett bevis för att det sociala systemet som krävs för ett uppnående och bevarande av välstånd åt de breda folklagren är kapitalismen. Inte socialismen.

De svenskar som inte vill dömas till att ”leva nära naturen” (Som man gjorde på Medeltiden - med ohyra, råttor och smuts i bostaden!) bör sky både socialismen och miljörörelsen som pesten.

Kan status ge lycka?

Andra skribenter här på Newsmill [Jag skrev urspsrungligen denna essä på hösten av år 2009 som ett inlägg på nätdebattsajten Newsmill.] verkar ta det för givet att status, d.v.s. en människas ställning i andra människors ögon, utgör ett värde. Jag håller inte med dem. Jag tror inte ett dugg på idén att status i sig kan göra en människa lycklig. Jag skall försöka förklara varför jag tycker så i denna artikel.

Kan status göra en människa lycklig?

Denna fråga kan inte besvaras genom att man tar reda på huruvida det finns människor som både innehar status och som samtidigt rålar vara lyckliga. För att besvara denna fråga måste man ta reda på huruvida det finns några människor som är lyckliga därför att de innehar just status i sig. Min uppfattning är att innehavet av status som sådan aldrig kan göra en människa lycklig. Status i sig kan inte orsaka lycka. (Med status menar jag ”anseende i andra människors ögon”.)

Jag anser att man bara kan bli lycklig om man gör något bra - d.v.s. något som innebär att man faktiskt förtjänar lycka. Men människor som gör sig förtjänt av lycka får då ofta anseende "på köpet". Det hon då har gjort för att förtjäna lycka är den eventuella orsaken både till både anseendet och till lyckan. Det är därför som det går att hitta många exempel på människor som åtnjuter både anseende och lycka samtidigt.

Men att man blott och bart skaffar sig status i andra människors ögon - och att man sedan bara tar det för givet att det förhållandet innebär att man också har förtjänat det där anseendet - det kan inte göra någon lycklig. En uppblåst, självförhärligande typ är väl aldrig verkligen lycklig?

Den filosofiska principen här är existensens primat versus medvetandets primat. Medvetandets primat - att en människa bara inbillar sig att något är fallet, d.v.s. att något är ett faktum - det gör inte att det där något blir till ett faktum. Fakta är fakta, oavsett vad människor tror om dem.

T.ex. - att ett litet barn tror på jultomten gör ju inte att jultomten faktiskt existerar. Och barnet blir i längden mindre lyckligt om föräldrarna tutar i det att jultomten existerar. Barnet kommer ju förr eller senare att upptäcka att tomten trots allt faktiskt inte existerar. Och då blir barnet besviket. Och tron på tomten ger upphov till osunda inbillningar hos barnet. Som t.ex. inbillningen att verkligheten är sådan att barnet bara behöver önska saker som det vill ha - så kommer en snäll gubbe från Nordpolen att på ett magiskt sätt uppfylla önskningarna - utan att barnet själv behöver anstränga sig.

Låt oss ta ett konkret exempel på det senare, medvetandets primat, från vuxenvärlden. Anta att alla dina vänner och släktingar säger till dig ”Du är rik.” och ”Du är en miljardär.” och ”Du är en lyckans ost. Du har råd att köpa vadhelst du vill.” Och anta att du i själva verket saknar några medel att tala om. Kommer du att bli lycklig om dina vänner och släktingar lyckas med att inbilla dig att du är en miljardär, och att du har råd att köpa vadhelst du vill? Vad tror du kommer att hända om de lyckas? Du kommer förstås att gå ut och storhandla. Du kommer snabbt att förbruka de modesta besparingar som du i verkligheten har. Sedan kommer du att så småningom att finna att du blivit pank. Och ditt liv kommer att bli miserabel.

Principen som illustreras här ovan är att inbillningar om verkligheten har konsekvenser. Vilken verklighetsuppfattning du har kommer att avgöra hur du handlar i verkligheten. Om du gör fel när du skaffar dig din verklighetsuppfattning, d.v.s. om du skaffar dig en inbillning - då kommer du också att handla ”fel”. D.v.s. du kommer att handla emot dina verkliga intressen. Du kommer att göra dig själv illa.

Sådana människor som vältrar sig i andras beundran, utan att ha gjort något för att förtjäna den beundran - de luras, eller rättare sagt de lurar sig själva - till att handla ”fel” hela tiden. När de tar de andras beundran på allvar, då överskattar de sig själva. De anser sig vara ”stora” och ”kloka” och ”starka” bara för att andra verkar tro att de är det.

Diktatorer är ofta sådana typer. Den typiska diktatorn inbillar sig att han är ett geni bara för att alla säger till honom att han är det. Så han överskattar sig själv, och han vidtar dumdristiga, rentav idiotiska, åtgärder som snabbt och enkelt skall lösa något problem. Med katastrofala resultat i verkligheten.

Så Mao Zedong, t.ex., satte igång ”Det Stora Språnget Framåt”. Detta pompösa moraliska monster trodde på hyllningarna han syntes få från massorna. Han inbillade sig att just han skulle kunna få fart på Kinas industrialisering genom sådana ”geniala” idéer som att beordra befolkningen att smälta ner sina järnkastruller och övriga järnredskap i små stålugnar i bakgårdarna. Resultatet av ”Det Stora Språnget Framåt” blev den största massvälten i världshistorien. Uppskattningsvis ca. 20 miljoner kineser svalt ihjäl. Desperata svältande bönder bytte barn med grannarna, dödade barnen och åt upp dem (inte ens de svältande föräldrarna förmådde döda och äta upp sina egna barn - så de bytte barnen med grannarna). ”Det Stora Språnget Framåt” var en av de största tragedierna i mänsklighetens historia.

Och den tragedin orsakades av en mans storhetsvansinne. Och storhetsvansinne är ju blott och bart bara en särdeles extrem form av den där jakten på status. En människa som lider av storhetsvansinne försöker ju framstå som ”stor” i andra människors ögon. Och är det inte just det som samtliga statusjägare försöker göra - de flesta dock i mindre extrem grad än diktatorer som Mao?

Men inte ens de mäktigaste diktatorerna blir lyckliga av sitt ”framgångsrika” storhetsvansinne/statusjakt. Verkligheten anpassar sig inte till människors önsketänkningar. Mao fick upprepade gånger uppleva hur hans storslagna planer slogs i gruset, och han själv då tvingades till förödmjukande reträtter. Mao ägnade sig åt ett svinaktigt frosseri i lyx för att dämpa sin ångest och för att ”glömma” sitt bottenlösa självförakt. Han sov med dussintals kvinnor. (Och han lär ha smittat de flesta av dem med syfilis!) Han åt massor av ypperliga delikatesser. (Se bara på hur tjock Mao var - han gick minsann aldrig hungrig!) Men Mao var också paranoid. Han såg komplotter överallt. Han genomförde utrensning efter utrensning efter utrensning. Han kunde aldrig ha känt någon ro och någon trygghet. Mao var en djupt olycklig människa. Vilket var rätt åt honom!

Men hur är det ställt med statusjägarna bland ”vanliga människor”?

Eftersom de inte är lika extrema jägare efter det oförtjänta, är de inte olyckliga i lika hög grad som Mao. Men de är inte lyckliga.

Ta den unga kvinnan som söker bekräftelse genom att leva ett hejdlöst uteliv. [En annan debattör på Newsmill hade använt en sådan här kvinna som exempel på en människa som sökte lycka genom status.] Hon går ut till de trendigaste nattklubbarna. Hon syns regelbundet med de där täta yuppies som råkar vara mest ”inne” för stunden. Allt för att kamma hem poäng i statusligan. Hon spenderar alla sina pengar på de senaste moderiktiga kläderna. Hon festar loss varje helg. Hon ligger med den man som hon räknar med skall ge henne flest statuspoäng för stunden, och sedan dumpar hon honom när en ”bättre” fångst hamnar inom skotthåll.

När denna kvinna sedan blir sådär 35 år gammal, och inte längre är så vacker och begärlig - vad blir då hennes behållning av sitt statusmaximerande sätt att leva?

Hon har inte skaffat sig någon man värd att älska. Hon har inte skaffat sig några besparingar att tala om. Hon har försummat sin karriär, om hon överhuvudtaget har haft ett produktivt arbete. Vad är denna ytliga kvinnas långsiktiga utsikter? Hon har slösat bort sina bästa år på en meningslös jakt på status. Och nu står hon där med skägget i brevlådan s.a.s. Hon har inte uppnått något substantiellt under sitt hektiska liv.

Hon kanske hade någon skolkamrat som satsade på en mera tillbakadragen och mindre statusfylld tillvaro. Skolkamraten arbetade hårt istället att festa hela tiden. Hon byggde upp ett långsiktigt sparkapital istället för att göra av med alla sina pengar på kläder och krogbesök. Hon satsade på ett seriöst förhållande med en ansvarsfull man. När hon då blir 35 år gammal har hon kommit en bra bit på väg i livet. Hon har en man, hon har avancerat inom ett yrke, hon har en stabil privatekonomi. Hon kan börja skaffa sig barn, hon kan höja sin levnadsstandard utan att hamna i skuld, hon kan känna stolthet över det hon hittills har uträttat och hon kan känna tillförsikt över det hon antagligen kommer att uträtta framöver. Hon har därför lagt grunden till en långt större lycka än hennes statusjägare till f.d. skolkamrat.

Statusjägaren skaffade sig bara en illusion av framgång - en fasad som byggdes upp i andra människors ögon (d.v.s. i andra människors medvetanden). Hennes mindre anspråksfulla skolkamrat skaffade sig ”the real thing”!

Anseende som du faktiskt har förtjänat är ”the real thing”. Status - d.v.s. anseende som bara är på låtsas - saknar egentlig betydelse. Oavsett hur många andra människor det är som låtsas med dig. Och oavsett hur hårt du själv låtsas också. Uppblåsta ballonger spricker alltid förr eller senare med ett skräll. Eller så pyser de långsamt ur på ett patetiskt sätt.

Filosofen Ayn Rand skrev en mästerlig roman om bl.a. hur fåfängt det är att jaga status. Romanen hette Urkällan (The Fountainhead på engelska). Karaktären Peter Keating i denna roman är den ultimata tomma statusjägaren. Om du för ett ögonblick tror på villfarelsen att statusjakt kan vara en väg till lycka, då bör du läsa Urkällan och lära dig något av Peter Keatings tragiska och patetiska öde i den berättelsen!

Migrationsverket ville utvisa min hustru

Jag gifte mig för en och en halv månad sedan [Jag skrev ursprungligen denna essä i oktober 2009]. Jag var då jättelycklig.

Men Migrationsverket grusade nästan min lycka. Migrationsverket försökte nämligen få min hustru utvisad till sitt hemland, Vietnam! Min hustrus öde avslöjar en hel del om vad som är fel med den svenska invandringspolitiken.

Min hustru, hon heter Thi, kom till Sverige för ca. två år sedan. Hon hade gift sig med en man, "X", som var född utomlands men som länge hade bott i Sverige och därför var svensk medborgare. Men snart efter det att Thi flyttade in hos X här i Sverige upptäckte hon att hon hade gjort ett tragiskt misstag. X var alkoholmissbrukare - och när han var full, vilket var nästan varje dag, slog han Thi.

Thi drog sig för att anmäla X till polisen, och hon drog sig för att begära en skilsmässa från honom. Thi kom nämligen från en konservativ kultur. I Vietnam anses det att en kvinna skall tåla mycket, och det anses att hon drar skam på sitt släkte om hon först gifter sig med en man och sedan försöker lämna äktenskapet. Att en man misshandlar sin hustru gör inte så stor skillnad i Vietnam. Det är mer eller mindre accepterat i den traditionalla kulturen att gifta män slår sina hustrur.

Dessutom var Thi rädd för att hon kanske skulle bli skickad tillbaka till Vietnam om hon skilde sig.

Thi har berättat för mig att orsaken till att hon ville gifta sig med en icke-vietnames till att börja med var att det var vanligt att vietnamesiska män slog sina hustrur - men att hon inte ville utsättas för en sådan behandling - och att hon därför inte ville gifta sig med en vietnamesisk man. Det var ironiskt att utlänningen som Thi sedan gifte sig med likväl visade sig vara en sådan man som misshandlade sin egen hustru.

Thi misshandlades gång på gång av sin första man. Men länge gick hon inte till polisen . Till slut hände det dock en gång att Thi var på besök hos en väninna och väninnans sambo, Mats, såg en del blåmärken som Thi hade på ena armen. Mats rådde Thi att gå till polisen. Det gjorde Thi - hon polisanmälde X. Men då hade blåmärkena hunnit tyna bort - så polisen fick inga otvetydiga bevis för att Thi hade misshandlats.

Till slut, för ca. ett år sedan, gick dock våldet så långt att Thi kände sig hotad till livet. En dag utsatte X Thi för ett förtäckt hot i deras kök med en stor kökskniv. Då blev Thi så rädd att hon flydde till en vän och äntligen tog steget att begära skilsmässa. Thi beviljades skilsmässan.

Men då förlorade hon uppehållstillståndet! Eftersom hon nu "saknade anknytning till Sverige"!

Thi överklagade beslutet till Migrationsdomstolen. I ett år gick Thi sedan och väntade på besked om hon skulle få stanna i Sverige. Thi var oroad och stressad. Hon fick besvär med sömnen och magen. Det var nämligen en allvarlig sak för henne att bli ”skickad tillbaka”. Hon hade gift sig med en utländsk man, och hon hade dessutom sedan skiljt sig från honom. Omgivningen i Vietnam skulle ha tittat snett på henne p.g.a. detta. Thi skulle kanske rentav ha blivit utfrusen i sitt hemland. Och dessutom skulle hon ha fått det svårt med försörjningen. Thi är nu 49 år. Och en så pass gammal kvinna, som fortfarande var ogift, skulle ha fått det svårt att hitta en man i Vietnam. I synnerhet om hon, som Thi hade gjort, hade gift sig med en icke-vietnames och sedan skiljt sig från honom. Och som gammal, ensamstående kvinna i Vietnam hade Thi haft det svårt att försörja sig på egen hand.

I våras [d.v.s. på våren 2009] råkade jag ha turen att träffa Thi via en kontaktförmedlingssajt på Internet. Thi och jag blev snabbt kära i varandra. Vi dejtade varandra intensivt under sommaren. Den 22:e augusti gifte vi oss i Huddinge kyrka. Det var en vacker lördag och ett underbart bröllop. Thi och jag var överlyckliga.

Men på fredag den 28:e augusti fick vi åka till Länsrätten i Värtahamnen för att närvara vid en domstolsförhandling angående This fall. Migrationsverket hade yrkat på att Thi skulle nekas uppehållstillstånd och att hon skulle skickas tillbaka till Vietnam. Thi hade begärt att få stanna i Sverige med hänvisning till, i första hand att hon hade tvingats till skilsmässan från X av hans våldsamhet, och i andra hand till att hon nu på nytt hade anknytning till Sverige i och med att hon hade gift sig med mig.

Migrationsverket argumenterade (och jag var närvarande, så jag hörde det med egna öron) att det ingalunda var bevisat att Thi verkligen hade misshandlats så allvarligt av X så att hon hade rätt enligt svenskt lag att få stanna i Sverige. (Svenskt lag säger att om en invandrarkvinna skiljer sig från sin man p.g.a. att mannen misshandlar henne, då får hon automatiskt stanna i Sverige - misshandeln får dock inte vara "ringa" för att hon skall få stanna.) Polisen hade ju aldrig sett några blåmärken eller några andra otvetydiga bevis på att någon misshandel hade inträffat. Och Mats´ vittnesmål (Mats hördes av domstolen som ett vittne) om att han faktiskt hade sett blåmärken kunde ju vara osant! Och att Thi hade gift sig med mig räknades i princip inte alls. Det kunde ju vara så, sade representanten för Migrationsverket, att vårt äktenskap bara var ett ”skenäktenskap”! Thi hade ju gift sig med mig blott sex dagar före domstolsförhandlingen. Detta såg misstänkt ut minsann! Tydligen ansåg Migrationsverket att det var This skyldighet att bevisa att hon var oskyldig till att ha ingått ett skenäktenskap med mig för att hon skulle få stanna i Sverige.

Detta innebar att svenska staten gav ett större skydd åt This f.d. man, som hade misshandlat henne, än den gav åt Thi! X betraktades ju av rättsväsendet som oskyldig till misshandel så länge som staten inte hade bevisat att han var skyldig. (Och så skall det också vara i en anständig rättstat!) Men Thi betraktades av Migrationsverket som skyldig till att ha ingått ett skenäktenskap - så länge som inte hon hade bevisat att hon var oskyldig! Men hur skulle Thi kunna bevisa att hennes äktenskap med mig inte bara var på låtsas? Skulle Thi och jag ha spelat in våra nätter tillsammans i vårt sovrum på video - och sedan visat upp filmerna för Migrationsverket?

Efter domstolsförhandlingen gick Thi och jag och oroade oss i ett par veckor. Om Thi skickades tillbaka till Vietnam skulle hon visserligen nästan bergsäkert ha fått tillstånd, så småningom, att få återvända till Sverige om hon ansökte - eftersom hon nu var gift med mig. Men det skulle antagligen ha tagit sex, eller t.o.m. mera än tolv, månader. Under hela den tiden skulle Thi och jag ha varit åtskilda från varandra. Och eftersom jag var 55 år och Thi var 49, skulle detta ha känts hårt. Vi hade ju inte så många år kvar då vi kunde uppleva glädjen av att vara tillsammans. Dessutom hade varken Thi eller jag någonsin haft några barn, och det ville vi göra något åt tillsammans. Men eftersom Thi var hela 49 år gammal hade vi inte mycket tid på oss. Om Thi fick leva åtskild från mig i, säg, ett år skulle risken finnas att hon inte längre kunde bli med barn när vi återförenades.

För en månad sedan dimpade Migrationsdomstolens beslut ner i vår brevlåda. Beslutet visade sig vara att Thi skulle få permanent uppehållstillstånd. Migrationsdomstolen tyckte att Thi hade "verkade vara trovärdig" när hon berättade om sitt fall i förhandlingen. Migrationsverket hade dock en månad på sig om det ville överklaga. I torsdags gick Migrationsverkets frist att överklaga ut - och Migrationsverket hade, enligt uppgift från Migrationsdomstolen till mig på telefon i fredags, inte överklagat. Så nu ser det ut som om det är helt säkert att Thi ska få stanna här hos mig. Thi och jag är jättelyckliga. Vi ska fira genom att bjuda våra släktingar och vänner på en festmiddag nästa söndag!

Men alla invandrare har inte lika mycket tur som Thi hade. Eftersom det ligger på invandrarna att bevisa att de har ”rimliga skäl” att få stanna i Sverige råder det med nödvändighet ett omfattande godtycke i systemet. Hur skall en invandrare som har gift sig med en svensk kunna bevisa att han eller hon inte har fejkat äktenskapet i syfte att få stanna i Sverige? Och om en asylsökande vädjar att få stanna, med hänvisning till att han riskerar förföljelse i hemlandet - hur skall han då kunna bevisa att just hon skulle råka illa ut om hon tvingades återvända? Bara för att hennes landsmän torteras och mördas av regeringen betyder ju inte nödvändigtvis att hon också skulle göras illa om hon skickades tillbaka! Nej, det finns bara inget sätt att utforma en invandringslagstiftning så att den både är objektiv och som samtidigt förmår begränsa invandringen.

Om staten bestämmer att alla som har ”rimliga” skäl till det skall få stanna - då uppstår genast en omöjlig fråga. Hur skall vi skilja mellan vad som är ett ”rimligt” skäl - och vad som inte är det? Hur mycket förtryck måste det råda i ett land för att en människa därifrån skall beviljas asyl, t.ex.? Var och hur skall man dra gränsen? Ett politiskt mord om året? Tio politiska mord? Ettusen politiska mord?

Det sker rättsövergrepp i så gott som vartenda land på jordklotet (inklusive Sverige!). Om inte samtliga flyktingar från samtliga länder automatiskt skall få stanna - då måste svenska staten bestämma vad om är ”för mycket” förtryck för att det skall kunna tolereras - så att det berättigar flyktingarna från vederbörande land till asyl. Och detta innebär att t.ex. en homosexuell kille eller en vapenvägrare kan skickas tillbaka till en diktatur någonstans om bara byråkraterna på Migrationsverket får för sig att risken för att just den individen skall mördas eller torteras inte är ”alltför" stor. Hur skulle du känna dig om du vore den där homosexuella killen eller vapenvägraren och ditt öde låg i händerna på någon anonym byråkrat på Migrationsverket?

Nej, det enda rimliga är att införa fri invandring. Låt alla som vill flytta till Sverige göra det. Men ge dem inga bidrag om de väljer att inte arbeta. Och låt inte de svenska fackföreningarna hindra de stackars invandrarna från att skaffa sig jobb genom att marknadsanpassa sina löneanspråk. Om samtliga invandrare både tilläts och nödsakades att jobba för att försörja sig själva - då skulle inte de svenska skattebetalarna riskera att lida någon skada av invandringen.

Hur skulle vi kunna se till att det skulle finnas jobb åt alla invandrare - om det inte fanns någon övre gräns för invandringens storlek? Svaret finns i min essä "Fri invandring utgör inget hot" (publicerad på denna blog den 21:e februari, 2009).

Och om du ändå vill ha en fortsatt begränsning av invandringen – ställ dig då frågan vad i hela världen ger dig en rätt att bestämma något över var andra människor skall få leva och arbeta? Har inte var och en rätt att leva och arbeta varhelst de vill?

Fri invandring är det enda rätta – både av rättsprincipiella skäl och av humanitära skäl. Om man är motståndare till fri invandring då är man vare sig en äkta liberal eller en anständig människa!

Lysenkoism i den socialistiska sjukvården

Jag tycker illa om den socialistiska sjukvården. Jag vill i stället att sjukvården skall vara privat, d.v.s. att den ska vara kapitalistisk. En anledning till att jag vill detta är att jag mycket väl skulle ha kunnat råkat mycket illa ut i den socialistiska sjukvården när jag själv i min ungdom blev sjuk.

Det var en sjukdom som heter schizofreni som jag drabbades av då jag var tonåring. Denna sjukdom är mycket allvarlig. Många av de drabbade blir av denna åkomma psykiskt handikappade för resten av livet.

Förr i tiden fanns det inget botemedel för schizofreni. Många som drabbades av schizofreni förr i tiden fick vistas på mentalsjukhus under hela resten av sina liv. Som en följd av detta hade mentalsjukhusen på 1930-talet blivit överfulla av schizofrena patienter. På 1940-talet gick psykvården därför på knäna. Och psykvården var socialistisk. Det var den svenska staten, och/eller landstingen, som betalade psykvården med skattemedel. Detta gav politikerna och sjukvårdsbyråkraterna stora huvudvärk. De var desperata. Psykvården hotade att spräcka statsbudgeten (eller alternativt landstingsbudgeterna).

Emellertid kom i slutet av 1930-talet kom något som politikerna och vårdbyråkraterna måste ha uppfattat som lösningen på deras bekymmer. ”Lösningen” var en medicinsk procedur som kallades för ”lobotomi”.

Lobotomi var ett sätt att behandla psykotiska människor. Det gick till så att en läkare kapade en del av nervförbindelserna i den främre delen av hjärnan.

När lobotomierna först dök upp verkade de vara en utmärkt lösning på problemet med de överfulla mentalsjukhusen. Många av patienterna som lobotomerades blev nämligen lugnare.

Men – många av patienterna som lobotomerades blev också psykiska invalider. Och inte så få av dem rentav dog som en direkt följd av ingreppet. Ofta orsakade en lobotomi blödningar i hjärnan - blödningar som inte så sällan var dödliga. Faktum var att på en del av mentalsjukhusen dog så många som 18% av alla de patienter som lobotomerades!

Tänk efter. Om en ny medicin testades idag - och det visade sig i testerna att på en del sjukhus dog 18% av de som fick den medicinen - hur stor skulle chansen vara att den medicinen skulle godkännas av Läkemedelsverket ? Så att det blev tillåtet för sjukvården att använda den?

Chansen skulle inte vara större än en snöbolls chans i helvetet!

Men lobotomi-ingreppet upphörde inte att användas när det började bli känt att många av de lobotomerade skadades allvarligt av ingreppet eller t.o.m. avled. Nej, lobotomierna började genomföras på många tusentals mentalpatienter varje år, världen över! Vad kunde nu det ha berott på - måtro?

Detta är min hypotes:

Det ligger nära till hands att anta att det var den socialistiska sjukvårdens ekonomiska bekymmer som spökade. Politikerna var som sagt desperata vid den tidpunkt som lobotomi-proceduren dök upp. Politikerna var under en svår press att hitta något sätt att spara pengar på psykvården. Lobotomi-proceduren verkade vara räddningen. Genom att låta lobotomera så många psykotiska patienter på mentalsjukhusen som bara möjligt kunde belastningen på statsbudgeten (eller landstingsbudgeterna) lindras. Lobotomi-proceduren var som manna från himlen för politikerna. Och de agerade nog därefter!

De ansvariga sjukvårdspolitikerna och byråkraterna kan inte ha varit omedvetna om nackdelarna med lobotomi-proceduren. Det måste ha funnits statistik angående konsekvenserna av lobotomierna. Och i ännu högre grad måste psykiatrikerna själva ha känt till konsekvenserna.

Så om politikerna, byråkraterna och psykiatrikerna i den socialistiska sjukvården hade beaktat patienternas bästa - då hade de inte fortsatt så länge med att lobotomera folk! De hade slutat så snart som konsekvenserna hade visat sig - på sin höjd några enstaka år efter det att lobotomierna började utföras i stor skala. Vilket var i början av 1940-talet.

Det måste direkt eller indirekt ha varit ett politiskt beslut att lobotomierna skulle genomföras på bred front! Antagligen utsatte politikerna på 1940- och 1950-talen psykiatrikerna för ett hårt tryck att lobotomera så många psykotiska patienter som överhuvudtaget möjligt. Och antagligen saknade många psykiatriker det erforderliga modet att säga nej till politikerna - eftersom det skulle ha satt deras karriär och rentav deras försörjning på spel! Så tusentals mentalpatienter blev lobotomerade - med all sannolikhet beroende på förhållandet att psyksjukvården var socialistisk.

Jag hade tur! Jag blev inte schizofren förrän år 1970. Och vid det laget hade lobotomierna blivit historia. Inga psykotiska patienter lobotomerades längre år 1970. Så jag klarade mig.

Men tänk om jag hade haft oturen att ha insjuknat i schizofreni tio år tidigare än jag hade gjort - då hade jag kanske varit antingen död eller en grönsak idag! Då hade jag nämligen mycket väl ha kunnat lobotomerats!

Varför gick lobotomierna ur tiden på 1960-talet?

P.g.a. inslagen av kapitalism i sjukvården! Tack och lov blev läkemedelsindustrin aldrig socialiserad i västländerna. Därför var det en väldans fart på utvecklingen av högeffektiva nya läkemedel på 1950- och 1960-talen.

Under 1950-talet utvecklade ett privat schweiziskt läkemedelsbolag den första verkningsfulla medicinen mot schizofreni: klorpromazin. Detta läkemedel botade, eller åtminstone förbättrade radikalt, många tusentals psykotiska patienter. Med följd av att de inte behövde lobotomeras - men ändå kunde skrivas ut från mentalsjukhusen.

Framgången med klorpromazin följdes sedan upp då de privata läkemedelsbolagen utvecklade ytterligare många flera verkningsfulla mediciner mot psykoser.

Lobotomierna berodde på att sjukhusen, till skillnad från läkemedelsbolagen, var socialisstiska (d.v.s. skattefinansierade). Men tack vare inslaget av kapitalismen inom sjukvården - som de privata läkemedelsbolagen utgjorde - förbättrades situationen inom psykvården. De läskiga lobotomierna kom att inte "behövas" längre när de privata läkemedelsbolagen gjorde sitt! I början på 1960-talet upphörde lobotomier att användas överhuvudtaget. Ett antal år senare erkände de senfärdiga psykiatrikerna och politikerna att lobotomierna hade varit ”dålig vetenskap” och "dålig medicin".

Lobotomi-proceduren hamnade då äntligen i skamvrån - där den faktiskt hörde hemma!

Socialismen inom psyksjukvården gav således upphov till en utbredd användning av dålig vetenskap. Socialismen inom den svenska psyksjukvården hade således samma konsekvens som socialismen i Sovjetunionen. Den senare gav ju också upphov till dålig vetenskap – bl.a. till den där ökända ”Lysenkoismen”.

Lysenkoismen är namnet på ett fenomen som kommer som ett brev på posten med socialismen. Fenomenet består av att politiska makthavare använder sin makt för att gynna ”vetenskap” som passar deras nyckfulla önskningar av olika slag. I Sovjetunionen ville Stalin att vetenskapen skulle understödja hans förutfattade mening att miljön skulle kunna förändra levande organismers identitet. Så att Stalins idé att den socialistiska politiken skulle kunna betinga det ryska folket till att bli självuppoffrande skulle se trovärdig ut.

Så Stalin gynnade en kvacksalvare till vetenskapsman vid namn Lysenko, som förkunnade att miljön kunde via en sorts evolutionsliknande process förändra levande varelsers natur. Om Lysenko skulle ha visats ha rätt skulle ju implikationen ha varit att socialismen också skulle kunna betinga det ryska folket till att bli självuppoffrande. Den altruistiska moralläran skulle då äntligen ha haft en chans att segra. Så det ryska jordbruket tvingades av Stalin till att tillämpa Lysenkos teorier inom växtförädlingen och djuraveln - med katastrofala resultat. Människor svalt faktiskt ihjäl som en följd av den politiskt påbjudna tillämpningen av Lysenkos falska vetenskap!

I Sverige lär politikerna ha utövat direkta eller indirekta påtryckningar på psykiaterkåren för att få dem att adoptera lobotomierna som medel för att ”behandla” psykotiska patienter. Sannolikt av det skälet att den behandlingen skulle ju spara skattepengar - genom att tömma mentalsjukhusen på alla de där penningslukande psykotiska patienterna! Att lobotomierna var dålig vetenskap bekymrade tydligen inte politikerna.

Så nu har vi sett konsekvenserna av kapitalismen inom psykvården respektive socialismen inom psykvården.

Tack vare inslagen av kapitalismen i psykvården - i form av privata, vinstjagande läkemedelsbolag - utvecklades mediciner som hjälpte många, många tusentals psykotiska patienter - till en ringa kostnad - och oftast utan att skada patienterna.

Men p.g.a. inslagen av socialismen i psykvården - i form av offentliga mentalsjukhus, som finansierades med skattemedel - utsattes många tusentals pyskotiska patienter för stympningar av hjärnan - i syfte att spara pengar!

Det torde vara uppenbart vilket av de två alternativen det är som är bäst för patienterna. Kapitalismen - inte socialismen!

Pacifismens rot

Pacifiströrelsen är en brokig samling. Där återfinns såväl djupröda socialister som djupt religiösa kristna och även åtskilliga flummiga hippietyper. Kan det överhuvudtaget finnas någon som helst gemensam nämnare bland dessa olika grupper? En gemensam nämnare som förklarar varför de alltihopa ansluter sig till just fredsrörelsen?

Vid ett första påseende skulle man kanske tro att svaret på den frågan är ett rungande ”Nej!” Ty vad skulle ateistiska socialister och kommunister kunna ha gemensamt med gudsfruktiga kristna? Och vad skulle kommunistiska och kristna dogmatiker kunna ha gemensamt med subjektivistiska hippie-typer? Men om man bara granskar filosofin hos de olika grupperna inom fredsrörelsen tillräckligt noga i sömmarna - då ser man att de faktiskt har något riktigt väsentligt gemensamt.

Den gemensamma nämnaren är deras morallära. Samtliga beståndsdelar av fredsrörelsen kramar moralläran altruismen. Altruismen - namnet refererar till den morallära som säger att det moraliska idealet är osjälviskhet.  Altruismen säger m.a.o. att du inte skall ”tänka på dig själv”. Enligt altruismen skall du sätta andra människors välfärd framför din egen dito - och du skall offra dig för deras skull. Så om du har en skjorta och en annan person saknar en skjorta, då skall du vara osjälvisk och ge henne din - och sedan gå utan skjorta själv. Det står faktiskt så i Bibeln!

Socialisterna förespråkar altruismen genom att säga att du skall offra dig själv för folket och för arbetarna. Socialisterna säger att du begår en illgärning närhelst du gör en vinst åt dig själv.

De kristna förespråkar altruismen genom att säga att du skall offra dig själv för de svaga och de fattiga bland dina medmänniskor. De kristna säger att det är svårare för en rik man att komma in i himlen än det är för en kamel att passera ett nålsöga.

Hippie-typerna förespråkar altruismen genom att säga att du skall offra dig själv för mänskligheten, djuren och växterna. Hippie-typerna säger att du skall tjäna allt levande - allt levande förutom dig själv nota bene.

OK. Såväl socialisterna som de kristna och hippie-typerna, förespråkar altruismen. Än sedan då?

Tja, altruismen leder logiskt till pacifismen.

Hurdå?

Tja, att försvara dig själv när du blir angripen – det ligger ju i ditt eget intresse! Eller hur? Och är inte allt det som ligger i ditt eget intresse ett ont - enligt altruismen? Så är då inte allt självförsvar till sin natur en moralisk synd närhelst man tillämpar moralläran altruismen på ett konsekvent sätt? Är det inte just därför som Jesus Kristus sade det där om att närhelst du blir slagen på ena kinden - då skall du vända andra kinden till!?

Så - samtliga av de olika livsåskådningar som förespråkar altruismen kan mycket väl också, om de är konsekventa, komma fram till att även förespråka pacifismen .

Du kanske har undrat hur det var möjligt för de där fredsaktivisterna att vara så onda eller så dumma att de förr i tiden förespråkade att västländerna skulle avskaffa sina kärnvapen - även om kommunistländerna behöll sina? Du har kanske undrat hur det var möjligt för de där fredsaktivisterna att vara så onda eller dumma att de även efter attentaten mot skyskraporna i New York City motsatte sig att västländerna skulle försöka döda terroristerna i Afghanistan?

Men du bör kunna se logiken nu. Att inte försvara dig själv, när någon försöker döda dig - det är självmord. Och självmordet är just vad altruismen egentligen håller för att vara det moraliska idealet! Ty att rädda och uppehålla ditt eget liv är ju själviskt. Och själviskhet är ett ont, enligt altruismen!

Att dö - det ligger inte i ditt eget intresse. Och det som inte ligger i ditt eget intresse är det goda, enligt altruismens logik! Så det ligger i sakens natur att samtliga altruister, när allt kommer omkring, eftersträvar döden.

Och det är pacifismens mål. Döden. De är inte motståndare till försvarsvåldet för att de är motståndare till döden. Pacifisterna är motståndare till försvarsvåldet just p.g.a. att de vet att utan försvarsvåldet blir det mera ond bråd död. Hitler, Hussein, bin Laden - om ingen dödade dem i självförsvar - då skulle de ju ha haft fria händer att bara fortsätta att döda de oskyldiga. Döden, inte livet, är pacifisternas mål. Hur annars kan man förklara alla deras ställningstaganden emot de fria ländernas försvarskrig mot diktaturer och terrorister? Och hur annars kan man förklara de socialistiska pacifisternas sympatier för allsköns blodbesudlade socialistregimer - och de kristna pacifisternas antipatier mot livet på denna jord - och de gröna pacifisternas antipatier mot det livsuppehållande industrisamhället?

Om du vill bekämpa pacifismen, måste du bekämpa roten till pacifismen. Den roten är en viss morallära. Altruismen. Denna morallära är - som Ayn Rand visade i sin bästsäljande idéroman, Och världen skälvde - dödens morallära.

Livets morallära förespråkas varken av socialisterna eller av de religiösa eller av de subjektivistiska hippies. Livets moral förespråkas av filosofin objektivismen.