Valfusket - varför är politikerna så oerhört omoraliska?

Politikerna är på sätt och vis våra ledare. De är satta till att ratta staten - som är till för att skydda våra rättigheter. Politikerna om någon borde vara moraliska föredömen. Det vore ju horribelt om skurkar blev ansvariga för polisen, domstolarna och militären. Ty då vore vi väl allesammans rökta - eller hur?

Våra svenska politiker - de gör också högtravande anspråk på att vara moralens väktare! De gör anspråk på att bekämpa allsköns olika sorters verkliga eller inbillade omoral - som rasism, könsförtryck, ojämlikhet, ”sociala orättvisor”, klasskillnader, korruption, vidskepelse, olika sorters intolerans, bristande ”demokrati” o.s.v. Men hur kan det då komma sig att politikerna själva gång på gång ertappas med en bristande etik (och ”bristande etik” är här en understatement)? Den senaste skandalen, den med Moderaternas valfusk [Jag skrev ursprungligen denna text år 2010 efter ett internt val inom Moderaterna då förekomst av valfusk upptäcktes - jag dock har glömt vilket.], väcker denna fråga.

Jag vågar påstå att det ligger i den idag mest utbredda moralens natur. Eller rättare sagt – omoral är inneboende i den specifika sorts morallära som våra politiker, och nästan samtliga svenskar i övrigt, tror på idag. I stort sett alla svenskar idag, och det gäller även politikerna, tror nämligen på den altruistiska moralläran. Det är därför som nästan samtliga svenska politiker förespråkar välfärdsstaten - detta rofferi och parasitism satt i system som, heter det, skall "hjälpa de svaga". De flesta svenskar känner t.o.m. djupt in i benmärgen att varande altruistisk (d.v.s. varande osjälvisk) och varande moralisk - att det är en och samma sak! Och den altruistiska moralen är en morallära av en sådan natur att den så gott som obönhörligen leder till uppfattningen att moral, moral som sådan, är opraktisk.

Hurså?

Nå, enligt altruismen är den moraliska godhetens essens självuppoffring. Man gör en ”god gärning” närhelst man gör något för en annan människas skull och inte för ens egen skull. Om man t.ex. (detta exempel kommer från Bibeln) ger en annan människa ens egen skjorta, och går utan skjorta själv, då har man varit ett moraliskt föredöme. Och om man dör en plågsam död på korset, för att rädda andras själar (andra som enligt Kristendomen själv är usla syndare), då är man en moralisk hjälte - och man får en hel religion uppkallad efter sig! Ytterligare exempel är:

Om man ger bort sina pengar till välgörenhet istället för att göra produktiva och lönsamma investeringar med pengarna, då är man moraliskt god.

Om man ägnar lördagskvällarna åt att åka omkring på tunnelbanan och hjälpa ungdomar som irrar omkring på staden istället för att spendera tiden hemma med ens egna barn, då är man också moralisk.

Enligt altruismen.

Vadhelst man gör - hur vettigt eller ovettigt det än må vara - är bra, enligt altruismen, om bara man gör det för någon annans skull - och inte för ens ”egen vinning”.

Men om essensen av att vara moralisk är att du skall offra dig – då är ju moralen din fiende! Om du måste göra det som inte ligger i ditt eget intresse för att vara moraliskt god - då är det ju en förlustaffär för dig att vara moraliskt god alls! Hvergång!

Jag vågar gissa att politikerna i alla partierna resonerar ungefär så här:

"Om vi beter oss på ett etiskt bra sätt, då blir vi själva `fina´ - men våra fiender kommer att vinna. Vi kommer inte att lyckas med att få igenom vår politik, om vi inte är ”realistiska” och gör det som är oetiskt. Därför att det som är etiskt gott är ju det som inte ligger i vårt intresse. Att vara moralisk är ju att göra uppoffringar - att skada sig själv - att vara moralisk är m.a.o. liktydigt med att förlora - m.a.o. att inte vinna i det politiska spelet. Och vad är viktigast i politiken – att vara ett moraliskt föredöme och förlora, eller att spela samma elaka spel som motståndarna och få igenom den ”rätta”, d.v.s. den egna, politiken? Vi måste väl vara praktiska - vi måste väl göra det som krävs för att få vår egen politik förverkligad? Vad är det för vits med att ägna sig åt politik överhuvudtaget, om vi inte att förverkligar den egna politiken? Det är bara dumt att vara ”moralisk” på ett abstrakt sätt, om det innebär att vi förlorar. Äran går ju inte till helgonet - äran går ju till vinnaren!"

Så politiker som tror på den altruistiska moralläran kommer till att bete sig omoraliskt i syfte att vinna.

Men när man nu beter sig omoraliskt, då måste man ju - om man vill att omoralen skall "löna sig" - vara omoralisk med finess. D.v.s. man får inte åka fast! Det lönar sig att vara omoralisk, resonerar nog politikerna, endast så länge man "kommer undan med det". Så man måste se till att begå den där omoralen då väljarna, och i synnerhet massmedierna, inte märker det. Man måste begå svinerierna i lönndom. Om och när massmedierna avslöjar det man håller på med - då kan det gå riktigt illa!

Men partierna har ändå ett skydd, i den händelse det går illa och massmedierna avslöjar ett visst fall av omoral - som t.ex. Moderaternas senaste valfusk. Skyddet består av att samtliga partierna håller på med liknande saker.

Och att väljarna vet det.

Väljarna är vid det här laget väl medvetna om att politikerna i alla läger får saftiga traktamenten, att samtliga ungdomsförbund har av och till fuskat med medlemssiffrorna för att erhålla statsbidrag, att alla partierna låter sig påverkas av lobbyister, att samtliga partiernas ledande politiker friserar sanningen, att samtliga partier bryter ofta sina vallöften o.s.v. Så om ett partis politiker ertappas med t.ex. att fuska med rösträkningen i ett internt val - det kanske ändå inte gör så mycket! Därför att om man inte skall rösta på Moderaterna - vem skall man då rösta på istället? De övriga partierna är ju precis lika goda kålsupare?

Så jag vågar förutse att den här skandalen, den med Moderaternas valfusk, den kommer inte att ha några stora konsekvenser. Politikerföraktet kommer antagligen att växa en liten aning (Men - hur mycket utrymme för att växa ytterligare har politikerföraktet nuförtiden?). Men samtliga partier, från de socialistiska partierna Vänsterpartiet och SAP, till de av Kristendomen influerade Moderaterna och Kristdemokraterna, de är alltihopa fångna i den altruistiska moralläran. Så de socialistiska politikerna såväl som de borgerliga dito uppfattar det som varande en praktiskt policy att bete sig omoraliskt.

Det moraliska förfallet i politiken är bara en yttring av det moraliska förfallet i samhället i stort. Det pågår ett moraliskt förfall i hela det moderna svenska samhället. Barn och ungdomar begår flera brott än de gjorde förut (t.ex. vandalism, mobbning, misshandel, stölder o.s.v.). Allt flera svenskar i alla åldrar plankar på tunnelbanan och laddar ner musik från internet utan att betala. Det lär vara så (fast jag känner inte till någon officiell statistik som bevisar det) att allt flera äkta makar vänsterprasslar. Statens statistik lär visa att allt flera svenskar fuskar med bidragen, t.ex. genom att arbeta svart samtidigt som de lyfter arbetslöshetsersättning eller sjukpenning. Att skattefuska och att jobba svart lär ju bådadera ha blivit till "folksporter". Jag tror att allt detta beror på att den moral som den större delen av det svenska folket accepterar, altruismen, leder dem till att tro att det inte lönar sig att vara moralisk. M.a.o. att det ligger i den enskildes eget intresse att inte bry sig om moraliska överväganden överhuvudtaget. Den smarta policyn är att bara ta för sig resonerar den moderna människan.

Lösningen på detta problem är att förmå svenskarna att upptäcka faktumet att det finns en moral som är rationell - och som därför också är praktisk. Det finns en moral som fastställer de principer (d.v.s. regler eller dygder) som man måste praktisera för att bli framgångsrik i strävandet efter ens egen lycka. Denna moral säger inte att du skall offra det som är värdefullt. Den säger i stället att du skall slå vakt om de värden som är värdefulla för dig, att du ska dra nytta av de värden som kan göra dig lycklig. Om du praktiserar denna rationella moral kommer du, bortsett från metafysiska olyckor, att bli lycklig. Och om praktiserandet av en moral leder till att du blir framgångsrik och lycklig - då ligger det väl i ditt eget intresse att praktisera denna moral konsekvent, utan att någonsin fuska? Om denna moral inte förespråkar självuppoffring - då är det inte en uppoffring att efter leva den moralen. Eller hur?

Denna moral finns. Den heter objektivismen. Eller för att vara mera exakt, den filosofi som denna moral är en del av, heter objektivismen. Det är denna moral som de politiska ledarna måste lära sig, för att de äntligen skall kunna inse att det inte är en praktisk policy att fuska med röstsiffror, ljuga, bryta löften, svika sina vänner, ta emot ”pengar under bordet” o.s.v.

Patriotismen versus nationalismen

Det har skapats en debattråd här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill i början av år 2010.] som heter ”Politisk patriotism”. Frågan som ställs lär vara ”Vilket svenskt parti - Moderaterna eller Socialdemokraterna - är mest patriotiskt?"

Mitt svar på frågan är att vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna är ett dugg patriotiska! Moderaterna och Socialdemokraterna är blott och bart nationalistiska - och det är inte alls samma sak.

Vad är då patriotismen respektive nationalismen? Och varför är både Moderaterna och Socialdemokraterna nationalistiska - och inte patriotiska?

Patriotism innebär att uppskatta, och att vara lojal emot, sitt eget land p.g.a. landets äkta goda sidor. Om en människa lever i ett fritt land och om hon är så pass lojal mot sitt land att hon är beredd att kämpa för att försvara landets frihet - då är hon en äkta patriot. Winston Churchill, t.ex., var en stor patriot under Andra världskriget (däremot var han en inbiten nationalist när han slog vakt om det brittiska imperiet). Men om en människa lever i ett land med omfattande ofrihet och om hon är ”lojal” mot sitt land ändå - och om hon är är beredd att gå ut i krig för landet p.g.a. sådana motiv som: att hon vill främja landets ”nationella prestige” - eller p.g.a. att hon vill berika sig själv genom att plundra grannländer - eller p.g.a. att hon vill undertrycka förment mindrevärdiga folkstammar - då är hon ingen patriot utan bara en sketen liten nationalist. Adolf Hitler, t.ex. var ingen patriot. Han var bara en avskyvärd nationalist.

En äkta patriot är med andra ord en individualist. Hon värnar sitt land därför att landet är fritt och därför att landet således låter de enskilda medborgarna forma sina egna liv och sträva efter sin egen lycka.

En nationalist däremot är en kollektivist. Hon menar att gruppen, enkannerligen nationen, står över den enskilde medborgaren. Individen skall offra sig för nationens skull - det tycker nationalisten.

Den äkta patrioten är således en egoist när hon försvarar sitt land. Hon försvarar sitt land därför att hon vill säkerställa friheten i landet - den frihet som möjliggör hennes egen lycka.

Nationalisten däremot är en altruist. Hon går ut i krig för sitt land därför att hon vill offra sig för sitt land - som hon inbillar sig är något ”större” och viktigare än sig själv.

En patriot respektive en nationalist - de tar således parti för sitt eget land av rakt motsatta orsaker. En patriot är på sätt och vis raka motsatsen till en nationalist! Vad hade patrioten Churchill gemensamt med nationalisten Hitler?

Hur är det då med de svenska Moderaterna och Socialdemokraterna? Är de patrioter eller nationalister?

Tja, visserligen synes både m och s att sluta upp bakom Sverige. De lovordar bådadera "Sverige". Både Reinfeldt och Sahlin försöker måla upp en positiv bild av Sverige utomlands. Bådadera påstår inför världens massmedier att Sverige har ”världens bästa välfärd”.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna lovordar Sverige för att Sverige är en välfärdsstat. De sluter inte upp bakom Sverige för att Sverige skulle vara ett fritt, d.v.s. kapitalistiskt land! De sluter upp bakom Sverige  därför att Sverige är en halvsocialistisk blandekonomi. Så både Moderaterna och Socialdemokraterna tycker om Sverige för att Sverige är ett kollektivistiskt land! Både Moderaterna och Socialdemokraterna tycker att den enskilde medborgaren skall vara statens tjänare - en foglig tjänare som lojalt ställer upp på att leverera skatter till den svenska staten i syfte att finansiera ”välfärden”. Så både m och s uppskattar Sverige just p.g.a. det förhållandet att Sverige inte är ett riktigt fritt land!

Moderaterna och Socialdemokraterna är således bådadera mera som Hitler än som Churchill! De tycker bådadera att staten är något ”större” än den enskilde medborgaren och att medborgaren skall tjäna den.

M och s är således nationalister - inte patrioter!

Moderaterna och Socialdemokraterna borde faktiskt skämmas för det Sverige som de har skapat - istället för att skryta inför världspressen och låta påskina att de är stolta över Sverige. Ett sådant här halvkollektivistiskt samhälle som Sverige idag faktiskt utgör är inget alls att vara stolta över!

Utan egendomsrätten ingen rätt till liv

Världens socialister har länge försökt att slå blå dunster i människors ögon med det vilseledande begreppet ”mänskliga rättigheter”. Med detta begrepp försöker socialisterna inbilla människor att man kan ha en rätt till liv utan att inneha den (privata) egendomsrätten - en rättighet som sägs tillhöra de ”falska” s.k. ”borgerliga rättigheterna”. Begreppet ”mänskliga rättigheter” har nämligen kommit till för att utradera det klassiska, kapitalistiska begreppet som heter ”individens rätt till liv, frihet, egendom och strävan efter egen lycka”.

Socialister är ju motståndare till privat ägande. Och därmed är de, fast de inte vill erkänna det, motståndare till människans liv på denna jord. Människor kan nämligen inte överleva på denna jord om de inte får behålla sin egendom.

Socialister försöker påskina att människor kan äga det de behöver för att överleva på ett "kollektivt” sätt.

Men vad skulle "kollektivt ägande" innebära konkret - hur skulle ditt liv se ut om ”alla” fick vara med om att äga t.ex. din bostad ”gemensamt”? Det skulle innebära att vem som helst som kände för det skulle kunna komma hem till dig och tala om för dig att hon och hennes faster tänkte sova över hos dig i natt - eller hur många nätter som helst framöver. Och var skulle du få sova då? Och vad skulle det innebära, om ”alla” fick vara med om att äga innehållet i ditt kylskåp ”gemensamt”? Det skulle innebära att vem som helst skulle kunna komma hem till dig, med hela tjocka släkten, och äta upp innehållet i ditt kylskåp! Och hur skulle du då kunna undgå att svälta ihjäl?

Du ser - ditt liv skulle bli fullständigt omöjligt att bevara om alla fick äga dina saker ”gemensamt”.

Socialisterna försöker förstås krångla sig ur denna svåra sits genom att vara inkonsekventa. De säger ”Ja, men alla skall ju inte äga allt personligt egendom kollektivt! De skall ”bara” äga produktionsmedlen kollektivt!”

Men vad skulle det betyda – att alla ägde produktionsmedlen kollektivt?

Produktionsmedlen är ”verktygen” som människorna använder när de producerar. T.ex. hammare, skruvmejslar, svarvar, svetsaggregat, anläggningsmaskiner, lastbilar, fabriksbyggnader o.s.v. Det torde vara uppenbart att sådana här saker inte växer på träd ute i naturen. De måste produceras. De måste produceras av enskilda människor. Så idén att produktionsmedlen skall ägas kollektivt betyder att enskilda människors produktionsresultat skall tas ifrån dem - för att överlämnas till ett gäng ("kollektivet" är ju i praktiken blott och bart ett gäng). Eller till socialisternas omhuldade stat - vilket är ungefär samma sak.

Hur kan socialisterna försvara idén att enskilda producenters arbetsresultat skall tas ifrån dem och överlämnas till ”kollektivet”? De argumenterar, väsentligen, att de enda producenterna är arbetarna -och att arbetarnas produktionsresultat redan tas ifrån dem i det kapitalistiska samhället. Så socialisterna ursäktar sitt stjälande med vanföreställningen att de bara ”stjäler från tjuvar” - ungefär som i en gammal Hollywood-film med Warren Beatty.

Men alla individer som deltar i produktionen arbetar och producerar på något vis. Det är bara det att i ett modernt industrisamhälle råder det en omfattande arbetsdelning. Därför är det inte lika uppenbart att även exempelvis en aktieägare, en VD, eller en kontorist bidrar till produktionen av sådana saker som stål, skor och korvar som stålverksarbetarna, skomakarna och charkuteristerna gör.

Men en aktieägare måste utföra en hel del intellektuellt arbete för att skilja bra investeringar från dåliga dito. Och en VD måste jobba med gråcellerna för att kunna ta reda på vilka saker hans företag skall tillverka, vilka forskningsprojekt företaget skall satsa på, vilka marknader företaget skall rikta in sig på o.s.v. Och kontoristernas arbetsinsatser behövs för att det skall bli sådana saker som löneutbetalningar till arbetarna i fabrikerna.

Så närhelst socialister ”socialiserar” produktionsmedlen - då stjäler de produktionsresultatet från åtminstone en del av dem som producerar!

Kan människor överleva om de inte får behålla resultatet av sin produktion - t.ex. därför att socialister stjäler det och överlämnar det sedan till ett gäng? Nej, om en snickare inte får behålla inkomsten från försäljningen av möblerna som han tillverkar eller om en tegelmakare inte får behålla inkomsten från försäljningen av tegelstenarna som han tillverkar o.s.v. - då kommer de inte att kunna köpa ens mat att äta. Den som inte får behålla resultatet av sitt arbete, hon får ej heller äta!

Och det gäller även för företagare och kapitalister.

Om och när socialister lägger beslag på företagens vinster - då lägger de beslag på resultatet av företagarnas och kapitalisternas arbete. Och om en människa skapar ett företag - eller om hon sparar pengar och använder pengarna till att köpa aktier, d.v.s. andelar i ett företag - och socialister sedan kommer och socialiserar företaget - då har socialisterna berövat företagaren respektive kapitalisten de medel/verktyg de hade skaffat sig för att försörja sig på. Socialister hindrar företagarna och kapitalisterna från att producera när de socialiserar företagen.

Det är just därför som socialistiska samhällen kännetecknas av svält och armod! Ty hur skall människorna kunna producera något - när vissa nödvändiga yrkesgrupper ("företagarna" och "kapitalisterna" är faktiskt yrkesgrupper) berövas verktygen de behöver för att kunna producera?

Grundprincipen är att människor är varelser som består av både en kropp och en själ. Eftersom de till en del består av en själ måste de vara fria att tänka och att tro på idéerna som blir resultatet av deras tänkande. Och eftersom de också består av en kropp måste de vara fria att arbeta och att behålla och själva använda resultaten av sitt arbetande. Människor behöver privat egendom på denna jord av det enkla skälet att här på denna jord är vi alla varelser av kött och blod.

Men egendomsrätten betyder inte att du har en rätt till att äga något! Den betyder ”bara” att om och när du skaffar dig något att äga (med ärliga medel) - då måste du också få behålla det. Egendomsrätten är inte en rätt att få egendom som du inte har gjort något för att förtjäna. Den är ”bara” en rätt att behålla den egendom som du har förtjänat.

Hur förtjänar du något att äga? Genom att arbeta - och därmed bidra till att producera saken det är fråga om. Och alla som deltar i produktionen arbetar på något vis - se min artikel ”Kapitalisterna är produktiva” (publicerad på denna blogg den 22:e december, 2008) för detaljer.

Så egendomsrätten skyddar egentligen det som gör det meningsfullt överhuvudtaget att arbeta. Om vi inte hade någon rätt att behålla vår egendom - då skulle vi heller inte ha någon anledning att arbeta! Vad skulle vitsen vara med att arbeta - om några rovaktiga socialister genast tog resultatet av ditt arbete ifrån dig så snart som du blev klar med arbetet?

Så du borde fatta det nu:

Socialisterna är faktiskt inget annat än arbetets fiender!

Vilka lagar är dåliga?

Det finns bra lagar och det finns dåliga lagar. T.ex. måste väl alla hålla med om att regeringen i Nazityskland ofta stiftade mycket sämre lagar än vad vår egen regering gör i dagens Sverige?

Men vad är egentligen en bra lag respektive en dålig lag?

Till att börja med kan vi observera att samtliga lagar - vare sig de är bra eller dåliga - alltid beivras med våld. Om en medborgare bryter mot ett lands lag - då straffas hon. Och straffet består alltid på något sätt av någon form av våldsutövning. Om en brottsling döms till fängelse, t.ex. - då måste myndigheterna spärra in henne och hindra henne från att rymma från fängelset med våld. Och om en brottsling döms till böter - då måste hotet att polisen kommer att med våld beslagta brottslingens egendom finnas, ifall brottslingen dristar sig till att vägra att betala in böterna till staten. Om en brottsling döms till utvisning - då måste polisen föra ut henne från landet med våld ifall hon försöker stanna. Och om en brottsling döms till dödstraff eller kroppsbestraffning - då är det ju varseblivningsmässigt uppenbart att det är fråga om våld.

En bra lag måste därför vara en regel som innebär att våldet, som ingår i straffet, utövas på ett sätt som är moraliskt gott. Vilken sorts våld är då moraliskt gott?

Svaret är: Endast försvarsvåld!

Privatpersoner har en moralisk rätt att tillgripa våld endast när en annan initierar bruk av våld mot dem - och de försvarar sig mot det angreppsvåldet. Om min granne bryter sig in i min lägenhet och försöker nalla min stereo har jag en moralisk rätt att handgripligen försöka fösa ut honom ur min lägenhet - utan stereon. Om min granne då slår mig på käften har jag en moralisk rätt att slå tillbaka.

Men om min granne fräser ”Ayn Rand är en bitch!” - då har jag inte någon moralisk rätt att använda våld mot honom. Oavsett hur arg jag då blir. Att blott och bart säga något som jag inte håller med om - det är ju inte att initiera våld mot mig. Eller om min granne sover med min hustru (och då detta inte är fråga om en våldtäkt) - då har jag inte någon moralisk rätt att använda våld mot honom (och inte heller har jag rätt att våldföra mig på min hustru). Oavsett hur förbannad jag blir. Att gå bakom ryggen på mig och att kränka min ära - det innebär inte att min granne eller min hustru initierar bruk av våld mot mig.

På samma sätt som privatpersoner endast har en moralisk rätt att använda våld i försvarssyfte - d.v.s. när någon annan har initierat bruk av våld - har även staten endast en moralisk rätt att använda våld när någon medborgare (eller utlänning) har initierat bruk av våld (om angreppsvåldet utövas inom landet är det polisens sak, om angreppsvåldet kommer från en främmande regering är det militärens sak). Om det är moraliskt förkastligt för en privatperson att tillgripa våld när ingen annan har initierat det - varför skulle det då vara mindre förkastligt för staten att tillgripa våld när ingen annan har initierat det?

En bra lag är således en lag som förbjuder någon form av initierandet av våld. Därför att i sådana fall är det moraliskt lovvärt att staten använder våld för att straffa den som bryter mot lagen. Den som bryter mot en sådan lag måste ju initiera bruk av våld när hon bryter mot lagen. Och då är det med logisk nödvändighet fråga om försvarsvåld när staten griper in och straffar den lagbrytaren. Exempel på lagar som förbjuder initierandet av våld är lagar emot exempelvis: mord, misshandel, våldtäkt, rån, stöld, vandalism, nedskräpning och bedrägeri (bedrägeri är en indirekt form av initierandet av våld, eftersom en bedragare övertar en människas egendom utan hennes medgivande). Sådana bra lagar förbjuder människor att fysiskt beslagta eller skada andra personer eller andra personers egendom.

Så en bra lag är en lag som förbjuder någon form av initierandet av våld. Och en dålig lag är då logiskt nog en lag som förbjuder något slag av handling - vilket som helst slag av handling - som inte innebär ett initierande av våld. Exempel på sådana lagar är lagar: mot kritik av statens politik, mot avfallande från den allmänt accepterade religionen, mot homosexualitet, mot föräktenskapligt sex (förutom när det gäller vuxnas sex med mindre-åriga) o.s.v. På vilket sätt utövar en medborgare våld om och när hon säger, t.ex., att skatterna är för höga eller att ett krig som staten håller på med är orättfärdigt? På vilket sätt utövar en medborgare våld när hon förnekar att Bibeln är Guds ord? På vilket sätt utövar en medborgare våld när hon älskar en (vuxen) individ av samma kön? På vilket sätt utövar en medborgare våld när hon sover med en person som hon känner åtrå för, men som hon ännu inte är gift med?

Men varför är lagar mot icke-våldshandlingar ”dåliga”? Tja, vi har redan konstaterat att det är omoraliskt att sätta igång med våldsanvändning när ingen annan har satt igång med det först. Men det finns två djupare, mera filosofiskt djuplodande orsaker än detta till att lagar mot icke-våldshandlingar alltid är dåliga lagar.

Dessa orsaker är två enkla faktum: Att förnuftet är människans grundläggande medel att upprätthålla sitt liv och att våldet negerar förnuftet.

Människor måste handla för att skaffa sig de saker - som t.ex. mat, vatten, bostäder o.s.v. - som de behöver för att överleva. Så de måste vara fria att handla. Och de måste tänka igenom hur de skall handla, för att kunna räkna med att handla rätt. Så de måste vara fria att tänka. Människor kan inte leva om de hindras från att tänka och/eller om de hindras från att handla på grundval av sitt tänkande.

Och närhelst du använder våld mot en annan människa - då hindrar du henne från att ge utlopp för sitt förnuft. Antingen hindrar du henne bokstavligen från att kunna tänka. En människa kan, t.ex., inte tänka medan hon plågas på en tortyrbänk eller när en kula genomborrar hennes hjärna. Eller så hindrar du henne från att handla på grundval av det tänkande som hon faktiskt har utfört. Om du t.ex. låser in en människa i ett rum mot hennes vilja - då hindrar du henne från att göra saker som hennes förnuft säger henne att hon bör göra (som, t.ex., att åka till jobbet).

Det är en allmän princip att ju mera våld som en människa utsätts för, i desto mindre utsträckning kan hon använda sitt förnuft för att upprätthålla sitt liv.

Så det är alltid skadligt för livet i största allmännhet att tillgripa våld - om och när ingen annan redan har initierat dess´ användning. Och alla dåliga lagar innebär att staten på något sätt använder våld mot människor som inte själva redan har börjat använda våld. Och detta skadar livet. Förnuftet är ju den människans tillgång som betyder mest för hennes överlevnad. Och staten motverkar denna tillgång, förnuftet, närhelst den använder våld mot människor som inte själva redan har börjat använda våld.

Men har vi några dåliga lagar i dagens Sverige? Har vi några lagar som förbjuder företeelser som inte innebär våldsanvändning? Vi har väl inte några lagar som (på ett direkt sätt åtminstone) hindrar människor från att kritisera staten? Vi har väl inte lagar mot kätteri och blasfemi i dagens Sverige? Vi har väl inte lagar mot homosexualitet och föräktenskaplig sex (så länge det är fråga om vuxna)?

Nej, tack och lov har vi inte sådana lagar. Men vi har likväl åtskilliga andra sorters lagar som förbjuder företeelser som inte innebär våldanvändning. Några exempel på sådana lagar är lagarna mot bruk av narkotika (när det gäller vuxna), lagarna som hindrar utlänningar att flytta till Sverige (d.v.s. lagar som begränsar invandringen), lagarna mot ”hets mot folkgrupp” och lagarna mot prostitution (så länge det är fråga om vuxna).

På vilket sätt utövas våld om en vuxen människa fattar det idiotiska beslutet att injicera heroin eller sniffa kokain? Hon förstör visserligen sitt eget liv - men på vilket sätt våldför hon sig på andra? Och på vilket sätt utövas våld om en fattig människa från ett annat land flyttar till Sverige i syfte att arbeta och skaffa sig ett bättre liv? Och på vilket sätt utövas våld om en usel bigott visar vilken tölp hon är genom att häva ur sig nedsättande rastillmälen? Och på vilket sätt utövas våld om en vuxen kvinna (eller man) av egen vilja säljer sin kropp därför att hon tycker att pengarna är viktigare än sitt eget människovärde (Men om en hallick med våld tvingar en kvinna eller en man till prostitution - då måste polisen givetvis ingripa.)?

Vi har alltså åtskilliga dåliga lagar i dagens Sverige. Sverige är i stort behov av politiska reformer!

Socialdemokratins propagandabild av Sverige

Socialdemokraten Ibrahim Baylan anklagar Moderaterna för att ge en förskönad bild av Sverige utomlands i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett svar på ett debattinlägg av Baylan på debattsajten Newsmill i början av år 2010.] Baylan menar att Moderaternas bild av Sverige är en friserad propagandabild - avsedd att framställa det borgerliga regerandet i orättvist positiv dager. Jag tycker att det stämmer att Moderaterna bluffar om Sverige.

Men vad gör Socialdemokraterna om inte exakt samma sak - fast ännu mycket värre?

Socialdemokratins bild av Sverige är den att Sverige utgör ”världens moraliska supermakt” -  och "ett arbetarparadis på jorden" -  och kort och gott ett "världens bästa Folkhem". Låt oss granska sanningen bakom sossarnas skryt om den välfärdsstat som de skapade under 1900-talet.

1) Sossarna vill så gärna att Sverige skall vara "världens moraliska supermakt” och ”världens samvete”.

Hur är det då funtat med den socialdemokratiska välfärdsstatens ursprung på 1930-talen och 1940-talen? Det var ju då som ”välfärdsbygget” inleddes.

Det råkar ligga till så att Sveriges ekonomiska styrka under "rekordåren" strax efter Andra världskriget - d.v.s. åren då välfärdsstaten byggdes upp - hade sin grund i det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Nazityskland under kriget. Nazityskland behövde givetvis stål för att tillverka alla de där kanonerna, stridsvagnarna, krigsfartygen o.s.v. som gick åt i angreppskriget på Sveriges grannar. Och för att framställa stålet behövde nazisterna järnmalm! Nazityskland producerade blott och bart ca. 35% av sitt behov av järnmalm själv under Andra världskriget. Litet drygt hälften av all den järnmalm som den nazistiska krigsmaskinen förbrukade under kriget kom från Sverige (huvuddelen av resten, ca. 15%, kom ifrån Spanien).

Och vem hade huvudansvaret för Sveriges ekonomiska samarbete med Nazityskland under kriget?

Svar:

Socialdemokraterna hade en egen majoritet i båda kamrarna av Riksdagen under åren 1940-1944! Sossarna hade alltså ensamma tillräckligt många röster för att kunna föra vilken som helst politik de ville under nästan hela Andra världskriget! Så sossarna var ytterst ansvariga för att ha gjort Sverige till en svartfot som gick nazisterna ärenden under kriget! Se min essä här med titeln ”Samarbetet med Nazityskland” för detaljer (essän publicerades här på min blogg den 14:e mars 2009).

Var i helsike har socialdemokraterna fått den där uppfattningen om Sveriges moraliska överlägsenhet ifrån? Sanningen är att den svenska modellens framgångar under efterkrigstiden bygger på Sveriges moraliska svineri under Andra världskriget!

2) Sossarna framställer ”sin” Sverige som varande en anti-rasismens högborg.

Men Sverige stoppar många tusentals människor varje år som vill invandra till Sverige från utomeuropeiska länder. Sossarna vill inte alls tillåta fattiga människor från Afrika, Asien och Latinamerika att komma till Sverige för att skaffa sig ett bättre liv - inte om det leder till lönekonkurrens som försvagar den fackliga grenen av arbetarrörelsen! Se min essä med titeln ”Visst hör SD hemma i den svenska modellen” för detaljer (essän publicerades här på min blogg den 27:e september 2009). Se också "VÅR SVENSKA APARTHEID" (essän publicerades här på min blogg den 27:e december, 2014).

3) Socialdemokraterna hyllar ”välfärden” i den svenska välfärdsstaten. Här följer tre konkreta exempel på detta skryt:

A) Sverige sägs t.ex. ha ”världens bästa sjukvård”.

Men här är en uppgift om den svenska sjukvården som kom från självaste Socialstyrelsen för bara sex år sedan: ”Minst 1.800 patienter dör varje år på grund av fel inom sjukvården, och flera tusen får men för livet. Hälften av dem skulle kunna undvikas, menar Socialstyrelsen och manar till nationell samling kring patientsäkerhet” (SvD 2003-09-04). En annan uppgift om den svenska sjukvården är denna: ”Varje år blir omkring 700 svenskar av med en fot eller ett ben i onödan. Experter är sedan länge överens om att dessa ingrepp hade kunnat undvikas med en korrekt förebyggande behandling.” (SvD 2004-06-27, uppgiften handlar om diabetessjuka som får en fot eller ett ben bortamputerat i onödan i den svenska sjukvården). Jag skriver mera ingående om eländet i den svenska sjukvården i min essä ”Sjukvården ransoneras!” (essän publicerades här på min blogg den 17:e maj 2009).

B) Socialismen inom sjukvården leder inte ”bara” till missförhållanden som de jag anger ovan.
Skattefinansieringen leder dessutom t.o.m. till begåendet av regelrätta lagbrott.

Mentalsjukhusens beroende av skattefinansiering ledde till ett oerhört hårt tryck på politikerna att minska utgifterna för psykvården på 1940-talen och 1950-talen. Politikernas ”lösning” på kostnadskrisen i psykvården var att minska belastningen på mentalsjukhusen medelst bruket av det kirurgiska ingreppet i de psyksjukas hjärnor som kallades för lobotomier. Tiotusentals oskyldiga människor fick sina hjärnor stympade på 1940-talen och 1950-talen enbart i Sverige! Jag skriver om den skandalen i mera detalj i min essä ”Lysenkoism i den socialistiska sjukvården” (essän publicerades här på min blogg den 10:e oktober 2009).

C) Sossarna skryter om hur välfärdspolitiken medför en bättre framtid för de unga. Konstigt nog mår väldigt många unga idag sämre än någonsin förut.

SvD rapporterar 2007-03-20 att: ”Psykisk ohälsa ökar bland barn – allt fler föräldrar söker vård, men insatserna sätts in för sent”. Och SvD rapporterar 2006-03-08 att: ”Socialstyrelsen fruktar ökning av alkoholdöd . . . Under det senaste decenniet har antalet ungdomar mellan 15 och 24 år som lagts in på sjukhus för alkoholförgiftning ökat. För män är siffran fördubblad – för kvinnor tredubblad”. Och SvD rapporterar 2006-02-27 att: ”Akuta omhändertaganden ökar – Allt fler barn omhändertas och placeras på institution eller i fosterhem”. Senare i samma artikel står det att: ”Flickornas alkoholkonsumtion är högre än någonsin”. SvD rapporterar 2005-05-22 att: ”Den psykiska ohälsan ökar med en oroväckande fart bland ungdomarna i Sverige”. Allt det där låter väl inte bra? Jag berättar mera om hur de unga mår dåligt i dagens Sverige i min essä ”De unga mår dåligt” (essän publicerades här på min blogg den 21:e mars 2009).

4) Sossarna skryter om att det är deras välfärdspolitik som har skapat Sveriges ekonomiska styrka.

Sanningen är att det är medborgarna som producerar - medan politikerna i varje blandekonomi, inklusive Sverige, mest bara försvårar. Välfärdspolitiken har bidragit till det ekonomiska framåtskridandet endast med hindren. De offentliga välfärdstjänsterna finansierar ju inte sig själva. Det är skatterna som den privata sektorn genererar som betalar de offentliga välfärdstjänsternas kostnader. Den offentliga sektorn är som släpvagnen - medan den privata sektorn är dragbilen. Jag förklarar hur välfärdsstaten skadar ekonomin i min essä ”Staten förstör ekonomin” (essän publicerades här på min blogg den 17:e maj 2009).

5) Sossarna skryter om hur deras u-hjälpsprogram hjälper även de fattiga i Tredje världen. Vad är det för struntprat!? Hur kan man hjälpa de fattiga genom att skänka pengar till diktaturregimerna i Tredje världen - diktaturregimerna vars politik orsakar fattigdomen? Och hur kan man minska någon fattigdom genom att finansiera socialismen i sådana länder som Kuba, Vietnam och Etiopien? Jag förklarar mera ingående hur u-hjälpen befäster och bevarar fattigdomen i Tredje världen i min essä ”De fattiga behöver ingen u-hjälp!” (essän publicerades här på min blogg den 17:e maj 2009).

Så den svenska välfärdsstaten är inte alls något förträffligt och underbart. Den är i själva verket inget annat än ett fuskbygge och en Potemkimkuliss. Att Sverige är beundrad av många dåligt informerade människor världen över - det beror bara på att de svenska socialdemokraterna är bra på PR! Goebbels skulle bli imponerad om han fick se hur Olof Palme, Göran Persson och inte minst Ibrahim Baylan slår röd dunster i ögonen på allmänheten. Både utomlands och inom Sveriges egna gränser.

Ärevördiga sovjetiska Pravda har nuförtiden fått en värdig konkurrent: Den svenska arbetarrörelsen!

Varför finns det en brist på vatten?

Vad är världens viktigaste råvara? Olja? Järnmalm? Guld?

Nej, jag vågar påstå att den råvara som är allra viktigast för mänskligheten är vatten - enkannerligen rent, färskt vatten. Vatten är en förutsättning för allt liv. En människa dör inom ett fåtal dagar om hon inte får sötvatten att dricka. Dessutom är sötvatten oundgängligt för människans alla jordbruk och industrier.

Men tyvärr är det ont om vatten på många håll i världen. I de fattiga delarna av världen lär dåligt dricksvatten vara den viktigaste orsaken till att människor, speciellt småbarn, dör i onödan. Brist på rent vatten utgör ett allvarligt ekonomiskt och humanitärt problem i sådana stora, folkrika länder som Indien, Pakistan, Kina, Etiopien, Mexiko, Iran och Egypten. Även somliga industriländer har numera trängande problem med vattenförsörjningen - t.ex. USA, Australien, Spanien och Israel.

Men det finns ändå massvis med vatten i världen, även sötvatten! Världens floder, sjöar och grundvatten innehåller många tusentals kubikkilometer sötvatten. Och världens totala årsnederbörd lär uppgå till åtskilliga gånger så mycket sötvatten som hela mänsklighetens årsförbrukning.

Så varför har människorna ändå så svårt att få sötvattnet att räcka till? Svaret är kortfattat – av det enkla skälet att vattnet inte tillåts att kosta tillräckligt mycket! Hela världen runt är det oftast stat eller kommun som har ansvaret för att förse medborgarna med deras sötvatten. Och de ansvariga politikerna skulle ju bli mäktigt impopulära med folket om de lät vattnet kosta en rejäl slant! Politikerna har starka incentiv för att slumpa bort vattnet till en spottstyver - trots att den är en så oerhört värdefull och livsviktig tillgång. Det finns få ställen i världen idag där vattnet kostar lika mycket som det borde kosta. Och när en vara, vatten ej undantagen, förblir alltför billig - då uppstår obönhörligen en brist på den varan - därför att det av naturliga skäl inte hushålls med varor som bara kostar en spottstyver.

Detta fenomen har kallats för ”the tragedy of the commons”.

Denna term myntades för några hundra år sedan i England. Bakgrunden är att i England för sådär 300-400 år sedan hade varje by en gräsplätt som kallades för ”the commons”. Denna gräsplätt var ”allmän”. Samtliga traktens invånare fick lov att gratis låta sina får beta på denna gräsplätt. Det var en sorts fattigvård. Fattiga engelsmän kunde alltid skaffa sig något att äta genom att låta sitt får beta gratis på ”the commons”. Och det låter väl bra? Men problemet var att eftersom det inte kostade något att låta ens får beta på ”the commons” så blev det så att massor av människor ville låta sina får göra det. Och detta ledde till att Englands alla ”commons” överbetades och förstördes. De betesmarker som var privatägda överbetades sällan - eftersom ägarna hade ett intresse av att bevara sin egendoms värde. Ägarna begick av naturliga skäl inte rovdrift på sin egen egendom. Kontrasten mellan de välskötta privata betesmarkerna och de misshandlade ”commons” var så stor att fenomenet gav upphov till talesättet ”the tragedy of the commons”.

Samma princip som gällde med de allmänna betesmarkerna i England gäller för världens sötvatten. Världens myndigheter låter vattenverken hämta sötvatten från floder, sjöar och grundvatten till en låg kostnad. Och sedan tvingar myndigheterna vattenverken till att sälja vattnet till hushåll, jordbruk och industrier för en spottstyver. Det är ett enkelt sätt för de politiska makthavarna att göra sig populära och skaffa sig röster.

Men när vattnet kostar så litet upplever förbrukarna att de inte har någon anledning att hushålla med vattnet. Så jordbruken anser sig ha råd att slösa med vattnet som de använder till konstbevattning - genom att bruka tekniker som innebär att en stor mängd av vattnet går till spillo - t.ex. genom avdunstning. Industrier anser att det inte lönar sig att rena processvatten efter användning, så att detta vatten skulle kunna återanvändas för industriändamål. Det kostar ju så litet att köpa färskt vatten istället från vattenverken! Så industrierna släpper ut stora mängder förorenat vatten och tar istället in stora mängder färskt vatten utifrån, när det skulle vara mycket mera rationellt att hushålla med vattnet. Och även hushållen slösar med vattnet eftersom det är så billigt! Mycket prima vatten slöses bort när hushållen använder toaletter som är konstruerade så att de förbrukar kopiösa mängder vatten i onödan varje gång folk spolar.

Så de trots allt begränsade sötvattentillgångarna i världen överutnyttjas och sinar.

Vad är den radikala lösningen på detta problem? Hur kan vi få vattnet att räcka till?

Lösningen är i princip mycket enkel. Det gäller ”bara” att införa en fri marknad med vatten. Sötvattnet måste göras till en handelsvara! En handelsvara precis som oljan, järnmalmen, guldet, mjölken, och alla andra råvaror som vi människor förbrukar.

Så här skulle det kunna gå till. Regeringarna borde införa privat äganderätt till sötvattnet i floderna, sjöarna och grundvattentäkterna. Respektive ägare till varje sötvattentillgång finge ta så pass mycket betalt för vattnet som marknaden tillät henne. Ju knappare tillgången till sötvattnet blev i ett visst geografiskt område, desto mera skulle vattnet komma att kosta i det området.

Denna ordning skulle innebära att människornas förbrukningsmönster ifråga om vatten skulle anpassas till den rådande tillgången till vatten. I torra områden, som t.ex. Mellanöstern och södra Kalifornien, skulle människorna få anstränga sig mera för att hushålla med sötvattnet än vad invånarna behövde göra i områden som hade mera gott om vatten, som t.ex. Sverige och Kanada. Och av naturliga skäl skulle vattenkrävande jordbruk och industrier företrädesvis lokaliseras till områden med gott om vatten. Saudiarabien skulle inte odla spannmål med hjälp av konstbevattning t.ex., och särdeles vattenslukande industrier skulle inte i någon högre grad lokaliseras till just södra Kalifornien samt till Israel. Dessutom skulle prisskillnaderna på sötvattnet mellan torra områden och fuktiga dito leda till att det lönade sig för privatföretag att investera i kostnadseffektiva sätt att transporta sötvatten från de förra områdena till de senare områdena - där vattnet verkligen behövdes. Dessutom skulle det löna sig mera för privata företag att forska fram billigare och bättre sätt att "tillverka" sötvatten - t.ex. genom avsaltning av havsvatten.

Så det är egentligen mycket enkelt. Mänsklighetens problem med sötvattenförsörjningen beror på socialismen. Sötvattnet har länge behandlats som en ”allmän” tillgång - d.v.s. som en tillgång som har undantagits från marknadsekonomin. Och socialismen medför ju alltid misshushållning och rovdrift med "allmänna tillgångar"!

Men om sötvattnet finge bli en del av den kapitalistiska ekonomin, med dess geniala marknadshushållning, skulle det inte längre råda någon större brist på sötvatten än det idag råder på sådana andra nyttigheter som exempelvist mobiltelefoner, persondatorer, äpplen och skor!

Värna rätten att begå självmord

Frågan om suicidprevention har väckts i en debattartikel av Annika Beijbom och Jojo Lager här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2010 som ett svar på ett debattinlägg på debattsajten Newsmill]. Författarna skriver inte tanken uttryckligen i sin artikel - men artikeln verkar ta det som en utgångspunkt att det är ett självändamål att i alla lägen förhindra självmord.

Jag tycker att det är en orimlig ståndpunkt. Varje människa har rätt till sitt eget liv. Och det innebär ju att hon har rätt att göra vad hon vill med sitt liv. Det innebär att hon även har rätt att avsluta sitt liv om och när hon så vill. Att med våld hindra en vuxen människa, en människa som är vid sina sinnens fulla bruk, från att begå självmord - det är faktiskt ett sätt att kränka hennes rätt till liv! Om en människa inte får begå självmord när hon vill, då förfogar hon inte över sitt eget liv - och då besitter hon inte rätten till sitt eget liv. Rätten till liv inbegriper faktiskt rätten att begå självmord!

Varje människas liv är visst hennes yttersta värde. Men det är inte ett intrinsikaliskt värde. Livet är ett värde för den enskilde, endast om och när hon själv väljer att sätta värde på det. Om hon slutar att sätta värde på sitt eget liv - och av någon personlig anledning hellre vill dö - då är hennes liv inte längre hennes värde. Det finns ingen befallning ”Du måste leva!”, lika litet som det finns någon befallning ”Du måste vila på söndagarna!” Ingen människa har någon rätt att besluta för en annan huruvida hon skall leva eller dö. Den enda anständiga ståndpunkten är att det ska vara upp till varje vuxen människa att själv fatta det valet.

Det förekommer faktiskt rationella skäl för människor att begå självmord. Ett uppenbart exempel på detta är fallen med svårt cancersjuka människor som plågas av sådana outhärdliga smärtor att en fortsättning på livet bara vore en pina för dem. Det känns som en underbar befrielse för många av de stackarna att bara stilla få somna in.

Men det finns också icke-fysiska smärtor som kan motivera ett självmord. En människa kan t.ex. bli ruinerad av en börskrasch - och av det skälet inte längre inneha viljan att leva. Eller en människa kanske inte längre vill leva efter det att hennes älskade överger henne. Det finns minst lika många möjliga skäl till att begå självmord som det finns människor.

Det är en oerhörd arrogans som somliga människor visar prov på när de tar sig rätten att bestämma att andra (vuxna, psykiskt friska) människor inte får dö. Det är den värsta sortens förmynderi! Det är att leka Gud.

Och det är faktiskt inte humant. Om en människa är så leds på livet att hon vill begå självmord - då utsätter man henne för en grym psykisk tortyr om och när man tvingar henne att stanna kvar i ett liv som bara är en pina för henne.

Finns det överhuvudtaget några omständigheter under vilka en människa inte besitter en rätt att begå självmord? Ja:

En mindre-årig människa innehar inte rätten att begå självmord. Barn saknar ju mognaden för att kunna göra sådana saker som att gifta sig, sätta sig i skuld, köra bil, rösta i politiska val o.s.v. Och p.g.a. bristen på mognad kan de inte själva få bestämma att de ska begå ett självmord. Endast vuxna besitter rätten att välja att begå självmord.

Psykotiker får heller inte begå självmord. En psykotiker rår ju inte för det hon gör - så hon klarar helt enkelt inte av att bestämma oinskränkt över sitt eget liv. En människa måste dels vara vuxen, och dels vara vid sina sinnens fulla bruk, för att inneha rätten att begå självmord.

Dessutom får en människa givetvis inte begå självmord på ett sådant sätt att hon fysiskt skadar andra. Hon får t.ex. inte begå självmord genom att köra med sin bil på en motorväg, och plötsligen svänga in i mötande fil, i syfte att orsaka sin död medelst en frontalkollision. Ett sådant förfarande skulle ju utgöra ett brott mot rätten till liv hos föraren och de eventuella passagerna i den bil hon eventuellt kolliderar med.

Ett problem med det här att begå självmord är att ett försök kan misslyckas och leda till livslång invaliditet. Sådana tragedier borde förebyggas. Jojo - Lager skriver i den ovan refererade artikeln att hon är rullstollsbunden efter ett misslyckat självmordsförsök. Läxan vi borde lära av hennes tragedi är att läkare borde assistera människor som är vuxna och vid sina sinnens fulla bruk om och när de vill begå självmord. Med sina expertkunskaper borde det vara en enkel sak för en läkare att ordna ett säkert självmord för en människa som vill avsluta sitt liv. Det lär finnas åtskilliga kemiska substanser som kan ge en människa en säker och smärtfri död.

Detta betyder ingalunda att jag öppnar portarna för eutanasi! Eutanasi är raka motsatsen till vad jag förespråkar. Jag förespråkar att människor skall själva suveränt få bestämma huruvida de skall leva eller dö. Jag säger ju att ingen människa skall tvingas till att leva mot sin egen vilja. Men då måste ju i logikens namn ingen människa heller tvingas till att dö mot sin egen vilja!

De som förespråkar att människor skall förbjudas att begå självmord betraktar livet som ett intrinsikaliskt värde - d.v.s. som ett värde som är oberoende av individens egna val. De resonerar att oavsett hur mycket en människa lider och själv vill dö är hennes liv likväl ett värde. Oavsett hur mycket hon själv vill dö.

De som förespråkar eutanasi betraktar döden som ett intrinsikaliskt värde, som ett värde som är oberoende av individens egna val. De resonerar att om bara en människas liv är av tillräckligt ”dålig” kvalitet - t.ex. om en människa är handikappad - då är det att föredra att hon dör. Oavsett hur mycket hon själv vill leva.

Så du ser, de "rätten-till-liv-fanatiker" som vill med våld förhindra självmord, och de eutanister som vill med våld utsläcka livet på människor med ”dålig” livskvalitet, de resonerar bådadera på samma sätt! De som motsätter sig rätten att begå självmord, och de som förespråkar eutanasi, delar på samma grundläggande premiss: intrinsikalismen. De vill bådadera, på var sitt sätt, förmena individen hennes rätt att själv bestämma i frågan om att leva eller att dö.

Om en människa inte har något att leva för, om hon inget har som gör hennes tillvaro lycklig (och det finns sådana människor), då blir hennes tillvaro en sorts levande död. En levande död är värre än den ”riktiga”, bokstavliga döden! Det är bättre att dö, än att existera utan några som helst värden att leva för - än att existera utan något som ger tillvaron någon mening. I varje fall har varje människa rätten att själv göra den bedömningen om hon så vill - och hon har rätt att handla på grundval av den. Varje vuxen och psyksikt frisk människa skall ju vara en suverän individ - med bestämmanderätten över sitt eget liv!

En människa som vill tvinga en annan till att leva mot sin egen vilja, är precis lika ond som en människa som vill tvinga en annan till att dö mot sin egen vilja. En förmyndare som vill förbjuda självmord är en lika stor moralisk monster som en mördare. Dödstraff för sådana avskyvärda förmyndare vore faktiskt på sin plats! Sådana människor, t.ex. en psykiatriker som ertappas med att med våld hindra en psykiskt frisk vuxen människa från att begå självmord, borde straffas hårt. Det är ingalunda en ädel handling att hindra en människa som vill dö från att bestämma över sig själv.

Ifall någon läsare nu undrar – Jo! Jag har själv personligen, liksom Jojo Lager, egen erfarenhet av självmordsförsök. Jag försökte begå självmord två gånger när jag var tonåring. Men trots att jag är glad för att jag idag lever, försvarar jag av principskäl rätten att begå självmord. Att jag personligen idag föredrar att leva, betyder inte att alla andra måste göra det också. Andra människor har rätt att göra andra bedömningar än den som jag gör för närvarande. De har rätt att göra saker med sina liv, som jag inte idag skulle vilja göra med mitt. Som att begå självmord.

Jag tycker förresten ändå inte att läkarna som förhindrade mina självmordsförsök från att lyckas handlade fel. Jag var mindre-årig när jag gjorde mina självmordsförsök. Och mindre-åriga har, som jag förklarade ovan, inte rätt till samma grad av självbestämmande som vuxna. Så läkarna hade faktiskt en rätt, enligt lagen, att använda våld för att förhindra mig från att ta mitt liv.

Men eftersom jag idag sätter värde på livet, sätter jag värde på varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv. Därför försvarar jag rätten att begå självmord.

Du kanske tycker att det är dumt att begå självmord? Okej, då bör du avstå själv från att göra det! Men tvinga inte din uppfattning på andra. Det har du ingen rätt att göra.

"Gud bevare oss för förmynderi!" säger jag bara - trots att jag är ateist. Eftersom jag har självaktning insisterar jag på att ingen annan människa någonsin har någon rätt att tvinga mig till eller från något "för mitt eget bästas skull" - inte ens om det jag avser göra är att försöka begå självmord!

Därför sörjer jag de svenska soldater som dödas i Afghanistan

Jan Myrdal skriver i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett svar på ett inlägg av Jan Myrdal på debattsajten Newsmill i februari 2010.] att han inte sörjer de svenska soldater som dödas i Afghanistan. Men det gör jag – trots att jag håller med Jan Myrdal att svenska soldater ej borde strida i Afghanistan.

Jag tycker att de svenska soldaterna i Afghanistan är hjältar som har gjort ett tragiskt misstag. De är idealister – de vill skydda världen mot de barbariska islamistiska totalitärerna. Men de gör det tragiska misstaget att inbilla sig att man kan bekämpa totalitarismen medelst ett altruistiskt krig.

Jan Myrdal är dock ingen idealist. Han är en av de mest onda individerna som lever i Sverige idag. Tänk på att Jan Myrdal har hyllat massmördarregimer som Stalins, Maos och Pol Pots dito. Vad tror du skulle ha hänt om Jan Myrdal själv hade levt under någon av de regimerna - och han hade gått ut och sagt ”Jag sörjer inte de ryska soldaterna som dödas i Nazityskland.” eller ”Jag sörjer inte de kinesiska soldaterna som dödas i Nordkorea.” eller ”Jag sörjer inte de kambodjanska soldaterna som dödas i kriget mot vietnameserna."? Myrdal skulle ha fått ett nackskott innan han hade hunnit blinka med ögat. De regimer som Myrdal hyllar har inget överseende med moraliskt förräderi. Men Jan Myrdal, feg som han är, vet att han i dagens Sverige kan baktala de hjältemodiga svenska soldaterna utan att lida för det själv!

Som en typisk kommunist förstår Myrdal på sätt och vis värdet av frihet. Han utnyttjar ju friheten själv när han bedriver sin politiska kamp. Han är inte ignorant. Han är kalkylerande. Men trots att han förstår frihetens värde, och drar nytta av den själv, försöker han att få den avskaffad för alla oss andra! Det är fråga om medveten ondska.

Men tillbaka till ämnet. Varför skall vi sörja de svenska soldaterna som dödas i Afghanistan? Och varför skall vi ändå önska att de svenska soldaterna i Afghanistan skall kallas hem?

För det första bör vi ha klart för oss att de svenska soldaterna är hjältemodiga idealister. De vill värna friheten mot de bakåtsträvande talibanerna och al-Qaida – som önskar en återgång till Medeltiden och som vill inrätta en totalitär teokrati. (Tydligen duger vilken sorts totalitarism som helst för Jan Myrdal. Religiös totalitarism är lika bra i hans ögon som ateistisk och socialistisk totalitarism!)Tragedin är att de svenska soldaterna inte genomskådar den altruistiska moralläran som genomsyrar vår kultur. Därför tror de att de bör vara villiga att bekämpa totalitarismen genom att sätta livet på spel i ett krig som är altruistisk. Sveriges inblandning i kriget i Afghanistan är altruistisk eftersom den inte gagnar Sveriges egna egentliga intressen på något påtagligt sätt.

De svenska soldaterna offrar sina egna intressen för att ”hjälpa” Afghanerna. Soldaterna har t.ex. order att inte skjuta mot civila så länge de överhuvudtaget kan undvika det - även när det innebär risker för deras egna liv. Deras befälhavare tycker tydligen att det är ett mindre ont om svenska soldater dör, än om civila Afghaner dör. Varför? Därför att det är ju altruistiskt om de egna får do istället för någon annan - och därför framstår det som det moraliska idealet i altruistiska svenskars ögon. Ett annat exempel på altruismen är att de västerländska soldaterna inte får beskjuta moskéer i Afghanistan - trots att talibanerna ofta gömmer sig i moskéerna, väl medvetna om de västerländska styrkornas ovilja att angripa moskéerna. Ytterligare ett exempel på altruismen är att västländerna förbrukar en stor del av sina knappa resurser på humanitära projekt i Afghanistan - som att bygga skolor, sjukhus och vägar.

Men för att vinna ett krig måste man faktiskt vara självisk. Man måste sätta sitt eget intresse av att vinna kriget framför alla andra intressen - inklusive fiendens civilbefolknings intressen. Man måste använda sina resurser uteslutande till att bekämpa de fientliga soldaterna med våld. Man får inte slösa bort sina begränsade resurser på humanitära aktiviteter. Det är självmord att försöka göra ett krig till en tebjudning för motståndarnas civila.

Men trots att jag säger att vi bör kalla hem de svenska trupperna från Afghanistan, säger jag inte att vi bör strunta i att bekämpa den islamistiska totalitarismen med militärt våld. Vad vi måste göra istället är att välja rätt slagfält. Det är en klassisk gammal regel inom krigsvetenskapen att en bra härförare väljer var han skall utkämpa sina slag med yttersta omsorg. En bra general slösar inte bort sina soldater genom att låta dem utkämpa olämpliga slag.

För att besegra den islamistiska totalitarismen, måste vi föra kriget till Iran. Det är nämligen det teokratiska Iran som är huvudfienden. Det är nämligen Iran som står bakom nästan all islamistisk terrorism i världen. Teheran är den islamistiska terrorismens kommandocentral s.a.s. Västländerna måste få a-let i vagnen och gå till anfall mot Iran. Och det vore inte ett angreppskrig - eftersom Teheran-regimen själv redan har angripit västländerna genom att anstifta mord på västerländska medborgare. Jag säger att om och när USA äntligen går i krig mot Iran, då bör vi stödja USA. Vi bör rentav ge USA vapenhjälp, och vi bör uppmuntra svenska soldater till att anmäla mig till frivillig tjänstgöring i Iran (Jag är dock emot alla former av obligatorisk värnplikt av principskäl.). Att kriga för att störta teokratin i Iran, istället för i Afghanistan - det vore ett ärevördigt uppdrag för såväl USAs som Sveriges soldater!

Altruismen leder oss in i döden

Skulle du tro mig om jag sade att det finns en morallära som leder rakt in i döden, men som ändå är oerhört populär - ja, som rentav utgör en helig ko i dagens Sverige? Tycker du att detta låter för uppåt väggarna galet för att kunna vara sant?

Nåja, en sådan morallära finns. Den heter altruismen.

Vi måste börja med att göra klart vad det är vi talar om. Om du tittar i en bra (d.v.s. en gammal) ordbok, får du sannolikt läsa att altruismen är moralläran som säger att varje människa skall vara oegennyttig. Det heter att hon skall tjäna andra människors intressen - och inte sina egna. Hon skall skatta andra människors välfärd och lycka högre än sin egen. Hon skall ”tänka på andra” - och hon skall således inte ”bara tänka på sig själv”.

Vad innebär det då - det där att vara oegennyttig? Det innebär förstås att göra det som inte ligger i ens eget intresse. Vilket innebär att man skall ha som princip att gå miste om de saker därute i verkligheten som gagnar ens liv - istället för att erhålla dem. Så man skall offra sina värden - istället för att förvärva och behålla dem.

Ett värde är det som gagnar ditt eget liv. Mat är ett värde, eftersom du behöver äta mat för att överleva. Vatten är ett värde, eftersom du behöver dricka vatten för att överleva. Lycka är ett värde, eftersom du behöver uppleva lycka för att överleva (om du fullständigt saknade lycka, skulle du inte orka anstränga dig överhuvudtaget för att överleva).

Så altruismen säger att du skall offra, d.v.s. att du ska gå miste om, de saker som du behöver för att överleva. Nå, hur skulle du kunna överleva om du gick miste om de saker som du behövde för att överleva – som mat, vatten, lycka o.s.v.? Om du gav bort all din mat till andra skulle du svälta ihjäl. Om du gav bort allt ditt vatten till andra skulle du dö av törst. Om du gick miste om all din lycka skulle du gå miste om viljan att överleva också.

Det skulle förstås vara omöjligt för dig att överleva på sådana villkor. Så du skulle dö!

Så du ser – altruismen säger dig, om och när du tar den riktigt på allvar, att du skall dö istället för att leva.

Är altruismen en populär morallära? Absolut! Nästan alla människor i västvärlden tror på den. De kristna tror på den. Kommunisterna tror på den. Socialdemokraterna tror på den. De konservativa tror på den. Socialliberalerna tror på den. Humanisterna tror på den. De gröna tror på den. O.s.v. De enda som inte tror på moralläran altruismen är i stort sett bara den lilla ”sekten” som jag själv tillhörde tills nyligen – objektivisterna.

Men om nästintill alla i västländerna tror på altruismen - och om altruismen leder till att man svälter och törstar ihjäl – varför har då inte hela mänskligheten, åtminstone i västländerna, blivit utdöd vid det här laget?

Det finns en enkel förklaring: Hyckleri!

I stort sett ingen människa som bekänner sig till altruismen, praktiserar den konsekvent. I stort sett varenda altruist utan undantag ”fuskar”. Det är därför som altruisterna överhuvudtaget överlever.

Fullständigt konsekvent altruism skulle vara lika med självmord. En fullständigt konsekvent altruist skulle ge bort all sin mat till andra och sedan svälta ihjäl själv – ungefär som den där mannen i Bibeln som gav sin egen skjorta till en man som saknade skjorta och sedan gick utan skjorta själv.

Men ytterst få människor vill begå självmord. De altruister som inte vill dö är därför nödsakade till att bli hycklare för att klara sig. De behåller åtminstone litet grand för sig själva. Det ligger i den altruistiska morallärans natur. Människor som bekänner sig till altruismen överlever endast genom att praktisera åtminstone en liten gnutta egoism i marginalerna s.a.s.

Tycker du att det låter långsökt att påstå att altruismen leder till döden? Nå, läs historia då!

Vilka samhällen i västvärldens historia präglades starkast av den altruistiska moralläran?

Svaret är: Medeltidens Europa och 1900-talets socialiststater.

Och hur var det med förekomsten av ond, bråd död i de samhällena?

Under Medeltiden levde få människor till en högre ålder än 30 år. Och människor slaktades i de ständiga krigen och i monarkernas och Kristendomens tortyrkammare. Och i övrigt så dog människorna på Medeltiden som flugor utav svält och pest.

Socialismen var inte mindre brutal än Kristendomen. Det uppskattas att uppemot 250 miljoner människor slaktades av 1900-talets socialistregimer (Sovjetunionen, Nazityskland, Kommunistkina o.s.v.). Och det var två av 1900-talets ledande socialistmakter, Sovjetunionen och Nazityskland, som startade världshistoriens allra blodigaste krig - d.v.s. 2:a Världskriget.

Så de samhällen i västländernas historia, där den altruistiska moralläran hade det starkaste inflytandet på politiken, präglades av det värsta förtrycket och den värsta brutaliteten! Döden härjade där altruismen härskade!

Skulle detta kunna vara endast en tillfällighet? Nejdå, det är ju hur logiskt som helst att den morallära som dyrkar uppoffrandet i största allmänhet skulle i praktiken också utmynna i uppoffrandet av människoliv likaväl som uppoffrandet av allt annat av värde.

Men är det endast altruismen som leder till döden? Kanske egoismen leder till döden också? Kanske det inte är just altruismen som är problemet, utan "extremismen"? Kan det vara så att både altruismen och egoismen båda utmynnar i döden närhelst de ”drivs för långt”?

Nej, konsekvent egoismen gagnar livet. En egoist är ju en människa som gör det som faktiskt ligger i hennes intresse. Eftersom människan överlever medelst bruk av förnuftet, och inte genom rå muskelstyrka som ett vanligt djur, måste människan producera de värden som hon behöver för att överleva. En människa kan inte överleva på samma sätt som t.ex. ett lejon eller en tiger. Hon kan inte bara lägga beslag på de värden som hon behöver för att överleva. Sådana värden som färdigberedd livsmedel, mediciner, stål, transporter, böcker o.s.v. växer inte på träd ute i naturen, klara för att plockas. Alla dessa värden måste människor producera. Och för att producera effektivt måste en människa åtnjuta fördelarna av arbetsdelning. Hon måste samarbeta med andra och byta värden med dem. Det betyder att hon inte har råd att göra andra människor till sina fiender.

Om hon nedlåter sig till att försöka överleva som en brottsling eller en diktator, d.v.s som en varelse som lägger beslag på det som andra producerar - då kommer hon att bli alla sina medmänniskors fiende. Och hon kommer inte att klara sig speciellt länge.

Se bara på hur eländigt tillvaron ter sig för världens brottslingar och diktatorer. De är ständigt på flykt från rättvisan och verkligheten. Så en människa, för att överleva, måste respektera sina medmänniskors rättigheter. Idén att brottslingar och diktatorer som skor sig på andra är exempel på egoister - den är en befängd idé!

Ett äkta exempel på en extremt konsekvent egoist är den moraliska hjälten. Den människa som är konsekvent ärlig, rationell, rättvis, oberoende, produktiv o.s.v. är ett exempel på en människa som konsekvent tjänar sina egna intressen och som, bortsett från olyckor, alltid blir framgångsrik i livet. Producenter är egoister - rövare är det inte.

Men en extrem altruist – det är en sådan människa som frånsäger sig alla sina värden. Hon ger bort all sin mat och allt sitt vatten till andra och svälter och törstar sedan ihjäl själv. Ett berömt exempel på en extrem altruist var ju Jesus. Han, som skulle vare det moraliska idealet enligt Kristendomen, dog en kvalfull död på korset - i syfte att frälsa alla de människor som, enligt Bibeln själv, var moraliskt sämre än honom själv. Den kristna idén att det är önskvärt att en hjälte skall dö för skurkarnas skull är monstruöst ond. Altruismen är moraliskt obscen. En konsekvent altruist går ju frivilligt in i döden. Jesus och hans orättvisa sätt att dö skulle ju utgöra ett moraliskt föredöme enligt den kristna altruismen.

Och att främja döden - det är när allt kommer omkring syftet med altruismen. Varför har sådana filosofer som Augustinus (en av Kristendomens grundare) och Immanuel Kant (den moderna socialismens yttersta upphovsman) förespråkat altruismen med en sådan iver? Tror du att de gjorde det därför att de ville hjälpa mänskligheten?

Nej, om det som en filosof har som sin vilja är att hjälpa mänskligheten - då går hon ju ut och säger till folk ”Sätt värde på ditt eget liv! Det är det enda livet du har. Eftersträva din egen personliga lycka, och låt dina medmänniskor göra detsamma. Ät gott, njut av kärlek till en man eller en kvinna, skaffa dig en lycklig familj, skaffa dig ett arbete som du älskar, slå vakt om din frihet, känn stolthet över dig själv, var självisk på ett rationellt sätt, lev livet!”

Och detta är ju just rena raka motsatsen till Kristendomens och socialismens budskap!

Kristendomens budskap är ”Var ödmjuk. Förakta dig själv. Inse att du är mindre värd än en daggmask. Tro inte att du förtjänar någon lycka i ditt korta liv på denna sorgens jord. Gud vill inte att du skall vara lycklig. I alla fall inte förrän efter du är död. Var osjälvisk och stå ut med lidandet! På så vis blir du salig.”

Och socialismens budskap är ”Du är ingenting. Ditt folk är allt. Du skall leva för andras skull. Du skall träla, lida och dö för att dina barnbarn skall uppleva ett paradis på jorden. Och om stunden kräver det skall du dö på slagfältet för ditt folks eller din nations skull. Det är ärofyllt att gå ut i krig och dö för Kollektivets skull.”

Så varför förespråkade då sådana filosofer som Augustinus och Immanuel Kant altruismen? Med intill visshet gränsande sannolikhet därför att de ville att så många människor som möjligt skulle lida och dö. Om man vill lyckas med att skada så många av sina medmänniskor som möjligt - då måste man nämligen dölja sina avsikter. Man har inte råd att vara ärlig och säga öppet till ens presumtiva offer att det man vill är att de skall lida och dö. Därför att då skulle de förstå att du var ond och de skulle inte gå i din fälla. Hur många människor skulle en man kunna mörda om han inte dolde sina avsikter? Han skulle bara på sin höjd hinna mörda en handfull innan han själv blev ihjälslagen av de rasande anhöriga till dessa få han hann mörda.

Men – om en Augustinus eller Kant skaffar sig ett rykte för att vara ”djupa” tänkare, och om hon sedan säger till människor: ”Var snäll mot din nästa. Hjälp henne. Hjälp så många medmänniskor så in i helsike mycket att du själv lider kval.” Då har de en chans att lyckas. Ty då döljer de sina giftiga avsikter i ett sockerskal av ”snällhet”.

Folk i allmännhet, om de inte tänker efter tillräckligt mycket, kommer att resonera:

”Ja, det där låter väl bra? Den där filosofen vill att vi skall vara snälla mot varandra. Och han säger att vi, för att vara snälla, måste uppoffra oss. Jag kanske inte förstår all den där svåra filosofin som han underbygger sitt förespråkande av självuppoffring med, men det låter OK. Och en sådan där högt respekterad man skulle väl aldrig komma på tanken att fara med osanning? Så jag köper det han säger. Jag skall hädanefter vara osjälvisk och således uppoffra mig för mina medmänniskor.” En vanlig människa kommer oftast inte att inse att uppoffring för andra inte är ett sätt att vara snäll mot andra. Sedan kommer den där av filosofen grundlurade människan att försöka praktisera den altruistiska moralläran - och hon kommer därmed att förstöra sitt liv.

Du ser - det är en mycket mera framkomlig väg, om det du vill är att skapa lidande och död, att lura dina medmänniskor till att begå självmord hellre än att själv personligen mörda dem. Och altruismen är, som vi har sett, en morallära som uppmanar människor till att begå självmord.

Mänsklighetens värsta moraliska monster är de filosofiska tänkare som medvetet har uppmanat sina medmänniskor till att förstöra sina liv genom att vara osjälviska. Några exempel på sådana tänkare i den västerländska historien var Augustinus, Martin Luther, Immanuel Kant, Friedrich Hegel, Karl Marx och Ilyitch Lenin.

För att förebygga missförstånd vill jag dock säga att jag inte tror att Jesus (om han nu överhuvudtaget existerade, vilket är omstritt) var en sådan människa. Det är förvisso så att Jesus förespråkade altruismen på ett mycket tydligt sätt. Men jag tror inte att han förstod vad det var han höll på med. Jesus var antagligen antingen en jubelidiot eller psykiskt sjuk. Att Jesus inbillade sig att han var son till självaste Gud, och att just han skulle frälsa hela mänskligheten – det är ett tecken på att han led av ett hejdundrande storhetsvansinne - och att han således rimligen måste ha varit psykiskt sjuk. Men Jesus var i alla fall antagligen inte ond. Psykfall är ju inte onda - det är bara synd om dem.

Antagligen är de tankar som jag har uttryckt i denna artikel nya för dig. Du kanske har svårt att tänka om så radikalt att du förkastar altruismen - en morallära som du länge har tagit för givet är synonymt med självaste moralen som sådan. Jag kan i så fall ge dig ett gott råd. Läs en viss bok, läs Ayn Rands idéroman Och världen skälvde. Denna roman är den överlägset bästa vederläggningen av den altruistiska moralläran som jag känner till. Om det finns en enda bok som kan öppna ögonen på dig och få dig att se vad altruismen verkligen handlar om - så är det Och världen skälvde. Och världen skälvde kan beställas från Adlibris.

Om du vill veta litet mera om min syn på ämnet altruismen, kan jag även rekommendera dig att ta en titt på några av mina övriga debattartiklar här på min blog. T.ex. "Varje anständig människa är självisk" (publicerad augusti 16, 2009), "Vi bör inte offra oss för Afghanernas skull!" (publicerad februari 11, 2010) ,"Egoismen är god"  (publicerad januari 14, 2009) och "Hitler var en altruist" (publicerad december 22, 2008) .

Framförallt – tänk efter. Låter det verkligen "snällt" - det där om att man skall offra, ge upp och avstå ifrån allt det som är värdefullt - d.v.s. slänga det på soptippet, för att uttrycka det på ett bildligt sätt - istället för att slå vakt om det som är värdefullt, behålla det och njuta av det? Det där altruistiska snacket är väl i alla fall inte speciellt logiskt?

Länge leve den livsbejakande egoismen!

Vi bör inte offra oss för Afghanernas skull!

Vad är ett militärt försvar till för? Det måste vara till för att försvara det egna landet.

Därför bör de svenska trupperna dras tillbaka från Afghanistan. [Jag skrev ursprungligen denna essä på hösten av år 2010 - då Sverige hade trupper i Afganistan.] Svenska soldater bör endast sätta sina liv på spel för att försvara det egna landets frihet. De svenska soldaterna skall inte fungera som biståndsarbetare - som internationella socialarbetare som hjälper fattiga människor i andra länder. De svenska soldaternas liv tillhör nämligen dem själva - inte andra länders folk. Svenska soldater bör endast sätta sina liv på spel på slagfält när Sveriges egna intressen står på spel. Svenska soldater skall inte dö i altruistiska krig.

Altruismen är den moraliska doktrinen att man skall göra det som inte ligger i ens eget intresse. Att man skall offra sina egna intressen. Rentav att man skall offra sig själv. Att man skall dö för andra människors skull. Altruismen är därför en ondsint moral. Den leder till döden. Att göra det som inte ligger i ens eget intresse leder med logisk nödvändighet i förlängningen till ens egen död. Det får de svenska soldaterna i Afghanistan för närvarande erfara.

Kriget i Afghanistan är ett altruistiskt krig. Vi krigar där för att rädda afghanerna från ett medeltida förtryck. Vi kämpar för afghanernas skull. Vi offrar oss.

Det är förstås så att den islamistiska totalitarismen utgör ett dödligt hot mot det som finns kvar av friheten i hela världen - inklusive vår egen frihet här i Sverige. Men vi kan inte bekämpa den islamistiska totalitarismen på ett effektivt sätt genom att plottra bort våra resurser på en uppehållande strid i Afghanistan. För att besegra den islamistiska totalitarismen skulle västländerna behöva utkämpa ett riktigt, skoningslöst krig mot den - och inte blott och bart utföra en biståndsaktion till krig.

USA lyckades ju besegra nazismen och den japanska fascismen i Andra världskriget därför att USA kämpade utan altruistiska hämningar. USA höll inte tillbaka i Andra världskriget, i syfte att vara ”humanitär” och skona de civila tyskarnas och japanernas liv. USA drog sig inte för att brandbomba Dresden och Tokyo - och USA drog sig inte ens för att använda kärnvapen mot Japan, för att få slut på kriget mot fascismen en gång för alla.

Men i Afghanistan försöker nu USA och Sverige vara ”humanitära”. Soldaterna har order om att inte skjuta mot moskéer, trots att talibanerna ofta gömmer sig i moskéerna. Soldaterna har order om att de skall ta risker med sina egna liv i oklara situationer, om det synes minska riskerna för att afghanska civila skall dödas eller skadas. Amerikanska och svenska soldater offras cyniskt av de egna politiska ledarna som bönder i ett schackspel.

Och vare sig USA eller Sverige jagar den egentliga fienden! Det är ju regimen i Iran som ligger bakom det mesta av den islamistiska terrorismen i världen. För att slutligen besegra den islamistiska totalitarismen och terrorismen är det just regimen i Tehran som måste förintas. På samma sätt som Hitler-regimen i Tyskland och militärdiktaturen i Japan måste förintas för att Andra världskriget skulle vinnas. Ahmadinejad är vår tids Hitler - minst lika mycket som Osama bin Ladin. Men USA och Sverige verkar ha samma strategi visavi den islamistiska totalitarismen idag som USA hade visavi kommunismen under det Kalla kriget. D.v.s. de nöjer sig med s.k. ”containment”. Detta begrepp innebär att de strider mot islamister i perifera områden, som Irak och Afghanistan, men att de inte för hem striden till den verkliga fiendens kärnland - som är Iran!

Denna strategi är exakt densamma som gjorde Vietnamkriget till ett fiasko. I Vietnam nöjde sig USA med att bara försöka hindra Nordvietnam från att ta över Sydvietnam. Men USA gjorde inga försök att störta kommunistregimen i Nordvietnam. USA gjorde inte allvar utav att försöka vinna kriget. Så tiotusentals amerikanska soldater och miljontals vietnameser och kambodjaner dog förgäves. Det var kriminellt. Det var altruistiskt.

Nu krigar USA och Sverige emot islamisterna i Afghanistan - men de gör inga försök att störta teokratin i Iran. Det är fråga samma altruistiska procedur om igen en gång till.

Om vi nu kan vara överens om att kriget i Afghanistan inte handlar om Sveriges egna intressen, då kan vi ställa oss frågan ”Vad finns det för skäl för oss att offra oss för afghanernas skull?”. Tja, vad skulle hända om Ryssland invaderade Sverige? Skulle afghanerna komma till vår undsättning – även om de vore så starka att de kunde?

Det tror jag inte ett ögonblick. Muslimerna i Afghanistan känner ingen ”solidaritet” med de ”otrogna” kristna och ateisterna i västvärlden. Om Sverige angreps av Ryssland skulle de allra flesta afghaner bara rycka på axlarna och säga ”Det är inte vårt problem. Låt svenskarna klara sig själva!”

Och afghanerna skulle göra rätt! Om vi svenskar vore så dumma så att vi fortsatte att nedrusta, och därmed uppmuntrade Ryssland till att våldföra sig på oss, då skulle det bara vara rätt åt oss om vi råkade ut för rysk aggression! Då skulle inte andra länder ha någon moralisk skyldighet att hjälpa oss.

Och ett liknande resonemang gäller Afghanistan. De flesta afghaner är fortfarande muslimer. De är inte radikala motståndare till talibanerna. De vill bevara det mesta som talibanerna vill bevara – kvinnoförtrycket, tribalismen, mysticismen, föraktet för pengar och materiella värden, fientligheten mot den västerländska civilisationen o.s.v. De vill bara slippa talibanernas värsta excesser. Men om afghanerna verkligen hade velat slippa talibanernas förtryck, och tidigare de sovjetiska ockupanternas aggression, då borde de ha moderniserat sitt land redan för många decennier sedan. Då hade de blivit i stånd att själva försvara sig mot kommunisterna och talibanerna.

Att de försummade att införa modern frihet i sitt eget land medan de hade chansen - det bevisar att den överväldigande majoriteten av afghanerna av afganerna inte sätter värde på frihet, d.v.s. på den enskilde människans frihet - vilken förstås utgör den äkta friheten. De var nöjda med den traditionella muslimska ofriheten och fattigdomen. De tyckte att Islam var viktigare än frihet och välfärd. Eftersom afghanerna underlät att mota Olle i grind, genom att modernisera sitt land innan det var för sent, förtjänar de inte vår hjälp.

Vad är egentligen skillnaden mellan Vietnamkriget och kriget i Afghanistan idag? I Afghanistan hotas ett fattigt folk av grymma förtryckare, talibanerna. I Vietnam hotades ett fattigt folk av grymma förtryckare, kommunisterna. I Afghanistan dör svenskar och amerikaner, därför att vi tycker synd om afghanerna. I Vietnam dog amerikaner därför att de flesta amerikaner tyckte synd om vietnameserna. I Afghanistan rationaliseras kriget med resonemanget att talibanerna är våra fiender, därför att de vill utplåna de icke-muslimska västländerna också. I Vietnam rationaliserades kriget med resonemanget att kommunisterna var USAs fiender, därför att de ville utplåna de icke-kommunistiska västländerna också. Såväl kriget i Afghanistan som kriget i Vietnam är, respektive var, altruistiska blodspillan. Det där snacket om att krigen ifråga tjänar, respektive tjänade, våra egna intressen var som sagt bara kamouflage för den bakomliggande altruismen.

Med all sannolikhet minskar vi våra chanser att besegra den islamistiska totalitarismen genom att vi slösar bort våra personella och ekonomiska resurser på en uppehållande strid i Afghanistan. Om vi hushållade bättre med våra resurser, genom att ta hem trupperna från Afghanistan, skulle vi ha mera resurser kvar om och när bättre politiker än de Sverige och USA har idag eventuellt bestämde sig för att bekämpa den islamistiska totalitarismen på allvar någon gång i framtiden - genom att gå i krig mot Iran. Så vi skulle öka våra chanser att besegra den islamistiska totalitarismen på sikt om vi drog oss ur Afganistan!

Visst är det synd om afghanerna, som plågas av talibanerna. Men det var synd om vietnameserna också, när de plågades av kommunisterna. Det utgör ingen ursäkt för ett altruistiskt krig.

Altruismen gör aldrig gott. Den åstadkommer bara meningslösa orättvisor, lidande och död.

Maos ekonomiska vanstyre

Mao Zedong har höjts till skyarna av somliga socialister. De har påstått att Mao lyfte det kinesiska folket ur svält och armod med sin ”genialiska ekonomiska politik”. De har påstått att Kina, under Mao, hade en ekonomisk utveckling som var överlägsen resten av Tredje världen. Kina framhölls som en mönstermodell för ekonomisk utveckling.

Men hur var det egentligen med Maos sinne för ekonomi? Var han ett geni? Eller var han bara enormt skicklig på att marknadsföra sig själv?

Historikern Jung Changs stora biografi över Mao, ”Mao – The Unknown Story”, verkar visa att det korrekta svaret är att Mao bara råkade vara bra på att marknadsföra sig själv och sin variant av socialismen.

Till att börja med bör man fråga kineserna själva vad de anser om välfärdsutvecklingen under Mao. Åtskilliga av de kineser som är tillräckligt gamla för att minnas vittnar om att de hade mera mat när Nationalisterna, under Chiang Kai-shek, styrde områdena där de levde, än vad de någonsin hade efter Mao tog över. De kineser som är gamla ser tillbaka på tiden under Nationalisterna som ”den gamla, goda tiden”. Detta är inte konstigt. Mao Zedong åstadkom nämligen den värsta hungersnöden i mänsklighetens historia. Under ”Det stora språnget framåt” dog ungefär 38 miljoner kineser, de flesta av svält. Aldrig under de gamla kejsarna hade kineserna saknat mat i den utsträckning som de gjorde under Maos ”Stora språng framåt” - åtminstone med undantag för de stunder då Kina just hade drabbats av katastrofala jordbävningar eller översvämningar. Och kineserna hade aldrig tillräckligt med mat under resten av Maos tid vid makten heller.

Syftet med ”Det stora språnget framåt” var att göra Kommunistkina till en supermakt inom Maos egen livstid. Mao var besatt med drömmen att bli världens härskare. Han ville till vilket pris som helst skaffa Kina kärnvapen, interkontinentala robotar, satelliter, atomubåtar, modernt stridsflyg o.s.v. Kina kunde inte bygga sådana vapen med egna krafter. Mao var beroende av att importera vapenteknologi och rustningsindustrier från Sovjetunionen (som i sin tur hade skaffat sig dessa godsaker genom att tigga och stjäla från USA).

Men Kina hade inte mycket som de kunde betala ryssarna med för rustningarna. De hade blott och bart litet råvaror, som tenn och volfram - och så hade de livsmedel. Kineserna var visserligen ett av världens fattigaste folk - men det fanns flera hundra miljoner kinesiska fattigbönder - så om "bara" Mao sög ut en pytteliten mängd livsmedel ur varje bondes magra produktion, då kunde det bli tillräckligt mycket totalt sett för att kunna finansiera importen av den av Mao så hett eftertraktade kärnvapenteknologin, rymdteknologin och dylikt.

Och Mao satsade verkligen hårt på utsugning! Han skydde inga medel för att avtvinga fattigbönderna en så stor del av deras blygsamma produktion av livsmedel att de själva fick gå hungriga. Män, kvinnor och barn utsattes för hiskeliga tortyrer om de dristade sig till att ”stjäla” maten de själva hade producerat genom att försöka gömma den för statens tjänstemän. Och till skillnad från Hitler och Stalin, genomfördes inte tortyren i hemlighet - i hemliga tortyrkammare där ingen utomstående hade insyn. Tortyren i Kina genomfördes offentligt - i syfte att terrorisera befolkningen! Mao hittade på knepet att tvinga grannar, arbetskamrater och bekanta att tortera varandra - i syfte att skapa splittring bland befolkningen. När t.ex. en man hade torterats av en granne, blev det av naturliga skäl svårt för de båda att samarbeta med varandra efteråt och försöka bilda en motståndsrörelse mot Mao!

Även familjemedlemmar sattes mot varandra. Det var vanligt att barn angav sina egna föräldrar i Maos Kina. Och ungarna hyllades som ”folkets hjältar” efteråt - för att de hade varit mera lojala mot revolutionen än de hade varit mot sina egna föräldrar!

”Det stora språnget framåt” var en svåröverträfflig ekonomisk katastrof. Kineserna fick höra att programmets mål var att ”hinna ikapp de kapitalistiska länderna på tämligen kort tid, och bli en av de rikaste, mest avancerade och mäktiga länderna i världen.” Mao hade drömmar om att han skulle kunna industrialisera hela sitt land på bara tre år! "Industrialisering - lätt som en plätt! Det gäller bara att använda tillräckligt mycket våld!" tänkte den där lättsinniga och ondskefulla clownen Mao.

Mao ville ta över världen. Han sade till valda provinsledare år 1958 ”I framtiden kommer vi att inrätta Jordens Kontroll Kommitté, och upprätta en enhetlig plan för Jorden.”

Hur pass bra infriades Maos vidlyftiga drömmar?

Jag har redan berättat att ca. 38 miljoner kineser dog under ”det Stora Språnget”, mestadels av svält. Det blev inte mycket till industrialisering heller. Många stora fabriker byggdes - som inte förmådde producera något. Stålverket vid Jiuquan i Gansu (som visserligen byggdes några år efter ”Det stora språnget”) producerade inget stål alls förrän efter 27 år! Stora konstbevattningssystem som inte fungerade byggdes. Vattendammar som rasade några år senare vid allvarliga stormar byggdes. Hundratusentals kineser drunknade när de fuskbyggda dammarna brast. Många stora fabriker och anläggningar började byggas, utan att färdigställas p.g.a. brist på stål, cement, kol och elektricitet. Miljontals kineser fick nästintill slita ihjäl sig - och resultatet av mödan skingrades, p.g.a. Maos och hans underhuggares inkompetens.

Ett av Maos hugskott var att kompensera för Kinas brist på stora stålverk, genom att beordra folket att försöka producera stål i små ugnar i sina bakgårdar. För att förverkliga detta projekt fick folket plocka fram värdefulla hushållsartiklar som innehöll stål, som t.ex. kastruller, och smälta ner dem i bakgårdsugnarna. Man skulle ha kunnat räkna ut med a-let, om man inte hade varit lika dum i huvudet som Mao, att det skulle bli nada kvalitetskontroll vid ett sådant försök till ståltillverkning. Bakgårdsugnarna producerade inte ens stål. Det blev bara – i bästa fall – vanligt tackjärn.

Så högförädlade hushållsprodukter, tillverkade av prima stål, smältes ner för att framställa: tackjärn! Vilket huvudlöst slöseri! Om bara det kunde kallas för genialitet att hitta på kvalificerade galenskaper – då skulle Mao ha varit en intellektuell gigant!

Mao brydde sig dock inte om folkets lidanden. Han var inte ute efter att bekämpa fattigdomen. Den cyniska härskaren bejakade fattigdomen. Mao sade till sina kommunister ”Folk säger att fattigdom är dåligt, men i själva verket är fattigdom bra. Ju fattigare människor är, desto mera revolutionära är de. Det är hemskt att tänka på en tid då alla är rika . . . Från ett överskott av kalorier kommer människor att ha två huvuden och fyra ben.” Mot slutet av sitt liv, då Deng Xiao-Ping hade börjat genomföra reformer, beordrade Mao de kinesiska massmedierna att kritisera Dengs politik med absurda slogans som ”Socialismens ogräs är bättre än kapitalismens spannmål”.

Jag kommer ihåg när jag var i 20-årsåldern här i Sverige på 1970-talet. Ungdomarna omkring mig hyllade Mao som de fattigas hjälte. Jag kunde inte förstå det. Man kunde ju se på alla fotografier av Mao att han var lönnfet och att han hade en dubbelhaka! Mao led av fetma! Mao saknade minsann själv inte mat! Trots att folket samtidigt gick hungrigt.

Det är således ett stort misstag att tro att socialistiska ledare sätter värde på välstånd. Det som de sätter värde på är i stället makt. Mao visade sig vara beredd att offra tiotals miljoner av sina egna medborgares liv för att försöka förverkliga sin dröm om att göra Kommunistkina till en militär supermakt. Och han var beredd till att sätta hela folket i en tvångströja av kontroller för att säkerställa sin makt över det – trots att kontrollerna också ströp ekonomin. Alla människor som försöker bli ledaren för rörelser som förespråkar radikalt ökad makt åt staten, som t.ex. alla varianter av socialismen, är givetvist själva ute efter makt. Att bli ledare för sådana rörelser är ju ett uppenbart sätt att skaffa makt över ett helt land åt sig själv.

Så tro inte att några socialistiska politiker någonsin har några lovvärda syften!

Maos krig mot kulturen

Eftersom Mao Zedong är världsberömd för att ha satt igång en ”Kulturrevolution” skulle man lätt kunna få för sig att Mao satte värde på kulturen. Men det vore en villfarelse. Historikern Jung Chang dokumenterar Maos fientlighet mot allt vad kultur hette i sin biografi över Mao Zedong ”Mao – The Unknown Story”.

Fru Chang berättar redan i kapital två att Mao föraktade den urgamla kinesiska kulturen. Hon berättar att en vän till Mao skrev i sin dagbok år 1917 (min översättning) ”Herr Mao föreslog att vi skulle bränna all poesi och prosa från Tang och Sung dynastierna på en gång.”

Mao satte sin fientlighet till den traditionella kinesiska kulturen i verket under Kulturrevolutionen femtio år senare. Kulturrevolutionen var ett regelrätt krig mot kulturen! År 1966 bröt sig Röda gardister in i människors hem runtom hela Kina och brände böcker, skar upp målningar, trampade sönder grammofonskivor och musikinstrument o.s.v. Många av offren torterades till döds i sina egna hem. Andra släpades iväg till döden i provisoriska tortyrkammare i biografer, teatrar och idrottshallar. Av 6.843 stycken monument som stod kvar i Peking år 1958, utplånades 4.922 stycken.

Kulturrevolutionen handlade dock inte enbart om förstörelse - fast många obetalbara skatter smältes ner eller gjordes till pappersmassa. Kulturrevolutionen handlade också om ren plundring.

Jung Chang skriver på sida 540 i boken ”Ett av Maos mål med husräderna var att använda Röda gardisterna som ställföreträdande banditer. De konfiskerade tonvis med guld, silver, platina, smycken och milliontals dollar i hårdvaluta, som alltihopa gick in i statens skattekista, tillsammans med många obetalbara antiker, målningar och urgamla böcker.” En hel del av rovet gick till Mao Zedong personligen. När Richard Nixon, Henry Kissinger och andra statsmän besökte Mao på 1970-talet, imponerades de av Maos enorma boksamling. De visste inte att en stor del av Maos bibliotek hade införskaffats genom renodlat röveri. Mao var ingen bildad statsman, som han försökte påskina. Han var en simpel bandit.

Mao var inte fientlig endast till den kinesiska kulturen. Han var en fiende till kultur som sådan. När Mao talade till Kommunistpartiet i september 1962, sade han sarkastiskt ”Finns det inte många romaner och publikationer just nu? Att använda romaner för att ägna sig åt partifientliga aktiviteter är en stor uppfinning.” Vid ett senare tillfälle sade Mao ”Ju flera böcker du läser, desto dummare blir du.” Mao sade vid flera tillfällen ”Du kan läsa lite grann. Men att läsa för mycket ruinerar dig.” Dessa dumheter sade Mao trots att han själv läste massvis med böcker (dock utan att bli speciellt klok). Mao Zedong ville att hans folk skulle vara dumt. Han sade till sin innersta krets ”Vi behöver en policy som innebär `bevara folket dumt´."

Varför i hela världen ville Mao ha ett ”dumt folk”?

Därför att han visste att dumbommar skulle vara lättare att kontrollera och härska över. Självständiga tänkare låter ju sig inte ledas i näsan. Och Mao ville att folk skulle lyda hans minsta vinkning. Det var därför han skapade personkulten kring sig själv. Han sade till sina närmsta män i mars 1958 ”Det måste bli en personkult . . . Det är absolut nödvändigt.” Hans underhuggare tävlade därefter för att uppfylla hans önskan. Shanghai-bossen Ke deklarerade t.ex. ”Vi måste följa Ordföranden som en blind flock.” Mao njöt av den blinda lydnaden. Han skröt med glädje i rösten efter ett offentligt framträdande ”Jag gav en viftning, och folkmassan trädde tillbaka.”

Mao blev berömd för att han lyckades förmå miljontals hjärntvättade ungdomar världen runt att skandera citat från ”Maos Lilla röda”, en bok fylld till brädden med banala plattityder som Mao hade lyckats hitta på (alldeles själv!) Mao lät trycka upp 1,2 miljarder kopior av boken, samt av porträtt av honom själv, vilket var flera än samtliga invånare i Kina vid den tiden! Maos underhuggare deklarerade att ”Världen har inträtt i den nya Mao-eran.” och ”[världens folk] älskar Ordförande Maos böcker mera än några andra böcker.” och ”[Maos Lilla röda] är som söt regn åt växterna som vissnar under en lång torka, och är som en fyr åt båtar som seglar genom en tjock dimma”. Vid ett tillfälle antydde Mao att han hade en lika stor historisk betydelse som Jesus!

Mao gick så långt som till att anklaga självaste Stalin för att inte ha varit tillräckligt kulturfientlig. I februari 1966 sade Mao ”Stalin tog okritiskt över de ryska och europeiska så kallade klassikerna, och det hade grava konsekvenser.”

Ett tag, under ”Det stora språnget framåt” i slutet av 1950-talet, lekte Mao t.o.m. med tanken att avskaffa kinesernas namn och tilldela dem nummer i stället. Men han vågade inte. T.o.m. Maos terrorapparat hade kanske varit otillräcklig för att slå ner revolten som kunde ha uppstått om Mao hade låtit sin maktlystnad gå så långt. Men vid somliga ”mönster-kommuner” under ”Det stora språnget framåt” prövades den ”reformen”. Fattigbönderna där fick tygstycken med identifieringssiffror fästa på ryggen.

Mao försökte utplåna den rika tibetanska kulturen också. Efter Kinas invasion av Tibet under 1950-talet användes buddhistiska Heliga skrifter som gödsel, och bilder av Buddha och sutras användes för att tillverka skor. Antalet kloster i Tibet var över 2.500 före 1959. År 1961 återstod endast drygt 70 stycken. Resten hade raserats av de kinesiska ockupationstrupperna. Mao ville utrota den tibetanska kulturen. Detta var givetvist ett praktexempel på det som svenska socialister brukar kalla för en ”folkmordspolitik”.

Mao var ett mönsterexempel på en okultiverad grottmänniska. Han åsamkade sitt eget folk svält för att möjliggöra livsmedelsexport, som syftade till att finansiera import av rustningsindustrier. Samtidigt levde han själv i lyx. Han åt måltider med upp till ett dussin olika rätter. Hans favorita maträtter skeppades till honom från hela landet. T.ex. en speciell sorts fisk från Wuhan måste transporteras med en kurir i en plastpåse som syresattes hela tiden.

Men Mao tyckte inte om att bada eller duscha - och han gjorde det inte i över 25 år! I stället fick tjänare gnida honom varje dag med en varm badduk. Maos tänder blev grönsvarta därför att han aldrig borstade dem.

Mao behandlade statskassan som om den vore sin personliga egendom. Han saknade aldrig det han ville ha. Lyxvillor, gourmetmåltider o.s.v. Mao ägnade sig dessutom åt extrema sexuella utsvävningar. Underhuggarna försåg honom med en aldrig sinande ström av vackra och unga kvinnor, som han sov med tills han tröttnade på dem. Mao gick i säng med hundratals kvinnor under sitt liv. Han lär ha lidit av syfilis - och eftersom han inte ville ”förstöra njutningen” använde han aldrig kondom och många av kvinnorna som han sov med smittades som följd.

Och denna neandertalare skulle föreställa ett moraliskt föredöme för världens socialister?! Att många socialister dyrkade Mao visar bara hur otroligt godtrogna socialisterna kan vara.

Nej, riktigt god kultur skapas av individuella genier. God kultur är därför oförenlig med alla former av kollektivism. Kommunister, nazister, fascister o.s.v. – när de hör ordet ”kultur” osäkrar de alltihopa sina revolvrar.

Kollektivismen dödar kulturen!