Another great site

Om du gillar min blogg, då kommer du antagligen att gilla den här sajten - http://www.aynrand.org/ .



Om du tycker att mina åsikter är tankeväckande, och undrar var du kan djupare utforska dem rekommenderar jag att du läser Ayn Rands idéroman, Och världen skälvde. Du kan köpa denna roman här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Kolla min ezine - www.radikalen.se .

Monday, June 22, 2009

Sozismen?

Hur är det ställt med arbetarrörelsens vaktslående om integriteten? Med tanke på att arbetarrörelsen är socialistisk kan man nog inte vänta sig mycket skydd för den personliga integriteten därifrån.

Låt oss ta det från början.

Det finns två huvudvarianter av socialismen – statssocialismen och funktionssocialismen. Statsocialismen är den sorts socialism där staten kontrollerar ekonomin och samtidigt äger produktionsmedlen formellt. Funktionssocialismen är den sorts socialism där staten kontrollerar ekonomin men låtsas att privatpersoner äger produktionsmedlen.

Jag skriver ”låtsas” därför att ägandet till en sak består väsentligen av kontrollen över den sakens användning.

Till exempel:

Vad spelar det för roll att en privatperson äger aktierna i ett företag, och lyfter en utdelning från företaget en gång om året - om det är staten som bestämmer vad företaget ska producera, vem det ska sälja till, vilka priser det ska ta, vem det ska anställa, vilka löner det ska betala, vilka investeringar det ska göra o.s.v.? I vilken mening äger privatpersonen ”sitt” företag - om det är staten som dikterar alla besluten i företaget? Den ”kapitalisten” är i praktiken inte mera än en statstjänsteman - och potentiell syndabock när de politiken utvecklas på ett sådant sätt att politikerna får ett behov av att skylla ifrån sig.

Det torde vara uppenbart att statssocialismen är en mera ”ärlig” form av socialismen än funktionssocialismen. Under statssocialismen försöker inte politikerna låtsas att det är något annat system än just socialismen som råder. Och om de statsägda företagen misslyckas - då kan de politiska ledarna inte skylla ifrån sig på några ”privata” ägare. De kan då bara skylla ifrån sig på statens egna byråkrater eller på illasinnade ”spioner” eller på ”sabotage” utförd av kulakerna eller på sabotage utförd av ”de fyras gäng” o.s.v.

Den mest konsekventa formen av socialismen är den totalitära socialismen. Det systemet råder när statens kontroll av ekonomin har blivit så omfångsrik och så detaljerad att samhället har blivit totalitärt - som i George Orwells roman 1984. Eftersom det finns två huvudvarianter av socialismen, finns det logiskt nog också två sorters totalitär socialism.

Totalitär statssocialism kallas för kommunismen. I det kommunistiska samhället styr staten precis allting - samtidigt som den också rent formellt äger produktionsmedlen. Några exempel på kommunistiska samhällen var Sovjetunionen och Kommunistkina.

Totalitär funktionssocialism kallas för fascismen. I det fascistiska samhället styr staten precis allting - samtidigt som den låtsas att produktionsmedlen är privatägda. Ett praktexempel på ett fascistiskt samhälle var Nazityskland. Hitler styrde produktionsmedlens användning - men han låtsade att industrin fortfarande låg i händerna på privata kapitalister som Thyssen. Och han raljerade mot kommunisterna. Hitler lär ha yttrat orden ”Jag behöver inte socialisera företagen. Jag har ju socialiserat människorna istället!”

Vilket socialt system har Sverige idag?

Tja, vi har ingalunda kapitalismen! Staten har satt sina klor i ekonomin överallt. Sjukvården, utbildningen, infrastrukturen, äldreomsorgen m.m. - allt det där är redan genomsocialiserat. Och staten påverkar besluten i det ”privata” näringslivet hela tiden också.

Men Sverige är inte socialistisk heller! Huvuddelen av industrin (tänk Volvo, SEB, LM Ericsson, ABB, IKEA, Investor, SKF o.s.v.) är privatägda. Och det är i huvudsak marknadskrafterna, inte staten, som bestämmer priserna och lönerna. Det rimligaste att säga är därför att dagens Sverige är en blandekonomi. Sverige har idag en blandning av socialismen och kapitalismen.

Men - den mest intressanta frågan är: ”Åt vilket håll rör vi oss?”

Mitt svar på den frågan är: ”Vi rör oss i riktning mot fascismen - inte kommunismen!”

Låt mig förklara. Dagens Sverige är som sagt en blandekonomi. Vi har ju inslag av kapitalismen. Huvuddelen av industrin är ju privatägd och priserna bestäms huvudsakligen av marknaden.

Vi har också inslag av statssocialismen. Staten och landstingen/kommunerna äger ju sjukhusen, skolorna, Riksbanken, en mängd statliga företag o.s.v.

Och vi har också även inslag av funktionssocialismen! Staten lägger sig i de formellt sett privatägda företagens beslut hela tiden. Det är t.ex. ytterst staten som bestämmer vilka räntor bankerna ska ta ut, via penningpolitiken. Staten bestämmer vilka sorters investeringar som kraftbolagen ska göra (kärnkraft tillåts inte, koleldade kraftverk motverkas, vindkraft uppmuntras o.s.v.). Staten kräver att byggbolagen måste skaffa tillstånd från myndigheter för att få bygga bostäder och andra fastigheter. Staten kräver att utlänningar måste få tillstånd för att få arbeta i Sverige (Som om det vore ett hot mot svenska intressen att flera människor arbetade i landet - och därmed bidrog till produktionen och välfärden i landet!). O.s.v.

Om vi tittar på utvecklingen i Sverige, så ser vi att landet successivt har rört sig i riktning mot ökade statliga kontroller av ekonomin. Men detta i huvudsak utan att staten har övertagit det formella ägandet av produktionsmedlen! Det dominerande partiet, Socialdemokraterna, har huvudsakligen ”satsat” på funktionssocialismen - inte statssocialismen. Och ledande socialdemokratiska politiker har förklarat uttryckligen att det viktigaste för dem inte är att äga produktionsmedlen - utan att "bara" kontrollera hur dessa används. Olof Palme sade uttryckligen vid ett tillfälle på 1980-talet att: "Det är inte ägandet av produktionsmedlen som är det viktiga - utan makten [eller bestämmandet eller inflytandet - jag citerar från minnet] över produktionsmedlen!" Palme var mäkta stolt över det uttalandet. Han hade darr på rösten medan han uttalade de orden.

Olof Palme var således lyckligt omedveten att han just hade gjort ett uttalande som självaste den gamla urfascisten Benito Mussolini skulle ha hållit med om till 100%!

Nu ligger det till så att om Sverige rör sig i riktning mot ökade statliga kontroller - då rör sig Sverige i riktning mot totalitarismen. Ett samhälle som är utrustad med fullständiga statliga kontroller är nämligen totalitärt. Och om det är den funktionssocialistiska varianten av socialismen som sossarna satsar på -måste det logiskt sett vara fascismen - inte kommunismen - som är den slutdestination som vi rör oss mot. Totalitär funktionssocialism är nämligen detsamma som fascismen (medan totalitär statssocialism är detsamma som kommunismen).

Den svenska modellen är således mera ”brun” än ”röd”!

Det syns redan idag klara drag av fascismen hos den svenska arbetarrörelsen! Dessa drag består huvudsakligen av korporativismen. Begreppet korporativism syftar på ett politiskt system där privata organisationer, som exempelvist fackföreningar och storföretag, erhåller formell representation i politiken. Korporativismens essens är att staten flätas samman med privatföretagen och intresseorganisationerna - i ett enda jättelikt maktkomplex.

Det var den fascistiska italienska diktatorn Benito Mussolini som ”uppfann” korporativismen. Han inrättade på 1920-talet ett system i sitt eget land, Italien, där en del av ledamöterna i Italiens motsvarighet till Riksdagen utsågs av näringslivsorganisationer och fackföreningar. Mussolinis system efterapades senare i bl.a. Spanien under Franco, Portugal under Salazar och Tyskland under Hitler.

Och idag finns det minsann drag av Mussolinis system vårt Sverige!

Det sitter t.ex. representanter för fackföreningar och arbetsgivarföreningar i vissa domstolar – t.ex. Arbetsmarknadsdomstolen och Försäkringsdomstolen.

Och Sveriges Radio är formellt sett fristående från staten – men ändå finansierad med avgifter som är både bestämda av och indrivna av staten. Så hur ”oberoende” av staten är egentligen den formellt sett icke-statliga organisationen Sveriges Radio?

Och staten tilldelar fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna makten över lönebildningen. Makten över lönebildningen är en maktförläning som framförallt fackföreningarna (arbetsgivarorganisationerna fungerar mest som alibin åt arbetarrörelsen i detta system) har erhållit som en sorts gåva eller muta av staten.

Och vem finansierar Socialdemokraternas valkampanjer? Alla vet att SAP är beroende av fackföreningarna, som formellt sett är privata organisationer, för en stor andel av sin finansiering. Och dessutom erhåller SAP gratis arbetsinsatser som utförs till stöd för partiet av fackföreningsfolket medan valrörelserna pågår.

Så SAP ger fackföreningarna maktförläningar i utbyte mot hjälp från fackföreningarna med att bli valda till den politiska makten!

Och storföretagen sitter i stor utsträckning i statens knän. Storföretagen (och även småföretagen) är beroende av statens gunst på en mängd olika sätt. De är beroende av en välvillig behandling från byråkraterna och politikerna närhelst de söker bygglov, när de söker miljöprövning, när de anställer, när de söker bidrag till investeringar i forskning m.m. Så staten har mängder av ”hållhaken” på de formellt sett privata företagen.

Och massmedierna, de som svarar för den livsviktiga nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen, de befinner sig även de i knäna på staten! Sveriges Radio är som ett halvsjälvständigt litet vänstergrevskap som en nyfeodal statsbildning har inrättat. De mestadels privatägda tidningarna är beroende av statens subventionspolitik. Bokutgivningen i landet är i stor utsträckning subventionerat av staten (via Statens kulturråd t.ex.). Och skulle det förresten överhuvudtaget kunna existera en sådan entitet som ett ”Statens kulturråd” i ett samhälle utan inslag av fascismen!? Kom ihåg att det fanns hur mycken statlig kultur som helst i Nazityskland och i Mussolinis Italien! Både Hitler och Mussolini gav hög prioritet åt kulturpolitiken!

Och mängder av intresseorganisationer har fått maktförläningar av den svenska staten. Hyresgästföreningarna har fått makt över hyresbildningen. Fackföreningarna bestämmer över lönebildningen. PRO bestämmer mycket över pensionspolitiken. O.s.v.

Och de politiska partiernas verksamhet är i stor utsträckning finansierad med skattemedel! Så de etablerade partierna har minsann sett till att just de själva, de etablerade partierna, automatiskt alltid innehar ett finansiellt försprång över uppstickare. Smart!

Makten cementeras av korporativismen. Etablissemanget inom organisationerns-Sverige kan svårligen hotas av nya friska fläktar.

Arbetarrörelsen driver på sammanflätningen av staten med näringslivet och intresseorganisationerna. Intresseorganisationerna tilldelas bidrag, d.v.s. pengar, till sina ”ideella” verksamheter av staten. Samtidigt tilldelas företagen subventioner, d.v.s. pengar, utav staten till sina vinstorienterade verksamheter. Och SAP får i gengäld pengar tillbaka från intresseorganisationerna samt erhåller samarbetsvillighet som en gentjänst från privatföretagen. Det är ett minsann ett korrupt system!

Och systemet rör sig som sagt i riktning mot fascismen. Vad är egentligen skillnaden mellan dagens Sverige och 1920-talets Italien - bortsett från gradskillnader? Ja, Sverige är till skillnad mot Mussolinis Italien pacifistisk - och Löfven bullrar inte lika mycket som Mussolini - och Löfven älskar inte påkostade militärparader. Men det är detaljskillnader. Maktstrukturen och själva systemet är snarlikt.

Men jag säger ingalunda att den svenska arbetarrörelsen är driven av någon medveten fascistisk ideologi.

Nej, den svenska arbetarrörelsen är ”bara” allmänt altruistiskt och socialistiskt. P.g.a. detta förhållande har de socialdemokratiska ledarna utvecklats till maktmänniskor. De törstar efter makt därför att de vill gagna "allmännyttan"! Och det bara råkar vara så att det enklaste sättet för dem att öka sin makt är att driva på sammanflätningen av staten med näringslivet och intresseorganisationerna.

Fackföreningarna, Hyresgästerna, PRO och resten kommer ju i besittning av makt endast om staten tilldelar dem det. Så de vill att sossarna ska inneha makten. Och de socialdemokratiska politikerna - deras väg till  mera makt går genom att först göra intresseorganisationerna mäktiga och sedan se till att muta till sig dessa mäktiga intresseorganisationernas stöd, t.ex. i valrörelserna. Så det råder ett intressegemenskap mellan intresseorganisationerna och det socialdemokratiska partiet. "Den ena handen mutar den andra"!

Arbetarrörelsen har två grenar. Dels de ”privata” intresseorganisationerna. Och dels det ”offentliga” SAP - som har den direkta kontrollen över statsapparaten. Det är en ”rationell” ordning för de två grenarna av arbetarrörelsen att samverka  på ett korporativistiskt sätt. Båda grenarna av arbetarrörelsen gagnar sina egna maktanspråk på så vis. Och logiken talar för att resultatet av processen måste i slutändan bli fascismen. Om inte utvecklingen vänds innan det är för sent.

Om Sverige någonsin blir fascistiskt kommer det i huvudsak att vara arbetarrörelsens verk. Men de erbarmligt fega och svaga borgarna bjuder inte mycket till motstånd heller förstås! Framtiden ser därför tämligen dyster ut för Sverige.

No comments:

Post a Comment