Obamas tal i Kairo nyligen [Jag skrev ursprungligen denna essä under sommaren av år 2009.] var en vämjelig orgie i självutplånande och ett blidkande av ondskan. Barack Obama är ytterligare en president som inte vågar ta strid mot islamismen. I flera decennier har militanta islamister mördat amerikaner, israeler och andra västlänningar utan att USAs politiska ledare har vågat slå tillbaka med kraft för att sätta stopp för angreppen.
Det började redan 1979. Då kidnappade ett gäng iranska ynglingar, med Khomeini-regimens gillande, den amerikanska ambassadpersonalen i Iran och höll den som gisslan i flera hundra dagar. Och den dåvarande presidenten Carter vågade inte gå i krig mot lilleputtstaten Iran. Han bara vädjade och vädjade till Khomeini-regimens förmenta goda vilja (Jo, Carter skickade också ut en liten grupp kommando-soldater med uppdrag att befria gisslan. Men det sket sig.).
1983 mördade självmordsbombare tillhörande det Iranstödda Hizbollah nästan 300 amerikanska marinkårssoldater i Beirut, medan dessa sov i sina baracker. President Reagan var för feg och förrädisk för att straffa Tehran-regimen för dessa mord, som den tydligen hade beställt. USA gjorde ingenting för att skipa rättvisa. Mullorna fick löpa.
Sedan följde dussintals terrordåd världen runt mot amerikaner, utförda av muslimska terrorister, under presidenterna George Bush d.ä. och Bill Clinton. Men dessa herrar lät Tehran-regimen komma undan med sina krigshandlingar. USA lyfte inte ett finger, militärt sett. för att slå tillbaka mot mullorna.
År 2001 genomfördes attentaten mot skyskraporna i New York och mot Pentagon. President Bush d.y. reagerade. Men inte genom att slå tillbaka mot de ansvariga i Tehran. Istället valde president Bush av någon besynnerlig anledning att gå i krig mot Irak istället, trots att Irak ingalunda låg bakom de nämnda angreppen på USA. Så de amerikanska soldaternas liv slösades bort på att föra ett krig mot fel fiende.
Och nu står Tehran-regimen på tröskeln till att skaffa sig kärnvapen! Vad gör då Barack Obama? Jo, han försöker blidka fienden, d.v.s. Tehran-regimen och islamisterna - och han försöker skrämma Israel från att bomba Irans kärnanläggningar och därmed förebygga katastrofen. Obama stryker fienden medhårs och han sticker en kniv i ryggen på USAs bästa vän.
Varför är USAs politiska makthavare sådana ynkryggar? Det beror i grund och botten på att sitter fast i den altruistiska moralläran. De vågar inte föra en självisk utrikes- och försvarspolitik, d.v.s. en utrikes- och försvarspolitik som värnar USAs egna intressen. Att försvara just USA själv när landet angrips - det vore ju ett sätt att värna USAs egennytta. Och att värna det egna landets intressen skulle vara omoraliskt, enligt den altruistiska moralläran som i stort sett samtliga USAs politiker av alla politiska kulörer håller som en helig ko.
Om bara de amerikanska politiska ledarna förmådde kasta av sig den altruistiska morallärans ok, skulle det vara en tämligen enkel sak att besegra den islamistiska terrorismen! USA har den militära förmågan att utplåna alla sina fiender hela jorden runt många gånger om. Det är endast USAs ovilja att använda sin överväldigande styrka som gör att landets fiender kan överleva och fortsätta att utföra sina mord.
President Obama är en ärke-altruist. Han vill att de rika skall offras åt de fattiga, han vill att spararna skall offras åt låntagarna, han vill att arbetsköparna skall offras åt sina anställda, han vill att människorna skall offras åt djuren och växterna, han vill att de fria västländerna skall offras åt de korrupta diktaturerna. Obama står inte för något nytt. Han står bara för samma gamla, unkna vänsterpolitik som har fört in världen i dess´ nuvarande eländiga tillstånd.
USAs väljare kommer nog inte att utse en bättre president än Bush och Obama förrän en moralisk och filosofisk revolution genomförs i deras land. Så länge som de förblir altruismen lojala, kommer amerikanerna nog inte att välja någon äkta patriot till Vita huset. Det ser mörkt ut.
Här är lösningen - www.aynrand.org .
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment