Volitional intelligence

I have an hypothesis about the cause of the obvious differences in the ”actualized intelligence” of the various members of the human race. I have to say right off the bat that this is really just speculation - but we have to begin somewhere. And I do have some, albeit very limited, empirical evidence for the ideas that I present below.

My hypothesis is, to put it bluntly, that the obvious differences in various individuals´ actualized intelligence are due almost exclusively to volition. I do not think that “nature” and “nurture” play any major role in determining people´s realized intelligence - leaving aside cases of persons with damaged brains (e.g. Down´s syndrome and the like) and relatively rare cases of children whose minds are crippled by a literally terrifying environment while growing up.

Most psychologists today assume that intelligence is determined by a combination of nature and nurture. While most Objectivists, as I understand it, believe that there is a large component of volition involved in intelligence - but that there is an upper limit to a person´s intelligence which is set by heredity and which explains the modest intelligence of most men. So most Objectivists, as I understand it, believe that the majority of “common men” cannot, and never could have, become intellectual giants on the order of Ayn Rand, Aristotle, Isaac Newton etc. "It is not their fault" most Objectivists would say.

Well - just exactly why should we expect the ideas above to be the case?

How much do men´s hereditary physical potentials vary from individual to individual? Not so terribly much. How much faster than a “common man” can an Olympic sprinter run? Maybe he can run 100 yards in a little under 10 seconds. While a typical “common man” could probably, if he takes care of his health (e.g. if he doesn´t smoke, if he does not let himself become obese, if he exercises to a reasonable degree, etc.) run 100 yards in about 15 seconds or so at the age of 20 or 30. And an Olympic athlete might run the mile in a little under 4 minutes - while a typical “common man” might take 6 minutes to do it at the age of 20 or 30. So an Olympic athlete is apparently born with just roughly an ability to run around 50% faster than a typical “common man”. Well - why should we expect the differences in men's potential intelligence to be enormously much greater than the differences in their potential physical abilities such as that of running fast?

What if mankind´s common men are born with 50% of the "potential intelligence”, (i.e. intellectual potential), that Ayn Rand was born with? Would not that make each and every one of them have the potential to become, say, a thinker on the order of a modest genius such as Thomas Jefferson or a Thomas Edison? And if so, why don´t they become great achievers, like said Thomas Jefferson or Thomas Edison? I find the idea that the potential intelligence of all men with normal brains does not vary by more than, say, 50% quite plausible. And in that case, every man would have at birth the potential to become an intellectual giant. And in that case, the only explanation that I can see for the fact that the vast majority of men fail to become intellectual giants and great achievers is their own volition.

I do know for sure that the overwhelming majority of men are born with the potential to become much smarter than they do become - and that all of these men, waste said intellectual potential volitionally. For it is perceptually obvious that the vast majority of men choose persistently to avoid any major intellectual effort. Most men only make use of a modest fraction of their mind´s innate potential.

Ayn Rand once remarked (in the introduction to the 1943 edition of the Fountainhead) that she thought the only real difference between her and the rest of the members of the human race was that she was more honest than they were.

I would put it slightly differently. I would say that what set Ayn Rand apart from most other men was not a unique genetic endowment but “merely” that Ayn Rand, from a very early age, chose to think hard. I believe that it is probably volition which makes a genius like Ayn Rand and Aristotle. I do not think that the geniuses of mankind were just lucky to be blessed with radically better brains than the rest of us.

This idea occurred to me for the first time in the year 2009, when I was thinking about my own childhood. I recalled an incident which had occurred in the early summer of the year 1967. I remembered clearly that I was standing either on the front lawn, or in the driveway adjacent to it, of my best friend´s house on a sunny afternoon. I was 13 years old at the time. I was alone and I was thinking about the idea that God had created the universe ex nihilo, an idea which I had heard in church. I contemplated that idea. I asked myself “How could something come to be out of nothing? After all, nothing is just nothing. It does not have any attributes.  And if it has no attributes - how then can it have any effects? If it is nothing, then what aspect of it can cause any particular effect instead of some other particular effect? What part of nothing gave rise to the light and what other part of nothing gave rise to the waters, according to that story in Genesis?” I kept on thinking thoughts along those lines - and I came to the conclusion that the universe could not have come to be out of nothingness. The universe must always have existed. I formulated my conclusion in these words “What is just is. Period.” I realized, although I do not remember whether I put it in these exact words “You cannot explain the universe, i.e. what is, by reference to anything else. For there is nothing else. So the existence of that which exists is just an irreducible brute fact.”

So I had discovered the axiom of existence entirely on my own, at the age of 13! I had achieved the feat which had taken the genius of Parmenides to achieve before me.

Why did I do what I did?

I did it because, on that particular occasion, I chose to contemplate the question of whether existence could come about out of nothing.

But why did I not do more? Why did I not continue to think about metaphysical questions such as the nature of existence?

Because I just chose not to. But if I had chosen to, maybe I could have gone on to become a great philosopher. I mean that seriously. If I had followed up on my independent discovery of the axiom of existence - then I might eventually have discovered the axiom of identity. And if I continued to work hard enough, cognitively, I might have discovered the axiom of causality, the axiom of consciousness - and who knows what else. After all, if I had it in me to discover the axiom of existence on my own, at the tender age of just 13, I might also have had it in me to discover the next logical stepping stones in the development of the science of philosophy.

This is just speculation - but it does seem to be within the realm of the possible to me.

Why did I not carry out more thinking about “deep” metaphysical issues, after that single cognitive incident?

Well, you cannot say that any factor makes a person choose not to think. But you can say that a certain factor motivates him not to. The factor which motivated me not to think was my preference for the feeling of "ease" (to borrow a term from the pragmatist philosopher William James) which comes with cognitive coasting. I had automatized a preference for that state during the earlier years of my childhood. Only if I saw that a major value was attached to the deep metaphysical issue at hand would I have felt motivated to continue to get off my butt and carry out some more hard thinking.

So I saw no great significance in the discovery I had made. I did realize that I had found a good argument against the religionists´ idea that their hypothesized God had created the universe ex nihilo - so my commitment to atheism was established. But that was the only implication which I saw. I did not realize that there was any reason to care all that much about the subject matter which is metaphysics. Since I did not see any strong reason to continue thinking about abstract issues - and since I was inclined to take it easy in the realm of cognition - I did not follow up on my discovery - and so I therefore passed up whatever opportunity I had to achieve more.

So I strongly suspect that I wasted an awful lot of opportunity for personal achievement - and that I did so volitionally.

Ayn Rand would have acted differently in the same situation. She had automatized a preference for the "state of dis-ease" in early childhood. She experienced awareness of reality as such as being such a really major value that she would be inclined to continue to get off her butt and carry out hard thinking even when the subject matter had no obvious value-significance. Ayn Rand´s had developed a character trait which consisted of the policy "I will think on principle - because awareness of reality is a value on principle".

Most people have automatized the evaluation that the effort involved in any particular act of hard thinking is never worth it unless a major value is obviously involved. Ayn Rand had automatized the opposite evaluation - that the effort involved in hard thinking is always worth it even if only some value might be involved.

Me - I was in between at the age of thirteen.

Ayn Rand´s default position was: "Get off your butt and do it! ("it" being "think!") The mere possibility of a reward is worth it!" The majority of the members of mankind have the opposite position as their default mode: "Take it easy! Nothing is ever worth the effort!"

Me - I was inconsistent. I would get off my butt and put forth major cognitive effort - but usually only when I saw the potential payoff clearly and that payoff was sufficiently major in my hierarchy of values.

I am not writing about this childhood incident in order to boast. Because, after all, it does not reflect well on me that I wasted an awful lot of my potential by dint of my morally bad choice not to think. The reason I am relating this incident from my childhood is that it constitutes a clue to a possible fact of reality - namely that maybe all of us have an awful lot of intellectual potential in us when we are children. And that most of us simply choose to waste that potential - volitionally.

Well - if so, why do we make that bad choice? (Why do most of us make that bad choice, that is to say? Ayn Rand was one of the rare exceptions who did not.)

Well - I made the bad choice I made, because I just did not see any compelling reason to invest time and effort in thinking about a subject that did not have any obvious practical significance to my own life. I was the kind of kid who would only choose to think when I saw a pressing need to do so. A weak signal that I ought to think was not enough to induce me to get off my butt.

I wonder if it is not the case that every child gets into situations on occasion, while growing up, in which it has an inkling on the very edge of its consciousness that there is reason to think hard about “abstract” issues? But that since it is not obvious  (being merely on the edge of the kid´s consciousness) that the abstract issues really are important enough to be worth contemplating, most children for that reason choose not to think about them?

But perhaps just a few children, children such as Ayn Rand, are so alert or so fastidious that they do “pick up” on that signal at the very edge of their consciousness - the weak signal which is that hard thinking about abstract subjects is worth the time and effort. And they proceed to do so. And that choice leads to a heightened awareness of reality - the pleasure of which these rare children come to associate with the act of thinking. And so the "Ayn Rand-type of child" automatizes a preference for the "state of dis-ease" - because, unlike most children, it comes to value the awareness of reality more highly than the "pleasure" of relaxing while in the "state of ease".

In other words - some individuals become habituated in early childhood to being more inclined than others to choose to think. And these individuals proceed to become the geniuses of mankind.

I believe that this idea of mine is compatible with Ayn Rand´s theory of free will. For it is an issue of habit. Individuals do often automatize certain choices. It happens all the time, figuratively speaking.

For example:

A thief is inclined to choose to steal. That is a habit he has developted. A liar is inclined to choose to lie. That is a habit he has developed. And the majority of the members of mankind are inclined to choose not to think. For that is a habit which they have developed and automatized in early childhood.

That is my hypothesis.

Now, men who are inclined to choose to steal, to lie or not to think - they are not determined to make said bad choices. So my hypothesis does not constitute a denial of volition. My hypothesis merely affirms the existence of a certain species of habit.

So - to sum up: 

Some men develop a preference in early childhood for the feeling of ease which comes with non-effort. Whereas others, a small minority of them, develop a preference in early childhood for the heightened awareness of reality which comes from major mental activity.

Most men come to prefer to take it easy in the realm of cognition almost all of the time - whereas a few men develop a preference for the awareness of reality which results from the effort of thinking almost all of their waking time.

The former category of men are the "cognitive slackers". The latter are the pro-active thinkers. The former men are those who have developed passive minds. The latter are the men who have developed active minds.

Hard thinking about abstract subjects becomes second-nature to the small minority of children who choose to engage in hard thinking. They learn, and they automatize, effective thinking skills. They begin to acquire a foundation of knowledge, at an early age, upon which they can build still more knowledge. They develop an interest in one or more abstract subject matters (such as philosophy or fiction writing or physics or whatever) - which motivates them to continue to learn more about those subject matters. In short, they develop the fitness of their minds through habitual (and volitional) repeated mental exercise - in a way similar to the way athletes develop their physical fitness through repeated physical exercise.

My "volitional intelligence" hypothesis states that the small minority of men who choose to develop active minds raise the level of their own intelligence over time by dint of cognitive exercise.

I hold that this hypothesis of mine, related above, provides a plausible possible explanation for the difference between geniuses like Ayn Rand on the one hand, and most of the rest of us on the other. I believe that intelligence in almost all cases comes down to volition - and nothing, or very little, else.

In case you are wondering - I do not mourn the fact that I strongly suspect that I wasted an awful lot of my potential when I was young. The bad choices which I have made in my life were not metaphysically given before I made them - but now that I have made them and they are in the past they are metaphysicall given, in a sense, seen from my point of view today. For there is nothing I can do now to change them. So I have no valid reason to fret about those past bad choices and to let the rest of my life be ruined by regret. I just bear in mind the fact that I am doing a pretty good job of living my life now - and that is what counts.

There is the phenomenon of envious mediocrities on the political left, i.e. the "moderns", i.e. the egalitarians, who deny that monetary wealth is earned by dint of virtue - i.e. by dint of volition. They deny it because they wish to defend their fragile pseudo-self-esteem from the threat posed by the idea that their own failures to get wealthy themselves are volitional. They do not wish to admit to themselves and others that their own lack of wealth is their own fault.

Well, we should not be like them and deny my hypothesis that intelligence is almost exclusively volitional, if further investigation turns out to show that this is indeed the case. So what if my hypothesis reveals that almost all of us have, when we were young, wasted an awful lot of our own potential by dint of our own volition? We should recognize the facts of reality, whatever those facts are - regardless of any emotional and psychological considerations.

Honesty always pays. We should not fake reality in order to protect our alleged self-esteem. If our alleged self-esteem requires the faking of reality, then it is only pseudo-self-esteem - and then it is not worth having.

Me - I just love my volitional intelligence hypothesis! Since it constitutes the strongest possible answer to those whining, snivelling envious mediocrities whom I loathe and despise!

And  more importantly - I love my volitional intelligence hypothesis since so much is possible if intelligence is in fact volitional! The benevolent implications of the volitional intelligence hypothesis make me feel good - just like the benevolent universe premise made Kira feel at peace with the universe when she was bleeding to death in the snow at the end of We the Living.

Var och en är sin egen lyckas smed

Det finns en urgammal irrlära – en irrlära som vi har ärft ifrån kristendomen – att varje människa är sin broders förmyndare. D.v.s. att om du underlåter att ta ansvar för ditt eget liv, då kan andra människor gottgöra dig den moraliska bristen, och göra ditt liv lycklig åt dig. Så var man har råd att slarva enligt den kristna idén att var man är sin broders förmyndare. Denna idé ligger till grund för den svenska välfärdsstaten, och för alla de socialistiska diktaturer som har förpestat den moderna världen.

Det rationella alternativet till idén att vi alla är varandras krycka, uttrycks i det gamla talesättet – ”Var och en är sin egen lyckas smed”. Denna idé betyder, mera formellt uttryckt, att varje individ bär det yttersta ansvaret för sitt eget liv. Det finns mängder av filosofiska principer som bekräftar denna sanning.

Till att börja med – lycka är det emotionella tillståndet som uppstår, när du uppnår dina värden (mat, arbete, kärlek, pengar, rekreation o.s.v.). Och hur gör du för att uppnå dina värden? Ytterst gör du det genom att identifiera verklighetens fakta, och sedan agera i enlighet med dessa fakta. Om du vill njuta av värdet god hälsa, måste du ta reda på vad som är nyttigt att äta och sedan äta det. Och du måste ta reda på vilka substanser är skadliga för din hälsa, som tobak, för stora mängder alkohol, droger o.s.v. - och så måste du undvika de substanserna. Du måste vidare ta reda på sådana saker som hur du skall skaffa dig ren luft och vatten, hur du skall upprätthålla en god hygien, hur du skall skaffa dig lämplig motion o.s.v. Du måste förstås ”använda ditt huvud” för att skaffa dig alla dessa kunskaper. Så förnuftet är ditt grundläggande medel för att förvärva de värden som du behöver för att bli lycklig.

Och förnuftet är en egenskap som tillhör individen. Det finns ingen kollektiv hjärna, och det finns inget kollektivt förnuft. Ingen annan människa kan tänka åt dig. Och om du försöker överleva på andras tänkande, som en parasit, lever du ytterst farligt. Det är förenat med livsfara att hysa blind tro på andra människor i viktiga frågor. De kan ju svika dig, och bryta sina löften. Du vet inte "vad du får" om och när du litar till andra människors tänkande. Så om du vill åt njuta de värden som är frukterna av tänkande, måste du tänka själv. Det innebär att huruvida du uppnår värden ytterst beror, bortsett från metafysiska olyckor, på dig själv. Och det betyder att huruvida du uppnår lycka - det beror ytterst på dig själv.

En annan filosofisk princip som är relevant här, är den att värden som du förvärvar med oärliga eller parasitära medel, ger dig ingen lycka. Om du arbetar hårt, i ett produktivt yrke, för att tjäna pengar, då kommer pengarna som regel att bidra till din lycka. Njutningen du får av det du köper, bekräftas nämligen av stoltheten du känner när du vet att de där pengarna var välförtjänade. Din lycka understöds av ett rent samvete.

Men om du tjänar pengar på ett omoraliskt sätt, säg genom prostitution eller sol-och-vårande, då kommer den fysiska njutningen som du måhända får av att köpa dyra smycken eller utsökta viner eller läcker mat, att grumlas av de känslor av självförakt som du känner för att du vet att du är ett fnask (eller den manliga motsvarigheten till ett fnask). Samma sorts resonemang gäller om du tjänar pengar genom bedrägeri, narkotikalangning, fickstölder o.s.v. Du blir inte lycklig bara för att du blir stenrik, om du blir det genom att göra som Bernie Madoff (blev förresten Madoff lycklig?).

Så du måste förvärva dina värden med moraliskt anständiga medel för att bli lycklig. Och det är inte moraliskt anständigt att vara en parasit. Om du skaffar dig värden genom att luta dig på andra - då blir du inte lycklig. Du måste m.a.o. skaffa dig dina värden med dina egna krafter för att bli lycklig. Så huruvida du blir lycklig beror, återigen, ytterst på dig själv.

Ytterligare en filosofisk princip som är relevant här är den att värden är personliga. Ett värde förutsätter någon som värderar. Värden måste väljas av varje vederbörande individ själv. Du kan inte bli lycklig av att slita för att skaffa sig värden som andra människor bestämmer åt dig att du skall sträva efter. Om du låter din mamma bestämma vilket yrke du skall satsa ditt liv på, istället för att satsa på det yrke som du själv brinner för, då kommer du garanterat att bli olycklig. Om du gifter dig med den kvinna som din mamma bestämmer åt dig att du skall gifta dig med, i stället för att gifta dig med den kvinna som du själv verkligen älskar, kommer du att bergis bli olycklig. O.s.v.

Så du kan inte bli lycklig om du låter andra människor välja dina värden åt dig. Du kan endast sätta värde på det som du själv, genom ditt eget val, sätter värde på. Du kan inte älska ett yrke, eller älska en viss kvinna, på någon annans befallning. Så återigen, huruvida du blir lycklig beror ytterst på dig själv.

Ytterligare en filosofisk princip som är relevant här är den att åtminstone de förhållandevist viktiga värden i livet  brukar vara svåra att erhålla. Om du vill bli riktigt lycklig, måste du satsa på att sträva efter ambitiösa värden, som t.ex. en utmanande karriär och inte bara en sinekur, en svåruppnådd kvinna och inte bara ett fnask, o.s.v. Så du måste anstränga dig, om du vill uppnå värden som är tillräckligt viktiga för att göra dig riktigt lycklig. Ju mera lycklig du vill bli, desto mera ansträngning går det åt.

Tänk nu. Kan du lita på att en annan människa ska slita som en hund, för att göra just dig lycklig? Nej, en annan människa skulle aldrig känna sig motiverad till att kämpa, om och när det bara handlade om din, i stället för hennes lycka.

Du vet hur det är när en lönearbetare inte får en rimlig lön för sin ansträngning. Hon anstränger sig då inte. Hennes pliktkänsla räcker inte för att motivera henne. Det måste finnas någon egennytta med i bilden för att hon skall orka göra en ordentlig ansträngning. Av samma skäl kommer inte en annan individ att orka anstränga sig för att göra dig, i stället för sig själv, lycklig. Så vi ser igen att huruvida du blir lycklig beror ytterst på dig själv.

Nu har jag presenterat en hel radda principiella argument för att varje individ måste själv vara sin egen lyckas smed. Jag vill nu påpeka att det även finns en överväldigande mängd empiriska bevis för att ingen annan människa än dig själv, kan göra dig lycklig.

Idén med den svenska välfärdsstaten var att ”samhället” skulle göra medborgarna lyckliga, så att de slapp att var och en göra det jobbet själva. Lycka utan personlig anträngning var välfärdsstatens syfte. Nå, vad blev resultatet av det experimentet med ”social ingenjörskap”?

Några axplock från pressen:

Svenska Dagbladet (SvD) rapporterar den 18e november 2005, att  ”Svenskarna är mest stressade på jobbet i Europa”. SvD rapporterar den 8e februari 2008 ”Ungas psykiska ohälsa ökar”. SvD rapporterar den 5e april 2006 ”Fler unga kvinnor självdestruktiva”. SvD rapporterar den 17e oktober 2005 ”Fler kvinnor har spritproblem”. SvD rapporterar den 2e november 2004 ”Svenskarnas psykiska hälsa har blivit allt sämre sedan mitten av 1980-talet”.

Ytterligare fakta som talar emot att svenskarna mår bra som en följd av välfärdspolitiken är den att antalet alkoholmissbrukare i landet ungefärligen har fyrfaldigats sedan slutet av 1940-talet, den att antalet narkotikamissbrukare har mångfaldigats under samma tidsperiod och den att mer än fem gånger så många brott anmäls till polisen årligen som i slutet av 1940-talet. Folk super väl inte, knarkar väl inte och begår väl inte brott för att de mår bra?

Nej, när staten har tagit ifrån människorna en stor del av ansvaret för sina egna liv, har den samtidigt tagit ifrån dem en stor del av möjligheten att uppnå lycka i sina liv. Svenska staten har misslyckats kapitalt med att vara "folkets lyckas smed".

Samma sak gällde alla 1900-talets socialistiska samhällen. Hur många arbetare blev lyckliga i sådana socialistiska ”arbetarparadis” som Sovjetunionen, Kina, Kuba, Nordkorea, Vietnam, Kambodja, Östtyskland o.s.v.? Socialisterna i största allmänhet har misslyckats med att göra andra människor lyckliga.

Vilken sorts samhälle behöver du leva i för att med framgång kunna bli din egen lyckas smed?

Du behöver leva i ett fritt, d.v.s. ett kapitalistiskt, samhälle.

Kom ihåg att förnuftet är ditt grundläggande medel för att skaffa dig de värden som du behöver för att bli lycklig. Och det grundläggande sociala villkoret för att du skall kunna använda ditt förnuft fullt ut är att du åtnjuter fullständig frihet. Du måste ju inte ”bara” kunna tänka - utan du måste också även omsätta dina tankar i handling för att kunna erhålla värden. Och dina handlingar måste väljas av dig själv - inte av staten.

Det är en irrlära - den där bedrägliga idén att ”samhället” kan göra dig trygg och lycklig - så att du slipper mödan att göra jobbet själv!

Österländsk och västerländsk religion - vilken är värst?

År 1989 var jag på en filosofikonferens i USA. En professor, dr John Ridpath, höll ett föredrag om religion. Han ställde frågan ”Vilken är värre [d.v.s. vilken är mera människofientlig], österländsk eller västerländsk religion?”. Det var en mycket intressant fråga. Många av åhörarna tyckte att västerländsk religion var värre, därför att den har traditionellt sett varit mycket våldsam - medan de österländska religionerna har haft ett rykte om sig (i stor utsträckning oförtjänt enligt min uppfattning) om att vara fredliga. Miljontals människor har ju mött döden i de många religionskrigen som i synnerhet Kristendom och Islam har ställt till med.

Men dr Ridpath hade motsatt åsikt. Han tyckte att de österländska religionerna var värre än de västerländska dito. Varför?

Det har att göra med det som kallas för ”Nirvana”. ”Nirvana” är ett centralt begrepp i de österländska religionerna. Begreppet förekommer i någon form i dem alla. ”Nirvana” betyder ungefär ”Intighet”. M.a.o. tomhet. M.a.o. icke-existens och icke-medvetande. Anhängarna av de österländska religionerna uppmanas att tömma sina medvetanden på allt innehåll. De uppmanas att s.a.s. sudda ut alla sina tankar, sina minnen, sina känslor o.s.v. - genom sådana medel som meditation. De uppmanas att sitta stilla i timmar, utan att göra annat än att skåda sina navlar. De tubbas således till att självmant bli ”tomma i bollen”. Detta innebär att de österländska religionerna är fullständigt livsfientliga och onda.

De buddhistiska munkarna lär vara mycket utstuderade, när de försöker bryta ner sina unga elever. Dr Ridpath berättade att det ofta gick till så vid utbildningen av nya buddhistiska munkar att lärarmunken tog fram en levande kattunge och högg denna i två delar med en stor kniv - framför ögonen på de unga pojkarna som skulle bli munkar! Sedan sade läraren till pojkarna ”Begrunda detta!” Vilka slutsatser var det meningen att de unga pojkarna skulle dra? En uppenbar slutsats vore att det där om att buddhismen dyrkar livet bara är en enda stor fet lögn. Men det kunde väl inte pojkarna säga till lärarens ansikte, när läraren senare förhörde dem om vad de hade kommit fram till vid sina meditationer om kattungen? Då skulle ju läraren väl bli arg? Och pojkarnas fattiga föräldrar hade offrat oerhört mycket för att ge pojkarna en möjlighet att studera till att bli munkar. Pojkarna kunde väl inte riskera att göra sina fattiga och självuppoffrande föräldrar besvikna på dem? Så pojkarna var tvungna att hålla god min och hitta på något ”djupsinnigt” att säga till läraren. Så inleddes pojkarnas intellektuella och moraliska korruption. De var som fångar i utbildningen till att bli buddhistiska munkar. Och de äldre munkarna hade nog räknat ut att det skulle vara på det viset. De äldre munkarna ville ju rekrytera korrupta sorters människor för att fortsätta arbetet med att sprida den människofientliga buddhistiska filosofin.

Dr Ridpath beskrev saken så här (jag citerar från minnet, detta är inte ett exakt citat) ”De västerländska religionerna har en blodig historia. De gav upphov till fasansfulla religionskrig. Men de uppmanade i alla fall sina anhängare att handla, till att vara aktiva. Så framsteg förblev möjliga i västländerna. Men de österländska religionerna uppmanade sina anhängare att vara passiva.

”Västvärlden gjorde i alla fall framsteg, till en del beroende på de västerländska religionernas natur. Västländerna utvecklade frihet, välstånd, vetenskap o.s.v. Östländerna däremot stagnerade i tusentals år. Det berodde främst på den österländska religionens inflytande. Dessa österländska religioner lobotomerade i praktiken sina anhängare. Anhängarna uppmanades att göra sig själva medvetslösa. Inga framsteg var då möjliga. De österländska religionerna låste östländerna fast i stagnation och misär.”

Under de senaste hundra åren har östländerna börjat göra framsteg. Nu börjar länder som Kina och Indien att utvecklas till stora industrimakter. Dessa framsteg beror på västländernas inflytande. Tack vare kolonialismen har den västerländska civilisationen spridits till östländerna - och den tusenåriga stagnationen har äntligen brutits. Men om de österländska religionerna hade fått behålla sin makt över östlänningarnas sinnen till fullo - då hade östlänningarna fortfarande levt i svält och armod.

Dr Ridpath uttryckte de österländska religionernas ondska ungefär så här ”Att döda människor, som de västerländska religionerna gjorde, var illa nog. Men att döma människorna till en levande död, som lobotomerade varelser, det är ännu värre!”

Jag skulle själv uttrycka skillnaden mellan de västerländska och de österländska religionerna så här (på engelska) ”The western religions are anti-reason. But the eastern religions are anti-consciousness! Which is something even worse.”

Jag tror också att det finns en logisk förklaring till att de österländska religionerna är “giftigare” än de västerländska dito.

Den förklaringen är att de österländska religionerna är mera rena, utpräglade religioner än de västerländska dito. De västerländska religionerna stod från början under den antika grekiska kulturens inflytande. Den antika grekiska kulturen var förhållandevis sekulär och förnuftsinriktad. Logiken, lagstyret, vetenskapen, den klassiska konsten - de uppstod alltihopa i den förnuftsinriktade antika grekland. Som en följd av den antika grekiska kulturens inflytande var de västerländska religionerna ”utspädda” religioner. De hade alltid inslag av en del fokusering på denna värld som vi faktiskt lever i, och de hade likaså inslag av förnuftiga resonemang. De brydde sig i viss mån om den värld som vi lever i. De ville ju att anhängarna skulle gå ut och kriga för att vinna konvertiter. (Krig är förstås inte bra, men i alla fall bevisar religionskrigen att prästerna och imamerna brydde sig om det som hände i den värld som vi levde i!) De västerländska religionerna hade t.o.m. inslag av individualism. Kristendomen sade ju att varje människa skulle rädda sin egen själ.

Det goda ”grekiska” inslaget i de västerländska religionerna vann ut så småningom och möjliggjorde Renässansen, Upplysningen och Industrirevolutionen. De mera renodlade religionerna i österlandet religionerna hade inga sådana goda inslag som möjliggjorde framsteg. Av det kommer skillnaden i den historiska utvecklingen i öst respektive väst.

En bra analys av västvärldens historia under de senaste 2.000 åren finns i boken For the New Intellectual (av Ayn Rand).

Varför uppstår religion?

Religioner har uppstått överallt på Jorden, i alla kulturer. Varför går religion igen på det viset?

Min hypotes är denna. Människor har en inneboende vilja att fatta verkligheten. De vill att verkligheten skall vara i någon mening begriplig. När människor ser att solen går upp varje morgon, dag efter dag, undrar de ”Varför? Varför stiger solen up varje morgon?” Och givet människans natur, ligger en religiös förklaring närmast till hands, när människor tar de första, stapplande stegen mot en förståelse av verkligheten.

Det börjar med orsak och verkan. Vad är den första formen av orsak och verkan som människor upptäcker? Den är deras medvetandes förmåga att orsaka handlingar. En man vill att hans arm skall kasta ett spjut - och armen kastar spjutet! En kvinna vill att hennes hand skall plocka en frukt från ett träd - och handen plockar frukten! O.s.v.

Det vore naturligt om människorna, för många tusen år sedan, generaliserade och tänkte att närhelst en fysisk entitet rörde på sig, så berodde det på att något medvetande i entiteten ville det. Så människorna tänkte att när vinden blåste, måste det ha berott på att en ande i luften ville det. Och när ett träd svajade i vinden, så berodde det på att en ande i trädet ville det. Och när en stenbumling rullade nerför en slänt, så berodde det på att en ande i stenen ville det.

Så den första formen av religion var, av naturliga skäl, animismen. Allt som entiteter därute i naturen gjorde berodde på att andar i dessa entiteter ville det. Sedan gick människorna vidare och vidareutvecklade animismen till att bli en mera ”avancerad” form av religion. När de vaknade efter en dröm, hände det ofta att de trodde sig minnas att de under natten hade varit någonstans långt borta. De kunde t.ex. tro sig minnas att de hade besökt några släktingar under natten, som befann sig många kilometer borta från stället där de sov under natten. Det var naturligt att människorna då drog slutsatsen att deras medvetanden, d.v.s. deras ”själar”, hade lämnat deras kroppar medan de sov och hade sedan vandrat över världen. Så människorna kunde ha kommit att tro att själen kunde existera skiljd ifrån kroppen. Så människorna kunde ha bildat uppfattningen att andar kunde vandra genom världen, utan att ha några kroppar som de ”bodde i”. Så de utvecklade idén om gudar som saknade fysiska kroppar.

Sedan kunde människornas längtan efter trygghet ha tagit över. Människorna i alla tider har ju törstat efter trygghet. Och verkar det inte mera betryggande att tro på att det skulle finnas en enda Stor Ande - som alldeles ensam härskar över hela universum och som är allsmäktig, allvetande och helt igenom ”god”? En sådan Gud kan man väl förvänta sig skall ta hand om en? Ungefär som välfärdsstaten, som så många västlänningar idag uppskattar för dess´ skenbara trygghets skull. Så kan monoteismen ha uppstått.

Det vore logiskt om utvecklingen ovan hade skett flera gånger, på olika platser. Människans natur är ju densamma, i alla olika kulturer. Därför kan människor ha gjort samma kunskapsmässiga misstag upprepade gånger i många olika kulturer. I vissa kulturer har dock människan kommit längre än i andra. Människan kom ända fram till monoteismen i västvärlden (kristendom, judaismen och islam), medan den ”bara” kom fram till religioner med många gudar i Indien (hinduismen), det antika Egypten (den egyptiska mytologin hade många olika gudar), vikingavärlden (Asa-tron hade många olika gudar) och människorna kom "bara" fram till den outvecklade animismen i de mest primitiva kulturerna - som kulturerna i stora delar av Afrika, Australien och Amerika.

Tillfredsställer religioner något oundgängligt mänskligt behov? En del vetenskapsmän har argumenterat att så är fallet. Någon vetenskapsman har framfört hypotesen t.ex. att religion fungerar som ett enande band människor emellan. Religion sägs enligt denna hypotes fungera som en källa till regler för mänskligt sammanlevnad. Enligt denna vetenskapsman (jag kommer tyvärr inte ihåg hans namn) har religion t.o.m. gett de religiösa människorna en fördel i evolutionen - så att de har överlevt och fortplantat sig mera än de människor som har saknat en religion. De skulle ha haft det lättare att leva tillsammans och att samarbeta i fred med varandra, av den anledningen att religionen ställde upp regler för dem. Det skulle vara förklaringen till att människor har haft en tendens till att vara religiösa i samtliga världsdelar och i nästan alla kulturer.

Men denna hypotes förefaller inte övertygande i mina ögon. Om människorna behövde regler, för att kunna leva tillsammans med varandra i fred – varför behövde de då koka ihop en fantasi om en övernaturlig Ande, eller en uppsättning övernaturliga andar? Varför kunde de inte helt enkelt ställa upp en samling rationella regler (regler baserade på verklighetens fakta) för att möjliggöra fredlig samlevnad?

Nej, ateister har klarat sig alldeles utmärkt närhelst de har funnits - som t.ex. i 1800-talets västländer, och i det antika Grekland (bortsett från eventuell förföljelse från de kvarvarande religiösa förstås). Sådana ateister som Aristoteles (jag antar att Aristoteles var en ateist, eftersom hans filosofi tyder på det) och Ayn Rand levde ytterst framgångsrika och lyckliga liv. En människa behöver inte någon religion för att vara lycklig. Jag mår själv alldeles utmärkt, alldenstund jag är övertygad ateist!

Nej, att nästan samtliga kulturer har haft religioner utgör inget bevis för att religion är något nyttigt för människorna. Nästan alla historiens kulturer har ju haft diktaturer i politiken. Frihet har varit ett undantag i människans historia hittills. Detta förhållande utgör väl inget bevis för att diktatur är nyttigt för människor?

Nej, religionernas utbredning utgör endast ett starkt belägg för att människor har lätt för att göra samma tragiska misstag om och om igen.

Visst hör SD hemma i den svenska modellen!

Hela det svenska politiska etablissemanget försöker frysa ut Sverigedemokraterna. Sossarna, moderaterna och resten rabblar: "SD hör inte hemma i den svenska modellen".

Men det gör SD visst! Det är just därför som så många svenskar (och de är många - tro mig!) känner sympatier för Sverigedemokraterna.

SD hör hemma i den svenska modellen därför att partiet bygger på precis samma grundläggande idéer som folkhemmet - d.v.s. som den av svennarna hyllade "svenska modellen".

En av de viktigaste av dessa idéer är kollektivismen. Sossarna, som ju byggde folkhemmet, förespråkade som bekant socialismen. De förkunnade att ett kollektiv - arbetarna, hade ett intresse av att missgynna och förfölja ett annat kollektiv - de rika. Sossarna ville som bekant ha ett kallt krig mellan klasserna. Skillnaden mellan kommunisterna och sossarna var bara att sossarna ville nöja sig med att ”bara” kuva och förslava arbetsköparna och de rika - medan kommunisterna ville slå ihjäl dem och sedan lägga beslag på deras egendom.

Sverigedemokraterna är också kollektivister. Men de förespråkar inte ett krig mellan arbetarna och de rika. Sverigedemokraterna vill i stället ha en konflikt mellan de svenska arbetarna och ”svartskallarna”. Sverigedemokraterna är inte socialister, de är i stället xenofober (d.v.s. de är fientliga mot främlingar - mot invandrarna) - och många av Sverigedemokraterna är rentav rasister. Så de delar upp mänskligheten inte i olika ekonomiska kollektiv - som socialisterna gör. Istället delar de upp mänskligheten i olika etniska och nationella kollektiv. Det är en annan variant på exakt samma tema - kollektivismen.

Men kollektivism som kollektivism. När socialisterna en gång har gjort jobbet att utplåna idén att människor är individer - var och en med sin oförytterliga rätt till liv, frihet och egendom - då är det hugget som stucket vilken sorts kollektiv opinionsbildarna och makthavarna i samhället kommer att dela upp mänskligheten i. När svenskarna först har lurats till att bli avundsjuka socialister - då är det ingen stor svårighet att förmå dem att ta steget till att i stället bli främlingsfientliga rasister.

Om man kan hata en människa bara för att hon råkar ha mycket pengar – varför kan man inte likaväl hata en människa bara för att hon råkar ha mörk hy?

Och det syns också på sossarna respektive Sverigedemokraterna att de är samma sorts människor egentligen. Båda är t.ex. illvilliga och hatiska. Sossarna får sig ett gott skratt när en rik människa går på en nit. De frossar i skadeglädje när de får läsa i tidningen att en rik stackare har åkt på en präktig skattesmäll.

Och Sverigedemokraterna är inte sämre, d.v.s. bättre. Många gångar har Sverigedemokrater misshandlat invandrare. Och ledande Sverigedemokratiska politiker har ertappats med att fälla elaka rasistiska kommentarer om minoritetsgrupper som muslimer, judar och afrikaner.

Sossarna och Sverigedemokraterna har också bristen på empati gemensamt. Sossar visar ingen som helst empati för exempelvis arbetare som använder sig av sin rätt att vägra gå med i facket. Åtskilliga arbetare har fått lida kval när att de har tråkats och frusits ut av fackanslutna sossar och kommunister. Den som vägrar att ansluta sig till kollektivets organisation betraktas som en svikare. De hånas och bespottas.

Och Sverigedemokraterna är inte sämre, d.v.s. bättre. De visar ingen barmhärtighet mot flyktingar och invandrare. De vill att så många invandrare och flyktingar som möjligt skall skickas tillbaka - med mänskliga tragedier som följd. De personliga tragedierna berör dem inte alls känslomässigt.

Sverigedemokraterna har också samma samhällssyn som den som folkhemmet bygger på.

D.v.s. att människor utgör ett hot mot varandra.

Folkhemmet förutsätter att de rika skadar arbetarna, närhelst de rika lyckas tjäna pengar. Och Sverigedemokraterna känner att ”svartskallarna” skadar svenskarna, närhelst de lyckas invandra till Sverige. I båda fallen går denna samhällssyn ut på att samlevnaden mellan människorna är ett nollsummespel. D.v.s. att ”den enes bröd är den andres död”. M.a.o. att närhelst en vinner, då förlorar en annan. Denna samhällssyn förutsätter att människor är som vanliga djur, som måste slåss med varandra för att lägga beslag på en statisk mängd resurser. Denna samhällssyn bortser ifrån att människor överlever genom att producera och byta värden mot värden med varandra, och inte genom att kämpa om att lägga beslag på en viss given mängd resurser som växer på träd ute i naturen. Vare sig socialisterna eller Sverigedemokraterna inser att ”den enes vinst, också är den andres vinst” i ett fritt, civiliserat samhälle.

Denna, kollektivisternas samhällssyn, leder till en djupt osympatisk politik. En politik som ställer människorna mot varandra. Socialisterna inbillar sig att de måste kränka de rika, t.ex. genom att med skatter stjäla deras pengar, för att främja arbetarnas intressen. Sverigedemokraterna inbillar sig att de måste kränka invandrarna, t.ex. genom att ”skicka dem tillbaka”, för att främja svenskarnas intressen.

I båda dessa fall är det de svaga som får lida. De rika är ju politiskt svagare än arbetarna i den svenska demokratin, eftersom arbetarna har mångdubbelt flera röster än de rika. Invandrarna är politiskt svagare än de inhemska svenskarna, eftersom de inhemska svenskarna är många flera än invandrarna och eftersom många av invandrarna dessutom inte vet hur man bedriver svensk politik.

Tror du att invandringen utgör ett hot mot jobben? Då skulle jag råda dig att läsa mitt debattinlägg: "Free Immigration is not a Threat". Där visar jag att invandringen kan bli hur stor som helst, utan att det blir massarbetslöshet. Allt som krävs är att lönerna marknadsanpassas, så att arbetsköparna får råd att anställa alla.

Men varför hatar socialisterna Sverigedemokraterna så intensivt som de gör - om nu Sverigedemokraterna utgör en naturlig del av den svenska modellen?

Kanske det är just därför att SD utgör en naturlig del av den svenska modellen? Kanske är det så att Sverigedemokraterna tydliggör och synliggör något unket som har legat där i folkhemssjälen i alla dessa år?

Nämligen kollektivismens råhet. Och socialisterna upplever att denna syn inte alls är vacker? Kanske socialisterna vill bevara illusionen av att kollektivismen är ”snäll”, medmänsklig och civiliserad? Kanske socialisterna oroas av tanken att de ser sig själva där i spegeln när de ser på Sverigedemokraterna? Måhända socialisterna blir upprörda när Sverigedemokraterna dyker upp och visar upp kollektivismens sanna - och d-vligt fula - tryne?

Ungdomsvåldet är en tickande bomb

Tonårskillar sparkar ihjäl en skolkamrat ute på gatan på Östermalm. Ungdomar kastar stenar på utryckande ambulanser och brandbilar. Tonårstjejer misshandlar kompisar. Tonårskillar knivmördar sina flickvänner. O.s.v. Saxat från diverse dagstidningar under de senaste åren!

Vi har fått en epidemi av ungdomsvåld. Och jag vågar förutspå att våldsbrottsligheten kommer att bli ännu mycket värre i framtiden, när dessa vilddjur till ungdomar blir vuxna. Ungdomsvåldet utgör nämligen en tickande bomb. Varför?

Låt oss ta en lektion i historia för att tydliggöra den relevanta principen här.

Romarriket kollapsade på 400-talet efter Kristus. Före kollapsen hade romerska soldater skyddat Storbritannien i flera hundra år. Storbritannien hade varit ett förhållandevis fredligt samhälle så länge de romerska legionärerna fanns där. Busarna på kontinenten vågade inte ge sig på Storbritannien medan det hade de romerska legionärernas skydd. Trots att Storbritannien var ett välmående land, med massor av rikedomar att röva. Men under 400-talet lämnade de sista romerska soldaterna Storbritannien. Nu var Storbritannien tämligen oskyddat. Storbritannien fick vara i fred i några decennier. Sedan kom Anglo-saxerna från kontinenten. De rövade, härjade och tog till slut över de värdefulla jordbrukegendomarna.

Principen som illustreras här är den att laglydnad, när den väl etableras, har en tendens att hålla i sig en stund efter det att väktarna av lagen försvinner. När de romerska legionärerna försvann från Storbritannien på 400-talet, kom inte Anglosaxerna borta på kontinenten på idén att börja röva i det rika och nu oskyddade landet omedelbart, över en natt. Det dröjde några decennier innan Anglosaxerna invaderade.

Och vikingarna borta i Skandinavien? Det gick flera hundra år av relativt stor fred i Storbritannien innan det gick upp för vikingarna att här fanns lätta förtjänster att göra. Men när vikingarna väl blev medvetna om hur oskyddad det lockande bytet Storbritannien hade blivit – då gick det utför. Det blev en orgie i röveri och slaktande när vikingarna upptäckte vilka möjligheter de nu hade att göra precis vad de ville i Storbritannien.

Det lär bli en liknande utveckling i Sverige framöver. Under flera decennier har det svenska rättsväsendet rustats ner. Polisen har fått allt mindre befogenheter att ingripa med våld mot brottslingar. Politikerna vill inte att brottslingarna skall komma till skada! Och när brottslingar ändå grips, löper de en tämligen modest risk att dömas. Bl.a. är människor rädda för att vittna numera, av rädsla för repressalier från de alltmera ohämmade, orädda och våldsbenägna brottslingarna. Och när en brottsling väl döms för ett brott, är hon ändå sannolikt ute i samhället igen rätt så snart. Tiden i fängelset upplevs av många brottslingar som bara ett tillfälligt avbrott från verksamheten - en stund då de kan vila upp sig och hämta sina krafter. Så lagens brottsavskräckande kraft har av allt att döma avtagit rejält under de senaste decennierna.

Och våldsbrottsligheten har också ökat i omfattning. Men frågan är om busarna ännu har blivit så fullständigt medvetna om hur oskyddade de skötsamma medborgarna numera är? Och om hur tandlös rättsväsendet nu har blivit? Det har bara gått några enstaka decennier sedan daltet med brottslingarna, och förfallet i den moraliska uppfostran av det uppväxande släktet, började. Logiken och den historiska erfarenheten talar för att våldet ingalunda har nått sin kulmen. Dagens tonårsligister är, av logiken att döma, morgondagens gangstrar. Det finns således mycket utrymme kvar för brottslingarnas våld att öka ytterligare.

Vad kan vi göra för att förekomma den ökning av våldsbrottsligheten som vi av allt att döma har i utsikte? Det finns två huvudelement i alla försök att begränsa brottslighetens omfattning. Förebyggande åtgärder och repression.

Den första biten består av moralisk uppfostran. Det har skett en katastrofal utveckling på denna front sedan ungdomsrevoltens och ”kontrakulturens” (”the counterculture” på engelska) år på 1960-talet. De radikala vänsterungdomarna på 1960- och 1970-talen ville riva ner de ”strukturer som förtryckte arbetarna”. Men när de gjorde sitt frontalangrepp på de där traditionella uppfattningarna som hette principen om respekt för privat egendom och principen om att "göra rätt för sig” blev det inte arbetarna som 68:orna befriade - utan brottslingarna och busarna. Det är ju uppenbart att om man raserar idén att man skall respektera andras rätt till sin egendom, då röjer man vägen för tjuvarna. Och om man raserar idén att var och en skall göra rätt för sig, då röjer man vägen för allsköns parasiter.

Och vänsterns angrepp på förnuftet var minst lika förödande som dess´ angrepp på moralen. Den nya vänstern var i allt väsentligt subjektivistisk. De där ”geniala” socialisterna - de frågade retoriskt ”Rättvisa, vems rättvisa? Det som är rättvisa för en, är inte rättvisa för en annan.” Vänsterradikalerna menade att allting är relativt. En mans terrorist är en annans befrielsekämpe. Det fanns inget objektivt rätt och fel enligt den nya vänstern som växte fram på 1960-talet. Detta sätt att tänka var förstås som klippt och skuret för de som ville göra vad de kände för att göra. Som t.ex. att råna, krossa skallar, skjuta snutar och leva rövare i största allmänhet.

Nu får 68:ornas barn och barnbarn leva med konsekvenserna av 68:ornas revolt mot förnuftet och moralen.

För att vända denna sorgliga utveckling måste vi göra ogjord den där kulturrevolutionen som 1960- och 1970-talens vänster genomförde. Vi måste genomföra en ny "kulturrevolution", en som återinför respekt för förnuftet och moralen i vår kultur. Vi måste med andra ord genomföra en kontrarevolution mot 68:ornas revolt mot moralen och förnuftet.

Det blir en stor uppgift. Det är nämligen många olika saker som måste göras. Flumpedagogiken måste avskaffas i skolorna. Skolorna måste privatiseras. De kommunala daghemmen måste avskaffas. Vi måste avveckla den statliga kulturpolitiken. Vi måste fylla massmedierna med rationella debattinlägg, kulturartiklar och essäer. Vi måste publicera rationella böcker. Vi måste var och en ägna mera tid åt våra barn.

Och framförallt: Vi måste se till att sprida den filosofi som tillhandahåller den intellektuella grunden för förnuftet och den objektiva moralen – den filosofin som heter objektivismen.

Allt detta kommer att ta tid, och det kommer inte att ge omedelbara resultat. För att köpa tid måste vi ta till en ordentlig repression mot busarna och brottslingarna.

Polisen måste få rejält ökade befogenheter att ingripa med våld mot brottslingar. Nojan mot att låta polisen skjuta skarpt när de ingriper vid pågående brott, och när de jagar och griper brottslingar, måste ersättas med en mera realistisk inställning. Dagens brottslingar drar sig ofta inte för att använda dödligt våld. Polisen måste få lov att betala brottslingarna med samma mynt.

Dessutom måste domstolarna sluta upp med att ha en tolerant inställning mot brottslingar. Domarna och nämndemännen måste skaffa sig en realistisk uppfattning om brottslingarnas grad av medvetenhet om vad de själva håller på med. Mord, misshandel och bankrån är t.ex. aldrig blott och bart oskyldiga misstag. Och när brottslingarna i allt högre grad grips och döms för sina ogärningar, måste rejäla straff vänta dem. Rättsväsendet skall inte dra sig för att visa brottslingarna, i handling, att de skötsamma medborgarna har makten och att de känner endast förakt för usla brottslingar - och att de agerar därefter.

Så att om en brottsling vill bli sedd som en anständig människa, måste hon sluta upp med att begå brott. Fängelsestraffen skall vara rätt så långa. Och ingen halvtidsfrigivning! Och under tiden i fängelset bör brottslingarna vara underkastade en sträng disciplin. Gärna kroppsbestraffning med rotting och/eller björkris för de fångar som dristar sig till att strunta i reglerna.

Ytterligare en åtgärd som skulle kunna minska brottslighetens omfattning vore ett avskaffande av välfärdspolitiken. Hur skall de skötsamma medborgarna kunna framstå som trovärdiga, när de kräver att ”var och en skall göra rätt för sig”, samtidigt som de själva inte gör rätt för sig själva? Hur skall en jobbare kunna med trovärdighet fördöma tjuven som stjäler jobbarens grejer, när jobbaren själv tar emot sociala förmåner, som ju huvudsakligen härrör från grannarnas skatter? Hur skall jobbarna kunna med trovärdighet kritisera busar som ger sig på de svaga, när jobbarna själva ger sig på de rika, som ju är politiskt svaga med tanke på att de inte har tillnärmelsevis lika många röster som jobbarna? Välfärdspolitiken gör att de (relativt) skötsamma medborgarna framstår som hycklare, när de kritiserar parasiter som brottslingarna. Ty välfärdsstatens syfte är ju just att gynna parasiter!

För att sammanfatta:

En uppstramning av rättsväsendet är nödvändig för att ge andrum för det mera långsiktiga arbetet med att reformera kulturen och politiken. Men repression allena räcker inte för att få bukt med brottsligheten i längden. Så länge som utbildningsetablissemanget och kulturens institutioner undergräver respekten för förnuftet och moralen, kommer färska ynglingar ständigt att nyrekryteras till kåren av yrkesbrottslingar. Vi behöver som sagt en kulturrevolution till förmån för förnuftet och den objektiva moralen. Vi behöver filosofin objektivismen.

Äkta kärlek är självisk

I hela 2.000 år har vi i väst fått höra att äkta kärlek är osjälvisk. Man ska ”tänka på andra, och inte på sig själv”. En man som älskar sin hustru gör det inte för sin egen skull, heter det. Han älskar inte sin hustru därför att han njuter av att sova med henne. Hans kärlek är, om den är äkta, ”andlig”, osjälvisk och ren - inte ”köttslig”, självisk och vulgär.

Men är kärlek osjälvisk? Kan kärlek vara osjälvisk?

Nå, försök att föreställa dig vad det skulle innebära att älska en annan människa, utan ”egen vinning”.

Du träffar en kvinna. Hon är tjock. Hon är finnig. Hennes kläder är ovårdade och smutsiga. Du känner ingen som helst åtrå för henne.

Men du tycker synd om henne. Du tänker – ”Enligt de kristna och enligt socialisterna skall man tänka på andra människors lycka, och inte på sin egen. Man skall offra sig för att göra andra människor lyckliga. Och man ska ”lyfta upp” de som är förtappade och depraverade. Denna kvinna bryr sig inte. Hon gitter inte att göra sig själv attraktiv för en man som mig. Jag måste hjälpa henne. Jag skall ge henne ett handtag. Jag ska säga till henne att jag älskar henne. Jag skall vara snäll mot henne. Jag skall vara osjälvisk. Jag skall sätta hennes lycka framför min egen. Jag skall ge henne ett lyckligt liv, utan tanke på egen vinning. Jag skall vara en god människa, enligt altruismens syn på vad som är gott."

Så du bjuder ut denna kvinna på krogen. Du ger henne blommor. Du viskar vackra ord i hennes öra. Du dejtar henne. Så småningom friar du till henne. Och hon fattar inte att du är osjälvisk. Hon tar det för givet att du inte skulle fria till henne om du inte ville gifta dig med henne, därför att hon gav dig glädje. Så hon svarar ”Ja!” till ditt frieri.

Ni gifter er. Du är inte lycklig. Du klarar knappt av att genomföra ett samlag med din nya fru, eftersom det inte ger dig någon glädje att ligga med henne. Du upplever varje dag som går i hennes sällskap som trist. Du börjar bli deprimerad. Men du låtsas att hon gör dig lycklig. Du håller god min. Därför att du vill att hon skall vara lycklig.

Vad tror du kommer att hända? Denna osjälviska ”kärlek” kommer inte att åstadkomma något gott. Förr eller senare kommer det att gå upp för din fru att du bara gifte dig med henne därför att du tyckte synd om henne, och därför att du ville göra henne lycklig. Tror du att hon kommer att tacka dig när hon upptäcker sanningen? Nej, hon kommer att förbanna dig allt hon orkar. Hon kommer att tycka att du har varit ett dj-la svin. Och hennes hjärta kommer att krossas.

Så du ser? ”Osjälvisk kärlek” är en omöjlighet. Men du kanske tänker – ”Nej, det var inte osjälviskheten som var problemet i scenariot ovan, utan falskheten och förljugenheten.” Men poängen är ju så att själva begreppet ”osjälvisk kärlek” inte kan vara något annat än en lögn. Därför att själviskhet är en oskiljaktig del av all kärlek. Att älska en annan människa är en av de mest själviska handlingarna som en människa överhuvudtaget kan begå.

När man älskar en man eller en kvinna, bryr man om honom eller henne därför att hans respektive hennes lycka betyder allt för ens egen lycka. En man eller kvinna som älskar sin partner, blir bedrövad och deprimerad om och när partnern får cancer, eller dör i en brand, eller utvecklar Alzheimers. Det framgår av dessa exempel att det är alldeles uppenbart att när man älskar sin partner, betyder partnerns väl och ve enormt mycket för ens egen lycka.

De kristna och socialisterna devalverar och föraktar kärleken när de säger att den skall vara ”osjälvisk”. Att utse en man eller kvinna till den som betyder mera för ens egen lycka än någon annan människa förutom en själv, det är att ägna denna andre en oerhörd ära. Men att säga till en man eller kvinna – ”Jag älskar dig utan att ha något eget intresse i din välfärd. Min lycka beror på inget vis på din lycka. Jag älskar dig utan egen vinning. Jag blir inte lyckligare själv när du är lycklig. Min lycka ökar inte när din gör det.” – låter det tilltalande? Nej, det är att dra kärleken i smutsen.

Nej, när två människor älskar varandra blir den ena av dem mera lyckliga när den andre blir det. Kärlek är ett uttryck för ömsesidig egennytta. När man älskar en annan blir ens egen lycka intimt sammanknuten med ens älskades lycka. Ens egen lycka beror till stor del på den andres lycka. Det är därför som en man eller en kvinna ofta är villig att ge sitt liv för sin älskades skull. En självisk människa slår vakt om de saker som hon sätter värde på. Så när en man riskerar sitt liv för att rädda livet på sin hustru, som exempelvis håller på att drunkna, visar han att han är självisk - och att hans hustru är en av de få värden som han rankar som lika viktigt som livet själv.

Om en man sätter värde på en antika bil som han äger, då visar han det med den omfattande omsorg som han för sin egen glädjes skull ägnar bilen. Han ägnar flera timmar varje lördag åt att vaxa och polera bilen. Han putsar fönstren på bilen med omsorg. Han lägger ner många tusentals kronor om året på att hålla bilen i gott skick. På ett likande sätt visar en man att han sätter värde på kvinnan som han älskar, när han för sin egen glädjes skull visar kvinnan massvis med omsorg. Han bjuder ut kvinnan på fina middagar. Han ger henne vackra blommor. Han kommer alltid ihåg hennes födelsedag. Han lägger ner tusentals kronor på att köpa henne fina kläder och smycken. Han ger henne ömma kyssar och smekningar varje morgon när hon vaknar. Den enda skillnaden mellan en mans kärlek för sin antika bil och kvinnan som han älskar är förstås att han älskar kvinnan oerhört mycket mera. Många män är beredda att ge sitt liv för sin kvinnas skull, men det finns knappast någon man som skulle vara beredd att ge sitt liv för en antika bils skull!

Filosofen Ayn Rand uttryckte saken på ett kärnfullt sätt i romanen Urkällan (The Fountainhead på engelska). Där säger en av hjältarna – ”För att säga `Jag älskar dig´, måste man först kunna säga
`Jag´"

Den filosofiska principen är att ett värde förutsätter en "värderare", d.v.s ett subjekt för vilket värdet är gott. En man eller en kvinna kan inte vara ett värde - d.v.s. kan inte vara älskad - utan att det finns en kvinna eller man för vilket hon betyder något.

För att älska någon, måste man själv få ut något utav kärleken, kärleken måste betyda något för en själv.

”Oengagerad kärlek” är ju en självmotsägelse.

Så äkta kärlek kan inte vara annat än självisk.

Därför har Jan Myrdal fel

Jan Myrdal har gång på gång envisats med att försvara, eller åtminstone ursäkta (d.v.s. ”förklara”), en del av världshistoriens värsta massmördare – t.ex. Stalin, Mao, Pol Pot. Detta är en så himmelskriande ondska att jag bara måste ge mig på Jan Myrdal som person i denna artikel. Denna artikel innehåller alltså meningar som kan uppfattas som personangrepp. Men Jan Myrdal har tiggt om det så in i helsike!

Jan Myrdal är en inbiten kollektivist. Detta förhållande är grundorsaken till att han har så kapitalt fel om så mycket.

Jan Myrdal är en socialist - en socialist som kombinerar socialismen med nationalismen. En nationell socialist. Därför förmår Jan Myrdal att vara lika kallblodig inför massmord på oskyldiga människor som exempelvis Adolf Hitler var. Hitler var ju också en kollektivist.

Det är inte konstigt att kollektivister förmår vara likgiltiga inför miljontals människors död (en av Jan Myrdals favorita hjältar, Mao Zedong, uppskattas ha varit ansvarig för uppemot 150 miljoner oskyldiga kinesers död). En kollektivist menar att enskilda människor bara är fragment av kollektivet. Kollektivet är värdeenheten och utgångspunkten. Om en enskild människa mördas - vad betyder det i en kollektivists ögon? Det är bara en tillfällig minskning av kollektivets storlek. Kollektivet består -även om miljontals av dess beståndsdelar mördas.

Och vem som mördar spelar en stor roll tycker kollektivisten. Om medlemmar av ett främmande kollektiv mördar kollektivets medlemmar – då är det ett jättelikt brott. Om amerikaner dödar vietnameser eller kambodjaner i ett krig mot totalitarismen - då är det fråga om ”folkmord” och ”imperialism”. Men om kollektivets egna mördar andra medlemmar av kollektivet – då är det inget att orda om. Om Mao mördar kineser eller om Pol Pot mördar kambodjaner - då är det blott och bart en ”intern angelägenhet” och ”suveräna nationers rätt att sköta sina egna affärer”. Och kollektivismens filosofi påbjuder att utlänningar inte skall lägga sig i. Massmord ska kunna pågå ostört om bara massmördaren(na) tillhör offrens eget kollektiv.

Så en kinesisk eller kambodjansk härskare har rätt att mörda miljontals kineser eller kambodjaner – medan en amerikansk soldat är ett moraliskt monster om han "mördar" - eller rättare sagt dödar - en enda vietnames eller kambodjan. Det är skillnad på folk och folk, enligt kollektivisten. Somliga är mera jämlika än andra. Kommunistiska härskare har rättigheter (nämligen att mörda) som vanligt folk saknar.

Men kollektivistens grundpremiss, att kollektiv i sig har rättigheter, är en irrlära. Det existerar inget kollektiv! Egentligen.

Det finns ingen entitet ”kollektivet”. En nation är inte som en korallkoloni. Ett ”kollektiv” är bara ett stort antal enskilda människor. Dessa enskilda människor har oförytterliga rättigheter - men kollektivet de utgör har inga. Om ”kollektivet” vore en entitet, om den hade en egen själ – var finnes då den kollektiva hjärnan? Nej, ingen medlem av kollektivet kan leva för en annan medlem av kollektivet. På samma sätt som ingen människa kan andas för en annan människa eller smälta maten åt en annan människa, kan ingen människa tänka för en annan människa eller leva för en annan människa.

Och om en människa dör, då är hon död. Oavsett hur många andra medlemmar av samma kollektiv överlever. Om t.ex. Jan Myrdal själv dog skulle inte han ha någon glädje av att jag, eller rentav tio miljoner andra svenskar, fortsatte att leva. Han skulle inte uppleva något för att vi levde - för han skulle inte finnas till längre. Varje människas liv är ett värde som aldrig kan ersättas av en annan människas liv. Eller ens av flera miljarder andra människors liv.

Och vilka rättigheter man har beror inte på vilket kollektiv man tillhör. Man förlorar inga rättigheter för att man tillhör ”fel” kollektiv. Negrer har samma rätt till frihet som vita. Och kineser och kambodjaner har samma rätt till liv som svenskar. Och man erhåller inga extra rättigheter för att man tillhör ”rätt” kollektiv. Att jag är vit ger mig ingen rätt att förslava negrer. Och att Mao Zedong var en kines, och att Pol Pot var en kambodjan, gav dem ingen som helst rätt att mörda kineser respektive kambodjaner.

Och alla människor i världen är medmänniskor. Vi innehar en rätt att hjälpa varandra. Om en medlem av Viet Cong kommer till en by i Sydvietnam med avsikt att mörda en välmående bonde, eller en statstjänsteman, har bondens eller tjänstemannens grannar all rätt i världen att försvara dem mot mordförsöket. Och om en hel armé av kommunistiska terrorister invaderar den del av sitt land som de ännu inte har lyckats med våld ta kontrollen över, och det är uppenbart att de avser att kränka sina landsmäns oförytterliga rättigheter - då har samtliga av världens fria länder, om de så vill, en moralisk och rätteligen laglig rätt att gå in och bekämpa de kommunistiska terroristerna med militärt våld.

USA gjorde sig därför inte skyldig till någon moralisk förseelse mot Vietnam eller Kambodja, bara för att landet ingrep i kriget som redan pågick där. Om amerikanska soldater begick enskilda krigsbrott under kriget, då felade de. Men att ingripa i sig, det var inte ett brott. Diktaturen Nordvietnam hade inga rättigheter. Och mördarna som utgjorde Hanoi-regimen hade heller ingen rätt till makten. De hade förverkat den rätten för länge sedan.

Däremot begick vänsterpresidenterna Kennedy och Johnson brott emot de egna amerikanska medborgarna, när de förde in USA i Vietnamkriget. Därför att USAs egna intressen inte stod på spel. USAs inblandning i Vietnamkriget var altruistisk - precis som USAs räddning av Sovjetunionen under Andra världskriget (minns "Lend-Lease programmet") var altruistisk. Det spelade ingen nämnvärd roll för USAs intressen om ett fattigt land på andra sidan jordklotet, som Vietnam (eller Sydvietnam), blev kommunistiskt. Det vore verkligen synd om invånarna i Sydvietnam om de förslavades av kommunisterna - men den saken angick inte USA. Kennedy och Johnson - dessa altruistiska smygsocialister och cyniska maktmänniskor! - de hade ingen rätt att skicka unga amerikanska män in i döden på slagfälten för att rädda vietnameserna. De unga amerikanska männen hade en rätt att leva för sin egen skull. Ingen annan hade någon rätt att offra deras liv för att rädda vietnameserna. På vilket sätt var det amerikanernas fel att kommunisterna ville förslava Sydvietnam utöver det redan förslavade Nordvietnam? Vad hade amerikanerna gjort för att dra på sig en skyldighet att offra sig för att rädda vietnameserna?

Ett fritt land har en rätt, men inte en skyldighet, att kriga för att störta diktaturregimer i andra länder närhelst de bedömer att det ligger i deras egna intressen att göra så. En diktator har inga rättigheter. Oavsett om han är en härförare som heter Djingis Khan, om han är en nazist som heter Adolf Hitler eller om han är en kommunist som heter Pol Pot.

Och det är diktatorn som sätter igång våldsanvändningen. En diktator är definitionsmässigt en härskare som använder angreppsvåld mot sitt eget folk. Så snart diktatorn har tagit makten, om inte tidigare, har han satt igång angreppsvåldet mot sitt eget folk. Och grannarna borde vara medvetna om att om diktatorn inte ens drar sig för att använda angreppsvåld mot sitt eget folk - då kommer han inte att dra sig för att använda angreppsvåld mot grannfolken heller, närhelst han tror att han kan tjäna på det och att han kan komma undan med det. Hitler nöjde sig inte med att ”bara” förtrycka tyskarna - han gav sig på polackerna, ryssarna, fransmännen, danskarna o.s.v. också. Mao nöjde sig inte med att ”bara” förtrycka kineserna, han gav sig på koreanerna och tibetanerna också. Ho Chi Minhs efterträdare nöjde sig inte med att ”bara” förtrycka vietnameserna, de gav sig på kambodjanerna och laotierna också. O.s.v.

Därför kan det mycket väl ligga i ett fritt lands intresse att gå i krig mot en diktatur. Men inte alltid. Det beror på.

Det ligger och låg i USAs intresse att kriga mot diktaturer som utgör ett hot mot USAs egen säkerhet. Det hade t.ex. legat i USAs intresse att befria Sovjetunionen efter det att Nazityskland hade besegrats under Andra världskriget. Om den Röda armén hade gjort motstånd hade USA helt enkelt ha kunnat slakta Röda armén med atombomber. USA hade ju fortfarande ”monopol” på atombomben, i slutet av 1940-talet. Det hade räddat USA från hotet med kärnvapenutplåning, som Sovjetunionen senare utgjorde - och det hade dessutom räddat miljontals oskyldiga människor från slaveri och massmord världen runt. Det hade också legat i USAs intresse att gå i krig mot diktaturen på Kuba på 1960-talet. Castros diktatur utgjorde ett konkret hot mot USAs säkerhet - eftersom Castro kunde låta mäktigare förbrytarregimer, som t.ex. Moskvaregimen, och dessutom terroristgäng, använda Kuba som bas för operationer mot USA - vars territorium låg endast ett hundratal kilometer över havet. Men det låg ingalunda i USAs intresse att kriga mot Nordvietnam bara för att rädda Sydvietnam.

Men det var just därför (förutom utav maktbegär) som Kennedy och Johnson valde att gå i krig i Vietnam. Kennedy och Johnson var anhängare av den altruistiska moralläran. Den moralläran säger ju att en handling är moraliskt OK, närhelst den inte främjar det egna intresset. Så presidenterna Kennedy och Johnson skickade aldrig in amerikanska trupper i Kuba för att störta Castro, eftersom det skulle ha legat i USAs eget intresse - och de, d.v.s. Kennedy och Johnson, skulle ha fått skuldkänslor av att ha låtit USA handla på ett egennyttigt sätt! Däremot kände de på sig att det var helt OK att offra tusentals unga amerikaners män i Vietnam, just p.g.a. att det inte låg i USAs intresse! De kände att det var en moraliskt god handling eftersom handlingen ifråga inte låg i USAs eget intresse.

Sådan är altruismens dödliga inflytande. Altruismen är dödens moral - och kollektivismen är altruismen omsatt i politiken. Både USAs presidenter och Nordvietnams härskare resonerade att medborgarna hade en moralisk skyldighet att offra sig för sitt land i ett blodigt krig.

Och både USA och kommunisterna praktiserade en kollektivistisk politik i Vietnam. Båda var motiverade av nationalismen, en av varianterna av kollektivismen. Nationalisterna Kennedy och Johnson ville öka USAs ”prestige”, och därmed sin egen prestige, i världens ögon - genom att göra det egna landet till världens polisman. De nationalistiska kommunisterna ville öka Vietnams "nationella prestige", genom att demonstrera att landet visst kunde trotsa västländerna, och att västländerna inte skulle vara förmera bara för att de var rikare och mera civiliserade än Vietnam.

Och både USAs ledare och Vietnams ledare var även motiverade av maktbegär på köpet. För att öka sin egen makt över det amerikanska folket ville Kennedy och Johnson lura amerikanerna till att offra sig för sin nation. President Kennedy är ju berömd för att i sitt invigningstal ha yttrat de bevingade orden ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land.” För att förmå amerikanerna att just offra sig för sitt land behövde Kennedy och Johnson ett krig. När ett land befinner sig i krig, då brukar ju landets ledare ha möjligheter att öka sin makt genom att apellera till medborgarnas patriotism och offervilja. Så Kennedy började att i smyg få USA intrasslade i Vietnamkonflikten. Det ena ledde till det andra och under Johnson drogs USA in i ett regelrätt krig (Det var på sätt och vis tur för Kennedy att han mördades innan Vietnam-kriget hade hunnit bli en belastning på hans rykte och genmäle!). Kommunisternas maktbegär var uppenbart. De ville ha så många undersåtar i sin diktatur som möjligt. Så de nöjde sig inte med att ”bara” erövra och förtrycka den norra delen av Vietnam. De ville ha Sydvietnam också. Och senare använde de sig av Pol Pots massmord som en ursäkt för att ge sig på Kambodja också.

Notera kollektivisten Myrdals inversion av moralen. När en diktatur ger sig på ett friare land - som då de nordvietnamesiska kommunisterna gav sig på Sydvietnam - då kallar han det för ett ”befrielsekrig”. Men när ett relativt fritt land, som USA, försökte rädda det lilla inslag av frihet som fanns kvar i Sydvietnam från att utplånas av kommunistisk totalitarism - då kallar Myrdal det för ”aggression” och ”imperialism” (och ”imperialism” förutsätts vara liktydig med ondska - vilken idé utgör en annan, egalitär irrlära).

Missförstå mig inte. Jag anser att USA felade i Vietnam. Men inte av de orsaker som Jan Myrdal gör gällande. 

Jan Myrdal fördömer USA, världens friaste land någonsin, p.g.a. USAs dygder och förtjänster - inte p.g.a. dess´ (många) brister. Myrdal gör ner USA just p.g.a. att landet är fritt, och därmed utgör ett hinder för hans dröm om att hela världen skall förslavas av kommunister och/eller av nationalister. 

Jag är istället kritisk mot USA p.g.a. landets brister. USA är tyvärr inte fullständigt fritt och kapitalistiskt. Dagens USA är en blandekonomi, d.v.s. landet är en blandning av kapitalismen (vilket är bra) och av såväl fascismen som socialismen (vilka båda är dåliga). USAs befolkning har blandade premisser. Å ena sidan tycker de att man har rätt att sträva efter sin egen lycka. Å andra sidan tycker de att man har en skyldighet att offra sig för sina medmänniskor. USA står och väger mellan å ena sidan egennyttan/individualismen och å andra sidan altruismen/kollektivismen.

Jan Myrdal vill tippa balansen - i USA och hela världen runt - mot altruismen/kollektivismen. Jan Myrdal är ond - därför att han har så konsekvent fel, och därför att han mycket väl vet vad han vill. Nämligen att förstöra. Att främja döden. (Vilket annat motiv skulle kunna förklara att han ännu idag försöker försvara, eller åtminstone ursäkta, Pol Pot-regimen?).

Det är livsviktigt att svenskarna upptäcker Jan Myrdals motpol – Ayn Rand. Jan Myrdal är en särdeles konsekvent förespråkare av altruismen och kollektivismen. Ayn Rand var en särdeles konsekvent förespråkare av egennyttan och friheten.

Vad Ayn Rand hade att säga om kollektivismen kan du läsa om i böcker som Urkällan (The Fountainhead på engelska) och Och Världen Skälvde (Atlas Shrugged på engelska) .

Tänk på att dåliga, kollektivistiska idéer endast kan bekämpas med bättre idéer.

De som mutar pensionärerna kan vinna valet

Kan den som mutar pensionärerna vinna valet? Tja, möjligheten finns. "Kommande generationer har ju inga röster" heter det ju..

Så politikerna kan vinna de redan gamlas röster genom att muta dem med pengar som ”lånas” av framtiden. Staten kan öka utgifterna för pensionerna, som ju finansieras via fördelningsprincipen i stället för via premiereservsprincipen, och ändå behålla de ungas röster. Detta blir möjligt genom underskottsfinansiering. Om politikerna istället höjde pensionerna idag, men också höjde skatterna idag, för att betala de höjda pensionerna - då skulle politikerna vinna de gamlas röster, men samtidigt skulle de sannolikt samtidigt förlora de unga skattebetalandes röster.

Så den strategin vore inte så klok.

Men – att låna till pensionerna – det skulle kunna vara lönsamt! Staten höjer pensionerna nuet - och skickar notan vidare till framtida generationer. De ökar statsskulden för att betala pensionerna. Då märker dagens unga inte kostnaden för pensionerna och de fortsätter därför att rösta på de populistiska politikerna. Och när det så småningom blir dags att betala notan? Då har dagens unga blivit gamla - och de försöker antagligen kratsa kastanjerna ur elden genom att tvinga sina barn att betala. Om bara de kan. Springnotan skickas vidare.

Vore det inte mera moraliskt anständigt att öka skatterna för dagens unga redan idag, för att betala pensionerna för dagens gamla? Nej, det vore visserligen litet mera ärligt - men det vore inte mycket mera moraliskt. Varför skall dagens unga tvingas betala andras pensioner? Varför kunde inte dagens gamla ha varit förutseende, när de själva var unga, och därför satsat på ett rättvist, d.v.s. kapitalistiskt, pensionssystem? Ett system där varje individ sparade till sin egen pension!

Då skulle var och en göra rätt för sig. Då skulle ingen parasitera på dagens unga för att klara sig nu.

Men, nej, när de var unga, valde majoriteten av dagens gamla att lägga sina röster på populistiska välfärdsstatskramare till politiker, politiker som lovade dem att de kunde få trygghet på gamla dagar, utan att behöva göra sig obehaget att spara själva, genom att bara bekvämt luta sig mot ”samhället”.

Välfärdspolitiken har därför bäddat för ett generationskrig. Istället för ett krig mellan ”fattiga och rika” och mellan ”arbetare och kapitalister” har vi fått ett krig mellan ”unga och gamla”, ett krig där de gamla utgör utsugarna och de unga utgör de utsugna.

Vilka dj-la svin en del av dagens gamla av idag är! De skäms inte för att stjäla från sina barn, och de hoppas att kunna komma undan med detta fördärv genom att utlova barnen att de så småningom skall kunna stjäla från barnbarnen! Socialismen är ett genomruttet system.

Varför tolererar de unga detta förtryck? Av det enkla skälet att majoriteten av dem är okunniga och likgiltiga. Flertalet vet på tok för litet om politik. De fattar knappast vad sådana abstrakta begrepp som ”inflation” eller ”budgetsaldo” betyder. Många av dem kan inte ens läsa och skriva ordentligt.

Den offentliga skolan är således de åldrande parasiternas viktigaste försvarsvapen. Eftersom välfärdsstatens offentliga skola fördummar det uppväxande släktet låter sig de unga utnyttjas. De inser inte vad de gamla gör mot dem. De är som oförstående hjälplösa försöksdjur.

 Men det finns en svaghet i detta sinnrika system.

De gamla är ju beroende av att de unga ska producera det som dessa gamla behöver för att överleva. Och om de unga fortsätter att fördummas – hur skall de då kunna fortsätta att producera? Om den offentliga skolan fortsätter att bara bli sämre och sämre – då kan välfärdspolitiken bestå ett tag. De unga kommer inte att genomskåda den. Men välfärdsstaten kan bestå endast tills dess att de unga har blivit så okunniga och inkompetenta att de inte klarar av att använda maskinerna i fabrikerna och datorerna på kontoren - och ekonomin därför kollapsar. Och då svälter alla ihjäl! Inte bara de stackars unga - utan också de gamla.

Och det blir rätt åt dem!

Men jag tror inte att det kommer att gå så långt. Jag tror att det svenska samhället kommer att lösas upp tidigare. Se på vilka vildingar och barbarer många av de unga har blivit. De super, de knarkar, de misshandlar, de vandaliserar, de stjäler o.s.v. Hur skall samhället kunna bestå när de offentliga daghemmen och skolorna avprogrammerar de unga från att vara civiliserade varelser? Redan idag härjar ligor som specialiserar sig på att lura in sig i gamla människors lägenheter genom att t.ex. be om ett glas vatten, för att sedan passa på att stjäla de gamlas värdesaker. Och en del unga drar sig inte ens för att slå ner och råna gamla svaga pensionärer som går på gatan med rullator.

Hur skall det sluta? Inte på ett bra sätt. Men det är minsann rätt åt majoriteten av de gamla.

Välfärdsstaten förstör för såväl de unga som de gamla. Men det är mest majoriteten av de gamlas fel. Det var ju majoriteten av dem som hade rösterna för flera decennier sedan, då välfärdspolitiken skapades.

Jag tror att vårt enda hopp är att de unga inser att de utnyttjas av de gamla, och att de sedan gör revolt. De unga måste avskaffa välfärdspolitiken som förtrycker dem innan det blir för sent. Pensionerna för de redan gamla måste sänkas till existensminimum omgående, så att staten sparar pengar och skipar generationsrättvisa. Skolorna måste ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen, så att vi får bättre kvalitet på utbildningen. Fackföreningarna måste gå miste om den förmånliga lagstiftningen som ger dem maktförläningar - så att de inte ska kunna fortsätta att skapa arbetslöshet. Hela välfärdsstatsbygget måste raseras och ersättas av kapitalismen.

Annars får vi så småningom ett sådant samhälle som skildrades i den där klassiska filmen ”A Clockwork Orange” - där de unga blir som bestar och samhället går mot upplösning. Lika säkert som att det socialistiska Sovjetunionen gick mot kollaps, är att den halvsocialistiska välfärdsstaten Sverige går mot kollaps.

Skillnaden blir bara att det tar litet mera tid.

Vad är religion?

Vad är religion egentligen? Vad är dess´ specifika, fundamentala kännetecken? Vad är det som gör att en viss verklighetssyn utgör just en religion - och inte bara en filosofi eller en berättelse?

Jag vågar säga rakt ut att det som framförallt gör en religion till just en religion är att den är en verklighetssyn som går ut på att ett mäktigt medvetande - eller medvetanden i pluralis - ger upphov till, och styr, hela existensen. Detta är en filosofisk princip som kallas för ”medvetandets primat”.

Alternativet till medvetandets primat, är ”existensens primat”.

Denna alternativa princip ligger till grund för den moderna, västerländska, vetenskapliga uppfattningen om universum. Existensens primat säger att existensen bara är vad den är, oberoende av alla medvetanden som eventuellt existerar inom existensen.

Enligt den vetenskapliga synen existerar det levande organismer som innehar egenskapen medvetande. Existensens primat skall således inte förväxlas med ”materialismen”, vilken är en idé som är så irrationell att den förnekar det uppenbara faktumet att det existerar medvetanden i universum. Medvetanden är ett biologiskt fenomen som faktiskt existerar, och materialisterna är helt enkelt ovetenskapliga när de förnekar medvetandets existens!

Men de religiösa är också ovetenskapliga, när de upphöjer ett medvetande till härskare över existensen.

Just hur bygger religion på medvetandets primat och vad innebär medvetandets primat egentligen?

Ta några välkända exempel på religioner – kristendom, islam och judaism. Alla tre påstår att ett övernaturligt medvetande, en ande – Gud, Allah, Jehova – skapade hela universum ur intet. Innan Gud skapade universum fanns ingenting. Förutom Gud - d.v.s. det väldiga, övernaturliga medvetandet. Och nu när Gud har skapat universum – så bestämmer Han över det enligt de tre religionerna. Gud sägs ha makten att upphäva naturlagarna – det kallas för att ge upphov till "mirakel". Gud kunde t.ex., enligt Kristendomen, se till att Jesus gick på vattnet och att Jesus kunde förvandla vatten till vin. Allah kunde, enligt Islam, se till att Muhammad återuppstod från döden och reste till himlen. Jehovah kunde, enligt Judaismen, se till att brinnande buskar talade till Abraham.

Så existensen är beroende av medvetandet, enligt religionerna.

Den moderna, vetenskapliga synen, existensens primat, säger istället att medvetandet är beroende av existensen.

Ett medvetande kan ju inte existera utan något att vara medveten om. Så något annat än medvetandet måste existera först, innan medvetandet överhuvudtaget kan uppstå. Enligt den vetenskapliga synen existerade universum i miljardertals år innan levande varelser uppstod och så småningom utvecklade medvetanden på Jorden (Sedan är det en annan fråga huruvida idén att universum uppstod ur intet för 15 miljarder år sedan i en ”Big Bang” är rationell. Men jag har inte utrymme att diskutera den frågan här. Jag ska bara säga att jag anser att idén om en "Big Bang" är dålig vetenskap - eftersom den är dålig filosofi). Och ett medvetande kan inte rubba naturlagarna genom att skapa någon motsvarighet till mirakler. Alla av oss upptäcker redan som små barn att oavsett hur mycket vi skriker, gråter och stampar foten i golvet kan vi inte få den där klossen, som inte är rund, att rulla som om den vore rund. Ett medvetande kan inte rubba en enda atom – bortsett förstås från att en organisms medvetande kan få organismens egen kropp att röra sig genom att bara ”vilja det” (Det finns säkert en naturlig, biologisk förklaring till detta förhållande - fastän våra vetenskapsmän inte ännu har lyckats ta reda på den).

Huruvida man accepterar den religiösa synen (medvetandets primat) eller den vetenskapliga synen (existensens primat) har väldiga konsekvenser för det mänskliga livet.

Låt oss ta de överlevnadsmässiga, eller ”ekonomiska”, konsekvenserna först. Den senmedeltida filosofen Francis Bacon är berömd för att ha yttrat orden – ”Nature, to be commanded, must be obeyed.” Denna aforism uttrycker existensens primat på ett fullkomligt sätt. För att klara av naturen, och därmed överleva, måste människor ta reda på naturlagarna och sedan anpassa sina handlingar till dessa. Vi måste t.ex. ”lyda” termodynamikens lagar, för att kunna bygga och använda ångmaskiner, förbränningsmotorer och jetmotorer. Vi måste ”lyda” gravitationslagen för att kunna flyga över Atlanten och resa till månen. Vi måste ”lyda” näringslagarna för att kunna äta hälsosamt och må bra. O.s.v.

Jämför den fantastiska levnadsstandarden som vi åtnjuter i västländerna idag - där vi lever huvudsakligen efter existensens primat - med det ofattbara lidandet och den miserabla fattigdomen som även européerna levde i på Medeltiden - då Kristendomen och därmed medvetandets primat var förhärskande! Idag lever de flesta västeuropéer till att bli sådär 70 eller 80 år gamla, eller ibland rentav ännu flera år. På medeltiden dog någonstans kring hälften av alla levande födda barn innan de blev ett år gamla - och de som hade turen att överleva barndomen blev sällan äldre än 30 eller 40 år. Den kristna kyrkan säger att man skall be till det ”Stora Medvetandet” däruppe, d.v.s. Gud, för att Han skall beordra verkligheten till att uppfylla människornas önskemål. Men det var uppenbarligen en fullständigt fåfäng strategi, när man ser på hur livet spelade ut sig på Medeltiden. Européerna bad och bad till Gud - och de dog sedan som flugor! Nej - penicillin botar infektioner bättre än böner!

Medvetandets primat har etiska konsekvenser också. Religion ger upphov till en viss sorts etik. Det är logiskt att om Gud styr universum - d.v.s. att om Guds vilja allena är rådande över verkligheten - då måste Guds vilja också vara allena rådande över människornas liv. Så religioner förespråkar alltid självutplåning, underkastelse och försakelse. Om en människa inte försakade det som hon egentligen ville ha och njuta av - d.v.s. om hon inte gav upp det - då skulle hon ju därmed hävda sin egen vilja. Men om Gud är det ”Stora Medvetandet” - då är ju vi människor endast små varelser - och vi vore förmätna och arroganta om vi inbillade oss att våra personliga viljor betydde något!

Så religionerna har logiskt nog alltid förespråkat altruismen. Altruismen är moralläran som säger att man skall tjäna, och offra sig för, något eller någon utanför sig själv. Själva ordet ”altruismen” betyder ”andra-ism” (”alter” är det latinska ordet för ”annan”). Så de kristna har i alla tider förkunnat att människorna skulle ge bort sina ägodelar till de fattiga - och att ”en rik man får det svårare att komma in i Himmelriket, än en kamel får det att komma igenom ett nålsöga”. Och enligt Kristendomen var Jesus det högsta moraliska föredömet av dem alla för att han, den bästa varelsen, led en kvalfull död på korset. I syfte att frälsa de omoraliska, depraverade och förtappade bland människorna! Så att dessa skurkar skulle få leva i sus och dus i paradiset i all evighet.

Snacka om osjälvisk självuppoffring!

Och Islam, förkunnar ju att den moraliskt bästa handlingen man kan begå är att dö martyrdöden. D.v.s. att ge upp sitt liv för att tjäna religionen och därmed behaga Allah.

Återigen - osjälvisk uppoffring i religionens namn!

Existensens primat, om den tillämpas konsekvent, ger upphov till motsatt etik – själviskhetens etik. Själviskheten går ut på att varje människa har rätt att styra sig själv, att följa sin egen vilja och att tillvarata sina egna intressen. Varje människa är ju ett självändamål - om det nu inte finns ett ”Större Medvetande” däruppe. Själviskhetens etik har ännu inte vunnit burskap, inte ens i västländerna, därför att religionens grepp har med filosofen Immanuel Kants bistånd varit för hård om människornas sinnen. Men under 1700-talet, under Upplysningstiden, började västlänningarna få en glimt av själviskhetens möjligheter. De började förkunna förstadiet till själviskhetens etik, idén att varje människa var ett självändamål och att det var rätt att sträva efter egen lycka på denna jord och att varje människa hade rätt att bestämma över sitt eget liv. Individualismen började växa fram i västerlandet på 1700-talet.

Och detta leder oss till de politiska konsekvenserna av religionen, respektive den vetenskapliga världssynen.

Medvetandets primat säger att det ”Stora Medvetandet” bestämmer. Att Gud är källan till rätt och fel. OK, hur skall då samhället styras? Det måste rimligen styras i enlighet med Guds vilja. Hur vet vi vad Guds vilja är? Någon bara ”vet” det.

Prästerna t.ex. Då får vi en teokrati. Eller den som har det ”bästa blodet”. Kungen eller adeln. Då får vi en monarki eller ett feodalsamhälle.

Någon sorts auktoritär samhällsordning är alltid den logiska följden av medvetandets primat. Någon utvald individ, eller elit av individer, får uttolka Guds vilja.

Kungarna på Medeltiden åberopade t.ex. ”The Divine Right of Kings” för att berättiga sin makt. De påstod att Gud ville att de skulle ha makten. De skulle ju inte ha fötts med makten om inte Gud hade velat det – eller hur?

Existensens primat ger upphov till frihet. Om det inte existerar ett ”Större Medvetande” däruppe, då måste nämligen varje enskild människas medvetande vara autonom. Då besitter varje individ förmågan att fatta verkligheten alldeles själv - och hon kan därmed styra sitt eget liv. Då behöver människorna ingen härskare som säger åt dem vad de skall göra. Då är varje medborgare lika förmögen att fatta verkligheten, och skilja mellan rätt och fel, som en annan.

Detta var vad Upplysningstidens tänkare förkunnade i Västländerna. Därför förespråkade sådana filosofer som John Locke politisk frihet och människans oförytterliga rättigheter. Den existensiella följden av allt detta blev frihetsrevolutionerna och frihetsreformerna under 1700-talet och 1800-talet. Den moderna friheten som vi åtnjuter i västländerna idag har vi existensens primat att tacka för!

Jämför detta med religionernas politik.

Kristendomen förkunnar idén om Arvsynden. Enligt denna idé klarar vanliga, bräckliga människor inte av att vara fria. De måste styras och kuvas ”för sitt eget bästas skull”. Därav de konservativas fientlighet mot individens frihet (de konservativa är ju när allt kommer omkring religiösa).

Islam är, om möjligt, ännu värre. Själva ordet ”Islam” betyder ”underkastelse”. En god muslim skall vara lydig och självutplånande. Den ”goda staten” enligt Islam är Gudsstaten, teokratin - d.v.s. den sorts stat som idag existerar i Iran. Islam är ännu mera auktoritär än Kristendomen är (orsaken till detta är att den kristna religionen, till skillnad från Islam, influerades tidigt i sin historia av den relativt sett frihetliga och sekulära grekiska kulturen av antiken).

Är religionens tid förbi? Kan vi andas ut?

Nej, tyvärr håller religionen på att återhämta sina krafter i världen. Islam blir alltmera militant. Och de kristna i västländerna börjar agitera för att luckra upp åtskillnaden mellan staten och religionen. En av Upplysningstidens största landvinningar kan gå förlorad.

Och helt nya religioner dyker dessutom upp också!

Några av de nya religionerna i världen är marxismen (nåja, den har 100 år på nacken nu), nazismen (fast den har sett sina ”bästa” dagar, tack och lov) och ekologismen. Dessa religioner är sekulariserade varianter av medvetandets primat. De hävdar att kollektivets medvetande är det ”Stora Medvetande” som härskar över verkligheten.

Marxismen säger ju att folkets (eller proletariatets) medvetande kan uträtta under. I ekonomin kan arbetarnas påstådda kollektiva medvetande styra hela ekonomin. Så att man inte behöver bolagsdirektörer och kapitalister för att organisera produktionen. Och Mao Zedong ansåg som bekant att det kinesiska folkets kollektiva medvetande kunde, om bara det ville tillräckligt ivrigt, med hjälp av Maos brutala vägledning industrialisera hela landet Kina genom bruk av ståltillverkning på bakgårdarna. Pol Pot gick ännu längre. Han inbillade sig att khmerernas bönder kunde förvandla djungeln till bördiga jordbruk med bara händerna - om bara de tvingades till det med en tillräckligt hänsynslös terror!

Men existensens primat segrade över kommunisternas kollektiva medvetandets primat. Ryssarna, kineserna och kambodjanerna svalt ihjäl i miljontals. Kollektivets medvetande lyckades inte betvinga naturlagarna. Mirakel kan inte existera i verkligheten.

Samma sak gällde för nazisterna. Hitler inbillade sig att det tyska folkets kollektiva medvetande var så överlägsen de ”underlägsna” folkslagens kollektiva medvetanden, att det Tredje Riket skulle kunna erövra världen och bestå i 1.000 år. Men Tyskland krossades i Andra världskriget, huvudsakligen tack vare det sekulära och individualistiska USA - och Hitler gick en förödmjukande död till mötes i en bunker i Berlin. Existensens primat segrade.

Ekologismen är den verklighetssyn som förkunnas av miljörörelsen. Denna är den nyaste av de stora religionerna. Ekologismen hävdar att naturen, "Gaia" kallas den visst ibland, utgör en enda stor organism. En organism med ett eget liv och egna intressen som vi människor måste underkasta oss under. Ekologismen förkunnar en radikal altruism. Nu ska vi enskilda människor offra oss inte för de föräldralösa och de fattiga bland människorna - nej, nu skall vi offra oss för träden, insekterna och älvarna! Ekologismen är, om möjligt, ännu värre än såväl Kristendomen, Islam, kommunismen som nazismen. Och det är inte att säga litet!

Medvetandets primat har besegrats av existensens primat gång på gång, ute i verkligheten. Men medvetandets primat har ännu inte besegrats i majoriteten av människornas medvetanden. Det är nog så att majoriteten av människorna, även i väst, tror på någon av de många varianterna av medvetandets primat. Det finns kristna konservativa, det finns islamistiska totalitärer, det finns övervintrande kommunister, det finns knäppa nazister, det finns flummiga ekologister. Det finns alla sorter.

Varför släpper inte religionens grepp om människornas sinnen? Det beror framförallt på att de ännu inte har upptäckt ett fullödigt alternativ till den irrationella filosofin, som alla religioner bygger på.

Framförallt behöver mänskligheten upptäcka ett rationellt alternativ till den altruistiska moralläran. De behöver upptäcka att människor faktiskt kan leva som själviska, autonoma, lyckomaximerande varelser - utan att för den skull bli tankelösa rovdjur som trampar över lik för att skaffa sig det de vill ha. Mänskligheten måste upptäcka den rationella egennyttans etik för att slippa känna ett behov av att tro på ett ”Stort Mevetande” som ska göra livet lätt för dem genom att tala om för dem vad de skall göra.

Men den filosofin finns att upptäcka numera. Den skapades under 1900-talet av filosofen Ayn Rand. Objektivismen är en sekulär filosofi. Den bygger på idén om existensens primat (D.v.s. på principen att det finns en objektiv verklighet som bara är vad den är). Den bygger på idén att förnuftet är människans enda medel till kunskap om den objektiva verkligheten. Den bygger på idén om den enskilde människans rätt att existera för sin egen skull i etiken. Den bygger på principen om individens oförytterliga rättigheter inom politiken. Och den knyter ihop alla dessa goda, livsgivande principer i en systematisk filosofi.

Ayn Rand har gett oss svaren på religionernas alla irrläror. Ayn Rands filosofi finns presenterad i sådana böcker som Och världen skälvde (Timbro) och The Virtue of Selfishness.

Läs dessa böcker! Det finns en hel objektiv verklighet därute att upptäcka!