Socialisternas hat och kärlek till pengar

En av socialisternas favorita sätt att kritisera kapitalismen är att göra gällande att kapitalisterna ”bara tänker på pengar”. Vänstermänniskor älskar att måla upp en viss schablonmässig nidbild av kapitalisterna. Kapitalisterna påstås inte bry sig om sådana saker som moral, kärlek, vänner, stolthet eller ens lycka. Likt Auric Goldfinger i James Bond-historian, älskar de bara pengar (eller guld) - enligt nidbilden. Karl Marx brukade med förakt i rösten kalla den typiska kapitalisten för ”Herr Penningpung” (”Mr. Moneybags”) i socialismens ”bibel”, Das Kapital.

Implikationen av att socialisternas nidbild av kapitalisterna, att de är män som älskar pengar, är givetvis att det är fult att älska pengar. Annars vore ju bilden av kapitalisterna som penningkramare inte en nidbild!

Och om socialisterna menar att det är ett ont att älska pengar – då måste väl socialisterna själva ringakta pengar – eller hur? De måste, logiskt sett, anse att pengar saknar betydelse.

Men – socialister brukar vara fullkomligt besatta av just pengar! Av andra människors pengar d.v.s.!Socialisterna är ju fullständigt fanatiska vad gäller lusten att beröva andra människor deras förmögenheter. Att beröva de rika sin egendom verkar vara socialisternas yttersta syfte. Vid det här laget är det ju allmänt känt att socialismen leder till tyranni, fattigdom och armod. Men socialisterna fortsätter att kämpa för att expropriera de rika och genomföra socialismen ändå! Varför lär de sig inte?

Uppenbarligen anser socialisterna att det är värt pinan att leva i fattigdom, och utan frihet, bara för att erhålla det billiga nöjet att beröva kapitalisterna och de rika sin egendom. Socialisterna är besatta av pengar på sitt eget speciella sätt. De är inte besatta av en lust att bli rika själva. De är i stället besatta av en lust att hindra andra från att bli rika!

Vad beror denna speciella form av sjuklig upptagenhet med pengar på? Varför utgör andra människors rikedomar ett så stort problem för socialisterna? En fingervisning ges av att socialisterna kämpar med näbbar och klor i opinionsbildningen för käpphästen att det bara är tur som gör att somliga människor blir rika. Uppenbarligen tål inte socialisterna tanken att det kan vara skicklighet, hårt arbete och kompetens som gör att somliga människor blir rika. Men denna käpphäst, att det bara är ren tur som gör vissa människor rika, strider mot massor av fakta. T.ex. – det är endast en bråkdel av alla rika som ärver sina förmögenheter. Sådana typer som Paris Hilton är undantag. De flesta rika människor har jobbat ihop sina förmögenheter själva. (Bill Gates, Steve Jobs, Thomas Edison o.s.v.) Hur har de lyckats med det? Genom tur?

Det är en orimlig tanke. En företagare eller investerare måste som regel göra dussintals eller hundratals lyckade affärer i följd för att hon skall bli riktigt rik. Det räcker inte med att bara göra någon enstaka lyckad affär.

Säg att du börjar med 100.000 kronor. Och att varje gång du gör en lyckad affär gör du en vinst på 20%. Hur många lyckade affärer måste du göra för att tjäna ihop en miljard kronor? Svaret är – ungefär 50 lyckade affärer. Och det förutsätter att du inte gör en enda förlustaffär. Hur sannolikt är det att du kan göra 50 vinstaffärer i rad, utan en enda förlustaffär – om det endast berodde på tur? Tja, om du singlade en slant 50 gånger, då är det kosmiskt osannolikt att slanten skulle hamna med krona upp 50 gånger i rad - eller hur?

Så där ser du att det är kosmiskt osannolikt att en människa skulle kunna föröka 100.000 kronor till 1 miljard kronor endast genom tur, även om hon kunde räkna med en så pass hög vinst som 20% på varje lyckad affär.

OK, om det inte är tur som gör somliga människor rika - varför är då socialisterna så sjukligt upptagna med frågan om andra människors rikedomar? Tja, det är ju så att man måste vara duktig på något sätt för att bli rik genom att driva ett företag eller genom att göra investeringar. Man måste jobba för att kunna ta reda på sådana saker som: vilka produkter man skall producera, vilka marknader man skall satsa på, vilka argument man skall använda för att sälja saker, vilka aktier man skall köpa och när, vilka aktier man skall sälja och när o.s.v.

Det är där skon klämmer! Att andra människor blir rikare än socialisterna själva bekymrar socialisterna å det grövsta. Därför att det visar att andra människor är duktigare än socialisterna. Duktigare på att producera. Och det sårar socialisternas självkänsla att medge att andra människor är mera produktiva än de själva (socialisterna) är.

Det hela som socialismen egentligen handlar om är ett psykologiskt spel - att låtsas att man (d.v.s. socialisterna) är bättre än man i själva verket är. Socialister tycker ju att produktionen är det centrala i tillvaron. Så att vara produktiv är i deras ögon den viktigaste av alla dygder. Ju mera produktiv man är, desto bättre människa är man - tycker socialisten innerst inne. Om en socialist då medger att en annan person är mera produktiv än hon själv är - då medger hon därmed i sina egna ögon att hon själv är mindre värd än den andra människan. Ty socialister mäter människovärdet med måttstocket produktivitet och pengar.

Så hur skall en socialist ”bevisa” att kapitalisterna inte är produktiva? Genom att kasta om orsak och verkan! Genom att beröva kapitalisterna verkan av deras produktivitet, d.v.s. pengarna, försöker socialisterna i sina egna sinnen beröva kapitalisterna orsaken till pengarna, d.s.v. själva produktiviteten.

Socialisterna tycker i själva verket inte att det är en synd att tjäna pengar. De tycker innerst inne att ju mera pengar en människa tjänar, desto bättre är hon. Det är just därför de inte tål att andra människor tjänar mera pengar än de själva gör.

Därför att det hela handlar om ”prestige”. D.v.s. om självaktning eller självkänsla. Socialisterna bryr sig så mycket om andras pengar som de gör därför att andra människors pengar ger dem ett s.k. mindrevärdeskomplex. De insisterar på att det endast är tur som avgör huruvida en människa blir rik av det enkla skälet att de vill rationalisera bort sitt eget misslyckande med att bli rik. Många socialister är ju så ovilliga att anstränga sig så att de inte ens har försökt att bli rika. De bara sitter i soffan och klagar på andra människors rikedomar istället för att göra något konstruktivt själva.

Så du ser – socialister har en hat/kärlek-relation till pengar. De älskar egentligen pengar, därför att de kan ju köpa en massa trevliga saker med pengar. Men samtidigt så hatar de pengar – därför att andra människor är duktigare än de själva är på att tjäna pengar. Och det sista sticker socialisterna i ögonen så in i helsike att de sträcker sig till att massmörda för att bedöva sina skuldtyngda samveten.