Den egensinnige Victor Hugo

Den stora fransmannen Victor Hugo var onekligen en ovanlig författare. Hans romaner var fulla av tvära kontraster.

Romanerna präglades till exempel av en tvär kontrast mellan realism och romantisering.

Hans romaner hade ett stort inslag av verklighetsförankring och realism. Les Miserables (1862), t.ex., skildrade villkoren för de fattiga franska massorna under Hugos egen samtid. Ringaren av Notre Dame (1831) var skriven på ett sådant sätt att man kände att man var där i Medeltidens Paris.

Men samtidigt som Hugos romaner hade drag av realism hade de också drag av romantisering. Man skulle aldrig vänta sig att träffa på en sådan karaktär som t.ex. Jean Valjean eller Quasimodo i verkliga livet. De var nämligen så fanatiskt lojala mot sina värden. Jean Valjean ägnade nästintill hela sitt liv efter frigivningen från fängelset åt att kämpa för de fattiga - och han dog hellre än att svika sina ideal. Quasimodo älskade Esmerelda med en sådan iver att det i det makabra slutet på romanen avslöjas att han omfamnade Esmereldas ruttnande lik i kryptan, eftersom han inte fick henne medan hon var i livet.

Hugos romaner präglades också av en tvär kontrast mellan pessimism och optimism. Hugo hade en väldigt optimistisk syn på människornas förmåga till att eftersträva ädla värden. Men samtidigt var han väldigt pessimistisk om deras möjligheter att uppnå sina värden. Jean Valjean kämpade för frihet med stort hjältemod - men han dog utan att lyckas. Quasimodo avgudade Esmerelda - men han fick nöja sig med att bara få omfamna hennes lik efter det att hon hade avrättats.

Vad berodde kontrasterna i Hugos romaner på? Jag tror att de berodde på att Hugo trodde på inslag av flera väldigt skilda och motsägande filosofier.

Till en del var Hugo influerad av kristendomen. Hans morallära var den kristna – att man skall vara osjälvisk och självuppoffrande. Jean Valjean vigde sitt liv för de fattigas skull, t.ex. Och Quasimodo gjorde allt han kunde för att rädda sin älskade Esmerelda, trots att han knappast kunde vänta sig att hon skulle besvara hans kärlek. Att Hugo var influerad av kristendomen innebar att han var influerad av Platon, som var den filosof som till stor del inspirerade kristendomens världsfrånvändhet.

Men Hugo var också influerad av upplysningstidens förnuftsfilosofi. Han tyckte att det väsentliga var livet i denna verklighet, inte en lycka som sades vänta människan i ett Guds rike bortom graven. Jean Valjean kämpade för att de fattiga skulle få det bra i detta liv- jordelivet. Och Quasimodo längtade intensivt efter att få uppleva Esmereldas kärlek medan de båda fortfarande levde. Att Huga var influerad av upplysningen innebar förstås att han var influerad av Aristoteles, filosofen som låg bakom förnuftets dominans i den moderna västvärlden.

Dessutom var Hugo influerad av den moderna egalitarianismen. Han brann för de fattiga – både i Ringaren av Notre Dame och i Les Miserables. På så vis var han en föregångare till de moderna socialisterna. Detta innebar att Hugo var influerad av den tyska filosofen Immanuel Kant.

Det var nämligen Kants inflytande som låg bakom uppsvinget för de moderna, socialistiska ideologierna. Kant förespråkade idén att den verklighet som vi tror oss leva i är en konstgjord värld som är skapad av strukturer i människans förnuft. Kant grundade idén att verkligheten är en kollektiv konstruktion. Därmed var Kant den moderna kollektivismens anfader.

Hur yttrade sig då dessa tre skilda filosofers strömningar i Hugos författarskap?

Platon, via kristendomen, gav upphov till Hugos etiska föreställningar. Hugo anammade kristendomens moral – att man skall älska sin nästa och att man mäste tjäna hennes intressen. Jean Valjean vigde sitt liv åt de fattiga. Quasimodo vigde sitt liv åt Esmerelda.

Aristoteles, via upplysningen, gav upphov till Hugos metafysiska och kunskapsteoretiska föreställningar. Hugo satte värde på livet på denna jord, och han ansåg att sådana yttringar av förnuftet som vetenskap och teknologi var goda saker. Jean Valjean gjorde t.ex. en uppfinning som utvecklade produktionen och förbättrade livet för Frankrikes arbetare. Och Hugo presenterade Esmereldas kroppslig kärlekstörst på ett sympatiskt sätt i Ringaren av Notre Dame.

Kant, slutligen, gav indirekt upphov till Hugos politiska föreställningar. Hugo lutade åt den moderna egalitarianismen och kollektivismen. Han ansåg att den förhållandevis liberala och kapitalistiska samhällsordning som rådde i Europa på 1800-talet var orättvis. Hans politiska sympatier verkade ligga hos vänstern. Hela romanen Les Miserables var ju i stor utsträckning en plädering för modern ”social rättvisa”.

Eftersom Aristoteles hade inflytande på Hugo, ville Hugo egentligen att hans hjältar skulle uppleva framgång och lycka i denna värld. Men eftersom hans moral och politik, d.v.s. hans värdes-bestämmande filosofi, var Platonsk respektive Kantiansk, trodde han i slutändan inte att det var möjligt att uppnå framgång och lycka på denna jord. Så Hugo var kluven.

Vilka slutsatser kan vi dra av dessa mina uppfattningar om Hugo som jag redogör för ovan? Vi kan dra slutsatsen att i 1800-talets Europa bröts olika filosofiska tendenser mot varandra.

Aristoteles hade ett stort inflytande. Vetenskapsmännen och de stora industrialisterna fokuserade ju på att behärska denna verklighet, och de använde ju sig av hans förnuftslära när de utförde sina stora bedrifter under seklet. 1800-talets inslag av politisk liberalism hade också sitt ursprung i Aristoteles´ inflytande, det inflytande Aristoteles fick under den föregående upplysningstiden.

Kristendomen, och därmed Platon, var en stark faktor i kulturen också. Det berodde på traditionens makt. De flesta 1800-tals européer var inte villiga att ta steget till att bli ateister och att förkasta den kristna moralen.

Kant hade slutligen ett växande inflytande under 1800-talet. Den romantiska trenden i kulturen, med dess förringande av förnuftet, var en yttring av hans inflytande. Det var nämligen Kant som hade påbörjat misskrediteringen av förnuftet i den moderna världen. Kant låg också bakom den framväxande socialismen eftersom Kant var den moderna kollektivismens anfader.

Hugo hade tydligen snappat upp olika bitar av såväl Platonismen, Aristotelismen som Kantianismen från 1800-talets kulturkittel. Han var tydligen inte tillräckligt mycket av en filosofisk tänkare för att räta ut motsägelserna mellan dessa olika filosofiska riktningar. I det var han som människor är som mest. De flesta människor är inte självständiga tänkare fullt ut när det gäller något så ”abstrakt” som filosofi. De bara plockar åt sig de filosofiska idéer som råkar flyta omkring dem i kulturen de lever i – vilka dessa idéer än är.

Men Victor Hugo var ändå en av västvärldens största författare någonsin.