Arbetslinjen är oförenlig med bidrag överhuvudtaget

Den folkpartistiska integrations- och jämlikhetsministern Nyamko Sabuni försöker försvara arbetslinjen här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä för publicering på debattsajten Newsmill i juni, 2010]. Tyvärr lyckas hon inte riktigt. Det beror på att hon försöker hitta en kompromiss mellan arbetslinjen och bidragslinjen - d.v.s. mellan socialismen och kapitalismen. Men det går inte att hitta en kompromiss mellan näring och gift.

Sabuni skriver att ”Socialbidragets kontruktion, med hundraprocentiga marginaleffekter, innebär att varje krona som tjänas räknas av från det ekonomiska biståndet. Det lönar sig [därför] inte för dem som uppbär bidrag. För att stärka arbetslinjen föreslår folkpartiet också att en socialbidragstagare ska kunna behålla en del av en inkomstökning, upp till 1.500 kronor i månad i max sex månader, utan att det påverkar socialbidraget”.

Tja, denne reform vore en lindring av eländet med marginaleffekterna. Men endast en lindring. En socialbidragstagare skulle ju fortfarande drabbas av marginaleffekter så snart hon tjänade mera än ynkliga 1.500 kronor i månaden. Det är klart att 1.500 kronor extra skulle vara ett välkommet tillskott till hushållskassan för vilken socialbidragstagare som helst. Så det skulle vara en förbättring. Det är inte konstigt att sossarna är emot förslaget.

Men det skulle fortfarande inte löna sig fullt ut för en socialbidragstagare att jobba. Om en arbetslös person kan tjäna, säg, 10.000 kronor i månaden utan att jobba, tack vare socialbidraget – men kan tjäna 15.000 kronor i månaden genom att jobba – då tjänar hon ju bara 5.000 kronor i månaden på att jobba i stället för att gå på bidrag! Och hur många människor vill egentligen jobba heltid för bara för att tjäna 5.000 kronor mera i månaden? Alla svenskar har inte en så hög moral att de föredrar att jobba under sådana omständigheter, bara för att de vill ”göra rätt för sig”. Så vi kommer fortfarande att dras med starka incitament för arbetslösa människor att inte anstränga sig för att skaffa sig ett jobb, så länge som vi har några socialbidrag alls.

Det är således inte socialbidragets konstruktion som är problemet. Det är socialbidragets existens som är problemet. Så länge staten betalar ut några pengar alls till en människa när hon inte jobbar, kommer de pengarna att skapa ett incitament för henne att inte anstränga sig lika hart för att hitta ett jobb som hon skulle ha gjort om socialbidraget saknades. Den radikala arbetslinje reformen skulle därför vara att avskaffa socialbidraget.

Men vore det inte grymt mot de arbetslösa att avskaffa ”skyddnätet”?

Inte om staten samtidigt gjorde det möjligt för samtliga arbetsföra att skaffa sig ett jobb! Om bara samtliga arbetslösa fick ta ett jobb till den lön som var tillräckligt låg för att göra det lönsamt för en arbetsköpare att anställa dem, skulle vi inte ha någon ofrivillig arbetslöshet bland de arbetsföra. Arbetsköpare gör ju det som är lönsamt. Så snart en arbetssökande erbjuder sig att jobba för en lön som är tillräckligt låg för att det skall vara lönsamt för arbetsköparen att anställa den personen, gör arbetsköparen det.

Nyckeln till full sysselsättning är lönekonkurrens. Men facket står i vägen. Fackföreningarna vill på inga villkor tillåta arbetsköpare att anställa arbetare som erbjuder sig att arbeta till lägre löner än de avtalsmässiga. Och på grund av detta förhållande uppstår obönhörligen ofrivillig arbetslöshet. Problemet är att fackföreningarna inte tillåter tillräckligt låga loner för att det ska bli full sysselsättning.

Staten kan givetvis inte avskaffa socialbidragen så länge som den tillåter fackföreningarna att hindra de arbetslösa från att lönekonkurrera och därmed skaffa sig jobb. Det vore otillständigt om staten först gjorde det omöjligt för folk att skaffa sig jobb, genom att backa upp facket med fördelaktig lagstiftning (som t.ex. kollektivavtalslagen) - och sedan som lök på laxen nekade de arbetslösa någon bidragsförsörjning som nödlösning.

Så länge som fackföreningarna tillåts att skapa ofrivillig arbetslöshet, måste vi ha kvar socialbidragen. Trots att bördan av att försörja socialbidragstagarna givetvis sänker reallönerna. Men egentligen är det förstås bara rätt åt fackföreningsmedlemmarna att de får sänkta reallöner, när de skapar en ryggsäck av arbetslösa åt sig själva att bära på! På sätt och vis är det bra att vi har socialbidrag, när nu fackföreningarna tillåts att härja i vårt samhälle. Det är ett rättvist straff åt de fackföreningsmedlemmar som fortfarande har jobb - det att dessa drabbas av lägre reallöner än de annars skulle ha haft när de arbetslösa försörjs med skattefinansierade socialbidrag och/eller a-kassa.

Men det är synd om de arbetslösa - då dessa tvingas till sysslolöshet. Forskningen lär ha visat entydigt att påtvingad arbetslöshet har många negativa s.k.  ”sociala” effekter - som alkohol- och narkotikamissbruk, brottslighet, barn- och hustrumisshandel, skilsmässor, psykologiska problem typ depressioner o.s.v. Det är skamligt att fackföreningarna tillåts att skapa denna omfattande sociala misär. Vi får verkligen hoppas på att den borgerliga regeringen [Jag skrev detta inlägg under sommaren av år 2010, då vi hade en borgerlig regering.] morskar upp sig och tar en fajt med fackföreningarna!