George Orwell - han hade både styrkor och svagheter

George Orwell var nog mest känd för de två skönlitterära skildringar av det socialistiska samhället som han skrev – Djurfarmen och, framförallt, 1984. Dessa två romaner tecknade en väldigt mörk bild av det socialistiska samhället. George Orwell förebyggde faktiskt att jag någonsin skulle bli förförd av socialismen när jag var ung. Tack för den tjänsten, herr Orwell!

När jag var ungefär 10 år gammal och gick i grundskolan, läste vår lärare upp hela Djurfarmen för hela klassen. Jag påverkades. De där socialisterna verkade vara elaka var min slutsats.

Sedan, när jag var ungefär 12 år gammal, råkade jag hitta mina föräldrars exemplar av 1984, i pocketupplaga, liggande i deras sovrum. Jag ”lånade” 1984 några dagar och läste storyn. Jag chockades av George Orwells skildring av socialisternas grymhet i 1984. Det var faktiskt deprimerande läsning.

1984 var den första boken jag läste som gjorde ”verklig” för mig vilket helvete det var att leva i en diktatur. Fr.o.m. den vecka då jag läste 1984 satte jag stort värde på den politiska friheten. Men tyvärr fick jag också ett stänk av pessimism från min läsning av 1984. Det var nämligen då jag var tolv år, i slutet av 1960-talet, som jag läste 1984. Det var den tid då avgrundsvänstern härskade i kulturen. Och George Orwell´s skildring av den totalitära socialismen hade en väsentlig brist. Orwell gjorde missgreppet att skildra den totalitära socialismen som något stort och starkt – som något mäktigt och därför svårbesegrat. Jag kom därför att präglas av svårmod under 1970-talet. Jag blev rädd för att socialisterna skulle segra.

I det socialistiska samhället som skildrades i 1984 var förtrycket fulländat. Människorna övervakades 24 timmar om dygnet - och så snart som motstånd mot staten började utvecklas i någon individs sinne, haffades hon och hon utsattes för hiskelig tortyr. Men det socialistiska samhället i 1984 såg på ett sätt inte alls ut på samma sätt som ett äkta socialistiskt samhälle. Socialismen i 1984 ”fungerade”. Ekonomin verkade vara stark. Medborgarna var förvisso urfattiga - precis som i Sovjetunionen och Kommunistkina. Men industrin i 1984 skildrades samtidigt som urstark. Den producerade rikligt med avancerade vapen för bruk i det ständigt pågående världskriget mot de andra socialistiska staterna. Och detta världskrig pågick decennium efter decennium. Så de socialistiska staterna i George Orwells roman var livskraftiga på sitt eget sjuka sätt.

På så vis var George Orwell orealistisk. Orwell var en mästare på att göra tydligt för läsaren vilket helvete det var att leva i en totalitär diktatur. Inget tvivel om den saken. Jag kunde aldrig bli frestad till att bli en socialist efter det att jag hade läst 1984. Men Orwell var ute och cyklade när han inbillade sig att en totalitär diktatur någonsin skulle kunna ”fungera”. Han förstod inte att förtrycket med nödvändighet motverkar och förstör den faktor som skapar välstånd och uppehåller livet.

Den faktorn är förnuftet.

Alla mänskliga värden har förnuftet som grund. Människor kan inte producera något, inte ens en futtig limpa bröd, utan förnuftet. Människor måste tänka för att arbeta och för att producera. En bonde måste t.ex. själv upptäcka eller av någon annan lära sig, när på året han ska så, hur han ska så, hur han ska plöja åkern, hur han ska hålla åkern fri från ogräs, när på året han ska skörda, hur han ska göra för att köra skördetröskan, hur han ska förvara skörden och skydda den mot regn o.s.v. o.s.v. Allt det kräver av bonden att han ska tänka.

Och förmågan att tänka, d.v.s. förnuftet, är en egenskap som tillhör individen. Det finns ju ingen kollektiv hjärna - och därför finns det inget kollektivt förnuft. Så för att något tänkande ska utföras måste individer tänka. Kollektivet kan inte tänka. Det är socialismens felaktiga grundtanke – idén att det finns någon sorts kollektivt medvetande som kan utföra tänkandet som en ekonomi fordrar. Det är p.g.a. att ett sådant kollektivt medvetande i själva verket inte finns som Sovjetunionen misslyckades och kollapsade.

George Orwell var själv socialist. Så han förstod sig nog inte på den här saken. Men det hedrar i alla fall Orwell att han var tillräckligt ärlig för att åtminstone göra upp med vanföreställningen att socialismen var human. När Orwell blev medveten om vilket helvete det var som Stalin hade skapat i Sovjetunionen - och som Hitler hade skapat i Tyskland - drog han slutsatser. Han stack inte huvudet i sanden, såsom så många andra socialister i västländerna till sin vanära har valt att göra. Och Orwell lade ner ett rejält arbete på att varna sina medmänniskor för socialismens inhumanitet. Det förtjänar Orwell beröm för.

Men han förtjänar också ett visst mått av klander för att han inte var tillräckligt skarpsinnig för att inse att den enda anledningen till att Stalins socialistiska Sovjetunionen överlevde var att den parasiterade på de halvkapitalistiska västländerna. Orwell kan kritiseras för att han inte förstod de ekonomiska och filosofiska sammanhangen bakom de konkreta existentiella fakta som han faktiskt förstod alltför väl, och som han skildrade på ett mästerligt sätt i sin roman 1984.

Orwell förtjänar också klander för att han inte insåg att kapitalismen faktiskt är moraliskt överlägsen socialismen. Var och en som har läst Djurfarmen vet att Orwell ansåg att kapitalisterna (d.v.s. människorna i Djurfarmen) och de socialistiska härskarna (d.v.s. svinen i Djurfarmen) var lika goda kålsupare. Orwell tyckte att inte endast de socialistiska makthavarna var som svin – socialist som han var tyckte han också att de ”själviska” kapitalisterna var som svin de också! Så Orwell klarade av galant att kritisera den realt existerande socialismen – men han klarade inte av att försvara friheten och rättvisan.

En sak till förtjänar Orwell beröm för. Han var en lysande stilist. Prosan i 1984 är formidabel. Orwell beskriver diktaturens förtryck så att läsaren känner den tätt inpå sig. Man nästan andas den tryckande, kvävande atmosfären i det totalitära samhället när man läser 1984. Jag känner inte till en enda lika övertygande skildring av det totalitära samhället som 1984. Inte ens Ayn Rands roman Vi de levande, som utspelade sig i 1920-talets Leningrand, förmedlar känslan av att leva utan frihet lika övertygande som 1984 gjorde.

Men Ayn Rand hade en mera realistisk syn på socialismen än Orwell hade. Ayn Rand insåg inte "bara" att socialismen var ett rent helvete. Hon förstod också att socialismen var en zombie - d.v.s. att den var en polisisk varelse som inte kunde gå upprätt utav sina egna krafter. Ayn Rands skildring av det socialistiska samhället i den korta romanen Lovsång är faktiskt mycket mera realistiskt än Orwells skildring av det socialistiska samhället i 1984. Lovsångs samhälle var visserligen inte lika helvetiskt som samhället i 1984. Men Ayn Rand visade på ett övertygande sätt att socialismens införande medför en återgång till en primitiv tillvaro - en återgång till det förindustriella samhället. Ayn Rand insåg att ett industrisamhälle inte kan bestå utan fria individer – eftersom endast fria individer förmår att tänka.

Min uppfattning är att George Orwell och Ayn Rand kompletterade varandra, när det gällde att skildra den socialistiska diktaturen (och alla socialistsamhällen blir ju till diktaturer förr eller senare). George Orwell förmedlade en känslomässig bild av socialismen. Han visade oss hur det känns att leva i en socialistisk diktatur. Medan Ayn Rand var i sitt äss när det gällde att blottlägga socialismen intellektuellt. Ayn Rand var en filosof, förutom att hon var en författarinna - så hon förmådde att blottlägga socialismens filosofiska och ekonomiska natur.

Orwells styrka var psykologin. Ayn Rands styrka var filosofin och ekonomin utöver psykologin (Ayn Rand var en ypperlig skildrare av människors psykologi också, måste jag tillägga.).