Huvudrubriken på den första sidan av Svenska Dagbladet den 28 januari, 2008 sade allt om den moderna svenska välfärdsstatens offentliga skolor och daghem. Rubriken löd "Självmordsförsök bland unga fortsätter att öka". Ja, allt flera pojkar och flickor försöker begå självmord nuförtiden.
Det är som bekant på daghemmen och i skolorna som barnens intellektuella och psykologiska utveckling huvudsakligen sker. Daghemmen och skolorna är miljöerna som mera än några andra formar barnen. Och vilken sorts miljöer utgör den svenska välfärdsstatens daghem och skolor?
På daghemmen får de små barnen aldrig vara ensamma så att de i lugn och ro ska kunna utforska verkligheten omkring dem, och lära sig den avgörande livsförmågan - att tänka. Och i skolorna får barnen inte ens lära sig att läsa, att skriva och att utföra grundläggande aritmetik ordentligt. I skolorna får barnen utstå ett intellektuellt vakuum - de utmanas inte intellektuellt. Istället tvingas de sitta i ett klassrum utan något vettigt att göra timmar i ända. Både på dagis och i skolan får barnen lära sig att det är fult att vara bra - ett barn som anstränger sig mera, och som därför lär sig mera än de övriga barnen, anses närapå vara "osolidarisk" och illojal mot sina medmänniskor. Klassets ljus betraktas närapå som klassens skurk nuförtiden!
Och barnens moraliska fostran är obefintlig. De moderna intellektuella som har utformat daghemmen och skolorna är subjektivister. De anser att det inte finns några objektiva moraliska principer - att det inte finns något som helst objektivt rätt och fel. Barnen på daghemmen och i skolorna får skolka, svära, mobba, slåss, vandalisera och t.o.m. hota lärarna fysiskt - utan att skolan på skarpen säger ifrån, och förmedlar budskapet att sådana beteenden faktiskt är objektivt felaktiga och absolut otillåtna. Och något så "repressivt" som kännbara straff kommer givetvis inte på tal! Så många av dagens unga blir som vildar från djungeln. De kommer till att sakna normer.
Och den ökade självmordsfrekvensen bland de unga är ingalunda det enda tecknet på att de unga mår allt sämre i den moderna välfärdsstaten. Även brottsligheten bland de unga har ökat de senaste decennierna – d.v.s. under samma tid som de moderna daghemmen och skolorna växte fram. Och tonåringarna blir alltmera våldsamma. Numera är det inte ens otänkbart att en yngling dristar sig till att dra kniv på sin lärare.
Ungdomarna har dessutom börjat missbruka alkohol och narkotika i allt större omfattning de senaste decennierna.
Och sjukvården rapporterar att allt flera unga drabbas av allvarliga psykiska åkommor. Den psykiatriska ungdomsvården går numera på knäna. Socialstyrelsen rapporterade, enligt dagspressen, för några år sedan att flera tonåringar än någonsin förut mår så dåligt att de behöver hjälp av personal som av den typ som jobbar professionellt med psykvård (d.v.s. psykiatriker, psykologer eller annan personal typ kuratorer eller skötare.
Och den sjunkande kunskapsnivån bland de unga är skrämmande - men är ändå bara en petitess i sammanhanget. Att en typisk yngling idag inte vet vem George Washington eller Adolf Hitler var är trots allt mindre allvarligt än att han inte ens fattar att det är fel att sparka ihjäl en medmänniska.
Och skyll inte på att de unga får se så mycket våld på TV, på bio och i videospel! Något så ytligt som våldsskildringarna i underhållningen kan inte förklara en så grundläggande förändring som den drastiska försämringen av det uppväxande släktets intellektuella och psykiska välbefinnande.
Det är en skandal att våra moderna intellektuella och politiker har skapat daghem och skolor som misshandlar barnen på detta vis. Men det är en ännu större skandal att barnens egna föräldrar tillåter daghemmen och skolorna att göra detta mot deras egna barn. Majoriteten av föräldrarna i det moderna Sverige har faktiskt velat ha daghem och skolor som tar ifrån dem ansvaret för deras egna barn. De flesta föräldrar har ansett att det skulle vara ett för stort ansvar och besvär att själva bestämma vilka, om några, daghem och skolor deras egna barn skulle gå i - och sedan betala för dessa via den egna plånboken istället för via skattesedeln.
Föräldrarna verkar inte överhuvudtaget ha tänkt på att när de ger upp ansvaret för sina egna barns uppväxt, ger de samtidigt upp makten över de egna barnens väl och ve också. Med tanke på bl.a. utvecklingen i otals diktaturer genom historien borde föräldrarna ha insett att det är livsfarligt att lägga ansvaret för de egna barnen i statens händer. Men framförallt - det är något sjukt när en förälder inte vill uppleva glädjen av att själv ansvara för sitt eget barns utveckling från en hjälplös bebis till en mogen vuxen.
Om dagens svenska föräldrar ville rätta till det som har gått fel skulle ett första steg vara att själva återta kontrollen över daghemmen och skolorna som deras barn vistas i.
Samtliga daghem och skolor måste ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen. Och föräldrarna måste börja betala för sina egna barns utbildning via den egna plånboken istället för via skattesedeln. När föräldrarna börjar välja och betala själva - då kommer de att bestämma själva också. Då kommer föräldrarna att kunna välja bort de daghem och skolor som förvandlar deras barn till vildar och knarkare. Då kommer föräldrarna att få ökade möjligheter att skydda sina barn mot de moderna socialistiska intellektuella - vilka som bekant har haft som mål att indoktrinera det uppväxande släktet för att kunna rasera det "borgerliga" samhället.
Vi måste avskaffa socialismen i daghems- och skolväsendet för att kunna rädda våra barn. Vi måste därför privatisera både produktionen och finansieringen av våra barns utbildning.
Kapitalismen är nyckeln till välfärd! Även inom utbildningsväsendet.
Sunday, June 27, 2010
Saturday, June 26, 2010
George Orwell - han hade både styrkor och svagheter
George Orwell var nog mest känd för de två skönlitterära skildringar av det socialistiska samhället som han skrev – Djurfarmen och, framförallt, 1984. Dessa två romaner tecknade en väldigt mörk bild av det socialistiska samhället. George Orwell förebyggde faktiskt att jag någonsin skulle bli förförd av socialismen när jag var ung. Tack för den tjänsten, herr Orwell!
När jag var ungefär 10 år gammal och gick i grundskolan, läste vår lärare upp hela Djurfarmen för hela klassen. Jag påverkades. De där socialisterna verkade vara elaka var min slutsats.
Sedan, när jag var ungefär 12 år gammal, råkade jag hitta mina föräldrars exemplar av 1984, i pocketupplaga, liggande i deras sovrum. Jag ”lånade” 1984 några dagar och läste storyn. Jag chockades av George Orwells skildring av socialisternas grymhet i 1984. Det var faktiskt deprimerande läsning.
1984 var den första boken jag läste som gjorde ”verklig” för mig vilket helvete det var att leva i en diktatur. Fr.o.m. den vecka då jag läste 1984 satte jag stort värde på den politiska friheten. Men tyvärr fick jag också ett stänk av pessimism från min läsning av 1984. Det var nämligen då jag var tolv år, i slutet av 1960-talet, som jag läste 1984. Det var den tid då avgrundsvänstern härskade i kulturen. Och George Orwell´s skildring av den totalitära socialismen hade en väsentlig brist. Orwell gjorde missgreppet att skildra den totalitära socialismen som något stort och starkt – som något mäktigt och därför svårbesegrat. Jag kom därför att präglas av svårmod under 1970-talet. Jag blev rädd för att socialisterna skulle segra.
I det socialistiska samhället som skildrades i 1984 var förtrycket fulländat. Människorna övervakades 24 timmar om dygnet - och så snart som motstånd mot staten började utvecklas i någon individs sinne, haffades hon och hon utsattes för hiskelig tortyr. Men det socialistiska samhället i 1984 såg på ett sätt inte alls ut på samma sätt som ett äkta socialistiskt samhälle. Socialismen i 1984 ”fungerade”. Ekonomin verkade vara stark. Medborgarna var förvisso urfattiga - precis som i Sovjetunionen och Kommunistkina. Men industrin i 1984 skildrades samtidigt som urstark. Den producerade rikligt med avancerade vapen för bruk i det ständigt pågående världskriget mot de andra socialistiska staterna. Och detta världskrig pågick decennium efter decennium. Så de socialistiska staterna i George Orwells roman var livskraftiga på sitt eget sjuka sätt.
På så vis var George Orwell orealistisk. Orwell var en mästare på att göra tydligt för läsaren vilket helvete det var att leva i en totalitär diktatur. Inget tvivel om den saken. Jag kunde aldrig bli frestad till att bli en socialist efter det att jag hade läst 1984. Men Orwell var ute och cyklade när han inbillade sig att en totalitär diktatur någonsin skulle kunna ”fungera”. Han förstod inte att förtrycket med nödvändighet motverkar och förstör den faktor som skapar välstånd och uppehåller livet.
Den faktorn är förnuftet.
Alla mänskliga värden har förnuftet som grund. Människor kan inte producera något, inte ens en futtig limpa bröd, utan förnuftet. Människor måste tänka för att arbeta och för att producera. En bonde måste t.ex. själv upptäcka eller av någon annan lära sig, när på året han ska så, hur han ska så, hur han ska plöja åkern, hur han ska hålla åkern fri från ogräs, när på året han ska skörda, hur han ska göra för att köra skördetröskan, hur han ska förvara skörden och skydda den mot regn o.s.v. o.s.v. Allt det kräver av bonden att han ska tänka.
Och förmågan att tänka, d.v.s. förnuftet, är en egenskap som tillhör individen. Det finns ju ingen kollektiv hjärna - och därför finns det inget kollektivt förnuft. Så för att något tänkande ska utföras måste individer tänka. Kollektivet kan inte tänka. Det är socialismens felaktiga grundtanke – idén att det finns någon sorts kollektivt medvetande som kan utföra tänkandet som en ekonomi fordrar. Det är p.g.a. att ett sådant kollektivt medvetande i själva verket inte finns som Sovjetunionen misslyckades och kollapsade.
George Orwell var själv socialist. Så han förstod sig nog inte på den här saken. Men det hedrar i alla fall Orwell att han var tillräckligt ärlig för att åtminstone göra upp med vanföreställningen att socialismen var human. När Orwell blev medveten om vilket helvete det var som Stalin hade skapat i Sovjetunionen - och som Hitler hade skapat i Tyskland - drog han slutsatser. Han stack inte huvudet i sanden, såsom så många andra socialister i västländerna till sin vanära har valt att göra. Och Orwell lade ner ett rejält arbete på att varna sina medmänniskor för socialismens inhumanitet. Det förtjänar Orwell beröm för.
Men han förtjänar också ett visst mått av klander för att han inte var tillräckligt skarpsinnig för att inse att den enda anledningen till att Stalins socialistiska Sovjetunionen överlevde var att den parasiterade på de halvkapitalistiska västländerna. Orwell kan kritiseras för att han inte förstod de ekonomiska och filosofiska sammanhangen bakom de konkreta existentiella fakta som han faktiskt förstod alltför väl, och som han skildrade på ett mästerligt sätt i sin roman 1984.
Orwell förtjänar också klander för att han inte insåg att kapitalismen faktiskt är moraliskt överlägsen socialismen. Var och en som har läst Djurfarmen vet att Orwell ansåg att kapitalisterna (d.v.s. människorna i Djurfarmen) och de socialistiska härskarna (d.v.s. svinen i Djurfarmen) var lika goda kålsupare. Orwell tyckte att inte endast de socialistiska makthavarna var som svin – socialist som han var tyckte han också att de ”själviska” kapitalisterna var som svin de också! Så Orwell klarade av galant att kritisera den realt existerande socialismen – men han klarade inte av att försvara friheten och rättvisan.
En sak till förtjänar Orwell beröm för. Han var en lysande stilist. Prosan i 1984 är formidabel. Orwell beskriver diktaturens förtryck så att läsaren känner den tätt inpå sig. Man nästan andas den tryckande, kvävande atmosfären i det totalitära samhället när man läser 1984. Jag känner inte till en enda lika övertygande skildring av det totalitära samhället som 1984. Inte ens Ayn Rands roman Vi de levande, som utspelade sig i 1920-talets Leningrand, förmedlar känslan av att leva utan frihet lika övertygande som 1984 gjorde.
Men Ayn Rand hade en mera realistisk syn på socialismen än Orwell hade. Ayn Rand insåg inte "bara" att socialismen var ett rent helvete. Hon förstod också att socialismen var en zombie - d.v.s. att den var en polisisk varelse som inte kunde gå upprätt utav sina egna krafter. Ayn Rands skildring av det socialistiska samhället i den korta romanen Lovsång är faktiskt mycket mera realistiskt än Orwells skildring av det socialistiska samhället i 1984. Lovsångs samhälle var visserligen inte lika helvetiskt som samhället i 1984. Men Ayn Rand visade på ett övertygande sätt att socialismens införande medför en återgång till en primitiv tillvaro - en återgång till det förindustriella samhället. Ayn Rand insåg att ett industrisamhälle inte kan bestå utan fria individer – eftersom endast fria individer förmår att tänka.
Min uppfattning är att George Orwell och Ayn Rand kompletterade varandra, när det gällde att skildra den socialistiska diktaturen (och alla socialistsamhällen blir ju till diktaturer förr eller senare). George Orwell förmedlade en känslomässig bild av socialismen. Han visade oss hur det känns att leva i en socialistisk diktatur. Medan Ayn Rand var i sitt äss när det gällde att blottlägga socialismen intellektuellt. Ayn Rand var en filosof, förutom att hon var en författarinna - så hon förmådde att blottlägga socialismens filosofiska och ekonomiska natur.
Orwells styrka var psykologin. Ayn Rands styrka var filosofin och ekonomin utöver psykologin (Ayn Rand var en ypperlig skildrare av människors psykologi också, måste jag tillägga.).
När jag var ungefär 10 år gammal och gick i grundskolan, läste vår lärare upp hela Djurfarmen för hela klassen. Jag påverkades. De där socialisterna verkade vara elaka var min slutsats.
Sedan, när jag var ungefär 12 år gammal, råkade jag hitta mina föräldrars exemplar av 1984, i pocketupplaga, liggande i deras sovrum. Jag ”lånade” 1984 några dagar och läste storyn. Jag chockades av George Orwells skildring av socialisternas grymhet i 1984. Det var faktiskt deprimerande läsning.
1984 var den första boken jag läste som gjorde ”verklig” för mig vilket helvete det var att leva i en diktatur. Fr.o.m. den vecka då jag läste 1984 satte jag stort värde på den politiska friheten. Men tyvärr fick jag också ett stänk av pessimism från min läsning av 1984. Det var nämligen då jag var tolv år, i slutet av 1960-talet, som jag läste 1984. Det var den tid då avgrundsvänstern härskade i kulturen. Och George Orwell´s skildring av den totalitära socialismen hade en väsentlig brist. Orwell gjorde missgreppet att skildra den totalitära socialismen som något stort och starkt – som något mäktigt och därför svårbesegrat. Jag kom därför att präglas av svårmod under 1970-talet. Jag blev rädd för att socialisterna skulle segra.
I det socialistiska samhället som skildrades i 1984 var förtrycket fulländat. Människorna övervakades 24 timmar om dygnet - och så snart som motstånd mot staten började utvecklas i någon individs sinne, haffades hon och hon utsattes för hiskelig tortyr. Men det socialistiska samhället i 1984 såg på ett sätt inte alls ut på samma sätt som ett äkta socialistiskt samhälle. Socialismen i 1984 ”fungerade”. Ekonomin verkade vara stark. Medborgarna var förvisso urfattiga - precis som i Sovjetunionen och Kommunistkina. Men industrin i 1984 skildrades samtidigt som urstark. Den producerade rikligt med avancerade vapen för bruk i det ständigt pågående världskriget mot de andra socialistiska staterna. Och detta världskrig pågick decennium efter decennium. Så de socialistiska staterna i George Orwells roman var livskraftiga på sitt eget sjuka sätt.
På så vis var George Orwell orealistisk. Orwell var en mästare på att göra tydligt för läsaren vilket helvete det var att leva i en totalitär diktatur. Inget tvivel om den saken. Jag kunde aldrig bli frestad till att bli en socialist efter det att jag hade läst 1984. Men Orwell var ute och cyklade när han inbillade sig att en totalitär diktatur någonsin skulle kunna ”fungera”. Han förstod inte att förtrycket med nödvändighet motverkar och förstör den faktor som skapar välstånd och uppehåller livet.
Den faktorn är förnuftet.
Alla mänskliga värden har förnuftet som grund. Människor kan inte producera något, inte ens en futtig limpa bröd, utan förnuftet. Människor måste tänka för att arbeta och för att producera. En bonde måste t.ex. själv upptäcka eller av någon annan lära sig, när på året han ska så, hur han ska så, hur han ska plöja åkern, hur han ska hålla åkern fri från ogräs, när på året han ska skörda, hur han ska göra för att köra skördetröskan, hur han ska förvara skörden och skydda den mot regn o.s.v. o.s.v. Allt det kräver av bonden att han ska tänka.
Och förmågan att tänka, d.v.s. förnuftet, är en egenskap som tillhör individen. Det finns ju ingen kollektiv hjärna - och därför finns det inget kollektivt förnuft. Så för att något tänkande ska utföras måste individer tänka. Kollektivet kan inte tänka. Det är socialismens felaktiga grundtanke – idén att det finns någon sorts kollektivt medvetande som kan utföra tänkandet som en ekonomi fordrar. Det är p.g.a. att ett sådant kollektivt medvetande i själva verket inte finns som Sovjetunionen misslyckades och kollapsade.
George Orwell var själv socialist. Så han förstod sig nog inte på den här saken. Men det hedrar i alla fall Orwell att han var tillräckligt ärlig för att åtminstone göra upp med vanföreställningen att socialismen var human. När Orwell blev medveten om vilket helvete det var som Stalin hade skapat i Sovjetunionen - och som Hitler hade skapat i Tyskland - drog han slutsatser. Han stack inte huvudet i sanden, såsom så många andra socialister i västländerna till sin vanära har valt att göra. Och Orwell lade ner ett rejält arbete på att varna sina medmänniskor för socialismens inhumanitet. Det förtjänar Orwell beröm för.
Men han förtjänar också ett visst mått av klander för att han inte var tillräckligt skarpsinnig för att inse att den enda anledningen till att Stalins socialistiska Sovjetunionen överlevde var att den parasiterade på de halvkapitalistiska västländerna. Orwell kan kritiseras för att han inte förstod de ekonomiska och filosofiska sammanhangen bakom de konkreta existentiella fakta som han faktiskt förstod alltför väl, och som han skildrade på ett mästerligt sätt i sin roman 1984.
Orwell förtjänar också klander för att han inte insåg att kapitalismen faktiskt är moraliskt överlägsen socialismen. Var och en som har läst Djurfarmen vet att Orwell ansåg att kapitalisterna (d.v.s. människorna i Djurfarmen) och de socialistiska härskarna (d.v.s. svinen i Djurfarmen) var lika goda kålsupare. Orwell tyckte att inte endast de socialistiska makthavarna var som svin – socialist som han var tyckte han också att de ”själviska” kapitalisterna var som svin de också! Så Orwell klarade av galant att kritisera den realt existerande socialismen – men han klarade inte av att försvara friheten och rättvisan.
En sak till förtjänar Orwell beröm för. Han var en lysande stilist. Prosan i 1984 är formidabel. Orwell beskriver diktaturens förtryck så att läsaren känner den tätt inpå sig. Man nästan andas den tryckande, kvävande atmosfären i det totalitära samhället när man läser 1984. Jag känner inte till en enda lika övertygande skildring av det totalitära samhället som 1984. Inte ens Ayn Rands roman Vi de levande, som utspelade sig i 1920-talets Leningrand, förmedlar känslan av att leva utan frihet lika övertygande som 1984 gjorde.
Men Ayn Rand hade en mera realistisk syn på socialismen än Orwell hade. Ayn Rand insåg inte "bara" att socialismen var ett rent helvete. Hon förstod också att socialismen var en zombie - d.v.s. att den var en polisisk varelse som inte kunde gå upprätt utav sina egna krafter. Ayn Rands skildring av det socialistiska samhället i den korta romanen Lovsång är faktiskt mycket mera realistiskt än Orwells skildring av det socialistiska samhället i 1984. Lovsångs samhälle var visserligen inte lika helvetiskt som samhället i 1984. Men Ayn Rand visade på ett övertygande sätt att socialismens införande medför en återgång till en primitiv tillvaro - en återgång till det förindustriella samhället. Ayn Rand insåg att ett industrisamhälle inte kan bestå utan fria individer – eftersom endast fria individer förmår att tänka.
Min uppfattning är att George Orwell och Ayn Rand kompletterade varandra, när det gällde att skildra den socialistiska diktaturen (och alla socialistsamhällen blir ju till diktaturer förr eller senare). George Orwell förmedlade en känslomässig bild av socialismen. Han visade oss hur det känns att leva i en socialistisk diktatur. Medan Ayn Rand var i sitt äss när det gällde att blottlägga socialismen intellektuellt. Ayn Rand var en filosof, förutom att hon var en författarinna - så hon förmådde att blottlägga socialismens filosofiska och ekonomiska natur.
Orwells styrka var psykologin. Ayn Rands styrka var filosofin och ekonomin utöver psykologin (Ayn Rand var en ypperlig skildrare av människors psykologi också, måste jag tillägga.).
Saturday, June 19, 2010
Free immigration is not a threat
The racists and the labor unions are both wrong. Free immigration is not a threat to our full employment or to our real wages. And since it is immoral for the government to assume the right to decide where individuals are to be permitted to live and/or to work, every country should institute free immigration.
Let us examine the first of these issues, in order to see if free immigration would be "practical". There is an unlimited need for production. Men´s needs and tastes for goods and services are, in principle, infinite. When men get sufficient food, they soon want to buy more clothing. When they get enough clothing, they soon wish to have larger and better homes. And then they want refrigerators, cars, TVs, personal computers, cell phones, education, health care, household services and so forth. And if any individual perchance should feel that he had enough of “material things” - well, then he could always desire more leisure - that is to say, a shorter workday.
But while men´s needs are infinite, the employers´ ability to pay wages is not. At every given point in time the country´s employers have a certain, finite amount of money which they can use to pay wages. How many employees that money suffices to employ depends on how much each individual employee costs. If America´s employers have, for example, 10 trillion dollars that they can pay wages with during one year - and each employee demands to be paid 100.000 dollars per year, then the employers can employ a total of 100 million employees during that year. If the employees instead demand to be paid 110.000 dollars per year, the employers can only employ roughly 90 million employees. If the employees content themselves with, say, 75.000 dollars per year, then the employers can employ as many as 133 million of them. And so forth.
So if immigrants come to America and seek work there will always be enough jobs. All that is necessary is that the wages be adjusted to the market. If a great many immigrants come, then all that is necessary for full employment is that the wage-workers accept very large cuts in their wages, counted in dollars and cents.
But if the latter happens, does not that mean that the real wages and the living standards of the Americans will fall? No, if a lot of immigrants come to America, and they are permitted to work instead of being compelled to live on handouts, then production in America will increase correspondingly much. After all, if more people are working in the country, then more goods and services will be produced in the country. And if the production increases in the same proportion as the increase in the total population which the mass immigration brings about - then of course that which is produced will suffice to produce the same high living standard, per capita, that existed before the mass immigration began.
But - if the labor unions or minimum wage laws prevent the nominal wages from falling, then the real wages and the living standard will fall. Because then the immigrants will become unemployed, and then those Americans who still have jobs will fall victim to the burden of supporting an army of unemployed. And also, there will now not be more goods and services produced in the country than before, since the number of people working was not permitted to increase at the same time the number of people in the country who are to “share” that production pie had increased, due to the mass immigration.
That one only can "save" the real wages by means of lowering the wages in terms of dollars and cents may seem “weird” at first glance. But think. Say that initially 100 million persons are working in America. Then free immigration is instituted and 100 million poor persons, the children and the elderly not counted, immigrate to America from the Third World. Since twice as many persons now will want to work, the wages (reckoned in dollars and cents) will have to be cut in half - if everyone is to be able to get a job (assuming that the government does not inflate the money supply, that is to say, assuming that the government does not engage in welfare-destroying inflation). Then every American will get half as many dollars and cents to purchase things with. But at the same time the total production will be roughly doubled! So now there are twice as many people in the country who are working and producing things in the country. When the country´s businesses try to sell twice as many goods and services to the country´s inhabitants, but the quantity of money in the country has not increased - then the businesses must cut their prices in half in order for the money to suffice to buy all those goods and services. The increased supply forces down the prices.
But won´t the businesses go bankrupt then, when they cut their prices with 50%!? No, not at all. Remember that the businesses have cut the wages they pay with 50% also - so their profits will be roughly the same.
So the final result of the mass immigration, in this extreme concrete example, is that the number of citizens needing goods and services is doubled and that the total production is doubled also. So the mean living standard for the Americans will be roughly the same as before. Or to express it in a different way, each worker´s wage (counted in dollars and cents) has been cut in half. But prices have been cut in half also. So each worker can buy just as much as before - even though now there are twice as many workers in the country, thanks to the free immigration.
But if twice as many cars, TVs, shoes etc. are produced in the country as before - then how will the business firms be able to sell them all? That´s simple. Remember that now there are twice as many people in the country, thanks to the mass immigration - twice as many people who desire cars, TVs, shoes etc. And they can afford to buy these things also - since they have been permitted to work for half the wages that were extant in the country formerly, and prices have also been cut in half.
So isn´t the world a wonderful place - a place where everyone can profit, and no one needs to lose?
Just about all that is necessary to get a society in which everybody benefits each other instead of harming each other, is that freedom is instituted in the country. And in order to apply with full consistency, freedom must include free immigration and free wage formation. “The labor unions are standing in the way” as a famous Swedish labor unionist, I forget which one, expressed it.
Let us examine the first of these issues, in order to see if free immigration would be "practical". There is an unlimited need for production. Men´s needs and tastes for goods and services are, in principle, infinite. When men get sufficient food, they soon want to buy more clothing. When they get enough clothing, they soon wish to have larger and better homes. And then they want refrigerators, cars, TVs, personal computers, cell phones, education, health care, household services and so forth. And if any individual perchance should feel that he had enough of “material things” - well, then he could always desire more leisure - that is to say, a shorter workday.
But while men´s needs are infinite, the employers´ ability to pay wages is not. At every given point in time the country´s employers have a certain, finite amount of money which they can use to pay wages. How many employees that money suffices to employ depends on how much each individual employee costs. If America´s employers have, for example, 10 trillion dollars that they can pay wages with during one year - and each employee demands to be paid 100.000 dollars per year, then the employers can employ a total of 100 million employees during that year. If the employees instead demand to be paid 110.000 dollars per year, the employers can only employ roughly 90 million employees. If the employees content themselves with, say, 75.000 dollars per year, then the employers can employ as many as 133 million of them. And so forth.
So if immigrants come to America and seek work there will always be enough jobs. All that is necessary is that the wages be adjusted to the market. If a great many immigrants come, then all that is necessary for full employment is that the wage-workers accept very large cuts in their wages, counted in dollars and cents.
But if the latter happens, does not that mean that the real wages and the living standards of the Americans will fall? No, if a lot of immigrants come to America, and they are permitted to work instead of being compelled to live on handouts, then production in America will increase correspondingly much. After all, if more people are working in the country, then more goods and services will be produced in the country. And if the production increases in the same proportion as the increase in the total population which the mass immigration brings about - then of course that which is produced will suffice to produce the same high living standard, per capita, that existed before the mass immigration began.
But - if the labor unions or minimum wage laws prevent the nominal wages from falling, then the real wages and the living standard will fall. Because then the immigrants will become unemployed, and then those Americans who still have jobs will fall victim to the burden of supporting an army of unemployed. And also, there will now not be more goods and services produced in the country than before, since the number of people working was not permitted to increase at the same time the number of people in the country who are to “share” that production pie had increased, due to the mass immigration.
That one only can "save" the real wages by means of lowering the wages in terms of dollars and cents may seem “weird” at first glance. But think. Say that initially 100 million persons are working in America. Then free immigration is instituted and 100 million poor persons, the children and the elderly not counted, immigrate to America from the Third World. Since twice as many persons now will want to work, the wages (reckoned in dollars and cents) will have to be cut in half - if everyone is to be able to get a job (assuming that the government does not inflate the money supply, that is to say, assuming that the government does not engage in welfare-destroying inflation). Then every American will get half as many dollars and cents to purchase things with. But at the same time the total production will be roughly doubled! So now there are twice as many people in the country who are working and producing things in the country. When the country´s businesses try to sell twice as many goods and services to the country´s inhabitants, but the quantity of money in the country has not increased - then the businesses must cut their prices in half in order for the money to suffice to buy all those goods and services. The increased supply forces down the prices.
But won´t the businesses go bankrupt then, when they cut their prices with 50%!? No, not at all. Remember that the businesses have cut the wages they pay with 50% also - so their profits will be roughly the same.
So the final result of the mass immigration, in this extreme concrete example, is that the number of citizens needing goods and services is doubled and that the total production is doubled also. So the mean living standard for the Americans will be roughly the same as before. Or to express it in a different way, each worker´s wage (counted in dollars and cents) has been cut in half. But prices have been cut in half also. So each worker can buy just as much as before - even though now there are twice as many workers in the country, thanks to the free immigration.
But if twice as many cars, TVs, shoes etc. are produced in the country as before - then how will the business firms be able to sell them all? That´s simple. Remember that now there are twice as many people in the country, thanks to the mass immigration - twice as many people who desire cars, TVs, shoes etc. And they can afford to buy these things also - since they have been permitted to work for half the wages that were extant in the country formerly, and prices have also been cut in half.
So isn´t the world a wonderful place - a place where everyone can profit, and no one needs to lose?
Just about all that is necessary to get a society in which everybody benefits each other instead of harming each other, is that freedom is instituted in the country. And in order to apply with full consistency, freedom must include free immigration and free wage formation. “The labor unions are standing in the way” as a famous Swedish labor unionist, I forget which one, expressed it.
Ayn Rand - en författarinna för tänkare
Bedömare av vår kultur brukar säga att om man vill nå försäljningsframgångar som författare, och om man vill tjäna riktigt stora pengar - då måste man satsa på att skriva skräp. ”Den stora publiken klarar inte av att uppskatta kvalitetslitteratur” sägs det ofta. ”Intelligenta, tankeväckande romaner har ingen chans att bli framgångsrika massprodukter” sägs det.
Men den ryskfödda författarinnan Ayn Rand har gett oss ett motbevis till den tesen - att en intelligent roman inte kan bli en stor försäljningsframgång. År 1957 utgavs Atlas Shrugged - en tegelstensroman som Ayn Rand hade ägnat mer än tio år av sitt liv åt att skriva.
Atlas Shrugged möttes av ett kompakt motstånd från etablissemanget. Få av de tidningsrecensioner som skrevs om Atlas Shrugged var positiva - och åtskilliga av recensionerna sågade romanen jämns med fotknölarna. Time Magazine, t.ex., frågade – ”Is it a novel? Is it a nightmare? Is it Superman in the comic strip or the Nietzschean version? The reader can´t be sure.” Denna “recension” av Atlas Shrugged var typisk. Den förringade Atlas Shrugged och försökte blott och bart skämta bort romanen. Recensenterna försökte bara låtsas som om Ayn Rand inte hade sagt något viktigt i romanen. De hoppades nog att allmänheten sedan inte skulle bry sig att läsa romanen - och att den därför inte skulle upptäcka att de negativa recensionerna helt enkelt var en fräck bluff från deras (d.v.s. recensenternas) sida.
Men Atlas Shrugged blev ändå en enorm försäljningsframgång. Romanen såldes i ca. 100.000 exemplar redan under det första året efter publiceringen. Och ännu idag, nästan 60 år senare, säljer Atlas Shrugged uppemot 500.000 exemplar per år - enbart i USA. Atlas Shrugged har blivit en modern klassiker.
Jag anser själv att Atlas Shrugged är den bästa romanen som jag någonsin har last.
Vad är det då som är så bra med Atlas Shrugged?
Jo, romanen är både intellektuell och underhållande på en gång. Atlas Shrugged är något så unikt som en filosofisk detektivroman. De första fyra orden i Atlas Shrugged är – ”Who is John Galt?” Resten av romanen – som är på hela 1.084 sidor i pocketupplagan – är ägnad åt att besvara den, till synes enkla, frågan. Och frågan besvaras med råge. John Galt är romanens hjälte. John Galt visar sig vara mannen som förtjänade att leva på jorden – därför att han älskade den - och därför att han älskade sitt liv på den. Och Ayn Rand förklarar i sin roman just varför John Galt älskade sitt liv på denna jord som få andra män.
Det visar sig att John Galt har en hel egen filosofi. Som han presenterar i ett jättelångt, men ändå trollbindande, radiotal till hela världen som upptar hela 60 sidor av boken. Filosofin i radiotalet är förstås egentligen Ayn Rands egen filosofi – som hon kallade för objektivismen. Atlas Shrugged är hennes verktyg för att presentera denna filosofi för världen på ett dramatiskt sätt. Och Objektivismen har blivit en filosofi som idag studeras på allvar på allt flera av de stora universiteten världen runt.
Vad går denna filosofi ut på? Ja, i ett nötskal:
Verkligheten är vad den är, förnuftet är människans enda medel att fatta verkligheten, varje människa har en rätt att leva för sin egen skull och laissez-faire-kapitalismen är det ideala sociala systemet.
Denna radikala filosofi ifrågasätter således en del av de heligaste av alla heliga kor i den västerländska kulturen. Den angriper t.ex. både de kristnas och de socialistiskas morallära – altruismen. Atlas Shrugged har därför blivit mäkta impopulär. Det vänsterinriktade intellektuella etablissemanget hatar Atlas Shrugged gruvligt. Likaså de kristna och de konservativa.
Samtidigt som många av dess´ miljontals läsare fullständigt älskar romanen!
Ayn Rand bevisade med Atlas Shrugged att bra konst inte behöver vara olönsam konst. Och att populär konst inte behöver vara fördummande konst. Allmänheten är inte så dum i huvudet som somliga tror. Även ”vanliga” människor har en hjärna och klarar därför av att uppskatta en intelligent roman.
Atlas Shrugged finns numera i svensk översättning - försedd med titeln ”Och världen skälvde" (utgivet på Timbro förlag). Ayn Rands filosofi finns också på webben: www.aynrand.org .
Men den ryskfödda författarinnan Ayn Rand har gett oss ett motbevis till den tesen - att en intelligent roman inte kan bli en stor försäljningsframgång. År 1957 utgavs Atlas Shrugged - en tegelstensroman som Ayn Rand hade ägnat mer än tio år av sitt liv åt att skriva.
Atlas Shrugged möttes av ett kompakt motstånd från etablissemanget. Få av de tidningsrecensioner som skrevs om Atlas Shrugged var positiva - och åtskilliga av recensionerna sågade romanen jämns med fotknölarna. Time Magazine, t.ex., frågade – ”Is it a novel? Is it a nightmare? Is it Superman in the comic strip or the Nietzschean version? The reader can´t be sure.” Denna “recension” av Atlas Shrugged var typisk. Den förringade Atlas Shrugged och försökte blott och bart skämta bort romanen. Recensenterna försökte bara låtsas som om Ayn Rand inte hade sagt något viktigt i romanen. De hoppades nog att allmänheten sedan inte skulle bry sig att läsa romanen - och att den därför inte skulle upptäcka att de negativa recensionerna helt enkelt var en fräck bluff från deras (d.v.s. recensenternas) sida.
Men Atlas Shrugged blev ändå en enorm försäljningsframgång. Romanen såldes i ca. 100.000 exemplar redan under det första året efter publiceringen. Och ännu idag, nästan 60 år senare, säljer Atlas Shrugged uppemot 500.000 exemplar per år - enbart i USA. Atlas Shrugged har blivit en modern klassiker.
Jag anser själv att Atlas Shrugged är den bästa romanen som jag någonsin har last.
Vad är det då som är så bra med Atlas Shrugged?
Jo, romanen är både intellektuell och underhållande på en gång. Atlas Shrugged är något så unikt som en filosofisk detektivroman. De första fyra orden i Atlas Shrugged är – ”Who is John Galt?” Resten av romanen – som är på hela 1.084 sidor i pocketupplagan – är ägnad åt att besvara den, till synes enkla, frågan. Och frågan besvaras med råge. John Galt är romanens hjälte. John Galt visar sig vara mannen som förtjänade att leva på jorden – därför att han älskade den - och därför att han älskade sitt liv på den. Och Ayn Rand förklarar i sin roman just varför John Galt älskade sitt liv på denna jord som få andra män.
Det visar sig att John Galt har en hel egen filosofi. Som han presenterar i ett jättelångt, men ändå trollbindande, radiotal till hela världen som upptar hela 60 sidor av boken. Filosofin i radiotalet är förstås egentligen Ayn Rands egen filosofi – som hon kallade för objektivismen. Atlas Shrugged är hennes verktyg för att presentera denna filosofi för världen på ett dramatiskt sätt. Och Objektivismen har blivit en filosofi som idag studeras på allvar på allt flera av de stora universiteten världen runt.
Vad går denna filosofi ut på? Ja, i ett nötskal:
Verkligheten är vad den är, förnuftet är människans enda medel att fatta verkligheten, varje människa har en rätt att leva för sin egen skull och laissez-faire-kapitalismen är det ideala sociala systemet.
Denna radikala filosofi ifrågasätter således en del av de heligaste av alla heliga kor i den västerländska kulturen. Den angriper t.ex. både de kristnas och de socialistiskas morallära – altruismen. Atlas Shrugged har därför blivit mäkta impopulär. Det vänsterinriktade intellektuella etablissemanget hatar Atlas Shrugged gruvligt. Likaså de kristna och de konservativa.
Samtidigt som många av dess´ miljontals läsare fullständigt älskar romanen!
Ayn Rand bevisade med Atlas Shrugged att bra konst inte behöver vara olönsam konst. Och att populär konst inte behöver vara fördummande konst. Allmänheten är inte så dum i huvudet som somliga tror. Även ”vanliga” människor har en hjärna och klarar därför av att uppskatta en intelligent roman.
Atlas Shrugged finns numera i svensk översättning - försedd med titeln ”Och världen skälvde" (utgivet på Timbro förlag). Ayn Rands filosofi finns också på webben: www.aynrand.org .
Thursday, June 17, 2010
Den egensinnige Victor Hugo
Den stora fransmannen Victor Hugo var onekligen en ovanlig författare. Hans romaner var fulla av tvära kontraster.
Romanerna präglades till exempel av en tvär kontrast mellan realism och romantisering.
Hans romaner hade ett stort inslag av verklighetsförankring och realism. Les Miserables (1862), t.ex., skildrade villkoren för de fattiga franska massorna under Hugos egen samtid. Ringaren av Notre Dame (1831) var skriven på ett sådant sätt att man kände att man var där i Medeltidens Paris.
Men samtidigt som Hugos romaner hade drag av realism hade de också drag av romantisering. Man skulle aldrig vänta sig att träffa på en sådan karaktär som t.ex. Jean Valjean eller Quasimodo i verkliga livet. De var nämligen så fanatiskt lojala mot sina värden. Jean Valjean ägnade nästintill hela sitt liv efter frigivningen från fängelset åt att kämpa för de fattiga - och han dog hellre än att svika sina ideal. Quasimodo älskade Esmerelda med en sådan iver att det i det makabra slutet på romanen avslöjas att han omfamnade Esmereldas ruttnande lik i kryptan, eftersom han inte fick henne medan hon var i livet.
Hugos romaner präglades också av en tvär kontrast mellan pessimism och optimism. Hugo hade en väldigt optimistisk syn på människornas förmåga till att eftersträva ädla värden. Men samtidigt var han väldigt pessimistisk om deras möjligheter att uppnå sina värden. Jean Valjean kämpade för frihet med stort hjältemod - men han dog utan att lyckas. Quasimodo avgudade Esmerelda - men han fick nöja sig med att bara få omfamna hennes lik efter det att hon hade avrättats.
Vad berodde kontrasterna i Hugos romaner på? Jag tror att de berodde på att Hugo trodde på inslag av flera väldigt skilda och motsägande filosofier.
Till en del var Hugo influerad av kristendomen. Hans morallära var den kristna – att man skall vara osjälvisk och självuppoffrande. Jean Valjean vigde sitt liv för de fattigas skull, t.ex. Och Quasimodo gjorde allt han kunde för att rädda sin älskade Esmerelda, trots att han knappast kunde vänta sig att hon skulle besvara hans kärlek. Att Hugo var influerad av kristendomen innebar att han var influerad av Platon, som var den filosof som till stor del inspirerade kristendomens världsfrånvändhet.
Men Hugo var också influerad av upplysningstidens förnuftsfilosofi. Han tyckte att det väsentliga var livet i denna verklighet, inte en lycka som sades vänta människan i ett Guds rike bortom graven. Jean Valjean kämpade för att de fattiga skulle få det bra i detta liv- jordelivet. Och Quasimodo längtade intensivt efter att få uppleva Esmereldas kärlek medan de båda fortfarande levde. Att Huga var influerad av upplysningen innebar förstås att han var influerad av Aristoteles, filosofen som låg bakom förnuftets dominans i den moderna västvärlden.
Dessutom var Hugo influerad av den moderna egalitarianismen. Han brann för de fattiga – både i Ringaren av Notre Dame och i Les Miserables. På så vis var han en föregångare till de moderna socialisterna. Detta innebar att Hugo var influerad av den tyska filosofen Immanuel Kant.
Det var nämligen Kants inflytande som låg bakom uppsvinget för de moderna, socialistiska ideologierna. Kant förespråkade idén att den verklighet som vi tror oss leva i är en konstgjord värld som är skapad av strukturer i människans förnuft. Kant grundade idén att verkligheten är en kollektiv konstruktion. Därmed var Kant den moderna kollektivismens anfader.
Hur yttrade sig då dessa tre skilda filosofers strömningar i Hugos författarskap?
Platon, via kristendomen, gav upphov till Hugos etiska föreställningar. Hugo anammade kristendomens moral – att man skall älska sin nästa och att man mäste tjäna hennes intressen. Jean Valjean vigde sitt liv åt de fattiga. Quasimodo vigde sitt liv åt Esmerelda.
Aristoteles, via upplysningen, gav upphov till Hugos metafysiska och kunskapsteoretiska föreställningar. Hugo satte värde på livet på denna jord, och han ansåg att sådana yttringar av förnuftet som vetenskap och teknologi var goda saker. Jean Valjean gjorde t.ex. en uppfinning som utvecklade produktionen och förbättrade livet för Frankrikes arbetare. Och Hugo presenterade Esmereldas kroppslig kärlekstörst på ett sympatiskt sätt i Ringaren av Notre Dame.
Kant, slutligen, gav indirekt upphov till Hugos politiska föreställningar. Hugo lutade åt den moderna egalitarianismen och kollektivismen. Han ansåg att den förhållandevis liberala och kapitalistiska samhällsordning som rådde i Europa på 1800-talet var orättvis. Hans politiska sympatier verkade ligga hos vänstern. Hela romanen Les Miserables var ju i stor utsträckning en plädering för modern ”social rättvisa”.
Eftersom Aristoteles hade inflytande på Hugo, ville Hugo egentligen att hans hjältar skulle uppleva framgång och lycka i denna värld. Men eftersom hans moral och politik, d.v.s. hans värdes-bestämmande filosofi, var Platonsk respektive Kantiansk, trodde han i slutändan inte att det var möjligt att uppnå framgång och lycka på denna jord. Så Hugo var kluven.
Vilka slutsatser kan vi dra av dessa mina uppfattningar om Hugo som jag redogör för ovan? Vi kan dra slutsatsen att i 1800-talets Europa bröts olika filosofiska tendenser mot varandra.
Aristoteles hade ett stort inflytande. Vetenskapsmännen och de stora industrialisterna fokuserade ju på att behärska denna verklighet, och de använde ju sig av hans förnuftslära när de utförde sina stora bedrifter under seklet. 1800-talets inslag av politisk liberalism hade också sitt ursprung i Aristoteles´ inflytande, det inflytande Aristoteles fick under den föregående upplysningstiden.
Kristendomen, och därmed Platon, var en stark faktor i kulturen också. Det berodde på traditionens makt. De flesta 1800-tals européer var inte villiga att ta steget till att bli ateister och att förkasta den kristna moralen.
Kant hade slutligen ett växande inflytande under 1800-talet. Den romantiska trenden i kulturen, med dess förringande av förnuftet, var en yttring av hans inflytande. Det var nämligen Kant som hade påbörjat misskrediteringen av förnuftet i den moderna världen. Kant låg också bakom den framväxande socialismen eftersom Kant var den moderna kollektivismens anfader.
Hugo hade tydligen snappat upp olika bitar av såväl Platonismen, Aristotelismen som Kantianismen från 1800-talets kulturkittel. Han var tydligen inte tillräckligt mycket av en filosofisk tänkare för att räta ut motsägelserna mellan dessa olika filosofiska riktningar. I det var han som människor är som mest. De flesta människor är inte självständiga tänkare fullt ut när det gäller något så ”abstrakt” som filosofi. De bara plockar åt sig de filosofiska idéer som råkar flyta omkring dem i kulturen de lever i – vilka dessa idéer än är.
Men Victor Hugo var ändå en av västvärldens största författare någonsin.
Romanerna präglades till exempel av en tvär kontrast mellan realism och romantisering.
Hans romaner hade ett stort inslag av verklighetsförankring och realism. Les Miserables (1862), t.ex., skildrade villkoren för de fattiga franska massorna under Hugos egen samtid. Ringaren av Notre Dame (1831) var skriven på ett sådant sätt att man kände att man var där i Medeltidens Paris.
Men samtidigt som Hugos romaner hade drag av realism hade de också drag av romantisering. Man skulle aldrig vänta sig att träffa på en sådan karaktär som t.ex. Jean Valjean eller Quasimodo i verkliga livet. De var nämligen så fanatiskt lojala mot sina värden. Jean Valjean ägnade nästintill hela sitt liv efter frigivningen från fängelset åt att kämpa för de fattiga - och han dog hellre än att svika sina ideal. Quasimodo älskade Esmerelda med en sådan iver att det i det makabra slutet på romanen avslöjas att han omfamnade Esmereldas ruttnande lik i kryptan, eftersom han inte fick henne medan hon var i livet.
Hugos romaner präglades också av en tvär kontrast mellan pessimism och optimism. Hugo hade en väldigt optimistisk syn på människornas förmåga till att eftersträva ädla värden. Men samtidigt var han väldigt pessimistisk om deras möjligheter att uppnå sina värden. Jean Valjean kämpade för frihet med stort hjältemod - men han dog utan att lyckas. Quasimodo avgudade Esmerelda - men han fick nöja sig med att bara få omfamna hennes lik efter det att hon hade avrättats.
Vad berodde kontrasterna i Hugos romaner på? Jag tror att de berodde på att Hugo trodde på inslag av flera väldigt skilda och motsägande filosofier.
Till en del var Hugo influerad av kristendomen. Hans morallära var den kristna – att man skall vara osjälvisk och självuppoffrande. Jean Valjean vigde sitt liv för de fattigas skull, t.ex. Och Quasimodo gjorde allt han kunde för att rädda sin älskade Esmerelda, trots att han knappast kunde vänta sig att hon skulle besvara hans kärlek. Att Hugo var influerad av kristendomen innebar att han var influerad av Platon, som var den filosof som till stor del inspirerade kristendomens världsfrånvändhet.
Men Hugo var också influerad av upplysningstidens förnuftsfilosofi. Han tyckte att det väsentliga var livet i denna verklighet, inte en lycka som sades vänta människan i ett Guds rike bortom graven. Jean Valjean kämpade för att de fattiga skulle få det bra i detta liv- jordelivet. Och Quasimodo längtade intensivt efter att få uppleva Esmereldas kärlek medan de båda fortfarande levde. Att Huga var influerad av upplysningen innebar förstås att han var influerad av Aristoteles, filosofen som låg bakom förnuftets dominans i den moderna västvärlden.
Dessutom var Hugo influerad av den moderna egalitarianismen. Han brann för de fattiga – både i Ringaren av Notre Dame och i Les Miserables. På så vis var han en föregångare till de moderna socialisterna. Detta innebar att Hugo var influerad av den tyska filosofen Immanuel Kant.
Det var nämligen Kants inflytande som låg bakom uppsvinget för de moderna, socialistiska ideologierna. Kant förespråkade idén att den verklighet som vi tror oss leva i är en konstgjord värld som är skapad av strukturer i människans förnuft. Kant grundade idén att verkligheten är en kollektiv konstruktion. Därmed var Kant den moderna kollektivismens anfader.
Hur yttrade sig då dessa tre skilda filosofers strömningar i Hugos författarskap?
Platon, via kristendomen, gav upphov till Hugos etiska föreställningar. Hugo anammade kristendomens moral – att man skall älska sin nästa och att man mäste tjäna hennes intressen. Jean Valjean vigde sitt liv åt de fattiga. Quasimodo vigde sitt liv åt Esmerelda.
Aristoteles, via upplysningen, gav upphov till Hugos metafysiska och kunskapsteoretiska föreställningar. Hugo satte värde på livet på denna jord, och han ansåg att sådana yttringar av förnuftet som vetenskap och teknologi var goda saker. Jean Valjean gjorde t.ex. en uppfinning som utvecklade produktionen och förbättrade livet för Frankrikes arbetare. Och Hugo presenterade Esmereldas kroppslig kärlekstörst på ett sympatiskt sätt i Ringaren av Notre Dame.
Kant, slutligen, gav indirekt upphov till Hugos politiska föreställningar. Hugo lutade åt den moderna egalitarianismen och kollektivismen. Han ansåg att den förhållandevis liberala och kapitalistiska samhällsordning som rådde i Europa på 1800-talet var orättvis. Hans politiska sympatier verkade ligga hos vänstern. Hela romanen Les Miserables var ju i stor utsträckning en plädering för modern ”social rättvisa”.
Eftersom Aristoteles hade inflytande på Hugo, ville Hugo egentligen att hans hjältar skulle uppleva framgång och lycka i denna värld. Men eftersom hans moral och politik, d.v.s. hans värdes-bestämmande filosofi, var Platonsk respektive Kantiansk, trodde han i slutändan inte att det var möjligt att uppnå framgång och lycka på denna jord. Så Hugo var kluven.
Vilka slutsatser kan vi dra av dessa mina uppfattningar om Hugo som jag redogör för ovan? Vi kan dra slutsatsen att i 1800-talets Europa bröts olika filosofiska tendenser mot varandra.
Aristoteles hade ett stort inflytande. Vetenskapsmännen och de stora industrialisterna fokuserade ju på att behärska denna verklighet, och de använde ju sig av hans förnuftslära när de utförde sina stora bedrifter under seklet. 1800-talets inslag av politisk liberalism hade också sitt ursprung i Aristoteles´ inflytande, det inflytande Aristoteles fick under den föregående upplysningstiden.
Kristendomen, och därmed Platon, var en stark faktor i kulturen också. Det berodde på traditionens makt. De flesta 1800-tals européer var inte villiga att ta steget till att bli ateister och att förkasta den kristna moralen.
Kant hade slutligen ett växande inflytande under 1800-talet. Den romantiska trenden i kulturen, med dess förringande av förnuftet, var en yttring av hans inflytande. Det var nämligen Kant som hade påbörjat misskrediteringen av förnuftet i den moderna världen. Kant låg också bakom den framväxande socialismen eftersom Kant var den moderna kollektivismens anfader.
Hugo hade tydligen snappat upp olika bitar av såväl Platonismen, Aristotelismen som Kantianismen från 1800-talets kulturkittel. Han var tydligen inte tillräckligt mycket av en filosofisk tänkare för att räta ut motsägelserna mellan dessa olika filosofiska riktningar. I det var han som människor är som mest. De flesta människor är inte självständiga tänkare fullt ut när det gäller något så ”abstrakt” som filosofi. De bara plockar åt sig de filosofiska idéer som råkar flyta omkring dem i kulturen de lever i – vilka dessa idéer än är.
Men Victor Hugo var ändå en av västvärldens största författare någonsin.
Wednesday, June 16, 2010
Vad är motsatsen till en altruist?
De flesta människor vet på ett ungefär vad en altruist är. Hon är en människa som är osjälvisk. Hon offrar sig för andra. Hon sätter andra människors väl och ve framför sin egen. Men vad är då motsatsen till en altruist? En sådan förtryckare eller rövare som Adolf Hitler eller Al Capone? Jag vill göra gällande att den är i stället en sådan producent eller nyttig intellektuell som Thomas Edison eller Isaac Newton. En riktig egoist överlever inte genom att röva, utan genom att skapa och producera.
Till att börja med – en altruist är en människa som offrar sina egna intressen för andras skull. Några exempel på någorlunda konsekventa altruister var Albert Schweitzer och Moder Theresa. Det ligger då nära till hands att tro att motsatsen till en altruist skulle vara ett sådant monster som offrar andras intressen för sin egen skull – som t.ex. Adolf Hitler och Al Capone. Men – ett sådant moraliskt monster delar altruisternas uppfattning att en del människors intressen måste offras. Hitler och Capone var endast oense med Schweitzer och Theresa om vems intressen skulle offras åt vem. Theresa och Schweitzer offrade sig själva åt andra – Hitler och Capone offrade andra åt sig själv. Alla fyra praktiserade en kannibalernas moral.
Vore det inte mera radikalt att förkasta hela idén att livet fordrar att en del människors intressen skall offras för andras skull? Vore det inte mera radikalt att förkasta idén att människor måste leva, bildligt talat, som kannibaler på varandra? Vore det inte mera radikalt att anamma idén att alla människor kan byta värde mot värde med varandra - i stället för att somliga måste göra uppoffringar åt andra? Vore inte sund kärlek ett mera radikalt alternativ till den altruistiska masochismen än den pseudo-"egoistiska" sadismen?
Motsatsen till en altruist är väl en äkta egoist - inte en falsk "egoist" som Capone eller Hitler?
Och vad är egentligen en äkta egoist?
Svar: Någon som faktiskt gör det som ligger i hennes intresse!
Vore det inte rimligt att säga att Edison och Newton tjänade sina egna intressen mycket bättre än vad Hitler och Capone gjorde? Edison och Newton nådde ju ära och personlig lycka under sina liv. Hitler däremot slutade sitt liv med ett förkrossande militärt nederlag och en fullständig ödeläggelse för Tyskland - och med ett förnedrande självmord för sig själv. Och Capone slutade sitt liv genom att dö av syfilis medan han befann sig bakom galler. En produktiv människa däremot uppnår oftast lycka i sitt liv. Det gjorde inte Hitler och Capone - och det gör aldrig brottslingar eller diktatorer i största allmänhet.
Motsatsen till altruismen är således inte det beteendemönster som vi kan kalla för ”rovaktighet” - d.v.s. policyn att offra andra människor åt sig själv. Motsatsen till masochismen är inte sadismen.
Motsatsen till altruismen är att leva utan uppoffringar till andra eller från andra – att leva utan uppoffringar överhuvudtaget. För att uttrycka det på ett bildligt sätt – motsatsen till masochismen är inte sadismen - utan är i stället en sund, ömsesidig kärlek. En relation där de älskande byter ett värde mot ett annat värde - sin egen kärlek mot sin partners kärlek.
En äkta egoist vill inte vara ett offer - men vill heller inte skaffa sig offer. Hon förkastar således idén att det är nödvändigt att det skall finnas några offer överhuvudtaget.
Egoisten är den civiliserade människan, inte den brutala grottmänniskan. Anständiga människor är egoister.
Och Adolf Hitler var förresten ingalunda någon egoist. Läs min essä "Hitler var en altruist" här på min blogg. Du hittar den vid December 22, 2008 (längst ner i listan över essäer i spalten till höger - klicka på "2008").
Till att börja med – en altruist är en människa som offrar sina egna intressen för andras skull. Några exempel på någorlunda konsekventa altruister var Albert Schweitzer och Moder Theresa. Det ligger då nära till hands att tro att motsatsen till en altruist skulle vara ett sådant monster som offrar andras intressen för sin egen skull – som t.ex. Adolf Hitler och Al Capone. Men – ett sådant moraliskt monster delar altruisternas uppfattning att en del människors intressen måste offras. Hitler och Capone var endast oense med Schweitzer och Theresa om vems intressen skulle offras åt vem. Theresa och Schweitzer offrade sig själva åt andra – Hitler och Capone offrade andra åt sig själv. Alla fyra praktiserade en kannibalernas moral.
Vore det inte mera radikalt att förkasta hela idén att livet fordrar att en del människors intressen skall offras för andras skull? Vore det inte mera radikalt att förkasta idén att människor måste leva, bildligt talat, som kannibaler på varandra? Vore det inte mera radikalt att anamma idén att alla människor kan byta värde mot värde med varandra - i stället för att somliga måste göra uppoffringar åt andra? Vore inte sund kärlek ett mera radikalt alternativ till den altruistiska masochismen än den pseudo-"egoistiska" sadismen?
Motsatsen till en altruist är väl en äkta egoist - inte en falsk "egoist" som Capone eller Hitler?
Och vad är egentligen en äkta egoist?
Svar: Någon som faktiskt gör det som ligger i hennes intresse!
Vore det inte rimligt att säga att Edison och Newton tjänade sina egna intressen mycket bättre än vad Hitler och Capone gjorde? Edison och Newton nådde ju ära och personlig lycka under sina liv. Hitler däremot slutade sitt liv med ett förkrossande militärt nederlag och en fullständig ödeläggelse för Tyskland - och med ett förnedrande självmord för sig själv. Och Capone slutade sitt liv genom att dö av syfilis medan han befann sig bakom galler. En produktiv människa däremot uppnår oftast lycka i sitt liv. Det gjorde inte Hitler och Capone - och det gör aldrig brottslingar eller diktatorer i största allmänhet.
Motsatsen till altruismen är således inte det beteendemönster som vi kan kalla för ”rovaktighet” - d.v.s. policyn att offra andra människor åt sig själv. Motsatsen till masochismen är inte sadismen.
Motsatsen till altruismen är att leva utan uppoffringar till andra eller från andra – att leva utan uppoffringar överhuvudtaget. För att uttrycka det på ett bildligt sätt – motsatsen till masochismen är inte sadismen - utan är i stället en sund, ömsesidig kärlek. En relation där de älskande byter ett värde mot ett annat värde - sin egen kärlek mot sin partners kärlek.
En äkta egoist vill inte vara ett offer - men vill heller inte skaffa sig offer. Hon förkastar således idén att det är nödvändigt att det skall finnas några offer överhuvudtaget.
Egoisten är den civiliserade människan, inte den brutala grottmänniskan. Anständiga människor är egoister.
Och Adolf Hitler var förresten ingalunda någon egoist. Läs min essä "Hitler var en altruist" här på min blogg. Du hittar den vid December 22, 2008 (längst ner i listan över essäer i spalten till höger - klicka på "2008").
Saturday, June 12, 2010
Lundin Petroleum görs till en syndabock för socialismen
Flera debattartiklar har nyligen publicerats här på Newsmill [Jag skrev denna essä ursprunligen åt Newsmill på hösten av år 2010, då Lundin Petroleum var i hetluften i svenska massmedier p.g.a. oljeaffärer i Sudan] som går hårt åt Lundin Petroleum för dess´ påstådda roll i inbördeskriget och i förtrycket i Sudan. Men Lundin Petroleum görs blott och bart till syndabock! Lundin Petroleum är ju ett privat företag - och vänster-människor älskar bara att göra privatföretag till syndabockar för det elände som i själva verket orsakas av socialismen.
På vilket sätt är socialismen orsaken till eländet i Sudan? Kom ihåg att socialismen betyder, väsentligen, kollektivism i ekonomiska frågor. Sudans regering, och även majoriteten av Sudans folk, hyser den socialistiska idén att naturtillgångarna i landet tillhör kollektivet. De resonerar att bara för att oljefälten och andra naturtillgångar råkar ligga på Sudans territorium, så är dessa oljefält och naturtillgångar det sudanesiska folkets egendom. Men det där är ju en socialistisk idé! Idén att ”folket” äger saker.
Denna idé, att naturtillgångarna tillhör folket, alternativt nationen (vilket när allt kommer omkring är precis samma sak), leder logiskt till inbördeskrig. Det blir inbördeskrig p.g.a. att staten anser sig ha en rätt att beskatta utvinningen av naturtillgångarna, närhelst dessa betraktas som folkets eller nationens kollektiva egendom. När staten börjar få rikligt med skatteintäkter från naturtillgångarna, uppstår incitament för tjuvar och banditer att försöka ta över makten över staten för att komma åt dessa skatteintäkter. Ju mera staten håvar in från naturtillgångarna desto större tendenser för tjuvar och banditer att försöka kuppa till sig den politiska makten.
Detta ser vi i Sudan. Medlemmarna av den nationella regeringen i Sudan vill till varje pris behålla makten, därför att makten ger dem tillgång till enorma mängder pengar från oljeutvinningen i landet. Och många människor i den södra delen av Sudan vill gärna bryta sig ur den Sudanesiska statsbildningen, för att slippa ”dela med sig” av oljeintäkterna med den norra delen av landet. Det uppstår ett slagsmål, en huggsexa där olika tjuvar och banditer och maktmänniskor slår ihjäl varandra för att komma åt oljepengarna (som rätteligen tillhör andra, nämligen de privata oljebolagen som ju gör oljan till ett ekonomsikt värde).
Oljan har blivit till ett gissel för Sudan istället för att vara en tillgång - allt p.g.a. den socialistiska idén att oljan tillhör folket.
Lösningen på detta problem är att helt och hållet privatisera den sudanesiska oljeutvinningsverksamheten. Avskaffa all beskattning av oljebolagen – som t.ex. Lundin Petroleum. Om Lundin Petroleum slapp betala pengar till parasiterna i den sudanesiska staten, skulle dessa parasiter förlora incitamentet till att bedriva inbördeskrig i Sudan. Utan den där frestande grindslanten skulle det knappast uppstå något slagsmål, s.a.s. Om det är tillfället som gör tjuven och inbördeskriget, då kan man ju bli av med tjuveriet och inbördeskriget genom att avlägsna tillfället. Ta bort orsaken så blir man också av med den oönskade verkan.
Lundin Petroleum och världens övriga privata oljebolag har i många decennier utsatts för utsugning av de stater där oljefälten ligger. Staterna har inte bidragit till oljeindustrins skapande. Det är de privata oljebolagen som har prospekterat efter oljan, borrat oljebrunnarna, byggt ut oljeledningarna och utskeppningshamnarna, byggt oljeraffinaderierna o.s.v. Världens oljestater har bara profiterat på oljeindustrin på parasiters vis i kraft av sin makt att beskatta oljeindustrin.
Kom ihåg att ett oljefält i sig inte är ett ekonomiskt värde. Fältet blir till ett värde först när driftiga privata oljebolag hittar oljan, bygger ut oljefältet och börjar utvinna oljan. Oljan låg i marken i Sudan och i Saudiarabien och i Kuwait o.s.v. i många årtusenden utan att skänka någon välfärd åt människorna som strövade omkring på marken ovanför. Det var oljebolagens förtjänst allena att oljan blev till ett ekonomiskt värde. Därför vore det bara rättvist om vinsterna från oljeutvinningen tillföll oljebolagen och ingen annan (oljebolagens anställda skall förstås alltid få sina marknadsmässiga löner).
Tro inte att oljebolagens vinster är lättvunna. Det är inte alls lätt som en plätt att hitta och utvinna olja. Det krävs enormt avancerade kunskaper i geologi, borrteknik, kemi, logistik m.m. för att hitta, producera och transportera olja på ett lönsamt sätt. Och det går idag åt investeringar på mångmiljardbelopp för att hitta och bygga ut även ett relativt beskedligt oljefält. Oljebolagen förtjänar verkligen stora vinster!
Om vi tillämpade principen om rättvisa i ekonomiska frågor - och därför lät vinsterna från oljeutvinningen tillfalla oljebolagen allena - då skulle vi slippa många onödiga inbördeskrig och mycket onödigt politiskt förtryck. Fråga dig själv - vilka möjligheter att upprätthålla förtrycket skulle sådana diktaturer som teokratin i Iran, det medeltida kungadömet i Sauriarabien, caudillon Madura i Venezuela o.s.v. besitta - oljepengarna förutan? Självfallet skulle diktatorerna inte ha råd att köpa vapnen och/eller rösterna de behövde för att behålla makten om de gick miste om de rikligt flödande oljepengarna.
Vi skulle alltså få mera fred och frihet i världen om vi började behandla världens privata olje- och gruvbolag rättvist, och lät dem behålla vinsterna från mineralutvinningen ograverade.
Varför kräver då så många vänster-människor att skatterna på de privata företagen skall höjas ytterligare - och varför skyller de inbördeskriget i Sudan på Lundin Petroleum? Därför att vänster-människorna är inte drivna av människokärlek. Sanningen är att de är drivna av avundsjuka, och de vill bara beröva de duktigaste människorna - enkannerligen de rika kapitalisterna och affärsmännen - sina välförtjänta vinster.
Fråga dig själv: Om de som nu skäller så högljutt på Lundin Petroleum verkligen ville hjälpa Sudans fattiga – varför är de då så tysta om de verkliga bovarna i dramat? De skändliga korrupta och maktträngtande härskarna i Sudan – och i Kina? De kinesiska oljebolagen, som huvudsakligen ägs av den kinesiska staten, producerar mycket mera olja i Sudan än vad Lundin Petroleum gör. Och den kinesiska staten förser Sudans regering med vapen i direkt utbyte mot rätten att borra efter olja i Sudan! Det är i stor utsträckning kinesiska vapen som idag används för att slakta människorna i Sudan. Om vänster-människorna vore äkta humanitärer, skulle de skapa ett himmelskt ramaskeri över Kinas stöd till regimen i Sudan. Men, Kina regeras ju fortfarande av kommunister - så vänster-människorna känner inget märkbart iver att fördöma Kinas oljebolag eller Kinas härskare.
Vi har sett att socialismen åstadkom mord i massiv skala i Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Kambodja, Etiopien, Burma o.s.v. Varför har då folk så himla svårt att förstå att det är socialismen, och inte de privata oljebolagen, som ligger bakom slaktandet i Sudan också?
Jag har förresten skrivit mera om oljeindustrins relation till det politiska förtrycket i världen här -
http://henrik-unne.blogspot.se/2009/01/altruismen-och-oljan.html
På vilket sätt är socialismen orsaken till eländet i Sudan? Kom ihåg att socialismen betyder, väsentligen, kollektivism i ekonomiska frågor. Sudans regering, och även majoriteten av Sudans folk, hyser den socialistiska idén att naturtillgångarna i landet tillhör kollektivet. De resonerar att bara för att oljefälten och andra naturtillgångar råkar ligga på Sudans territorium, så är dessa oljefält och naturtillgångar det sudanesiska folkets egendom. Men det där är ju en socialistisk idé! Idén att ”folket” äger saker.
Denna idé, att naturtillgångarna tillhör folket, alternativt nationen (vilket när allt kommer omkring är precis samma sak), leder logiskt till inbördeskrig. Det blir inbördeskrig p.g.a. att staten anser sig ha en rätt att beskatta utvinningen av naturtillgångarna, närhelst dessa betraktas som folkets eller nationens kollektiva egendom. När staten börjar få rikligt med skatteintäkter från naturtillgångarna, uppstår incitament för tjuvar och banditer att försöka ta över makten över staten för att komma åt dessa skatteintäkter. Ju mera staten håvar in från naturtillgångarna desto större tendenser för tjuvar och banditer att försöka kuppa till sig den politiska makten.
Detta ser vi i Sudan. Medlemmarna av den nationella regeringen i Sudan vill till varje pris behålla makten, därför att makten ger dem tillgång till enorma mängder pengar från oljeutvinningen i landet. Och många människor i den södra delen av Sudan vill gärna bryta sig ur den Sudanesiska statsbildningen, för att slippa ”dela med sig” av oljeintäkterna med den norra delen av landet. Det uppstår ett slagsmål, en huggsexa där olika tjuvar och banditer och maktmänniskor slår ihjäl varandra för att komma åt oljepengarna (som rätteligen tillhör andra, nämligen de privata oljebolagen som ju gör oljan till ett ekonomsikt värde).
Oljan har blivit till ett gissel för Sudan istället för att vara en tillgång - allt p.g.a. den socialistiska idén att oljan tillhör folket.
Lösningen på detta problem är att helt och hållet privatisera den sudanesiska oljeutvinningsverksamheten. Avskaffa all beskattning av oljebolagen – som t.ex. Lundin Petroleum. Om Lundin Petroleum slapp betala pengar till parasiterna i den sudanesiska staten, skulle dessa parasiter förlora incitamentet till att bedriva inbördeskrig i Sudan. Utan den där frestande grindslanten skulle det knappast uppstå något slagsmål, s.a.s. Om det är tillfället som gör tjuven och inbördeskriget, då kan man ju bli av med tjuveriet och inbördeskriget genom att avlägsna tillfället. Ta bort orsaken så blir man också av med den oönskade verkan.
Lundin Petroleum och världens övriga privata oljebolag har i många decennier utsatts för utsugning av de stater där oljefälten ligger. Staterna har inte bidragit till oljeindustrins skapande. Det är de privata oljebolagen som har prospekterat efter oljan, borrat oljebrunnarna, byggt ut oljeledningarna och utskeppningshamnarna, byggt oljeraffinaderierna o.s.v. Världens oljestater har bara profiterat på oljeindustrin på parasiters vis i kraft av sin makt att beskatta oljeindustrin.
Kom ihåg att ett oljefält i sig inte är ett ekonomiskt värde. Fältet blir till ett värde först när driftiga privata oljebolag hittar oljan, bygger ut oljefältet och börjar utvinna oljan. Oljan låg i marken i Sudan och i Saudiarabien och i Kuwait o.s.v. i många årtusenden utan att skänka någon välfärd åt människorna som strövade omkring på marken ovanför. Det var oljebolagens förtjänst allena att oljan blev till ett ekonomiskt värde. Därför vore det bara rättvist om vinsterna från oljeutvinningen tillföll oljebolagen och ingen annan (oljebolagens anställda skall förstås alltid få sina marknadsmässiga löner).
Tro inte att oljebolagens vinster är lättvunna. Det är inte alls lätt som en plätt att hitta och utvinna olja. Det krävs enormt avancerade kunskaper i geologi, borrteknik, kemi, logistik m.m. för att hitta, producera och transportera olja på ett lönsamt sätt. Och det går idag åt investeringar på mångmiljardbelopp för att hitta och bygga ut även ett relativt beskedligt oljefält. Oljebolagen förtjänar verkligen stora vinster!
Om vi tillämpade principen om rättvisa i ekonomiska frågor - och därför lät vinsterna från oljeutvinningen tillfalla oljebolagen allena - då skulle vi slippa många onödiga inbördeskrig och mycket onödigt politiskt förtryck. Fråga dig själv - vilka möjligheter att upprätthålla förtrycket skulle sådana diktaturer som teokratin i Iran, det medeltida kungadömet i Sauriarabien, caudillon Madura i Venezuela o.s.v. besitta - oljepengarna förutan? Självfallet skulle diktatorerna inte ha råd att köpa vapnen och/eller rösterna de behövde för att behålla makten om de gick miste om de rikligt flödande oljepengarna.
Vi skulle alltså få mera fred och frihet i världen om vi började behandla världens privata olje- och gruvbolag rättvist, och lät dem behålla vinsterna från mineralutvinningen ograverade.
Varför kräver då så många vänster-människor att skatterna på de privata företagen skall höjas ytterligare - och varför skyller de inbördeskriget i Sudan på Lundin Petroleum? Därför att vänster-människorna är inte drivna av människokärlek. Sanningen är att de är drivna av avundsjuka, och de vill bara beröva de duktigaste människorna - enkannerligen de rika kapitalisterna och affärsmännen - sina välförtjänta vinster.
Fråga dig själv: Om de som nu skäller så högljutt på Lundin Petroleum verkligen ville hjälpa Sudans fattiga – varför är de då så tysta om de verkliga bovarna i dramat? De skändliga korrupta och maktträngtande härskarna i Sudan – och i Kina? De kinesiska oljebolagen, som huvudsakligen ägs av den kinesiska staten, producerar mycket mera olja i Sudan än vad Lundin Petroleum gör. Och den kinesiska staten förser Sudans regering med vapen i direkt utbyte mot rätten att borra efter olja i Sudan! Det är i stor utsträckning kinesiska vapen som idag används för att slakta människorna i Sudan. Om vänster-människorna vore äkta humanitärer, skulle de skapa ett himmelskt ramaskeri över Kinas stöd till regimen i Sudan. Men, Kina regeras ju fortfarande av kommunister - så vänster-människorna känner inget märkbart iver att fördöma Kinas oljebolag eller Kinas härskare.
Vi har sett att socialismen åstadkom mord i massiv skala i Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Kambodja, Etiopien, Burma o.s.v. Varför har då folk så himla svårt att förstå att det är socialismen, och inte de privata oljebolagen, som ligger bakom slaktandet i Sudan också?
Jag har förresten skrivit mera om oljeindustrins relation till det politiska förtrycket i världen här -
http://henrik-unne.blogspot.se/2009/01/altruismen-och-oljan.html
Sunday, June 6, 2010
Socialisternas hat och kärlek till pengar
En av socialisternas favorita sätt att kritisera kapitalismen är att göra gällande att kapitalisterna ”bara tänker på pengar”. Vänstermänniskor älskar att måla upp en viss schablonmässig nidbild av kapitalisterna. Kapitalisterna påstås inte bry sig om sådana saker som moral, kärlek, vänner, stolthet eller ens lycka. Likt Auric Goldfinger i James Bond-historian, älskar de bara pengar (eller guld) - enligt nidbilden. Karl Marx brukade med förakt i rösten kalla den typiska kapitalisten för ”Herr Penningpung” (”Mr. Moneybags”) i socialismens ”bibel”, Das Kapital.
Implikationen av att socialisternas nidbild av kapitalisterna, att de är män som älskar pengar, är givetvis att det är fult att älska pengar. Annars vore ju bilden av kapitalisterna som penningkramare inte en nidbild!
Och om socialisterna menar att det är ett ont att älska pengar – då måste väl socialisterna själva ringakta pengar – eller hur? De måste, logiskt sett, anse att pengar saknar betydelse.
Men – socialister brukar vara fullkomligt besatta av just pengar! Av andra människors pengar d.v.s.!Socialisterna är ju fullständigt fanatiska vad gäller lusten att beröva andra människor deras förmögenheter. Att beröva de rika sin egendom verkar vara socialisternas yttersta syfte. Vid det här laget är det ju allmänt känt att socialismen leder till tyranni, fattigdom och armod. Men socialisterna fortsätter att kämpa för att expropriera de rika och genomföra socialismen ändå! Varför lär de sig inte?
Uppenbarligen anser socialisterna att det är värt pinan att leva i fattigdom, och utan frihet, bara för att erhålla det billiga nöjet att beröva kapitalisterna och de rika sin egendom. Socialisterna är besatta av pengar på sitt eget speciella sätt. De är inte besatta av en lust att bli rika själva. De är i stället besatta av en lust att hindra andra från att bli rika!
Vad beror denna speciella form av sjuklig upptagenhet med pengar på? Varför utgör andra människors rikedomar ett så stort problem för socialisterna? En fingervisning ges av att socialisterna kämpar med näbbar och klor i opinionsbildningen för käpphästen att det bara är tur som gör att somliga människor blir rika. Uppenbarligen tål inte socialisterna tanken att det kan vara skicklighet, hårt arbete och kompetens som gör att somliga människor blir rika. Men denna käpphäst, att det bara är ren tur som gör vissa människor rika, strider mot massor av fakta. T.ex. – det är endast en bråkdel av alla rika som ärver sina förmögenheter. Sådana typer som Paris Hilton är undantag. De flesta rika människor har jobbat ihop sina förmögenheter själva. (Bill Gates, Steve Jobs, Thomas Edison o.s.v.) Hur har de lyckats med det? Genom tur?
Det är en orimlig tanke. En företagare eller investerare måste som regel göra dussintals eller hundratals lyckade affärer i följd för att hon skall bli riktigt rik. Det räcker inte med att bara göra någon enstaka lyckad affär.
Säg att du börjar med 100.000 kronor. Och att varje gång du gör en lyckad affär gör du en vinst på 20%. Hur många lyckade affärer måste du göra för att tjäna ihop en miljard kronor? Svaret är – ungefär 50 lyckade affärer. Och det förutsätter att du inte gör en enda förlustaffär. Hur sannolikt är det att du kan göra 50 vinstaffärer i rad, utan en enda förlustaffär – om det endast berodde på tur? Tja, om du singlade en slant 50 gånger, då är det kosmiskt osannolikt att slanten skulle hamna med krona upp 50 gånger i rad - eller hur?
Så där ser du att det är kosmiskt osannolikt att en människa skulle kunna föröka 100.000 kronor till 1 miljard kronor endast genom tur, även om hon kunde räkna med en så pass hög vinst som 20% på varje lyckad affär.
OK, om det inte är tur som gör somliga människor rika - varför är då socialisterna så sjukligt upptagna med frågan om andra människors rikedomar? Tja, det är ju så att man måste vara duktig på något sätt för att bli rik genom att driva ett företag eller genom att göra investeringar. Man måste jobba för att kunna ta reda på sådana saker som: vilka produkter man skall producera, vilka marknader man skall satsa på, vilka argument man skall använda för att sälja saker, vilka aktier man skall köpa och när, vilka aktier man skall sälja och när o.s.v.
Det är där skon klämmer! Att andra människor blir rikare än socialisterna själva bekymrar socialisterna å det grövsta. Därför att det visar att andra människor är duktigare än socialisterna. Duktigare på att producera. Och det sårar socialisternas självkänsla att medge att andra människor är mera produktiva än de själva (socialisterna) är.
Det hela som socialismen egentligen handlar om är ett psykologiskt spel - att låtsas att man (d.v.s. socialisterna) är bättre än man i själva verket är. Socialister tycker ju att produktionen är det centrala i tillvaron. Så att vara produktiv är i deras ögon den viktigaste av alla dygder. Ju mera produktiv man är, desto bättre människa är man - tycker socialisten innerst inne. Om en socialist då medger att en annan person är mera produktiv än hon själv är - då medger hon därmed i sina egna ögon att hon själv är mindre värd än den andra människan. Ty socialister mäter människovärdet med måttstocket produktivitet och pengar.
Så hur skall en socialist ”bevisa” att kapitalisterna inte är produktiva? Genom att kasta om orsak och verkan! Genom att beröva kapitalisterna verkan av deras produktivitet, d.v.s. pengarna, försöker socialisterna i sina egna sinnen beröva kapitalisterna orsaken till pengarna, d.s.v. själva produktiviteten.
Socialisterna tycker i själva verket inte att det är en synd att tjäna pengar. De tycker innerst inne att ju mera pengar en människa tjänar, desto bättre är hon. Det är just därför de inte tål att andra människor tjänar mera pengar än de själva gör.
Därför att det hela handlar om ”prestige”. D.v.s. om självaktning eller självkänsla. Socialisterna bryr sig så mycket om andras pengar som de gör därför att andra människors pengar ger dem ett s.k. mindrevärdeskomplex. De insisterar på att det endast är tur som avgör huruvida en människa blir rik av det enkla skälet att de vill rationalisera bort sitt eget misslyckande med att bli rik. Många socialister är ju så ovilliga att anstränga sig så att de inte ens har försökt att bli rika. De bara sitter i soffan och klagar på andra människors rikedomar istället för att göra något konstruktivt själva.
Så du ser – socialister har en hat/kärlek-relation till pengar. De älskar egentligen pengar, därför att de kan ju köpa en massa trevliga saker med pengar. Men samtidigt så hatar de pengar – därför att andra människor är duktigare än de själva är på att tjäna pengar. Och det sista sticker socialisterna i ögonen så in i helsike att de sträcker sig till att massmörda för att bedöva sina skuldtyngda samveten.
Implikationen av att socialisternas nidbild av kapitalisterna, att de är män som älskar pengar, är givetvis att det är fult att älska pengar. Annars vore ju bilden av kapitalisterna som penningkramare inte en nidbild!
Och om socialisterna menar att det är ett ont att älska pengar – då måste väl socialisterna själva ringakta pengar – eller hur? De måste, logiskt sett, anse att pengar saknar betydelse.
Men – socialister brukar vara fullkomligt besatta av just pengar! Av andra människors pengar d.v.s.!Socialisterna är ju fullständigt fanatiska vad gäller lusten att beröva andra människor deras förmögenheter. Att beröva de rika sin egendom verkar vara socialisternas yttersta syfte. Vid det här laget är det ju allmänt känt att socialismen leder till tyranni, fattigdom och armod. Men socialisterna fortsätter att kämpa för att expropriera de rika och genomföra socialismen ändå! Varför lär de sig inte?
Uppenbarligen anser socialisterna att det är värt pinan att leva i fattigdom, och utan frihet, bara för att erhålla det billiga nöjet att beröva kapitalisterna och de rika sin egendom. Socialisterna är besatta av pengar på sitt eget speciella sätt. De är inte besatta av en lust att bli rika själva. De är i stället besatta av en lust att hindra andra från att bli rika!
Vad beror denna speciella form av sjuklig upptagenhet med pengar på? Varför utgör andra människors rikedomar ett så stort problem för socialisterna? En fingervisning ges av att socialisterna kämpar med näbbar och klor i opinionsbildningen för käpphästen att det bara är tur som gör att somliga människor blir rika. Uppenbarligen tål inte socialisterna tanken att det kan vara skicklighet, hårt arbete och kompetens som gör att somliga människor blir rika. Men denna käpphäst, att det bara är ren tur som gör vissa människor rika, strider mot massor av fakta. T.ex. – det är endast en bråkdel av alla rika som ärver sina förmögenheter. Sådana typer som Paris Hilton är undantag. De flesta rika människor har jobbat ihop sina förmögenheter själva. (Bill Gates, Steve Jobs, Thomas Edison o.s.v.) Hur har de lyckats med det? Genom tur?
Det är en orimlig tanke. En företagare eller investerare måste som regel göra dussintals eller hundratals lyckade affärer i följd för att hon skall bli riktigt rik. Det räcker inte med att bara göra någon enstaka lyckad affär.
Säg att du börjar med 100.000 kronor. Och att varje gång du gör en lyckad affär gör du en vinst på 20%. Hur många lyckade affärer måste du göra för att tjäna ihop en miljard kronor? Svaret är – ungefär 50 lyckade affärer. Och det förutsätter att du inte gör en enda förlustaffär. Hur sannolikt är det att du kan göra 50 vinstaffärer i rad, utan en enda förlustaffär – om det endast berodde på tur? Tja, om du singlade en slant 50 gånger, då är det kosmiskt osannolikt att slanten skulle hamna med krona upp 50 gånger i rad - eller hur?
Så där ser du att det är kosmiskt osannolikt att en människa skulle kunna föröka 100.000 kronor till 1 miljard kronor endast genom tur, även om hon kunde räkna med en så pass hög vinst som 20% på varje lyckad affär.
OK, om det inte är tur som gör somliga människor rika - varför är då socialisterna så sjukligt upptagna med frågan om andra människors rikedomar? Tja, det är ju så att man måste vara duktig på något sätt för att bli rik genom att driva ett företag eller genom att göra investeringar. Man måste jobba för att kunna ta reda på sådana saker som: vilka produkter man skall producera, vilka marknader man skall satsa på, vilka argument man skall använda för att sälja saker, vilka aktier man skall köpa och när, vilka aktier man skall sälja och när o.s.v.
Det är där skon klämmer! Att andra människor blir rikare än socialisterna själva bekymrar socialisterna å det grövsta. Därför att det visar att andra människor är duktigare än socialisterna. Duktigare på att producera. Och det sårar socialisternas självkänsla att medge att andra människor är mera produktiva än de själva (socialisterna) är.
Det hela som socialismen egentligen handlar om är ett psykologiskt spel - att låtsas att man (d.v.s. socialisterna) är bättre än man i själva verket är. Socialister tycker ju att produktionen är det centrala i tillvaron. Så att vara produktiv är i deras ögon den viktigaste av alla dygder. Ju mera produktiv man är, desto bättre människa är man - tycker socialisten innerst inne. Om en socialist då medger att en annan person är mera produktiv än hon själv är - då medger hon därmed i sina egna ögon att hon själv är mindre värd än den andra människan. Ty socialister mäter människovärdet med måttstocket produktivitet och pengar.
Så hur skall en socialist ”bevisa” att kapitalisterna inte är produktiva? Genom att kasta om orsak och verkan! Genom att beröva kapitalisterna verkan av deras produktivitet, d.v.s. pengarna, försöker socialisterna i sina egna sinnen beröva kapitalisterna orsaken till pengarna, d.s.v. själva produktiviteten.
Socialisterna tycker i själva verket inte att det är en synd att tjäna pengar. De tycker innerst inne att ju mera pengar en människa tjänar, desto bättre är hon. Det är just därför de inte tål att andra människor tjänar mera pengar än de själva gör.
Därför att det hela handlar om ”prestige”. D.v.s. om självaktning eller självkänsla. Socialisterna bryr sig så mycket om andras pengar som de gör därför att andra människors pengar ger dem ett s.k. mindrevärdeskomplex. De insisterar på att det endast är tur som avgör huruvida en människa blir rik av det enkla skälet att de vill rationalisera bort sitt eget misslyckande med att bli rik. Många socialister är ju så ovilliga att anstränga sig så att de inte ens har försökt att bli rika. De bara sitter i soffan och klagar på andra människors rikedomar istället för att göra något konstruktivt själva.
Så du ser – socialister har en hat/kärlek-relation till pengar. De älskar egentligen pengar, därför att de kan ju köpa en massa trevliga saker med pengar. Men samtidigt så hatar de pengar – därför att andra människor är duktigare än de själva är på att tjäna pengar. Och det sista sticker socialisterna i ögonen så in i helsike att de sträcker sig till att massmörda för att bedöva sina skuldtyngda samveten.
Wednesday, June 2, 2010
Arbetslinjen är oförenlig med bidrag överhuvudtaget
Den folkpartistiska integrations- och jämlikhetsministern Nyamko Sabuni försöker försvara arbetslinjen här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä för publicering på debattsajten Newsmill i juni, 2010]. Tyvärr lyckas hon inte riktigt. Det beror på att hon försöker hitta en kompromiss mellan arbetslinjen och bidragslinjen - d.v.s. mellan socialismen och kapitalismen. Men det går inte att hitta en kompromiss mellan näring och gift.
Sabuni skriver att ”Socialbidragets kontruktion, med hundraprocentiga marginaleffekter, innebär att varje krona som tjänas räknas av från det ekonomiska biståndet. Det lönar sig [därför] inte för dem som uppbär bidrag. För att stärka arbetslinjen föreslår folkpartiet också att en socialbidragstagare ska kunna behålla en del av en inkomstökning, upp till 1.500 kronor i månad i max sex månader, utan att det påverkar socialbidraget”.
Tja, denne reform vore en lindring av eländet med marginaleffekterna. Men endast en lindring. En socialbidragstagare skulle ju fortfarande drabbas av marginaleffekter så snart hon tjänade mera än ynkliga 1.500 kronor i månaden. Det är klart att 1.500 kronor extra skulle vara ett välkommet tillskott till hushållskassan för vilken socialbidragstagare som helst. Så det skulle vara en förbättring. Det är inte konstigt att sossarna är emot förslaget.
Men det skulle fortfarande inte löna sig fullt ut för en socialbidragstagare att jobba. Om en arbetslös person kan tjäna, säg, 10.000 kronor i månaden utan att jobba, tack vare socialbidraget – men kan tjäna 15.000 kronor i månaden genom att jobba – då tjänar hon ju bara 5.000 kronor i månaden på att jobba i stället för att gå på bidrag! Och hur många människor vill egentligen jobba heltid för bara för att tjäna 5.000 kronor mera i månaden? Alla svenskar har inte en så hög moral att de föredrar att jobba under sådana omständigheter, bara för att de vill ”göra rätt för sig”. Så vi kommer fortfarande att dras med starka incitament för arbetslösa människor att inte anstränga sig för att skaffa sig ett jobb, så länge som vi har några socialbidrag alls.
Det är således inte socialbidragets konstruktion som är problemet. Det är socialbidragets existens som är problemet. Så länge staten betalar ut några pengar alls till en människa när hon inte jobbar, kommer de pengarna att skapa ett incitament för henne att inte anstränga sig lika hart för att hitta ett jobb som hon skulle ha gjort om socialbidraget saknades. Den radikala arbetslinje reformen skulle därför vara att avskaffa socialbidraget.
Men vore det inte grymt mot de arbetslösa att avskaffa ”skyddnätet”?
Inte om staten samtidigt gjorde det möjligt för samtliga arbetsföra att skaffa sig ett jobb! Om bara samtliga arbetslösa fick ta ett jobb till den lön som var tillräckligt låg för att göra det lönsamt för en arbetsköpare att anställa dem, skulle vi inte ha någon ofrivillig arbetslöshet bland de arbetsföra. Arbetsköpare gör ju det som är lönsamt. Så snart en arbetssökande erbjuder sig att jobba för en lön som är tillräckligt låg för att det skall vara lönsamt för arbetsköparen att anställa den personen, gör arbetsköparen det.
Nyckeln till full sysselsättning är lönekonkurrens. Men facket står i vägen. Fackföreningarna vill på inga villkor tillåta arbetsköpare att anställa arbetare som erbjuder sig att arbeta till lägre löner än de avtalsmässiga. Och på grund av detta förhållande uppstår obönhörligen ofrivillig arbetslöshet. Problemet är att fackföreningarna inte tillåter tillräckligt låga loner för att det ska bli full sysselsättning.
Staten kan givetvis inte avskaffa socialbidragen så länge som den tillåter fackföreningarna att hindra de arbetslösa från att lönekonkurrera och därmed skaffa sig jobb. Det vore otillständigt om staten först gjorde det omöjligt för folk att skaffa sig jobb, genom att backa upp facket med fördelaktig lagstiftning (som t.ex. kollektivavtalslagen) - och sedan som lök på laxen nekade de arbetslösa någon bidragsförsörjning som nödlösning.
Så länge som fackföreningarna tillåts att skapa ofrivillig arbetslöshet, måste vi ha kvar socialbidragen. Trots att bördan av att försörja socialbidragstagarna givetvis sänker reallönerna. Men egentligen är det förstås bara rätt åt fackföreningsmedlemmarna att de får sänkta reallöner, när de skapar en ryggsäck av arbetslösa åt sig själva att bära på! På sätt och vis är det bra att vi har socialbidrag, när nu fackföreningarna tillåts att härja i vårt samhälle. Det är ett rättvist straff åt de fackföreningsmedlemmar som fortfarande har jobb - det att dessa drabbas av lägre reallöner än de annars skulle ha haft när de arbetslösa försörjs med skattefinansierade socialbidrag och/eller a-kassa.
Men det är synd om de arbetslösa - då dessa tvingas till sysslolöshet. Forskningen lär ha visat entydigt att påtvingad arbetslöshet har många negativa s.k. ”sociala” effekter - som alkohol- och narkotikamissbruk, brottslighet, barn- och hustrumisshandel, skilsmässor, psykologiska problem typ depressioner o.s.v. Det är skamligt att fackföreningarna tillåts att skapa denna omfattande sociala misär. Vi får verkligen hoppas på att den borgerliga regeringen [Jag skrev detta inlägg under sommaren av år 2010, då vi hade en borgerlig regering.] morskar upp sig och tar en fajt med fackföreningarna!
Sabuni skriver att ”Socialbidragets kontruktion, med hundraprocentiga marginaleffekter, innebär att varje krona som tjänas räknas av från det ekonomiska biståndet. Det lönar sig [därför] inte för dem som uppbär bidrag. För att stärka arbetslinjen föreslår folkpartiet också att en socialbidragstagare ska kunna behålla en del av en inkomstökning, upp till 1.500 kronor i månad i max sex månader, utan att det påverkar socialbidraget”.
Tja, denne reform vore en lindring av eländet med marginaleffekterna. Men endast en lindring. En socialbidragstagare skulle ju fortfarande drabbas av marginaleffekter så snart hon tjänade mera än ynkliga 1.500 kronor i månaden. Det är klart att 1.500 kronor extra skulle vara ett välkommet tillskott till hushållskassan för vilken socialbidragstagare som helst. Så det skulle vara en förbättring. Det är inte konstigt att sossarna är emot förslaget.
Men det skulle fortfarande inte löna sig fullt ut för en socialbidragstagare att jobba. Om en arbetslös person kan tjäna, säg, 10.000 kronor i månaden utan att jobba, tack vare socialbidraget – men kan tjäna 15.000 kronor i månaden genom att jobba – då tjänar hon ju bara 5.000 kronor i månaden på att jobba i stället för att gå på bidrag! Och hur många människor vill egentligen jobba heltid för bara för att tjäna 5.000 kronor mera i månaden? Alla svenskar har inte en så hög moral att de föredrar att jobba under sådana omständigheter, bara för att de vill ”göra rätt för sig”. Så vi kommer fortfarande att dras med starka incitament för arbetslösa människor att inte anstränga sig för att skaffa sig ett jobb, så länge som vi har några socialbidrag alls.
Det är således inte socialbidragets konstruktion som är problemet. Det är socialbidragets existens som är problemet. Så länge staten betalar ut några pengar alls till en människa när hon inte jobbar, kommer de pengarna att skapa ett incitament för henne att inte anstränga sig lika hart för att hitta ett jobb som hon skulle ha gjort om socialbidraget saknades. Den radikala arbetslinje reformen skulle därför vara att avskaffa socialbidraget.
Men vore det inte grymt mot de arbetslösa att avskaffa ”skyddnätet”?
Inte om staten samtidigt gjorde det möjligt för samtliga arbetsföra att skaffa sig ett jobb! Om bara samtliga arbetslösa fick ta ett jobb till den lön som var tillräckligt låg för att göra det lönsamt för en arbetsköpare att anställa dem, skulle vi inte ha någon ofrivillig arbetslöshet bland de arbetsföra. Arbetsköpare gör ju det som är lönsamt. Så snart en arbetssökande erbjuder sig att jobba för en lön som är tillräckligt låg för att det skall vara lönsamt för arbetsköparen att anställa den personen, gör arbetsköparen det.
Nyckeln till full sysselsättning är lönekonkurrens. Men facket står i vägen. Fackföreningarna vill på inga villkor tillåta arbetsköpare att anställa arbetare som erbjuder sig att arbeta till lägre löner än de avtalsmässiga. Och på grund av detta förhållande uppstår obönhörligen ofrivillig arbetslöshet. Problemet är att fackföreningarna inte tillåter tillräckligt låga loner för att det ska bli full sysselsättning.
Staten kan givetvis inte avskaffa socialbidragen så länge som den tillåter fackföreningarna att hindra de arbetslösa från att lönekonkurrera och därmed skaffa sig jobb. Det vore otillständigt om staten först gjorde det omöjligt för folk att skaffa sig jobb, genom att backa upp facket med fördelaktig lagstiftning (som t.ex. kollektivavtalslagen) - och sedan som lök på laxen nekade de arbetslösa någon bidragsförsörjning som nödlösning.
Så länge som fackföreningarna tillåts att skapa ofrivillig arbetslöshet, måste vi ha kvar socialbidragen. Trots att bördan av att försörja socialbidragstagarna givetvis sänker reallönerna. Men egentligen är det förstås bara rätt åt fackföreningsmedlemmarna att de får sänkta reallöner, när de skapar en ryggsäck av arbetslösa åt sig själva att bära på! På sätt och vis är det bra att vi har socialbidrag, när nu fackföreningarna tillåts att härja i vårt samhälle. Det är ett rättvist straff åt de fackföreningsmedlemmar som fortfarande har jobb - det att dessa drabbas av lägre reallöner än de annars skulle ha haft när de arbetslösa försörjs med skattefinansierade socialbidrag och/eller a-kassa.
Men det är synd om de arbetslösa - då dessa tvingas till sysslolöshet. Forskningen lär ha visat entydigt att påtvingad arbetslöshet har många negativa s.k. ”sociala” effekter - som alkohol- och narkotikamissbruk, brottslighet, barn- och hustrumisshandel, skilsmässor, psykologiska problem typ depressioner o.s.v. Det är skamligt att fackföreningarna tillåts att skapa denna omfattande sociala misär. Vi får verkligen hoppas på att den borgerliga regeringen [Jag skrev detta inlägg under sommaren av år 2010, då vi hade en borgerlig regering.] morskar upp sig och tar en fajt med fackföreningarna!
Tuesday, June 1, 2010
Israel borde ha sänkt skeppet!
Israels beslutsfattare var, som ofta, fega när de beordrade sina soldater att borda Ship to Gaza [Jag skrev denna essä för publicering på debattsajten Newsmill i början av år 2010]. Enligt uppgifter från Magnus Norell här på Newsmill - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/31/konvojen-till-gaza-mer-an-humanitar-hjalp - var de israeliska kommandosoldaterna som bordade det största fartyget i Ship to Gaza konvojen endast beväpnade med paintball gevär. Men de möttes av dödligt våld, utövat av deltagare av Ship to Gaza med träpåkar, knivar, slangbellor och t.o.m. gevär! Så de israeliska beslutsfattarna hade skickat in sina egna soldater i en potentiell dödsfälla utan beväpning att tala om. Det var ett förräderi mot dessa modiga soldater.
Vad var de israeliska beslutsfattarnas motiv? De ville blidka den internationella opinionen. Om de israeliska kommandosoldaterna hade varit ordentligt beväpnade - då hade riskerna för det egna livet varit mindre. Men ”riskerna” för att Israel skulle ha fördömts av världsopinionen hade varit mycket större. Så de israeliska politiska ledarna prioriterade värdet av fördelaktigt PR framför värdet av de egna soldaternas fysiska säkerhet. En moralisk obscenitet, säger jag!
Men Israels beslutsfattare misstar sig om de inbillar sig att de kan vinna kriget mot den islamistiska totalitarismen och terrorismen genom att blidka världsopinionen. Världsopinionen är ju vän med de palestinska terroristerna! Närhelst det blir en strid mellan terroristerna och Israeliska soldater, och palestinier blir dödade, fördömer ju världsopinionen Israel och inte de palestinska terroristerna. D.v.s. världsopinionen fördömer de som försvarar sig istället för att fördöma angriparna, de mordiska palestinska terroristerna. Det är värre än lönlöst att försöka blidka fiendens vänner. Ju mera Israel räds sina fienders vänner, desto mera kommer fienden att våga – ifråga om mord och lemlästning. Mördare känner ju, precis som rovdjur gör, lukten av rädsla!
Så vad borde Israels beslutsfattare ha gjort? Borde de ha låtit sina kommandosoldater ha bordat huvudfartyget i Ship to Gaza konvojen beväpnade till tänderna? Tja, det hade inte varit så illa. Men jag har en bättre lösning.
Israel borde ha sänkt skeppet, och låtit terroristvännerna och de nyttiga idioterna ombord ha drunknat ute på havet!
Ett sådant förfarande hade visserligen medfört ett massivt fördömande av Israel i världens massmedier. Men vad skulle det ha spelat för roll? ”Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me!” som barnramsan lyder på det engelska språket. Och om Israel hade bara låtit ett av sina stridsflygplan sänka det där fartyget med en bomb eller missil från ett betryggande avstånd hade inga israeliska soldaters liv alls satts på spel. Och Israels beslutsfattares första lojalitet måste vara till de egna soldaterna. De egna soldaternas liv får aldrig sättas på spel i onödan i syfte att skona fienden eller fiendens civila.
Nu kommer förstås två invändningar mot mitt förslag att resas.
Den första kommer att bli att åtminstone många av deltagarna i Ship to Gaza projektet hade ingen aning om att somliga deltagare i projektet var terrorist-sympatisörer som hade för avsikt att få till stånd våld (se Magnus Norells artikel om du tvivlar på att det fanns våldsträngtande deltagare ombord på det där fartyget). Förmodligen var många av deltagarna fullständigt omedvetna om att IHH, huvudorganisatören av Ship to Gaza projektet, hade nära förbindelser till Hamas och al Qaida - och att IHH under lång tid hade förespråkat våld, inklusive terrorism.
Men de som bestämmer sig för att delta i ett politiskt projekt har ju själva ett ansvar för att ta reda på vad de ger sig in på! Och dessa avskyvärda, hycklande ”humanitärer” måste ta konsekvenserna av sin eventuella dumhet på sitt eget skinn, s.a.s.
Den andra invändningen som antagligen kommer att resas mot mitt förslag blir antagligen att det ju fanns barn ombord på fartyget, och att det alltid är fel att döda barn. Tja, det vore ytterst synd om barn dog för att deras egna föräldrar antingen var avskum som ville använda sina egna barn som mänskliga sköldar, eller alternativt var nyttiga idioter som tog vansinniga risker med sina egna barns liv. Men Israel skall inte låta bli att slå till mot sina fiender bara för att barn, avsiktligt eller oavsiktligt, används som mänskliga sköldar. Israel bör alltid försvara sig med våld när landet hotas.
Och om en del barn då dör - då är det angriparen (d.v.s. IHH) som är moraliskt skyldig för att barnen dör. Även om det är israeler som trycker på avtryckaren. När någon startar ett krig – och det spelar ingen roll om det är Hitler eller Yassir Arafat eller någon annan palestinier – då är det den skitstöveln, och alla de som stödjer honom, som bär det moraliska ansvaret både för att soldater och oskyldiga civila dör i det krig som startas.
Världsopinionen är moraliskt korrupt. Den kommer inte inom överskådlig tid att godkänna att det enda fria landet i Mellanöstern, Israel, försvarar sig. Israels beslutsfattare måste därför morska upp sig och våga strunta i den korrupta världsopinionen. Israel måste våga vara sig själv nog - vilket är vad som anstår ett fritt land.
Vad var de israeliska beslutsfattarnas motiv? De ville blidka den internationella opinionen. Om de israeliska kommandosoldaterna hade varit ordentligt beväpnade - då hade riskerna för det egna livet varit mindre. Men ”riskerna” för att Israel skulle ha fördömts av världsopinionen hade varit mycket större. Så de israeliska politiska ledarna prioriterade värdet av fördelaktigt PR framför värdet av de egna soldaternas fysiska säkerhet. En moralisk obscenitet, säger jag!
Men Israels beslutsfattare misstar sig om de inbillar sig att de kan vinna kriget mot den islamistiska totalitarismen och terrorismen genom att blidka världsopinionen. Världsopinionen är ju vän med de palestinska terroristerna! Närhelst det blir en strid mellan terroristerna och Israeliska soldater, och palestinier blir dödade, fördömer ju världsopinionen Israel och inte de palestinska terroristerna. D.v.s. världsopinionen fördömer de som försvarar sig istället för att fördöma angriparna, de mordiska palestinska terroristerna. Det är värre än lönlöst att försöka blidka fiendens vänner. Ju mera Israel räds sina fienders vänner, desto mera kommer fienden att våga – ifråga om mord och lemlästning. Mördare känner ju, precis som rovdjur gör, lukten av rädsla!
Så vad borde Israels beslutsfattare ha gjort? Borde de ha låtit sina kommandosoldater ha bordat huvudfartyget i Ship to Gaza konvojen beväpnade till tänderna? Tja, det hade inte varit så illa. Men jag har en bättre lösning.
Israel borde ha sänkt skeppet, och låtit terroristvännerna och de nyttiga idioterna ombord ha drunknat ute på havet!
Ett sådant förfarande hade visserligen medfört ett massivt fördömande av Israel i världens massmedier. Men vad skulle det ha spelat för roll? ”Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me!” som barnramsan lyder på det engelska språket. Och om Israel hade bara låtit ett av sina stridsflygplan sänka det där fartyget med en bomb eller missil från ett betryggande avstånd hade inga israeliska soldaters liv alls satts på spel. Och Israels beslutsfattares första lojalitet måste vara till de egna soldaterna. De egna soldaternas liv får aldrig sättas på spel i onödan i syfte att skona fienden eller fiendens civila.
Nu kommer förstås två invändningar mot mitt förslag att resas.
Den första kommer att bli att åtminstone många av deltagarna i Ship to Gaza projektet hade ingen aning om att somliga deltagare i projektet var terrorist-sympatisörer som hade för avsikt att få till stånd våld (se Magnus Norells artikel om du tvivlar på att det fanns våldsträngtande deltagare ombord på det där fartyget). Förmodligen var många av deltagarna fullständigt omedvetna om att IHH, huvudorganisatören av Ship to Gaza projektet, hade nära förbindelser till Hamas och al Qaida - och att IHH under lång tid hade förespråkat våld, inklusive terrorism.
Men de som bestämmer sig för att delta i ett politiskt projekt har ju själva ett ansvar för att ta reda på vad de ger sig in på! Och dessa avskyvärda, hycklande ”humanitärer” måste ta konsekvenserna av sin eventuella dumhet på sitt eget skinn, s.a.s.
Den andra invändningen som antagligen kommer att resas mot mitt förslag blir antagligen att det ju fanns barn ombord på fartyget, och att det alltid är fel att döda barn. Tja, det vore ytterst synd om barn dog för att deras egna föräldrar antingen var avskum som ville använda sina egna barn som mänskliga sköldar, eller alternativt var nyttiga idioter som tog vansinniga risker med sina egna barns liv. Men Israel skall inte låta bli att slå till mot sina fiender bara för att barn, avsiktligt eller oavsiktligt, används som mänskliga sköldar. Israel bör alltid försvara sig med våld när landet hotas.
Och om en del barn då dör - då är det angriparen (d.v.s. IHH) som är moraliskt skyldig för att barnen dör. Även om det är israeler som trycker på avtryckaren. När någon startar ett krig – och det spelar ingen roll om det är Hitler eller Yassir Arafat eller någon annan palestinier – då är det den skitstöveln, och alla de som stödjer honom, som bär det moraliska ansvaret både för att soldater och oskyldiga civila dör i det krig som startas.
Världsopinionen är moraliskt korrupt. Den kommer inte inom överskådlig tid att godkänna att det enda fria landet i Mellanöstern, Israel, försvarar sig. Israels beslutsfattare måste därför morska upp sig och våga strunta i den korrupta världsopinionen. Israel måste våga vara sig själv nog - vilket är vad som anstår ett fritt land.
Subscribe to:
Posts (Atom)