Islamistiska självmordsbombare och europeiska pacifister är till synes varandras motsatser. De förra är extrema våldsverkare. De senare är till synes extrema motståndare till våld. Men i själva verket är självmordsbombarna och pacifisterna moraliska likar. Båda är självmordsmässiga - och båda är så onda att de vill ta andra, oskyldiga människor med sig i döden.
Det är den västerländska civilisationen som är både islamisternas och pacifisternas huvudfiende. De förra dödar västlänningar direkt - genom att själva personligen spränga bomber i bussar, i tunnelbanevagnar, i diskotek o.s.v. De senare försöker åstadkomma död på ett indirekt sätt. De försöker förmå sina egna västerländska regeringar att nedrusta - så att västlänningarna blir försvarslösa mot islamisterna.
De islamistiska självmordsbombarna mördar västlänningarna själva. Pacifisterna försöker istället underlätta för andra att göra jobbet att mörda västlänningar. Om USA och Europa nedrustar blir ju deras medborgare lovligt byte för islamisterna.
Självmordsbombarna dör när de "lyckas". Pacifisterna kommer också att dö om och när de "lyckas". När islamistiska terrorister lyckas med att spränga bomber i amerikanska och europeiska storstäder skonar ju dessa bomber inte de pacifister som råkar befinna sig i närheten.
Vilka är värst? Självmordsbombarna eller pacifisterna? Svårt att säga. Personligen tycker jag att pacifisterna är ännu sämre människor än självmordsbombarna. Förrädarna och femtekolonnarna är i mina ögon ännu uslare varelser än de uttalade fienderna.
Saturday, July 11, 2009
Privatisera utbildningen
Bo Lundgren, dåvarande ordförande i Moderaterna, skrev i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 8 jan. 2001 om utbildningspolitiken. Han skrev bl.a. "Politikens uppgift skall vara att svara för finansieringen av skolverksamheten och att sätta mål, inte att styra utbildningens utformning."
Men sanningen är att staten omöjligen kan finansiera skolverksamheten utan att samtidigt styra den. Staten kan nämligen inte pytsa ut skattepengar till vilken organisation som helst som samlar ihop några barn och sedan säger sig utbilda dem.
Alldenstund staten betalar, så måste den fastställa kriterier som en verksamhet måste uppfylla för att betraktas som en "riktig" skola som ska erhålla sin del av skattepengarna. Detta gäller även om staten bara betalar indirekt via en "skolpeng" som föräldrarna får av staten och sedan spenderar själva. Ska staten t ex tillåta föräldrar att skicka sina barn till en religiös skola med sin skolpeng? Staten ska ju vara skiljd ifrån religion - då får den väl inte finansiera aktiviteter som har en religiös prägel? Kanske det ändå går an att finansiera lutheranska och katolska skolor? Men muslimska? Eller buddistiska? Eller skolor drivna av Jehovas vittnen eller scientologerna eller New Age-rörelsen?
Och ska staten tillåta föräldrar att använda skolpengen till utbildning hos skolor med en viss ideologisk och filosofisk inriktning? Staten ska väl inte stödja en viss ideologi? Ska staten vara med om att finansiera socialdemokratiska eller liberala skolor? Konservativa eller nyliberala? Kommunistiska eller nazistiska? Var och hur ska staten dra gränsen?
Skolpengens förespråkare kanske försöker finna en utväg från dessa problem genom att säga att staten bara ska betala när föräldrarna skickar sina barn till "neutrala" skolor - d.v.s. till skolor som inte lär ut några som helst kontroversiella idéer? Men sådana skolor - om de överhuvudtaget kunde existera - skulle vara andefattiga. Och förfarandet skulle kräva att staten finge avgöra vilka idéer var "kontroversiella" och vilka inte var det. Snacka om tankekontroll!
Och moderaterna kan inte heller skaffa sig en utväg genom att säga att skolorna måste presentera samtliga världens religioner och ideologier för barnen utan att ta ställning till dem - så att barnen får göra sina egna val. Det finns ju oräkneliga miljontals olika religiösa och ideologiska riktningar i världen. Minst. Egentligen flera. Strängt taget finns det flera miljarder olika verklighetsuppfattningar i världen. Varje levande enskild människa har ju sin egen unika verklighetsuppfattning. Ingen skola skulle hinna med att presentera dem alltihopa för barnen. Och även om det gick skulle barnen behöva de vuxna lärarnas hjälp för att kunna ta ställning för eller emot dem. Så staten finge likväl en möjlighet att styra barnens ställningstaganden till verklighetsuppfattningarna.
Nej, den enda lösningen på den offentliga skolans kris är att avskaffa statens och kommunernas makt och inflytande över skolan helt och hållet. Både produktionen och finansieringen av utbildning måste privatiseras. Föräldrarna måste bestämma hur deras barn ska utbildas - och då måste de betala via den egna plånboken istället för via skattesedeln. Den som betalar bestämmer - eller hur?
Men sanningen är att staten omöjligen kan finansiera skolverksamheten utan att samtidigt styra den. Staten kan nämligen inte pytsa ut skattepengar till vilken organisation som helst som samlar ihop några barn och sedan säger sig utbilda dem.
Alldenstund staten betalar, så måste den fastställa kriterier som en verksamhet måste uppfylla för att betraktas som en "riktig" skola som ska erhålla sin del av skattepengarna. Detta gäller även om staten bara betalar indirekt via en "skolpeng" som föräldrarna får av staten och sedan spenderar själva. Ska staten t ex tillåta föräldrar att skicka sina barn till en religiös skola med sin skolpeng? Staten ska ju vara skiljd ifrån religion - då får den väl inte finansiera aktiviteter som har en religiös prägel? Kanske det ändå går an att finansiera lutheranska och katolska skolor? Men muslimska? Eller buddistiska? Eller skolor drivna av Jehovas vittnen eller scientologerna eller New Age-rörelsen?
Och ska staten tillåta föräldrar att använda skolpengen till utbildning hos skolor med en viss ideologisk och filosofisk inriktning? Staten ska väl inte stödja en viss ideologi? Ska staten vara med om att finansiera socialdemokratiska eller liberala skolor? Konservativa eller nyliberala? Kommunistiska eller nazistiska? Var och hur ska staten dra gränsen?
Skolpengens förespråkare kanske försöker finna en utväg från dessa problem genom att säga att staten bara ska betala när föräldrarna skickar sina barn till "neutrala" skolor - d.v.s. till skolor som inte lär ut några som helst kontroversiella idéer? Men sådana skolor - om de överhuvudtaget kunde existera - skulle vara andefattiga. Och förfarandet skulle kräva att staten finge avgöra vilka idéer var "kontroversiella" och vilka inte var det. Snacka om tankekontroll!
Och moderaterna kan inte heller skaffa sig en utväg genom att säga att skolorna måste presentera samtliga världens religioner och ideologier för barnen utan att ta ställning till dem - så att barnen får göra sina egna val. Det finns ju oräkneliga miljontals olika religiösa och ideologiska riktningar i världen. Minst. Egentligen flera. Strängt taget finns det flera miljarder olika verklighetsuppfattningar i världen. Varje levande enskild människa har ju sin egen unika verklighetsuppfattning. Ingen skola skulle hinna med att presentera dem alltihopa för barnen. Och även om det gick skulle barnen behöva de vuxna lärarnas hjälp för att kunna ta ställning för eller emot dem. Så staten finge likväl en möjlighet att styra barnens ställningstaganden till verklighetsuppfattningarna.
Nej, den enda lösningen på den offentliga skolans kris är att avskaffa statens och kommunernas makt och inflytande över skolan helt och hållet. Både produktionen och finansieringen av utbildning måste privatiseras. Föräldrarna måste bestämma hur deras barn ska utbildas - och då måste de betala via den egna plånboken istället för via skattesedeln. Den som betalar bestämmer - eller hur?
Rättvisekrafterna
Marknadskrafterna är rättvisekrafter. De väger samman alla relevanta värderingar och prioriteringar hos samtliga deltagare på varje marknad. Marknadskrafterna är ett ekonomiskt röstningsförfarande - ett röstningsförfarande där varje deltagare har just så pass många röster som hennes produktion, och därmed hennes pengar, berättigar henne till. Marknadskrafterna skapar därför rättvisa priser.
Alternativet till frivillighet är tvång. Alternativet till marknadspriser är därför politiskt satta priser -d.v.s. priskontroller. Priskontroller innebär nästan alltid att staten beordrar köparna att betala ett orättvist högt pris – eller att staten alternativt beordrar säljarna att sälja till ett orättvist lågt pris. De som inte lyder staten utan istället köper eller säljer till ett annat pris straffas med böter, fängelse eller avrättning.
Och marknadskrafterna skapar inte ”bara” rättvisa priser. De åstadkommer också balans mellan utbud och efterfrågan. Som Ayn Rand brukade säga är det moraliska också det praktiska. En självklar ekonomisk implikation av Ayn Rands filosofiska observation är att det omoraliska i ekonomiska frågor också är det opraktiska i ekonomiska avseenden. Priskontroller skapar därför alltid ekonomiska skadeverkningar, skadeverkningar som förr eller senare drabbar även dem som det var meningen att kontrollerna skulle gynna. Dessutom sprider sig skadeverkningarna mera och mera genom ekonomin allteftersom tiden går – om inte priskontrollerna avskaffas innan det blir för sent.
Ett exempel på detta är priskontrollerna inom jordbruket. Den svenska staten har sedan länge bestämt att bönderna skall få mera betalt för sina produkter än vad de oreglerade marknadskrafterna annars skulle ha gett dem. Det första resultatet av de orättvist höga livsmedelspriserna har blivit en överproduktion av vissa sorters livsmedel i Sverige. Det har ju lönat sig för bönderna att producera mera än vad marknaden kunde bära.
Politikerna har försökt att lösa detta problem - som de själva har skapat! - på en mängd olika sätt.
De har t.ex. uppmuntrat allmänheten till att äta mera av de produkter som det har uppstått överskott på – som t.ex. mjölk, ost och smör. Det har skadat folkhälsan, eftersom en för stor konsumtion av animaliska fetter lär orsaka hjärt- och kärlsjukdomar.
Politikerna har också betalat bönderna för att de skulle låta mera av sin åkermark ligga i träde. Detta har gjort det lönsamt för bönderna att odla mera intensivt på en mindre yta. De har t.ex. använt mera konstgödsel och besprutningsmedel för att maximera produktionen per hektar. Det har skadat miljön.
Politikerna har också skickat en del av det svenska jordbrukets överskott till fattiga länder i Tredje världen. Detta ”bistånd” har gjort det möjligt för socialistiska regimer att utarma sina egna bönder med priskontroller. Dessa regimer har bestämt att det egna landets bönder måste sälja sin produktion till staten till orättvist låga priser. Det var meningen att detta förfarande skulle göra de politiska makthavarna mera populära bland stadsbefolkningarna – vars eventuella missnöje skulle vara farligare för makthavarna än missnöje ute på landsbygden. Denna cyniska politik ”fungerade” under många år därför att Sverige och andra västländer täckte bortfallet av livsmedel, när de av sina egna regimer utsugna bönderna i länder som Tanzania och Zambia minskade sin produktion av mat.
Även de svenska bönderna själva skadas förr eller senare av de orättvist höga jordbrukspriserna. De blir insnärjda i den tvångströja av regleringar som staten bygger ut i sina desperata försök att begränsa jordbrukets belastning på statskassan. Bönderna byter ut sin frihet för förmåners skull.
Priskontroller är lika skadliga på bostadsmarknaden. Den svenska staten har i många år hindrat hyresvärdarna i attraktiva lägen från att ta ut marknadshyror. De orättvist låga hyrorna började orsaka en bostadsbrist redan på 1950-talet. Privata företag byggde ju inte tillräckligt med nya bostäder när hyreskontrollerna gjorde detta olönsamt.
För att inte förlora röster - och därmed makten! - satte Socialdemokraterna igång ”miljonprogrammet” på 1960-talet. Resultatet blev att omänskliga betongförorter byggdes till sanslöst höga kostnader. Idag får en priviligierad minoritet bo i innerstaden i Stockholm och Göteborg till orättvist låga hyror. Medan de som inte har stått i bostadskön tillräckligt länge, och som inte heller har goda ”kontakter”, får bo i trista förorter till orättvist höga hyror. Sådan är socialismen.
Hyreskontroller har gjort ännu större skada i andra länder – som t.ex. USA. Storstadsslummen därborta har uppstått därför att myndigheterna har gjort det till en förlustaffär att ens underhålla bostäderna i stora delen av innerstäderna. Harlem och de övriga ghetton skapades av hyresregleringar!
Priskontroller skadar även arbetsmarknaden. I Sverige bestämmer staten förvisso inte vad lönerna skall vara på ett direkt sätt. Men istället har (s)-politikerna gett fackföreningarna den erforderliga makten att driva igenom orättvist höga löner. Sådana lagar som kollektivavtalslagen gör att arbetsköparna inte har tillräckliga möjligheter att försvara sig mot fackföreningarna. Facket kan genom en strejk som pågår någon månad rasera en marknadsposition som det har tagit ett företag åratals tålmodiga investeringar att bygga upp. Därför händer det att privata arbetsköpare går med på fackets krav – trots att kapitalister inte frivilligt betalar mera för något som lönearbete än vad det är värt.
De överlöner som fackföreningarna åstadkommer medelst utpressning mot av staten avväpnade arbetsköpare skapar arbetslöshet. Ju högre nominella löner per lönearbetare, desto färre lönearbetare får arbetsköparna råd att anställa vid en given tidpunkt. Varje arbetsköpare har ju bara en viss mängd pengar som hon kan använda till att betala löner med. Hur många lönearbetare de pengarna räcker till att anställa beror på hur mycket varje lönearbetare kostar.
Det är uppenbart att de arbetslösa förlorar på fackföreningarnas politik. Men även de lönearbetare som ser ut att ”vinna” på den – genom att de erhåller en högre lön men samtidigt får behålla sina job ändå – förlorar i verkligheten på den politiken också.
De arbetslösa lämnas ju inte att svälta ihjäl - eller hur? De får istället understöd och bidrag att leva på. Det rör sig numera om många sköna miljarder kronor i arbetslöshetsunderstöd varje år. Och vem betalar allt det där måtro? De som fortfarande har jobb förstås!
Fackföreningsmedlemmarna inbillar sig att de är smarta när de blåser sina arbetsköpare på pengar. Men de förlorar mera på gungorna än vad de vinner på karusellen när de driver upp arbetslösheten genom att tvinga fram högre löner än vad marknadskrafterna annars hade gett dem.
Och skadeverkningarna sprider sig. De som blir arbetslösa mår inte bra. En del blir passiva. En del börjar supa. Många får psykologiska problem. Även deras familjer bruka må dåligt. Barnen ser att familjens ekonomi blir dålig. Många barn får skuldkänslor därför att de tror att allt är deras fel. De blir passiva och inåtvända, eller aggressiva och bråkiga. Trycket på barnpsykiatrin har ökat kraftigt under de senaste arbetslöshets-åren. I en del familjer till arbetslösa män går det så långt som att mannen börjar slå sin fru eller sina barn. En del arbetslösa mår så dåligt att de rentav försöker begå självmord.
Även rent samhällsekonomiskt sprider sig skadeverkningarna. Arbetslösheten gör att statens och kommunernas skatteintäkter minskar, samtidigt som utgifterna för att försörja de arbetslösa ökar. Detta tvingar politikerna till att ”spara” på annat – som t.ex. sjukvården och skolorna. Och staten tvingas också att öka skatterna – vilket förstör ytterligare många svenskars privatekonomi. Dessutom gör alla försämringar att många medborgare blir ogina och missunsamma. Rasismen och invandrarfientligheten breder ut sig. Våldsbrottsligheten ökar.
SLUTSATS
Svenskarna skulle alltså få det mycket bättre om de lät marknadskrafterna bestämma lönerna, hyrorna och jordbrukspriserna. Men ju längre de nuvarande prisregleringarna behålls, desto närmare det fullständigt socialistiska samhället kommer vi. De gamla politiska ingreppen i ekonomin skapar hela tiden nya problem som politikerna försöker åtgärda med ytterligare ännu flera ingrepp.
Kamrater! Sluta upp med att blunda för verkligheten! Erkänn att socialismen har misslyckats! Inse att marknadskrafterna är våra vänner!
Alternativet till frivillighet är tvång. Alternativet till marknadspriser är därför politiskt satta priser -d.v.s. priskontroller. Priskontroller innebär nästan alltid att staten beordrar köparna att betala ett orättvist högt pris – eller att staten alternativt beordrar säljarna att sälja till ett orättvist lågt pris. De som inte lyder staten utan istället köper eller säljer till ett annat pris straffas med böter, fängelse eller avrättning.
Och marknadskrafterna skapar inte ”bara” rättvisa priser. De åstadkommer också balans mellan utbud och efterfrågan. Som Ayn Rand brukade säga är det moraliska också det praktiska. En självklar ekonomisk implikation av Ayn Rands filosofiska observation är att det omoraliska i ekonomiska frågor också är det opraktiska i ekonomiska avseenden. Priskontroller skapar därför alltid ekonomiska skadeverkningar, skadeverkningar som förr eller senare drabbar även dem som det var meningen att kontrollerna skulle gynna. Dessutom sprider sig skadeverkningarna mera och mera genom ekonomin allteftersom tiden går – om inte priskontrollerna avskaffas innan det blir för sent.
Ett exempel på detta är priskontrollerna inom jordbruket. Den svenska staten har sedan länge bestämt att bönderna skall få mera betalt för sina produkter än vad de oreglerade marknadskrafterna annars skulle ha gett dem. Det första resultatet av de orättvist höga livsmedelspriserna har blivit en överproduktion av vissa sorters livsmedel i Sverige. Det har ju lönat sig för bönderna att producera mera än vad marknaden kunde bära.
Politikerna har försökt att lösa detta problem - som de själva har skapat! - på en mängd olika sätt.
De har t.ex. uppmuntrat allmänheten till att äta mera av de produkter som det har uppstått överskott på – som t.ex. mjölk, ost och smör. Det har skadat folkhälsan, eftersom en för stor konsumtion av animaliska fetter lär orsaka hjärt- och kärlsjukdomar.
Politikerna har också betalat bönderna för att de skulle låta mera av sin åkermark ligga i träde. Detta har gjort det lönsamt för bönderna att odla mera intensivt på en mindre yta. De har t.ex. använt mera konstgödsel och besprutningsmedel för att maximera produktionen per hektar. Det har skadat miljön.
Politikerna har också skickat en del av det svenska jordbrukets överskott till fattiga länder i Tredje världen. Detta ”bistånd” har gjort det möjligt för socialistiska regimer att utarma sina egna bönder med priskontroller. Dessa regimer har bestämt att det egna landets bönder måste sälja sin produktion till staten till orättvist låga priser. Det var meningen att detta förfarande skulle göra de politiska makthavarna mera populära bland stadsbefolkningarna – vars eventuella missnöje skulle vara farligare för makthavarna än missnöje ute på landsbygden. Denna cyniska politik ”fungerade” under många år därför att Sverige och andra västländer täckte bortfallet av livsmedel, när de av sina egna regimer utsugna bönderna i länder som Tanzania och Zambia minskade sin produktion av mat.
Även de svenska bönderna själva skadas förr eller senare av de orättvist höga jordbrukspriserna. De blir insnärjda i den tvångströja av regleringar som staten bygger ut i sina desperata försök att begränsa jordbrukets belastning på statskassan. Bönderna byter ut sin frihet för förmåners skull.
Priskontroller är lika skadliga på bostadsmarknaden. Den svenska staten har i många år hindrat hyresvärdarna i attraktiva lägen från att ta ut marknadshyror. De orättvist låga hyrorna började orsaka en bostadsbrist redan på 1950-talet. Privata företag byggde ju inte tillräckligt med nya bostäder när hyreskontrollerna gjorde detta olönsamt.
För att inte förlora röster - och därmed makten! - satte Socialdemokraterna igång ”miljonprogrammet” på 1960-talet. Resultatet blev att omänskliga betongförorter byggdes till sanslöst höga kostnader. Idag får en priviligierad minoritet bo i innerstaden i Stockholm och Göteborg till orättvist låga hyror. Medan de som inte har stått i bostadskön tillräckligt länge, och som inte heller har goda ”kontakter”, får bo i trista förorter till orättvist höga hyror. Sådan är socialismen.
Hyreskontroller har gjort ännu större skada i andra länder – som t.ex. USA. Storstadsslummen därborta har uppstått därför att myndigheterna har gjort det till en förlustaffär att ens underhålla bostäderna i stora delen av innerstäderna. Harlem och de övriga ghetton skapades av hyresregleringar!
Priskontroller skadar även arbetsmarknaden. I Sverige bestämmer staten förvisso inte vad lönerna skall vara på ett direkt sätt. Men istället har (s)-politikerna gett fackföreningarna den erforderliga makten att driva igenom orättvist höga löner. Sådana lagar som kollektivavtalslagen gör att arbetsköparna inte har tillräckliga möjligheter att försvara sig mot fackföreningarna. Facket kan genom en strejk som pågår någon månad rasera en marknadsposition som det har tagit ett företag åratals tålmodiga investeringar att bygga upp. Därför händer det att privata arbetsköpare går med på fackets krav – trots att kapitalister inte frivilligt betalar mera för något som lönearbete än vad det är värt.
De överlöner som fackföreningarna åstadkommer medelst utpressning mot av staten avväpnade arbetsköpare skapar arbetslöshet. Ju högre nominella löner per lönearbetare, desto färre lönearbetare får arbetsköparna råd att anställa vid en given tidpunkt. Varje arbetsköpare har ju bara en viss mängd pengar som hon kan använda till att betala löner med. Hur många lönearbetare de pengarna räcker till att anställa beror på hur mycket varje lönearbetare kostar.
Det är uppenbart att de arbetslösa förlorar på fackföreningarnas politik. Men även de lönearbetare som ser ut att ”vinna” på den – genom att de erhåller en högre lön men samtidigt får behålla sina job ändå – förlorar i verkligheten på den politiken också.
De arbetslösa lämnas ju inte att svälta ihjäl - eller hur? De får istället understöd och bidrag att leva på. Det rör sig numera om många sköna miljarder kronor i arbetslöshetsunderstöd varje år. Och vem betalar allt det där måtro? De som fortfarande har jobb förstås!
Fackföreningsmedlemmarna inbillar sig att de är smarta när de blåser sina arbetsköpare på pengar. Men de förlorar mera på gungorna än vad de vinner på karusellen när de driver upp arbetslösheten genom att tvinga fram högre löner än vad marknadskrafterna annars hade gett dem.
Och skadeverkningarna sprider sig. De som blir arbetslösa mår inte bra. En del blir passiva. En del börjar supa. Många får psykologiska problem. Även deras familjer bruka må dåligt. Barnen ser att familjens ekonomi blir dålig. Många barn får skuldkänslor därför att de tror att allt är deras fel. De blir passiva och inåtvända, eller aggressiva och bråkiga. Trycket på barnpsykiatrin har ökat kraftigt under de senaste arbetslöshets-åren. I en del familjer till arbetslösa män går det så långt som att mannen börjar slå sin fru eller sina barn. En del arbetslösa mår så dåligt att de rentav försöker begå självmord.
Även rent samhällsekonomiskt sprider sig skadeverkningarna. Arbetslösheten gör att statens och kommunernas skatteintäkter minskar, samtidigt som utgifterna för att försörja de arbetslösa ökar. Detta tvingar politikerna till att ”spara” på annat – som t.ex. sjukvården och skolorna. Och staten tvingas också att öka skatterna – vilket förstör ytterligare många svenskars privatekonomi. Dessutom gör alla försämringar att många medborgare blir ogina och missunsamma. Rasismen och invandrarfientligheten breder ut sig. Våldsbrottsligheten ökar.
SLUTSATS
Svenskarna skulle alltså få det mycket bättre om de lät marknadskrafterna bestämma lönerna, hyrorna och jordbrukspriserna. Men ju längre de nuvarande prisregleringarna behålls, desto närmare det fullständigt socialistiska samhället kommer vi. De gamla politiska ingreppen i ekonomin skapar hela tiden nya problem som politikerna försöker åtgärda med ytterligare ännu flera ingrepp.
Kamrater! Sluta upp med att blunda för verkligheten! Erkänn att socialismen har misslyckats! Inse att marknadskrafterna är våra vänner!
Våldet och förnuftet är varandras motsatser
Vad är sambandet mellan förnuftet och våldet?
Under de senaste 200 åren har den politiska friheten vuxit fram. Monarkierna och imperierna har i stor utsträckning ersatts av parlamentariska demokratier. Under 1700-talet inträffade bl.a. de amerikanska och de franska revolutionerna - då några av de första republikerna i modern tid grundades.
Ungefär samtidigt, d.v.s. under de senaste trehundra åren, inträffade förnuftets tidsålder. Några av vetenskapens största giganter, som Galileo och Newton, verkade på 1600-talet. Och det därpå följande 1700-talet kallades för Upplysningen. Vetenskapen blomstrade. Och dess existentiella konsekvens, Industrirevolutionen, inleddes nästan samtidigt.
Kan det vara bara ett sammanträffande att den moderna friheten och den moderna vetenskapen växte fram under i stort sett samma århundraden? Det går att leda i bevis att så inte är fallet.
Förnuftet och friheten hör ihop som siamesiska tvillingar. När förnuftet segrar i ett samhälles kultur växer den politiska friheten snart fram också som en följd. Och när friheten börjar växa fram ökar i sin tur tendensen för förnuftet att dominera kulturen.
Omvänt är även oförnuftet och våldet som siamesiska tvillingar de också. När någon variant av oförnuft kommer till att dominera en kultur brukar friheten gå förlorad. Och när en diktatur av något slag kommer till stånd, brukar den genast försöka undertrycka förnuftet i kulturen - t.ex. medelst censur.
Under årtusenden av mänsklighetens historia var människorna hela världen över religiösa. Det innebar att de trodde på övernaturliga ”förklaringar” på verklighetens skeenden. Om en vulkan hade ett utbrott t.ex., inbillade sig folket att det berodde på att Gud ville straffa människorna - och att det lämpligaste sättet att handskas med katastrofen var därför att gå ner på knäna och be till Honom om förlåtelse. Ord skulle vara lösningen på de dödliga konsekvenserna av vulkanutbrottet. Så religionen hörde samman med oförnuftet. Så länge som religionen hade mänskligheten i sitt grepp härskade oförnuftet.
Och samtidigt härskade tyranner och despoter! Det fanns nästan inga republiker av betydelse i världen före 1700-talet. Världen över härskade kungar och kejsare över resten av mänskligheten. Dessa enväldeshärskare stödde sig på religionen. Monarkerna i den kristna delen av världen t.ex. hävdade uttryckligen att det var Gud som hade gett dem deras rätt att härska. På engelska kallades detta för ”The Divine Right of Kings”. Monarkerna gav kyrkan politiskt stöd - och i gengäld gav kyrkorna monarkerna moraliskt stöd. Tjänster och gentjänster!
Så länge som religionen och oförnuftet dominerade världen var världen fylld till bredden med våld. Monarkerna utövade brutalt politiskt förtryck. Och gång på gång fick undersåtarna rycka ut i krig som monarkerna startade.
Inte sällan handlade krigen om religion. Många av de allra blodigaste krigen, före 1900-talet, var ju religionskrig. Det ligger nära till hands att se ett samband mellan det religiösa oförnuftets dominans i kulturen och med det samtida förtrycket och krigen - d.v.s. med det samtida våldet.
Mot slutet av medeltiden inleddes Renässansen i Europa - en tidsperiod då religionen började att förlora sitt grepp om européernas sinnen. Européerna började vända blicken bort från det påstådda livet på andra sidan om döden - och började istället fokusera på livet i denna verklighet, d.v.s. den värld som vi faktiskt lever i.
På 1600-talet hade utvecklingen gått så långt att den moderna vetenskapen började uppstå. Galileo och Newton grundade fysiken - och dessa två genier gjorde även landvinningar inom bl.a. astronomin och matematiken. Tänkarna började studera verkligheten omkring dem när de ville förstå världen - istället för att bara gräva i Bibeln.
Och ungefär samtidigt som sådana stora vetenskapsmän som Newton verkade, verkade också stora politiska tänkare som John Locke. John Locke gav som bekant upphov en stor del av den filosofiska grunden för den moderna politiska friheten. Newton och Locke var samtida engelsmän - och de var samma andes barn också. De verkade bådadera i England - till stor del av den anledningen att England var ett av sin tids friaste samhällen. Friheten uppmuntrade till rationellt tänkande. Och de två nämnda tänkarna förespråkade en vetenskaplig syn på tillvaron - Newton på den fysiska tillvaron - Locke på den politiska dito. Så förnuftet och friheten verkar här ha gått hand i hand!
1700-talet, som följde direkt på Förnuftets tidsålder, kallades som sagt för Upplysningen. Och under det århundradet blomstrade vetenskapen och friheten. Fysiken, kemin, geografin, astronomin o.s.v. grundades och/eller utvecklades. Storbritannien besegrades av de frihetstörstande amerikanerna. Kung Louis den 15:e förlorade tronen i Frankrike. Politiken började liberaliseras i hela den civiliserade världen.
Framväxten av vetenskapen och friheten i västländerna inträffade samtidigt som den kristna kyrkan trängdes tillbaka. Den utbildade delen av befolkningen litade alltmera till vetenskapsmännen och allt mindre till prästerna. En kristen kommentator i 1700-talets USA klagade att ”Religion is being laughed out of existence!” ("Religionen håller på att utplånas genom att bli utskrattad!").
Det verkar alltså som om det rådde ett mönster: ”Ju mera förnuft och sekularism - desto mera frihet”.
Motsatta mönster gäller nog också.
Under 1900-talet började kollektivistiska religioner, som nazismen och kommunismen, att växa fram. Nazisterna och kommunisterna var precis likadana som de tidigare kristna - fast med den tämligen betydelselösa skillnaden att de dyrkade Kollektivet istället för att dyrka Gud. Kommunisterna låtsades vara vetenskapliga - och i viss mån gjorde Nazisterna det också. Men både kommunisternas ”dialektiska materialism” och nazisternas ”rasbiologi” var humbug till "vetenskap". Det var blott och bart mysticistiskt svammel utklädd till vetenskap. Både kommunisterna och nazisterna var, när allt kom omkring, motståndare till förnuftet.
Och Andra världskriget var som ett religionskrig mellan dessa två religioner - som var dödsfiender i dagspolitiken, men som samtidigt var brödrar i anden.
Så förnuftets tillbakaträngande under 1900-talet åtföljdes av våldets framväxt.
Det är väldigt logiskt att förnuftet och friheten åtföljs - och att förnuftet och våldet tenderar att utesluta varandra - i varje samhälle. Förnuftet som medel till umgänge bygger på övertalning. Och en knytnäve är inte ett argument. En knytnäve negerar argument. Det är därför som samtliga diktaturer utan undantag håller sig med censur.
En förnuftsmänniska förlitar sig på styrkan i sina argument. En diktator räds för rationella argument. En förnuftsmänniska säger ”Detta är vad jag anser vara sant, och dessa är mina logiska argument . . .” och hon är mottaglig för motargument. En diktator säger istället ”Detta är sant, därför att jag säger att det är sant . . .” och sätter samtidigt en laddad pistol mot åhörarens tinning.
En irrationell människa kan inte överleva länge utan att tillgripa våld. Som filosofen Ayn Rand uttryckte det ”En människa som säger `Detta är sant därför att jag säger att det är sant´ måste förr eller senare sträcka sig efter ett gevär.” Om en människa är irrationell - då har hon ju inga rationella argument att tillgripa - och vad återstår då för henne att göra när hon vill tubba andra till att göra som hon vill - förutom att med våld tvinga dem?
En rationell människa däremot kan inte överleva länge utan frihet. Hon måste få handla efter sitt eget omdöme för att hon ska kunna tjäna något på sitt rationella tänkande. Om hon inte får handla efter eget huvud då blir hennes intellekt irrelevant. När hon inte får något utlopp för sitt tänkande i handling - vad spelar det då för roll vad hon tänker eller ens om hon tänker?
Religionen och våldet hör ihop. Det borde en snabb titt på historien göra troligt. Alla tidsåldrar då religionen har härskat har präglats av förtryck och krig. Litet filosofisk analys leder till samma slutsats. Religionen bygger på oförnuftet. Allt teologiskt svammel till trots, grundar sig alla religioner på godtyckliga påståenden.
Hur vet vi, t.ex., att Jesus förvandlade vatten till vin? Därför att det står så i Bibeln? Men hur vet vi då att det är sant bara för att det står i Bibeln? Det fanns väl aldrig någon häxa som bodde i ett pepparkakshus, bara för att det står så i Bröderna Grimms Sagobok? Bibelns ord på att saker och ting ligger till på ett visst sätt saknar betydelse som bevisföring. Det är bara fråga om ord som står i en bok vars författare vi vet ingenting om.
Och om religionen bygger på oförnuftet - då hör väl religionen logiskt ihop med våldet?
Se på världen idag. Var finns det mest våld? I de världsdelar som är mest religiösa och oförnuftiga. Den allra mest våldsamma delen av världen idag lär vara Mellanöstern - där majoriteten av människorna tar religionen Islam på riktigt stort allvar. Andra särdeles våldsamma delar av världen är Afrika - där primitiva animistiska religioner är utbredda, Latinamerika - där kristendomen fortfarande tas på stort allvar av de flesta, och Östeuropa - som har blivit väldigt kristen och/eller muslimskt igen efter den kommunistiska religionens fall. Vilka världsdelar är minst våldsamma? De som är mest ”västerländska”, d.v.s. de som är mest förnuftsdominerade – Nordamerika, Västeuropa, Japan och Australien. Återigen ser vi ett mönster – ju mera förnuft, desto mera frihet. Och ju mera oförnuft, desto mera våld.
Så vänstern utgör inget alternativ till de religiösa. Vänstern har lika fel som de religiösa. Vänstern brukar påstå att nyckeln till fred och frihet är ”kärlek”. D.v.s. vänstern vill att vi ska bejaka känslorna och nedvärdera förnuftet. Det är därför ingen tillfällighet att vänstern genom 1900-talets blodiga historia genomgående har försökt att genomföra sina kollektivistiska ”ideal” med våld. (Kom ihåg att demokrati bygger på statens våldsmakt också - så Socialdemokraternas halvdana socialism ("välfärdsstaten" bygger också på våld.)
Men sanningen är att nyckeln till fred och frihet utgörs av att mänskligheten börjar respektera förnuftets absolutism, och att den förkastar idén att känslor är ett medel till kunskap om verkligheten.
Så - för att uppnå en varaktig fred och frihet, måste mänskligheten vända både religionen och vänstern ryggen.
Bara om mänskligheten väljer bort oförnuftet kan den också bli av med våldet. Det ena ger det andra. Orsak och verkan.
Förnuftet och våldet är nämligen motsatser.
Under de senaste 200 åren har den politiska friheten vuxit fram. Monarkierna och imperierna har i stor utsträckning ersatts av parlamentariska demokratier. Under 1700-talet inträffade bl.a. de amerikanska och de franska revolutionerna - då några av de första republikerna i modern tid grundades.
Ungefär samtidigt, d.v.s. under de senaste trehundra åren, inträffade förnuftets tidsålder. Några av vetenskapens största giganter, som Galileo och Newton, verkade på 1600-talet. Och det därpå följande 1700-talet kallades för Upplysningen. Vetenskapen blomstrade. Och dess existentiella konsekvens, Industrirevolutionen, inleddes nästan samtidigt.
Kan det vara bara ett sammanträffande att den moderna friheten och den moderna vetenskapen växte fram under i stort sett samma århundraden? Det går att leda i bevis att så inte är fallet.
Förnuftet och friheten hör ihop som siamesiska tvillingar. När förnuftet segrar i ett samhälles kultur växer den politiska friheten snart fram också som en följd. Och när friheten börjar växa fram ökar i sin tur tendensen för förnuftet att dominera kulturen.
Omvänt är även oförnuftet och våldet som siamesiska tvillingar de också. När någon variant av oförnuft kommer till att dominera en kultur brukar friheten gå förlorad. Och när en diktatur av något slag kommer till stånd, brukar den genast försöka undertrycka förnuftet i kulturen - t.ex. medelst censur.
Under årtusenden av mänsklighetens historia var människorna hela världen över religiösa. Det innebar att de trodde på övernaturliga ”förklaringar” på verklighetens skeenden. Om en vulkan hade ett utbrott t.ex., inbillade sig folket att det berodde på att Gud ville straffa människorna - och att det lämpligaste sättet att handskas med katastrofen var därför att gå ner på knäna och be till Honom om förlåtelse. Ord skulle vara lösningen på de dödliga konsekvenserna av vulkanutbrottet. Så religionen hörde samman med oförnuftet. Så länge som religionen hade mänskligheten i sitt grepp härskade oförnuftet.
Och samtidigt härskade tyranner och despoter! Det fanns nästan inga republiker av betydelse i världen före 1700-talet. Världen över härskade kungar och kejsare över resten av mänskligheten. Dessa enväldeshärskare stödde sig på religionen. Monarkerna i den kristna delen av världen t.ex. hävdade uttryckligen att det var Gud som hade gett dem deras rätt att härska. På engelska kallades detta för ”The Divine Right of Kings”. Monarkerna gav kyrkan politiskt stöd - och i gengäld gav kyrkorna monarkerna moraliskt stöd. Tjänster och gentjänster!
Så länge som religionen och oförnuftet dominerade världen var världen fylld till bredden med våld. Monarkerna utövade brutalt politiskt förtryck. Och gång på gång fick undersåtarna rycka ut i krig som monarkerna startade.
Inte sällan handlade krigen om religion. Många av de allra blodigaste krigen, före 1900-talet, var ju religionskrig. Det ligger nära till hands att se ett samband mellan det religiösa oförnuftets dominans i kulturen och med det samtida förtrycket och krigen - d.v.s. med det samtida våldet.
Mot slutet av medeltiden inleddes Renässansen i Europa - en tidsperiod då religionen började att förlora sitt grepp om européernas sinnen. Européerna började vända blicken bort från det påstådda livet på andra sidan om döden - och började istället fokusera på livet i denna verklighet, d.v.s. den värld som vi faktiskt lever i.
På 1600-talet hade utvecklingen gått så långt att den moderna vetenskapen började uppstå. Galileo och Newton grundade fysiken - och dessa två genier gjorde även landvinningar inom bl.a. astronomin och matematiken. Tänkarna började studera verkligheten omkring dem när de ville förstå världen - istället för att bara gräva i Bibeln.
Och ungefär samtidigt som sådana stora vetenskapsmän som Newton verkade, verkade också stora politiska tänkare som John Locke. John Locke gav som bekant upphov en stor del av den filosofiska grunden för den moderna politiska friheten. Newton och Locke var samtida engelsmän - och de var samma andes barn också. De verkade bådadera i England - till stor del av den anledningen att England var ett av sin tids friaste samhällen. Friheten uppmuntrade till rationellt tänkande. Och de två nämnda tänkarna förespråkade en vetenskaplig syn på tillvaron - Newton på den fysiska tillvaron - Locke på den politiska dito. Så förnuftet och friheten verkar här ha gått hand i hand!
1700-talet, som följde direkt på Förnuftets tidsålder, kallades som sagt för Upplysningen. Och under det århundradet blomstrade vetenskapen och friheten. Fysiken, kemin, geografin, astronomin o.s.v. grundades och/eller utvecklades. Storbritannien besegrades av de frihetstörstande amerikanerna. Kung Louis den 15:e förlorade tronen i Frankrike. Politiken började liberaliseras i hela den civiliserade världen.
Framväxten av vetenskapen och friheten i västländerna inträffade samtidigt som den kristna kyrkan trängdes tillbaka. Den utbildade delen av befolkningen litade alltmera till vetenskapsmännen och allt mindre till prästerna. En kristen kommentator i 1700-talets USA klagade att ”Religion is being laughed out of existence!” ("Religionen håller på att utplånas genom att bli utskrattad!").
Det verkar alltså som om det rådde ett mönster: ”Ju mera förnuft och sekularism - desto mera frihet”.
Motsatta mönster gäller nog också.
Under 1900-talet började kollektivistiska religioner, som nazismen och kommunismen, att växa fram. Nazisterna och kommunisterna var precis likadana som de tidigare kristna - fast med den tämligen betydelselösa skillnaden att de dyrkade Kollektivet istället för att dyrka Gud. Kommunisterna låtsades vara vetenskapliga - och i viss mån gjorde Nazisterna det också. Men både kommunisternas ”dialektiska materialism” och nazisternas ”rasbiologi” var humbug till "vetenskap". Det var blott och bart mysticistiskt svammel utklädd till vetenskap. Både kommunisterna och nazisterna var, när allt kom omkring, motståndare till förnuftet.
Och Andra världskriget var som ett religionskrig mellan dessa två religioner - som var dödsfiender i dagspolitiken, men som samtidigt var brödrar i anden.
Så förnuftets tillbakaträngande under 1900-talet åtföljdes av våldets framväxt.
Det är väldigt logiskt att förnuftet och friheten åtföljs - och att förnuftet och våldet tenderar att utesluta varandra - i varje samhälle. Förnuftet som medel till umgänge bygger på övertalning. Och en knytnäve är inte ett argument. En knytnäve negerar argument. Det är därför som samtliga diktaturer utan undantag håller sig med censur.
En förnuftsmänniska förlitar sig på styrkan i sina argument. En diktator räds för rationella argument. En förnuftsmänniska säger ”Detta är vad jag anser vara sant, och dessa är mina logiska argument . . .” och hon är mottaglig för motargument. En diktator säger istället ”Detta är sant, därför att jag säger att det är sant . . .” och sätter samtidigt en laddad pistol mot åhörarens tinning.
En irrationell människa kan inte överleva länge utan att tillgripa våld. Som filosofen Ayn Rand uttryckte det ”En människa som säger `Detta är sant därför att jag säger att det är sant´ måste förr eller senare sträcka sig efter ett gevär.” Om en människa är irrationell - då har hon ju inga rationella argument att tillgripa - och vad återstår då för henne att göra när hon vill tubba andra till att göra som hon vill - förutom att med våld tvinga dem?
En rationell människa däremot kan inte överleva länge utan frihet. Hon måste få handla efter sitt eget omdöme för att hon ska kunna tjäna något på sitt rationella tänkande. Om hon inte får handla efter eget huvud då blir hennes intellekt irrelevant. När hon inte får något utlopp för sitt tänkande i handling - vad spelar det då för roll vad hon tänker eller ens om hon tänker?
Religionen och våldet hör ihop. Det borde en snabb titt på historien göra troligt. Alla tidsåldrar då religionen har härskat har präglats av förtryck och krig. Litet filosofisk analys leder till samma slutsats. Religionen bygger på oförnuftet. Allt teologiskt svammel till trots, grundar sig alla religioner på godtyckliga påståenden.
Hur vet vi, t.ex., att Jesus förvandlade vatten till vin? Därför att det står så i Bibeln? Men hur vet vi då att det är sant bara för att det står i Bibeln? Det fanns väl aldrig någon häxa som bodde i ett pepparkakshus, bara för att det står så i Bröderna Grimms Sagobok? Bibelns ord på att saker och ting ligger till på ett visst sätt saknar betydelse som bevisföring. Det är bara fråga om ord som står i en bok vars författare vi vet ingenting om.
Och om religionen bygger på oförnuftet - då hör väl religionen logiskt ihop med våldet?
Se på världen idag. Var finns det mest våld? I de världsdelar som är mest religiösa och oförnuftiga. Den allra mest våldsamma delen av världen idag lär vara Mellanöstern - där majoriteten av människorna tar religionen Islam på riktigt stort allvar. Andra särdeles våldsamma delar av världen är Afrika - där primitiva animistiska religioner är utbredda, Latinamerika - där kristendomen fortfarande tas på stort allvar av de flesta, och Östeuropa - som har blivit väldigt kristen och/eller muslimskt igen efter den kommunistiska religionens fall. Vilka världsdelar är minst våldsamma? De som är mest ”västerländska”, d.v.s. de som är mest förnuftsdominerade – Nordamerika, Västeuropa, Japan och Australien. Återigen ser vi ett mönster – ju mera förnuft, desto mera frihet. Och ju mera oförnuft, desto mera våld.
Så vänstern utgör inget alternativ till de religiösa. Vänstern har lika fel som de religiösa. Vänstern brukar påstå att nyckeln till fred och frihet är ”kärlek”. D.v.s. vänstern vill att vi ska bejaka känslorna och nedvärdera förnuftet. Det är därför ingen tillfällighet att vänstern genom 1900-talets blodiga historia genomgående har försökt att genomföra sina kollektivistiska ”ideal” med våld. (Kom ihåg att demokrati bygger på statens våldsmakt också - så Socialdemokraternas halvdana socialism ("välfärdsstaten" bygger också på våld.)
Men sanningen är att nyckeln till fred och frihet utgörs av att mänskligheten börjar respektera förnuftets absolutism, och att den förkastar idén att känslor är ett medel till kunskap om verkligheten.
Så - för att uppnå en varaktig fred och frihet, måste mänskligheten vända både religionen och vänstern ryggen.
Bara om mänskligheten väljer bort oförnuftet kan den också bli av med våldet. Det ena ger det andra. Orsak och verkan.
Förnuftet och våldet är nämligen motsatser.
En märkvärdig ryss
Just de senaste månaderna har det pågått en mängd politiska aktioner runtom USA [Jag skrev denna essä mot slutet av år 2009.] som kallas för ”Tea Parties”. Tusentals vanliga amerikanska medborgare träffas på offentliga platser för att protestera mot President Obamas nysocialistiska politik - och de kallar sina möten för ”Tea Parties” därför att den Amerikanska revolutionen, då amerikanerna ju ursprungligen kämpade för sin frihet, sattes igång med ett ”Tea Party” i staden Boston. Namnet ”Tea Parties” syftar till att betona att dessa politiska möten handlar om att främja just frihet.
Vid dessa möten kan man gång på gång se deltagare som bär på skyltar med texten ”Who is John Galt?”. Vad betyder dessa mystiska skyltar?
De som har läst Ayn Rands roman Atlas Shrugged vet. Frågan ”Vem är John Galt?” var vad den romanen (d.v.s. Atlas Shrugged) handlade om. John Galt var hjälten i Atlas Shrugged. Romanen var en hyllning till friheten - den var en roman som besvarade frågan om vad en produktiv förnuftsmänniska, som dess´ hjälte John Galt, behövde för att frodas. Frågan ”Vem är John Galt?” är en ”inne-grej” bland frihetsvänner i USA. Men vem var då Atlas Shruggeds författarinna, Ayn Rand?
Ayn Rand var en märklig rysk kvinna. Hon föddes i Tsar-Ryssland år 1905 - men hon var mera som en amerikan till sina värderingar och övertygelser. Ayn Rand har faktiskt kallats för ”En amerikan som råkade födas i Ryssland”.
Vad gör Ayn Rand till en människa som är värd att uppmärksamma? Bl.a. faktumet att hon var en av 1900-talets mest framgångsrika författare - samt faktumet att hon dessutom skapade en helt ny, egen filosofi som kallas för ”objektivismen”.
Det var en enorm bedrift för Ayn Rand att bli en bästsäljande romanförfattarinna. Därför att hon skrev inte sina romaner på sitt eget språk - det ryska. Efter det att kommunisterna tog över Ryssland, flydde hon landet år 1926 och bosatte sig i det land som hon beundrade - d.v.s. USA. Där lärde hon sig engelska och blev sedan en av det moderna Amerikas mest framgångsrika författarinnor. Hon skrev i synnerhet två bästsäljande romaner på engelska – sin genombrottsroman, The Fountainhead, och sitt magnum opus, Atlas Shrugged. The Fountainhead publicerades år 1943. Atlas Shrugged utkom år 1957. Dessa två romaner har sålts i närmare tio miljoner exemplar vardera sedan dess! Mera än 100.000 exemplar av vardera roman säljs i världen ännu idag.
Ayn Rand betraktas i USA allmänt som en av 1900-talets viktigaste intellektuella förespråkare av frihet. Hundratusentals anhängare av kapitalismen i USA har åtminstone inspirerats av Ayn Rand. Detta beror inte ”bara” på att Ayn Rand skrev frihetsromanen Atlas Shrugged. Ayn Rands ställning bland frihetsvänner i USA beror också på att hon skapade ett fullödigt filosofiskt försvar för friheten. Ayn Rands filosofi levererar dessutom det fulländade försvaret av egennyttan i etiken, och av förnuftet i kunskapsteorin - försvar av det goda som har saknats i årtusenden. Ayn Rand var faktiskt den största filosofen sedan Aristoteles!
Hur kunde Ayn Rand åstadkomma allt det hon åstadkom? Det korta svaret är att hon var en kvinna som aldrig satte andras varseblivning av verkligheten framför sin egen. Ayn Rand var självständig. Hon var en s.k. ”first-hander” - som man säger inom objektivismen. Hon litade aldrig blint på auktoriteter - fast hon alltid var tacksam för möjligheten att lära sig av de stora tänkare som hade levt före henne - som t.ex. Aristoteles. Och Ayn Rand var en ”fighter”. Hon gav sig aldrig. Ayn Rand fick kämpa mot väldiga odds. Men hon var envis som f-n - och hon segrade därför till sist. Ayn Rand var en äkta hjältinna.
Ayn Rand fick t.ex. arbeta upp sig från botten i USA. När hon kom till USA, år 1926, var hon bara en anoym rysk immigrant utan några pengar. Och hon saknade förmågan att tala engelska. Ayn Rand bodde med några släktingar under några månader, lärde sig under den tiden hjälplig engelska och tog sig sedan till Hollywood. Där började hon arbeta i lågavlönade jobb - t.ex. som en anställd i kostymgarderoben hos ett filmbolag. Hon lärde sig själv förmågan att skriva skönlitteratur på engelska samtidigt som hon arbetade i lågavlönade jobb för att försörja sig. Hon började skriva pjäser och romaner. Hennes första alster refuserades av förläggarna. Inte för att de var för dåliga – utan för att de var för bra!
Ayn Rand skrev nämligen inte dussinromaner. Hon skrev romaner och pjäser som handlade om viktiga moraliska och filosofiska frågor. Hon ville att hennes läsare skulle få tankeställare och intellektuella utmaningar. Att Ayn Rand var motståndare till alla former av socialismen och osjälviskhet hjälpte givetvis heller inte. Ayn Rand var närapå en pariah i många år. Men Ayn Rand var ihärdig - och till slut hittade hon förläggare som var tillräckligt modiga för att chansa på att publicera hennes okonventionella pjäser och romaner.
Ayn Rands genombrott kom, som sagt, år 1943 - då The Fountainhead publicerades. Romanen fick genomgående dåliga recensioner eftersom den hade magen att utmana många av de heliga korna i den dåvarande amerikanska kulturen. Men romanens rykte spreds genom s.k. ”word-of-mouth” - och allt flera amerikaner köpte och läste The Fountainhead under åren efter 1943. Därmed blev Ayn Rand en författarinna med ett rykte om sig för att skriva romaner som kunde ge sina förläggare stora vinster.
Royaltyinkomsterna från The Fountainhead gjorde det möjligt för Ayn Rand att sedan satsa hela tolv år av sitt liv på att skriva sin nästa roman, Atlas Shrugged. Ayn Rand slet under de tolv åren på heltid med att skriva Atlas Shrugged. Hon började arbeta på den tegelstensromanen år 1945 - och den kom inte ut förrän år 1957.
Men då blev den i gengäld en sensation! Ayn Rand uppmärksammades under de följande åren i USAs massmedier och intellektuella kretsar. Hon blev en ikon för USAs höger. Ingen annan människa någonsin hade presenterat ett lika kompromisslöst försvar för det fria samhället som det som hon presenterade i Atlas Shrugged. Atlas Shrugged förespråkade kapitalismen, och dessutom förnuftet och egennyttan, med hästsparkar och rallarsvingar. Ayn Rand räddes aldrig för att säga sin mening.
Ayn Rand är idag både älskad och hatad. De som gillar raka puckar och integritet älskar Ayn Rand. De som istället vill ha ”tolerans” för det irrationella och för försök att inta två logiskt oförenliga ståndpunkter samtidigt, och som önskar sig utspädda och grumliga budskap - de brukar hata Ayn Rand. De som älskar Ayn Rand brukar, om de är tillräckligt intellektuella till sin läggning, bli anhängare av hela hennes filosofi. De blir objektivister. Till de som hatar Ayn Rand hör bl.a. majoriteten av de konservativa, samt i stort sett samtliga nyliberaler. De som hatar Ayn Rand brukar inte bemöta henne med seriösa argument - eftersom de inte har några! De försöker istället bemöta henne med ”humor”. De försöker skratta ut Ayn Rand - genom att rabbla att hon är en självupptagen ”dogmatiker” och ”fanatiker”. Och de försöker skrämma folk från att acceptera Ayn Rand idéer - genom att hånskratta åt dessa människor också.
Vilka är då Ayn Rands filosofiska idéer? En mycket kort lista är denna:
Att förnuftet är människans enda medel till kunskap om verkligheten, att förnuftet är därför människans grundläggande överlevnadsverktyg, att varje enskild människas liv är hennes eget självändamål, att varje människa har en rätt att eftersträva sin egen personliga lycka och att laissez-faire-kapitalismen är det enda moraliska och praktiska sociala systemet.
Ayn Rands filosofi finns att skåda i sådana böcker som Atlas Shrugged, The Virtue of Selfishness, Capitalism: the Unknown Ideal, Introduction to Objectivist Epistemology (samtliga av dessa böcker skrevs av Ayn Rand själv) och Objectivism: the Philosophy of Ayn Rand (denna systematiska framställning av Ayn Rands filosofi skrevs efter hennes död av hennes främsta lärjunge, Leonard Peikoff). Dessa böcker går att köpa hos The Ayn Rand Bookstore (www.aynrandbookstore.com )
Idag är Ayn Rand inte längre i livet (hon dog år 1982). Men hennes filosofi är en livskraftig och växande rörelse. Denna rörelse leds av The Ayn Rand Institute, en stiftelse i USA. Man kan gå till sajten www.aynrand.org om man vill få kontakt med den objektivistiska rörelsen - så att man ska kunna hjälpa till med kampen för en bättre värld.
Vid dessa möten kan man gång på gång se deltagare som bär på skyltar med texten ”Who is John Galt?”. Vad betyder dessa mystiska skyltar?
De som har läst Ayn Rands roman Atlas Shrugged vet. Frågan ”Vem är John Galt?” var vad den romanen (d.v.s. Atlas Shrugged) handlade om. John Galt var hjälten i Atlas Shrugged. Romanen var en hyllning till friheten - den var en roman som besvarade frågan om vad en produktiv förnuftsmänniska, som dess´ hjälte John Galt, behövde för att frodas. Frågan ”Vem är John Galt?” är en ”inne-grej” bland frihetsvänner i USA. Men vem var då Atlas Shruggeds författarinna, Ayn Rand?
Ayn Rand var en märklig rysk kvinna. Hon föddes i Tsar-Ryssland år 1905 - men hon var mera som en amerikan till sina värderingar och övertygelser. Ayn Rand har faktiskt kallats för ”En amerikan som råkade födas i Ryssland”.
Vad gör Ayn Rand till en människa som är värd att uppmärksamma? Bl.a. faktumet att hon var en av 1900-talets mest framgångsrika författare - samt faktumet att hon dessutom skapade en helt ny, egen filosofi som kallas för ”objektivismen”.
Det var en enorm bedrift för Ayn Rand att bli en bästsäljande romanförfattarinna. Därför att hon skrev inte sina romaner på sitt eget språk - det ryska. Efter det att kommunisterna tog över Ryssland, flydde hon landet år 1926 och bosatte sig i det land som hon beundrade - d.v.s. USA. Där lärde hon sig engelska och blev sedan en av det moderna Amerikas mest framgångsrika författarinnor. Hon skrev i synnerhet två bästsäljande romaner på engelska – sin genombrottsroman, The Fountainhead, och sitt magnum opus, Atlas Shrugged. The Fountainhead publicerades år 1943. Atlas Shrugged utkom år 1957. Dessa två romaner har sålts i närmare tio miljoner exemplar vardera sedan dess! Mera än 100.000 exemplar av vardera roman säljs i världen ännu idag.
Ayn Rand betraktas i USA allmänt som en av 1900-talets viktigaste intellektuella förespråkare av frihet. Hundratusentals anhängare av kapitalismen i USA har åtminstone inspirerats av Ayn Rand. Detta beror inte ”bara” på att Ayn Rand skrev frihetsromanen Atlas Shrugged. Ayn Rands ställning bland frihetsvänner i USA beror också på att hon skapade ett fullödigt filosofiskt försvar för friheten. Ayn Rands filosofi levererar dessutom det fulländade försvaret av egennyttan i etiken, och av förnuftet i kunskapsteorin - försvar av det goda som har saknats i årtusenden. Ayn Rand var faktiskt den största filosofen sedan Aristoteles!
Hur kunde Ayn Rand åstadkomma allt det hon åstadkom? Det korta svaret är att hon var en kvinna som aldrig satte andras varseblivning av verkligheten framför sin egen. Ayn Rand var självständig. Hon var en s.k. ”first-hander” - som man säger inom objektivismen. Hon litade aldrig blint på auktoriteter - fast hon alltid var tacksam för möjligheten att lära sig av de stora tänkare som hade levt före henne - som t.ex. Aristoteles. Och Ayn Rand var en ”fighter”. Hon gav sig aldrig. Ayn Rand fick kämpa mot väldiga odds. Men hon var envis som f-n - och hon segrade därför till sist. Ayn Rand var en äkta hjältinna.
Ayn Rand fick t.ex. arbeta upp sig från botten i USA. När hon kom till USA, år 1926, var hon bara en anoym rysk immigrant utan några pengar. Och hon saknade förmågan att tala engelska. Ayn Rand bodde med några släktingar under några månader, lärde sig under den tiden hjälplig engelska och tog sig sedan till Hollywood. Där började hon arbeta i lågavlönade jobb - t.ex. som en anställd i kostymgarderoben hos ett filmbolag. Hon lärde sig själv förmågan att skriva skönlitteratur på engelska samtidigt som hon arbetade i lågavlönade jobb för att försörja sig. Hon började skriva pjäser och romaner. Hennes första alster refuserades av förläggarna. Inte för att de var för dåliga – utan för att de var för bra!
Ayn Rand skrev nämligen inte dussinromaner. Hon skrev romaner och pjäser som handlade om viktiga moraliska och filosofiska frågor. Hon ville att hennes läsare skulle få tankeställare och intellektuella utmaningar. Att Ayn Rand var motståndare till alla former av socialismen och osjälviskhet hjälpte givetvis heller inte. Ayn Rand var närapå en pariah i många år. Men Ayn Rand var ihärdig - och till slut hittade hon förläggare som var tillräckligt modiga för att chansa på att publicera hennes okonventionella pjäser och romaner.
Ayn Rands genombrott kom, som sagt, år 1943 - då The Fountainhead publicerades. Romanen fick genomgående dåliga recensioner eftersom den hade magen att utmana många av de heliga korna i den dåvarande amerikanska kulturen. Men romanens rykte spreds genom s.k. ”word-of-mouth” - och allt flera amerikaner köpte och läste The Fountainhead under åren efter 1943. Därmed blev Ayn Rand en författarinna med ett rykte om sig för att skriva romaner som kunde ge sina förläggare stora vinster.
Royaltyinkomsterna från The Fountainhead gjorde det möjligt för Ayn Rand att sedan satsa hela tolv år av sitt liv på att skriva sin nästa roman, Atlas Shrugged. Ayn Rand slet under de tolv åren på heltid med att skriva Atlas Shrugged. Hon började arbeta på den tegelstensromanen år 1945 - och den kom inte ut förrän år 1957.
Men då blev den i gengäld en sensation! Ayn Rand uppmärksammades under de följande åren i USAs massmedier och intellektuella kretsar. Hon blev en ikon för USAs höger. Ingen annan människa någonsin hade presenterat ett lika kompromisslöst försvar för det fria samhället som det som hon presenterade i Atlas Shrugged. Atlas Shrugged förespråkade kapitalismen, och dessutom förnuftet och egennyttan, med hästsparkar och rallarsvingar. Ayn Rand räddes aldrig för att säga sin mening.
Ayn Rand är idag både älskad och hatad. De som gillar raka puckar och integritet älskar Ayn Rand. De som istället vill ha ”tolerans” för det irrationella och för försök att inta två logiskt oförenliga ståndpunkter samtidigt, och som önskar sig utspädda och grumliga budskap - de brukar hata Ayn Rand. De som älskar Ayn Rand brukar, om de är tillräckligt intellektuella till sin läggning, bli anhängare av hela hennes filosofi. De blir objektivister. Till de som hatar Ayn Rand hör bl.a. majoriteten av de konservativa, samt i stort sett samtliga nyliberaler. De som hatar Ayn Rand brukar inte bemöta henne med seriösa argument - eftersom de inte har några! De försöker istället bemöta henne med ”humor”. De försöker skratta ut Ayn Rand - genom att rabbla att hon är en självupptagen ”dogmatiker” och ”fanatiker”. Och de försöker skrämma folk från att acceptera Ayn Rand idéer - genom att hånskratta åt dessa människor också.
Vilka är då Ayn Rands filosofiska idéer? En mycket kort lista är denna:
Att förnuftet är människans enda medel till kunskap om verkligheten, att förnuftet är därför människans grundläggande överlevnadsverktyg, att varje enskild människas liv är hennes eget självändamål, att varje människa har en rätt att eftersträva sin egen personliga lycka och att laissez-faire-kapitalismen är det enda moraliska och praktiska sociala systemet.
Ayn Rands filosofi finns att skåda i sådana böcker som Atlas Shrugged, The Virtue of Selfishness, Capitalism: the Unknown Ideal, Introduction to Objectivist Epistemology (samtliga av dessa böcker skrevs av Ayn Rand själv) och Objectivism: the Philosophy of Ayn Rand (denna systematiska framställning av Ayn Rands filosofi skrevs efter hennes död av hennes främsta lärjunge, Leonard Peikoff). Dessa böcker går att köpa hos The Ayn Rand Bookstore (www.aynrandbookstore.com )
Idag är Ayn Rand inte längre i livet (hon dog år 1982). Men hennes filosofi är en livskraftig och växande rörelse. Denna rörelse leds av The Ayn Rand Institute, en stiftelse i USA. Man kan gå till sajten www.aynrand.org om man vill få kontakt med den objektivistiska rörelsen - så att man ska kunna hjälpa till med kampen för en bättre värld.
Planlös socialism
Varför skapar socialismen fattigdom?
Därför att det sker dels för lite och dels för dålig planering i planhushållningsekonomier. Det sker bäde mera och bättre planering i kapitalistiska ekonomier - och till och med i halvkapitalistiska blandekonomier som dagens Sverige!
I socialistiska samhällen är det blott och bart staten som försöker planera ekonomin (i "samhällets" namn). De enskilda medborgarna saknar möjligheter att planera sina respektiva ekonomiska förhållanden eftersom de saknar frihet. Socialistiska samhällen saknar därför i stort sett det allra mesta av den ekonomiska planering som deras ekonomier skulle behöva. Bara ett fatal politiska makthavare som rattar staten får ju försöka planera.
I kapitalistiska samhällen däremot får samtliga medborgare planera. Varje vuxen individ planerar sin egen ekonomi i det kapitalistiska samhället. Sedan samordnas alla de enskilda medborgarnas respektiva planer av prissystemet. Så ett kapitalistiskt samhälle är fylld till bredden av ekonomisk planering! Fast det är fråga om en decentraliserad och flexibel planering!
Några tusen politiker och byråkrater i ett socialistiskt samhälle förmår bara inte att planera hela landets ekonomi. De är ju inte övermänniskor! Ekonomiska superhjältar/övermänniskor existerar inte i verkligheten. Makthavarna och deras byråkrater kan inte veta allting om miljontals fabriker, miljontals konsumenter, miljontals distributionskanaler, o.s.v. Men de "vanliga" medborgarna behöver ingalunda vara övermänniskor för att klara av att var och en planera sina egna respektiva privatekonomier i ett kapitalistiskt samhälle.
Anta att en "vanlig" människa har en bil. Även om hon inte är ett geni så känner hon till att den där bilen kommer att åldras och att hon därför måste skaffa sig en ny bil inom några år. Om hon inte är en idiot planerar hon för detta genom att spara en lagom stor summa pengar varje månad på banken (alternativt sköter hon sin privatekonomi på ett sådant sätt att hon kommer att få råd att låna till den nya bilen). När det så är dags tar hon bara ut pengarna, går till en bilhandlare och köper bilen!
Hur kan hon vara säker på att det kommer att finnas en bil tillgänglig att köpa just då? Därför att samtidigt som hon planerar att köpa en bil planerar biltillverkarna att producera ett lagom stort antal lagom dyra och lagom bra bilar under de kommande åren. Biltillverkarna vill ju maximera sina vinster genom att producera just så många bilar som det blir möjligt att sälja med vinst - inte flera och inte färre.
Biltillverkarna får signaler från prissystemet hela tiden. T.ex.: hur många bilar säljs just nu till vilka priser och med vilka vinster - hur mycket stålet som behövs till bilarna kostar - hur inkomsterna hos de potentiella kunderna utvecklas - osv.
Så länge som alla relevanta priser inte förändras tenderar biltillverkarna att producera lika många, likadana bilar som förut. Men om de ser att ett pris förändras anpassar de sina planer. Om t .ex. bensinpriset ökar försöker de sannolikt värna sina vinster genom att börja tillverka flera mindre och bensinsnålare bilar än förut - och färre stora. De vill ju inte bli sittande med osålda bensinslukande bilar när bensinen blir dyrare! På så vis anpassas biltillverkningen till en eventuell ökad knapphet på bensin.
En ekonomi fungerar bra så länge som medborgarna (Inklusive affärsmännen och kapitalisterna!) är fria, och så länge som staten inte stör prisbildningen. Därför att alla producenter och konsumenter anpassar sitt beteende till de rådande priserna - och dessutom lägger de ner åtskillig möda på att förutse hur priserna kommer att förändras.
Samtidigt som det är flera människor som planerar under kapitalismen, planerar de bättre också. Beslutsfattarna hos biltillverkarna exempelvis har mera tid att samla in och bearbeta information som angår just bilindustrin än socialismens byråkrater. Eftersom de förra "bara" planerar biltillverkningen - medan de senare har hela landets ekonomi som helhet att försöka planera. Och de förra är mycket mera motiverade till att planera grundligt inom just sitt område eftersom deras egna vinster eller bonusar står på spel - till skillnad från byråkraterna i socialistsamhället som inte är ute efter att göra egna vinster överhuvudtaget.
Att kapitalismen medför mera och bättre planering än socialismen syns inte bara när man jämför blandekonomier som Sverige och USA med socialistländer som f.d. Sovjetunionen och dagens Kuba. Det syns också när man jämför de kapitalistiska delarna av blandekonomierna med de socialistiska delarna! Titta bara på hur mycket bättre den privata bilindustrin och dataindustrin går i Sverige jämfört med den socialistiska sjukvården, de socialistiska skolorna och det socialistiska pensionssystemet!
Fram för mera och bättre planering! Spola den socialistiska planhushållningen!
Därför att det sker dels för lite och dels för dålig planering i planhushållningsekonomier. Det sker bäde mera och bättre planering i kapitalistiska ekonomier - och till och med i halvkapitalistiska blandekonomier som dagens Sverige!
I socialistiska samhällen är det blott och bart staten som försöker planera ekonomin (i "samhällets" namn). De enskilda medborgarna saknar möjligheter att planera sina respektiva ekonomiska förhållanden eftersom de saknar frihet. Socialistiska samhällen saknar därför i stort sett det allra mesta av den ekonomiska planering som deras ekonomier skulle behöva. Bara ett fatal politiska makthavare som rattar staten får ju försöka planera.
I kapitalistiska samhällen däremot får samtliga medborgare planera. Varje vuxen individ planerar sin egen ekonomi i det kapitalistiska samhället. Sedan samordnas alla de enskilda medborgarnas respektiva planer av prissystemet. Så ett kapitalistiskt samhälle är fylld till bredden av ekonomisk planering! Fast det är fråga om en decentraliserad och flexibel planering!
Några tusen politiker och byråkrater i ett socialistiskt samhälle förmår bara inte att planera hela landets ekonomi. De är ju inte övermänniskor! Ekonomiska superhjältar/övermänniskor existerar inte i verkligheten. Makthavarna och deras byråkrater kan inte veta allting om miljontals fabriker, miljontals konsumenter, miljontals distributionskanaler, o.s.v. Men de "vanliga" medborgarna behöver ingalunda vara övermänniskor för att klara av att var och en planera sina egna respektiva privatekonomier i ett kapitalistiskt samhälle.
Anta att en "vanlig" människa har en bil. Även om hon inte är ett geni så känner hon till att den där bilen kommer att åldras och att hon därför måste skaffa sig en ny bil inom några år. Om hon inte är en idiot planerar hon för detta genom att spara en lagom stor summa pengar varje månad på banken (alternativt sköter hon sin privatekonomi på ett sådant sätt att hon kommer att få råd att låna till den nya bilen). När det så är dags tar hon bara ut pengarna, går till en bilhandlare och köper bilen!
Hur kan hon vara säker på att det kommer att finnas en bil tillgänglig att köpa just då? Därför att samtidigt som hon planerar att köpa en bil planerar biltillverkarna att producera ett lagom stort antal lagom dyra och lagom bra bilar under de kommande åren. Biltillverkarna vill ju maximera sina vinster genom att producera just så många bilar som det blir möjligt att sälja med vinst - inte flera och inte färre.
Biltillverkarna får signaler från prissystemet hela tiden. T.ex.: hur många bilar säljs just nu till vilka priser och med vilka vinster - hur mycket stålet som behövs till bilarna kostar - hur inkomsterna hos de potentiella kunderna utvecklas - osv.
Så länge som alla relevanta priser inte förändras tenderar biltillverkarna att producera lika många, likadana bilar som förut. Men om de ser att ett pris förändras anpassar de sina planer. Om t .ex. bensinpriset ökar försöker de sannolikt värna sina vinster genom att börja tillverka flera mindre och bensinsnålare bilar än förut - och färre stora. De vill ju inte bli sittande med osålda bensinslukande bilar när bensinen blir dyrare! På så vis anpassas biltillverkningen till en eventuell ökad knapphet på bensin.
En ekonomi fungerar bra så länge som medborgarna (Inklusive affärsmännen och kapitalisterna!) är fria, och så länge som staten inte stör prisbildningen. Därför att alla producenter och konsumenter anpassar sitt beteende till de rådande priserna - och dessutom lägger de ner åtskillig möda på att förutse hur priserna kommer att förändras.
Samtidigt som det är flera människor som planerar under kapitalismen, planerar de bättre också. Beslutsfattarna hos biltillverkarna exempelvis har mera tid att samla in och bearbeta information som angår just bilindustrin än socialismens byråkrater. Eftersom de förra "bara" planerar biltillverkningen - medan de senare har hela landets ekonomi som helhet att försöka planera. Och de förra är mycket mera motiverade till att planera grundligt inom just sitt område eftersom deras egna vinster eller bonusar står på spel - till skillnad från byråkraterna i socialistsamhället som inte är ute efter att göra egna vinster överhuvudtaget.
Att kapitalismen medför mera och bättre planering än socialismen syns inte bara när man jämför blandekonomier som Sverige och USA med socialistländer som f.d. Sovjetunionen och dagens Kuba. Det syns också när man jämför de kapitalistiska delarna av blandekonomierna med de socialistiska delarna! Titta bara på hur mycket bättre den privata bilindustrin och dataindustrin går i Sverige jämfört med den socialistiska sjukvården, de socialistiska skolorna och det socialistiska pensionssystemet!
Fram för mera och bättre planering! Spola den socialistiska planhushållningen!
Subscribe to:
Posts (Atom)