Demokratiskt förtryck

Många svenskar dyrkar demokratin. De anser att den ideala staten är en som gör majoritetens vilja - vad majoritetens vilja än är.

Själv tycker jag att det är nästan tvärtom. En god stat måste hindra majoriteten från att få sin vilja igenom - närhelst den viljan består av en avsikt att förtrycka impopulära minoriteter. En bra stat skulle t.ex. ha hindrat den vita majoriteten i USAs sydstater från att förtrycka de svarta. En bra stat skulle ha hindrat den anti-semitiska majoriteten i 1930-talets Tyskland från att förtrycka judarna. Och en bra stat skulle hindra de breda folklagren i dagens Sverige från att förtrycka företagarna och de rika!

En majoritet av medborgarna har inte ett minsta dugg större rätt att förtrycka människor än vad en ensam diktator har. Varje anständig stat måste därför grundas på en författning som slår fast att de politiska ledarna ska vara valda - men att de efter valet inte får lov att kränka en enda enskild medborgare å sina väljares vägnar.

En aldrig så rationell författning räcker dock inte för att en bra stat ska förbli bra. Om tillräckligt många av medlemmarna av befolkningen blir moraliskt förtappade kommer staten att försämras ändå och så småningom bli till en regelrätt diktatur.

Det är de intellektuella som har det i sin makt att fördärva de "vanliga" medborgarna. Det kan de göra genom att sprida onda idéer via skolorna, universiteten och kulturen. Om de intellektuella prånglar ut sådana onda idéer som att självuppoffring är det moraliska idealet, att människor i allmänhet inte vet vad deras eget bästa består av, att enskilda människors lycka inte är något väsentligt, att allting är relativt o.s.v. - då blir resultatet så småningom ett dåligt folk, ett ruttet samhälle och en förtryckande stat.

Dåliga stater skapas av dåliga människor. Och dåliga människor skapas av dåliga idéer.

Var finns då de goda idéerna som kan vända utvecklingen till det bättre? Hos filosofin objektivismen! Denna filosofi visar bl.a. att verkligheten är vad den är, att förnuftet är människans enda medel att fatta verkligheten, att varje människa har en rätt att leva för sin egen skull, att det är rätt att sträva efter sin egen lycka och att laissez-faire-kapitalismen är det enda anständiga sociala systemet.

Varje svensk som vill ha en bättre stat än den vi har idag bör därför studera och sprida objektivismen. Som Ayn Rand (kvinnan som skapade objektivismen) uttryckte det - "Dåliga idéer kan bara bekämpas med bättre idéer".

Och spola det där obegränsade majoritetsstyret! Ersätt demokratin med en statsmakt vars maktutövning begränsas av en rationell författning! En konstitutionell republik m.a.o.

Svenskarna förespråkar slaveri!

En opinionsundersökning avslöjade nyligen [Jag skrev ursprungligen detta debattinlägg på våren av år 2009 för publicering på debattsajten Newsmill.] att en majoritet av det svenska folket förespråkar slaveri! 63 procent of folket sade sig nämligen vilja behålla den obligatoriska värnplikten. Och att tvinga någon att utföra en tjänst, genom att hota med att sätta honom i fängelse om han vägrar – det är ju slaveri per definition.

Man kan invända att värnplikten finns till för ett gott ändamål. Nämligen för att försvara landets frihet. Men det förhållandet utgör ingen ursäkt. Det finns nämligen hur många ”goda ändamål” som helst som skulle kunna användas som ursäkt för slaveri.

Min hyresvärd, Stockholmshem, skulle kunna säga till mig att ”Det är ett gemensamt intresse av att gården och trapphuset blir städade - så om inte du ställer upp och ägnar varje lördag åt att städa dem, då kommer vi att säga upp ditt hyreskontrakt så att du blir bostadslös”. Min granne skulle kunna säga till mig ”Det är ett samhällsintresse att jag, din granne, ska kunna jobba - och det finns just nu en svår brist på daghemsplatser, så du måste ställa upp och passa mina ungar flera timmar i veckan. Annars klagar jag till myndigheterna”. Miljöknuttarna skulle kunna säga till mig ”Vi har ont om arbetskraft till landets arbetskraftsintensiva ekologiska jordbruk. Så du måste ägna en månad varje sommar åt att jobba på ett ekologiskt jordbruk, med bara mat och husrum som ersättning. Annars polisanmäler vi dig för att skada miljön”.

Och mycket riktigt, det har redan hörts förslag i samhällsdebatten om att värnplikten skall utökas och bli till en ”samhällstjänst”. Samhällstjänst. Smaka på det ordet. Snart kanske folk tvångsrekryteras till vården och omsorgen!

Förutom de uppenbara moraliska argumenten mot värnplikten finns det faktiskt också ”praktiska” argument mot den där värnplikten. Det föreslagna slaveriet kommer att göra det lättare för politikerna att föra orättfärdiga krig. Det går alldeles utmärkt att få tag på tillräckligt många frivilliga rekryter till ett rättfärdigt krig. Det hade t.ex. inte varit något problem för USA att få tag på frivilliga soldater för att bekämpa Hitler och Hirohito. Massor av unga amerikaner satte så pass högt värde på friheten att de var villiga att strida för den under Andra världskriget till priset av att riskera livet på slagfälten.

Men det hade nog varit omöjligt för President Johnson att trappa upp Vietnamkriget, om han inte hade tillåtits att införa obligatorisk värnplikt. Tänk! Hur många unga amerikanska män hade farit till Vietnam på 1960-talet av egen vilja? Frivillighet ifråga om militärtjänstgöring skulle alltså ge oss ett starkt skydd mot att få olämpliga krig på halsen.

Om vi avskaffar den svenska värnplikten blir det genast svårare för våra svenska politiker att föra in oss in i altruistiska krig, som inte angår oss, som t.ex. den i Afghanistan.

Vi måste mota Olle i grind. Vi måste avskaffa värnplikten nu - och förklara för folk att den utgör en form av slaveri. Och vi måste förklara för svenska folket att slaveri överhuvudtaget ej är acceptabelt i ett civiliserat samhälle. Och vi måste saga alldeles bestämt nej till tankarna - som faktiskt cirkulerar - om att vi ska rädda välfärdsstaten genom att införa ännu mera slaveri i Sverige, i form av "samhällstjänst"!

De unga mår dåligt

De unga mår dåligt i dagens Sverige. Detta syns på många olika sätt.

Psykologen Thomas Nilsson uppger i Svenska Dagbladet den 23 febr 2003 att problemen med spelberoende kryper allt längre ner i åldrarna. "Ungefär 10.000 tonåringar har spelproblem" säger han. Dessa tonåringar riskerar givetvis att förstöra sina liv genom att rasera sin privatekonomi.

Sveriges brandförsvarsföreningen, SVBF, inledde år 2003 en informationskampanj i skolorna om hur farligt det är att anlägga bränder. Var fjärde brand i Sverige är anlagd. Över hälften av dessa anlades av barn och ungdomar under 20 år, enligt statistik som SVBF har tagit fram. Tommy Arvidsson, biträdande vd på SVBF säger i SvD den 23 febr - "De (unga som startar bränder) är ofta inte medvetna om vilka konsekvenser en brand i en papperskorg eller liknande kan få". Många unga är heller inte medvetna om vilka de personliga konsekvenserna kan bli. "Vandalism av det här slaget är ett allvarligt brott. De (d.v.s. de unga mordbrännarna) kan t.ex. få livslånga problem med skadestånd." säger Arvidsson.

Den 12:e feb. 2003 rapporterade SvD att fylleri bland de unga ökar dramatiskt. "Antalet ungdomar som måste tas in akut för alkoholförgiftning ökar dramatiskt och går allt längre ner i åldrarna . . . det är ingen ovanlighet att 10-14-åringar måste tas in för avgiftning för att de supit sig redlösa. Det framgår av Socialstyrelsens folkhälsorapport för 2002." skrev SvD.

Enligt SVTs Rapport visar en ny rapport från Riksförsäkringsverket att allt flera unga psykiskt sjuka förtidspensioneras. 1995 låg psykiska sjukdomar bakom 19 procent av de nya förtidspensionerna. År 2001 var andelen 25 procent. Enligt rapporten, som refererades i SvD den 23:e febr. 2003, skedde den största delen av ökningen av förtidspensionerna bland de unga. "De psykiska sjukdomar som leder till förtidspension är till största del depression och ångest." skrev SvD vidare.

Den 3:e dec. 1998 rapporterade SvD att siffror från Statistiska centralbyrån visar att allt fler unga svenskar lider av fetma. "Bland kvinnor i åldern 16 till 24 har antalet (överviktiga) i stort sett fördubblats sedan början av 1980-talet". Andelen av unga kvinnor som var överviktiga hade ökat från 11 procent till 20 procent. Bland unga män hade siffran stigit från 11 procent till 16 procent.

Den 27:e jan. 2003 uppgav ekonomie doktor Sten Carleheden i SvD att "Andelen skolelever i årskurs nio som prövat narkotika har mer än fördubblats under 1990-talet". Den 16:e mars 2002 rapporterade SvD att i början på 1990-talet var det 3 till 4 procent av grundskoleeleverna som hade testat narkotika. 1999 uppgav emellertid i en undersökning 9 procent av pojkarna och 7 procent av flickorna att de hade testat knark.

Vad kan orsaken vara till att alltflera ungdomar anlägger bränder och utvecklar spelberoende? Varför super och knarkar flera ungdomar idag än de gjorde förut? Varför blir flera och flera ungdomar överviktiga, feta, deprimerade eller fulla av ångest? Det måste ha något att göra med förändringar i ungdomarnas uppväxtmiljö. Det sannolika är därför att de ungas problem har skapats av skolorna och daghemmen - ty det är på dessa två ställen som barnen vistas under huvuddelen av sin vakna tid.

Stenen sattes nog i rullning på 1960-talet (om inte tidigare). På 1960-talet växte den "nya vänstern" fram. En stor del av en hel generation lärde sig att hata förnuftet, individualismen och kapitalismen. De gjorde revolt mot det "borgerliga" samhället och de "borgerliga" värderingarna. Dessa "68:or" gjorde sedan en "lång marsch genom institutionerna" i syfte att förverkliga sina socialistiska värderingar. Nu sitter de i byråkratin som bestämmer hur skolorna och daghemmen ska skötas. Skolorna och daghemmen förmedlar därför i hög grad 68:ornas verklighetsuppfattning och livssyn till barnen.

68:orna ville inte ha en "pluggskola" - de ville ha en skola som "socialiserade" barnen istället. De ville inte att barnen på dagis och i skolan skulle sättas i "förnuftets tvångströja". Nej - de ville att daghemmen och skolorna skulle lära barnen att utleva sina känslor istället. De ville inte att barnen på daghemmen och i skolorna skulle "bara tänka på sig själva". De ville att barnen skulle lära sig att sätta gruppen i centrum istället.

Nu har 68:orna faktiskt lyckats med att skapa den sorts uppväxtmiljö som de ville att de efterföljande generationerna skulle vistas i. På samma sätt som socialisternas förvridna ideal gjorde kommunistländerna till helveten på jorden i öst så har deras sjuka ideal också gjort de svenska daghemmen och skolorna till helveten på jorden för de arma svenska barnen!

Och nu ser vi resultaten av detta förhållande.

Hur har 68:orna kunnat komma undan med detta? Det beror på att majoriteten av de "vanliga människorna" i Sverige inte bryr sig om abstrakta filosofiska idéer. De tar det för givet att filosofi inte angår dem och att den inte spelar någon roll i deras dagliga liv. Därför tar de aldrig reda på vilka filosofiska idéer är onda - och de inser inte vilka onda konsekvenser dessa idéer kan få. Därför anar de inte att daghemmen och skolorna utsätter deras barn för en intellektuell och psykologisk misshandel. Därför förmår de inte värna sina stackars barn.

Framtida generationers hopp är att den minoritet av människorna som inser att abstrakta idéer spelar en avgörande roll i människornas liv skall börja bry sig om filosofiska idéer innan det är för sent. Bara rätt sorts filosofiska idéer kan besegra 68:orna och deras efterföljare. Bara en filosofi som bejakar verklighetens absolutism, förnuftets roll som människans grundläggande överlevnadsmedel och varje enskild människas rätt att leva för sin egen skull kan besegra 68:ornas filosofi - d.v.s. den filosofi som lär ut att kollektivets subjektiva vilja avgör vad som är sant och falskt, att känslorna är vägen till kunskap, att självuppoffring är det moraliska idealet och att individen ska vara underställd gruppen. De som känner mig vet vilken filosofi jag rekommenderar som botemedel till socialismen och andra onda "ismer".

Du! Ta upp idékampen  om du vill ta upp kampen för dina barn - och om du vill göra ett verkningsfullt motstånd mot de ondskefulla 68:orna.

Socialismen och rasismen - vilken är värst?

Kollektivismen är idén att en människas moraliska värde beror på vilken grupp - d.v.s. vilket kollektiv - hon råkar tillhöra.

Enligt socialismen beror en människas moraliska värde på vilken ekonomisk grupp hon råkar tillhöra – d.v.s. på vilken klass hon tillhör.

Enligt rasismen beror en människas moraliska värde på vilken etnisk grupp hon råkar tillhöra – d.v.s. på vilken ras eller etnicitet hon tillhör.

Socialismen och rasismen är således bådadera varsin variant av samma grundläggande företeelse - kollektivismen.

Det är givetvis orättvist att döma en människa efter vilken grupp hon råkar tillhöra, istället för att döma henne efter hennes egna gärningar och hennes egen karaktär. Socialister begår således den grova orättvisan att förfölja människor bara för att de råkar vara exempelvis kapitalister eller rika. Rasister begår den grova orättvisan att förfölja människor bara för att de råkar vara exempelvis judar eller svarta.

Vilken variant av kollektivismen är då allra värst – socialismen eller rasismen? Jag kan komma på bra argument både för ståndpunkten att socialismen är ännu värre än rasismen – men också för den motsatta ståndpunkten att rasismen är ännu värre än socialismen.

Ett starkt argument för att rasismen är ännu värre än socialismen är den att rasister fullständigt struntar i rättvisan genom att de dömer människor efter en egenskap som de inte överhuvudtaget själva rår för. Ingen människa väljer ju sina föräldrar. Så ingen jude eller svart rår själv för att hon är judisk eller svart. Och det är uppenbarligen en skriande orättvisa att förfölja en människa p.g.a. något som hon inte själv rår för.

Ett minst lika starkt argument för att socialismen är ännu värre än rasismen är den att socialister kastar om rättvisan. De straffar människor för deras dygder - och de belönar människor för deras laster. Socialister straffar t.ex. de människor som gör sig mödan att bli mera produktiva än genomsnittet - och som därmed visar prov på dygd. Det är ju de mest produktiva individerna – t.ex. framgångsrika kapitalister, framgångsrika företagare samt högutbildade läkare, ingenjörer etc, - som drabbas värst av skatterna och konfiskeringarna som socialister brukar genomföra när de får makten. Och socialister belönar sådana depraverade människor som t.ex. brottslingarna och missbrukarna. Socialister brukar ju vilja ha antingen milda straff eller inga straff alls för brottslingar - dessa är ju ”offer” enligt socialisterna. Och socialister brukar vilja att missbrukare ska få dyrbar vård på skattebetalarnas bekostnad - och att de ska få leva på bidrag om de ändå inte slutar upp med sitt missbruk. Det är givetvis en skriande orättvisa att invertera, d.v.s. kasta om, rättvisan - genom att straffa människor när de gör något bra och belöna dem när de gör något dåligt.

Så man kan argumentera både för att rasismen är ännu värre än socialismen - och tvärtom!

Det är svårt att säga vilken variant av kollektivismen som är allra värst:

Att strunta i moralen fullständigt - såsom rasisterna gör. Eller att på sätt och vis bry sig om moralen men gå i opposition mot den - såsom socialisterna gör.

Antagligen bör vi bara ge upp och nöja oss med att konstatera att socialisterna och rasisterna är lika goda kålsupare?

Samarbetet med Nazityskland

Svenska socialdemokrater älskar att skryta om hur Sverige utgör beviset för att välfärdspolitik kan skapa världens bästa välfärd samtidigt som ekonomin går starkt. Och även vänsterpolitiker utomlands hyllar Sverige som den "gyllene medelvägens" förlovade land. Och det är visst sant att under 1950- och 1960-talen hade Sverige en av världens starkaste ekonomier samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Så vad var orsaken till den svenska välfärdsstatens rekordår under de första tjugofem åren efter Andra världskrigets slut?

Jag har en hypotes. Den är att orsaken till den svenska välfärdspolitikens framgångar var Sveriges
samarbete med Nazityskland under kriget.

Under kriget ställde Sverige nämligen upp och levererade snällt den järnmalm, de kullager och andra varor som Nazitysklands krigsmaskin var beroende av. Nästan exakt 52% av järnmalmen som Nazitysklands krigsekonomi förbrukade under Andra världskriget levererades från Sverige. Utan den svenska järnmalmen hade Nazityskland inte haft minsta lilla chans att tillverka alla de där kanonerna och stridsvagnarna som gick åt till angreppskriget.

Och Per-Albin Hansson och hans kumpaner var verkligen angelägna om att Nazisterna skulle få sin järnmalm! De såg nämligen till att just de svenska gruvarbetarna som enda yrkesgrupp undantogs från den obligatoriska värnplikten - så att de skulle kunna bryta järnmalmen som utgjorde mutan som fick Nazityskland att lämna Sverige i fred. Dessutom fick hamnarbetarna i Luleå jobba mera övertid än någonsin förut under Andra världskriget - så att de skulle hinna lasta all den järnmalm som skeppades till Nazityskland. Det är vidare ett tämligen välkänt förhållande att den norska motståndsrörelsen gav mycket hög prioritet åt att försöka slå ut just SKFs kullagerfabrik i Oslo. Så viktiga var det svenska företagets kullager för Nazityskland - det visste de norska motståndsmännen.

Så Nazityskland behövde inte invadera Sverige. Sverige ställde snällt upp ändå. Som tack från nassarna blev det samarbetsvilliga Sverige inte indragen i kriget.

Det innebar att när kriget tog slut var den svenska industrins fabriker i gott skick. Medan de svenska industriföretagens konkurrenter i resten av Europa till stor del bara hade sönderbombade fabriker till sitt förfogande. Dessutom var kringtjänsterna till industrierna i Sverige intakta. Järnvägarna och hamnarna som transporterade och lastade den svenska industrins produkter var i god kondition. Banksystemet som finansierade utrikeshandeln och förmedlade betalningarna till och från den svenska industrin var tämligen starkt. O.s.v.

Den svenska industrin hade därför en enorm konkurrensfördel jämfört med industrierna i resten av Europa. Det innebar att efter krigsslutet var den svenska industrin så stark och lönsam att den orkade bära upp den svällande välfärdsstaten bättre än industrierna i resten av Europa under ca. tjugofem års tid - de s.k. "rekordåren" som de kallades. Så välfärdspolitiken byggdes ut minst lika mycket i Sverige som i resten av Europa samtidigt som ekonomin ändå växte mycket snabbare än den i Storbritannien, Frankrike, Nederländerna o.s.v. Det dröjde tills ca. tjugofem år efter krigsslutet innan den svenska välfärdsstaten äntligen började knäcka ryggen på den privata sektorn.

Men då, under 1970-talet, började det gå utför med besked!

Under de senaste femtio åren har Sverige halkat efter år efter år. Massarbetslösheten har brett ut sig. Bostadsbristen har bara förvärrats. Sjukvårdsköerna har blivit allt längre. Reallönerna har stagnerat. Allt flera svenska hushåll har hamnat i skuld- och bidragsfällor. De där omhuldade svenska rekordåren är nu bara ett avlägset minne. Liksom den där "förträffliga" välfärden. Nu kan vi inte längre leva på arvet från de skamliga samarbetsåren under Andra världskriget.

Men p.g.a. rekordåren efter kriget har svenska folket vant sig vid inbillningen att den svenska modellen är förträfflig. Och denna idé har internaliserats så djupt av många svenskar att de inte kan föreställa sig att det skulle kunna vara något fel med den modellen. Därför är det förbannat svårt nuförtiden att nu rubba svenskarnas tilltro till välfärdspolitiken. Så nu får vi betala priset för att de borgerliga har tillåtit socialdemokraterna att tiga ihjäl nyckelrollen som samarbetet med nassarna spelade i byggandet av den moderna tidens svenska välfärdsstat.

Välfärdsstaten förstör välfärden - men de flesta svenskar fortsätter som sömngångare att rösta på de politiker som lovar att bevara just den ruttna välfärdsstaten.

Sossarna har tjänat grova opinionspoäng på de ekonomiska konsekvenserna av svartfotspolitiken under Andra världskriget. Ibland lönar sig faktiskt svartfötteri! Sossarna borde egentligen ha straffats för det hela när Andra världskriget tog slut. Nazisterna straffades ju efter kriget. De som samarbetade med nazisterna borde väl ha straffats också?

Men - om sossarna hade gjort det moraliskt riktiga, och stoppat järnmalmsleveranserna till Nazityskland - då skulle Nazisterna givetvis ha invaderat Sverige, eller hur? Självfallet - men sossarna borde ha stoppat järnmalmsleveranserna ändå - ska man göra anspråk på att vara "antinazistisk" måste man gå från ord till handling! Anspråket på att vara motståndare till nassarna får inte vara endast tomma ord!

Och Sverige hade haft en rejäl chans att klara sig - trots den av sossarna ledda vanvettiga nedrustningspolitiken under de första sex åren av 1930-talet. Sverige åtnjöt nämligen en enorm geografisk fördel gentemot Nazityskland.

Östersjön!

Östersjön låg som en gigantisk vallgrav mellan Nazityskland och Sverige. Om Hitler hade bestämt att Nazityskland skulle invadera Sverige, för att komma åt järnmalmen - då hade Nazisterna varit tvungna att skeppa en hel armé över havet och landsätta armén på det svenska fastlandet. Det företaget hade inte varit gjort i en handvändning. Det hade faktiskt varit jättesvårt. Om "bara" den svenska militären hade gjort ett tillräckligt bra jobb av att stoppa Nazisterna vid kusten hade Sverige klarat sig. Och Andra världskriget hade tagit slut nästan innan det hade börjat. Miljontals oskyldiga människoliv hade kunnat räddats om bara sossarna hade gjort det enda moraliskt anständiga istället för att svika.

Dessutom - även om nassarna lyckades med att invadera Sverige - svenskarna skulle ju ha kunnat tillämpa "den brända jordens" taktik. Järnmalmsgruvorna skulle ha kunnat utrymmts så snart Sverige stoppade leveranserna till Nazityskland. Och den svenska militären skulle samtidigt ha kunnat sätta ut massvist med sprängmedel i gruvorna. Sedan, om och när nassarnas armé lyckades med att ta sig in i Sverige, skulle svenskarna ha kunnat utlösa de där sprängladdningarna och därmed spränga järnmalmsgruvorna i luften. Även med en lyckad invasion av Sverige skulle det säkert ha tagit nassarna flera år att sedan få igång produktionen av järnmalm vid gruvorna! Under tiden skulle den nazistiska Wehrmachten ha gått i stå!

Vem var då ansvarig för den svenska svartfotspolitiken? Tja - å ena sidan var ärkesocialdemokraten Per-Albin Hansson statsminister under kriget. Men - å andra sidan hade Sverige en samlingsregering under kriget. Men - å andra sidan hade Socialdemokraterna egen majoritet i båda kamrarna av Riksdagen under åren 1940 t.o.m. 1944. Med tanke bl.a. på det sistnämnda faktumet måste man rimligen komma till slutsatsen att huvudansvaret för Sveriges förräderi mot frihetens sak under Andra världskriget låg på det Socialdemokratiska Arbetarpartiet.

Tänk också på att den svenska arbetarrörelsen bar på en del av det moraliska ansvaret för Förintelsen!

Förintelsen tog flera år att genomföra. Den pågick huvudsakligen under åren 1943-1945. Hur kunde det komma sig att Nazisterna kunde klamra sig kvar vid makten under de två och en halvt åren? Wehrmachten hade ju ett hästjobb med att fördröja den Röda arméns framryckning österifrån mot det tyska kärnlandet. Det är uppenbart att det Nazityska motståndet skulle ha kollapsat utan vapnen vars tillverkning den svenska järnnmalmen gjorde möjlig. Sveriges järnmalmsleveranser utgjorde en viktig förutsättning för Förintelsen. Utan Sveriges fortsatta järnmalmsleveranser hade Nazisterna inte kunnat sitta kvar vid makten tillräckligt länge för att hinna med att mörda så många judar! Om bara Sverige hade stoppat järnmalmsleveranserna till Nazityskland redan år 1942 hade Naziväldet tämligen snabbt kollapsat och huvuddelen av Förintelsen hade avvärjts!

Och eftersom det var Socialdemokraterna som hade den yttersta politiska makten i Sverige fram t.o.m. år 1944 så var det dem, sossarna, som delade på ansvaret för Förintelsen tillsammans med de tyska Nazisterna.

I synnerhet låg skulden för Sveriges svartfotspolitik på Per-Albin Hansson. Det var ju han som var partiledare för sossarna när det begav sig. Och - det var Per-Albin som stod som ansvarig för Sveriges vettlösa nedrustningspolitik under de första sex åren av 1930-talet. Per-Albin ville som bekant frigöra resurser i statsbudgeten för utbyggnaden av välfärdspolitiken. Så han rustade ner Sveriges försvar under samma tid som alla som ville veta visste att Hitler rustade upp - rustade upp för krig! Per-Albins prioriteringar var sådana att han satte friheten på spel för de sociala förmånernas skull. Det var därför som Sverige befann sig i militärt underläge när Andra världskriget bröt ut 1939.

Högförräderi var ett brott som var belagt med dödsstraff i Sverige under Andra världskriget. Nå - att anföra Sveriges samarbete med en av världshistoriens värsta massmördarregimer under pågående angreppskrig tycker jag för min del faller under rubriken "högförräderi"! Så jag säger att Per-Albin borde ha ställts inför rätta vid krigets slut. Och han borde ha befunnits skyldig till brottet högförräderi. Per-Albin borde ha fått sona sina brott genom att dingla från galgen!

Per-Albin var ingalunda en sosse-hjälte. Han var en skurk. Sossarna borde skämmas för att ha haft Per-Albin som sin partiledare och statsminister. Tänk på att Mussolini och Italien endast var dåliga skämt till allierade med Nazisterna. Det fascistiska Italien kunde inte ens besegra lilleputt-landet Grekland utan att Nazityskland kom till undsättning. Sverige, med sin järnmalm, var spelade en viktigare roll för Nazitysklands krigsanträngningar än Italien. Per-Albin Hansson hjälpte Adolf Hitler mycket mera än vad Benito Mussolini någonsin gjorde!

Per-Albins avrättning hade faktiskt kunnat ha fört något gott med sig. Skurkens avrättning hade kanske haft som effekt att det gick upp för det svenska folket att det är en jättedålig idé att sätta friheten på spel för sociala förmåners skull!

Aldrig igen!

Konflikten mellan Peikoff och Reisman

Jag har tidigare inte offentligt kommenterat konflikten mellan dr. Peikoff och dr. Reisman, och hans fru dr. Packer, på många år. Jag tycker i princip att sådana personkonflikter inte är relevanta när det gäller att bedöma den väsentliga frågan om huruvida objektivismen är sann eller inte.

Per-Olof Samuelsson, som jag tidigare samarbetade med i syfte att sprida objektivismen, har dock fortsatt att älta konflikten bl. a. på sin hemsida Nattväktaren. Per-Olof tar makarna Reismans sida och anklagar dr. Peikoff för att ha agerat omoraliskt. Eftersom Per-Olofs aktiviteter angående den här konflikten kan skada dr. Peikoffs anseende, och därmed även spridningen av objektivismen, har jag bestämt mig för att göra ett inlägg i frågan. Det nedanstående förklarar varför jag tror att dr. Reisman har varit irrationell och att dr. Peikoff därför antagligen handlade rätt när han för ca. 15 år sedan [Jag skrev ursprungligen detta inlägg i början av år 2009.] bröt med makarna Reismans.

Konflikten började bli akut och offentlig under år 1995. Dr. Reisman och hans fru dr. Packer skickade ut massbrev om konflikten mellan dem själva å ena sidan, och dr. Peikoff och några av hans kollegor i The Ayn Rand Institutes styrelse å den andra, till samtliga adresser på The Jefferson Schools adresslista, en adresslista som de (dr. Reisman och dr. Packer) ägde. The Jefferson Schools adresslista omfattade en stor andel av den tidens aktiva objektivister i hela världen. Dr. Reisman och hans fru skrev inte personligen samtliga de brev som skickades ut - men de sanktionerade innehållet i breven, i och med att de valde att låta upplåta sin adresslista över världens gräsrotsobjektivister till brevskrivarna och i och med att de måste ha spenderat många tiotusentals, eller kanske t.o.m hundratusentals, kronor på portokostnaderna för att finansiera distributionen av breven.

Till en början var jag själv odeciderad, eftersom ord stod mot ord i konflikten. Dr. Peikoff hävdade att dr. Reisman hade felat medan dr. Reisman och hans anförvanter, basunerade ut att dr. Peikoff och hans kollegor hade felat. Båda sidor verkade medge att konflikten ursprungligen var privat samt att det inte fanns några tillförlitliga, oberoende vittnen till de ursprungliga händelserna. Så konflikten verkade inte kunna göras objektiv för någon utomstående.

Men så småningom har det (äntligen!) gått upp för mig att blotta faktumet att makarna Reismans bedrev en brevkampanj på det sättet de gjorde var en grov avvikelse från objektivismen, enkannerligen från den objektivistiska kunskapsteorin. Makarna Reismans förväntade sig nämligen att mottagarna av breven skulle ta moraliskt ställning mot Peter Schwartz och Leonard Peikoff på grundval av inga bevis. M.a.o. makarna Reismans förväntade sig att tusentals gräsrotsobjektivister skulle gå efter blind tro på makarna Reismans ord!

Detta var faktiskt en grov förolämpning mot intelligensen hos medlemmarna av den objektivistiska rörelsen. Och det var inte värdigt några personer, som makarna Reismans, som gjorde anspråk på att vara ett par ledande intellektuella objektivister.

Jag blev dock ursprungligen medveten om makarna Reismans irrationalitet p.g.a. en mindre betydelsefull aspekt på affären. Den 10:e november, 1995 skrev en vän till dr. Reisman och hans fru, dr. Jerry Kirkpatrick, ett brev som oavsiktligt avslöjade dr. Reismans och hans frus irrationalitet. I brevet skrev dr. Kirkpatrick ”The principals of The Ayn Rand Institute have allowed themselves, through their paranoid and grossly exaggerated reactions to our letters of 1993, to alienate the two greatest living assets of Objectivism”. (Understrykningar mina.)

Att påstå att dr. Reisman och dr. Packer är “de två största levande tillgångarna för objektivismen” [min översättning] är minst sagt en grov överdrift, sakligt sett. Men om de verkligen vore så stora, då skulle de inte skryta om saken på ett sådant sätt (kom ihåg att dr. Reisman och dr. Packer hade sanktionerat dr. Kirkpatricks brev genom att låta sagda brevet distribueras till alla adresser på The Jefferson Schools stora adresslista, och de hade säkert gjort av med åtskilliga tusentals kronor på porto för att distribuera det sagda massbrevet). Det var således uppenbart att dr. Reisman och dr. Packer led av fåfänga - eller med andra ord pseudo-självaktning. Och de hade låtit sin fåfänga tubba dem till att försöka skada objektivismens spridning.

Det var nämligen så att dr. Kirkpatrick avslutade sitt brev med uppmaningen ”If you agree with me that the Institute [d.v.s. The Ayn Rand Institute] has unjustly maligned the Reismans and suffers from a lack of professional leadership, then let the current leadership know by withholding your contributions and demanding that they reverse their policies on the Reismans and TJS [The Jefferson School]”.

Så dr. Kirkpatrick uppmanade i sitt brev tusentals objektivister att sluta bidra ekonomiskt till The Ayn Rand Institute! Det hade varit påkallat om dr Peikoff verkligen hade gjort något omoraliskt. Men allt talar för att makarna Reismans motiv var fåfänga. Och det är oförlåtligt att låta simpel fåfänga tubba en till att försöka sabotera spridningen av objektivismen - som faktiskt utgör världens enda hopp.

Jag tar därför dr. Peikoffs och ARIs styrelses sida i denna konflikt. Jag förstår uppriktigt sagt inte varför en så intelligent person som Per-Olof inte lägger märke till de uppenbara tecknen på makarna Reismans fåfänga. Dessutom är det botten att Per-Olof kan tillåta sig att gå på makarna Reismans vädjan till den blinda tron - och döma ut herrarna Schwartz och Peikoff utan några som helst empiriska bevis, eller ens belägg.

Hursomhelst tycker jag att ingen ska begå felslutet ad hominem mot objektivismen, och döma ut objektivismen bara för att det uppstår personkonflikter inom den objektivistiska rörelsen. Huruvida Ayn Rands filosofi är sann eller falsk beror ju inte på kvalitén på hennes verkliga eller förmenta anhängare. Ayn Rands idéer måste bedömas på deras egna meriter!

Den "nya människan" i Kina

Kommunisterna brukade åtminstone förr i tiden skryta om att de skulle skapa en "ny människa" som skulle vara "osjälvisk" och "solidarisk". Boken "Le livre noir du Communisme: Crimes, terreur, répression"(på svenska "Kommunismens svarta bok: brott, terror, förtryck") dokumenterar bland mycket annat vad för slags människor det blev i kommunistländerna. Boken skrevs av ett halvt dussin europeiska intellektuella som ville göra en sammanställning av kommunistregimernas brott under 1900-talet. Undertecknad har läst den engelska översättningen av denna bok. Författarna redogör för, bland mycket annat, hur Mao Zedongs "Stora språng framåt" gjorde tusentals eller miljontals kinesiska bönder till kannibaler.

Ett av Maos slagord vid den tiden var "Tre år av hårt arbete och lidande, och ettusen år av välstånd". Men Mao visste inget om hur man bedrev jordbruk - han levde själv aldrig som bonde och han hade ingen utbildning i ämnet. Likväl inbillade han sig att han kunde göra Kina rik på mat genom att tvinga alla Kinas bönder att tillämpa hans hugskott om hur hela landets jordbruk skulle bedrivas. Snacka om storhetsvansinne!

Den svarta boken om kommunismen ger dussintals konkreta exempel på olika order till bönderna som ledde till missväxt och svält:

"Jordbruksmetodernas intensitet torkade ut jorden eller gjorde att saltet steg."

"Ersättandet av det traditionella kornet med vete i de höga, kalla fälten i Tibet var helt enkelt en katastrof."

"Utrotningen av sparvarna som åt spannmålet orsakade en enorm ökning i antalet parasiter."

"Att riskera allt på en sorts spannmål (som på stålet i industrin, där slagordet var `Stort är vackert´) förstörde alla mindre relaterade jordbruksaktiviteter, som uppfödandet av boskap som var livsviktigt för balansen i ekosystemet. I Fujian, t ex, omgjordes de höglönsamma teodlingarna till risfält.".

Detta "Stora språng framåt" skapade den största hungersnöden i världshistorien! Någonstans mellan 20 miljoner och 43 miljoner kineser svalt ihjäl. Och myndigheterna hade magen att skylla ifrån sig på folket.

Svarta boken skriver: "Enligt sekreteraren i Xinyang-distriktet (10 miljoner invånare) ... `Problemet är inte att det fattas mat. Det finns nog med spannmål, men 90% av invånarna lider av ideologiska problem.´".

Myndigheterna tryckte också ner det desperata folket med våld. Svarta boken skriver: "Desperata bybor som försökte tränga in i städer möttes av eld från kulsprutor." och "I Anhui, där det deklarerades att den Röda flaggan skulle fortsätta att vaja även om 99% av befolkningen dog, återupptog kadrerna sådana traditionella förfaringssätt som levande begravningar och tortyr med glödgad järn.".

Till slut återstod bara ett överlevnadsmedel för de svältande bönderna. Kannibalism.

Den Svarta boken om kommunismen citerar Wei Jingsheng, en 18-årig Röd gardist som på flykt undan myndigheterna återvände till sin familj i en by i Anhui 1968 "där han hörde många vittnesmål om det Stora språnget framåt.".

Wei Jingsheng vittnar i den Svarta boken om kommunismen: " `Framför mina ögon, bland ogräset, reste sig en av scenerna som hade berättats för mig, en av banketterna där familjer hade bytt barn med varandra för att äta dem. Jag kunde se de oroade ansikterna av familjerna medan de tuggade på köttet av andra människors barn... Jag tyckte synd om barnen, men inte lika mycket som jag gjorde om deras föräldrar. Vad hade förmått dem att svälja det mänskliga köttet, bland de andra föräldrarnas tårar och sorg - kött som de aldrig hade föreställt sig att smaka på, ens i sina värsta mardrömmar?´".

Ja, dessa bönder hade drivits till vansinne av svält. Så skapade den storhetsvansinnige Mao Zedong nya människor. Människor som delade på allt - inklusive varandras barns kött. Utvecklingen i Kommunistkina var mycket logisk. Socialismen är ett samhällssystem som grundas på våldet, inte på förnuftet. Och med våldet kan man inte bygga upp något. Med våldet kan man bara förstöra.

Så socialismen skapar inte en ny och bättre människa. Den förstör bara den gamla människan. Socialismen är till sin natur en radikal ondska!

Pröva kroppsbestraffning i skolan och rättsväsendet!

För nästan 100 år sedan avskaffades kroppsbestraffningen för dömda brottslingar i Sverige. För ca. 50 år sedan avskaffades kroppsagan i de svenska skolorna. Några decennier sedan stiftade svenska staten en lag som förbjöd föräldrar i Sverige att ens smiska sina egna barn. Men konstigt nog (eller är det egentligen så konstigt?) har Sverige blivit ett mycket mera våldsamt samhälle under samma tidsperiod. Vi har mycken mera våldsbrottslighet i Sverige idag än vad vi hade för 100 år sedan, då rättsväsendet fortfarande förfogade över kroppsbestraffning som brottspåföljd. Och dagens ungdomar slåss oftare, och framförallt grövre, än vad de gjorde innan agan avskaffades i skolan och innan föräldrar förbjöds att smiska sina egna barn.

Det är bara att öppna i stort sett vilken svensk tidning som helst, vilken dag som helst - så hittar man nya fall av grovt våld i Sverige.

RÅARE VÅLDSBROTT

Våldet har blivit råare. T ex rapporterar Stockholm City, den 11:e maj 2007, "Rullstolsburen man slogs blodig. En rullstolsburen man i 25-årsåldern slogs blodig och rånades av tre män natten till igår. Hans 22-åriga assistent hölls fast medan mannen rånades på kontanter och mobiltelefon ... De fick båda ta emot kraftiga slag och mannen i rullstol började blöda från bakhuvudet av ett slag som fick honom att ramla ur stolen". SvD hade som rubrik på en notis den 2:e maj 2006 "Gängslagsmål med yxa i Täby". Den 6:e november hade SvD som rubrik på en nyhetsartikel - "Våldtäktsakuter behövs".

Den 25:e novmber 2004 rapporterade SvD om ökat våld mot biljettkontrollanter i tunnelbanan i Stockholm. Plankarna misshandlar inte så sällan kontrollanterna. SvD skriver "Det är en tuff arbetsmiljö för biljettkontrollanten Pelle. Vi kallar honom så, för den 29-åriga tvåbarnspappan vill inte skylta med sitt riktiga namn". "Pelle" säger i artikeln "Jag önskar att de förstod att vi är människor" och "Det har blivit mycket värre. Tidigare fick vi blåmärken och skrubbsår. Nu är det en kollega som har fått svanskotan spräckt och en annan blev knuffad så att flera ben knäcktes i foten". SvD rapporterade att "I februari blev han biten i benet av en aggressiv och våldsam man".

FARLIG CIVILKURAGE

Numera verkar civilkurage vara en livsfarlig egenskap i Sverige. Tre exempel:

Svenska dagbladet (SvD) rapporterade den 13:e juli 2005 att tre tonåriga killar var misstänkta för mord. Enligt tidningsrapporter vid den tiden hade några ungdomar misshandlat en 29-årig man till döds bara därför att han hade sagt till två tonåringar kl. 3:00 på natten till den 5:e maj att de inte skulle kissa i en port på Kungsgatan i Stockholm - eftersom det bodde människor där.

Och den 5:e juli 2005 rapporterade SvD att "Johannes Lundberg, 20, misshandlades brutalt ... Sparkar och slag. Hjärnskakning, en fraktur i handen, skärsår, smärtor och svullnad i midjan, bulor i huvudet och skrapsår över hela kroppen. Johannes Lundberg var på väg hem till sin flickvän i Piteå tidigt i söndags morse, när han blev överfallen och misshandlad ... Själv är Johannes Lundberg övertygad om att hans arbete mot rasism, mot nynazism och för asylsökandes rättigheter i samhället retar många. Han är känd i kommunen för sitt engagemang, och är organiserad socialist och medlem i Rättvisepartiet socialisterna".

Och Svenska dagbladet rapporterade den 23:e maj 2005 att "Polisen undersöker kopplingar till kända nazister efter attentat mot Ilmar Reepalu. Igår sköt någon minst ett skott in i kommunalrådet Ilmar Reepalus bostad i Malmö. För tre dagar sedan målade någon ett hakkors på dörren".

OKYNNESVÅLD

Våldsbrott orsakas även av andra orsaker än utövning av civilkurage. Inte så sällan utförs våldsbrott utan någon synbar anledning alls. "Okynnesvåldsbrott" och "lustvåldsbrott" är vanligt förekommande fenomen numera.

SvD skrev t ex den 19:e september 2004 att "Stenkastning mot en buss i fredags kväll gör att Stockholmsstadsdelarna Tensta och Hjulsta förlorar stora delar av sin busstrafik under helgen ... Det var sent på fredagskvällen som det kastades sten på en buss på linje 514. Tre sidorutor krossades. Liknande händelser har inträffat tidigare. Trafikledaren på Connex Heikki Karumo fattade beslutet att lägga om alla busslinjerna. `Vi kommer inte att köra igen förrän vi har säkrat området´".

Den 1:e juli 2005 rapporterade SvD "En tonårspojke på perrongen tog upp ett vapen och sköt mot förarrutan. Tunnelbaneföraren Moncef Jerbi trodde att hans sista stund var kommen. Han klarade sig oskadd. Men känslan av rädsla kommer nog alltid att sitta kvar".

ALLTFLERA VÅLDSBROTT

Våldsbrotten blir inte "bara" råare och mera livsfarliga. De blir oftare förekommande också.
Alltflera allvarliga våldsbrott begås nuförrtiden.

SvD rapporterar den 7:e oktober 2004 att "Våldtäkter bland unga ökar."

"Antalen våldtäkter där offret är under 15 år ökar.

"Mellan maj och augusti i år anmäldes 41 sådana brott i Stockholms län.

"Ofta är även förövaren under 15 år. En trolig orsak bakom ökningen är alkoholen."

Artikeln citerar en psykolog vid Rädda barnen, Olof Risberg "Unga våldtäktsmän är ett mycket allvarligt problem. Det är viktigt att vi inte avfärdar det med att förövarna är unga och naiva, och inte förstod vad de gjorde. Om man inte tar itu med de här pojkarna i tid finns det en stor risk att de fortsätter beteendet i äldre år."

Den 28:e december 2007 rapporterar SvD att "Anmälningar om våld mot kvinnor ökar." Artikeln fortsätter - "De anmälda våldsbrotten mot kvinnor blir fler varje år. Det mönstret ser ut att hålla i sig för 2007. . . En sammanställning som Kvinnofridslinjen har gjort visar att anmälningarna om våld mot kvinnor ökade under 2007. . . Fram til november i år hade 24.349 fall av misshandel anmältsmot kvinnor över 15 år i hela landet."

SvD rapporterar den 11:e maj 2005 att "Den organiserade brottsligheten i Sverige kryper nedåt i åldrarna och sprids över landet till allt mindre samhällen."

Thord Modin vid Rikskriminalens analysenhet citeras i artikeln "`Organiserad brottslighet är inte längre ett storstadsfenomen. Den har smugit sig in i samhället och förekommer nu över hela Sverige söder om Dalälven.´"

Den geografiska utbredningen av den organiserade brottsligheten lär bl.a. bero på att kriminella mc-gäng har etablerat sig på landsorten. Men även handel med kvinnor blir allt vanligare också i mindre städer, visade Rikskriminalens årliga rapport om organiserad brottslighet.

Det är inte "bara" statistik, rapporter och undersökningar som visar att våldsbrottligheten ökar. Emellanåt förekommer även talande vittnesmål från enskilda individer i tidningarna.

I Stockholm City den 9:e januari 2006 vittnar en taxiförare i Stockholm om det ökande våldet "Taxichaufför Kjell Kroné har fallit offer för Stockholms gatuvåld - fem gånger. Senast i oktober sparkade en man sönder armbågen på honom." Kroné uttalade sig i tidningsartikeln "Han tycker att människors attityd mot varandra har blivit kallare och råare de senaste åren. `Idag är det okej att slå till någon på käften. Det finns en aggression i samhället som bara stiger och stiger´ säger Kjell Kroné"

POLITISKT VÅLD OCH VÅLD MOT MYNDIGHETER

Det politiska våldet ökar också. SvD rapporterar den 14:e juli 2006 att "Kostnaderna för Stockholmspolisens insats på nationaldagen har mer än fördubblats jämfört med i fjol. Det visar nya siffror som SvD har tagit del av. Nu riskerar nationaldagen att bli en ny `kravalldag´." Det är förstås nazister och "anti-fascister" som numera ställer till våldsamma "demonstrationer" på nationaldagen. Och dessa "demonstrationer" blir bara mera och mera våldsamma.

Vidare drar sig våldsbrottslingar inte numera för att rikta hot och våld direkt mot polisen och andra myndigheter.

SvD rapporterar den 29:e december 2006 att "Var sjätte anställd på Arbetsförmedlingen och var åttonde på Försäkringskassan har varit utsatt för hot eller våld, visar en ny undersökning . . . Förlorad a-kassa kan resultera i dödshot."

Dåvarande rikspolischefen Sten Hecksher sade i SvD den 2:e augusti 2004, strax efter det att en polisman hade mördats i Hedemora, att hot mot poliser blivit allt vanligare. SvD citerade Heckscher "Polisen ingriper mot många människor som starkt ogillar det. Därför förekommer hot, men de har ökat under senare tid."

I samma tidningsartikel skrevs "I en enkätsundersökning bland 3.020 poliser som Statistiska centralbyrån gjorde på uppdrag av [Svenska Polis]förbundet uppgav 37 procent att de varit utsatta för hot om våld de senaste tre månaderna. Drygt en fjärdedel sa att de varit utsatta för våld. 25 procent av poliserna uppgav att de under det senaste året varit utsatta för hot och/ellervåld som varit så allvarligt eller farligt att de blivit rädda."

SvD rapporterar den 21:e december 2005 att anställda i hela rättskedjan numera utsätts för hot, trakasserier och våld. Tidningen uppger att "12 procent av de anställda inom rättsväsendet har blivit attackerade i tjänsten . . . Problemet är allvarligt och påverkar ofta hur poliser, tullare och kronofogdar agerar." Värst utsatta bland rättväsendets yrkesgrupper verkar kronofogdeinspektörerna vara. SvD skriver "20 procent av de kronofogdeinspektörer som arbetar med indrivning säger att de råkat ut för allvarliga trakasserier, allvarliga hot eller våld. Av de som blivit utsatta har nästan var tredje funderat på att sluta . . . Näst mest utsatta är åklagare. Nästan 15 procent av dem har utsatts för våld, allvarliga hot eller allvarliga trakasserier . . . När det gäller polisen är siffran något lägre. Men där kronofogdar trakasseras av desperata individer råkar poliserna oftare än andra ut för kriminella gäng och annan organiserad brottslighet.

En fjärdedel av alla hot kommer från den organiserade brottsligheten, resten från enskilda"
SvD rapporterar i samma aritkel att våldet mot myndighetspersonal "funkar" s.a.s. också. Tidningen skriver "Och trakasserierna får resultat. 20 procent av alla som drabbats i rättskedjan säger att de tvekat inför en åtgärd. Sex procent har påverkats så kraftigt att deras tjänsteutövning påverkats. I klartext betyder det att hoten närmast har fått dem att begå tjänstefel."

Så våldsverkarnas hot mot rättsväsendets personal har gått så långt att de har börjat lyckas med att förmå somliga bland personalen att "anpassa" sina beslut utav rädsla.

Hela samhället är därmed hotat.

SAMHÄLLET SLÅR TILL RETRÄTT

Ytterligare ett tecken på att våldet nu hotar hela samhället är att samhällets institutioner numera är så uppgivna att de slår till reträtt inför brottsligheten, istället för att "slå tillbaka".

SvD hade som rubrik den 11:e oktober 2004 "Pendeltågsförare försvarar stoppet" Under rubriken förklarades att "Bråte på spåret omöjligt att upptäcka i tid mörka kvällar" Artikeln fortsatte med "Ett antal cykelvrak kantar spåren. Brandsläckare, krossat glas, bråte och en kvaddad kundvagn svischar förbi. Pendeltågförare Conny Ekström försvarar Citypendelns beslut att stänga sträckan Västerhaninge-Nynäshamn på kvällstid . . . `På kvällen är det kolsvart här. Ligger det bråte på spåret går det inte att reagera snabbt nog´ berättar 60-åriga Conny Ekström, som varit lokförare i halva sitt liv." SvD skrev längre fram i artikeln "Citypendeln hoppas att beslutet att stoppa trafiken på den oroliga sträckan efter kl 16:30 ska öka pressen på kommunen, socialtjänsten och polisen att ta itu med vandalismen. `Jag förstår att resenärerna blir störda. De drabbas hårt av det här. Det enda jag kan säga är att en olycka skulle kunna orsaka ännu större skada.´ säger Bert Myde [trafiksäkerhetschef på Citypendeln].

Myndigheterna verkar alltså ha abdikerat. De verkar sakna erforderliga medel för att stoppa vandalismen. Så istället stoppas tågen.

SvD rapporterade den 19:e september 2004 att Connex lade ner busstrafiken genom Tensta därför att vandaler i Tensta kastade stenar mot bussarna. Trafikledaren Heikki Karumo på Connex förklarade att "Det innebär att vi kommer att prata med polisen, så länge de patrullerade området var det lugnt. Så fort patrullerna försvann började vandaliseringen igen."

SvD rapporterar den 12:e oktober 2006 att "Den senaste tidens rånförsök gör att SL nu installerar övervakningskameror i samtliga bussar." Björn Holmberg på SL förklarar varför "Vi gör satsningen för att anpasssa oss till det allmänna samhällsklimatet. Det är otryggare idag än för 20 år sedan." Beslutet att installera kameror i alla SLs bussar kommer att kosta 125 miljoner kronor. Samhället verkar inte ha råd att hålla sig med tillräckligt många poliser ute på gatorna - men kameror för mer än 100 miljoner har man råd med!

Och reträtt är tydligen lösningen på brottsligheten enligt ett av svenska samhällets mäktigaste institutioner: fackföreningsrörelsen. Eftersom bussförare allt oftare utsätts för hot och våld, ville Kommunals transportsektion i Stockholms län att det inte längre skulle förekomma kontanter i bussarna, enligt SvD den 12:e januari 2006. Så "lösningen" på rånen av bussförare är tydligen att sluta låta resenärerna betala med kontanter. "Samhället ska anpassa sig till brottslingarna" är tydligen den bärande principen numera.

DETTA ÄR BOTTEN

Men yttersta botten i allt detta elände måste vara att de som försöker rädda brottslingarnas offer hotas av våld också. I en ledare i SvD den 18:e september 2004 talas det om "... hur frustrerande tillvaron måste te sig för ambulanspersonal som efter larm om misshandel och gängbråk med tjutande blåljus kör genom hela stan för att väl framme hos det illa tilltyglade offret inte våga lämna ambulansen eftersom polisen inte syns på brottsplatsen. Utan polisskydd mot en aggressiv pöbel har ambulansfolk i värsta fall bara att se på när offret förblöder." Ledaren berättar vidare om "På Södersjukhuset vittnar luttrade akutsjukvårdare om hur kriminella slår sönder utrustning, och om hur missbrukare hotar såväl personal som patienter."

OM INTE DETTA ÄR BOTTEN

D.v.s. om inte detta följande istället är det yttersta botten i allt detta elände. Nu är vittnena och brottsoffren så rädda för brottslingarna att de ofta inte vågar berätta icke-anonymt om brott de har utsatts för för massmedier, inte vågar vittna i rättegångar eller inte ens vågar polisanmäla sina egna banemän.

Tidningen Metro berättar den 29:e juli, 2007 att "Hoten och angreppen mot bussförare blir allt fler, men gärningsmännen går oftast fri. Adam som är chaufför i söderort misshandlades vid sin buss förra lördagen."

"`En massa folk tittade på, och polisen kom snabbt till platsen och grep killen. Men nu läggs fallet ned i brist på vittnesmål´ säger han uppgiven."

Metro hade en bild med bussföraren i tidningen. Men han hade ryggen vänd mot kameran, så att man inte kunde se hans ansikte. Och man fick inte veta hans efternamn. Han citerades "Min polisanmälan är nedlagd. Ingen hindrar honom [dvs misshandlaren] från att komma tillbaka."

SvD rapporterar den 31:e december 2006 "Många föräldrar förbjuder sina barn från att vittna i rättegångar av rädsla för att barnen ska utsättas för hot." SvD citerar Ann Hellströmer, socionom och projektledare anställd vid polisen i Stockholms län "Rädslan och skräcken över att ens barn ska delta i en polisutredning bara ökar. Det gäller över hela Sverige. Tyvärr är många föräldrar jätterädda. Det är en farlig tendens att tilltron till rättssamhället urholkas. Den som tiger blir medlöpare. Vi måste alla ta vårt ansvar."

Men det är onekligen svårt att "ta sitt ansvar" när man kan bli misshandlad för det, för att rättsväsendet inte förmår ge en erforderligt skydd. Och kanske inte ens straffar gärningsmannen efteråt. SvD skriver vidare i artikeln "`Skolans omhändertagande av brottsoffer varierar. Det händer att offret får stanna hemma av säkerhetskäl medan misshandlaren går kvar [i offrets skola dvs]´ säger Mia Medström [anställd av Eskilstuna kommun]".

I samma nummer av SvD återfinns en annan artikel, med rubriken "Unga närmast rättslösa". Av artikeln framgår det att åtskilliga unga brottsoffer inte vågar anmäla brott de själva har utsatts för till polisen, om gärningsmannen var under 15 år gammal. Det är nämligen så att alla ungdomar är medvetna om att barn under 15 inte kan straffas av rättsväsendet. Så unga brottslingar är istället socialtjänstens ansvar. Men socialtjänsten kan ju inte utsätta så unga barn för några som helst kännbara straff heller! Så det är fullkomligt ofarligt för busar som är under 15 år gamla att råna, misshandla, våldta eller på annat sätt förgripa sig på andra barn - och sedan dessutom hota offret med stryk om det anmäler brottet till polisen!

Att hota ett brottsoffer för att hindra det från att polisanmäla ett brott, är att begå ytterligare ett brott - "övergrepp i rättsak". Men brottslingar som är under 15 kan ju inte straffas! Vare sig för övergrepp i rättsak eller för något annat brott. Så den unga busen förlorar inget på att ytterligare hota sitt offer! Så ungdomar vågar ofta inte polisanmäla andra ungdomar som har begått brott emot dem - om bara dessa busar hotar dem med ytterligare en omgång stryk om de polisanmäler. SvD skriver "Ungdomar under 15 år är rättslösa. Med dagens lagstiftning kan socialtjänsten be polisen att förhöra gärningsmän mellan 12 och 15 år för att socialtjänsten i sin tur ska kunna vidta lämpliga åtgärder. Men det görs inte. Istället lägger polisen ner utredningen och socialtjänsten släpper det hela."

SUMMERING

Idag är "samhället" i Sverige rädd för att på allvar bekämpa brottsligheten. Att straffa en brottsling är ju att vara "elak" tycker tydligen de flesta ansvariga politiker och byråkrater. Det är ju "synd om brottslingarna" har politikernas och byråkraternas lärare i skolan samt professorer vid universiteten tutat i dem när de var unga. "Alla vet" nuförtiden att brottslingar är stackare som har haft en "olycklig barndom" - och dessutom att de har "förtryckts av det kapitalistiska samhällets maktstrukturer" - och att brottslingarna gör som de gör därför att de är "känsligare" än människor i allmänhet och därför mår de dåligt i detta "sjuka samhälle" som vi lever i - och att brottslingarna förstås bara har haft "otur" i livet i största allmänhet. Idén att någon skulle välja att begå onda handlingar faller ju på sin egen orimlighet! Så det anses att brottslingarna inte kan rå för det de gör - och därför anses det orättvist att straffa dem - i alla fall att straffa dem hår. Så resonerar etablissemangets ledande medlemmar.

Nå, när "samhället" blir rädd för bekämpa brottsligheten slutar brottslingarna upp med att vara rädda för "samhället". Och då blir medlemmarna av allmänheten snart livrädda för brottslingarna istället. Nu har det, som vi såg ovan, gått så långt att självaste poliserna ofta är rädda för brottslingarna!

Om inte utvecklingen vänds, kommer det svenska samhället att förfalla till bokstavlig anarki. Ty när inte staten längre håller brottsligheten i schack, nödsakas medborgarna själva att "ta lagen i egna händer". De anständiga medborgarna kan inte bara låta sig ätas levande av brottslingarna medan myndigheterna sitter med armarna i kors. De laglydiga medelsvenssons kommer småningom, om inget görs av samhället, att börja bilda medborgargarden och vigilantestyrkor som en följd av en desperat självbevarelsedrift. Sedan kommer medborgargardena och vigilantestyrkorna att idka inbördeskrig mot brottsgängen och maffian. Det blir slutet för det civiliserade samhället i Sverige.

VAD SKA VI GÖRA?

Det grundläggande som vi måste åstadkomma är att se till att brottlingarna återigen blir rädda för "samhället" - enkannerligen för rättsväsendet - istället för att "samhället" fortsätter att vara rädd för brottslingarna. Vi måste få till stånd en sorts "ombytta roller".

Undertecknad tror att det enda som kan skrämma brottslingar är straff. Men dagens straff räcker uppenbarligen inte. Det lär t.o.m. vara så att somliga brottslingar utför beräkningar över huruvida "vinsten" på ett visst brott kommer att vara "värt" ett visst straff. Somliga brottslingar begår exempelvis ett miljonrån, gömmer undan pengarna, tar ett fängelsestraff på några år - och lever sedan loppan på rånbytet efter de muckar från finkan. De gör detta inte så sällan med flit! Det är inte så sällan noga uträknat.

Och att dagens straff inte räcker visas också av att så många brottslingar begår nya brott så snart de släpps ut efter avtjänat straff. Tillvaron på ett svenskt fängelse upplevs tydligen inte som tillräckligt obehaglig för att avskräcka tillräckligt många av busarna från brott.

Brottslingarna måste därför drabbas av mera obehagliga straff än vad de får idag.

Många brottslingar är så hårdhudade att de "tål" åtskilliga år i ett svenskt fängelse. Och de tål böter. Och de tål onekligen "vård".

Men jag törs slå vad om att i stort sett ingen människa, inte heller en aldrig så hårdhudad brottsling, "tål" rejäl fysisk smärta.

ÅTERINFÖR KROPPSBESTRAFFNING

Brottslingar bör därför få måttfull kroppsbestraffning. Med "måttfull kroppsbestraffning" menar jag sådan aga som inte orsakar subjektet bestående fysiska men. Brottslingar bör få några rapp på bara stjärten med en rotting. Gärna offentligt, så att straffet dessutom blir generande för brottslingen. Slagen bör vara tillräckligt hårda för att göra ont, men inte så hårda att de bryter huden och därmed orsaka blödande sår. Vi bör definitivt inte utöva sådan brutal kroppsbestraffning som utövas på sådana ställen som Singapore, där rottingslagen är så kraftiga att rottingen river loss köttslamsor från brottslingarnas skinkor.

Om kroppsbestraffningen sker lagom hårt med en rotting, på bara stjärten, gör den ont - men utan att orsaka subjektet några permanenta fysiska skador. Rottingen lämnar bara några rödblåa märken efter sig - märken som tynar bort efter kanske en vecka.

Kroppsbestraffning kunde rimligen ersätta fängelsestraff för förstagångsbrottslingar. Den andra gången en buse åkte fast för ett brott skulle det dock sannolikt vara nödvändigt att komplettera kroppsbestraffningen med en tid i fängelse. Och om en buse begår brott upprepade gånger måste han rimligen hållas åtskiljd från samhället ett bra tag, för att skydda samhället.

Måttfull kroppsbestraffning skulle ha många förtjänster jämfört med dagens straff. Till att börja med skulle de vara rejält obehagliga. De skulle därför kunna avskräcka flera människor från att begå brott än vad dagens förhållandevis beskedliga fängelsestraff gör. En buse som var på väg att vandalisera t.ex. - han skulle nog tänka sig för minst två gånger om han visste att han skulle råka ut för en omgång smärtsam aga om och när han råkade åka fast.

En effekt av ett återinförande av kroppsbestraffning skulle därför sannolikt bli en väsentlig minskning av brottsligheten. Och det vore väl en välsignelse!?

En annan fördel med kroppsbestraffning är att den skulle vara mycket billigare än fängelsestraff. Det skulle kosta nästan ingenting att utdela några rapp med en rotting. Medan det lär kosta mer än en miljon kronor per år att hålla en brottsling fängslad.

Ytterligare en fördel med kroppsbestraffning är att förstagångsbrottslingar skulle, om de slapp sitta i fängelse, slippa att utsättas från skadlig inverkan från vanebrottslingarna som befolkar fängelserna. Många unga busar skulle kanske räddas från en karriär som brottsling om de fick en skarp varning första gången de åkte fast, i form av en omgång smärtsam aga, och slapp komma i kontakt med förhärdade brottslingar. Och tänk vilken vinst det skulle vara fråga om för oss alla andra närhelst en karriär som brottsling förebyggdes!

Kroppsbestraffning skulle också vara ett humant sätt att straffa brottslingar. Utan kroppsbestraffning skulle det vara nödvändigt att döma de flesta grova brottslingar till långa fängelsestraff. Brottslingar skulle därför slippa slösa bort åratal av sina liv på att sitta på en kåk, om de fick en omgång aga istället för åtminstone en del av fängelsestraffet. Och kroppsbestraffningen skulle avskräcka busarna ändå - eftersom en omgång smärtsam aga vore en skarp, intensiv, chockartad upplevelse.

Just att en omgång kroppsbestraffning är en intensiv upplevelse lär göra den särdeles effektiv. En brottsling kan vänja sig vid tillvaron på kåken och bli avtrubbad. Men smärta gör alltid ont!

ÄR DET SYND OM BROTTSLINGARNA?

Men skulle det inte vara synd om brottslingarna om de utsätts för fysisk smärta? Nja, varför skulle det vara mera synd om en buse om han fick utstå smärta i någon minut istället för att få vegetera i flera år på en kåk? Kroppsbestraffningen skulle vara en obehaglig och intensiv upplevelse - men den skulle i alla fall vara kortvarig!

Om ett kortvarigt straff vore minst lika effektivt som ett långvarigt när det gällde att motverka brott - vore inte då det kortvariga straffet att föredra? Kroppsbestraffningen torde bli minst lika obehaglig som att sitta på kåken - men den skulle samtidigt bli mindre utdragen.

Och den viktigaste faktorn av alla är den moraliska. Det är helt enkelt rättvist att människor som avsiktligt skadar sina medmänniskor får genomlida en ytterst obehaglig upplevelse som konsekvens. Man ska inte underskatta brottslingars ondska. De är i stort sett alltid medvetna om att de skadar sina offer. Men antingen bryr de sig inte om sina offers lidanden - eller så är det rentav deras syfte att orsaka offren lidande!

Det är därför bara rätt åt brottslingar att de får lida en del som en konsekvens av sin ondska.

Och det lär göra tillvaron mera uthärdlig för brottsoffren om de får veta att deras banemän verkligen fick betala ett rejält pris för sina illdåd. Vore det inte t.ex. bara hur rättvist som helst om odågorna som sparkar oskyldiga människor i huvudet medan de ligger på marken fick uppleva en dos rejäl fysisk smärta som straff?

Det är vidare mycket mera synd om brottsoffren än om brottslingarna. Ty de förra är till skillnad från de senare oskyldiga. Därför bör rättsväsendets främsta hänsyn vara till brottsoffrens intressen - inte till brottslingarnas förmenta intressen. Det är bättre att brottslingarna får lida än att de oskyldiga får lida. Det viktigaste övervägandet när straffen bestäms bör därför vara "Vilken sorts straff kan mest effektivt minska brottslighetens omfattning framöver?".

Och all erfarenhet visar att brottslighetens bekämpning kräver repression. Det moderna experimentet med "human" kriminalvård har misslyckats totalt. Brottsligheten har skjutit i höjden ända sedan straffen började lindras för sådär 70 år sedan. Ondska måste straffas med en rimlig hårdhet för att hållas i schack.

RÄCKER KROPPSBESTRAFFNING?

Om kroppsbestraffning nu möjligen är en nödvändig förutsättning för att få bukt med brottsligheten - kan den då också utgöra en tillräcklig förutsättning? Svaret på den viktiga frågan är nej.

Den mest grundläggande orsaken till de senaste decenniernas ökade brottslighet är trots allt inte lindringen av straffen. Orsaken är istället utbredningen av irrationella idéer. Efter Andra världskrigets slut har sådana idéer som att människor inte rår för vad de gör och att brottslingar är stackars offer för "det omänskliga kapitalistiska systemet" brett ut sig i Sverige. Sådana förfelade idéer "släpper brottslingarna loss". Busar kan utleva sina ondskefulla känslor utan besvärande samvetskval efter att de har internaliserat sådana idéer.

Den viktigaste åtgärden för att tränga tillbaka brottsligheten är därför att sprida bättre idéer genom kulturen (enkannerligen bättre fundamentala, d.v.s. filosofiska, idéer).

Men att förbättra idéinnehållet i kulturen är ett arbete som kommer att ta mycken tid. För att motverka brottsligheten omgående duger nog inget annat än att öka upptäcktsrisken för brott samt dessutom att införa effektivare straff. Som t.ex. kroppsbestraffning. Och alla åtgärder som kan bidra till att minska brottsligheten bör naturligtvis välkomnas.

ÅTERINFÖR AGA I SKOLAN

Förfallet i den moderna skolan är en katastrof. Busar sitter och pratar i klassrummet medan läraren försöker undervisa. Busar kastar saker i klassrummet medan läraren försöker göra sitt jobb. Busar rentav våldför sig på läraren. Hur ska de skötsamma eleverna kunna lära sig något när anarki tolereras i klassrummen?

För att våra barn ska kunna lära sig tillräckligt mycket under sina oersättliga år i skolan måste ordningen i skolan återställas. Undertecknad tror inte att det går att få ordning till stånd i klassrummen med mindre än att agan återinförs i skolan. Ty vilka andra sorters straff står till buds?

Kvarsittning? Vad gör man om busarna sticker från skolan ändå, trots att de är "dömda" till att sitta kvar? Och vad gör man om de bara roar sig, med exempelvis mp3-spelare eller bus, medan de sitter kvar?

Relegering? Busarna välkomnar snarast en relegering från skolan. En relegering lär ju framstå som en sorts trivsam "semester" för en buse som inte gillar skolan! Och i stort sett alla busar ogillar ju skolan.

Men smärta gör ont. Eleverna skulle räddas för att bete sig illa om de visste att aga vore konsekvensen. Skolorna var ju faktiskt mycket lugnare och mera välordnade innan agan avskaffades på 1950-talet - eller hur?

Alla unga skulle tjäna på det om agan återinfördes i skolan. Med bättre ordning i skolan skulle i synnerhet de skötsamma och ambitiösa eleverna - men även busarna på köpet - lära sig mera. Det skulle ju t.ex. bli lättare att koncentrera sig på lärarens undervisning om alla elever hade vett att vara tysta medan undervisningen pågick.

Det skulle rentav vara en välsignelse för barnen om de fick lära sig mera som en följd av att agan återinfördes i skolan! Att avstå från att återinföra agan i skolan vore inte ett sätt att vara "snäll" mot barnen. Det vore istället ett svek mot barnen att låta busarna förstöra undervisningen! Barnens liv blir ju förstörda när de inte får en anständig chans att lära sig tillräckligt mycket under sina oersättliga fåtals år i skolan!

ARGUMENT MOT KROPPSBESTRAFFNING

Att förespråka kroppsbestraffning i dagens Sverige är förstås som att svära i kyrkan! Etablissemangets ryggmärgsmässiga reaktion blir att skrika - "Kroppsbestraffning är brutal! Det vore barbariskt och nybrutalt att straffa människor med fysisk smärta!".

Men vad är egentligen "problemet" med fysisk smärta? Brottslingar i största allmänhet, och dessutom busar i skolan - de måste väl straffas på något sätt? Och för att vara just ett straff så måste väl en påföljd vara obehaglig? Om det går an att orsaka brottslingar och busar obehag genom att t.ex. låsa in dem i ett fängelse eller utsätta dem för kvarsittning - varför skulle det då inte även gå an att utsätta dem för obehag genom att ge dem några rapp med en rotting på stjärten? Vad är det som är så metafysiskt märkvärdigt och fel med just fysisk smärta?

"Obehag som obehag" säger jag! Brottslingarna och busarna skulle ju överleva den fysiska smärtan utan bestående fysiska men. Och det är faktiskt väldigt vanligt att människor upplever fysisk smärta i livet i övrigt, t.ex. vid tandvärk, vid olyckor, vid sjukdomar, vid barnafödsel o.s.v. Fysisk smärta är inte så metafysiskt märkvärdigt egentligen. Och den kan t.o.m. betraktas som mera "human" än andra sorters bestraffningar - samtidigt som den ändå är verkningsfull.

I USA förekommer kroppsbestraffning fortfarande i skolorna i en del sydstater. Elever som uppför sig illa kan få några slag på stjärten med en sorts hård träbräda - en "paddla". Och eleverna föredrar oftast att få kroppsbestraffning med paddlan istället för att få utstå kvarsittning, när de själva får välja. När de själva får välja, lär eleverna föredra kroppsbestraffning framför kvarsittning i ca. 90% av fallen. Kroppsbestraffningen är ju obehaglig - men den är över på bara någon minut. De flesta elever vill slippa att sitta kvar flera timmar i skolan som straff och därmed förlora en del av sin knappa fritid.

Jag tror att det vore ett misstag att tolka detta förhållande som varande ett bevis för att kroppsbestraffningen i skolan skulle vara mindre effektiv än kvarsittning. Kroppsbestraffningen avskräcker ändå - eftersom den är obehaglig. Ett bra belägg för detta är förhållandet att eleverna lär vara mycket mera välartade, och undervisningsmiljön lär följdaktligen vara mycken mera gynnsam, i skolorna i USAs sydstater - där det tillämpas kroppsbestraffning - jämfört med i skolorna i resten av USA - där skolpersonalen saknar verkningsfulla sanktioner mot elever som uppför sig illa.

Och vore det inte att föredra att brottslingar i största allmänhet, samt busar i skolan, fick uppleva obehaget att genomlida några minuters fysisk smärta framför att alla vi oskyldiga medborgare får leva med så mycken nedskräpning, vandalisering, misshandel, stölder, våldtäkter, mord o.s.v.? Brottsligheten och buset måste väl anses utgöra ett större ont än att gärningsmännen får uppleva en kort stund med fysisk smärta? De förtjänar ju det! Och om de inte gillar smärtan kan de ju bara ge f-n i att begå brott!

VAD DEBATTEN BÖR HANDLA OM

Brottslingar och busar i skolan, de är inte hjärndöda. De vet att det de gör är fel - och att det de gör skadar andra människor. Och de vet att dessa andra människor är oskyldiga - och därför inte förtjänar lidandet de utsätts för av brottslingarna/busarna. Men de senare väljer att begå illgärningarna ändå. Så de förtjänar ordentliga straff. Låt dem själva få ta konsekvenserna av sina illgärningar. Straffa dem hårt!

Debatten måste handla om vilka sorters straff skulle vara mest verkningsfulla för att minska brottsligheten i samhället i stort - och för att minska det dåliga uppförandet i skolan. Debatten bör inte handla om hur synd det är om brottslingarna och busarna. Debatten bör handla om de oskyldigas intressen - inte om brottslingarnas och busarnas förmenta intressen.

Debatten måste handla om hur vi ska göra för att vara rättvisa mot brottslingarna och busarna - inte om hur vi ska vara "snälla" mot dem.

Debatten måste handla om hur vi ska straffa folk som gör fel, inte om hur vi ska vårda dem.
Debatten måste handla om hur vi ska hjälpa brotts- och busoffren, inte om hur vi ska "hjälpa" brottslingarna och busarna (och det enda sättet att verkligen hjälpa brottslingarna/busarna är ju i alla fall just att straffa dem - så att de därmed får en chans att lära sig en nyttig läxa).

Det moraliska är också det praktiska. Rättvisan är inte "bara" moralisk rätt - den är också det mest verkningsfulla medlet i kampen mot brott och bus (just p.g.a. att den är moralisk!). Om brottslingar och busar får genomlida kännbara straff kommer de att bli obenägna att fortsätta med brott och bus. Det visar faktiskt all empirisk erfarenhet, Brottsförebyggande rådets och resten av etablissemangets propaganda till trots.

Kroppsbestraffning vore moralisk! Det vore rätt att ge människor som begår illgärningar kännbara straff! De förtjänar det! Vi bör därför kämpa för kroppsbestraffningens återinförande med moralisk rättfärdighet!