Socialismen är plundring

Socialister är inte mästare på konsten att producera. De är istället mästare på konsten att plundra.

Detta bevisas bl a av boken "Le livre noir du Communisme: Crimes, terreur, répression" som skrevs av ett halvt dussin européiska intellektuella och publicerades i Frankrike 1997. På svenska betyder titeln "Kommunismens svarta bok: brott, terror, förtryck". Undertecknad har nyligen läst [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2009, då jag hade läst om denna utmärkta bok från 1990-talet.] den engelska översättningen av boken, publicerad av Harvard University Press. Författarna till boken har gått igenom arkiven i Ryssland som öppnades efter Sovjetunionens kollaps. Boken presenterar en lång rad avslöjande citat ur kommunisternas egna dokument och brev.

Det framgår att Lenin och hans kumpaner var plundrare redan från början. Redan under inbördeskrigets första skede 1918 konfiskerade Lenins trupper mat från de ryska bönderna. De kommunistiska trupperna producerade ingen mat själva - så stadsbefolkningarna skulle ha svultit ihjäl om inte de kommunistiska trupperna rövade mat från den omkringliggande landsbygden. Bönderna ville förstås behålla resultatet av sin produktion - så de rövande kommunisterna blev innerligt hatade av bönderna. Och bönderna gjorde motstånd.

Men Lenin hade en "lösning" på detta problem. I ett meddelande till Tsyurupa, Folkets livsmedelskommissarie, av den 8:e augusti 1918 instruerade Lenin Tsyurupa att utfärda en order om att "i alla spannmålsproducerande områden skall 25 namngivna gisslan från de mest välmående av den lokala befolkningen plikta med sina liv för alla eventuella misslyckanden med att uppfylla rekvisitionsplanen". Kommunisterna gjorde "rekvisitionerna" successivt mera och mera välorganiserade. År 1919 infördes ett system där, enligt Svarta boken, "Varje provins, distrikt, volost och by fick krav på sig att överlämna till staten en kvot som fastställdes i förväg enligt uppskattningar om skördens storlek ... Bara när hela byn hade uppfyllt sin kvot började myndigheterna distribuera kvitton som tillät innehavarna att köpa tillverkade varor, och även då tillfredsställdes bara omkring 15% av människornas behov."

Men problemen för kommunisterna blev bara större och större. Socialiseringen av fabrikerna i städerna ledde till produktionsminskningar i industrin. Vilket gjorde det allt svårare för regimen att ge bönderna några tillverkade varor i utbyte mot maten de ville ta från bönderna för att inte arbetarna i städerna skulle svälta. Säkerhetspolisen Tjekan rapporterade till regeringen den 16 december 1919 "På senare tid har livsmedelskrisen förvärrats, och de arbetande massorna svälter. De har inte längre tillräckligt med fysisk styrka för att fortsätta att arbeta, och allt oftare är de frånvarande som följd av kyla och hunger. I många av de metallurgiska företagen i Moskva är arbetarna desperata och beredda att vidta vilka åtgärder som helst - strejker, upplopp, revolter - om inte någon lösning på dessa problem hittas omedelbart".

Kommunisternas "lösning" var en kombination av två åtgärder - hårdare ransonering av maten i städerna och en ännu mera brutal rekvisition av mat på landsbygden. Lenin skrev till Trotsky den 1:e februari 1920 "Brödransonen måste reduceras för alla som inte arbetar i transportsektorn, eftersom den sektorn är så viktig just nu, och den (ransonen) måste ökas för dem som arbetar i denna sektor. Om det måste vara så, låt då tusentals dö som följd, ty landet måste räddas".

Men ju "effektivare" kommunisterna blev på att lägga beslag på böndernas mat desto mera fick bönderna svälta. Gång på gång bröt bonderevolter ut under åren 1919-1922. Kommunisterna kunde slå ner dem alla p.g.a. bättre beväpning. Kanoner och kulsprutor slog lätt högafflar. Bönderna hade ingen utväg.

Författarna skriver i Svarta boken "Bolsjevikledaren Antonov-Ovseenko, som ledde repressionen av bonderebellerna i Tambov, erkände senare att om rekvisitionsplanerna under 1920 och 1921 hade genomförts enligt instruktionerna hade det inneburit en säker död för bönderna. I genomsnitt hade de då fått kvar ca 20 kilo spannmål och ca 30 kilo potatis per person per år - ca en tiondel av minimibehovet för att överleva". Efter ett par år upphörde revolterna därför att bönderna hade blivit utmattade av svälten och lidandet.

Utvecklingen i Sovjetunionen var mycket logiskt. Ty socialismen är ju till sin natur inget annat än en fråga om "omfördelning" - d.v.s. plundring - satt i system.

"Omfördelning": Smaka på det ordet - det är just det ordet som våra egna Socialdemokrater älskar att använda! Nåja - kommunisterna i Sovjetunionen genomförde den där omfördelningen på ett mera konsekvent sätt än våra räddhågade sossar!

Makthavarna i Sovjetunionen utplundrade sitt folk med naket våld. Politikerna i Sverige och resten av de idag halvsocialistiska välfärdsstaterna utplundrar sina medborgare med skatter. Bönderna i Sovjetunionen avrättades om de ertappades med att gömma undan mat ute i skogen. Medborgarna i Sverige slängs i fängelse om de ertappas med att gömma undan pengar medelst skattefusk.

Det finns förstås många skillnader mellan f.d. Sovjetunionen och dagens välfärdsstater. Men grundprinciperna är desamma. Socialismen förkastar idén om den enskildes egendomsrätt. Helt följdriktigt betyder socialismen inget annat än legaliserad stöld. Skillnaden mellan socialdemokraterna och kommunisterna är bara att de förra är som fega och patetiska ficktjuvar medan de senare är som förhärdade och beväpnade bankrånare.

Det är verkligen tur för svenska folket att sossarna är sådana patetiska fegisar jämfört med deras ideologiska brödrar - kommunisterna och fascisterna.

Sossarna vågar minsann nalla våra pengar - men de vågar ännu så länge åtminstone inte slå ihjäl oss!