Varför jag hatar facket

Jag hatar fackföreningar. Varför?

Framförallt p.g.a. idéerna som fackföreningarna företräder. Det finns många dåliga idéer som de svenska fackföreningarna företräder. En speciellt osmaklig idé (eller attityd) som är utbredd inom fackföreningarna i Sverige är invandringsfientligheten.

Jag upplevde det på ett mycket konkret sätt för bara drygt en månad sedan [Jag skrev ursprungligen denna essä på hösten av år 2008], när jag åt lunch tillsammans med några arbetskamrater (jag jobbar på ett verkstadsföretag i Stockholmsförorten Skarpnäck, Qualitrol AKM, som tillverkar mätinstrument). En arbetskamrat till mig, som var mycket aktiv i facket, snackade om invandringen. Så sade han ”De borde skicka tillbaka flera av de där passlösa invandrarna till sina hemländer”. Detta sade han utan att visa några som helst tecken på att skämmas. Han tyckte tydligen att det var en okontroversiell åsikt som han uttryckte.

Jag yttrade mig och sade att stater inte hade någon rätt att bestämma var människor ska bo eller inte bo, och att vi borde införa fri invandring. Då bara skrattade denna fackföreningsman och frågade ”Ja, men vad ska vi göra när alla dessa invandrare tar våra jobb?”. Jag försökte förklara för honom att det blir flera jobb, om bara de nominella lönerna (d.v.s. lönerna räknade i kronor och ören) sänks, så att arbetsköparna får råd att anställa flera. Då kom fackföreningsmannen med den där gamla Keynesianska käpphästen ”Men vad ska då alla dessa nya arbetare producera? Det behövs inte hur många prylar som helst?”. Jag försökte påpeka för honom att människornas behov av varor och tjänster är oändliga - när de får nog med mat, kläder, bilar, TV-apparater o.s.v. kommer de att efterfråga andra sorters produkter utöver dem de redan har. Och om de till äventyrs inte vill ha flera ”prylar” - då kommer de istället att efterfråga mera fritid, d.v.s. de kommer att arbeta kortare arbetsdagar. Så ingen behöver någonsin bli arbetslös - så länge samhället de lever i är fritt (d.v.s. kapitalistisk).

Men det hjälpte inte. Den här fackföreningsmannen var fast i sin övertygelse att flera invandrare borde ”skickas tillbaka”.

Det värsta med denna fackföreningsmans attityd var inte att han låg på gränsen till att vara rasist - fast det var illa nog. Det värsta var hans häpnadsväckande likgiltighet för mänskligt lidande! Denna fackföreningsman läste tidningarna. Det hade jag själv sett honom göra på rasterna på jobbet. Han kunde därför inte ha varit omedveten om att majoriteten av människorna i Tredje världen levde i fattigdom och armod. Och han måste ha kunnat räknat ut med a-t att många av de invandrare och flyktingar som ”skickades tillbaka”, ifall han fick som han ville, skulle ha fått leva i misär efter hemkomsten. Men det bekymrade honom tydligen inte! Han var fullständigt känslolös när det gällde människor som råkade komma från andra länder än Sverige. Det som denna fackföreningsman gjorde, d.v.s. att ge sig på hjälplösa invandrare, det var ett exempel på det som brukar kallas för ”förakt för svaghet”.

Denna fackligt aktiva arbetskamrat till mig var inte ensam inom facket om att vara invandringsfientlig. Massor av fackföreningsmän vill idag att staten ska ”skydda” de svenska jobbarna mot en ”massinvandring” som, heter det, skulle medföra att utlänningar ”tog jobben” från svenskarna och (stön!)”dumpade lönerna”. Många fackföreningsmän har samma inställning som den Göran Persson blottade när han förklarade att en ökad invandring skulle vara ett ont därför att den skulle medföra ”social dumpning”.

Det är faktiskt fullkomligt naturligt att det n svenska modellen skulle sluta med att svenska fackföreningsmän avskyr tanken på en fri invandring. Fackföreningsmännen (de allra flesta av dem är ju gubbar) är ju sossar! Och sossar tycker ju, för att använda Tage Erlanders bevingade ord, att ”det är fördelningen som är det viktiga”. Sossar inbillar sig att välfärden är som en kaka vars storlek är given - och att hur bra var och en i Sverige får det beror på hur staten ”fördelar” denna gemensamma kaka. Nå, de som tror på denna idé kan ju räkna ut med a-let att om individens välfärd beror på hur en kaka av en given storlek fördelas - då blir det givetvis mindre av den där välfärden till var och en ju flera det är som ska dela på den där kakan! Närhelst tårtan ska skäras up i flera bitar blir ju varje enskild bit mindre.

Så det är naturligt att sossar ser invandrarna som ett hot mot välfärden. Ju flera i landet det blir som ska dela på den ”svenska” välfärden - desto mindre välfärd blir det för varje enskild svensk resonerar sossarna - logiskt nog.

Så det är den naturligaste saken i världen att fackföreningsmännen, som för det mesta är sossar, tenderar att vara invandringsfientliga.

Och denna teoretiska insikt bekräftas av opinionsundersökningarnas empiri!

Väljarmätningarna har visat gång på gång att de invandringsfientliga Sverigedemokraterna får en större andel av arbetarrösterna än vad de får av tjänstemannarösterna och akademikerrösterna. Och väljarmätningarna visar också att det är Socialdemokraterna, i ännu högre grad än Moderaterna, som utgör de främsta rekryteringsbaserna för Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna generar ju, och retar upp, sossarna när de (Sverigedemokraterna) skryter om detta för sossarna obehagliga förhållande.

Det finns många andra idéer som de svenska fackföreningarna står för som jag också starkt ogillar. Men jag tycker att invandringsfientligheten hör till de allra värsta. Och jag står faktiskt inte ut med fackföreningsfolk som är likgiltiga för mänskligt lidande! Och som föraktar svaghet!

Facket suger lika mycket som Sverigedemokraterna!