Låt oss ta dessa första två frågor i tur och ordning.
1) Sysselsättningen och lönerna
Det finns ett behov av hur mycken produktion som helst. Människors behov och smak för varor och tjänster är i princip obegränsad. När människor får tillräckligt med mat börjar de genast vilja köpa mera kläder. När de får tillräckligt med kläder vill de genast ha större och bättre bostäder. Sedan vill de ha kylskåp, bilar, TV-apparater, persondatorer, mobiltelefoner, utbildning, sjukvård, hemtjänster o.s.v. Och om någon människa till äventyrs får nog av ”prylar” - då kan hon alltid efterfråga mera fritid. D.v.s. hon kan välja att jobba en kortare arbetsdag.
Men medan människors behov är oändliga, är arbetsköpares förmåga att betala löner inte det. I varje givet ögonblick har landets arbetsköpare en viss mängd pengar som de kan använda till att köpa lönearbete. Hur många lönearbetare de pengarna räcker till för att anställa beror på hur mycket varje enskild lönearbetare kostar. Om landets arbetsköpare t.ex. har 1,5 tusen miljarder kronor som de kan använda till att betala löner med under ett år, och varje lönearbetare kräver att få 300.000 kronor i lönekostnad per år betalt - då kan arbetsköparna anställa 5 miljoner årsarbetare. Om arbetarna istället kräver 330.000 kronor om året - då kan arbetsköparna bara anställa drygt 4,55 miljoner årsarbetare. Om arbetarna nöjer sig med 250.000 kronor om året - då kan arbetsköparna istället anställa hela 6 miljoner årsarbetare. O.s.v.
Så om det kommer en massa invandrare till Sverige och söker jobb går det alltid att skapa tillräckligt många jobb. Det gäller bara att marknadsanpassa löneanspråken! Om det kommer väldigt många invandrare hit krävs det bara att lönearbetarna accepterar väldigt stora sänkningar av sina löner, räknat i kronor och ören, för att den fulla sysselsättningen ska bestå.
Men om det sistnämnda sker - innebär inte det att reallönerna och levnadsstandarden sjunker för svenskarna?
Nej, ingalunda! Om ett riktigt stort antal invandrare kommer till Sverige - och om de bara tillåts att arbeta istället för att tvingas leva på A-kassa och bidrag - då ökar ju produktionen kraftigt. När många flera arbetar i landet - då produceras det ju mycket mera i landet! Och om produktionen ökar lika mycket som befolkningsmängden, tack vare att massinvandringen ökar, då räcker ju det som produceras till precis samma höga levnadsstandard per capita som gällde förut.
Men om fackföreningarna hindrar lönerna från att sjunka när massinvandringen inträffar, då (och bara då) sjunker reallönerna och levnadsstandarden! Därför att då blir åtminstone en del av invandrarna arbetslösa - och då drabbas ju de svenskar som fortfarande har jobb av bördan av att försörja en armé av arbetslösa! Det produceras nämligen då inte tillräckligt mycket mera varor och tjänster i landet än förut, eftersom fackföreningarna inte har tillåtit antalet människor i arbete att öka i takt med invandringen - samtidigt som antalet människor i landet som ska ”dela” på den produktionen har ju p.g.a. massinvandringen ökat en hel del.
Att man, i ett läge då den totala vuxna befolkningen ökar, endast kan rädda reallönerna genom att sänka lönerna räknat i kronor och ören kan verka ”konstigt” vid första påseendet.
Men tänk!
Låt oss ta ett extremt exempel för att driva hem läxan på starkaste möjliga sätt.
Säg att det i utgångsläget arbetar fem miljoner människor i Sverige. Sedan införs fri invandring och fem miljoner fattiga människor, barn och gamla ej inräknat, invandrar till Sverige från Tredje världen. Eftersom dubbelt så många människor nu vill arbeta måste lönerna, räknat i kronor och ören, halveras för att alla ska kunna få jobb (förutsatt att staten inte späder på penningmängden, d.v.s. förutsatt att staten inte skapar någon välfärdsförstörande inflation). Då får varje svensk exakt hälften så många kronor i lön att köpa saker med. Men samtidigt fördubblas produktionen! Nu är det ju dubbelt så många människor som arbetar och producerar saker i landet. När företagen ska försöka sälja dubbelt så många varor och tjänster till landets invånare, men mängden pengar i landet inte har ökat, då måste företagen ju halvera priserna för att pengarna ska räcka till att köpa alla dessa varor och tjänster. Det ökade utbudet trycker ju ner priserna.
Men då går väl företagen i konkurs - om de sänker priserna med 50%? Nej, ingalunda. Kom ihåg att företagen har sänkt lönerna med 50% också! Så deras vinstmarginaler kommer att bli i stort sett oförändrade! Lönesänkningarna och prissänkningarna tar ut varandra. Levnadsstandarden blir därför som förut.
Så slutresultatet av massinvandringen i detta exempel, blir att antalet medborgare som behöver varor och tjänster fördubblas - men att produktionen fördubblas också. Så den genomsnittliga levnadsstandarden för svenskarna blir så gott som oförändrad. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt:
Varje enskild lönearbetares lön, räknat i kronor och ören, har sänkts med 50%. Men priserna har sänkts med 50% också - så varje lönearbetare kan köpa precis lika mycket med sin lön som förut - trots att det nu är dubbelt så många lönearbetare i landet tack vare den fria invandringen. Men om det produceras dubbelt så många bilar, TV-apparater, skor, o.s.v. i landet som förut - hur ska då företagen kunna sälja dem alla? Enkelt. Kom ihåg att det nu lever dubbelt så många människor i landet, tack vare massinvandringen, dubbelt så manga människor som vill ha bilar, TV-apparater, skor o.s.v. Och dessa nya svenskar har också råd att köpa dessa saker de vill ha - eftersom de tillåts att jobba till hälften av lönerna som rådde i landet förut, samtidigt som priserna också har sänkts till hälften. Det hela går ihop!
Visst är världen vi lever i ett härligt ställe - där alla kan vinna och ingen behöver förlora - om bara vi tillämpar vårt förnuft och därför tillåter en marknadsanpassning av lönerna?
2) Individens rättigheter
Individens rättigheter skall vara lika för alla - oavsett sådana ovidkommande faktorer som vilket land hon råkar födas i. Och ett av individens rättigheter är den att hon ska själv få välja var hon ska arbeta och bo - närhelst hon klarar av att skaffa sig bostaden och jobbet ifråga med egna krafter.
Så - jag föddes i Stockholm och jag bor i Stockholm. Men jag har likväl en rätt att flytta till Göteborg och börja jobba där närhelst jag vill och kan - utan att jag ska behöva söka och få något tillstånd från svenska staten. Ingen apartheid-politik i Sverige, tack!
Och eftersom individens rättigheter ska vara lika för alla - oavsett vilket land de råkar födas i - ska en människa som råkar ha fötts i, säg, Mumbai eller Djakarta eller Rio de Janeiro också ha rätt att flytta till Göteborg och ta ett jobb där, närhelst hon vill och kan. Utan att behöva med mössan i hand ansöka om uppehållstillstånd och arbetstillstånd från svenska staten. Rättigheterna ska ju vara lika för alla - annars vore det ju fråga om rasism i politiken - eller hur?
Slutsatsen av detta resonemang är uppenbar. Ingen - oavsett vilket land hon bor i och vilket land hon råkar ha fötts i - ska behöva söka och få tillstånd av svenska staten att få bosätta sig i och arbeta varsomhelst i Sverige. Fri invandring är det enda moraliskt anständiga. All reglering och begränsning av invandringen, bortsett ifrån grundläggande upprätthållande av lag och ordning, liknar en transnationell variant av apartheid-politik!
3) Avslutning och sammanfattning:
I stort sett allt som behövs för att alla människor som regel ska gagna varandra, istället för att skada varandra, är att frihet införs i landet. Och konsekvent frihet inbegriper fri invandring och fri lönebildning.
Men: "Facket står i vägen!" som en berömd svensk fackföreningsman (det kanske var Stig Malm) uttryckte det.
Nu har jag svårt att se det ”omoraliska” i att ursprungsbefolkningen bestämmer vilka som skall få vistas på deras territorium. Det är väl inte mer ”omoraliskt” än att du får bestämma vem du vill släppa innanför din dörr?
ReplyDeleteEftersom råvarutillgången är begränsad så kommer reallönerna ändå att sjunka i ditt exempel. Vid en kraftigt ökad efterfrågan på råvaror som är begränsade så kommer inte priserna för dessa sjunka i samma takt som efterfrågan ökar eftersom de just är begränsade.
Skillnader i produktivitet mellan invandrare och infödda ställer också till problem i ett välfärdssamhälle med ”solidarisk” lönesättning, både om invandrarna sammantaget har väsentligt lägre eller högre produktivitet än ursprungsbefolkningen.
Om invandrarna har väsentligt lägre produktivitet än ursprungsbefolkningen och ändå ”solidariskt” skall ha ”samma lön för samma arbete” så kommer de inte bli anställda alls och måste då i ett välfärdssamhälle försörjas av dem som arbetar. Även om lönesättning släpps fri så att den motsvarar den anställdes produktivitet, så att även de med låg produktivitet anställs, så måste välfärdssamhället gå in och stötta eftersom de lågproducerandes inkomster inte räcker till en ”skälig levnadsstandard”.
Även i fallet där invandrare har väsentligt högre produktivitet än ursprungsbefolkningen kommer det att innebära problem för delar av ursprungsbefolkningen. Främst de som är sysselsatta inom sektorer med liten internationell konkurrens, t.ex. byggjobbare, eftersom de då kommer att bli utkonkurrerade av mer effektiv importerad arbetskraft. Det må vara samhällsekonomiskt rationellt att ineffektiv, överbetald arbetskraft konkurreras ut, men att de i den inhemska befolkningen som tillhör de som riskerar att konkurreras ut, och deras fackföreträdare, inte direkt jublar och välkomnar utvecklingen får man ha stor förståelse för.
”Fri invandring” är helt enkelt inte förenligt med en välfärdsstat som omfattar alla som vistas i landet. Vill man ha det får man samtidigt förespråka antingen mer av en nattväktarstat, vilket du gör, eller en selektiv välfärd om det skall vara ekonomiskt hållbart. Eftersom både t.ex. Sd och facket är anhängare av välfärdsstaten och den ”svenska modellen” så är det inte ologiskt eller konstigt att de inte vill ha ”fri invandring”. Sd är faktiskt ärliga och konsekventa i sin uppfattning, de som hycklar och är ologiska är de välfärdsanhängare som samtidigt vill ha ”fri invandring”. Sen måste man även ta hänsyn till de stora sociala problem som uppkommer i det etniskt splittrade samhälle som blir följden av omfattande invandring, människor är ju faktiskt mer än bara utbytbara, fristående ”produktionsenheter”.
This comment has been removed by the author.
ReplyDeleteDet är ej fråga om omoral om jag vägrar att släppa in en främling i min bostad - då min bostad är min enskilda egendom (om jag är hyresgäst har jag en förfoganderätt till bostaden som liknar en egendomsrätt). Men ett helt land är aldrig "folkets" egendom. Jag äger min personliga egendom. Men ett lands folk äger inte sitt land. De olika enskilda medlemmarna av folket äger endast den personliga egendom som de var och en har förvärvat medelst sitt arbete. Man förvärvar inte sitt lands territorium genom att blott och bart vara född i landet. Kollektivismen, och den därmed sammanhängande idén om kollektiv egendom är en irrlära.
ReplyDeleteMen ditt inlägg, Roger Svensson, visar med all önskvärd tydlighet att välfärdsstaten, och kollektivismen mera allmänt, gör människorna till varandras fiender och ger upphov till invandringsfientlighet. (Allt motstånd mot fri invandring är faktiskt invandringsfientlighet.) Kollektivismen är omoraliskt.