Ekologisterna (dvs miljöaktivisterna) frågar "Vad ska vi göra för att rädda jorden från global uppvärmning?"
Men de borde istället fråga "Om det överhuvudtaget sker någon människoorsakad global uppvärmning till att börja med, vad bör då jag göra åt det?"
Den objektivistiska filosofen Harry Binswanger förklarade för mig att det är den senare, individualistiska frågan var och en av oss bör ställa oss, inte miljöaktivisternas kollektivistiska fråga.
Och svaret på frågan "Vad bör jag göra åt den globala uppvärmningen, om den nu existerar?" är mycket enkelt.
Flytta!
Eftersom jorden är en glob blir det som regel kallare ju längre bort från ekvatorn man bor. Så om jorden blir varmare kan man enkelt kompensera för det "problemet" genom att flytta längre från ekvatorn. Om klimatet blir, säg, en grad varmare och man inte gillar värmen - då kan man lösa det problemet för egen del genom att flytta ett par hundra kilometer längre norrut (på norra halvan av jordklotet). I Sverige skulle man t ex kunna kompensera för ett varmare klimtat genom att flytta från Skåne till Stockholm, eller från Stockholm till Sundsvall.
Om man nu av någon konstig anledning inte gillade den behagliga värmen.
Och om havet stiger som en följd av en global uppvärmning kan man flytta längre in i landet från kusten.
Att flytta är relativt enkelt och billigt. De allra flesta människor flyttar faktiskt flera gånger i sitt liv. Det vore mycket bättre och billigare att bara flytta än att rusta ner industrisamhället genom att forcera fram ett stopp för fossilbränsleeldnigen för att stoppa en hypotiserad global uppvärmning.
Och framförallt vore det mycket bättre ur moralisk och rättighetsmässig synvinkel. Det är fråga om en oerhört stor och omoralisk kränkning av individens frihet när världens regeringar vidtar massiva tvångsåtgärder för att tvinga medborgarna att lägga om hela sina liv - t ex genom att minska sin bilkörning, sina flygresor, sin användning av glödlampor, sin konsumtion av flaskvatten, och sin användning av energi i största allmänhet - allt för det föregivna syftet att minska koldioxidutsläppen och försöka stoppa den hypotiserade globala uppvärmningen.
Och det är en lika stor kränkning av individens frihet när regeringarna vidtar tvångsåtgärder mot affärsmännen och kapitalisterna för att tvinga dem att producera elektricitet med vind och sol istället för med olja, gas och kol - och för att tvinga dem att tillverka el- och etanoldrivna bilar istället för bensindrivna bilar - och för att tvinga dem att rena kol- och naturgaseldade kraftverks rökgaser från koldioxid - o.s.v.
För att respektera och bevara individens frihet och rättigheter borde regeringarna låta bli allt detta och istället lämna ansvaret kvar hos de enskilda medborgarna. Så att dessa fick vidta frivilliga, individuella lösningar - om det nu mot förmodan skulle visa sig att miljörörelsen har rätt om att människornas fossilbränsleeldning håller på att orsaka en global uppvärmning. Att flytta är självfallet att föredra framför att gå miste om friheten.
Det finns dock en reform som världens regeringar borde vidta. De borde ersätta dagens socialism och blandekonomi med kapitalismen. I synnerhet kapitalismens princip om fri ut- och invandring är viktig i detta sammanhang. Människorna i låglänta länder som Bangladesh och på ö-staterna i Söderhavet måste kunna flytta till andra länder om havsnivån stiger p.g.a. av en global uppvärmning.
Men ett införande av laissez-faire-kapitalismen är ju önskvärt i alla fall - alldeles oavsett huruvida vi håller på att få en global uppvärmning.
Saturday, January 31, 2009
Altruismen och oljan
Orättvisorna i den internationella oljeindustrin utgör ett exempel bland många på moralläran altruismens livsfientliga konsekvenser. Den utbredda acceptansen av den altruistiska moralläran, som säger att man ska vara osjälvisk och inte gagna sina egna intressen, medförde att många människor världen runt jublade när regeringarna i oljeländerna i Tredje världen konfiskerade de multinationella oljebolagens tillgångar på 1950- och 1960-talen.
Altruisterna inbillade sig att välfärden som oljan kunde generera skulle komma de fattiga till del bättre om oljan stals från de "själviska", vinstjagande, privata oljebolagen och dess aktieägare i de rika västländerna - och istället hamnade i händerna på de fattigas "egna" regeringar. Altruisterna inbillade sig att dessa regeringar skulle osjälviskt tjäna sina fattiga folk med oljepengarna.
Konfiskeringarna var en enorm orättvisa gentemot de privata ägarna till oljebolagen i västländerna. Det var nämligen dessa som hade finansierat oljebolagens prospektering, oljefältsutbyggnad, raffinaderier, hamnanläggningar, tankbåtar osv. Utan de multinationella oljebolagen och dess privata aktieägare hade oljan i Tredje världen bara förblivit en värdelös sörja liggande i marken, som inte hade gjort någon nytta för någon människa överhuvudtaget. Oljeindustrin skapades inte av de fattiga i Tredje världen - och ej heller av deras regeringar. Därför var det en orättvis stöld när dessa regeringar beslagtog oljefälten och utvinningsanläggningarna.
Och utvecklingen har bekräftat filosofen Ayn Rands tes att inte ens de behövande själva tjänar på altruismens praktik. Stölden av oljan har bara skadat de fattiga själva i Tredje världen. Istället för att hamna i kassorna hos de produktiva privata oljebolagen, hamnar vinsterna från oljeutvinningen nu i fickorna på improduktiva politiker. Om de privata oljebolagen hade fått behålla pengarna, hade de använt en stor del av dem till investeringar i oljeländerna. Dessa investeringar hade genererat mycken välfärd för de fattiga i dessa länder. Men nu hamnar pengarna istället i händerna på politikerna. Och dessa bryr sig inte om de fattiga, såsom altruisterna inbillar sig.
En artikel i nr 5 av affärstidskriften Affärsvärlden år 2007 berättar om hur oljepengarna används nu när oljan har socialiserats (socialismen är förstås ett av de politiska system som syftar till att omsätta den altruistiska moralläran i praktik):
"Teodorin Nguema Obiang är 36 år gammal och har hem i såväl Buenos Aires som Paris och Kapstaden, där garaget för övrigt hyser några av världens mest exklusiva vagnar: en Bentley Arnage T., en Bentley Mulliner och en Lamborghini Murcielago. Dessutom köpte han förra året en villa i Malibu i Los Angeles, som enligt organisationen Global Witness hade ett utropspris på 245 miljoner kronor. Strandtomten är generöst tilltagen och erbjuder möjligheter till en aktiv fritid: här finns både en golf- och tennisbana samt en swimmingpool . . . Teoderin Nguema Obiang vet vad han vill och har resurser att sätta in för att nå sina mål. Faktiskt lite väl stora resurser med tanke på att hans månadslön, som skogsbruksminister i Ekvatorialguinea, ligger på motsvarande 35.000 kronor.
"Här kommer förklaringen som får ekvationen att gå ihop: Teodorin Nguema Obiang är son och trolig efterträdare till Ekvatorialguineas mångårige diktator Teodoro Obiang Nguema Mbasogo. Faderns lycka var gjord för drygt tio år sedan när oljeletare i hans lilla västafrikanska land, stort som Småland, hittade olja utanför kusten i Guineabukten. Idag ger oljeexporten intäkter runt 35 miljarder kronor årligen, vilket är en hel del med tanke på att det bara bor en halv miljon människor i landet."
Men Ekvatorialguineas politiska ledare använder inte oljepengarna till att skapa välfärd åt folket.
Affärsvärlden fortsätter -
"Men vardagen för Ekvatorialguineas invånare präglas av någonting helt annat än välstånd: Malaria, kolera, dysenteri, tyfus och hiv är vanliga sjukdomar och fattigdomen är svår."
Är det oljebolagens fel att politikerna stoppar pengarna i egen ficka? Nej, en svensk oljeletare berättar:
"`Vad som händer är att sådana här människor tar områdena [där oljefälten finns] själva och försöker sälja dem. Det är det som händer i de här länderna, att många privatpersoner sitter på rättigheter som de sen försöker kränga till internationella företag´ säger Ulrik Jansson"
Är det oljebolagens fel att politikerna slösar bort pengarna på egen svinaktig lyxkonsumtion? Nej, Ulrik Jansson förklarar:
"`Vi kan inte styra vad pengarna går till, men det kan ju inte ens SIDA göra.´"
Det där sista påpekandet stämmer ju! Om inte ens statliga SIDA kan åtgärda korrupta politiker i Tredje världen - vad kan då ett futtigt privatföretag göra?
Världens altruister och socialister har gjort världens fattiga en jättestor otjänst genom att påheja världens regeringars socialisering av oljeutvinningsindustrin. Om bara oljefälten framförallt i Tredje världen fortfarande hade varit i de privata multinationella oljebolagens händer - då hade de fattiga haft det mycket bättre idag!
Vi måste därför förkasta den socialistiska politiken och den altruistiska moralläran. Det är inte en dygd att stjäla de rikas pengar - och det är ej heller en dygd att offra sig för andra och leva för andras skull. Socialismen i politiken och altruismen i etiken förstör för alla - även för de fattiga!
Som Ayn Rand skulle uttrycka det: kapitalismen och egoismen är idag okända ideal.
Altruisterna inbillade sig att välfärden som oljan kunde generera skulle komma de fattiga till del bättre om oljan stals från de "själviska", vinstjagande, privata oljebolagen och dess aktieägare i de rika västländerna - och istället hamnade i händerna på de fattigas "egna" regeringar. Altruisterna inbillade sig att dessa regeringar skulle osjälviskt tjäna sina fattiga folk med oljepengarna.
Konfiskeringarna var en enorm orättvisa gentemot de privata ägarna till oljebolagen i västländerna. Det var nämligen dessa som hade finansierat oljebolagens prospektering, oljefältsutbyggnad, raffinaderier, hamnanläggningar, tankbåtar osv. Utan de multinationella oljebolagen och dess privata aktieägare hade oljan i Tredje världen bara förblivit en värdelös sörja liggande i marken, som inte hade gjort någon nytta för någon människa överhuvudtaget. Oljeindustrin skapades inte av de fattiga i Tredje världen - och ej heller av deras regeringar. Därför var det en orättvis stöld när dessa regeringar beslagtog oljefälten och utvinningsanläggningarna.
Och utvecklingen har bekräftat filosofen Ayn Rands tes att inte ens de behövande själva tjänar på altruismens praktik. Stölden av oljan har bara skadat de fattiga själva i Tredje världen. Istället för att hamna i kassorna hos de produktiva privata oljebolagen, hamnar vinsterna från oljeutvinningen nu i fickorna på improduktiva politiker. Om de privata oljebolagen hade fått behålla pengarna, hade de använt en stor del av dem till investeringar i oljeländerna. Dessa investeringar hade genererat mycken välfärd för de fattiga i dessa länder. Men nu hamnar pengarna istället i händerna på politikerna. Och dessa bryr sig inte om de fattiga, såsom altruisterna inbillar sig.
En artikel i nr 5 av affärstidskriften Affärsvärlden år 2007 berättar om hur oljepengarna används nu när oljan har socialiserats (socialismen är förstås ett av de politiska system som syftar till att omsätta den altruistiska moralläran i praktik):
"Teodorin Nguema Obiang är 36 år gammal och har hem i såväl Buenos Aires som Paris och Kapstaden, där garaget för övrigt hyser några av världens mest exklusiva vagnar: en Bentley Arnage T., en Bentley Mulliner och en Lamborghini Murcielago. Dessutom köpte han förra året en villa i Malibu i Los Angeles, som enligt organisationen Global Witness hade ett utropspris på 245 miljoner kronor. Strandtomten är generöst tilltagen och erbjuder möjligheter till en aktiv fritid: här finns både en golf- och tennisbana samt en swimmingpool . . . Teoderin Nguema Obiang vet vad han vill och har resurser att sätta in för att nå sina mål. Faktiskt lite väl stora resurser med tanke på att hans månadslön, som skogsbruksminister i Ekvatorialguinea, ligger på motsvarande 35.000 kronor.
"Här kommer förklaringen som får ekvationen att gå ihop: Teodorin Nguema Obiang är son och trolig efterträdare till Ekvatorialguineas mångårige diktator Teodoro Obiang Nguema Mbasogo. Faderns lycka var gjord för drygt tio år sedan när oljeletare i hans lilla västafrikanska land, stort som Småland, hittade olja utanför kusten i Guineabukten. Idag ger oljeexporten intäkter runt 35 miljarder kronor årligen, vilket är en hel del med tanke på att det bara bor en halv miljon människor i landet."
Men Ekvatorialguineas politiska ledare använder inte oljepengarna till att skapa välfärd åt folket.
Affärsvärlden fortsätter -
"Men vardagen för Ekvatorialguineas invånare präglas av någonting helt annat än välstånd: Malaria, kolera, dysenteri, tyfus och hiv är vanliga sjukdomar och fattigdomen är svår."
Är det oljebolagens fel att politikerna stoppar pengarna i egen ficka? Nej, en svensk oljeletare berättar:
"`Vad som händer är att sådana här människor tar områdena [där oljefälten finns] själva och försöker sälja dem. Det är det som händer i de här länderna, att många privatpersoner sitter på rättigheter som de sen försöker kränga till internationella företag´ säger Ulrik Jansson"
Är det oljebolagens fel att politikerna slösar bort pengarna på egen svinaktig lyxkonsumtion? Nej, Ulrik Jansson förklarar:
"`Vi kan inte styra vad pengarna går till, men det kan ju inte ens SIDA göra.´"
Det där sista påpekandet stämmer ju! Om inte ens statliga SIDA kan åtgärda korrupta politiker i Tredje världen - vad kan då ett futtigt privatföretag göra?
Världens altruister och socialister har gjort världens fattiga en jättestor otjänst genom att påheja världens regeringars socialisering av oljeutvinningsindustrin. Om bara oljefälten framförallt i Tredje världen fortfarande hade varit i de privata multinationella oljebolagens händer - då hade de fattiga haft det mycket bättre idag!
Vi måste därför förkasta den socialistiska politiken och den altruistiska moralläran. Det är inte en dygd att stjäla de rikas pengar - och det är ej heller en dygd att offra sig för andra och leva för andras skull. Socialismen i politiken och altruismen i etiken förstör för alla - även för de fattiga!
Som Ayn Rand skulle uttrycka det: kapitalismen och egoismen är idag okända ideal.
Friday, January 23, 2009
USA kan bli fascistisk
USA kan inom några år bli fascistisk. Det är f.d. President Bush [Jag skrev denna essä ursprungligen i början av år 2009, just efter det att Bush hade efterträtts av Obama som president av USA.] som har ställt till denna risk. President Bush har skapat en risk för att USA blir fascistisk genom att han har varit rädd för att gå i krig mot Iran, för att krossa den reaktionära teokratin i det landet.
Iran förbereder tillverkning av egna kärnvapen. Landet bygger alltflera gascentrifuger. Dessa gascentrifuger kommer inom högst några år, om ingen sätter stopp för mullornas framfart, att ha framställt tillräckligt stora mängder höganrikat uran för att bygga flera atombomber.
Irans regering kommer sannolikt inte att våga använda dessa bomber själv (fast man kan aldrig vara säker med sådana galningar som Irans ledare Ahmadinejad). Men Tehran-regimen skulle kunna använda terrorister som bulvaner. Irans regering kan komma att i lönndom förse ett av de många anti-amerikanska terroristgängen i världen med en atombomb. Sedan skulle terroristerna kunna smuggla in atombomben i någon amerikansk storstad och låta den smälla av. Miljontals amerikaner skulle kunna dö, till terroristernas och Iran-regimens stora (skade)glädje.
En sådan katastrofal händelse skulle chocka amerikanerna ännu mera än dåden den 11:e september, 2001 gjorde. Risken är stor att de överlevande amerikanerna skulle traumatiseras i så hög grad att de blev fascistiska. Och även om terroristernas identitet förblev okända skulle de flesta amerikaner sannolikt ta det för givet att det var islamister som låg bakom dådet.
En följd av detta skulle kunna bli en backlash av anti-muslimsk rasism. Och kanske skulle amerikanerna bli så rädda och så arga att de började efterfråga en "stark man", en diktator, som med ohämmat brutalt våld skulle försöka skydda dem mot verkliga och inbillade yttre och inre fiender. Bara några månader efter det att en atombomb hade sprängts i en amerikansk storstad skulle USA kunna vara en fascistisk diktatur.
Utsikten är skrämmande. Om inte USA fanns kvar som den fria världens bålverk - vem skulle då försvara friheten i världen? Frihetens sak skulle kunna gå förlorad i århundraden. Hela världen skulle kunna gå in i en ny mörkålder.
Det vore skandal om f.d. president Bush, och hans efterträdare Obama, låter detta hända. Bush och hans företrädare på presidentposten har faktiskt redan haft hur gott om fog som helst för att anfalla, eller rättare sagt slå tillbaka emot, Iran för länge sedan. Redan 1979 borde dåvarande President Carter ha gått i krig mot Iran, när dåvarande Khomeini-regimen lät studenthuliganer kidnappa och hålla som gisslan den amerikanska ambassadpersonalen i Tehran. Sedan borde presidenterna Reagan, Bush d ä och Clinton var och en ha slagit tillbaka mot Iran, när Iran-regimen upprepade gånger sponsrade terrordåd mot amerikaner i olika länder, som Libanon, Yemen, Tanzania och Kenya, under 1980-talen, 1990-talen och 2000-talen. Och den senaste presidenten, Bush d y borde givetvis äntligen ha slagit tillbaka mot Iran efter dåden den 11:e september, 2001. Och Obama borde slå tillbaka mot Iran nu när iranska agenter nästan dagligen mördar amerikanska soldater i Irak.
Hur många amerikaner ska Tehran-regimen få mörda utan att USA äntligen börjar försvara sig mot Iran? Hur länge ska Iran få föra krig mot USA utan att amerikanerna inser att det är just det som Iran gör - och de därför slår tillbaka mot Iran?
President Bush d y är kanske den värsta mesen som USA någonsin har haft som president. Ingen provokation verkar ha räckt för att få honom att vidta tillräckligt beslutsamma militära åtgärder mot USAs fiender.Och på ett litet annorlunda sätt som mesen Neville Chamberlains eftergiftspolitik gentemot Nazityskland banade vägen för fascismen på 1930-talen och 1940-talen, är risken stor att mesen George Bush d y´s eftergiftspolitik gentemot Iran banar vägen för fascismen i vår egen tid.
Om inte den nya presidenten Obama äntligen får a-let i vagnen, och börjar bomba Iran genast, ser framtiden onekligen mörk ut.
Iran förbereder tillverkning av egna kärnvapen. Landet bygger alltflera gascentrifuger. Dessa gascentrifuger kommer inom högst några år, om ingen sätter stopp för mullornas framfart, att ha framställt tillräckligt stora mängder höganrikat uran för att bygga flera atombomber.
Irans regering kommer sannolikt inte att våga använda dessa bomber själv (fast man kan aldrig vara säker med sådana galningar som Irans ledare Ahmadinejad). Men Tehran-regimen skulle kunna använda terrorister som bulvaner. Irans regering kan komma att i lönndom förse ett av de många anti-amerikanska terroristgängen i världen med en atombomb. Sedan skulle terroristerna kunna smuggla in atombomben i någon amerikansk storstad och låta den smälla av. Miljontals amerikaner skulle kunna dö, till terroristernas och Iran-regimens stora (skade)glädje.
En sådan katastrofal händelse skulle chocka amerikanerna ännu mera än dåden den 11:e september, 2001 gjorde. Risken är stor att de överlevande amerikanerna skulle traumatiseras i så hög grad att de blev fascistiska. Och även om terroristernas identitet förblev okända skulle de flesta amerikaner sannolikt ta det för givet att det var islamister som låg bakom dådet.
En följd av detta skulle kunna bli en backlash av anti-muslimsk rasism. Och kanske skulle amerikanerna bli så rädda och så arga att de började efterfråga en "stark man", en diktator, som med ohämmat brutalt våld skulle försöka skydda dem mot verkliga och inbillade yttre och inre fiender. Bara några månader efter det att en atombomb hade sprängts i en amerikansk storstad skulle USA kunna vara en fascistisk diktatur.
Utsikten är skrämmande. Om inte USA fanns kvar som den fria världens bålverk - vem skulle då försvara friheten i världen? Frihetens sak skulle kunna gå förlorad i århundraden. Hela världen skulle kunna gå in i en ny mörkålder.
Det vore skandal om f.d. president Bush, och hans efterträdare Obama, låter detta hända. Bush och hans företrädare på presidentposten har faktiskt redan haft hur gott om fog som helst för att anfalla, eller rättare sagt slå tillbaka emot, Iran för länge sedan. Redan 1979 borde dåvarande President Carter ha gått i krig mot Iran, när dåvarande Khomeini-regimen lät studenthuliganer kidnappa och hålla som gisslan den amerikanska ambassadpersonalen i Tehran. Sedan borde presidenterna Reagan, Bush d ä och Clinton var och en ha slagit tillbaka mot Iran, när Iran-regimen upprepade gånger sponsrade terrordåd mot amerikaner i olika länder, som Libanon, Yemen, Tanzania och Kenya, under 1980-talen, 1990-talen och 2000-talen. Och den senaste presidenten, Bush d y borde givetvis äntligen ha slagit tillbaka mot Iran efter dåden den 11:e september, 2001. Och Obama borde slå tillbaka mot Iran nu när iranska agenter nästan dagligen mördar amerikanska soldater i Irak.
Hur många amerikaner ska Tehran-regimen få mörda utan att USA äntligen börjar försvara sig mot Iran? Hur länge ska Iran få föra krig mot USA utan att amerikanerna inser att det är just det som Iran gör - och de därför slår tillbaka mot Iran?
President Bush d y är kanske den värsta mesen som USA någonsin har haft som president. Ingen provokation verkar ha räckt för att få honom att vidta tillräckligt beslutsamma militära åtgärder mot USAs fiender.Och på ett litet annorlunda sätt som mesen Neville Chamberlains eftergiftspolitik gentemot Nazityskland banade vägen för fascismen på 1930-talen och 1940-talen, är risken stor att mesen George Bush d y´s eftergiftspolitik gentemot Iran banar vägen för fascismen i vår egen tid.
Om inte den nya presidenten Obama äntligen får a-let i vagnen, och börjar bomba Iran genast, ser framtiden onekligen mörk ut.
Thursday, January 22, 2009
Kristna hycklare
Den 20 augusti, år 2006, publicerade Svenska Dagbladet (SvD) en intervju med Göran Hägglund, partiledare för Kristdemokraterna.
Apropå abortfrågan sade Hägglund - "En abort innebär att ett liv släcks". Kristdemokraterna anser alltså att aborter som sådana är mord.
Samtidigt står det i KD´s principprogram - "Lösningen på detta dilemma är emellertid inte ett förbud" Men vad kan det vara för dilemma i frågan om att förbjuda mord? Det är väl inte så svårt att lagstifta mot mord?
Vad KDs "dilemma" i denna fråga egentligen består av är uppenbart. KD skulle inte ha en chans att ingå i en borgerlig regering om de insisterade på att aborter i lag skulle förbjudas. De övriga tre borgerliga partierna skulle nämligen aldrig gå med på att förbjuda abort.
Så Kristdemokraterna är villiga att tolerara något som de själva anser är mord! När detta är nödvändigt för att skaffa dem själva politisk makt. Snacka om hyckleri och cynism!
KD är det mest moraliskt korrupta riksdagspartiet i Sverige idag. Inte ens Moderaterna driver det politiska taktiserandet lika långt som KD gör. Och inte ens hos kommunisterna i Vänsterpartiet är ondskan så långtgående att de i rena rama taktiska syften tolerar något som de själva anser utgör mord.
Nej, vi måste alla hjälpas åt att se till att KD hamnar under fyrpartispärren i det kommande valet! Hur du än röstar i valet så rösta på ett annat parti än KD. Eller rösta blankt.
Apropå abortfrågan sade Hägglund - "En abort innebär att ett liv släcks". Kristdemokraterna anser alltså att aborter som sådana är mord.
Samtidigt står det i KD´s principprogram - "Lösningen på detta dilemma är emellertid inte ett förbud" Men vad kan det vara för dilemma i frågan om att förbjuda mord? Det är väl inte så svårt att lagstifta mot mord?
Vad KDs "dilemma" i denna fråga egentligen består av är uppenbart. KD skulle inte ha en chans att ingå i en borgerlig regering om de insisterade på att aborter i lag skulle förbjudas. De övriga tre borgerliga partierna skulle nämligen aldrig gå med på att förbjuda abort.
Så Kristdemokraterna är villiga att tolerara något som de själva anser är mord! När detta är nödvändigt för att skaffa dem själva politisk makt. Snacka om hyckleri och cynism!
KD är det mest moraliskt korrupta riksdagspartiet i Sverige idag. Inte ens Moderaterna driver det politiska taktiserandet lika långt som KD gör. Och inte ens hos kommunisterna i Vänsterpartiet är ondskan så långtgående att de i rena rama taktiska syften tolerar något som de själva anser utgör mord.
Nej, vi måste alla hjälpas åt att se till att KD hamnar under fyrpartispärren i det kommande valet! Hur du än röstar i valet så rösta på ett annat parti än KD. Eller rösta blankt.
Wednesday, January 14, 2009
Varför skäller dom på Israel?
Varför protesterar så många vänstermänniskor mot de israeliska soldaternas dödande av palestinska civila i det nu pågående kriget? [Jag skrev ursprungligen detta debattinlägg för publicering på nätdebattsajten Newsmill i början av år 2009.] Beror det på att de vill de arabiska och muslimska palestinierna väl? Eller beror det istället på att de vill israelerna illa?
Det kan inte rimligen bero på det förra alternativet. Vänstermänniskorna protesterar nämligen inte nämnvärt mot allt dödande av araber och muslimer som regimerna i resten av Mellanöstern och i Nordafrika hela tiden utför. Hur ofta protesterar vänstermänniskorna högljutt när regimerna i exempelvis Sudan, Iran, Saudiarabien, Jordanien, Egypten eller Pakistan mördar sina egna oskyldiga arabiska och/eller muslimska kvinnor eller barn? Och hur ofta protesterar vänstermänniskorna när islamistiska självmordsbombare i Irak eller Afghanistan spränger "de egna", d.v.s. andra muslimer, i luften? Nej - orsaken till att vänstermänniskornas protester mot de israeliska soldaternas dödande av palestinier är uppenbarligen blott och bart att vänstermänniskorna vill israelerna illa. Inte att de vill palestinierna väl.
Och vad finns det för skäl att vilja israelerna illa?
Det är ju inte deras fel att palestinierna dödas! Hamas använder sina egna oskyldiga kvinnor och barn som mänskliga sköldar. De avfyrar t.ex. raketer mot civila israeliska mål från palestinska skolgårdar. Varför gör de det? Därför att de, Hamas-terroristerna, själva vill att israelerna ska döda de palestinska civila när de, israelerna, försvarar sig!
Hamas-terroristerna vet nämligen att de kommer att vinna opinionspoäng i USA och Europa när deras egna kvinnor och barn dödas i striderna som de själva tvingar fram genom att mörda israeliska kvinnor och barn.
Nej, på samma sätt som socialisternas kärlek till sin destruktiva socialism berodde på att socialisterna ville de rika illa och inte på att de ville arbetarna väl - på precis samma sätt beror socialisternas stöd till den mordiska palestinska terrorismen på att vänstermänniskorna vill israelerna illa - inte på att de vill palestinierna väl.
Vi som är vänner av anständighet och civilisation stödjer däremot Israel!
Det kan inte rimligen bero på det förra alternativet. Vänstermänniskorna protesterar nämligen inte nämnvärt mot allt dödande av araber och muslimer som regimerna i resten av Mellanöstern och i Nordafrika hela tiden utför. Hur ofta protesterar vänstermänniskorna högljutt när regimerna i exempelvis Sudan, Iran, Saudiarabien, Jordanien, Egypten eller Pakistan mördar sina egna oskyldiga arabiska och/eller muslimska kvinnor eller barn? Och hur ofta protesterar vänstermänniskorna när islamistiska självmordsbombare i Irak eller Afghanistan spränger "de egna", d.v.s. andra muslimer, i luften? Nej - orsaken till att vänstermänniskornas protester mot de israeliska soldaternas dödande av palestinier är uppenbarligen blott och bart att vänstermänniskorna vill israelerna illa. Inte att de vill palestinierna väl.
Och vad finns det för skäl att vilja israelerna illa?
Det är ju inte deras fel att palestinierna dödas! Hamas använder sina egna oskyldiga kvinnor och barn som mänskliga sköldar. De avfyrar t.ex. raketer mot civila israeliska mål från palestinska skolgårdar. Varför gör de det? Därför att de, Hamas-terroristerna, själva vill att israelerna ska döda de palestinska civila när de, israelerna, försvarar sig!
Hamas-terroristerna vet nämligen att de kommer att vinna opinionspoäng i USA och Europa när deras egna kvinnor och barn dödas i striderna som de själva tvingar fram genom att mörda israeliska kvinnor och barn.
Nej, på samma sätt som socialisternas kärlek till sin destruktiva socialism berodde på att socialisterna ville de rika illa och inte på att de ville arbetarna väl - på precis samma sätt beror socialisternas stöd till den mordiska palestinska terrorismen på att vänstermänniskorna vill israelerna illa - inte på att de vill palestinierna väl.
Vi som är vänner av anständighet och civilisation stödjer däremot Israel!
Socialistiska pengar
Socialismen är inte död. Visserligen existerar det bara en handfull små, obetydliga kommuniststater i världen numera.
Men socialismen lever vidare som ett giftigt inslag i dagens blandekonomier - och den är fortfarande livsfarlig.
Socialismen lever i synnerhet vidare i penningväsendet. Mig veterligen har samtliga länder i världen statliga (eller av staten sponsrade - tänk Federal Reserve i USA) centralbanker. Dessa institutioner har ett lagstiftat monopol på att ge ut sitt lands pengar, och de har i uppdrag från staten att styra sitt lands penningmängd och landets räntor. Detta är givetvist inget annat än socialistisk planhushållning i penningväsendet!
På samma sätt som den socialistiska planhushållningen i kommuniststaterna förstörde dessa staters ekonomier, förstör den socialistiska planhushållningen i blandekonomiernas penningväsenden dessa staters finanssystem. Syftet med planhushållningen i hela ekonomierna i kommuniststaterna var inte att skapa välstånd - utan att tillförsäkra politikerna makt. Och syftet med planhushållningen i penningväsendena i blandekonomierna är inte att skapa ekonomisk stabilitet - utan att möjliggöra underskottsfinansiering av statens utgifter, därmed underlättande politikernas röstköp.
Underskottsfinansieringen av statens utgifter underlättas nämligen av inflationen som uppstår när en statlig centralbank godtyckligt ökar penningmängden. Den socialistiska centralbanken kan ju skapa pengar ”ur tomma luften”, helt gratis - och därför kan det för de mindre kunniga bland väljarna framstå som att det inte kostar något att finansiera populära offentliga utgifter med inflation.
Men priset är i själva verket skyhögt för landets medborgare på sikt. Inflationen som socialismen i penningväsendet för med sig slår sönder den ekonomiska planeringen och samordningen i hela ekonomin. Inflationen ändrar hela tiden på värdet av pengarna. Detta får som följd att producenterna inte kan planera och samordna sin produktion. ”Metern” som de mäter med, d.v.s. penningen (i Sverige kronan), ändras ju i storlek från dag till dag och från år till år.
En arkitekt skulle ju inte kunna rita ett hus om metern bestod av en gummisnod - så att han inte kunde räkna med att en meter alltid ska vara just en meter! Och en affärsman kan likaså inte planera produktionen närhelst han inte kan räkna med att en krona alltid ska vara just en krona. Så ekonomiskt kaos blir följden av socialismen i penningväsendet.
Inflationspolitiken under de senaste åren, som socialismen i penningväsendet har fört med sig, har nyligen orsakat en bubbla i fastighetssektorn [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2009, strax efter fastighetsbubblan hade spruckit, med en lågkonjunktur som följd.]. Nu håller fastigheterna på att sjunka i värde. Och fastighetsägarna finner att de inte klarar av sina skulder. Följden blir en depression och en sjunkande levnadsstandard för medborgarna. Depressionen som håller på att uppstå i västländerna idag är inte en följd av kapitalismen. Den är en logisk följd av socialismen - nämligen socialismen inom penningväsendet.
När du finner att din lön inte räcker hela månaden ut längre - skyll då inte dina problem på kapitalismen. Orsaken till dina problem är socialismen i penningväsendet. Socialismen skapar alltid fattigdom och elände när den tillåts att uppstå. Om du vill rädda din välfärd - då bör du kämpa för ett kapitalistiskt penningväsende!
Alla banker bör således vara privata och oreglerade. Det bör inte finnas några som helst statliga centralbanker överhuvudtaget. Och alla pengar bör ges ut av de privata bankerna. Om inte staten lade sig i penningväsendet skulle sunda guldpengar konkurrera ut osunda papperspengar. Medborgarna skulle nämligen välja att använda guldpengarna framför eventuella monopolpengar. Det är ju så att när det råder fri konkurrens på en marknad, brukar goda produkter konkurrera ut dåliga produkter. Konsumenterna köper ju de goda produkterna hellre än de dåliga. Så fungerar nämligen den sunda, livsbejakande egennyttan.
Men när det råder socialismen får konsumenterna nöja sig med skräp. När det exempelvist råder socialismen i penningväsendet - då får medborgarna på lång sikt bara värdelösa papperspengar i sina plånböcker. Och då är deras frihet och välfärd tämligen snart borta med vinden.
Det räckte inte med att avskaffa kommunismen i öststaterna. Vi måste också avskaffa socialismen i blandekonomiernas penningväsenden!
Men socialismen lever vidare som ett giftigt inslag i dagens blandekonomier - och den är fortfarande livsfarlig.
Socialismen lever i synnerhet vidare i penningväsendet. Mig veterligen har samtliga länder i världen statliga (eller av staten sponsrade - tänk Federal Reserve i USA) centralbanker. Dessa institutioner har ett lagstiftat monopol på att ge ut sitt lands pengar, och de har i uppdrag från staten att styra sitt lands penningmängd och landets räntor. Detta är givetvist inget annat än socialistisk planhushållning i penningväsendet!
På samma sätt som den socialistiska planhushållningen i kommuniststaterna förstörde dessa staters ekonomier, förstör den socialistiska planhushållningen i blandekonomiernas penningväsenden dessa staters finanssystem. Syftet med planhushållningen i hela ekonomierna i kommuniststaterna var inte att skapa välstånd - utan att tillförsäkra politikerna makt. Och syftet med planhushållningen i penningväsendena i blandekonomierna är inte att skapa ekonomisk stabilitet - utan att möjliggöra underskottsfinansiering av statens utgifter, därmed underlättande politikernas röstköp.
Underskottsfinansieringen av statens utgifter underlättas nämligen av inflationen som uppstår när en statlig centralbank godtyckligt ökar penningmängden. Den socialistiska centralbanken kan ju skapa pengar ”ur tomma luften”, helt gratis - och därför kan det för de mindre kunniga bland väljarna framstå som att det inte kostar något att finansiera populära offentliga utgifter med inflation.
Men priset är i själva verket skyhögt för landets medborgare på sikt. Inflationen som socialismen i penningväsendet för med sig slår sönder den ekonomiska planeringen och samordningen i hela ekonomin. Inflationen ändrar hela tiden på värdet av pengarna. Detta får som följd att producenterna inte kan planera och samordna sin produktion. ”Metern” som de mäter med, d.v.s. penningen (i Sverige kronan), ändras ju i storlek från dag till dag och från år till år.
En arkitekt skulle ju inte kunna rita ett hus om metern bestod av en gummisnod - så att han inte kunde räkna med att en meter alltid ska vara just en meter! Och en affärsman kan likaså inte planera produktionen närhelst han inte kan räkna med att en krona alltid ska vara just en krona. Så ekonomiskt kaos blir följden av socialismen i penningväsendet.
Inflationspolitiken under de senaste åren, som socialismen i penningväsendet har fört med sig, har nyligen orsakat en bubbla i fastighetssektorn [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2009, strax efter fastighetsbubblan hade spruckit, med en lågkonjunktur som följd.]. Nu håller fastigheterna på att sjunka i värde. Och fastighetsägarna finner att de inte klarar av sina skulder. Följden blir en depression och en sjunkande levnadsstandard för medborgarna. Depressionen som håller på att uppstå i västländerna idag är inte en följd av kapitalismen. Den är en logisk följd av socialismen - nämligen socialismen inom penningväsendet.
När du finner att din lön inte räcker hela månaden ut längre - skyll då inte dina problem på kapitalismen. Orsaken till dina problem är socialismen i penningväsendet. Socialismen skapar alltid fattigdom och elände när den tillåts att uppstå. Om du vill rädda din välfärd - då bör du kämpa för ett kapitalistiskt penningväsende!
Alla banker bör således vara privata och oreglerade. Det bör inte finnas några som helst statliga centralbanker överhuvudtaget. Och alla pengar bör ges ut av de privata bankerna. Om inte staten lade sig i penningväsendet skulle sunda guldpengar konkurrera ut osunda papperspengar. Medborgarna skulle nämligen välja att använda guldpengarna framför eventuella monopolpengar. Det är ju så att när det råder fri konkurrens på en marknad, brukar goda produkter konkurrera ut dåliga produkter. Konsumenterna köper ju de goda produkterna hellre än de dåliga. Så fungerar nämligen den sunda, livsbejakande egennyttan.
Men när det råder socialismen får konsumenterna nöja sig med skräp. När det exempelvist råder socialismen i penningväsendet - då får medborgarna på lång sikt bara värdelösa papperspengar i sina plånböcker. Och då är deras frihet och välfärd tämligen snart borta med vinden.
Det räckte inte med att avskaffa kommunismen i öststaterna. Vi måste också avskaffa socialismen i blandekonomiernas penningväsenden!
Egoismen är god
Det förekommer mycken förvirring kring begreppet ”egoismen”.
Enligt ordboken är egoismen den moralkod som säger att man ska göra det som ligger i ens eget intresse. Men de flesta människor, när de föreställer sig ett exempel på en egoist, de ser en monster som gör andra illa för att få det hon vill och som trampar över lik för att uppnå sina egna syften. Hitler, Stalin och Pinochet uppfattas av de flesta människor som praktexempel på egoister.
Detta betyder att de flesta människor inbillar sig att det som i verkligheten ligger i en människas intresse är att plåga andra!
Men det som faktiskt ligger i en människas intresse är väl blott och bart att leva ett lyckligt liv? Uppnår diktatorer, gangstrar och andra onda människor lycka i sina liv?
Åtskilliga människor verkar tro att så är fallet. De tror på myten om ”den lyckliga skurken”. Enligt denna myt kan en skurk njuta av lyxvarorna som hon plundrar till sig, om bara hon lyckas komma undan med sina brott och undgår åker fast. Om bara skurken är tillräckligt skicklig - då kan hon leva ett lyckligt liv! Det inbillar sig många människor.
Men man upptäcker att detta är en villfarelse om man granskar en del verkliga skurkars liv.
Ta Saddam Hussein t.ex. När han var härskaren i Irak, kunde hans medborgare få ett besök från militära officerare mitt på eftermiddagen och beordras att omedelbart lämna sitt hus - därför att Hussein skulle komma dit och sova i huset under natten.
Hussein var så rädd för att bli lönnmördad att han inte vågade sova i samma byggnad två nätter i följd! Så han beordrade olika undersåtar varje natt att låta honom sova i deras hus. Han bestämde sig inte för vilket hus förrän bara några timmar i förväg. På detta vis, hoppades han, skulle inga av hans många, många fiender hinna organisera ett försök att mörda honom medan han sov.
Hussen hade verkligen goda skäl för att vara rädd för sina medmänniskor. Han hade mördat så många irakier, inklusive nära vänner och släktingar, att han knappast kunde lita på en enda snubbe i hela landet. I stort sett alla hade något bra skäl till att vilja se honom död. Därför levde han i ett tillstånd av ständig terror. Han var ständigt rädd för att någon skulle döda honom i nästa ögonblick.
Husseins materiella levnadsstandard var jämförbar med en mångmiljonärs dito i västländerna. Hussein frossade i lyxvaror. Men han upplevde aldrig ett ögonblicks lycka under hela sitt liv från och med den tidpunkt då han grep makten. Hussein var därför inte någon egoist.
Varför är de flesta skurkar så ivriga att komma över lyxvaror? För att få tröst - inte för att bli lyckliga.
När Rumäniens förra diktator Ceauscescu störtades från makten, upptäcktes det att i hans palats hade han gigantiska garderober fyllda med hundratals oanvända kostymer - handsydda kostymer av yppersta kvalité . Som Ceauscescu aldrig hade använt!
Gubben hade nada användning för alla de där ypperliga kostymerna. De bara hängde i garderoberna och samlade damm. Ceauscescu samlade på kostymerna som en galning. Det var sjukt. Varje gång han lyckades plundra till sig en ny kostym åt sig själv lindrade han sitt självförakt för ett kort ögonblick. Ceauscescu - liksom Hussein - upplevde aldrig ett ögonblick av lycka i sitt liv efter det att han lyckades nå sin dröm att ta makten. Så han var ingen egoist.
Ett liknande exempel var Ismelda Marcos - hustrun till Filippinernas förra diktator, Ferdinand Marcos. När de två störtades från makten upptäcktes det att Ismelda Marcos hade mer än 1.000 par oanvända högkvalitativa skor samlande damm i sina garderober. Vilken nytta, och vilket glädje, hade hon haft av dem? Ingen, förstås! De där skorna var bara en psykologiskt kompensation för henne, en tröst i hennes eländiga tillvaro. Ismelda Marcos var inte ett dugg lycklig. Hon var ingen egoist.
Även mindre skurkar - som t.ex. vanliga brottslingar och gangstrar - driver genom sina liv utan att uppleva någon lycka. Gangstrar lindrar sitt lidande tillfälligt genom att supa, knarka, skaffa sig djurisk sex, o.s.v. Deras enda rekreation består av att uppleva fysiska retningar (alkohol, droger, horor) - av samma slag som djur upplever.
Men om ingen skurk upplever någon lycka - varför har då egoismen fått ett så skamfilat anseende?
Svaret är att västländernas filosofer har under hela de senaste 200 åren insisterat på att egoismen är ond. Kant, Hegel, Marx och alla de andra - de har basunerat ut att det moraliska idealet är den exakta motsatsen till egoismen. Nämligen osjälviskhet, d.v.s. självuppoffring.
Denna idé har sedan spridits från universiteten och smittat ner hela kulturen. Författare som Charles Dickens, politiker som Olof Palme, tidningsredaktörer som Herbert Tingsten, skriftställare som Jan Myrdal, filmmakare som Hasse Alfredsson - alla har de spridit idén att osjälviskhet är god - d.v.s. de har alltihopa fört vidare den giftiga idé som de själva hade blivit indoktrinerade med vid universiteten och i skolorna när de var unga och lättlurade.
Den formella, filosofiska namnet för osjälviskhetens morallära är ”altruismen”. Altruismen är dödens morallära - eftersom den säger att människor ska ge upp det som är värdefullt istället för att slå vakt om det. Den mat, de kläder, de mediciner, de pengar man har - allt ska man ge bort till andra för att man ska vara en sann, d.v.s. konsekvent altruist. Och då, naturligtvis, kommer man att svälta och frysa ihjäl själv.
Varför har då filosoferna fördömt egoismen och lovordat altruismen under de senaste 200 åren? Därför att de ville förstöra andra människors liv. Eller rättare sagt - därför att de ville lura andra människor till att förstöra sina egna liv själva.
Genom att ge egoismen ett skamfilat rykte, har filosoferna lyckats med konsten att skrämma andra människor från att göra det som ligger i deras eget intresse.
Istället för att försöka tjäna pengar, har många västlänningar därför blivit hippies och lodisar. Istället för att slå vakt om sin frihet, har många västlänningar därför frivilligt lagt sina liv i händerna på staten - i händerna på välfärdsstater, kommuniststater och fasciststater. Istället för att uppskatta och slå vakt om frukterna av industrisamhället har många västlänningar därför blivit ekologister och vegetarianer.
Alltför många människor har gått i filosofernas fälla.
Diktatorer och gangstrar - de accepterar också uppoffringsmoralen. De väljer bara den andra sidan av samma falska mynt. De väljer att offra andra åt sig själva istället för att offra sig själva åt andra. Och därmed går de miste om sin egen lycka, precis som de som väljer att offra sig själva åt andra. Så diktatorerna och gangstrarna är inte egoister heller.
Det var altruismens inflytande, kanaliserad genom kollektivismens politik, som gjorde 1900-talet till mänsklighetens blodigaste århundrade hittills. Aldrig förr hade människor offrat både sig själva och andra, som de gjorde 1900-talet.
För att kommande sekler ska bli bättre måste mänskligheten lära sig att bli äkta egoister. De måste lära sig att alla individer är självändamål - att samtliga människor är varelser som var och en är utrustad med en helig rätt att leva för sin egen skull.
Enligt ordboken är egoismen den moralkod som säger att man ska göra det som ligger i ens eget intresse. Men de flesta människor, när de föreställer sig ett exempel på en egoist, de ser en monster som gör andra illa för att få det hon vill och som trampar över lik för att uppnå sina egna syften. Hitler, Stalin och Pinochet uppfattas av de flesta människor som praktexempel på egoister.
Detta betyder att de flesta människor inbillar sig att det som i verkligheten ligger i en människas intresse är att plåga andra!
Men det som faktiskt ligger i en människas intresse är väl blott och bart att leva ett lyckligt liv? Uppnår diktatorer, gangstrar och andra onda människor lycka i sina liv?
Åtskilliga människor verkar tro att så är fallet. De tror på myten om ”den lyckliga skurken”. Enligt denna myt kan en skurk njuta av lyxvarorna som hon plundrar till sig, om bara hon lyckas komma undan med sina brott och undgår åker fast. Om bara skurken är tillräckligt skicklig - då kan hon leva ett lyckligt liv! Det inbillar sig många människor.
Men man upptäcker att detta är en villfarelse om man granskar en del verkliga skurkars liv.
Ta Saddam Hussein t.ex. När han var härskaren i Irak, kunde hans medborgare få ett besök från militära officerare mitt på eftermiddagen och beordras att omedelbart lämna sitt hus - därför att Hussein skulle komma dit och sova i huset under natten.
Hussein var så rädd för att bli lönnmördad att han inte vågade sova i samma byggnad två nätter i följd! Så han beordrade olika undersåtar varje natt att låta honom sova i deras hus. Han bestämde sig inte för vilket hus förrän bara några timmar i förväg. På detta vis, hoppades han, skulle inga av hans många, många fiender hinna organisera ett försök att mörda honom medan han sov.
Hussen hade verkligen goda skäl för att vara rädd för sina medmänniskor. Han hade mördat så många irakier, inklusive nära vänner och släktingar, att han knappast kunde lita på en enda snubbe i hela landet. I stort sett alla hade något bra skäl till att vilja se honom död. Därför levde han i ett tillstånd av ständig terror. Han var ständigt rädd för att någon skulle döda honom i nästa ögonblick.
Husseins materiella levnadsstandard var jämförbar med en mångmiljonärs dito i västländerna. Hussein frossade i lyxvaror. Men han upplevde aldrig ett ögonblicks lycka under hela sitt liv från och med den tidpunkt då han grep makten. Hussein var därför inte någon egoist.
Varför är de flesta skurkar så ivriga att komma över lyxvaror? För att få tröst - inte för att bli lyckliga.
När Rumäniens förra diktator Ceauscescu störtades från makten, upptäcktes det att i hans palats hade han gigantiska garderober fyllda med hundratals oanvända kostymer - handsydda kostymer av yppersta kvalité . Som Ceauscescu aldrig hade använt!
Gubben hade nada användning för alla de där ypperliga kostymerna. De bara hängde i garderoberna och samlade damm. Ceauscescu samlade på kostymerna som en galning. Det var sjukt. Varje gång han lyckades plundra till sig en ny kostym åt sig själv lindrade han sitt självförakt för ett kort ögonblick. Ceauscescu - liksom Hussein - upplevde aldrig ett ögonblick av lycka i sitt liv efter det att han lyckades nå sin dröm att ta makten. Så han var ingen egoist.
Ett liknande exempel var Ismelda Marcos - hustrun till Filippinernas förra diktator, Ferdinand Marcos. När de två störtades från makten upptäcktes det att Ismelda Marcos hade mer än 1.000 par oanvända högkvalitativa skor samlande damm i sina garderober. Vilken nytta, och vilket glädje, hade hon haft av dem? Ingen, förstås! De där skorna var bara en psykologiskt kompensation för henne, en tröst i hennes eländiga tillvaro. Ismelda Marcos var inte ett dugg lycklig. Hon var ingen egoist.
Även mindre skurkar - som t.ex. vanliga brottslingar och gangstrar - driver genom sina liv utan att uppleva någon lycka. Gangstrar lindrar sitt lidande tillfälligt genom att supa, knarka, skaffa sig djurisk sex, o.s.v. Deras enda rekreation består av att uppleva fysiska retningar (alkohol, droger, horor) - av samma slag som djur upplever.
Men om ingen skurk upplever någon lycka - varför har då egoismen fått ett så skamfilat anseende?
Svaret är att västländernas filosofer har under hela de senaste 200 åren insisterat på att egoismen är ond. Kant, Hegel, Marx och alla de andra - de har basunerat ut att det moraliska idealet är den exakta motsatsen till egoismen. Nämligen osjälviskhet, d.v.s. självuppoffring.
Denna idé har sedan spridits från universiteten och smittat ner hela kulturen. Författare som Charles Dickens, politiker som Olof Palme, tidningsredaktörer som Herbert Tingsten, skriftställare som Jan Myrdal, filmmakare som Hasse Alfredsson - alla har de spridit idén att osjälviskhet är god - d.v.s. de har alltihopa fört vidare den giftiga idé som de själva hade blivit indoktrinerade med vid universiteten och i skolorna när de var unga och lättlurade.
Den formella, filosofiska namnet för osjälviskhetens morallära är ”altruismen”. Altruismen är dödens morallära - eftersom den säger att människor ska ge upp det som är värdefullt istället för att slå vakt om det. Den mat, de kläder, de mediciner, de pengar man har - allt ska man ge bort till andra för att man ska vara en sann, d.v.s. konsekvent altruist. Och då, naturligtvis, kommer man att svälta och frysa ihjäl själv.
Varför har då filosoferna fördömt egoismen och lovordat altruismen under de senaste 200 åren? Därför att de ville förstöra andra människors liv. Eller rättare sagt - därför att de ville lura andra människor till att förstöra sina egna liv själva.
Genom att ge egoismen ett skamfilat rykte, har filosoferna lyckats med konsten att skrämma andra människor från att göra det som ligger i deras eget intresse.
Istället för att försöka tjäna pengar, har många västlänningar därför blivit hippies och lodisar. Istället för att slå vakt om sin frihet, har många västlänningar därför frivilligt lagt sina liv i händerna på staten - i händerna på välfärdsstater, kommuniststater och fasciststater. Istället för att uppskatta och slå vakt om frukterna av industrisamhället har många västlänningar därför blivit ekologister och vegetarianer.
Alltför många människor har gått i filosofernas fälla.
Diktatorer och gangstrar - de accepterar också uppoffringsmoralen. De väljer bara den andra sidan av samma falska mynt. De väljer att offra andra åt sig själva istället för att offra sig själva åt andra. Och därmed går de miste om sin egen lycka, precis som de som väljer att offra sig själva åt andra. Så diktatorerna och gangstrarna är inte egoister heller.
Det var altruismens inflytande, kanaliserad genom kollektivismens politik, som gjorde 1900-talet till mänsklighetens blodigaste århundrade hittills. Aldrig förr hade människor offrat både sig själva och andra, som de gjorde 1900-talet.
För att kommande sekler ska bli bättre måste mänskligheten lära sig att bli äkta egoister. De måste lära sig att alla individer är självändamål - att samtliga människor är varelser som var och en är utrustad med en helig rätt att leva för sin egen skull.
Subscribe to:
Posts (Atom)