Svin till föräldrar

I en del fattiga länder finns det något som kallas för "skuldslaveri". Det går till så att en fattig bonde lånar pengar från en godsägare till en hög ränta. Sedan misslyckas bonden med att återbetala skulden. När bonden dör, åläggs hans barn att betala av på skulden istället.

Vilket de ofta misslyckas med. Då går skulden i arv till bondens barnbarn istället. På detta vis kan en fattig bondefamilj göras till slavar i allt utom namnet till sin lokala godsägare i många generationer.

Vad är det som är felet med den ordningen? Skulder måste väl betalas? Man kan väl inte bara låna pengar och sedan strunta i att betala pengarna tillbaka?

Felet med det som kallas för "skuldslaveri" är främst förhållandet att skulden går i arv. Barnen till den fattiga bonden som ursprungligen tog lånet hade inget att göra med pappans beslut att ta lånet. Så med vilken rätta kan de göras ansvariga för skulden när pappan dör? Skulden bör istället bara utan vidare skrivas av när bonden dör.

I dagens Sverige har vi inte "skuldslaveri" i den privata sektorn. Anta att en lättsinnig man lånar ett par hundratusen kronor på sitt kreditkort och gör en jordenruntresa. På resan festar han, han frossar i lyxmat, han super, han lever loppan. Sedan, när resan är slut, får han en hjärtattack efter allt festande och dör. Kommer svenska staten att tvinga hans barn att betala skulden på kreditkortet? Naturligtvis inte. De har ingen som helst del i ansvaret för att deras pappa var privatekonomiskt oansvarig. Det vore djupt orättfärdigt om de skulle åläggas att betala skulden. Så skulden skrivs bara av när pappan dör.

Men det är annorlunda i den statliga, d.v.s. den socialistiska, delen av den svenska ekonomin. De senaste decenniernas vuxna har låtit staten låna pengar till att delbetala deras sociala förmåner. Sjukvården, barnomsorgen, äldreomsorgen, socialförsäkringarna, arbetsmarknadspolitiken, o.s.v. o.s.v. Allt det har betalats till en stor del med lånade pengar.

Denna upplåning har ökat statskulden å det grövsta. Statsskulden som dagens unga kommer att tvingas släpa på omfattar hundratals miljarder kronor.

Och gissa vad som händer när dagens vuxna dör? Skrivs statsskulden av då? Nej, ingalunda. Den äldre generationens barn tvingas att överta skulden och betala på den! Trots att de inte hade några röster när besluten togs att låna pengar till föräldrarnas sociala förmåner!

Snacka om orättvisa! Skam går på torr land. Där ser man ytterligare en gång att socialismen innebär slaveri - i detta fall skuldslaveri.

Det är svin till föräldrar som befolkar den socialistiska välfärdsstaten. De lever loppan på lånade pengar - och lämnar notan efter sig till sina barn och barnbarn. Dagens statsskuld är fyrtiotalisternas springnota helt enkelt. Majoriteten av trettiotalisterna och fyrtiotalisterna har agerat på ett sådant sätt att de har förstört framtiden för sina barn och barnbarn.

Vem är ansvarig för dagens elände i den svenska ekonomin? Tja - det var de som var födda på 1930-talet, 1940-talet och 1950-talet som innehade de flesta av rösterna under 1970-talet, 1980-talet och 1990-talet - vilka var de decennier då grunden till eländet lades. De föredrog att staten lånade till välfärdspolitiken hellre än att de skulle gå miste om några av sina kära sociala förmåner. De tillät inte regeringarna på den tiden att åtgärda budgetunderskottet genom att skära ner ordentligt på välfärdspolitiken. Istället fortsatte de sociala förmånerna och finansierades med upplåning. "Efter oss, syndafloden!" var den generationen av väljares attityd.

Så det är de som idag redan är pensionärer, samt de som kommer att gå i pension under, på ett ungefär, de kommande tio åren - det är de som borde ställas till svars och som borde få sona sina brott. Om någon grupp måste drabbas av en sänkt levnadsstandard för att rätta upp ekonomin - då är det denna åldersgrupp!

Är det inte hög tid att barnen och barnbarnen till trettiotalisterna och fyrtiotalisterna gör uppror mot välfärdspolitiken och "skuldslaveriet"? Skriv helt enkelt av statens skulder till de privata långivarna! De långivare som har varit så dumma att de har lånat ut sina pengar till en parasitär välfärdsstat får stå sitt kast och ta en smäll. Rätt åt långivarna som har valt att finansiera den orättfärdig parasitismen utgör och som därmed har deltagit i skuldsättningen av de unga - cyniskt kalkylerande att staten alltid skulle kunna betala skulderna genom att öka skatterna på barnen och barnbarnen till låntagargenerationen!

Men statens fortsatta lånande måste också åtgärdas. Statsbudgeten måste saneras. Det måste bli ett slut på den fortsatta upplåningen. Det måste bli till ordentliga sänkningar av utgifterna för välfärdspolitiken för att minska lånebehovet.

Börja med att sänka de skattefinansierade allmänna pensionerna till existensminimum omgående! Det skulle minska dagens budgetunderskott ordentligt och därmed åtminstone bromsa tillväxten av statsskulden i framtiden. De trettiotalister och fyrtiotalister som litade på statens fagra löften och därför inte skaffade sig privata besparingar och pensionsförsäkringar för att trygga sin egen ålderdom borde dömas till att leva på bröd och vatten på ålderdomens höst. Det vore rätt åt dem!

Generation mot generation. Leve generationskampen! Straffa trettiotalisterna och fyrtiotalistpensionärerna innan de hinner dö undan och det då blir för sent att skipa rättvisa!

Jag lever som jag lär. Jag är själv född år 1954. Så jag tillhör den allra sista årskullen av fyrtiotalisterna. Och jag går i pension om drygt fyra år. Så jag kommer själv att drabbas om de allmänna pensionerna sänks till existensminimum. Men jag vill ha en rejäl sänkning av de allmänna pensionerna ändå. Jag kommer visserligen att få en påver levnadsstandard om det införs generationsrättvisa - men jag skulle i så fall trösta mig med, och rentav glädjas av, tanken att mina skitstövlar till generationskamrater inte kom undan med sitt moraliska fördärv. Rätt ska vara rätt! Skurkar skall absolut inte få komma undan med sitt svineri.

Men - är denna politik som jag förespråkar inte ett fall av kollektivbestraffning? Samtliga trettiotalister och fyrtiotalister drabbas ju - trots att en minoritet av dessa var motståndare till välfärdspolitiken hela tiden och därmed var oskyldiga till våldtäkten på de unga. Ja, det är faktiskt fråga om kollektivbestraffning! Och normalt sett är kollektivbestraffning moraliskt förkastlig. Men just nu befinner vi oss i en speciell situation. Det är ett nödfall. Hur vi än vänder och vrider på det hela kommer någon grupp med nödvändighet att utsättas för kollektiv skada. Allt som vi kan göra är att minimera storleken på skadan.

Om vi inte sänker de offentliga utgifterna kommer ekonomin att tanka och dagens unga kommer att gå en dyster framtid till mötes. Och om vi sänker andra offentliga utgifter än pensionerna - då kommer de oskyldiga unga att drabbas av nedskärningarna minst lika mycket som de, i de flesta fall, skyldiga gamla. Det vore visserligen orättvist mot minoriteten av de gamla som är oskyldiga om hela kollektivet av gamla straffades. Men det vore ännu mera orättvist om samtliga unga drabbades av ett fortsatt elände. Orättvisorna blir så små som möjligt när så få oskyldiga och så många skyldiga som möjligt drabbas. Så kollektivbestraffning av de gamla utgör det minsta ont som överhuvudtaget är möjlig i den svåra situation som majoriteten av de äldre har försatt oss i.

Vi måste låta någon grupp lida. Vi befinner oss nämligen i det som Ayn Rand kallade för en "livbåtssituation". I en sådan situation, där normalt liv är en omöjlighet, gäller inte de gängse moralreglerna. Nu gäller det bara att välja det minst onda bland de alternativ som står till buds och som tyvärr alltihopa är dåliga. Det minst onda är att låta de nödvändiga nedskärningarna drabba företrädesesvis de som är skyldiga - d.v.s. majoriteten av dem som innehade de flesta av rösterna under de decennier då grunden till eländet lades.

Genom att sänka de allmänna pensionerna till existensminimum omgående kan vi åtgärda budgetunderskottet på ett sätt som medför att så få oskyldiga som möjligt, och så många skyldiga som möjligt, drabbas. Rättvisan blir därmed den största som är möjlig i den tragiska situation som majoriteten av dagens äldre har försatt oss alltihopa i.