Rädda jobben - sänk lönerna!

Volvo, Scania, Electrolux o.s.v. Antalet företag som säger upp sina anställda bara växer.[Jag skrev ursprungligen detta debattinlägg för publicering på debattsajten Newsmill alldeles i slutet av år 2008.]

Men massarbetslösheten är helt onödig. Allt som behöver göras för att det ska bli full sysselsättning, den ekonomiska krisen till trots, är att samtliga lönearbetare sänker sina löneanspråk tillräckligt mycket för att det ska bli lönsamt för någon arbetsköpare att anställa dem. Ty privatföretag gör alltid det som är lönsamt. Om bara det vore lönsamt att anställa alla som ville ha jobb skulle företagen göra det.

Och det finns alltid efterfrågan på ännu mera lönearbete. Om bara löneanspråken marknadsanpassas. Människornas vilja att njuta av varor och tjänster tar nämligen aldrig slut. Om och när människor får tillräckligt mycket de gamla varorna och tjänsterna - då uppfinner driftiga individer nya varor och tjänster, vars produktion också kräver lönearbete. Istället för att producera flera och flera hästvagnar och hästskor fick lönearbetarna då 1800-talet övergick i 1900-talet producera bilar, gummidäck, spårvagnar, TV-apparater o.s.v.

Och företagen skulle ha råd att anställa alla också - om bara lönerna sänktes tillräckligt mycket. Vid varje given tidpunkt har nämligen varje företag en viss mängd pengar som det kan använda till att betala löner med. Hur många årslöner pengarna räcker till att betala totalt, beror givetvis på hur stor varje enskild årslön är. Ju högre varje lönearbetares lön - desto färre lönearbetare räcker pengarna till att anställa. Och ju lägre löner - desto flera lönearbetare har företagen råd att anställa med den tillgängliga mängden pengar. Det är busenkel matematik!

Om ett företag innehar, säg, en miljon kronor som kan avdelas till att betala löner med under ett år - de pengarna räcker då till att anställa fem personer, om varje person tjänar två hundratusen kronor per år. Och om lönearbetarna istället kräver fem hundratusen kronor per år i lön? Då har företaget vips endast råd att anställa två personer. Och om lönearbetarna sänker sina löneanspråk till bara ett hundratusen kronor per år? Då kan företaget anställa tio personer! O.s.v.

Sysselsättningen beror alltså på löneanspråken räknat i kronor och ören. (Och kom ihåg att lönen räknat i kronor och ören inte är samma sak som reallönen! En låg lön i kronor och ören behöver inte vara lika med en låg reallön.) Så enkelt är det. Synd att fackföreningsmännen har så svårt att förstå detta enkla samband!

Oavsett hur mycket staten än skadar ekonomin, kan varje enskild lönearbetare skaffa sig ett jobb ändå - om bara hon sänker sina löneanspråk tillräckligt mycket! Alltid och i alla lägen (så länge det handlar om ett fritt samhälle förstås).

Men givetvis är den fulla sysselsättningen avhängig av att de av staten uppbackade fackföreningar inte hindrar lönerna från att marknadsanpassas. Om fackföreningarna agerar som en kartell, en lönekartell som håller de nominella lönerna uppe på en artificiellt hög nivå - då blir det massarbetslöshet. Det har vi sett bevis på i Sverige under åtskilliga decennier nu.

Fackföreningarna - och de socialistiska politiker som backar upp fackföreningarna - är den fulla sysselsättningens värsta fiender!