Volvo, Scania, Electrolux o.s.v. Antalet företag som säger upp sina anställda bara växer.[Jag skrev ursprungligen detta debattinlägg för publicering på debattsajten Newsmill alldeles i slutet av år 2008.]
Men massarbetslösheten är helt onödig. Allt som behöver göras för att det ska bli full sysselsättning, den ekonomiska krisen till trots, är att samtliga lönearbetare sänker sina löneanspråk tillräckligt mycket för att det ska bli lönsamt för någon arbetsköpare att anställa dem. Ty privatföretag gör alltid det som är lönsamt. Om bara det vore lönsamt att anställa alla som ville ha jobb skulle företagen göra det.
Och det finns alltid efterfrågan på ännu mera lönearbete. Om bara löneanspråken marknadsanpassas. Människornas vilja att njuta av varor och tjänster tar nämligen aldrig slut. Om och när människor får tillräckligt mycket de gamla varorna och tjänsterna - då uppfinner driftiga individer nya varor och tjänster, vars produktion också kräver lönearbete. Istället för att producera flera och flera hästvagnar och hästskor fick lönearbetarna då 1800-talet övergick i 1900-talet producera bilar, gummidäck, spårvagnar, TV-apparater o.s.v.
Och företagen skulle ha råd att anställa alla också - om bara lönerna sänktes tillräckligt mycket. Vid varje given tidpunkt har nämligen varje företag en viss mängd pengar som det kan använda till att betala löner med. Hur många årslöner pengarna räcker till att betala totalt, beror givetvis på hur stor varje enskild årslön är. Ju högre varje lönearbetares lön - desto färre lönearbetare räcker pengarna till att anställa. Och ju lägre löner - desto flera lönearbetare har företagen råd att anställa med den tillgängliga mängden pengar. Det är busenkel matematik!
Om ett företag innehar, säg, en miljon kronor som kan avdelas till att betala löner med under ett år - de pengarna räcker då till att anställa fem personer, om varje person tjänar två hundratusen kronor per år. Och om lönearbetarna istället kräver fem hundratusen kronor per år i lön? Då har företaget vips endast råd att anställa två personer. Och om lönearbetarna sänker sina löneanspråk till bara ett hundratusen kronor per år? Då kan företaget anställa tio personer! O.s.v.
Sysselsättningen beror alltså på löneanspråken räknat i kronor och ören. (Och kom ihåg att lönen räknat i kronor och ören inte är samma sak som reallönen! En låg lön i kronor och ören behöver inte vara lika med en låg reallön.) Så enkelt är det. Synd att fackföreningsmännen har så svårt att förstå detta enkla samband!
Oavsett hur mycket staten än skadar ekonomin, kan varje enskild lönearbetare skaffa sig ett jobb ändå - om bara hon sänker sina löneanspråk tillräckligt mycket! Alltid och i alla lägen (så länge det handlar om ett fritt samhälle förstås).
Men givetvis är den fulla sysselsättningen avhängig av att de av staten uppbackade fackföreningar inte hindrar lönerna från att marknadsanpassas. Om fackföreningarna agerar som en kartell, en lönekartell som håller de nominella lönerna uppe på en artificiellt hög nivå - då blir det massarbetslöshet. Det har vi sett bevis på i Sverige under åtskilliga decennier nu.
Fackföreningarna - och de socialistiska politiker som backar upp fackföreningarna - är den fulla sysselsättningens värsta fiender!
Monday, December 22, 2008
Riksbanken skapar inflation
Världens riksbanker håller på att bädda för en katastrofal inflation [Jag skrev denna essä i slutet av år 2008, då världens politiker ökade penningmängderna i olika länder i en hissnande fart för att försöka åtgärda den då pågående finanskrisen].
Förvisso är prisökningarna just nu låga. Trots att riksbankerna ökar den "monetära basen" världen över bildligt talat i överljudsfart. Det beror på att världens privata banker ej multiplicerar den "monetära bas" som riksbankerna späder på, i och med att de privata bankerna ej vågar bevilja tillräckligt omfattande krediter. Eftersom de privata bankerna uppfattar världsekonomin som skakig vågar de inte expandera sin kreditgivning tillräckligt mycket för att riksbankernas kraftiga ökning av den monetära basen skall bli till en lika kraftig ökning av den totala penningmängden.
De privata bankernas (relativa) ovilja till kreditgivning utgör en sorts damm, som hindrar pengarna från att forsa fram och driva upp priserna. Men riksbankerna fyller på med ständigt mera ”vatten”, d.v.s. en ständigt större monetär bas, bakom dammen. Förr eller senare kommer trycket från dessa ”vattenmassor”, d.v.s. sysslolösa pengar, att göra så att dammen spricker. Då kommer vattenmassorna att forsa fram och dränka ekonomierna i dalen nedanför.
Världens privata banker kommer inte i all evighet att bara "sitta på" alla nya pengar i den monetöra basen som riksbankerna trollar fram ur tomma luften och pytsar in i världens finanssystem. Så småningom kommer bankerna att tröttna på att bara sitta på pengarna i den monetära basen. De kommer att börja bevilja krediter på den monetära basen. Då kommer den totala penningmängden att skena. Då kommer folk att spendera mera och mera, eftersom de erhåller mera och mera pengar. Den ekonomiska aktiviteten kommer att öka farten. Detta kommer att tubba bankerna till att bevilja ännu mera krediter, med en ännu större penningmängd som resultat. Och ju mera som penningmängden späds på medelst de privata bankernas kreditgivning, desto mera kommer priserna att stiga. Det kommer att bli en ond cirkel.
Så småningom kommer världens hushåll och företag att spendera alla de där pengarna som riksbankerna just nu så sorglöst håller på att skapa och strö omkring sig. Det här kommer därför att sluta med en världsomspännande hyperinflation. Hela världen kan bli som Zimbabwe.
Det är helt enkelt en katastrof - det som världens riksbanker håller på med just nu. Fast de flesta av världens "vanliga människor" kommer antagligen inte att bli varse katastrofen innan det har blivit för sent. Okunskap om det där "torra" ämnet nationalekonomi har sitt pris.
Förvisso är prisökningarna just nu låga. Trots att riksbankerna ökar den "monetära basen" världen över bildligt talat i överljudsfart. Det beror på att världens privata banker ej multiplicerar den "monetära bas" som riksbankerna späder på, i och med att de privata bankerna ej vågar bevilja tillräckligt omfattande krediter. Eftersom de privata bankerna uppfattar världsekonomin som skakig vågar de inte expandera sin kreditgivning tillräckligt mycket för att riksbankernas kraftiga ökning av den monetära basen skall bli till en lika kraftig ökning av den totala penningmängden.
De privata bankernas (relativa) ovilja till kreditgivning utgör en sorts damm, som hindrar pengarna från att forsa fram och driva upp priserna. Men riksbankerna fyller på med ständigt mera ”vatten”, d.v.s. en ständigt större monetär bas, bakom dammen. Förr eller senare kommer trycket från dessa ”vattenmassor”, d.v.s. sysslolösa pengar, att göra så att dammen spricker. Då kommer vattenmassorna att forsa fram och dränka ekonomierna i dalen nedanför.
Världens privata banker kommer inte i all evighet att bara "sitta på" alla nya pengar i den monetöra basen som riksbankerna trollar fram ur tomma luften och pytsar in i världens finanssystem. Så småningom kommer bankerna att tröttna på att bara sitta på pengarna i den monetära basen. De kommer att börja bevilja krediter på den monetära basen. Då kommer den totala penningmängden att skena. Då kommer folk att spendera mera och mera, eftersom de erhåller mera och mera pengar. Den ekonomiska aktiviteten kommer att öka farten. Detta kommer att tubba bankerna till att bevilja ännu mera krediter, med en ännu större penningmängd som resultat. Och ju mera som penningmängden späds på medelst de privata bankernas kreditgivning, desto mera kommer priserna att stiga. Det kommer att bli en ond cirkel.
Så småningom kommer världens hushåll och företag att spendera alla de där pengarna som riksbankerna just nu så sorglöst håller på att skapa och strö omkring sig. Det här kommer därför att sluta med en världsomspännande hyperinflation. Hela världen kan bli som Zimbabwe.
Det är helt enkelt en katastrof - det som världens riksbanker håller på med just nu. Fast de flesta av världens "vanliga människor" kommer antagligen inte att bli varse katastrofen innan det har blivit för sent. Okunskap om det där "torra" ämnet nationalekonomi har sitt pris.
Kapitalisterna är produktiva
Enligt socialisterna är arbetarna mera produktiva än bolagsdirektörerna, företagarna och kapitalisterna. Enligt socialisterna är de senare rentav inte produktiva alls - utan de är parasiter på de förra.
Men inget kunde vara mera fel än denna, socialisternas, uppfattning.
Bolagsdirektörerna, företagarna och inte minst kapitalisterna (d.v.s. de som finansierar även andras företag) hör till samhällets allra mest produktiva medlemmar. Detta beror på att de utför en del av det mest omfattande intellektuella arbetet i samhället. De leder och organiserar produktionen - en aktivitet som kräver mycket tänkande. Detta intellektuella arbetet är faktiskt viktigare och svårare än det manuella arbetet.
Förnuftet är nämligen människans grundläggande överlevnadsmedel. Alla materiella värden som håller oss människor vid liv - mat, bostäder, läkemedel, datorer o.s.v. - måste skapas. Och detta skapande är i första hand en fråga om tänkande.
Det fordrades mycket tänkande, d.v.s. intellektuellt arbete, för exempelvis Jonas Salk att uppfinna poliovaccinet - som har räddat livet på sannolikt miljontals människor. Det fordrades mycket intellektuellt arbete för James Watt att uppfinna den dittills effektivaste ångmaskinen på 1700-talet - den ångmaskin som lade grunden för 1800-talets industrirevolution. Det fordrades mycket intellektuellt arbete för Thomas Edison att uppfinna den första praktiska glödlampan, fonografen, det första praktiska eldistributionssystemet m.m. Likaså krävs det mycket intellektuellt arbete nuförtiden för att leda ett företag till framgång, samt för att göra lyckade privata investeringar i företag och aktier.
Att identifiera de bästa forskningsprojekten för företaget att satsa på, att identifiera de bästa produkterna för företaget att tillverka eller distribuera, att identifiera de bästa marknaderna för företaget att satsa på, att identifiera de lämpligaste människorna för företaget att anställa o.s.v. - allt det kräver mycket tänkande av företagsledaren. Det finns alltid oräkneliga många faktorer bolagsdirektören måste ta i övervägande när han fattar sina operativa beslut.
Och att identifiera de bästa företagen eller aktierna att investera i kräver mycket tänkande av kapitalisten också. Det är så många faktorer kapitalisten måste ta i övervägande när han fattar sina investeringsbeslut. Företagens lönsamhet, substans, finansiella styrka, marknadsposition, teknologiinnehav, varumärke, management o.s.v.
Undertecknad vet av egen erfarenhet att det intellektuella arbetet är svårare än det manuella arbetet. Jag arbetade tills helt nyligen (jag har just i slutet av november, 2019 gått i pension) på en fabrik som tillverkade metallkomponenter åt andra företag. Arbetet krävde mindre ansträngning än det intellektuella arbete som jag fick utföra i skolan när jag var ung. Det krävdes mycken mera koncentration och ansträngning av mig då jag var ung för att skriva en uppsats och för att lösa en algebreisk ekvation (för att ta bara två exempel) än vad som krävdes av mig för att göra enkel efterbearbetning på metallkomponenter. Och det intellektuella arbetet som mina chefer fick utföra då jag var anställd inom tillverkningsindustrin var likaledes svårare än mitt arbete. Det är ju just därför som färre människor klarar av att bli chefer än som klarar av att bli metallarbetare.
Dessutom spelade mina chefers intellektuella arbete en mera avgörande roll för företagets framgång eller misslyckande än vad mitt fysiska arbete gjorde. Om VD:n begick ett misstag och satsade på fel produkt eller fel marknad eller fel strategi i övrigt kunde det ha orsakat företaget förluster på många miljoner kronor. Men om jag begick ett misstag orsakade det företaget en förlust på på sin höjd några tusentals kronor för en sats detaljer som finge kasseras.
Och omvänt bidrog det till företagets vinst och framgång mycket mera om VD:n gjorde sitt jobb bra - d.v.s. om han fattade rätt beslut ifråga om vilka produkter, marknader, forskningsprojekt o.s.v som företaget skulle satsa på, än vad som var fallet om jag gjorde mitt jobb bra och tillverkde en fullgod sats metallkomponenter.
Mina chefer förtjänade därför att erhålla högre löner än mig. VD:n borde sannolikt ha fått en tio eller tjugo gånger högre lön än den som jag fick. Men det fick han sannolikt inte! I det moderna, egalitära Sverige var han, och de flesta andra bolagsdirektörer, underavlönade - i synnerhet efter det att deras skatter var betalda!
Jag har redan nämnt ett par bevis för att det intellektuella arbetet är svårare än det manuella. Ett var att det ju är mycket färre människor som klarar av att bli bolagsdirektörer, kapitalister, vetenskapsmän o.s.v än som klarar av att bli metallarbetare, butiksbiträden, lastbilschaufförer o.s.v. Ett annat var att varje arbetare lär veta av egen erfarenhet att det intellektuella arbetet som han fick utföra i skolan när han var ung var svårare än det manuella arbetet som han får utföra som vuxen.
Ytterligare ett bevis är förhållandet att det tar en mycket längre tid för en person att lära sig att bli en skicklig bolagsdirektör eller vetenskapsman eller storkapitalist än vad som krävs för en person att lära sig att bli en skicklig arbetare. Man måste som regel studera vid ett universitet i många år innan man kan bli en vetenskapsman, eller så måste man göra en karriär som tjänsteman i många år innan man kan bli en bolagsdirektör, eller så måste man göra en karriär som en privat investerare i många år innan man kan bli en storkapitalist.
Ytterligare ett bevis är förhållandet att bolagsdirektörer och vetenskapsmän och storkapitalister brukar ha mycket längre arbetstider än arbetarna. Många bolagsdirektörer och vetenskapsmän och storkapitalister arbetar sextio eller sjuttio timmar i veckan eller ännu mera. De flesta arbetare jobbar inte mera än på sin höjd femtio timmar i veckan - även när de jobbar övertid.
Ytterligare ett bevis är förhållandet att det för det mesta är de hårdast arbetande studenterna i skolan som får toppbetyg och därför efter skolan kan gå vidare och blir bolagsdirektörer, vetenskapsmän och storkapitalister. De som i skolan vänjer sig vid att anstränga sig mindre får medelmåttiga betyg och blir för det mesta bara arbetare efter de går ur skolan - om ens det. Tydligen så räcker en modest arbetsvilja och arbetskapacitet för att man ska kunna bli en arbetare - men inte för att man ska kunna bli en bolagsdirektör, en vetenskapsman eller en storkapitalist.
Socialisterna och deras undermåliga filosofer (d.v.s. Karl Marx et kompani) har gjort mycken skada genom att sprida idén att det manuella arbetet är svårare och viktigare än det intellektuella arbetet. De största av skadorna är orättvisorna som tänkarna har utsatts för i många årtionden. Bolagsdirektörer, vetenskapsmän och storkapitalister har ålagts att slita för mindre pengar, speciellt efter skatt, än vad deras arbete hade berättigat dem till.
Och även resten av oss har förlorat på eländet också. När tänkarna inte har belönats efter förtjänst har de blivit mindre benägna att tänka och producera än de annars hade blivit. Produktionen har då blivit mindre, och välfärden har sedan därför blivit lägre, än den annars hade blivit - för alla, inklusive arbetarna (Vilket förstås är rätt åt de flesta av dessa arbetare! Eftersom många av dem själva stödde och fortsätter att stödja, förtrycket av, och förtalet av, tänkarna).
Om vi vill öka rättvisan och välfärden måste vi uppvärdera det intellektuella arbetet. Vi måste bedriva ett filosofiskt upplysningsarbete för att sprida insikten att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsverktyg - och att det intellektuella arbetet är det viktigaste och det svåraste arbetet - och att detta oundgängliga arbete måste belönas därefter. Vi måste kort sagt sprida den filosofi som Ayn Rand presenterade i sådana böcker som Atlas Shrugged ["Och världen skälvde"(utgiven av Timbro) heter denna idéroman på svenska].
Men inget kunde vara mera fel än denna, socialisternas, uppfattning.
Bolagsdirektörerna, företagarna och inte minst kapitalisterna (d.v.s. de som finansierar även andras företag) hör till samhällets allra mest produktiva medlemmar. Detta beror på att de utför en del av det mest omfattande intellektuella arbetet i samhället. De leder och organiserar produktionen - en aktivitet som kräver mycket tänkande. Detta intellektuella arbetet är faktiskt viktigare och svårare än det manuella arbetet.
Förnuftet är nämligen människans grundläggande överlevnadsmedel. Alla materiella värden som håller oss människor vid liv - mat, bostäder, läkemedel, datorer o.s.v. - måste skapas. Och detta skapande är i första hand en fråga om tänkande.
Det fordrades mycket tänkande, d.v.s. intellektuellt arbete, för exempelvis Jonas Salk att uppfinna poliovaccinet - som har räddat livet på sannolikt miljontals människor. Det fordrades mycket intellektuellt arbete för James Watt att uppfinna den dittills effektivaste ångmaskinen på 1700-talet - den ångmaskin som lade grunden för 1800-talets industrirevolution. Det fordrades mycket intellektuellt arbete för Thomas Edison att uppfinna den första praktiska glödlampan, fonografen, det första praktiska eldistributionssystemet m.m. Likaså krävs det mycket intellektuellt arbete nuförtiden för att leda ett företag till framgång, samt för att göra lyckade privata investeringar i företag och aktier.
Att identifiera de bästa forskningsprojekten för företaget att satsa på, att identifiera de bästa produkterna för företaget att tillverka eller distribuera, att identifiera de bästa marknaderna för företaget att satsa på, att identifiera de lämpligaste människorna för företaget att anställa o.s.v. - allt det kräver mycket tänkande av företagsledaren. Det finns alltid oräkneliga många faktorer bolagsdirektören måste ta i övervägande när han fattar sina operativa beslut.
Och att identifiera de bästa företagen eller aktierna att investera i kräver mycket tänkande av kapitalisten också. Det är så många faktorer kapitalisten måste ta i övervägande när han fattar sina investeringsbeslut. Företagens lönsamhet, substans, finansiella styrka, marknadsposition, teknologiinnehav, varumärke, management o.s.v.
Undertecknad vet av egen erfarenhet att det intellektuella arbetet är svårare än det manuella arbetet. Jag arbetade tills helt nyligen (jag har just i slutet av november, 2019 gått i pension) på en fabrik som tillverkade metallkomponenter åt andra företag. Arbetet krävde mindre ansträngning än det intellektuella arbete som jag fick utföra i skolan när jag var ung. Det krävdes mycken mera koncentration och ansträngning av mig då jag var ung för att skriva en uppsats och för att lösa en algebreisk ekvation (för att ta bara två exempel) än vad som krävdes av mig för att göra enkel efterbearbetning på metallkomponenter. Och det intellektuella arbetet som mina chefer fick utföra då jag var anställd inom tillverkningsindustrin var likaledes svårare än mitt arbete. Det är ju just därför som färre människor klarar av att bli chefer än som klarar av att bli metallarbetare.
Dessutom spelade mina chefers intellektuella arbete en mera avgörande roll för företagets framgång eller misslyckande än vad mitt fysiska arbete gjorde. Om VD:n begick ett misstag och satsade på fel produkt eller fel marknad eller fel strategi i övrigt kunde det ha orsakat företaget förluster på många miljoner kronor. Men om jag begick ett misstag orsakade det företaget en förlust på på sin höjd några tusentals kronor för en sats detaljer som finge kasseras.
Och omvänt bidrog det till företagets vinst och framgång mycket mera om VD:n gjorde sitt jobb bra - d.v.s. om han fattade rätt beslut ifråga om vilka produkter, marknader, forskningsprojekt o.s.v som företaget skulle satsa på, än vad som var fallet om jag gjorde mitt jobb bra och tillverkde en fullgod sats metallkomponenter.
Mina chefer förtjänade därför att erhålla högre löner än mig. VD:n borde sannolikt ha fått en tio eller tjugo gånger högre lön än den som jag fick. Men det fick han sannolikt inte! I det moderna, egalitära Sverige var han, och de flesta andra bolagsdirektörer, underavlönade - i synnerhet efter det att deras skatter var betalda!
Jag har redan nämnt ett par bevis för att det intellektuella arbetet är svårare än det manuella. Ett var att det ju är mycket färre människor som klarar av att bli bolagsdirektörer, kapitalister, vetenskapsmän o.s.v än som klarar av att bli metallarbetare, butiksbiträden, lastbilschaufförer o.s.v. Ett annat var att varje arbetare lär veta av egen erfarenhet att det intellektuella arbetet som han fick utföra i skolan när han var ung var svårare än det manuella arbetet som han får utföra som vuxen.
Ytterligare ett bevis är förhållandet att det tar en mycket längre tid för en person att lära sig att bli en skicklig bolagsdirektör eller vetenskapsman eller storkapitalist än vad som krävs för en person att lära sig att bli en skicklig arbetare. Man måste som regel studera vid ett universitet i många år innan man kan bli en vetenskapsman, eller så måste man göra en karriär som tjänsteman i många år innan man kan bli en bolagsdirektör, eller så måste man göra en karriär som en privat investerare i många år innan man kan bli en storkapitalist.
Ytterligare ett bevis är förhållandet att bolagsdirektörer och vetenskapsmän och storkapitalister brukar ha mycket längre arbetstider än arbetarna. Många bolagsdirektörer och vetenskapsmän och storkapitalister arbetar sextio eller sjuttio timmar i veckan eller ännu mera. De flesta arbetare jobbar inte mera än på sin höjd femtio timmar i veckan - även när de jobbar övertid.
Ytterligare ett bevis är förhållandet att det för det mesta är de hårdast arbetande studenterna i skolan som får toppbetyg och därför efter skolan kan gå vidare och blir bolagsdirektörer, vetenskapsmän och storkapitalister. De som i skolan vänjer sig vid att anstränga sig mindre får medelmåttiga betyg och blir för det mesta bara arbetare efter de går ur skolan - om ens det. Tydligen så räcker en modest arbetsvilja och arbetskapacitet för att man ska kunna bli en arbetare - men inte för att man ska kunna bli en bolagsdirektör, en vetenskapsman eller en storkapitalist.
Socialisterna och deras undermåliga filosofer (d.v.s. Karl Marx et kompani) har gjort mycken skada genom att sprida idén att det manuella arbetet är svårare och viktigare än det intellektuella arbetet. De största av skadorna är orättvisorna som tänkarna har utsatts för i många årtionden. Bolagsdirektörer, vetenskapsmän och storkapitalister har ålagts att slita för mindre pengar, speciellt efter skatt, än vad deras arbete hade berättigat dem till.
Och även resten av oss har förlorat på eländet också. När tänkarna inte har belönats efter förtjänst har de blivit mindre benägna att tänka och producera än de annars hade blivit. Produktionen har då blivit mindre, och välfärden har sedan därför blivit lägre, än den annars hade blivit - för alla, inklusive arbetarna (Vilket förstås är rätt åt de flesta av dessa arbetare! Eftersom många av dem själva stödde och fortsätter att stödja, förtrycket av, och förtalet av, tänkarna).
Om vi vill öka rättvisan och välfärden måste vi uppvärdera det intellektuella arbetet. Vi måste bedriva ett filosofiskt upplysningsarbete för att sprida insikten att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsverktyg - och att det intellektuella arbetet är det viktigaste och det svåraste arbetet - och att detta oundgängliga arbete måste belönas därefter. Vi måste kort sagt sprida den filosofi som Ayn Rand presenterade i sådana böcker som Atlas Shrugged ["Och världen skälvde"(utgiven av Timbro) heter denna idéroman på svenska].
Altruismen vs kapitalismen
Filosofen Ayn Rand observerade att den stora striden i vår tid inte är den mellan kapitalismen och kommunismen. Den riktigt stora striden står mellan kapitalismen och altruismen. Så länge västlänningarna accepterar den altruistiska moralläran kommer de att spela i händerna på frihetens fiender. Så länge de accepterar idén att uppoffring för andra är ett ideal kommer de inte att kunna bjuda ett principfast motstånd till socialismen - ty socialismen är inget annat än det politiska medlet för att få till stånd just altruistisk självuppoffring.
Sovjetunionens historia visar detta tydligt. P g a altruismens inflytande har västerländska politiker och kapitalister gång på gång räddat Sovjetväldet från att falla.
Det började redan några år efter den ryska revolutionen. 1921 hade produktionen i stort sett avstannat i Sovjet. Massorna höll på att svälta ihjäl. Om utvecklingen hade fortsatt i samma spår hade kommunistväldet kollapsat.
Men västländerna kom tyvärr till Sovjetunionens undsättning. Den amerikanska politikern Herbert Hoover, som senare blev USAs president, byggde upp en internationell organisation för livsmedelsbistånd till Sovjetunionen. Enbart USA skickade 700.000 ton livsmedel till sovjetstaten. Andra västländer skickade livsmedel också. Maten från väst hindrade Sovjetunionen från att falla samman i en landsomfattande svältkatastrof (fast ca fem miljoner ryssar svalt ihjäl ändå).
Det var den altruistiska moralläran som orsakade livsmedelsbiståndet. Många västerländska ledare tyckte synd om ryssarna. Det var ju inte de vanliga ryska arbetarnas och böndernas fel att kommunisterna hade tagit makten i landet. Så varför skulle de svälta ihjäl för att Lenin förde en vansinnig politik? Så resonerade de altruistiska ledarna i USA och Västeuropa.
Oräkneliga miljoner människor världen runt har fått plikta med sina liv för att altruisterna räddade Sovjetunionen. Att kommunistregimen överlevde har ju inneburit att den har kunnat åstadkomma ännu mera förödelse.
Om utvecklingen hade fått ha sin naturliga gång hade förmodligen några tiotals miljoner ryssar svultit ihjäl i början på 1920-talet. Det hade haft två positiva effekter. Dels hade kommunisterna förlorat makten i Ryssland. Och dels hade socialismens motståndare världen runt kunnat peka på Sovjetunionen och sagt "Se där, de genomförde socialismen i Ryssland och ryssarna svalt ihjäl!". Socialismen hade följaktligen hamnat i vanrykte. Och då hade världens socialister inte kunnat erövra makten och genomfört massmord någonannanstans igen.
Men p.g.a. livsmedelsbiståndets konsekvenser har istället socialismens anhängare världen runt kunnat peka på Sovjetunionen och sagt "Se där, de genomförde socialismen i Ryssland och ryssarna svalt inte ihjäl!". Därmed räddades socialismens rykte - och socialister kunde senare införa slaveri och massmord i dussintals andra länder i världen också, och många miljoner flera oskyldiga människor fick dö i onödan.
Sovjetunionens parasitism på väst har fortsatt under hela det eländiga väldets historia. Under 1920- och 1930-talen lurade Moskvaregimen västerländska storföretag och kapitalister till att industrialisera Sovjetunionen. Dessa företag och kapitalister fick bilda samriskbolag med den sovjetiska staten. De förra fick skjuta till kunskaperna och kapitalet - medan den senare sköt bara till billig arbetskraft (inte så sällan slavarbetskraft).
Den amerikanska bilindustrins skapare Henry Ford lockades till att bygga upp Sovjetunionens lastbilsindustri. Den stora amerikanska dammbyggaren Hugh Cooper ledde byggandet av det jättelika vattenkraftsverket vid Dnieprostroi i Ukraina. Det amerikanska Arthur G. Mackee Company byggde det berömda stålverket vid Magnitogorsk. Svenska SKF byggde upp Sovjetunionens rullningslagerindustri. O.s.v. Alla dessa s.k. "socialistiska mönsterprojekt" skapades i själva verket av västerländska företagare. Men det förhållandet lyckades Moskvaregimen tiga ihjäl. Vilket gjorde socialismen ännu mer lockande för avundsjuka medelmåttor världen runt som ruvade på dagdrömmar om att de inte behövde kapitalisterna.
De västerländska företagarna som industrialiserade Sovjetunionen hoppades själva tjäna pengar på det. Men de motiverades nog också av den altruistiska moralläran. De inbillade sig att de gjorde en "god gärning" när de "hjälpte" ryssarna.
1941 invaderade Nazityskland Sovjetunionen. De tyska arméerna skar genom det ryska försvaret som en varm kniv genom smör. Sovjetväldet hade gått under om inte västländerna, och i synnerhet USA, hade kommit till Sovjets undsättning. USA räddade Sovjetväldet genom att skicka dess krigsmaskin kopiösa mängder mat, vapen, maskiner, råvaror och annat som Sovjetunionens socialistiska ekonomi inte förmådde producera tillräckligt mycket av själv. De västerländska politikerna beslutade att rädda ett av världshistoriens värsta massmördarvälden till en stor del p.g.a. att de ville agera som "goda" altruister.
Men Moskvaregimen, trots att den i själva verket hade gått under utan de halvkapitalistiska västländernas stöd, lyckades med hjälp av västländernas vänsterintellektuella att odla myten att det var Sovjetunionens förtjänst att Nazityskland besegrades! Så socialismens rykte blåstes upp ännu mera - och ännu flera länder togs över av mordiska socialister under efterkrigstiden.
Sovjetunionen kollapsade till slut år 1990. Västländerna klarade inte av att hålla det odugliga kommunistväldet under armarna hur länge som helst. Men begrunda vilket fasansfullt pris mänskligheten har tvingats betala för västländrenas hjälp till Sovjetunionen!
Tänk om Sovjetväldet hade fått lov att kollapsa i en svältkatastrof redan på 1920-talet. Då hade vi inte "bara" sluppit flera massmördande kommunistvälden. Dessutom hade kanske socialismen fått ett så skamfilat rykte att Hitler inte hade haft en chans att vinna tyskarnas stöd. Vi hade kanske sluppit både Förintelsen och Andra världskriget också!
Men det är ännu inte för sent för att rädda världens överlevande från altruismen. Det finns hoppfulla tecken. Alltflera unga tycker numera att de har en rätt att leva för sin egen skull och att de har en rätt att sträva efter sin egen lycka. Framgångsrika företagare och kapitalister betraktas numera av alltflera unga människor med rätta som hjältar, och inte som skurkar. Allt flera unga människor tycker numera att det är en dygd att tjäna mycken pengar.
Dessa positiva tecken på en förbättring av vår kultur är förmodligen en följd av filosofin objektivismens indirekta inflytande. De flesta svenskar känner ännu inte till denna filosofi och dess skapare Ayn Rand. Men Rands böcker har lästs av miljontals människor världen runt. Ayn Rands idéer har spridit sig som ringar på vattnet genom kulturen. Världens bästa hopp idag utgörs av möjligheten att flera människor kommer till att upptäcka objektivismen - t.ex. genom att läsa sådana böcker som "Och världen skälvde" och "Urkällan" (finns att köpa online hos adlibris och cdon).
Sovjetunionens historia visar detta tydligt. P g a altruismens inflytande har västerländska politiker och kapitalister gång på gång räddat Sovjetväldet från att falla.
Det började redan några år efter den ryska revolutionen. 1921 hade produktionen i stort sett avstannat i Sovjet. Massorna höll på att svälta ihjäl. Om utvecklingen hade fortsatt i samma spår hade kommunistväldet kollapsat.
Men västländerna kom tyvärr till Sovjetunionens undsättning. Den amerikanska politikern Herbert Hoover, som senare blev USAs president, byggde upp en internationell organisation för livsmedelsbistånd till Sovjetunionen. Enbart USA skickade 700.000 ton livsmedel till sovjetstaten. Andra västländer skickade livsmedel också. Maten från väst hindrade Sovjetunionen från att falla samman i en landsomfattande svältkatastrof (fast ca fem miljoner ryssar svalt ihjäl ändå).
Det var den altruistiska moralläran som orsakade livsmedelsbiståndet. Många västerländska ledare tyckte synd om ryssarna. Det var ju inte de vanliga ryska arbetarnas och böndernas fel att kommunisterna hade tagit makten i landet. Så varför skulle de svälta ihjäl för att Lenin förde en vansinnig politik? Så resonerade de altruistiska ledarna i USA och Västeuropa.
Oräkneliga miljoner människor världen runt har fått plikta med sina liv för att altruisterna räddade Sovjetunionen. Att kommunistregimen överlevde har ju inneburit att den har kunnat åstadkomma ännu mera förödelse.
Om utvecklingen hade fått ha sin naturliga gång hade förmodligen några tiotals miljoner ryssar svultit ihjäl i början på 1920-talet. Det hade haft två positiva effekter. Dels hade kommunisterna förlorat makten i Ryssland. Och dels hade socialismens motståndare världen runt kunnat peka på Sovjetunionen och sagt "Se där, de genomförde socialismen i Ryssland och ryssarna svalt ihjäl!". Socialismen hade följaktligen hamnat i vanrykte. Och då hade världens socialister inte kunnat erövra makten och genomfört massmord någonannanstans igen.
Men p.g.a. livsmedelsbiståndets konsekvenser har istället socialismens anhängare världen runt kunnat peka på Sovjetunionen och sagt "Se där, de genomförde socialismen i Ryssland och ryssarna svalt inte ihjäl!". Därmed räddades socialismens rykte - och socialister kunde senare införa slaveri och massmord i dussintals andra länder i världen också, och många miljoner flera oskyldiga människor fick dö i onödan.
Sovjetunionens parasitism på väst har fortsatt under hela det eländiga väldets historia. Under 1920- och 1930-talen lurade Moskvaregimen västerländska storföretag och kapitalister till att industrialisera Sovjetunionen. Dessa företag och kapitalister fick bilda samriskbolag med den sovjetiska staten. De förra fick skjuta till kunskaperna och kapitalet - medan den senare sköt bara till billig arbetskraft (inte så sällan slavarbetskraft).
Den amerikanska bilindustrins skapare Henry Ford lockades till att bygga upp Sovjetunionens lastbilsindustri. Den stora amerikanska dammbyggaren Hugh Cooper ledde byggandet av det jättelika vattenkraftsverket vid Dnieprostroi i Ukraina. Det amerikanska Arthur G. Mackee Company byggde det berömda stålverket vid Magnitogorsk. Svenska SKF byggde upp Sovjetunionens rullningslagerindustri. O.s.v. Alla dessa s.k. "socialistiska mönsterprojekt" skapades i själva verket av västerländska företagare. Men det förhållandet lyckades Moskvaregimen tiga ihjäl. Vilket gjorde socialismen ännu mer lockande för avundsjuka medelmåttor världen runt som ruvade på dagdrömmar om att de inte behövde kapitalisterna.
De västerländska företagarna som industrialiserade Sovjetunionen hoppades själva tjäna pengar på det. Men de motiverades nog också av den altruistiska moralläran. De inbillade sig att de gjorde en "god gärning" när de "hjälpte" ryssarna.
1941 invaderade Nazityskland Sovjetunionen. De tyska arméerna skar genom det ryska försvaret som en varm kniv genom smör. Sovjetväldet hade gått under om inte västländerna, och i synnerhet USA, hade kommit till Sovjets undsättning. USA räddade Sovjetväldet genom att skicka dess krigsmaskin kopiösa mängder mat, vapen, maskiner, råvaror och annat som Sovjetunionens socialistiska ekonomi inte förmådde producera tillräckligt mycket av själv. De västerländska politikerna beslutade att rädda ett av världshistoriens värsta massmördarvälden till en stor del p.g.a. att de ville agera som "goda" altruister.
Men Moskvaregimen, trots att den i själva verket hade gått under utan de halvkapitalistiska västländernas stöd, lyckades med hjälp av västländernas vänsterintellektuella att odla myten att det var Sovjetunionens förtjänst att Nazityskland besegrades! Så socialismens rykte blåstes upp ännu mera - och ännu flera länder togs över av mordiska socialister under efterkrigstiden.
Sovjetunionen kollapsade till slut år 1990. Västländerna klarade inte av att hålla det odugliga kommunistväldet under armarna hur länge som helst. Men begrunda vilket fasansfullt pris mänskligheten har tvingats betala för västländrenas hjälp till Sovjetunionen!
Tänk om Sovjetväldet hade fått lov att kollapsa i en svältkatastrof redan på 1920-talet. Då hade vi inte "bara" sluppit flera massmördande kommunistvälden. Dessutom hade kanske socialismen fått ett så skamfilat rykte att Hitler inte hade haft en chans att vinna tyskarnas stöd. Vi hade kanske sluppit både Förintelsen och Andra världskriget också!
Men det är ännu inte för sent för att rädda världens överlevande från altruismen. Det finns hoppfulla tecken. Alltflera unga tycker numera att de har en rätt att leva för sin egen skull och att de har en rätt att sträva efter sin egen lycka. Framgångsrika företagare och kapitalister betraktas numera av alltflera unga människor med rätta som hjältar, och inte som skurkar. Allt flera unga människor tycker numera att det är en dygd att tjäna mycken pengar.
Dessa positiva tecken på en förbättring av vår kultur är förmodligen en följd av filosofin objektivismens indirekta inflytande. De flesta svenskar känner ännu inte till denna filosofi och dess skapare Ayn Rand. Men Rands böcker har lästs av miljontals människor världen runt. Ayn Rands idéer har spridit sig som ringar på vattnet genom kulturen. Världens bästa hopp idag utgörs av möjligheten att flera människor kommer till att upptäcka objektivismen - t.ex. genom att läsa sådana böcker som "Och världen skälvde" och "Urkällan" (finns att köpa online hos adlibris och cdon).
Hitler var en altruist
Adolf Hitler var en altruist.
Ja, du läste rätt. Förintelsen som Hitler genomförde var nämligen den yttersta logiska konsekvensen av den altruistiska moralläran. Hitler verkställde konsekvent den altruistiska morallärans ideal på det enda sättet som detta "ideal" kunde verkställas på. Skillnaden mellan Hitler och exempelvis Moder Theresa är bara att Hitler var en mera konsekvent altruist än den damen var.
Låt oss först granska vad altruismen betyder i teori.
Altruismen är moralläran som säger att varje människa ska göra uppoffringar för andras skull. Detta konkretiseras i Bibeln. Där står det att om du själv har en skjorta på dig, och du träffar på någon annan som saknar en skjorta, ska du ge honom din. Och sedan gå utan skjorta själv.
Men detta exempel på altruismen konkretiserar också en fundamental självmotsägelse hos den altruistiska moralläran.
Om du själv är moralisk när du avhänder dig din egen skjorta till en annan - är inte då denna annan omoralisk när hon tar emot din skjorta? Om det är saligare att ge än att ta - är det inte då altruismens innebörd att du, när du försöker vara god, med nödvändighet offrar dig för någon som enligt altruismen själv istället är ond - om hon går med på att ta emot uppoffringen som du erbjuder henne?
Det ligger alltså i moralläran altruismens natur att den med nödvändighet innebär att de personer som, enligt denna morallära själv, är goda - får offra sig för de personers skull som, enligt moralläran själv, implikationsvis är onda.
Det vore väl mera konsekvent om alla fick vara "osjälviska", och ingen fick vara "självisk"? D.v.s. om alla fick offra sig, och ingen fick ta emot dessa uppoffringar och därmed tjäna på dem. M.a.o. det vore bättre om alla offrade/förlorade och ingen alls överhuvudtaget vann något/tjänade något på det hela.
Och just denna logiska konsekvens av altruismen drog Hitler. Hitler var en ovanligt konsekvent tillämpare av altruismen. Han åstadkom uppoffringar i en skala som i världshistorien endast har överträffats av ett par kommunister (nämligen Stalin och Mao) samt den f.d. chefen för EPA i USA. William Ruckelshaus.
Miljontals oskyldiga människor fick gå miste om livet på slagfälten och i koncentrationslägren som Hitler åstadkom. Och ingen kotte tjänade på denna förödelse. Hitler själv? Han slutade ju sina dagar med ett förödmjukande självmord. Och de av hans många anhängare som överlevde hans världskrig fick sedan träla och slita för att återuppbygga sitt sönderbombade land.
Och att åstadkomma uppoffringar som ingen tjänade på var just Hitlers syfte. Hur annars skulle man kunna förklara skapandet av Auschwitz och de övriga dödslägren? Bara en lust att förstöra för förstörelsens egen skull duger för att förklara det hela.
Det var nämligen faktiskt oerhört kostsamt att bygga och driva koncentrationslägren. Det krävdes tiotusentals vakter och annan personal. Det krävdes oräkneliga kilometer taggtråd. Det krävdes hundratals fångbaracker och tekniskt avancerade ugnar, o.s.v. "Intäkterna" från dödslägren - i form av, i genomsnitt, några futtiga gram tandguld och några futtiga hekto kroppsfett per fånge - kunde inte på långa vägar ha täckt kostnaderna för dödslägren.
Så dödslägren var inte "lönsamma"! Dödslägren var en jättelik uppoffring - även för nazisterna själva!
Tänk på att under de sista åren av Andra världskriget höll Wehrmachten på att drivas tillbaka från Sovjetunionen av den Röda Armén. Wehrmachten befann sig i ett alldeles desperat behov av utrustning och material. Bara järnvägstransporter skulle ha kunnat föra fram den där utrustningen och materialet som den nazistiska armén var i trängande behov av för att klara av fienden. Men trots att den egna armén hade ett trängande behov av alla järnvägstransporter som den överhuvudtaget kunde få, så prioriterade Hitler att låta åtskilliga tåg transportera judiska fångar till koncentrationslägren! Hitler kände att det var viktigare att slakta judar än att bedriva krigsföringen på ett effektivt sätt. Gubben svek sina egna soldater för att kunna mörda judar! Judarnas död var verkligen av stor vikt för Hitler!
Varför gjorde Hitler denna sjuka prioritering? Det var uppenbarligen inte rationellt - förutom enligt altruismens perverterade logik, d.v.s. Utsläckningen av ett oskyldigt människoliv är ju den största uppoffringen som överhuvudtaget är möjligt för oss människor. Hitler ville utsläcka miljontals oskyldiga judars liv därför att han verkligen ville åstadkomma så absolut mycken uppoffring som överhuvudtaget möjligt i verkligheten. Förintelsen handlade helt enkelt om att göra den altruistiska morallärans ideal (d.v.s uppoffring) till en realitet i den verklighet som vi lever i!
Kontradiktioner kan inte existera i verkligheten. När någon försöker omsätta i verkligheten en självmotsägande teori - som den altruistiska moralläran - då måste självmotsägelsen med nödvändighet upphävas. D.v.s. i fallet med altruismen måste den "själviska" komponenten i den med nödvändighet avlägsnas - som en sorts överflödig blindtarm. Det kräver logiken. Inslaget av "att gagna andra" måste försvinna så att endast det andra inslaget,"offrandet av sig själv", får bli kvar. Bara försakelsen för försakelsens egen skull kvarstår till slut - när någon försöker tillämpa altruismen med en riktigt ordentlig konsekvens!
Alltså: Om mänskligheten vill slippa flera Hitlers i framtiden - och om den vill överleva överhuvudtaget - måste den därför förkasta den altruistiska moralläran med hull och hår. Mänskligheten måste istället lära sig att anamma en etik som säger att det är varje människas eget liv som utgör hennes eget självändamål. Och som tillägger att uppoffring aldrig är något legitimt mål alls - utan tvärtom alltid och i samtliga former utgör ett ont.
Ja, du läste rätt. Förintelsen som Hitler genomförde var nämligen den yttersta logiska konsekvensen av den altruistiska moralläran. Hitler verkställde konsekvent den altruistiska morallärans ideal på det enda sättet som detta "ideal" kunde verkställas på. Skillnaden mellan Hitler och exempelvis Moder Theresa är bara att Hitler var en mera konsekvent altruist än den damen var.
Låt oss först granska vad altruismen betyder i teori.
Altruismen är moralläran som säger att varje människa ska göra uppoffringar för andras skull. Detta konkretiseras i Bibeln. Där står det att om du själv har en skjorta på dig, och du träffar på någon annan som saknar en skjorta, ska du ge honom din. Och sedan gå utan skjorta själv.
Men detta exempel på altruismen konkretiserar också en fundamental självmotsägelse hos den altruistiska moralläran.
Om du själv är moralisk när du avhänder dig din egen skjorta till en annan - är inte då denna annan omoralisk när hon tar emot din skjorta? Om det är saligare att ge än att ta - är det inte då altruismens innebörd att du, när du försöker vara god, med nödvändighet offrar dig för någon som enligt altruismen själv istället är ond - om hon går med på att ta emot uppoffringen som du erbjuder henne?
Det ligger alltså i moralläran altruismens natur att den med nödvändighet innebär att de personer som, enligt denna morallära själv, är goda - får offra sig för de personers skull som, enligt moralläran själv, implikationsvis är onda.
Det vore väl mera konsekvent om alla fick vara "osjälviska", och ingen fick vara "självisk"? D.v.s. om alla fick offra sig, och ingen fick ta emot dessa uppoffringar och därmed tjäna på dem. M.a.o. det vore bättre om alla offrade/förlorade och ingen alls överhuvudtaget vann något/tjänade något på det hela.
Och just denna logiska konsekvens av altruismen drog Hitler. Hitler var en ovanligt konsekvent tillämpare av altruismen. Han åstadkom uppoffringar i en skala som i världshistorien endast har överträffats av ett par kommunister (nämligen Stalin och Mao) samt den f.d. chefen för EPA i USA. William Ruckelshaus.
Miljontals oskyldiga människor fick gå miste om livet på slagfälten och i koncentrationslägren som Hitler åstadkom. Och ingen kotte tjänade på denna förödelse. Hitler själv? Han slutade ju sina dagar med ett förödmjukande självmord. Och de av hans många anhängare som överlevde hans världskrig fick sedan träla och slita för att återuppbygga sitt sönderbombade land.
Och att åstadkomma uppoffringar som ingen tjänade på var just Hitlers syfte. Hur annars skulle man kunna förklara skapandet av Auschwitz och de övriga dödslägren? Bara en lust att förstöra för förstörelsens egen skull duger för att förklara det hela.
Det var nämligen faktiskt oerhört kostsamt att bygga och driva koncentrationslägren. Det krävdes tiotusentals vakter och annan personal. Det krävdes oräkneliga kilometer taggtråd. Det krävdes hundratals fångbaracker och tekniskt avancerade ugnar, o.s.v. "Intäkterna" från dödslägren - i form av, i genomsnitt, några futtiga gram tandguld och några futtiga hekto kroppsfett per fånge - kunde inte på långa vägar ha täckt kostnaderna för dödslägren.
Så dödslägren var inte "lönsamma"! Dödslägren var en jättelik uppoffring - även för nazisterna själva!
Tänk på att under de sista åren av Andra världskriget höll Wehrmachten på att drivas tillbaka från Sovjetunionen av den Röda Armén. Wehrmachten befann sig i ett alldeles desperat behov av utrustning och material. Bara järnvägstransporter skulle ha kunnat föra fram den där utrustningen och materialet som den nazistiska armén var i trängande behov av för att klara av fienden. Men trots att den egna armén hade ett trängande behov av alla järnvägstransporter som den överhuvudtaget kunde få, så prioriterade Hitler att låta åtskilliga tåg transportera judiska fångar till koncentrationslägren! Hitler kände att det var viktigare att slakta judar än att bedriva krigsföringen på ett effektivt sätt. Gubben svek sina egna soldater för att kunna mörda judar! Judarnas död var verkligen av stor vikt för Hitler!
Varför gjorde Hitler denna sjuka prioritering? Det var uppenbarligen inte rationellt - förutom enligt altruismens perverterade logik, d.v.s. Utsläckningen av ett oskyldigt människoliv är ju den största uppoffringen som överhuvudtaget är möjligt för oss människor. Hitler ville utsläcka miljontals oskyldiga judars liv därför att han verkligen ville åstadkomma så absolut mycken uppoffring som överhuvudtaget möjligt i verkligheten. Förintelsen handlade helt enkelt om att göra den altruistiska morallärans ideal (d.v.s uppoffring) till en realitet i den verklighet som vi lever i!
Kontradiktioner kan inte existera i verkligheten. När någon försöker omsätta i verkligheten en självmotsägande teori - som den altruistiska moralläran - då måste självmotsägelsen med nödvändighet upphävas. D.v.s. i fallet med altruismen måste den "själviska" komponenten i den med nödvändighet avlägsnas - som en sorts överflödig blindtarm. Det kräver logiken. Inslaget av "att gagna andra" måste försvinna så att endast det andra inslaget,"offrandet av sig själv", får bli kvar. Bara försakelsen för försakelsens egen skull kvarstår till slut - när någon försöker tillämpa altruismen med en riktigt ordentlig konsekvens!
Alltså: Om mänskligheten vill slippa flera Hitlers i framtiden - och om den vill överleva överhuvudtaget - måste den därför förkasta den altruistiska moralläran med hull och hår. Mänskligheten måste istället lära sig att anamma en etik som säger att det är varje människas eget liv som utgör hennes eget självändamål. Och som tillägger att uppoffring aldrig är något legitimt mål alls - utan tvärtom alltid och i samtliga former utgör ett ont.
Svin till föräldrar
I en del fattiga länder finns det något som kallas för "skuldslaveri". Det går till så att en fattig bonde lånar pengar från en godsägare till en hög ränta. Sedan misslyckas bonden med att återbetala skulden. När bonden dör, åläggs hans barn att betala av på skulden istället.
Vilket de ofta misslyckas med. Då går skulden i arv till bondens barnbarn istället. På detta vis kan en fattig bondefamilj göras till slavar i allt utom namnet till sin lokala godsägare i många generationer.
Vad är det som är felet med den ordningen? Skulder måste väl betalas? Man kan väl inte bara låna pengar och sedan strunta i att betala pengarna tillbaka?
Felet med det som kallas för "skuldslaveri" är främst förhållandet att skulden går i arv. Barnen till den fattiga bonden som ursprungligen tog lånet hade inget att göra med pappans beslut att ta lånet. Så med vilken rätta kan de göras ansvariga för skulden när pappan dör? Skulden bör istället bara utan vidare skrivas av när bonden dör.
I dagens Sverige har vi inte "skuldslaveri" i den privata sektorn. Anta att en lättsinnig man lånar ett par hundratusen kronor på sitt kreditkort och gör en jordenruntresa. På resan festar han, han frossar i lyxmat, han super, han lever loppan. Sedan, när resan är slut, får han en hjärtattack efter allt festande och dör. Kommer svenska staten att tvinga hans barn att betala skulden på kreditkortet? Naturligtvis inte. De har ingen som helst del i ansvaret för att deras pappa var privatekonomiskt oansvarig. Det vore djupt orättfärdigt om de skulle åläggas att betala skulden. Så skulden skrivs bara av när pappan dör.
Men det är annorlunda i den statliga, d.v.s. den socialistiska, delen av den svenska ekonomin. De senaste decenniernas vuxna har låtit staten låna pengar till att delbetala deras sociala förmåner. Sjukvården, barnomsorgen, äldreomsorgen, socialförsäkringarna, arbetsmarknadspolitiken, o.s.v. o.s.v. Allt det har betalats till en stor del med lånade pengar.
Denna upplåning har ökat statskulden å det grövsta. Statsskulden som dagens unga kommer att tvingas släpa på omfattar hundratals miljarder kronor.
Och gissa vad som händer när dagens vuxna dör? Skrivs statsskulden av då? Nej, ingalunda. Den äldre generationens barn tvingas att överta skulden och betala på den! Trots att de inte hade några röster när besluten togs att låna pengar till föräldrarnas sociala förmåner!
Snacka om orättvisa! Skam går på torr land. Där ser man ytterligare en gång att socialismen innebär slaveri - i detta fall skuldslaveri.
Det är svin till föräldrar som befolkar den socialistiska välfärdsstaten. De lever loppan på lånade pengar - och lämnar notan efter sig till sina barn och barnbarn. Dagens statsskuld är fyrtiotalisternas springnota helt enkelt. Majoriteten av trettiotalisterna och fyrtiotalisterna har agerat på ett sådant sätt att de har förstört framtiden för sina barn och barnbarn.
Vem är ansvarig för dagens elände i den svenska ekonomin? Tja - det var de som var födda på 1930-talet, 1940-talet och 1950-talet som innehade de flesta av rösterna under 1970-talet, 1980-talet och 1990-talet - vilka var de decennier då grunden till eländet lades. De föredrog att staten lånade till välfärdspolitiken hellre än att de skulle gå miste om några av sina kära sociala förmåner. De tillät inte regeringarna på den tiden att åtgärda budgetunderskottet genom att skära ner ordentligt på välfärdspolitiken. Istället fortsatte de sociala förmånerna och finansierades med upplåning. "Efter oss, syndafloden!" var den generationen av väljares attityd.
Så det är de som idag redan är pensionärer, samt de som kommer att gå i pension under, på ett ungefär, de kommande tio åren - det är de som borde ställas till svars och som borde få sona sina brott. Om någon grupp måste drabbas av en sänkt levnadsstandard för att rätta upp ekonomin - då är det denna åldersgrupp!
Är det inte hög tid att barnen och barnbarnen till trettiotalisterna och fyrtiotalisterna gör uppror mot välfärdspolitiken och "skuldslaveriet"? Skriv helt enkelt av statens skulder till de privata långivarna! De långivare som har varit så dumma att de har lånat ut sina pengar till en parasitär välfärdsstat får stå sitt kast och ta en smäll. Rätt åt långivarna som har valt att finansiera den orättfärdig parasitismen utgör och som därmed har deltagit i skuldsättningen av de unga - cyniskt kalkylerande att staten alltid skulle kunna betala skulderna genom att öka skatterna på barnen och barnbarnen till låntagargenerationen!
Men statens fortsatta lånande måste också åtgärdas. Statsbudgeten måste saneras. Det måste bli ett slut på den fortsatta upplåningen. Det måste bli till ordentliga sänkningar av utgifterna för välfärdspolitiken för att minska lånebehovet.
Börja med att sänka de skattefinansierade allmänna pensionerna till existensminimum omgående! Det skulle minska dagens budgetunderskott ordentligt och därmed åtminstone bromsa tillväxten av statsskulden i framtiden. De trettiotalister och fyrtiotalister som litade på statens fagra löften och därför inte skaffade sig privata besparingar och pensionsförsäkringar för att trygga sin egen ålderdom borde dömas till att leva på bröd och vatten på ålderdomens höst. Det vore rätt åt dem!
Generation mot generation. Leve generationskampen! Straffa trettiotalisterna och fyrtiotalistpensionärerna innan de hinner dö undan och det då blir för sent att skipa rättvisa!
Jag lever som jag lär. Jag är själv född år 1954. Så jag tillhör den allra sista årskullen av fyrtiotalisterna. Och jag går i pension om drygt fyra år. Så jag kommer själv att drabbas om de allmänna pensionerna sänks till existensminimum. Men jag vill ha en rejäl sänkning av de allmänna pensionerna ändå. Jag kommer visserligen att få en påver levnadsstandard om det införs generationsrättvisa - men jag skulle i så fall trösta mig med, och rentav glädjas av, tanken att mina skitstövlar till generationskamrater inte kom undan med sitt moraliska fördärv. Rätt ska vara rätt! Skurkar skall absolut inte få komma undan med sitt svineri.
Men - är denna politik som jag förespråkar inte ett fall av kollektivbestraffning? Samtliga trettiotalister och fyrtiotalister drabbas ju - trots att en minoritet av dessa var motståndare till välfärdspolitiken hela tiden och därmed var oskyldiga till våldtäkten på de unga. Ja, det är faktiskt fråga om kollektivbestraffning! Och normalt sett är kollektivbestraffning moraliskt förkastlig. Men just nu befinner vi oss i en speciell situation. Det är ett nödfall. Hur vi än vänder och vrider på det hela kommer någon grupp med nödvändighet att utsättas för kollektiv skada. Allt som vi kan göra är att minimera storleken på skadan.
Om vi inte sänker de offentliga utgifterna kommer ekonomin att tanka och dagens unga kommer att gå en dyster framtid till mötes. Och om vi sänker andra offentliga utgifter än pensionerna - då kommer de oskyldiga unga att drabbas av nedskärningarna minst lika mycket som de, i de flesta fall, skyldiga gamla. Det vore visserligen orättvist mot minoriteten av de gamla som är oskyldiga om hela kollektivet av gamla straffades. Men det vore ännu mera orättvist om samtliga unga drabbades av ett fortsatt elände. Orättvisorna blir så små som möjligt när så få oskyldiga och så många skyldiga som möjligt drabbas. Så kollektivbestraffning av de gamla utgör det minsta ont som överhuvudtaget är möjlig i den svåra situation som majoriteten av de äldre har försatt oss i.
Vi måste låta någon grupp lida. Vi befinner oss nämligen i det som Ayn Rand kallade för en "livbåtssituation". I en sådan situation, där normalt liv är en omöjlighet, gäller inte de gängse moralreglerna. Nu gäller det bara att välja det minst onda bland de alternativ som står till buds och som tyvärr alltihopa är dåliga. Det minst onda är att låta de nödvändiga nedskärningarna drabba företrädesesvis de som är skyldiga - d.v.s. majoriteten av dem som innehade de flesta av rösterna under de decennier då grunden till eländet lades.
Genom att sänka de allmänna pensionerna till existensminimum omgående kan vi åtgärda budgetunderskottet på ett sätt som medför att så få oskyldiga som möjligt, och så många skyldiga som möjligt, drabbas. Rättvisan blir därmed den största som är möjlig i den tragiska situation som majoriteten av dagens äldre har försatt oss alltihopa i.
Vilket de ofta misslyckas med. Då går skulden i arv till bondens barnbarn istället. På detta vis kan en fattig bondefamilj göras till slavar i allt utom namnet till sin lokala godsägare i många generationer.
Vad är det som är felet med den ordningen? Skulder måste väl betalas? Man kan väl inte bara låna pengar och sedan strunta i att betala pengarna tillbaka?
Felet med det som kallas för "skuldslaveri" är främst förhållandet att skulden går i arv. Barnen till den fattiga bonden som ursprungligen tog lånet hade inget att göra med pappans beslut att ta lånet. Så med vilken rätta kan de göras ansvariga för skulden när pappan dör? Skulden bör istället bara utan vidare skrivas av när bonden dör.
I dagens Sverige har vi inte "skuldslaveri" i den privata sektorn. Anta att en lättsinnig man lånar ett par hundratusen kronor på sitt kreditkort och gör en jordenruntresa. På resan festar han, han frossar i lyxmat, han super, han lever loppan. Sedan, när resan är slut, får han en hjärtattack efter allt festande och dör. Kommer svenska staten att tvinga hans barn att betala skulden på kreditkortet? Naturligtvis inte. De har ingen som helst del i ansvaret för att deras pappa var privatekonomiskt oansvarig. Det vore djupt orättfärdigt om de skulle åläggas att betala skulden. Så skulden skrivs bara av när pappan dör.
Men det är annorlunda i den statliga, d.v.s. den socialistiska, delen av den svenska ekonomin. De senaste decenniernas vuxna har låtit staten låna pengar till att delbetala deras sociala förmåner. Sjukvården, barnomsorgen, äldreomsorgen, socialförsäkringarna, arbetsmarknadspolitiken, o.s.v. o.s.v. Allt det har betalats till en stor del med lånade pengar.
Denna upplåning har ökat statskulden å det grövsta. Statsskulden som dagens unga kommer att tvingas släpa på omfattar hundratals miljarder kronor.
Och gissa vad som händer när dagens vuxna dör? Skrivs statsskulden av då? Nej, ingalunda. Den äldre generationens barn tvingas att överta skulden och betala på den! Trots att de inte hade några röster när besluten togs att låna pengar till föräldrarnas sociala förmåner!
Snacka om orättvisa! Skam går på torr land. Där ser man ytterligare en gång att socialismen innebär slaveri - i detta fall skuldslaveri.
Det är svin till föräldrar som befolkar den socialistiska välfärdsstaten. De lever loppan på lånade pengar - och lämnar notan efter sig till sina barn och barnbarn. Dagens statsskuld är fyrtiotalisternas springnota helt enkelt. Majoriteten av trettiotalisterna och fyrtiotalisterna har agerat på ett sådant sätt att de har förstört framtiden för sina barn och barnbarn.
Vem är ansvarig för dagens elände i den svenska ekonomin? Tja - det var de som var födda på 1930-talet, 1940-talet och 1950-talet som innehade de flesta av rösterna under 1970-talet, 1980-talet och 1990-talet - vilka var de decennier då grunden till eländet lades. De föredrog att staten lånade till välfärdspolitiken hellre än att de skulle gå miste om några av sina kära sociala förmåner. De tillät inte regeringarna på den tiden att åtgärda budgetunderskottet genom att skära ner ordentligt på välfärdspolitiken. Istället fortsatte de sociala förmånerna och finansierades med upplåning. "Efter oss, syndafloden!" var den generationen av väljares attityd.
Så det är de som idag redan är pensionärer, samt de som kommer att gå i pension under, på ett ungefär, de kommande tio åren - det är de som borde ställas till svars och som borde få sona sina brott. Om någon grupp måste drabbas av en sänkt levnadsstandard för att rätta upp ekonomin - då är det denna åldersgrupp!
Är det inte hög tid att barnen och barnbarnen till trettiotalisterna och fyrtiotalisterna gör uppror mot välfärdspolitiken och "skuldslaveriet"? Skriv helt enkelt av statens skulder till de privata långivarna! De långivare som har varit så dumma att de har lånat ut sina pengar till en parasitär välfärdsstat får stå sitt kast och ta en smäll. Rätt åt långivarna som har valt att finansiera den orättfärdig parasitismen utgör och som därmed har deltagit i skuldsättningen av de unga - cyniskt kalkylerande att staten alltid skulle kunna betala skulderna genom att öka skatterna på barnen och barnbarnen till låntagargenerationen!
Men statens fortsatta lånande måste också åtgärdas. Statsbudgeten måste saneras. Det måste bli ett slut på den fortsatta upplåningen. Det måste bli till ordentliga sänkningar av utgifterna för välfärdspolitiken för att minska lånebehovet.
Börja med att sänka de skattefinansierade allmänna pensionerna till existensminimum omgående! Det skulle minska dagens budgetunderskott ordentligt och därmed åtminstone bromsa tillväxten av statsskulden i framtiden. De trettiotalister och fyrtiotalister som litade på statens fagra löften och därför inte skaffade sig privata besparingar och pensionsförsäkringar för att trygga sin egen ålderdom borde dömas till att leva på bröd och vatten på ålderdomens höst. Det vore rätt åt dem!
Generation mot generation. Leve generationskampen! Straffa trettiotalisterna och fyrtiotalistpensionärerna innan de hinner dö undan och det då blir för sent att skipa rättvisa!
Jag lever som jag lär. Jag är själv född år 1954. Så jag tillhör den allra sista årskullen av fyrtiotalisterna. Och jag går i pension om drygt fyra år. Så jag kommer själv att drabbas om de allmänna pensionerna sänks till existensminimum. Men jag vill ha en rejäl sänkning av de allmänna pensionerna ändå. Jag kommer visserligen att få en påver levnadsstandard om det införs generationsrättvisa - men jag skulle i så fall trösta mig med, och rentav glädjas av, tanken att mina skitstövlar till generationskamrater inte kom undan med sitt moraliska fördärv. Rätt ska vara rätt! Skurkar skall absolut inte få komma undan med sitt svineri.
Men - är denna politik som jag förespråkar inte ett fall av kollektivbestraffning? Samtliga trettiotalister och fyrtiotalister drabbas ju - trots att en minoritet av dessa var motståndare till välfärdspolitiken hela tiden och därmed var oskyldiga till våldtäkten på de unga. Ja, det är faktiskt fråga om kollektivbestraffning! Och normalt sett är kollektivbestraffning moraliskt förkastlig. Men just nu befinner vi oss i en speciell situation. Det är ett nödfall. Hur vi än vänder och vrider på det hela kommer någon grupp med nödvändighet att utsättas för kollektiv skada. Allt som vi kan göra är att minimera storleken på skadan.
Om vi inte sänker de offentliga utgifterna kommer ekonomin att tanka och dagens unga kommer att gå en dyster framtid till mötes. Och om vi sänker andra offentliga utgifter än pensionerna - då kommer de oskyldiga unga att drabbas av nedskärningarna minst lika mycket som de, i de flesta fall, skyldiga gamla. Det vore visserligen orättvist mot minoriteten av de gamla som är oskyldiga om hela kollektivet av gamla straffades. Men det vore ännu mera orättvist om samtliga unga drabbades av ett fortsatt elände. Orättvisorna blir så små som möjligt när så få oskyldiga och så många skyldiga som möjligt drabbas. Så kollektivbestraffning av de gamla utgör det minsta ont som överhuvudtaget är möjlig i den svåra situation som majoriteten av de äldre har försatt oss i.
Vi måste låta någon grupp lida. Vi befinner oss nämligen i det som Ayn Rand kallade för en "livbåtssituation". I en sådan situation, där normalt liv är en omöjlighet, gäller inte de gängse moralreglerna. Nu gäller det bara att välja det minst onda bland de alternativ som står till buds och som tyvärr alltihopa är dåliga. Det minst onda är att låta de nödvändiga nedskärningarna drabba företrädesesvis de som är skyldiga - d.v.s. majoriteten av dem som innehade de flesta av rösterna under de decennier då grunden till eländet lades.
Genom att sänka de allmänna pensionerna till existensminimum omgående kan vi åtgärda budgetunderskottet på ett sätt som medför att så få oskyldiga som möjligt, och så många skyldiga som möjligt, drabbas. Rättvisan blir därmed den största som är möjlig i den tragiska situation som majoriteten av dagens äldre har försatt oss alltihopa i.
Subscribe to:
Posts (Atom)