Lysenkoismen gick igen vid Cancún

När jag läser om klimatmötet vid Cancún [Jag skrev ursprungligen denna essä i slutet av år 2010, vid ungefär samma tidpunkt som FN organiserade ett toppmöte om klimatfrågan i staden Cancún i Venezuela.] får jag en känsla av déja vu. Det hela påminner mig mycket om Lysenkoismen i Stalins Sovjetunionen. Därför att både Lysenkoismen i 1930-talets Sovjetunionen och myten om den ”antropogena globala uppvärmningen” idag utgör nämligen exempel på samma gamla historia. Det är fråga om dålig vetenskap som har möjliggjorts av statens makt över den vetenskapliga forskningen. Statens inflytande över forskningen korrumperar denna – i världens blandekonomier idag likaväl som i kommunismens Sovjetunionen på 1930-talet.

Hur såg Lysenkoismen ut? Tja, Stalin bestämde i Sovjetunionen. Och gubben var en fanatisk kollektivist. Han ville att den marxistiska kollektivismens idé – den att den sociala omgivningen betingar individen – skulle vara sann. Så han fordrade av sin tids sovjetiska vetenskapsmän att de skulle ”leverera” sådana forskningsresultat som syntes bekräfta denna förutbestämda ”sanning” som han gillade. Och en snubbe vid namn Lysenko var en biolog vars samvete var så pass rymligt att han kunde ställa upp på Stalins krav på verklighetsförfalskande inom vetenskapen. Lysenko bedyrade att hans forskning ”bevisade” att enskilda växter och djurs egenskaper kunde förändras av deras omgivande miljö - och att dessa förändrade egenskaper sedan kunde nedärvas av avkomman. Som en följd därav förespråkade Lysenko fullständigt korkade jordbruksmetoder – som att plantera spannmåls-säden tät intill varandra för att de olika enskilda plantorna skulle ”sporra varandra” till att växa fortare. Utan någon extra gödning och vatten. Ungefär på samma sätt som Stalin inbillade sig att den ”socialistisk tävlan” skulle medföra att arbetarna började ”sporra varandra” till att producera mera i fabrikerna. Utan extra löner - och rentav utan tillräckligt med mat.

Lysenkos arvslära var ett dåligt skämt till vetenskap. Den hade egentligen ingenting med vetenskap att göra. Det hela var bara geschäft. Darwin kunde mycket väl ha vänt sig i sin grav av skam. Men Stalin gillade Lysenko. Så Lysenko gjorde en lysande karriär i Sovjetunionen. Och alla de andra biologerna och jordbruksexperterna i Sovjetunionen – de var alltihopa illa tvungna att låtsas som att de höll med Lysenko – om de inte ville riskera sin karriär eller rentav hamna i Sibirien.

Eftersom Stalin hade den yttersta makten över vetenskapen i Sovjetunionen var det han som bestämde vad som skulle tas för sanning inom vetenskapen i sitt rike. Om han ville att den genetiska vetenskapen skulle ”bevisa” riktigheten i hans favorita kollektivistiska teorier, då var vetenskapsmännen illa tvungna att fungera som ”ja-sägare”. Politiken skaffade sig företräde framför sanningen inom Sovjetunionens vetenskap – eftersom det var den socialistiska staten som finansierade forskningen - och som därmed innehade den yttersta makten över denna forskning.

KLIMATMÖTET I CANCÚN

Men vad har nu allt detta ovan att göra med klimatmötet i Cancún? 

Tja, den vetenskapliga ”forskningen” som politikerna vid Cancún åberopade som stöd för sina krav på utökad makt åt sig själva - den var vår tids klimatalogiska motsvarighet till Lysenkos genetik. Den ”vetenskap” som sades bevisa att mänsklighetens eldning av fossilbränslen håller på att orsaka en klimatkatastrof - den var inget annat än en politisk ”beställning”. Precis som Lysenkos genetik var. i 1930-talets Sovjetunionen.

Situationen idag är förvisso sådan att nuets västländer, där den mesta av den vetenskapliga forskningen sker, inte är totalitära diktaturer - såsom Stalins Sovjetunionen var. 

Men det behövs inte något så extremt som totalitärismen för att underkuva vetenskapsmännen! Det räcker med att de blandekonomiska staterna ger anslag till forskningen. Det är ju så att ”den som betalar, han bestämmer”. 

Eller hur? 

Så om en vetenskapsmans forskningsanslag kommer från staten – hur skall då den vetenskapsmannen kunna våga ”leverera” forskningsresultat som han vet kommer att misshaga de inflytelserika politiker som försåg honom med forskningsanslagen? Att låta sitt forskningsresultat motsäga politikernas fördomar vore ju att - ”bita handen som föder en”. Det finns många rapporter om vetenskapsmän som har förlorat sina forskningsanslag och riskerat att gå miste om sina karriärer efter det att de vägrade att skriva under på teorin om ”antropogen global uppvärmning”. Fast dessa rapporter har av förklarliga skäl fått ytterst litet uppmärksamhet i våra politiskt korrekta massmedier!

I dag är det svårt för vetenskapsmännen att finna andra finansiärer till sin teoretiska forskning förutom just staten. Högskattepolitiken i västländerna har ju minskat antalet rika, oberoende privatpersoner som är villiga att finansiera teoretisk forskning (alltså sådan forskning som inte kan förväntas leda till snara och rent monetära vinster). Universiteten var förr i tiden oberoende och de var då viktiga finansiärer av den teoretiska forskningen. Men nuförtiden är ju hela utbildningsväsendet nästan helt och hållet skattefinansierat i samtliga västländer. Så universiteten är numera också i praktiken styrda av staten!

Det finns förvisso stora privata företag som finansierar vetenskaplig forskning. Och dessa privatföretag har faktiskt producerat forskning i klimatfrågor som är av högre kvalitet, d.v.s. är mera objektiv, än den klimat-”forskning” som världens politiska makthavare har beställt. Men just p.g.a. att denna bättre forskning har finansierats av privatföretag tas den inte på allvar! Miljöaktivisterna har haft stora framgångar med att avfärda de forskare som inte är köpta av politikerna med argumentet att de istället är köpta av näringslivet! Så vår tids motsvarigheter till Lysenko inom klimatvetenskapen tas på allvar – därför att deras forskning är finansierad av ”oegennyttiga” regeringar. Medan de riktiga vetenskapsmännen – de som håller på sin integritet – ignoreras. Därför att deras forskning oftast är finansierad av privata företag (som ju oftast brukar sakna ideologiska agendor)! Världen är minsann upp-och-nedvänd nuförtiden!

Jag nämnde just nyss ”ideologiska agendor”. Vad kan det tänkas vara för ideologisk agendor som ligger bakom klimatbluffen? Tja, det handlar dels om makt - och dels om en lust att föra hela mänskligheten tillbaka till en ”enklare tillvaro”.

Låt oss ta det där om makten först. Många av världens politiker trängtar efter makt. Det kan väl ingen förneka? En stor del av världens politiker vill ha ännu större möjligheter att styra och ställa över resten av oss människor än vad de har idag. Men eftersom de maktträngtande politiker som tillhör västländer inte är diktatorer (ännu, i alla fall) måste de tubba västländernas folk till att överlämna den där efterlängtade makten till dem (politikerna) av sin egen, otvungna vilja. Politikerna i västvärldens blandekonomier måste således övertyga sina väljare att det råder en sådan desperate krissituation i världen att det är en tvingande nödvändighet att ge politikerna ännu större maktbefogenheter. Och teorin om att mänsklighetens fossilbränsleeldning håller på att orsaka en klimatkatastrof passar dem då som hand i handske!

Poängen med klimatbluffen är ju att det krävs massiva politiska åtgärder för att tvinga fram en drastisk reducering av fossilbränsleeldningen. Lägg märke till att samtliga av de offentliga röster som blåser under teorin om ”antropogen global uppvärmning” kräver långtgående politiska tvångsåtgärder för att få till stånd en forcerad avveckling av fossilbränslena. Det ska till lagar mot utvinning av kol, olja och naturgas. Det ska till ännu högre skatter på bensin, flygresor, plastprodukter o.s.v. Det ska till skattefinansierade statliga program (rattade av politikerna givetvis!) för att ta fram alternativa energikällor. O.s.v. Självfallet kommer alla dessa politiska åtgärder att medföra ökade maktbefogenheter åt politiker. Tvivla inte ett ögonblick på att politikerna vid Cancún mötet fiskade efter makt när de drev på opinionen i klimatfrågan. Intresset ljuger aldrig!

En eventuell forcerad avveckling av fossilbränsleeldningen - d.v.s. det som inträffar om politikerna verkligen lyckas - kommer att medföra en världsomfattande ekonomisk katastrof. Det kommer inte att finnas någon möjlighet inom överskådlig framtid att driva alla världens fabriker, gruvor, bilar, flygplan, kraftverk o.s.v. utan vare sig olja, kol eller naturgas. Inte ens om vi satsar på en massiv utbyggnad av kärnkraften. Och de gröna socialisterna som driver på klimatbluffen motsätter sig ju nästan alltihopa idén om att vi ska bygga ut kärnkraften! De Gröna vill bara - i ”bästa” ("bästa" om man ser på det med ”gröna” glasögon d.v.s.) fall - ha flera vindmöllor och solfångare! Och detta leder oss in på den andra delen av den ”ideologiska agendan” som jag nämnde – den om en ”enklare tillvaro”.

”En enklare tillvaro” – det är bara en vacker (vacker om man har ”gröna” sympatier d.v.s.) omskrivning av innebörden av att rasera industrisamhället och av att återvända till fattigsamhället. Miljörörelsens yttersta syfte är att avskaffa industrisamhället, och att återföra mänskligheten till stenåldern. (Och det finns åtskilliga miljöaktivister som har sagt just detta uttryckligen - tro mig! Ett par exempel på sådana miljöknuttar är den amerikanska författaren till boken ”The End of Nature”, Bill McKibben, samt den likaledes amerikanska forskningsbiologen vid The National Park Service, David M. Graber).

Det enklaste sättet att åstadkomma detta mål – att rasera hela världens industrisamhälle – är att strypa världsekonomins tillgång till energi. Vi kan ju inte driva den moderna ekonomin – med dess´ oräkneliga energislukande maskiner, transportmedel, stålverk, kraftverk o.s.v. – utan en riklig tillgång till energi. De Gröna må vara dumskallar – men de är i alla fall tillräckligt sluga för att inse att deras bästa chans att återföra mänskligheten till stenålderns ”enkla tillvaro” är att beröva våra industrier sin tillgång till energi.

Det finns dock en avgörande skillnad mellan Lysenkoismen i 1930-talets Sovjetunionen, och klimatbluffen vid Cancún-mötet. Lysenkoismen orsakade inte tillnärmelsevist lika mycket lidande och förödelse som klimatbluffen kommer att ställa till med, om den så småningom blir ”framgångsrik”. Därför att Lysenkos kvacksalveri till genetik togs ju aldrig på allvar utanför Sovjetunionens egna gränser. Utanför Sovjetunionen, där han beskyddades av Stalin, sågs Lysenko som den stolle som han i själva verket faktiskt var. Så Lysenkos bluff till vetenskap tillämpades endast inom Sovjetunionen. Därför var det endast det sovjetiska jordbruket som ödelades av Lysenkos inflytande. Och därför var det ”bara” de stackars sovjetryssarna som fick svälta ihjäl.

Men teorin om den ”antropogena globala uppvärmningen” - den tas på allvar hela världen runt idag. Därför hotas inte ”bara” ryssarna av denna bluff. Vi äro alltihopa - samtliga av oss medlemmar av mänskligheten - i riskzonen den här gången! Klimatbluffen kan utvecklas till en humanitär katastrof av ett slag som världen aldrig tidigare har skådat.

Låt inte detta massmord i vardande ske! Säg nej till Cancún-mötets krav på politiska ingrepp mot fossilbränsle-eldningen! Slå vakt om friheten och slå vakt om industrisamhället!

Välfärdspolitiken gynnar Sverigedemokraterna

När jag förespråkar fullständigt fri, oreglerad invandring (vilket är det enda principiellt riktiga för en anhängare av individens frihet) i debatter möts jag precis hela tiden av den förmenta ”kugg”-frågan: ”Ja, men hur ska vi klara välfärden om en massa utlänningar kommer hit för att leva på bidrag?” Det inträffar varenda j-vla gång!

Tja, hur ska vi klara välfärden om en massa utlänningar kommer hit och lever på bidrag? Men tänk efter och ställ dig också den här kuggfrågan ”Hur ska vi klara välfärden om en massa svenskar lever på bidrag?” Ett bidrag är väl en precis lika stor börda på dem som jobbar när det är en svenne som tar emot bidraget som det är när det är en invandrare som tar emot det?

Så du ser – problemet är inte invandringen. Nej - problemet är välfärdspolitiken!

Om det är ett problem när invandrare lever på andra i välfärdsstaten - då är det ju ett minst lika stort problem när svenskar lever på andra i välfärdsstaten! Varför skulle en parasit utgöra ett mindre problem bara för att han är svensk och inte invandrare? 

Välfärdspolitiken är ju bara en utspädd variant av socialismen. Därför kommer den svenska välfärdsstaten att kollapsa förr eller senare - detta är precis lika säkert som att Sovjetunionen skulle kollapsa – om vi inte ändrar kurs och avskaffar välfärdspolitiken innan det är för sent.

Vi kanske kan skjuta upp kollapsen några futtiga år genom att hindra ett antal fattiga stackare från att invandra till Sverige – på samma sätt som passagerarna på en överfull livräddningsbåt kan klara överlevnaden en litet längre stund genom att hindra de drunknande omkring dem från att ta sig upp på livräddningsbåten (maten och vattnet i livräddningsbåten räcker ju då litet längre) - och låta dessa stackare drunkna i stället. Men att strypa invandringen är bara ett moraliskt förkastligt sätt att köpa lite tid.

Så du ser – välfärdspolitiken ger upphov till invandringsfientlighet. Sosse-politikerna som utformade välfärdsstaten saluförde ju den till det svenska folket med slagordet ”Det är fördelningen som är det viktiga!” Idén bakom välfärdspolitiken var alltså att ”välfärden” var som en enda stor tårta av en viss, given storlek – och att hur mycket ”välfärd” det blev till var och en berodde på hur staten ”fördelade” denna tårta genom att skära upp den i bitar som delades ut till de enskilda svenskarna. 

Men vilken trög jobbare som helst kan räkna ut med a-let att om hans välfärd beror på hur staten delar upp en tårta som har en viss, given storlek – då blir det mindre välfärd till honom ju flera snubbar det är som ska dela på den där tårtan!

Så den tröga jobbaren (som oftast är en entusiastisk LO-medlem) drar slutsatsen att ju flera invandrare som släpps in i landet och sedan ska få ”dela på välfärden” - desto mindre blir just hans andel av ”välfärden”. Där har du förklaringen till att Göran Persson snackade om ”social turism” - och till att byggnadsarbetare tillhörande LO skrek ”Latvians go home!” mot lettiska byggnadsarbetare vid ett bygge i Stockholmsskärgården. Ju mera välfärdspolitik desto mera främlingsfientlighet - och rentav mera rasism.

Sossarna hade tänkt att välfärdspolitiken skulle minska kivet arbetarna emellan. Om bara staten såg till att krubban alltid var fylld med sociala förmåner – då skulle hästarna inte bitas - det var tanken. Så väldigt många sossar kan nu bara inte föreställa sig att det är möjligt att själva den där välfärdspolitiken ökar invandringsfientligheten. Trots alla LO-medlemmar som går och röstar på Sverigedemokraterna. 

Men som du ser ovan är det hur logiskt som helst att det är just det som välfärdspolitiken gör. 

Välfärdspolitiken är en av motorerna bakom främlingsfientligheten.

Om vi vill minska främlingsfientligheten måste vi därför börja avskaffa välfärdspolitiken. Vi måste införa det system där varje individ är ansvarig endast för sin egen personliga välfärd. Om och när varje individs välfärd berodde på hennes egna insatser – då skulle ju inte invandringen, hur stor den än växte till sig, bli till ett hot mot svenskarnas välfärd. Därför att om varje individs välfärd berodde på hennes egna insatser, då skulle denna välfärd ju inte avgöras av andra. Och då blev ”de andra”, som t.ex. invandrarna, inte till ett hot mot någon enskild svennes välfärd. Då skulle det inte finnas någon grund för främlingsfientlighet. Eller hur? Det är väl klart som korvspad?

Om ingen fick några sociala förmåner på sina medmänniskors bekostnad, då skulle alla vara hänvisade till att leva på det de tjänade på sitt eget arbete - och då skulle den ekonomiska grunden för främlingsfientligheten saknas. Om ingen i Sverige överhuvudtaget fick leva på andra - då skulle ju ingen invandrare kunna leva på någon svenne. (De som inte kunde klara sig själva, t.ex. de handikappade, skulle få vara beroende av andras frivilliga bistånd - privat välgörenhet.) Då skulle svennarna sakna anledning att vara rädda för invandrarna.

Om din välfärd berodde på dina egna ansträngningar – då skulle det väl inte spela någon roll vem dina grannar var – om de var svenskar eller ”svartskallar”? Strängt taget skulle det inte ens spela någon roll om dina grannar var för lata för att jobba. Därför att din välfärd skulle endast bero på huruvida du jobbade. Dina grannar skulle inte kunna snylta på dig. Om det inte fanns någon välfärdspolitik, då skulle ju de som inte jobbade inte kunna leva på bidrag som du fick betala med dina skatter - eller hur? Så de som inte jobbade skulle inte bli en börda på dig!

Så – det effektivaste sättet att sätta käppar i hjulet för Sverigedemokraterna vore för de etablerade partierna att gå ut och börja bekämpa samtliga de människor, svenskar såväl som invandrare, som vill leva på andra. Och att sedan gå vidare och bekämpa det sociala system, välfärdsstaten, som är till för de människor som vill leva på andra. Utan välfärdspolitiken att stödja sig på skulle Sverigedemokraterna finna att de inte längre hade någon vind i sitt segel. De skulle lugnt och stilla somna in och dö sotdöden i tysthet därför att de blev svältfödda på röster.

Så, sossar och knökar, ta er förnuft till fånga! Gå ut tillsammans under parollen: ”Upp till kamp mot de främlingsfientliga Sverigedemokraterna! Avskaffa den parasitära välfärdspolitiken!” 

Eller m.a.o.:  ”Avskaffa det röda! För att bli kvitt det bruna!”

En elak lösning på problemet med prästernas pedofili

År efter år har den katolska kyrkan högtidligt lovat att åtgärda problemet med alla präster som begår sexuella övergrepp på barn. Och år efter år har övergreppen ändå bara fortsatt. Problemet tycks vara olösligt.

Och det hela är väldigt logiskt. Den mänskliga sexualdriften kan inte förnekas. Den har fysiologiska orsaker. En prästutbildning, hur nitisk den än är, kan inte utsläcka sexualdriften hos prästkandidaten. Präster, likaväl alla övriga män, har hormoner som ger upphov till sexuellt begär – oavsett hur mycket de enskilda prästerna försöker undertrycka den driften. Det är enligt min uppfattning lönlöst att försöka utplåna sexualdriften från fysiskt normala män som väljer prästyrket.

Att säga till en präst: ”Du skall inte idka sex med den där vackra körgossen!” är ungefär som att säga till en svältande man; ”Du skall inte stjäla den där brödlimpan!”. Vi vet ju hur det var förr i tiden. Fattiga, svältande människor som stal en bit bröd dömdes till döden som straff. Vi har alla hört de där hemska historierna om stackars svältande barn som hängdes därför att de stal en bit bröd för att stilla sin gnagande hunger.

Kan vi rimligen vänta oss att en präst som inte tillåts att få utlopp för sin sexualdrift på normalt sätt, d.v.s. med en hustru, ska avhålla sig från att förgripa sig på ett barn när tillfälle ges – mera än vad vi kan vänta oss att en svältande man ska avhålla sig från att stjäla en limpa bröd, när tillfälle ges? Nej, som Ingemar Mundebo kanske skulle säga - inte är väl sexualdriften så mycket svagare än driften att fylla sin mage?

Så det går nog inte att sätta stopp för pedofilin bland präster genom upplysning, övertalning och moraliska uppmaningar. Vad ska då göras?

Jag ser bara två möjliga lösningar på eländet. En ”snäll” lösning och en ”elak” lösning.

Den första, "snälla" lösningen vore att avskaffa prästernas celibat. D.v.s. att helt enkelt låta prästerna gifta sig – precis som alla andra män! 

Men den lösningen skulle nog inte tilltala ledarna för den katolska kyrkan. Därför att den katolska kyrkan tycker ju att sex – denna underbara gåva vi människor har fått av naturen (inte av Gud, eftersom Gud ju inte existerar) – till sin natur är en synd. Den katolska kyrkan tycker ju att det är moraliskt förkastligt för människor att njuta av sex. Den katolska kyrkan tycker ju att det är moraliskt förkastligt av människor att njuta av livet överhuvudtaget. Den katolska kyrkan tycker ju innerst inne att det är moraliskt förkastligt för människor att vara lyckliga på denna jord. De katolska tycker att lycka ska vara något människor får uppleva endast i det påstådda livet efter detta (och då ska dessutom endast dem som har turen att inte hamna i helvetet få uppleva denna fiktiva lycka!).

Men det finns en annan, mera "elak" lösning på problemet med prästernas pedofili, som kanske skulle tilltala ledarna för den katolska kyrkan mera?

Denna lösning - den "elaka" lösningen - vore att kastrera samtliga blivande präster! Detta skulle onekligen vara ett mycket effektivt sätt att sätta stopp för prästernas pedofili. Sultanerna i det gamla osmanska riket visste ju att kastrering av de män som sattes att vakta haremet var ett mycket effektivt medel för att garantera att sultanernas kvinnor aldrig utsattes för sexuella närmanden av vakterna! 

Så varför inte då kastrera alla blivande präster? Den katolska kyrkan godkände ju kastrering av de småpojkar som var avsedda att bli körsångare förr i tiden. Och att förhindra att oskyldiga barn utsätts för sexuella övergrepp av präster måste väl rimligen anses vara minst lika angeläget som att förse kyrkan med duktiga körsångare?

Man skulle förstås kunna invända att det skulle vara ett övergrepp på prästernas mänskliga rättigheter att kastrera dem. Men det är ju frivilligt att bli präst! Om en ung man tyckte att det var värt priset att kastreras för att erhålla ”förmånen” att bli präst – varför skulle vi då hindra honom? Var och en fick välja om han tyckte att "förmånen" att bli präst var värt priset att bli kastrerad. Varje blivande präst skulle få ge sitt samtycke till kastrering. 

Det skulle vara villkoret för att få bli präst. 

Det skulle inte vara rimligt att argumentera att vi skall låta präster slippa kastreras om priset för detta blev att oskyldiga barn utsattes för sexuella övergrepp. Och vi kan räkna med att oskyldiga barn säkert kommer att utsättas för sexövergrepp av präster även i fortsättningen – så länge som den katolska kyrkan behåller den irrationella celibat-regeln för präster, men samtidigt inte låter samtliga präster kastreras. Så om den katolska kyrkan vill envisas med att behålla den irrationella celibat regeln – då bör vi kräva att kyrkan också går med på att låta samtliga sina blivande präster kastreras!

Och jag skulle för min del inte tycka synd om de kastrerade prästerna. Prästerna viger ju sina liv åt att förstöra andra människors liv. Genom att förespråka blind tro på det ovetbara, genom att uppmana människor till att offra och försaka, genom att lära människor att skämmas för sin sexualitet, genom att försöka förbjuda preventivmedel och sedan också förhindra aborter när konsekvenserna av det förra förbudet visar sig o.s.v. Prästerna är kort sagt onda varelser – så jag tycker att det bara skulle vara rätt åt dem om de alltihopa kastrerades! 

Läkarna skulle nuförtiden kunna utföra kastreringarna under bedövning. Men vi borde nog inte låta prästerna åtnjuta förmånen att bedövas när de kastreras. Minns att på 1800-talet gjorde kyrkan frenetiskt motstånd mot att de då nyuppfunna bedövningsmedlen användes – med argumentet att det var Guds vilja att vi människor skulle genomgå olidliga smärtor vid operationer eller då vi födde barn? Den kristna kyrkan ville att kvinnorna skulle gå igenom ett helvete när de födde barn. Och att sjuka människor skulle gå igenom ett helvete när de opererades. Det var ett självändamål för kyrkan att kvinnor som födde barn och sjuka som opererades skulle lida. 

Vore det inte bara en rättvis vedergällning att behandla kyrkans egna män på samma sätt när de kastrerades?

Ifall ni inte redan har gissat det – jag är själv ateist. Jag gillar inte religion minsta dugg. Religion för med sig inget gott alls. Kristendom, islam, kommunismen, nazismen – de är alltihopa lika goda kålsupare. Jag är stolt över att vara i sympati till den sekulära, gudsförnekande filosofin objektivismen. Om ni vill se vad objektivismen går ut på, ta då en titt på dessa sajter – www.aynrand.org och http://henrik-unne.blogspot.com .

Bedriv inte eftergiftspolitik mot de religiösa!

Det [Tydligen har en del inledande text "tappats bort". Och jag kan inte hitta det någonstans. Jag minns heller inte säkert vad det var för nyhet som föranledde skrivandet av denna essä under sommaren/hösten av år 2010. Jag gissar att någon kidnappad västlänning vid namn Terry Jones halshöggs på en video av islamistiska terrorister.] förvånar mig inte. De islamistiska fundamentalisterna bedriver en fräck utpressningspolitik mot väst. De hotar att mörda ännu flera västlänningar om någon enda västlänning, som Terry Jones, vägrar att rätta sig efter islamisternas befallningar. ”Visa Islam respekt! Annars slår vi muslimer ihjäl er!” Det är islamisternas budskap till oss västlänningar.

Och – kunde man inte ha väntat sig det? – nu vädrar de religiösa i väst morgonluft. Islamisternas utpressning och terror ger en öppning för västländernas egna religiösa mörkermän – de kristna som tar sin religion riktigt på allvar – att förespråka något som i åtminstone ett par århundraden har varit tabu – d.v.s. lagar mot blasfemi. Tuve Skånberg, som är riksdagskandidat för Kristemokraterna, har magen att utnyttja det uppkomna läget – då västlänningar bävar av skräck för våldsdyrkande islamister – som en förevändning för att förespråka att yttrandefriheten i väst avskaffas. Ty att inskränka rätten att kritisera, och t.o.m. förolämpa, religionen det allra minsta utgör ett avskaffande av principen att vi får säga precis vad vi vill, så länge vi inte begår bedrägeri, eller förtalar människor (det finns sträng taget inget ”förtal”, i lagens mening, av en världssyn som t.ex. kristendomen eller islam).

Tuve Skånberg hoppas på att vår rädsla för de våldsdyrkande islamisterna ska tubba oss till att acceptera lagar mot att tala illa om religion i största allmänhet. Men det är en ren inbillning att tro att vi kan lösa problemen som vi har med den islamistiska terrorn genom att tiga. Att sluta upp med att säga saker som islamisterna ogillar skulle bara vara ett sätt att försöka blidka islamisterna. Vi skulle i så fall hoppas på att islamisterna skulle bli ”snälla” mot oss bara för att vi gav efter för deras hotelser, och försökte vara dem till lags.

Men att försöka blidka ondska uppmuntrar bara ondskan, så att den växer till sig och blir ännu dödligare. Detta såg vi på 1930-talet i Europa. Många europeiska politiker, som t.ex. Neville Chamberlain, satsade på att försöka blidka Hitler när denna diktator började skramla med vapnen. Och vi vet hur det gick. Hitlers aptit på erövringar bara växte när han såg att det övriga Europa var för feg för att försöka sätta stopp för hans aggressioner. Resultatet av det hela blev Förintelsen och det blodigaste kriget i hela mänsklighetens historia.

Hur ska vi då döma Tuve Skånberg moraliskt? Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss tänka oss tillbaka till början av 1940-talet. Det pågick då ett blodigt krig ute i Europa. Vi svenskar var rädda för att bli indragna i kriget. Därför ville många av svenskarna att vi inte skulle stötta oss med Hitler. Och så kom den där bråkmakaren Vilhelm Moberg och lät publicera en roman, Rid i natt, som inget annat var än en förtäckt kritik av nazismen! Fy vad hemskt! Anta att Tuve Skånberg hade levat då. Han hade väl förespråkat att romanen Rid i natt skulle ha censurerats? För att vi skulle blidka Hitler och undvika våldet?

Nå, vad är den moraliska skillnaden mellan de där mordiska islamistiska fundamentalisterna, som spränger bomber på fullsatta restauranger och folkfyllda utomhusmarknader i syfte att mörda så många oskyldiga civila som möjligt - och de där mordiska nazisterna som gasade ihjäl judarna och zigenarna? Och vad är det för skillnad mellan att förespråka att vi ska förbjuda kritik av religioner i det föregivna syftet att blidka islamisterna - och att censurera den modiga Vilhelm Moberg i syfte att blidka nazisterna?

Som du kan förstå tycker jag att Tuve Skånberg är en fähund och en mörkerman. Men – hur ska vi handskas med den islamistiska terrorismen? Vi kan väl inte bara låta det hela fortsätta som hittills?

Nej – det kan vi inte. Vi måste sluta upp med att försöka blidka islamisterna. Vi måste föra krig mot de som ytterst står bakom den islamistiska terrorismen – nämligen regimerna i Iran och Saudiarabien. Terrorism kan inte fortleva utan att ha en trygg bas. Det är regimerna i Iran och Saudiarabien som tillhandahåller baserna åt terrorgängen i Mellanöstern. Iran och Saudiarabien är teokratier. Regimerna där stödjer reaktionära muslimska imamer och muftier. Och de indoktrinerar det uppväxande släktet i sina länder – Iran och Saudiarabien – med rabiata muslimska dogmer. Unga muslimer lär sig t.ex. i Iran och Saudiarabien att judar är ”avkomma till apor och svin”. Och det heter att det är varje rättrogen muslims heliga plikt att slå ihjäl alla dem som vägrar att låta sig omvändas till den ”rätta tron” - d.v.s. till Islam. Regimerna i Iran och Saudiarabien odlar nya generationer av mordiska terrorister för att ersätta alla de där självmordsbombarna som spränger ihjäl sig.

För att sätta stopp för den islamistiska terrorismen måste vi därför sätta stopp för dessa två regimer – regimerna i Iran och Saudiarabien. Vi svenskar borde därför ge f-n i att försöka blidka islamisterna. Vi borde i stället uppmana USA - det enda landet som har de erforderliga resurserna för att göra jobbet – till att äntligen få a-let i vagnen och gå i krig mot Iran och Saudiarabien! Det vore en enkel sak för USA att slå ut regimerna i Iran och Saudiarabien. Det skulle antagligen räcka med att bara bomba dessa två struntdespotier med USAs effektiva hangarfartygsbaserade stridsflyg. Och om inte det räckte så har ju USA kärnvapen också!

Skulle ett krig mot Iran och Saudiarabien göra alla de där hundratals miljoner muslimerna i Mellanöstern till våra svurna fiender - som skulle påbörja ett korståg av terrorism mot västländerna? Skulle den muslimska världen blossa upp - så att det blev ett eldhav av terrordåd mot västlänningarna? Nej – historien visar att så inte skulle vara fallet. Japanerna var fanatiska fiender till USA under Andra världskriget. Japanska soldater var så fanatiska att de utförde rena självmordsaktioner mot de amerikanska trupperna (minns kamikaze piloterna). Men USA krossade Japan med järnhand. Och som en följd av USAs beslutsamhet och inte minst moraliska självsäkerhet blev det inte någon våg av självmordsterrordåd mot de amerikanska ockupationstrupperna i Japan efter krigsslutet. Japanerna blev så grundligt slagna i kriget att de tappade suget på att fortsätta att kämpa när kriget var över. Det lär inte ha varit en enda amerikansk soldat som mördades av japanska terrorister under den amerikanska ockupationen av Japan.

Så det gäller att göra samma sak mot Iran och Saudiarabien som USA gjorde mot Japan under Andra världskriget – d.v.s. att bedriva kriget mot dem med en fullständig moralisk självrättfärdighet och utan att visa iranierna och saudiaraberna någon som helst återhållsamhet eller nåd.

Vi ska inte göra som Tuve Skånberg vill. Vi ska inte göra eftergifter för att blidka islamisterna. Vi ska kämpa istället!

Därför att vi har moralen och verkligheten på vår sida.

Varför inte en S&M regering?

Nej, jag avser inte att skämta om ett införande av kroppsbestraffning i Riksdagen (fast handen på hjärtat, jag skulle inte ha något emot att se somliga politiker få sina fiskar varma!). Jag menar bara att den bästa utvägen ur det bekymmersamma läget som har uppkommit efter valet vore att Socialdemokraterna och Moderaterna bildade regering tillsammans.

Det bekymmersamma läget består av att de främlingsfientliga Sverigedemokraterna har blivit en maktfaktor i Riksdagen, samt att de civilisationsfientliga Miljöpartisterna har fått många Riksdagsmandat. Dessa två hot mot vårt anständiga samhälle – Sverigedemokraterna och Miljöpartiet – skulle effektivt neutraliseras om sossarna och knökarna bildade regering tillsammans. Socialdemokraterna och Moderaterna skulle ju tillsammans förfoga över nästan 50% av samtliga röster i Riksdagen. Så genom att stödja sig på de övriga anständiga partierna i Rikdsdagen (d.v.s. Liberalerna och Centerpartiet) skulle en sådan samlingsregering kunna se till att Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna hamna ute i den politiska kylan – där de hör hemma.

Varför har jag så stora problem med SD och Miljöpartiet? Därför att Sverigedemokraterna vill strypa invandringen. Och Miljöpartisterna vill strypa industrin. Sverigedemokraterna är bakåtsträvande fiender till invandrarna och flyktingarna. Miljöpartisterna är bakåtsträvande fiender till industrisamhället. Xenofober och trädkramare. Det är en kort beskrivning av Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna.

Finns det då några förhinder mot att Socialdemokraterna och Moderaterna gick ihop i regeringsställning tillsammans? Inte vad jag kan se. Bortsett förstås från småaktigt prestigetänkande. Sossarnas och knökarnas politik går ju ihop som hand i handske. Moderaternas politik är ju en trogen kopia av Socialdemokraternas dito. "Vård, skola, omsorg, socialförsäkringar" o.s.v. ad nauseam. Kärnan i Moderaternas politik är densamma som den i Socialdemokraternas politik.

Inte har Moderaterna avskaffat en enda av sossarnas kära sociala välfärdsprogram under hela den tid som de har suttit vid makten! Sjukvården är fortfarande huvudsakligen offentlig och skattefinansierad. Skolorna är fortfarande huvudsakligen kommunala och skattefinansierade. Pensionerna är fortfarande skattefinansierade och i praktiken grundade på fördelningsprincipen. Fackföreningarnas makt är orubbad. O.s.v. Så vad har vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna att förlora på att regera tillsammans? De lär inte ha några svårigheter att komma överens om huvuddragen i politiken. Det blir samma gamla trötta välfärdspolitik för hela slanten. Status quo! Så Sveriges färd mot helvetet i tredje klass kommer bara att fortsätta. Men inte lika snabbt som med Sverigedemokraternas eller Miljöpartiets politik.

Så Stefan och Ulf – lägg prestigen åt sidan, skaka hand och ställ de bakåtsträvande Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna ute i den politiska kylan!

Sahlin och Löfven står inte på oss arbetares sida!

Mona Sahlin, partiledaren för Socialdemokraterna och Stefan Löfven, förbundsordföranden för Metall, har skrivit en artikel här på Newsmill nyligen [Jag skrev denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill på hösten av år 2010, då Mona Sahlin fortfarande var partiledare för sossarna och Löfven fortfarande var ordförande för Metall.] där de skryter oblygt med att ”Det är vi som står på arbetarnas sida” (http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/15/det-r-vi-som-st-r-p-arbetarnas-sida ). Tillåt mig att skratta och inte hålla med. Trots att jag är metallarbetare till yrket, var medlem av Metallindustriarbetarförbundet för några år sedan och avskyr de till namnet "borgerliga" partierna vi har i dagens Sverige.

Sahlin och Löfven argumenterar för sin ståndpunkt genom att påpeka att de svenska arbetarna är pressade. ”Hård konkurrens och slimmade organisationer ökar stress och belastning på de anställda som är kvar.” Ja, det är sant att det ligger till på det viset. Men varför ligger det till så?

Det beror givetvis på att det är så många arbetare som konkurrerar om så få jobb. När det är ont om jobb blir arbetarna utan praktiska möjligheter att ställa krav på arbetsköparna. De hamnar i en svår ”förhandlingssits”.

Och varför är det så förbannat ont om jobb? Det beror givetvis främst på de svenska fackföreningarnas lönepolitik - kombinerad med sossarnas välfärdspolitik!

Fackföreningarna har länge haft som policy att sätta så mycket tryck som möjligt på arbetsköparna. Fackföreningarna skulle, enligt förra Metallordföranden Leif Blombergs målande språkbruk, ”klämma den sista biten kaviar ur tuben” i löneförhandlingarna. Men det säger sig självt att ju mera press facken sätter på arbetsköparna i lönebildningen desto mera blir vinstmarginalerna pressade - och desto mera desperata rationaliseringar och nedskärningar nödsakas arbetsköparna då att genomföra. Det blir flera arbetslösa och färre jobb. Och de arbetare som har turen att bli kvar på arbetsplatserna får klara av mera. Det blir ett hårdare tryck på arbetarna.

Och allt detta är faktiskt arbetarnas egna fackföreningars fel. Självklart finns det ett samband mellan hur hårt fackföreningarna går ut i löneförhandlingarna och hur hårt företagen går fram när det gäller att ”slimma” sina organisationer.

Varför har industriföretagen ”slimmat” sina organisationer så mycket att det hotar deras förmåga att leverera fullgoda varor i tid? Varför är organisationerna så ”slimmade” att de numera är så icke-stryktåliga att de rämnar vid minsta påfrestning?

Det ligger egentligen inte i företagens intresse att ha alltför bräckliga, överdrivet slimmade organisationer. Men de är illa tvungna till det! När fackföreningarna trissar upp lönerna över marknadsnivån, då tvingas företagen till dumsnåla ”besparingar”. De tvingas skära bort inte bara fettet utan också en del av musklerna i sina produktionsapparater. Det handlar om att överleva på kort sikt. "Det långa siktet får vi ta itu med senare" tänker de arma företagsledarna.

Och det var egentligen vad fackföreningarna eftersträvade hela tiden. Kommer ingen ihåg hur fackföreningsledarna förr i tiden skröt med att de medvetet trissade upp lönerna så mycket de bara kunde - allt i syfte att tvinga fram rationaliseringar som annars, enligt det åh-så-kloka fackföreningsfolket inte skulle ha kommit till stånd? Fackgubbarna inbillade sig på den gamla tiden att industriföretagen inte skulle rationalisera tillräckligt mycket - alltså att de inte skulle ”slimma” sina produktionsapparater tillräckligt mycket - om inte fackföreningarna satte lönekniven på strupen på dem för att tvinga dem till det.

Nå, nu har fackföreningarna fått som de faktiskt själva ville. Industriföretagen har ”slimmat” sina organisationer maximalt. Så nu saknar hundratusentals svenska arbetare jobb. Och de som fortfarande har jobb - de är överbelastade och stressade därför att deras arbetsplatser är underbemannade.

Och den där Stefan Lövgren har magen att skylla detta elände på någon annan (antagligen skyller han det hela som vanligt på borgarna och arbetsköparna - fast han säger inte rent ut just vem han skyller på i sin artikel)! Det är ohederligt så att det förslår. Först skapar fackföreningarna själva problem som drabbar arbetarna hårt. Sedan drar fackföreningarna nytta av samma problem för att gå ut och försöka vinna arbetarnas stöd. Ungefär som en brandkår som först anlägger bränder och sedan skaffar sig tacksamma klienter genom att åka omkring och släcka dessa bränder!

Och Mona Sahlin är inte sämre. Hon vill inte låtsas om att SAP har varit med om att skapa detta elände. Sossarna har ju i flera decennier köpt röster genom att erbjuda väljarna sociala förmåner på grannarnas bekostnad. ”Välfärden” skulle ju vara skattefinansierad, hette det. Och socialdemolraterna har utformat skattesystemet på ett sådant sätt att det bestraffar produktivitet. Ju mera produktiv en individ är, och ju mera pengar hon därmed tjänar, desto mera skatt tvingas hon betala. Tja - om man straffar människor när de är produktiva - då blir produktionen lidande förstås. Så produktionsapparaten blir bräckligare. Och arbetarna blir mera pressade. Deras arbetsköpare har ju ofta inte haft råd att investera tillräckligt mycket i sådana saker som arbetsmiljö och tillräckligt stora arbetsstyrkor.

Men om fackföreningarna och sossarna inte står på arbetarnas sida – vems sida står de då på? Vad är deras drivkrafter? Vad är deras mål?

Svaret är att arbetsrörelseidkarna står på sin egen sida. Deras främsta drivkraft är maktbegär. Deras mål är att göra de svenska arbetarna beroende av dem själva -  d.v.s. av just arbetarrörelseidkarna. Ungefär som om arbetarrörelseidkarna vore en ny sorts brukspatroner!

Den svenska politiken är ett spel. Ledarna för arbetarrörelsen försöker ivrigt inbilla arbetarna att de, arbetarna, är hjälplösa vårdkollin som inte klarar av att sköta sina egna liv.

Nej, heter det: En ”vanlig arbetare” kan självfallet inte skaffa sig sjukvård med egna krafter – sjukvården måste arbetaren få från `samhället´”. Och den "vanliga arbetaren kan inte skaffa sina egna barn utbildning med egna krafter – skolorna måste därför vara kommunala och skattefinansierade." Och "Den vanliga arbetaren" kan inte trygga sin egen ålderdom – hon måste låta sig själv bli beroende av staten för sin trygghet på ålderdomen - med bruk av ett `allmänt pensionssystem´”.

Och majoriteten av Sveriges arbetare är sådana jubelidioter att de går på det! Som ett flock får låter de politikerna göra dem, arbetarna, beroende av staten. Och när jobbarna har blivit beroende av staten - då har arbetarrörelseidkarna dessa arbetare i sitt våld. När arbetarna villigt låter sig bli beroende av staten för hela sin trygghet – då får politikerna och fackföreningsledarna som rattar staten en oerhörd makt över just arbetarna! Ungefär som i öststaterna – fast i Sverige går det till på ett skenbart mera civiliserat sätt.

Det sägs att pengar är allt som de sämsta medlemmarna av mänskligheten bryr sig om. Pengar sägs vara det värde som förstör de sämsta människornas sinnen och gör dem till djur. Men det finns något mycket mera begärligt för de sämsta sorternas människor än pengar. Nämligen makt. Makt är drogen framförallt! Svin till människor har raserat hela civilisationer för maktens skull. Blodiga världskrig har utlösts för maktens skull. Auschwitz, Gulag och Laogai skapades ju för maktens skull.

Sahlin och Löfven och deras kompisar – de är sugna på pengar. Javisst. Toblerone på skattebetalarnas bekostnad och fnask på hotellrummen vid fackliga konferenser och allt det där! Men de är ännu mycket mera sugna på makt. Makten – det är arbetarrörelseidkarnas drivkraft nummer ett. Om inte arbetarna vaknar, börjar göra sig mödan att tänka och börjar göra motstånd – då kommer de att gå rakt in i Sahlins och Löfvens lömska fälla. Åtminstone kommer de jobbare som inte röstar på de ännu eländigare Sverigedemokraterna att hamna i den fällan d.v.s.

J-kla dumskallar till svenska jobbare som Sverige har - som hejar antingen på sossarna eller på Sverigedemokraterna!

Varför jag kommer att rösta blankt i morgon

I det förra valet röstade jag på sossarna. Men jag kommer inte att göra det i morgon [Jag skrev ursprungligen denna essä strax före Riksdagsvalet i september av år 2010]. Den sorts valkampanj som sossarna nyligen har fört, tydligen på uppdrag av LO, gör att jag skulle få ett dåligt samvete om jag hjälpte sossarna till att återfå den politiska makten.

Varför röstade jag på sossarna i det förra valet? Och varför kommer jag inte att göra samma sak i morgon? Det ska jag försöka förklara.

Jag röstade på sossarna i det förra valet uteslutande av rent taktiska skäl. Jag ville bara hindra borgarna från att komma till makten. Jag avskydde och avskyr faktiskt sossarnas politik. Men jag avskydde och avskyr de borgerliga partierna ännu mera än vad jag avskydde och avskyr sossarna. Därför höll jag i näsan och röstade på (s) i det förra valet.

Fördelen med att få en sosse-regering är, som jag ser det, att sossarna får det mycket svårare att skylla eländet som deras välfärdspolitik skapar på kapitalismen närhelst de själva sitter vid makten.

När en borgerlig regering däremot sitter vid makten - då blir det i stort sett samma välfärdspolitik som det skulle ha blivit ändå med en (s)-regering. Men med skillnaden att nu, med borgarna vid makten, får sossarna en öppning för att göra kapitalismen till syndabock för välfärdspolitikens skadeverkningar. Alla ”vet” ju att en borgerlig regering står för ”kapitalismen”! D.v.s. folk tror sig veta. Så närhelst Sverige har en borgerlig regering som för sossarnas politik, får kapitalismen skulden för den politiken. Djupt orättvist!

Men trots att jag vill förebygga att sossarna ska kunna göra kapitalismen till syndabock för det elände som deras sketna uppfinning, välfärdspolitiken, orsakar - kan jag bara inte förmå mig själv till att rösta på sossarna i morgon. Därför att sossarnas valkampanj har varit så oerhört vedervärdig. Det har varit ”negative campaigning” för hela slanten. Detta begrepp, negative campaigning, är ett amerikanskt uttryck för en valkampanj som nästan uteslutande består av smutskastning av motståndaren. I den gångna valkampanjen har vi sett sossarna och LO sätta upp mängder av affischer där det står sådana saker som ”Megadumt” och ”Megafel” framför uppochnervända foton på borgerliga politiker. Detta tilltag är ett sätt att dra politiken i smutsen. Sosarnas valkampanj är inte värdigt en anständig parlamentarisk demokrati!

Så om jag röstade på sossarna i morgon, och de vann valet, skulle jag bidra till att sossarna och LO sannolikt drog slutsatsen att det lönade sig att devalvera politiken. Sossarna och LO skulle sannolikt dra slutsatsen att det lönade sig, maktmässigt, att bete sig som busar. De sämsta personerna bland arbetarrörelseidkarna skulle få vatten på sin kvarn. Med en valseger bakom sig skulle de våga bete sig som aggressiva busar i ännu större utsträckning än förut. Vår frihet skulle i så fall bli ännu mera hotad än den redan är.

Jag vill inte att sossarna och facket ska morska upp sig, och våga bli mera militanta. Jag vill i stället att sossarna och facket ska bli mindre självsäkra, och mera timida. En rejäl valförlust i år skulle bidra till att leda utvecklingen fram till det målet. Om sossarna led ett rejält valnederlag i morgon skulle sossarna och, ännu viktigare, LO sannolikt dra slutsatsen att det är en förluststrategi att bete sig aggressivt. De skulle dra slutsatsen att ett aggressivt beteende stöter bort väljarna. De skulle antagligen dra slutsatsen att de måste göra flera eftergifter mot frihetens och individualismens sak för att överhuvudtaget ha en chans att erhålla inflytande på utvecklingen.

Fega sossar är goda sossar!

Jag tror att arbetarrörelseidkarna är renodlade maktmänniskor. Jag tror att de är renons på idealism. Så om de kände att de måste välja mellan ideologin och makten – då skulle de nog välja att kasta ideologin överbord. Så en rejäl valförlust för sossarna i morgon skulle kunna få den välgörande effekten att vi blev av med den ideologiska kampviljan hos det största socialistiska partiet i landet. Bara Vänsterpartiet, och möjligen Miljöpartiet, skulle stå kvar på barrikaderna. Friheten skulle inte längre vara så akut hotad. Vi frihetsvänner skulle därmed få mera tid på oss att sprida de rätta liberala filosofiska idéerna – så att kulturen blev mera frihetsvänlig.

Jag vill dra mitt strå till stacken. Jag tänker därför inte rösta på sossarna i morgon. Men borgarna är också så urusla att jag inte kan förmå mig att rösta på dem heller. Därför kommer jag att rösta blankt i morgon. Jag resonerar så att ett blankröstande skulle kunna räcka för att förhindra en socialdemokratisk valseger. Och om tillräckligt många svenskar gör som jag - d.v.s röstar blankt - skulle det kunna bli en signal till hela politikerklassen om att svenska folket är hjärtligt trött på samtliga de cyniska och taktiserande politiska partierna. Vi kanske skulle få en välbehövlig upprensning i träsket.

Fast jag är mäktigt missnöjd med den svenska politiken tänker jag inte vara lat och söla – genom att bara stanna hemma och ruva i soffan i morgon. Jag kommer att göra mig besväret att gå till vallokalen. Och där kommer jag att i handling visa mitt missnöje med de befintliga politiska partierna genom att rösta blankt!

Blankröstning som proteströstning och målmedveten taktik m.a.o.