Det ser inte ut som om den svenska välfärdsstaten kommer att bli avskaffad under de närmaste åren. Ingen svensk politiker verkar ha tillräckligt med civilkurage för att ens säga offentligt att välfärdsstaten bör avskaffas - och ännu mindre finns det någon politiker med ryggrad nog för att hålla i skaftet och verkligen genomföra ett försök att avskaffa välfärdsstaten.
Men vi kanske borde ställa den här frågan – även om det fanns politiker med ryggrad som vågade göra ett försök att avskaffa välfärdspolitiken – skulle det då finnas minsta chans för dem att lyckas? Är det i dagens Sverige överhuvudtaget ”politiskt möjligt” att avskaffa välfärdsstaten?
Jag betvivlar det. Till att börja med kommer nog de äldre svenskarna aldrig att gå med på att avskaffa välfärdspolitiken. De har nämligen gjort sig själva beroende av välfärdsprogrammen för sin överlevnad.
Ta pensionerna som exempel. Majoriteten av de äldre har länge satsat hårt på ett pensionssystem som bygger på fördelningsprincipen. De är beroende för sin överlevnad på gamla dagar av att staten fortsätter att stjäla enskilda människors pengar genom beskattningen. Dessa skatter kallas med en förskönande omskrivning för ”arbetsgivaravgifter" - men eftersom de tas ut av staten med tvång är de skatter, till allt utom namnet. Och de flesta i den äldre generationen har inte skaffat sig själva tillnärmelsevis tillräckligt med privata besparingar för att klara sin egen ålderdom. ”Varför ska vi skaffa oss besparingar?” resonerade de cyniskt när de var unga ”Staten kommer ju ändå att garantera vår trygghet när vi blir gamla! Det kommer alltid att finnas pengar att hämta från nästa generation.”
Så om de allmänna pensionerna chockavskaffades nu, som ett led i ett avskaffande av välfärdspolitiken, skulle de flesta gamla bokstavligen svälta ihjäl. Och ungefär samma sak gäller som allmän princip med de övriga av välfärdsstatens sociala program. De äldre generationerna har målat in sig i ett hörn. Avskaffades välfärdsstaten vore de oerhört illa ute. Det är den sorgliga situationen som de själva har satt sig själva - och resten av oss - i.
Så vi kan nog inte räkna med att det finns en snöbolls chans i helvetet att vinna de äldre generationernas stöd för ett avskaffande av välfärdspolitiken. Men hur är det med de unga då?
Man skulle kunna tro att deras föräldrars beteende skulle ha bäddat för att det skulle vara en enkel sak att vinna de ungas stöd för ett avskaffande av välfärdspolitiken. Det är ju de unga som är de stora förlorarna i välfärdsstaten. De äldre generationerna har ju i sina unga dagar beviljat sig själva kostsamma sociala förmåner, som de till stor del har finansierat med upplånade pengar. Statsskulden i dagens Sverige uppgår idag till mångmiljardbelopp. Det är inte de äldre generationerna som kommer att få betala denna skuld. De kommer att dö undan innan det hela brister. Det är i alla fall nog vad de cyniskt har räknat med!
Men när de som har skapat denna skuld dör – då kommer denna enorma skuld inte att skrivas av och försvinna. Den kommer att bestå – och barnen och barnbarnen till de som åtnjöt förmånerna som de lånade pengarna finansierade kommer att dras med bördan av att betala på skulden! År efter år efter år! Trots att ingen frågade dem om de ville ha det på det här viset. De får snällt betala - trots att de flesta av dessa unga ju inte ens var födda när huvuddelen av statsskulden byggdes upp för att finansiera välfärdspolitiken. De äldre festade – och deras barn och barnbarn får betala!
Snacka om exploatering! Ingen kan säga att de äldre generationernas majoriteter inte har varit både giriga och cyniska när de passade på att utnyttja sina barn och barnbarn under de år då dessa fortfarande inte hade några röster.
Men – kommer dagens unga att inse hur deras föräldrar och förföräldrar har kränkt dem? Det ser inte ut att bli på det viset. Det synes som om ännu flera av de unga än av de äldre röstar på sådana ”radikala” vänsterpartier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och litet flera av de unga än av de äldre verkar vurma för Socialdemokraterna. De unga verkar vara ännu mera vänsterinriktade, och vara ännu mera övertygade kramare av välfärdsstaten, än sina föräldrar.
De unga har helt enkelt gått rakt in i fällan som majoriteten av deras föräldrageneration har gillrat för dem! De äldre generationernas politiska representanters majoritet utformade avsiktligt en skola som fördummade barnen. De unga har inte fostrats till att tänka kritiskt i välfärdsstatens skola. Det låg ju inte i välfärdsstatens intresse att fostra medborgare som skulle kunna tänkas drista sit till att ifrågasätta välfärdsstaten! En statlig eller kommunal skola styrs ju av den politska klassen - så den slår vakt om den politiska klassens upplevda intressen - den saken kan väl inte vara så svårt att förstå?
Och eftersom de unga inte har fått lära sig tillräckligt mycket om hur verkligheten är beskaffad i skolan går väldigt många av dem ut i vuxenlivet med ett dåligt självförtroende. De räknar inte med att de ska förmå att klara sig själva med sina egna krafter. De känner att de måste luta sig mot en paternalistisk välfärdsstat - en "storebror" - för att klara sig.
Så de flesta av dagens unga försöker inte rädda sig genom att avskaffa välfärdspolitiken innan det blir för sent. I stället klamrar de sig desperat fast vid välfärdspolitiken - som en drunknande man som klamrar sig fast vid en läckande och långsamt sjunkande gummiflotta i ett fåfängt försök att uppskjuta det bittra slutet.
De unga borde vara arga som f-n på sina föräldrar! Istället för att bara vara rädda för den där friheten och det tillhörande självansvaret. De borde inse att deras föräldrageneration har svikit dem å det grövsta. De äldre har helt enkelt konsumerat upp välfärden och lämnat ett konkursbo efter sig till sina barn och barnbarn!
Om dagens unga hade någon självaktning – med det har majoriteten av dem ju inte – skulle de bestämma sig för att straffa sin föräldrageneration. De skulle t.ex. skära ner pensionerna till existensminimum omgående. Och de skulle säga till sina föräldrar ”Ni svin till människor borde vara tacksamma för att vi unga i alla fall inte är så elaka att vi lämnar er att svälta ihjäl ute på gatan. Därför att egentligen är det vad ni förtjänar – eftersom ni har haft magen att förstöra framtiden för era egna barn!”
Så det ser ut som om välfärdsstaten i Sverige kommer att bestå ända tills det kollapsar - den svenska välfärdsstaten kommer nog att sluta på ett liknande sätt som kommunismen slutade på i Sovjetunionen. Det är nog ännu inte "politiskt möjligt" att göra något åt välfärdspolitiken.
Vi som förstår vartåt det hela lutar får intensifiera våra ansträngningar att upplysa allmänheten - med bruk av intellektuell aktivism. För mera information – kolla den här webbsajten: www.aynrand.org .
Sunday, August 29, 2010
Friday, August 27, 2010
Så räddar borgarna sossarnas välfärdsstat
Med tanke på allt det elände som har drabbat välfärdsstaten Sverige under de senaste decennierna – som t.ex. inflation, arbetslöshet, svällande statsskuld o.s.v. – kan det kanske förefalla fantastiskt att de allra flesta svenskar fortfarande inte ifrågasätter denne styggelse till politiskt system.
Men det finns minst två orsaker till välfärdspolitikens fortbestånd. Den viktigare orsaken är att kulturen sanktionerar de idéer som ger upphov till välfärdspolitiken – t.ex. altruismen, kollektivismen och egalitarianismen - samt att nästintill ingen står upp och utmanar de idéerna. Den mindre viktiga orsaken är: de borgerliga partierna. Den sorgliga sanningen är nämligen att borgerliga regeringar åtskilliga gånger har kratsat kastanjerna ur elden för sossarna. Jag ska i denna artikel redogöra för den senare och mindre viktigare orsaken till välfärdspolitikens fortbestånd.
Låt oss ta en titt på Sveriges moderna historia. Under Andra världskriget förde Sverige en samarbetspolitik med Nazityskland. Sverige levererade drygt hälften av all den järnmalm som Nazityskland behövde för att hålla sin krigsmaskin igång under kriget. Som en följd av dessa skamliga svartfotspolitik slapp Sverige att bli indragen i kriget. Därför slapp Sveriges fabriker, gruvor, järnvägar o.s.v. att bli sönderbombade. De enda övriga viktiga konkurrentländer som hade samma förmån var USA, Kanada och Schweiz. Resten av Västeuropas industrier låg i ruiner vid krigsslutet. Därför hade den svenska ekonomin en enorm konkurrensfördel när kriget tog slut. Så Socialdemokraterna kunde bygga ut välfärdspolitiken och ekonomin växte kraftigt ändå. Så svenska folket fick en kraftig ökning av sin välfärd samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Det var inte så konstigt att majoriteten av det svenska folket, okunnig om sambanden som den var, drog slutsatsen att det var välfärdspolitiken som hade ökat välfärden.
Detta presenterade de borgerliga politikerna med ett problem. Hur skulle de kunna vinna valen? Om de vore sanningsenliga och kritiserade välfärdspolitiken skulle de få nästan hela svenska folket emot sig. Inledningsvis. Det skulle bli ett sisyfosarbete att övertyga folket om sanningen – att välfärdspolitiken i själva verket förstörde välfärden. De borgerliga politikerna ryggade inför denna uppgift. Den syntes vara för på tok för svår.
Så de borgerliga politikerna valde en annan taktik. De försökte göra det lätt för sig. De tänkte ”Syftet med politiken är väl att vinna valen? Och man vinner valen i en demokrati genom att förespråka den politik som majoriteten vill ha. Och majoriteten i dagens Sverige vill ha mera socialdemokratisk välfärdspolitik. Så vi måste vinna röster genom att förespråka den politik som väljarna vill ha – d.v.s. vi måste förespråka välfärdspolitiken. Vi måste konkurrera med Socialdemokraterna genom att förespråka precis samma populära politik som de förespråkar. Vi måste besegra Socialdemokraterna genom att härma dem. Vi måste försöka bli ännu bättre Socialdemokrater än Socialdemokraterna själva!”
Och det är precis vad borgarna har gjort ända sedan 1970-talet åtminstone. 1976 ”lönade sig” denna fega borgerliga politik. Det blev flera borgerliga regeringar i följd för första gången sedan Andra världskriget. Och vad gjorde dessa regeringar? De förde faktiskt en Socialdemokratisk politik! Politiska kommentatorer påpekade att de borgerliga regeringarna spenderade (andras) pengar ”som berusade sjömän”. Och det var välfärdspolitik, inclusive i synnerhet försök att rädda sysselsättningen, som de spenderade dessa pengar på.
De borgerliga regeringarna, ledda av Fälldin och Bohman, räddade därmed Socialdemokraternas välfärdspolitiks´ rykte. Därför att eländet som välfärdspolitiken medförde - som t.ex. stigande arbetslöshet, ökande inflation och svällande budgetunderskott - kunde nu av sossarna skyllas på ”de inkompetenta borgerliga regeringarna” - och därmed implikationsvis också på kapitalismen.
Gör ett tankeexperiment. Ponera att de borgerliga politikerna hade sågat välfärdspolitiken vid fotknölarna i valet 1976 - istället för att krama den.
Då hade Socialdemokraterna vunnit valet. Och då hade välfärdspolitiken varit rökt. När den ekonomiska krisen som tidigare sosse-regeringars välfärdspolitik hade gjort oundviklig uppenbarade sig hade sossarna nämligen saknat möjligheten att skylla ifrån sig på borgarna och kapitalismen. Ty de satte själva vid makten och förvaltade själva välfärdspolitiken. Skulden för krisen hade därför hamnat där den hörde hemma – på välfärdspolitiken. Borgarna hade således förlorat valet på kort sikt - men hade vunnit politiken på lång sikt!
Men denna välgörande utveckling hindrades av de borgerliga politikernas framgång med att fuska till sig en valseger 1976 och sedan återigen 1979.
Och sedan fortsatte bara eländet. Sossarna återfick makten 1982. Och eftersom alla ”visste” att sossarna aldrig skulle ”svika arbetarklassen” kunde den nya sosseregeringen, ledd av Olof Palme, vrida politiken åt höger - och därmed rädda ekonomin ett tag. Den allra första åtgärden som den nya Palme-regeringen vidtog 1982 var ju att devalvera kronan med hela 16% och sedan använda sitt inflytande över fackföreningarna till att förhindra att dessa tog ut ”lönekompensation” för devalveringen. Så efter den socialdemokratiska valsegern sköt företagsvinsterna i höjden. Det blev ett hejdundrande hausse på börsen. Börsindex steg med nästan exakt 100% under de första tolv månaderna efter sossarnas valseger. Och som en följd av de kraftigt ökade företagsvinsterna i kombination med påspädningen av penningmängden började reallönerna och sysselsättningen att stiga igen. Men eftersom så gott som alla svenskar ”visste” att sosse-regeringar alltid står för vänsterpolitik, fick välfärdspolitiken ta åt sig berömmet för det goda som sossarnas högerpolitik hade åstadkommit!
Och det värsta var att de borgerliga politikerna ingenting alls lärde av detta fiasko. När borgarna återigen kom till makten, i valet 1991, upprepade de proceduren. Sverige befann sig i en djup konjunkturnedgång och finanskris - som Palme-regeringarnas ekonomiska politik (Palme-regeringen hade kombinerat den välgörande högervridningen av fördelningspolitiken med en skadegörande ökning av penningmängden) under 1980-talet hade bäddat för. Men den borgerliga regeringen, under Carl Bildts ledning, tacklade krisen med ett förstatligande av bankerna och dessutom med en våldsam statlig upplåning. M.a.o. Bildt-regeringen förde en socialistisk politik för att ”lösa” problemen som socialistisk välfärdspolitik hade skapat. Och eftersom Bildt ansågs av alla vara ”höger” kunde sossarna göra kapitalismen till syndabock för det svenska folkets lidande som den tidigare välfärdspolitiken i kombination med den då pågående krispolitiken orsakade. Så återigen hade en borgerlig regering räddat sossarnas och välfärdspolitikens rykte. Bedrövligt.
Och på 2000-talet har det varit tredje gången gillt! Fredrick Reinfeldt försöker på ett ännu mera skamlöst sätt än sina två föregångare, Bohman och Bildt, framstå som en välfärsstatens räddare. Reinfeldt förklarar så gott som rent ut att Moderaterna måste vara ännu bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva om de vill regera. Reinfeldt försöker inte ens dölja att orsaken till att han kramar välfärdspolitiken är att han vill vinna sossarnas röster.
Så där har ni det. Välfärdsstatens bästa vänner är faktiskt inte Socialdemokraterna. De vänner som välfärdsstaten verkligen inte skulle kunna överleva utan är de s.k. borgerliga partierna – i synnerhet det parti som allmänt uppfattas vara mest ”höger” - d.v.s. Moderaterna. Mona Sahlins största tillgång i det kommande valet [Jag skrev detta inlägg på hösten av år 2010.] är faktiskt Fredrik Reinfeldt.
Men det finns minst två orsaker till välfärdspolitikens fortbestånd. Den viktigare orsaken är att kulturen sanktionerar de idéer som ger upphov till välfärdspolitiken – t.ex. altruismen, kollektivismen och egalitarianismen - samt att nästintill ingen står upp och utmanar de idéerna. Den mindre viktiga orsaken är: de borgerliga partierna. Den sorgliga sanningen är nämligen att borgerliga regeringar åtskilliga gånger har kratsat kastanjerna ur elden för sossarna. Jag ska i denna artikel redogöra för den senare och mindre viktigare orsaken till välfärdspolitikens fortbestånd.
Låt oss ta en titt på Sveriges moderna historia. Under Andra världskriget förde Sverige en samarbetspolitik med Nazityskland. Sverige levererade drygt hälften av all den järnmalm som Nazityskland behövde för att hålla sin krigsmaskin igång under kriget. Som en följd av dessa skamliga svartfotspolitik slapp Sverige att bli indragen i kriget. Därför slapp Sveriges fabriker, gruvor, järnvägar o.s.v. att bli sönderbombade. De enda övriga viktiga konkurrentländer som hade samma förmån var USA, Kanada och Schweiz. Resten av Västeuropas industrier låg i ruiner vid krigsslutet. Därför hade den svenska ekonomin en enorm konkurrensfördel när kriget tog slut. Så Socialdemokraterna kunde bygga ut välfärdspolitiken och ekonomin växte kraftigt ändå. Så svenska folket fick en kraftig ökning av sin välfärd samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Det var inte så konstigt att majoriteten av det svenska folket, okunnig om sambanden som den var, drog slutsatsen att det var välfärdspolitiken som hade ökat välfärden.
Detta presenterade de borgerliga politikerna med ett problem. Hur skulle de kunna vinna valen? Om de vore sanningsenliga och kritiserade välfärdspolitiken skulle de få nästan hela svenska folket emot sig. Inledningsvis. Det skulle bli ett sisyfosarbete att övertyga folket om sanningen – att välfärdspolitiken i själva verket förstörde välfärden. De borgerliga politikerna ryggade inför denna uppgift. Den syntes vara för på tok för svår.
Så de borgerliga politikerna valde en annan taktik. De försökte göra det lätt för sig. De tänkte ”Syftet med politiken är väl att vinna valen? Och man vinner valen i en demokrati genom att förespråka den politik som majoriteten vill ha. Och majoriteten i dagens Sverige vill ha mera socialdemokratisk välfärdspolitik. Så vi måste vinna röster genom att förespråka den politik som väljarna vill ha – d.v.s. vi måste förespråka välfärdspolitiken. Vi måste konkurrera med Socialdemokraterna genom att förespråka precis samma populära politik som de förespråkar. Vi måste besegra Socialdemokraterna genom att härma dem. Vi måste försöka bli ännu bättre Socialdemokrater än Socialdemokraterna själva!”
Och det är precis vad borgarna har gjort ända sedan 1970-talet åtminstone. 1976 ”lönade sig” denna fega borgerliga politik. Det blev flera borgerliga regeringar i följd för första gången sedan Andra världskriget. Och vad gjorde dessa regeringar? De förde faktiskt en Socialdemokratisk politik! Politiska kommentatorer påpekade att de borgerliga regeringarna spenderade (andras) pengar ”som berusade sjömän”. Och det var välfärdspolitik, inclusive i synnerhet försök att rädda sysselsättningen, som de spenderade dessa pengar på.
De borgerliga regeringarna, ledda av Fälldin och Bohman, räddade därmed Socialdemokraternas välfärdspolitiks´ rykte. Därför att eländet som välfärdspolitiken medförde - som t.ex. stigande arbetslöshet, ökande inflation och svällande budgetunderskott - kunde nu av sossarna skyllas på ”de inkompetenta borgerliga regeringarna” - och därmed implikationsvis också på kapitalismen.
Gör ett tankeexperiment. Ponera att de borgerliga politikerna hade sågat välfärdspolitiken vid fotknölarna i valet 1976 - istället för att krama den.
Då hade Socialdemokraterna vunnit valet. Och då hade välfärdspolitiken varit rökt. När den ekonomiska krisen som tidigare sosse-regeringars välfärdspolitik hade gjort oundviklig uppenbarade sig hade sossarna nämligen saknat möjligheten att skylla ifrån sig på borgarna och kapitalismen. Ty de satte själva vid makten och förvaltade själva välfärdspolitiken. Skulden för krisen hade därför hamnat där den hörde hemma – på välfärdspolitiken. Borgarna hade således förlorat valet på kort sikt - men hade vunnit politiken på lång sikt!
Men denna välgörande utveckling hindrades av de borgerliga politikernas framgång med att fuska till sig en valseger 1976 och sedan återigen 1979.
Och sedan fortsatte bara eländet. Sossarna återfick makten 1982. Och eftersom alla ”visste” att sossarna aldrig skulle ”svika arbetarklassen” kunde den nya sosseregeringen, ledd av Olof Palme, vrida politiken åt höger - och därmed rädda ekonomin ett tag. Den allra första åtgärden som den nya Palme-regeringen vidtog 1982 var ju att devalvera kronan med hela 16% och sedan använda sitt inflytande över fackföreningarna till att förhindra att dessa tog ut ”lönekompensation” för devalveringen. Så efter den socialdemokratiska valsegern sköt företagsvinsterna i höjden. Det blev ett hejdundrande hausse på börsen. Börsindex steg med nästan exakt 100% under de första tolv månaderna efter sossarnas valseger. Och som en följd av de kraftigt ökade företagsvinsterna i kombination med påspädningen av penningmängden började reallönerna och sysselsättningen att stiga igen. Men eftersom så gott som alla svenskar ”visste” att sosse-regeringar alltid står för vänsterpolitik, fick välfärdspolitiken ta åt sig berömmet för det goda som sossarnas högerpolitik hade åstadkommit!
Och det värsta var att de borgerliga politikerna ingenting alls lärde av detta fiasko. När borgarna återigen kom till makten, i valet 1991, upprepade de proceduren. Sverige befann sig i en djup konjunkturnedgång och finanskris - som Palme-regeringarnas ekonomiska politik (Palme-regeringen hade kombinerat den välgörande högervridningen av fördelningspolitiken med en skadegörande ökning av penningmängden) under 1980-talet hade bäddat för. Men den borgerliga regeringen, under Carl Bildts ledning, tacklade krisen med ett förstatligande av bankerna och dessutom med en våldsam statlig upplåning. M.a.o. Bildt-regeringen förde en socialistisk politik för att ”lösa” problemen som socialistisk välfärdspolitik hade skapat. Och eftersom Bildt ansågs av alla vara ”höger” kunde sossarna göra kapitalismen till syndabock för det svenska folkets lidande som den tidigare välfärdspolitiken i kombination med den då pågående krispolitiken orsakade. Så återigen hade en borgerlig regering räddat sossarnas och välfärdspolitikens rykte. Bedrövligt.
Och på 2000-talet har det varit tredje gången gillt! Fredrick Reinfeldt försöker på ett ännu mera skamlöst sätt än sina två föregångare, Bohman och Bildt, framstå som en välfärsstatens räddare. Reinfeldt förklarar så gott som rent ut att Moderaterna måste vara ännu bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva om de vill regera. Reinfeldt försöker inte ens dölja att orsaken till att han kramar välfärdspolitiken är att han vill vinna sossarnas röster.
Så där har ni det. Välfärdsstatens bästa vänner är faktiskt inte Socialdemokraterna. De vänner som välfärdsstaten verkligen inte skulle kunna överleva utan är de s.k. borgerliga partierna – i synnerhet det parti som allmänt uppfattas vara mest ”höger” - d.v.s. Moderaterna. Mona Sahlins största tillgång i det kommande valet [Jag skrev detta inlägg på hösten av år 2010.] är faktiskt Fredrik Reinfeldt.
Sunday, August 22, 2010
Välfärdspolitiken förstör välfärden!
Jag blir förbluffad varje gång Socialdemokraterna slår sig för bröstet och skryter med hur deras välfärdspolitik har skapat en "fantastisk" välfärd. Det finns nämligen så oerhört mycket belägg för att välfärdspolitiken i själva verket förstör välfärden.
T.ex. kriminaliteten. I slutet på 1940-talet, d.v.s. vid den tid då den stora utbyggnaden av välfärdspolitiken i Sverige kom igång, rapporterades ungefär 150.000 brott till polisen varje år. I dag rapporteras ungefär 1.000.000 brott till polisen varje år. Utbyggnaden av välfärdspolitiken har således åtföljts av en kraftig ökning av brottsligheten!
T.ex. alkoholmissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det, enligt information från CAN (Centralförbundet för Upplysning om Alkohol och Narkotika), ca 125.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. I början av 1980-talet fanns det, enligt information som jag vid den tiden fick från CAN, ca. 500.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. Antalet alkoholmissbrukare i Sverige hade alltså fram tills början av 1980-talet inte minskat när välfärdspolitiken byggdes ut. Alkoholmissbruket ökade i stället kraftigt under den tiden! Omfattningen av alkoholmissbruket lär inte ha gått tillbaka nämnvärt sedan början av 1980-talet. I synnerhet ungdomarna super fortfarande som f-n.
T.ex. narkotikamissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det ungefär ett hundra tunga narkotikamissbrukare i hela Sverige, enligt CANs uppskattning. År 1979 uppskattade UNO, d.v.s. den statliga Utredningen om Narkotikamissbrukets Utveckling, att det fanns mellan 10.000 och 14.000 tunga narkotikamissbrukare i Sverige. Utbyggnaden av välfärdspolitiken åtföljdes således av ett mångfaldigande av antalet tunga narkotikamissbrukare i landet!
T.ex. faktumet, som landets tidningar under senare år upprepade gånger har rapporterat om, att rekordmånga tonåringar idag är i behov av professionell psykiatriskt vård. De unga mår alltså inte bra i den välutbyggda välfärdsstaten! De utvecklar såpass svåra psykologiska störningar att de måste söka psykvård!
T.ex. faktumet, som landets tidningar har rapporterat, att åtskilliga av de gamla som vistas på ålderdomshem idag är undernärda. De äldre mår heller inte bra i den idag välutbyggda välfärdsstaten!
Och välfärdsstatens behandling av de mest produktiva samhällsmedborgarna är alldeles bedrövlig. Landets rika och landets affärsmän utsätts för gliringar och verbala gatlopp när sossepolitiker håller offentliga tal. Och politikerna (de borgerliga är tyvärr inte bättre än sossarna) skäms inte för att gå från ord till handling och roffa åt staten en obscent stor del av de rikas och affärsmännens med hårt arbete förvärvade pengar. Välfärdsstaten bygger på orättvisor och politiskt förtryck!
Men varför förstör välfärdspolitiken välfärden? Syftet med välfärdspolitiken var väl att öka den där heliga "välfärden? Hur kan det komma sig att konsekvenserna av välfärdspolitiken har blivit de motsatta till de som föregavs av dess företrädare för att motivera den?
Tja, till att börja med måste vi ha klart för oss att det egentliga syftet med välfärdspolitiken aldrig har varit att göra livet bättre för de svaga och fattiga. Syftet med välfärdspolitiken har i själva verket hela tiden varit att göra livet sämre för de starka och rika. Syftet med välfärdspolitiken är helt enkelt att ”kapa topparna” – d.v.s. att förverkliga den där berömda "Jante-lagen".
Och det säger sig självt att när politiken inriktas på att förstöra för de mest produktiva och starka bland medborgarna - då kommer konsekvensen att bli att välfärden skadas. Varje förföljelse av de produktiva - vartenda en - inverkar ju menligt på produktionen. Och sämre produktion medför sämre välfärd. Obönhörligen.
Dessutom uppmuntrar välfärdspolitiken direkt till en uppkomst av sociala missförhållanden. Välfärdsprogrammen, t.ex. socialförsäkringarna och pensionssystemet, går ju ut på att människor inte ska behöva ta ansvar för sig själva. Och när man uppmuntrar människor till att inte ta ansvar för sig själva - ja, då gör många av dem det inte heller! Många svenskar har blivit vana vid att inte tänka på morgondagen. De inbillar sig att de kan lita på att ”samhället”, d.v.s. staten, alltid ska vara där och ta hand om morgondagen åt dem. Så allt flera svenskar lånköper så mycket att de sätter sig i skuldfällor, super utan att tänka på den efterföljande baksmällan, knarkar utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna därav på hälsan o.s.v. Välfärdspolitiken uppmuntrar till tankelöshet, ansvarslöshet och kortsiktighet.
Men hur kan det komma sig att så många svenskar fortfarande har förtroende för den här eländiga välfärdspolitiken – om välfärden nu har minskat så mycket som fakta talar för här i Sverige under de senaste decennierna? Tja, en orsak är att välfärdspolitikens rykte till en del har räddats av de kvarvarande inslagen av kapitalismen i vårt samhälle. Samtidigt som staten har byggt ut de sociala programmen, har vi haft kvar åtskilliga stora privata företag – som t.ex. ABB, LM Ericsson, Scania, Volvo, SKF etc. Trots alla hinder som välfärdspolitiken har lagt i deras väg har dessa stora företag lyckats med att ändå generera fortsatt ekonomisk tillväxt i Sverige. Så reallönerna har stigit – om än inte lika mycket som de hade gjort välfärdspolitiken förutan.
Och eftersom reallönerna har stigit, och de flesta svenskar trots allt fortfarande har jobb, inbillar sig många svenskar att välfärden har ökat också. De ”ser” inte ökningen av den sociala misären som välfärdspolitikens utbyggnad har fört med sig. Missbrukarna, de psykiskt sjuka o.s.v. ”de har ju alltid funnits” resonerar den cyniska Medelsvensson. Och Medelsvensson brukar ju inte leta reda på och läsa den där informativa statistiken från exempelvis CAN och Rikspolisstyrelsen - så han blir inte varse om att den sociala misären faktiskt har ökat. Trots att han innerst inne anar det!
Men den viktigaste orsaken av dem alla till att majoriteten av svenskarna fortfarande tror på den destruktiva välfärdspolitiken, trots den omfattande förstörelsen, är filosofisk. Svenskarna är ”förprogrammerade” till att tro på välfärdspolitiken, och rentav på socialismen, av den morallära som är allmänt vedertagen i hela världen. Den moralläran heter altruismen. Enligt altruismen är det en dygd och en plikt att vara osjälvisk. En självisk människa är definitionsmässigt en skurk enligt altruismen. ”En självisk människa? Hon är väl som Ebenezer Scrooge - eller rentav som Adolf Hitler? Nej, då vill jag inte ta i själviskheten med tång.” resonerar de flesta svenskar som tror på den altruistiska moralläran.
Och det samhällssystem som utgör det radikala alternativet till välfärdsstaten, kapitalismen, är ju ett system som bejakar just själviskheten. Kapitalister eftersträvar ju högsta möjliga vinst. Och även mindre företagare och lönearbetare försöker förkovra sig själva i ett kapitalistiskt samhälle.
Och om själviskhet är liktydigt med ondska - och om kapitalismen är själviskhetens system – då följer det med obönhörlig logik att kapitalismen till sin natur är ond.
Välfärdspolitiken däremot kan därför inte göra fel - enligt altruismens logik. En handling är med nödvändighet moraliskt föredömlig om den begås för att gagna andra människor - enligt altruismen. Så välfärdspolitiken kan begå vilken ondska som helst – och svenskarna kommer att fortsätta att tro på dess förträfflighet – t.o.m. på dess moraliska förträfflighet. Ty allt som någon gör för någon annans skull är moraliskt oantastligt!
När staten stjäler de rikas pengar – ses det inte som den parasitism och det röveri som det i själva verket är fråga om. Nej, det ses i stället som en välgärning i syfte att skaffa fram välfärd åt de fattiga!
Och när staten hindrar de duktigaste barnen i skolan från att lära sig i sin egen takt – med följd av att åtskilliga av dem blir till missbrukare eller utvecklar psykiska sjukdomar eller blir till självmordskandidater i sina tonår – det ses inte som en psykisk tortyr av oskyldiga barn. Nej, det ses i stället som ett vällovligt försök att åstadkomma jämlikhet!
Och när staten förstör framtiden för de unga genom att bygga upp en jättelik statsskuld för att finansiera de sociala välfärdsprogrammen – det ses inte som en utplundring av framtida generationer (som ju inte har några röster). Nej, det ses som en investering i folkets välfärd.
På samma sätt som det tog uppemot 70 åt för socialismen att föra Sovjetunionen till randen av kollaps kommer det också att ta många år för välfärdspolitiken i Sverige att föra vårt land till kollaps. De flesta svenskar är för djupt indoktrinerade med vilseledande filosofi, och de är för trögtänkta och de är för intellektuellt lata för att se kopplingen mellan välfärdspolitiken och försämringarna av välfärden som de faktiskt redan har drabbats av. De rentav inbillar sig på allvar att välfärden ”aldrig har varit större” än den är idag.
Detta är bedrövligt! Svenskarna marscherar taktfast mot stupet som en flock får som går i sömnen. Om de inte vaknar så förtjänar de faktiskt den annalkande katastrofen - säger jag! Rätt åt fanskapet till svenska folk om de vägrar att vakna! Låt dem bara fortsätta att gå i sömnen ut över klippbranten. Det blir rätt åt dem när de trillar ner!
T.ex. kriminaliteten. I slutet på 1940-talet, d.v.s. vid den tid då den stora utbyggnaden av välfärdspolitiken i Sverige kom igång, rapporterades ungefär 150.000 brott till polisen varje år. I dag rapporteras ungefär 1.000.000 brott till polisen varje år. Utbyggnaden av välfärdspolitiken har således åtföljts av en kraftig ökning av brottsligheten!
T.ex. alkoholmissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det, enligt information från CAN (Centralförbundet för Upplysning om Alkohol och Narkotika), ca 125.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. I början av 1980-talet fanns det, enligt information som jag vid den tiden fick från CAN, ca. 500.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. Antalet alkoholmissbrukare i Sverige hade alltså fram tills början av 1980-talet inte minskat när välfärdspolitiken byggdes ut. Alkoholmissbruket ökade i stället kraftigt under den tiden! Omfattningen av alkoholmissbruket lär inte ha gått tillbaka nämnvärt sedan början av 1980-talet. I synnerhet ungdomarna super fortfarande som f-n.
T.ex. narkotikamissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det ungefär ett hundra tunga narkotikamissbrukare i hela Sverige, enligt CANs uppskattning. År 1979 uppskattade UNO, d.v.s. den statliga Utredningen om Narkotikamissbrukets Utveckling, att det fanns mellan 10.000 och 14.000 tunga narkotikamissbrukare i Sverige. Utbyggnaden av välfärdspolitiken åtföljdes således av ett mångfaldigande av antalet tunga narkotikamissbrukare i landet!
T.ex. faktumet, som landets tidningar under senare år upprepade gånger har rapporterat om, att rekordmånga tonåringar idag är i behov av professionell psykiatriskt vård. De unga mår alltså inte bra i den välutbyggda välfärdsstaten! De utvecklar såpass svåra psykologiska störningar att de måste söka psykvård!
T.ex. faktumet, som landets tidningar har rapporterat, att åtskilliga av de gamla som vistas på ålderdomshem idag är undernärda. De äldre mår heller inte bra i den idag välutbyggda välfärdsstaten!
Och välfärdsstatens behandling av de mest produktiva samhällsmedborgarna är alldeles bedrövlig. Landets rika och landets affärsmän utsätts för gliringar och verbala gatlopp när sossepolitiker håller offentliga tal. Och politikerna (de borgerliga är tyvärr inte bättre än sossarna) skäms inte för att gå från ord till handling och roffa åt staten en obscent stor del av de rikas och affärsmännens med hårt arbete förvärvade pengar. Välfärdsstaten bygger på orättvisor och politiskt förtryck!
Men varför förstör välfärdspolitiken välfärden? Syftet med välfärdspolitiken var väl att öka den där heliga "välfärden? Hur kan det komma sig att konsekvenserna av välfärdspolitiken har blivit de motsatta till de som föregavs av dess företrädare för att motivera den?
Tja, till att börja med måste vi ha klart för oss att det egentliga syftet med välfärdspolitiken aldrig har varit att göra livet bättre för de svaga och fattiga. Syftet med välfärdspolitiken har i själva verket hela tiden varit att göra livet sämre för de starka och rika. Syftet med välfärdspolitiken är helt enkelt att ”kapa topparna” – d.v.s. att förverkliga den där berömda "Jante-lagen".
Och det säger sig självt att när politiken inriktas på att förstöra för de mest produktiva och starka bland medborgarna - då kommer konsekvensen att bli att välfärden skadas. Varje förföljelse av de produktiva - vartenda en - inverkar ju menligt på produktionen. Och sämre produktion medför sämre välfärd. Obönhörligen.
Dessutom uppmuntrar välfärdspolitiken direkt till en uppkomst av sociala missförhållanden. Välfärdsprogrammen, t.ex. socialförsäkringarna och pensionssystemet, går ju ut på att människor inte ska behöva ta ansvar för sig själva. Och när man uppmuntrar människor till att inte ta ansvar för sig själva - ja, då gör många av dem det inte heller! Många svenskar har blivit vana vid att inte tänka på morgondagen. De inbillar sig att de kan lita på att ”samhället”, d.v.s. staten, alltid ska vara där och ta hand om morgondagen åt dem. Så allt flera svenskar lånköper så mycket att de sätter sig i skuldfällor, super utan att tänka på den efterföljande baksmällan, knarkar utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna därav på hälsan o.s.v. Välfärdspolitiken uppmuntrar till tankelöshet, ansvarslöshet och kortsiktighet.
Men hur kan det komma sig att så många svenskar fortfarande har förtroende för den här eländiga välfärdspolitiken – om välfärden nu har minskat så mycket som fakta talar för här i Sverige under de senaste decennierna? Tja, en orsak är att välfärdspolitikens rykte till en del har räddats av de kvarvarande inslagen av kapitalismen i vårt samhälle. Samtidigt som staten har byggt ut de sociala programmen, har vi haft kvar åtskilliga stora privata företag – som t.ex. ABB, LM Ericsson, Scania, Volvo, SKF etc. Trots alla hinder som välfärdspolitiken har lagt i deras väg har dessa stora företag lyckats med att ändå generera fortsatt ekonomisk tillväxt i Sverige. Så reallönerna har stigit – om än inte lika mycket som de hade gjort välfärdspolitiken förutan.
Och eftersom reallönerna har stigit, och de flesta svenskar trots allt fortfarande har jobb, inbillar sig många svenskar att välfärden har ökat också. De ”ser” inte ökningen av den sociala misären som välfärdspolitikens utbyggnad har fört med sig. Missbrukarna, de psykiskt sjuka o.s.v. ”de har ju alltid funnits” resonerar den cyniska Medelsvensson. Och Medelsvensson brukar ju inte leta reda på och läsa den där informativa statistiken från exempelvis CAN och Rikspolisstyrelsen - så han blir inte varse om att den sociala misären faktiskt har ökat. Trots att han innerst inne anar det!
Men den viktigaste orsaken av dem alla till att majoriteten av svenskarna fortfarande tror på den destruktiva välfärdspolitiken, trots den omfattande förstörelsen, är filosofisk. Svenskarna är ”förprogrammerade” till att tro på välfärdspolitiken, och rentav på socialismen, av den morallära som är allmänt vedertagen i hela världen. Den moralläran heter altruismen. Enligt altruismen är det en dygd och en plikt att vara osjälvisk. En självisk människa är definitionsmässigt en skurk enligt altruismen. ”En självisk människa? Hon är väl som Ebenezer Scrooge - eller rentav som Adolf Hitler? Nej, då vill jag inte ta i själviskheten med tång.” resonerar de flesta svenskar som tror på den altruistiska moralläran.
Och det samhällssystem som utgör det radikala alternativet till välfärdsstaten, kapitalismen, är ju ett system som bejakar just själviskheten. Kapitalister eftersträvar ju högsta möjliga vinst. Och även mindre företagare och lönearbetare försöker förkovra sig själva i ett kapitalistiskt samhälle.
Och om själviskhet är liktydigt med ondska - och om kapitalismen är själviskhetens system – då följer det med obönhörlig logik att kapitalismen till sin natur är ond.
Välfärdspolitiken däremot kan därför inte göra fel - enligt altruismens logik. En handling är med nödvändighet moraliskt föredömlig om den begås för att gagna andra människor - enligt altruismen. Så välfärdspolitiken kan begå vilken ondska som helst – och svenskarna kommer att fortsätta att tro på dess förträfflighet – t.o.m. på dess moraliska förträfflighet. Ty allt som någon gör för någon annans skull är moraliskt oantastligt!
När staten stjäler de rikas pengar – ses det inte som den parasitism och det röveri som det i själva verket är fråga om. Nej, det ses i stället som en välgärning i syfte att skaffa fram välfärd åt de fattiga!
Och när staten hindrar de duktigaste barnen i skolan från att lära sig i sin egen takt – med följd av att åtskilliga av dem blir till missbrukare eller utvecklar psykiska sjukdomar eller blir till självmordskandidater i sina tonår – det ses inte som en psykisk tortyr av oskyldiga barn. Nej, det ses i stället som ett vällovligt försök att åstadkomma jämlikhet!
Och när staten förstör framtiden för de unga genom att bygga upp en jättelik statsskuld för att finansiera de sociala välfärdsprogrammen – det ses inte som en utplundring av framtida generationer (som ju inte har några röster). Nej, det ses som en investering i folkets välfärd.
På samma sätt som det tog uppemot 70 åt för socialismen att föra Sovjetunionen till randen av kollaps kommer det också att ta många år för välfärdspolitiken i Sverige att föra vårt land till kollaps. De flesta svenskar är för djupt indoktrinerade med vilseledande filosofi, och de är för trögtänkta och de är för intellektuellt lata för att se kopplingen mellan välfärdspolitiken och försämringarna av välfärden som de faktiskt redan har drabbats av. De rentav inbillar sig på allvar att välfärden ”aldrig har varit större” än den är idag.
Detta är bedrövligt! Svenskarna marscherar taktfast mot stupet som en flock får som går i sömnen. Om de inte vaknar så förtjänar de faktiskt den annalkande katastrofen - säger jag! Rätt åt fanskapet till svenska folk om de vägrar att vakna! Låt dem bara fortsätta att gå i sömnen ut över klippbranten. Det blir rätt åt dem när de trillar ner!
Wednesday, July 7, 2010
Vad är det grundläggande politiska valet?
Människor har sedan civilisationens gryning ställt sig frågan ”Vad är det goda politiska styrelseskicket?” Svaren har i hög grad varierat. Många människor har svarat ”Det goda styrelseskicket är det där `rätt´ man eller män styr.” Men vad är det för svar? Vad är måttet på ”rätt” man eller män? ”Rätt” man eller män måste rimligen betyda ”den man eller män som fattar `rätt´ beslut”.
Men vad är det som utgör ”rätt” beslut? Är styrelseskicket gott när staten fattar beslut som gör att medborgarna dyrkar Gud på ”rätt” sätt? Eller när staten fattar beslut som maximerar den ekonomiska tillväxten? Eller när staten fattar beslut som maximerar ”nationens storhet”? Eller när staten fattar beslut som skapar ett rasrent folkstam? Eller när staten fattar beslut som utvidgar nationens gränser så mycket som möjligt – d.v.s. skapar det största möjliga imperiet? Eller när staten fattar beslut som utrotar fattigdomen hos medborgarna? Eller när staten fattar beslut som utrotar ”synden” hos medborgarna? Eller när staten fattar beslut som säkrar medborgarnas fri- och rättigheter? Det finns nästan hur många svar som helst på frågan om vad som utgör ”rätt” beslut. Därför finns det nästan hur många svar som helst på frågan om vad som utgör ett ”gott” samhälle när man ställer frågan på fel sätt, som ovan.
Men jag vågar påstå att i grund och botten finns det bara ett alternativ – det goda och det onda styrelseskicket. Det finns många sorters samhällen som är ”dåliga”. Men det finns i grund och botten egentligen endast en sorts samhälle som är riktigt ”bra”. Det är det samhälle där staten utför sin rättmätiga funktion.
På alla frågor om ”gott och ont” - inom politiken, inom etiken, inom konsten, inom näringsläran o.s.v. - finns som svarsalternativ endast dessa två:
”Det som gagnar det mänskliga livet.” (det goda) och ”Det som skadar det mänskliga livet.” (det onda).
Det finns liv och det finns död. Det finns näring och det finns gift. Det finns rättvisa och det finns orättvisa. Det finns frihet och det finns ofrihet.
DIKTATUR OCH DEMOKRATI
Vad är då det grundläggande, fundamentala alternativet inom politiken? Är det alternativet ”demokrati” eller ”diktatur”? Många svenskar skulle nog svara ”ja” på den frågan. Men tänk efter. Är inte detta svar bara en variant av ett svar på den där skenfrågan jag ställde i början av denna artikel – d.v.s. ”Vad är `rätt´ man eller män att styra?” En diktatur innebär att en ensam individ fattar besluten. En demokrati innebär att en majoritet fattar besluten. Men ”diktatur” eller ”demokrati” utgör inget svar på frågan ”Vilka beslut är de `rätta´ besluten?” D.v.s. att säga att samhället ska vara en demokrati eller att samhället ska vara en diktatur – det svaret säger nada om vilken funktion staten ska fylla. D.v.s. det säger inte ett skvatt om politikens innehåll.
Både diktatur och demokrati delar faktiskt på samma grundpremiss - nämligen ”att staten får göra vadhelst som är härskarens vilja”. I en diktatur – som t.ex. Nazityskland eller Sovjetunionen – gör staten vadhelst som härskaren (t.ex. Hitler eller Stalin) känner för att den ska göra. Och i en demokrati gör staten vadhelst som den härskare som är den sittande majoriteten känner för att den ska göra. Demokrati betyder ju ”folkstyre”. I en äkta demokrati gör staten majoritetens vilja – vad det än är som är majoritetens vilja. Varje inskränkning av majoritetens rätt att besluta som den vill är en inskränkning av demokratin. Så i en äkta demokrati är majoriteten fri att göra vadhelst den känner för. Så du ser - både demokrati och diktatur bygger på nävrätten. I en diktatur är det den som har de flesta vapen bakom sig som är starkast. I en demokrati är det den som har de flesta röster bakom sig som är starkast. Men i båda fallen är det ytterst den starkes rätt - nävrätten - som avgör.
En anhängare av demokratin skulle nu kanske invända ”Men en majoritet kommer aldrig att vara `elak´ - som Hitler eller Stalin. Så en demokrati är väsentligt annorlunda än en diktatur.” Men det är bara nys. Det finns ingen naturlag som säger att en majoritet alltid kommer att vara ”snäll” - och ännu mindre att den alltid kommer att vara klok och rationell. Tänk på att majoriteten i det antika Aten beslutade i god demokratisk ordning att Sokrates skulle avrättas – inte för att han hade begått något brott - utan bara därför att han hade gjort sig impopulär. Och kom ihåg att tyskarna röstade fram rasisten Hitler till makten i fria val. Och kom ihåg att palestinierna på Gaza-remsan valde fram de mordiska terroristerna Hamas till makten, när Israel gjorde misstaget att vara generös mot dem och ordnade demokratiska val åt dem.
INTRINSIKALISMEN OCH SUBJEKTIVISMEN
Valet mellan diktatur och demokrati bygger på ett val mellan två filosofiska premisser – intrinsikalismen respektive subjektivismen. Diktatur innebär att en ensam diktator godtyckligt fastslår vad som ska gälla – därför att han bara ”vet” vad som är rätt. Diktatorn Khomeini bara ”visste” vad Gud påbjöd som ”rätt”. Diktatorn Hitler bara ”visste” vad det Tyska Folket påbjöd som ”rätt”. Diktatorn Stalin bara ”visste” vad Arbetarklassen påbjöd som ”rätt”. Diktatur är alltså ett uttryck för intrinsikalismen – att en diktator på något vis har en särskild insikt i vad som är ”rätt” i sig. Och att folket bara har att finna sig i detta med våld påtvingade ”rätta”. De regerade har i en diktatur inget val alls.
Demokrati innebär att en majoritet godtyckligt fastslår vad som ska gälla – därför att majoriteten av folket alltid ska få göra vadhelst den vill. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt och att denna skatt ska vara 50% - då ska den vara 50%. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt på 90% - då ska den vara 90%. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt på något annat antal procent – det kvittar vilket – då ska det vara en inkomstskatt på just det antalet procent. Om majoriteten vill att vi ska ha vindkraft, men inte kärnkraft – då ska vi ha vindkraft och inte kärnkraft. Om majoriteten vill att vi ska ha bönestunder i skolan, då ska vi ha bönestunder i skolan. Om majoriteten vill att Centerns dagstidningar men inte Folkpartiets dagstidningar ska ha subventioner – då ska just Centerns dagstidningar, men inte Folkpartiets, ha subventioner. Om majoriteten vill att det ska vara tio barn per vuxen på daghemmen, då ska det vara tio barn. Om majoriteten vill ha mindre barngrupper – eller större – då ska just den viljan råda.
Majoriteten anses ha ett kollektivt medvetande. Och innehållet i detta kollektiva medvetande, majoritetens vilja, anses avgöra vad som är sant och falskt, och följaktligen rätt och fel. Majoritetens vilja allena avgör vad som ska gälla. Om majoriteten tycker att si eller så är rätt - då är det rätt. Detta är den kollektiva varianten av subjektivismen. Och alla dessa godtyckliga demokratiska beslut genomförs ytterst med våld. Den demokratiska statens beslut backas ju upp med lagen, d.v.s. med polisen och domstolarna och fängelserna.
OBJEKTIVITET
Som du bör kunna se innebär både den intrinsikalistiska diktaturen och den subjektivistiska demokratin att det råder godtycke. Staten gör vadhelst härskaren (diktatorn eller den rådande majoriteten) råkar vilja att den ska göra. Det som fattas i både diktaturer och demokratier är objektivitet. Objektivitet innebär att verklighetens fakta avgör vilka beslut som ska fattas. Enligt teorin bakom en objektivt styrelseskick har staten en viss funktion att fylla. En funktion som beror på objektiva fakta rörande det mänskliga livets villkor.
Människan är en entitet med en viss natur. Människans grundläggande natur är att hon är en levande varelse vars grundläggande överlevnadsmedel är hennes förnuft. För att människor ska kunna överleva måste de vara i stånd att använda sina respektive förnuft. Hon baserar sina handlingar på verklighetens fakta - såsom dessa uppfattas av hennes eget förnuft. Det innebär att när människor lever i ett samhälle, då måste varje enskild människa lämna sina medmänniskor i fred – så länge de lämnar henne i fred. De måste var och en tänka - och sedan producera det de behöver för att överleva -och byta resultatet av sin produktion med varandra genom frivillig handel. Förnuftet är en egenskap som tillhör enskilda människor. Och bara genom att använda fysiskt våld kan en människa hindra en annan från att använda sitt förnuft. Därför är frihet från våld det grundläggande sociala villkoret för att människor ska kunna tänka – och därmed för att de ska kunna överleva – när de lever i ett samhälle. Bara våld kan komma emellan den enskildes förnuft och verkligheten - och därmed hindra individen från att leva. Så länge individen är fredad mot sina medmänniskors eventuella våld är hon fri att ostörd handskas med verklighetens fakta i enlighet med sitt eget förnuft. Så länge är hon fri att leva.
Så rent objektivt sett måste människorna ha en inrättning som skyddar dem mot sina medmänniskors eventuella angreppsvåld. Den inrättningen är staten. Staten är till för att skydda sina medborgare mot brottslingar och utländska angripare – som eventuellt skulle vilja våldföra sig på dem. Den goda staten är därför den som skyddar medborgarna mot våld – genom att upprätthålla ett försvar och ett rättsväsende.
Och vad är en "stat" förresten?
Staten är:
Den organisation i ett samhälle som har ett monopol på det legala användandet av våld.
I ett civiliserat samhälle är det endast staten som kan gripa människor, sätta dem i fängelse och i värsta fall avrätta dem. Ingen privatperson i ett någorlunda civiliserat samhälle får använda våld på egen hand. T.o.m. i en diktatur som Nazityskland eller Sovjetunionen är en person som går omkring och stjäler eller slår ihjäl folk efter eget huvud en brottsling - och hon jagas av staten.
Om staten är våldsapparaten i varje samhälle – vilken sorts stat är då en moralisk stat? Jo - det är en stat som endast använder sitt våld på ett moraliskt godtagbart sätt. Och det enda moraliskt godtagbara sättet att använda våld är att tillgripa våldet endast i försvarssyfte. D.v.s. den moraliska staten får aldrig initiera bruket av våld mot någon. Och den moraliska staten får aldrig starta ett krig mot ett fredligt grannland. Den moraliska staten får aldrig sätta en medborgare i fängelse om inte hon begår ett brott först – oavsett hur mycket politikerna eller deras väljare ogillar den medborgarens åsikter, ekonomiska rikedom, hudfärg o.s.v. Den moraliska staten får aldrig förbjuda fredligt uttryckande av åsikter, fredligt utövande av en religion, fredlig invandring eller utvandring o.s.v. Den moraliska staten måste kort sagt ägna sig åt att skydda individens oförytterliga rättigheter - och åt inget alls annat. Att skydda individens rättigheter är statens grundläggande funktion. Inget annat. Punkt slut.
Den goda staten är således den minimala staten. D.v.s. den nattväktarstat som skyddar samtliga medborgares rätt att gå fria från våld – och som inte gör ett dyft annat.
Det senare är viktigt. Staten får inte försöka ”öka välfärden” t.ex. Därför att staten är våldsmakten. Staten kan inte öka någon medborgares ekonomiska standard utan att med våld sänka någon annan medborgares ekonomiska standard. Staten kan ju inte betala ut något enda litet bidrag till en medborgare om den inte först med våld tar en eller flera andra människors pengar ifrån dem. (Detta brukar kallas ”beskattning” - men är egentligen bara legaliserat stöld.) Staten kan inte ge något barn utbildning utan att först med våld ta någon/några medborgares pengar ifrån dem för att finansiera skolorna. Staten kan inte bygga några vägar utan att först med våld ta någons pengar ifrån henne för att betala vägbyggandet. O.s.v.
Så den goda staten åtnjuter ingen ”valfrihet”. D.v.s. det är inte fråga om ”vad som helst går an, bara det har beslutats enligt reglerna”. I en god stat fastslår en rationell författning vilka funktioner staten ska utföra. Att staten ska upprätthålla ett försvar, ett polisväsende och ett domstolsväsende. Och visst bör det även finnas ett parliament och fria val. Men valen ska endast handla om vilka specifika individer som ska utses för att förvalta staten. Syftet med valen ska vara att säkra begränsningen av statens makt – genom att förebygga att korrupta politiker får komma till makten och förvalta staten. Men majoriteten bör alltid förhindras av författningen att kränka någon minoritets rättigheter. En majoritet har inte större rätt än en minoritet att kränka någons rättigheter. Individens rättigheter är oförytterliga, som det heter.
Så det grundläggande alternativet inom politiken är inte ”demokrati eller diktatur”. Alternativet är i stället ”begränsad statsmakt eller étatismen”. Étatismen är ett annat namn för ”obegränsad statsmakt”. Étatismen är ett begrepp som täcker både demokrati och diktatur - d.v.s. både obegränsad majoritetsstyre och obegränsad enväldesstyre.
Så det grundläggande alternativet inom politiken kan formuleras som:
Kapitalismen (det system där staten endast sysslar med att skydda individens oförytterliga rättigheter) - eller - tyranni (godtycke utövad antingen av en diktator eller av en majoritet av folket).
Eller, med andra ord:
Frihet eller ofrihet.
Så enkelt är det.
Men vad är det som utgör ”rätt” beslut? Är styrelseskicket gott när staten fattar beslut som gör att medborgarna dyrkar Gud på ”rätt” sätt? Eller när staten fattar beslut som maximerar den ekonomiska tillväxten? Eller när staten fattar beslut som maximerar ”nationens storhet”? Eller när staten fattar beslut som skapar ett rasrent folkstam? Eller när staten fattar beslut som utvidgar nationens gränser så mycket som möjligt – d.v.s. skapar det största möjliga imperiet? Eller när staten fattar beslut som utrotar fattigdomen hos medborgarna? Eller när staten fattar beslut som utrotar ”synden” hos medborgarna? Eller när staten fattar beslut som säkrar medborgarnas fri- och rättigheter? Det finns nästan hur många svar som helst på frågan om vad som utgör ”rätt” beslut. Därför finns det nästan hur många svar som helst på frågan om vad som utgör ett ”gott” samhälle när man ställer frågan på fel sätt, som ovan.
Men jag vågar påstå att i grund och botten finns det bara ett alternativ – det goda och det onda styrelseskicket. Det finns många sorters samhällen som är ”dåliga”. Men det finns i grund och botten egentligen endast en sorts samhälle som är riktigt ”bra”. Det är det samhälle där staten utför sin rättmätiga funktion.
På alla frågor om ”gott och ont” - inom politiken, inom etiken, inom konsten, inom näringsläran o.s.v. - finns som svarsalternativ endast dessa två:
”Det som gagnar det mänskliga livet.” (det goda) och ”Det som skadar det mänskliga livet.” (det onda).
Det finns liv och det finns död. Det finns näring och det finns gift. Det finns rättvisa och det finns orättvisa. Det finns frihet och det finns ofrihet.
DIKTATUR OCH DEMOKRATI
Vad är då det grundläggande, fundamentala alternativet inom politiken? Är det alternativet ”demokrati” eller ”diktatur”? Många svenskar skulle nog svara ”ja” på den frågan. Men tänk efter. Är inte detta svar bara en variant av ett svar på den där skenfrågan jag ställde i början av denna artikel – d.v.s. ”Vad är `rätt´ man eller män att styra?” En diktatur innebär att en ensam individ fattar besluten. En demokrati innebär att en majoritet fattar besluten. Men ”diktatur” eller ”demokrati” utgör inget svar på frågan ”Vilka beslut är de `rätta´ besluten?” D.v.s. att säga att samhället ska vara en demokrati eller att samhället ska vara en diktatur – det svaret säger nada om vilken funktion staten ska fylla. D.v.s. det säger inte ett skvatt om politikens innehåll.
Både diktatur och demokrati delar faktiskt på samma grundpremiss - nämligen ”att staten får göra vadhelst som är härskarens vilja”. I en diktatur – som t.ex. Nazityskland eller Sovjetunionen – gör staten vadhelst som härskaren (t.ex. Hitler eller Stalin) känner för att den ska göra. Och i en demokrati gör staten vadhelst som den härskare som är den sittande majoriteten känner för att den ska göra. Demokrati betyder ju ”folkstyre”. I en äkta demokrati gör staten majoritetens vilja – vad det än är som är majoritetens vilja. Varje inskränkning av majoritetens rätt att besluta som den vill är en inskränkning av demokratin. Så i en äkta demokrati är majoriteten fri att göra vadhelst den känner för. Så du ser - både demokrati och diktatur bygger på nävrätten. I en diktatur är det den som har de flesta vapen bakom sig som är starkast. I en demokrati är det den som har de flesta röster bakom sig som är starkast. Men i båda fallen är det ytterst den starkes rätt - nävrätten - som avgör.
En anhängare av demokratin skulle nu kanske invända ”Men en majoritet kommer aldrig att vara `elak´ - som Hitler eller Stalin. Så en demokrati är väsentligt annorlunda än en diktatur.” Men det är bara nys. Det finns ingen naturlag som säger att en majoritet alltid kommer att vara ”snäll” - och ännu mindre att den alltid kommer att vara klok och rationell. Tänk på att majoriteten i det antika Aten beslutade i god demokratisk ordning att Sokrates skulle avrättas – inte för att han hade begått något brott - utan bara därför att han hade gjort sig impopulär. Och kom ihåg att tyskarna röstade fram rasisten Hitler till makten i fria val. Och kom ihåg att palestinierna på Gaza-remsan valde fram de mordiska terroristerna Hamas till makten, när Israel gjorde misstaget att vara generös mot dem och ordnade demokratiska val åt dem.
INTRINSIKALISMEN OCH SUBJEKTIVISMEN
Valet mellan diktatur och demokrati bygger på ett val mellan två filosofiska premisser – intrinsikalismen respektive subjektivismen. Diktatur innebär att en ensam diktator godtyckligt fastslår vad som ska gälla – därför att han bara ”vet” vad som är rätt. Diktatorn Khomeini bara ”visste” vad Gud påbjöd som ”rätt”. Diktatorn Hitler bara ”visste” vad det Tyska Folket påbjöd som ”rätt”. Diktatorn Stalin bara ”visste” vad Arbetarklassen påbjöd som ”rätt”. Diktatur är alltså ett uttryck för intrinsikalismen – att en diktator på något vis har en särskild insikt i vad som är ”rätt” i sig. Och att folket bara har att finna sig i detta med våld påtvingade ”rätta”. De regerade har i en diktatur inget val alls.
Demokrati innebär att en majoritet godtyckligt fastslår vad som ska gälla – därför att majoriteten av folket alltid ska få göra vadhelst den vill. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt och att denna skatt ska vara 50% - då ska den vara 50%. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt på 90% - då ska den vara 90%. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt på något annat antal procent – det kvittar vilket – då ska det vara en inkomstskatt på just det antalet procent. Om majoriteten vill att vi ska ha vindkraft, men inte kärnkraft – då ska vi ha vindkraft och inte kärnkraft. Om majoriteten vill att vi ska ha bönestunder i skolan, då ska vi ha bönestunder i skolan. Om majoriteten vill att Centerns dagstidningar men inte Folkpartiets dagstidningar ska ha subventioner – då ska just Centerns dagstidningar, men inte Folkpartiets, ha subventioner. Om majoriteten vill att det ska vara tio barn per vuxen på daghemmen, då ska det vara tio barn. Om majoriteten vill ha mindre barngrupper – eller större – då ska just den viljan råda.
Majoriteten anses ha ett kollektivt medvetande. Och innehållet i detta kollektiva medvetande, majoritetens vilja, anses avgöra vad som är sant och falskt, och följaktligen rätt och fel. Majoritetens vilja allena avgör vad som ska gälla. Om majoriteten tycker att si eller så är rätt - då är det rätt. Detta är den kollektiva varianten av subjektivismen. Och alla dessa godtyckliga demokratiska beslut genomförs ytterst med våld. Den demokratiska statens beslut backas ju upp med lagen, d.v.s. med polisen och domstolarna och fängelserna.
OBJEKTIVITET
Som du bör kunna se innebär både den intrinsikalistiska diktaturen och den subjektivistiska demokratin att det råder godtycke. Staten gör vadhelst härskaren (diktatorn eller den rådande majoriteten) råkar vilja att den ska göra. Det som fattas i både diktaturer och demokratier är objektivitet. Objektivitet innebär att verklighetens fakta avgör vilka beslut som ska fattas. Enligt teorin bakom en objektivt styrelseskick har staten en viss funktion att fylla. En funktion som beror på objektiva fakta rörande det mänskliga livets villkor.
Människan är en entitet med en viss natur. Människans grundläggande natur är att hon är en levande varelse vars grundläggande överlevnadsmedel är hennes förnuft. För att människor ska kunna överleva måste de vara i stånd att använda sina respektive förnuft. Hon baserar sina handlingar på verklighetens fakta - såsom dessa uppfattas av hennes eget förnuft. Det innebär att när människor lever i ett samhälle, då måste varje enskild människa lämna sina medmänniskor i fred – så länge de lämnar henne i fred. De måste var och en tänka - och sedan producera det de behöver för att överleva -och byta resultatet av sin produktion med varandra genom frivillig handel. Förnuftet är en egenskap som tillhör enskilda människor. Och bara genom att använda fysiskt våld kan en människa hindra en annan från att använda sitt förnuft. Därför är frihet från våld det grundläggande sociala villkoret för att människor ska kunna tänka – och därmed för att de ska kunna överleva – när de lever i ett samhälle. Bara våld kan komma emellan den enskildes förnuft och verkligheten - och därmed hindra individen från att leva. Så länge individen är fredad mot sina medmänniskors eventuella våld är hon fri att ostörd handskas med verklighetens fakta i enlighet med sitt eget förnuft. Så länge är hon fri att leva.
Så rent objektivt sett måste människorna ha en inrättning som skyddar dem mot sina medmänniskors eventuella angreppsvåld. Den inrättningen är staten. Staten är till för att skydda sina medborgare mot brottslingar och utländska angripare – som eventuellt skulle vilja våldföra sig på dem. Den goda staten är därför den som skyddar medborgarna mot våld – genom att upprätthålla ett försvar och ett rättsväsende.
Och vad är en "stat" förresten?
Staten är:
Den organisation i ett samhälle som har ett monopol på det legala användandet av våld.
I ett civiliserat samhälle är det endast staten som kan gripa människor, sätta dem i fängelse och i värsta fall avrätta dem. Ingen privatperson i ett någorlunda civiliserat samhälle får använda våld på egen hand. T.o.m. i en diktatur som Nazityskland eller Sovjetunionen är en person som går omkring och stjäler eller slår ihjäl folk efter eget huvud en brottsling - och hon jagas av staten.
Om staten är våldsapparaten i varje samhälle – vilken sorts stat är då en moralisk stat? Jo - det är en stat som endast använder sitt våld på ett moraliskt godtagbart sätt. Och det enda moraliskt godtagbara sättet att använda våld är att tillgripa våldet endast i försvarssyfte. D.v.s. den moraliska staten får aldrig initiera bruket av våld mot någon. Och den moraliska staten får aldrig starta ett krig mot ett fredligt grannland. Den moraliska staten får aldrig sätta en medborgare i fängelse om inte hon begår ett brott först – oavsett hur mycket politikerna eller deras väljare ogillar den medborgarens åsikter, ekonomiska rikedom, hudfärg o.s.v. Den moraliska staten får aldrig förbjuda fredligt uttryckande av åsikter, fredligt utövande av en religion, fredlig invandring eller utvandring o.s.v. Den moraliska staten måste kort sagt ägna sig åt att skydda individens oförytterliga rättigheter - och åt inget alls annat. Att skydda individens rättigheter är statens grundläggande funktion. Inget annat. Punkt slut.
Den goda staten är således den minimala staten. D.v.s. den nattväktarstat som skyddar samtliga medborgares rätt att gå fria från våld – och som inte gör ett dyft annat.
Det senare är viktigt. Staten får inte försöka ”öka välfärden” t.ex. Därför att staten är våldsmakten. Staten kan inte öka någon medborgares ekonomiska standard utan att med våld sänka någon annan medborgares ekonomiska standard. Staten kan ju inte betala ut något enda litet bidrag till en medborgare om den inte först med våld tar en eller flera andra människors pengar ifrån dem. (Detta brukar kallas ”beskattning” - men är egentligen bara legaliserat stöld.) Staten kan inte ge något barn utbildning utan att först med våld ta någon/några medborgares pengar ifrån dem för att finansiera skolorna. Staten kan inte bygga några vägar utan att först med våld ta någons pengar ifrån henne för att betala vägbyggandet. O.s.v.
Så den goda staten åtnjuter ingen ”valfrihet”. D.v.s. det är inte fråga om ”vad som helst går an, bara det har beslutats enligt reglerna”. I en god stat fastslår en rationell författning vilka funktioner staten ska utföra. Att staten ska upprätthålla ett försvar, ett polisväsende och ett domstolsväsende. Och visst bör det även finnas ett parliament och fria val. Men valen ska endast handla om vilka specifika individer som ska utses för att förvalta staten. Syftet med valen ska vara att säkra begränsningen av statens makt – genom att förebygga att korrupta politiker får komma till makten och förvalta staten. Men majoriteten bör alltid förhindras av författningen att kränka någon minoritets rättigheter. En majoritet har inte större rätt än en minoritet att kränka någons rättigheter. Individens rättigheter är oförytterliga, som det heter.
Så det grundläggande alternativet inom politiken är inte ”demokrati eller diktatur”. Alternativet är i stället ”begränsad statsmakt eller étatismen”. Étatismen är ett annat namn för ”obegränsad statsmakt”. Étatismen är ett begrepp som täcker både demokrati och diktatur - d.v.s. både obegränsad majoritetsstyre och obegränsad enväldesstyre.
Så det grundläggande alternativet inom politiken kan formuleras som:
Kapitalismen (det system där staten endast sysslar med att skydda individens oförytterliga rättigheter) - eller - tyranni (godtycke utövad antingen av en diktator eller av en majoritet av folket).
Eller, med andra ord:
Frihet eller ofrihet.
Så enkelt är det.
Tuesday, July 6, 2010
Bra utbildning är inte nyckeln till full sysselsättning
Socialdemokraten Sven-Erik Österberg skriver här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä åt debattsajten Newsmill på sommaren av år 2010] att nyckeln till full sysselsättning är en bra utbildning.
Jag håller inte med.
Nyckeln till full sysselsättning är en marknadsanpassning av lönerna. Om vi fick en god utbildning, men lönerna samtidigt inte marknadsanpassades, då skulle vi få en obalans på arbetsmarknaden. D.v.s. arbetslöshet och/eller en brist på arbetskraft. Så en god utbildning skulle inte vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. En marknadsanpassning av lönerna däremot skulle vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. Vi kan se detta genom att göra ett par tankeexperiment.
Anta att det rådde en måttlig arbetslöshet i utgångsläget. Anta att AMS då genomförde ett utbildningsprogram som höjde de arbetssökandes produktivitet med 20%. Men anta att fackföreningarna samtidigt trissade upp lönekraven med 30%. Skulle vi då få full sysselsättning?
Givetvis inte. Om de arbetssökandes produktivitet ökade med 20%, men deras löneanspråk samtidigt ökade med hela 30%, då skulle arbetslösheten öka - inte minska. Så en bra utbildning i sig skulle inte räcka för att åstadkomma full sysselsättning.
Räcker då en marknadsanpassning av lönerna allena för att åstadkomma full sysselsättning? Anta att vi hade två arbetsmarknader. På en arbetsmarknad var utbildningen dålig och på den andra var utbildningen bra. Anta att produktiviteten på den första arbetsmarknaden var 20% sämre än den var på den andra arbetsmarknaden – men anta också att löneanspråken på den första arbetsmarknaden samtidigt var hela 30% lägre. Skulle arbetslösheten bli lägre på den andra arbetsmarknaden - bara för att utbildningen där var bättre? Nej, arbetslösheten skulle bli högre på den arbetsmarknaden - eftersom ökade löneanspråk mer än väl åt upp fördelen av den bättre utbildningen.
Så du ser. Det går alltid att åstadkomma full sysselsättning - oavsett hur dålig utbildningen i ett samhälle än är. Allt som krävs är att löneanspråken är tillräckligt måttliga för att det skall löna sig att anställa de dåligt utbildade arbetarna. Och oavsett hur bra en utbildning AMS än erbjuder kan det alltid bli en omfattande arbetslöshet ändå - om bara fackföreningarna, med statens hjälp, trissar upp lönerna tillräckligt mycket.
Nu är det förstås så at Sven-Erik Österberg har en baktanke när han förespråkar utbildningssatsningar som skall skötas av ”samhället”, d.v.s. av staten. Han hoppas att om bara staten höjde arbetarnas produktivitet genom ett rejält utbildningsprogram i AMS´ regi, då skulle fackföreningarna kunna fortsätta att kräva godtyckligt höga löner. Sven-Erik Östergren är ju socialdemokrat. Så han vill ge ett handtag till fackföreningarna.
Men sossarnas väljare gör ett rejält misstag om de går på Östergrens bluff. Visst skulle det vara möjligt att kräva högre löner om utbildningssatsningar i AMS´ regi höjde de arbetssökandes produktivitet. Men dessa AMS-satsningar skulle komma att kosta pengar också. Rejält med pengar - eftersom det är meningen att staten ska sköta utbildningen. Och vem skulle betala skattekostnaderna för denna utbildning? Huvudsakligen de ”vanliga” medborgarna - inklusive de arbetssökande!
Så Östergren föreslår svenskarna en ”affär”. I utbyte mot ett visst antal miljarder kronor (antagligen är det miljardbelopp det handlar om eftersom det är fråga om utbildning i AMS´ regi) skulle svenskarna få utbildning som höjde deras värde på arbetsmarknaden med ett visst antal miljarder (?) kronor - kanske. Hur sannolikt är det att denna affär skulle ”löna sig” för svenskarna?
Det är väldigt osannolikt.
Eftersom det skulle vara staten, via AMS, som betalade och skötte detta program så skulle programmet med all sannolikhet bli väldigt ineffektivt. Det sannolika är att de många miljarderna som spenderades på AMS-utbildningen bara skulle höja lönerna med ett mycket mindre antal miljarder kronor än vad det hela kostade skattebetalarna. Svenska folket, inklusive lönearbetarna, skulle med all sannolikhet förlora rejält på detta program. Närhelst det är staten som sköter utbildningsväsendet är det ju fråga om socialism i utbildningsväsendet. Och socialismen brukar alltid fungera illa. Se bara på Sovjetunionen och de övriga socialiststaterna. Och se på kunskapsnivån på våra svenska ungdomar idag!
Vad skulle då det radikala alternativet till Östergrens socialistiska utbildningsprogram vara? En kapitalistisk arbetsmarknad och ett kapitalistiskt utbildningsväsende! Avreglera både arbetsmarknaden och utbildningsväsendet.
Låt varje enskild vuxen medborgare själv ta ansvaret för sin egen försörjning.
Och låt alla privata företag som så vill erbjuda dessa medborgare utbildning. Vi skulle få en väldans fart på utbildandet i landet. Fri företagsamhet och självansvar skulle ju ge en dynamisk utveckling. Och utbildningen skulle bli effektiv. De enskilda arbetssökande skulle ju inte välja att genomgå kurser som de inte hade goda skäl att tro skulle löna sig för dem. Det egna betalningsansvaret skulle borga för att de blev försiktiga med hur de spenderade sina pengar på utbildning. Det skulle inte bli någon miljardrullning - som det brukar bli när staten betalar.
Och det skulle bli rättvist också! Om en arbetssökande ville skaffa sig en bättre utbildning för att själv erhålla en högre lön, skulle hon själv få betala för det också. Hon skulle inte få en högre lön på andras bekostnad.
Men hur skulle de ekonomiskt ”svaga” bland de arbetssökande kunna betala för sin egen utbildning - om de redan vore arbetslösa?
Tja, om bara de gick med på tillräckligt måttliga löner skulle deras presumtiva arbetsköpare antagligen betala. De företag som behövde välutbildad arbetskraft skulle ju ha ett intresse av att folk fick den nödvändiga utbildningen. De skulle med all sannolikhet erbjuda de arbetssökande s.k. ”trainee-program”, d.v.s. ”lärlingsprogram” på svenska. Om IBM behövde programmerare skulle de, av egennyttiga skäl, betala för att utbilda programmerarna de behövde - om det inte fans tillräckligt många redan utbildade programmerare att tillgå. Om Volvo behövde bilmontörer skulle de betala för att utbilda montörerna de behövde - om det inte fans tillräckligt många redan utbildade montörer att tillgå. Om MacDonalds behövde hamburgervändare, skulle de betala för att utbilda hamburgervändarna de behövde - om det inte fanns några redan tillräckligt många hamburgervändare att tillgå. Så du ser – vi behöver ingalunda socialism i utbildningsväsendet för att erhålla utbildning.
Det skulle vara mycket enklare att lösa dagens sysselsättningsproblem genom att minska på socialismen i samhället i stället för att tillkrångla arbetsmarknaden ytterligare med ännu mera statliga program och ännu mera facklig lönepolitik.
Jag håller inte med.
Nyckeln till full sysselsättning är en marknadsanpassning av lönerna. Om vi fick en god utbildning, men lönerna samtidigt inte marknadsanpassades, då skulle vi få en obalans på arbetsmarknaden. D.v.s. arbetslöshet och/eller en brist på arbetskraft. Så en god utbildning skulle inte vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. En marknadsanpassning av lönerna däremot skulle vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. Vi kan se detta genom att göra ett par tankeexperiment.
Anta att det rådde en måttlig arbetslöshet i utgångsläget. Anta att AMS då genomförde ett utbildningsprogram som höjde de arbetssökandes produktivitet med 20%. Men anta att fackföreningarna samtidigt trissade upp lönekraven med 30%. Skulle vi då få full sysselsättning?
Givetvis inte. Om de arbetssökandes produktivitet ökade med 20%, men deras löneanspråk samtidigt ökade med hela 30%, då skulle arbetslösheten öka - inte minska. Så en bra utbildning i sig skulle inte räcka för att åstadkomma full sysselsättning.
Räcker då en marknadsanpassning av lönerna allena för att åstadkomma full sysselsättning? Anta att vi hade två arbetsmarknader. På en arbetsmarknad var utbildningen dålig och på den andra var utbildningen bra. Anta att produktiviteten på den första arbetsmarknaden var 20% sämre än den var på den andra arbetsmarknaden – men anta också att löneanspråken på den första arbetsmarknaden samtidigt var hela 30% lägre. Skulle arbetslösheten bli lägre på den andra arbetsmarknaden - bara för att utbildningen där var bättre? Nej, arbetslösheten skulle bli högre på den arbetsmarknaden - eftersom ökade löneanspråk mer än väl åt upp fördelen av den bättre utbildningen.
Så du ser. Det går alltid att åstadkomma full sysselsättning - oavsett hur dålig utbildningen i ett samhälle än är. Allt som krävs är att löneanspråken är tillräckligt måttliga för att det skall löna sig att anställa de dåligt utbildade arbetarna. Och oavsett hur bra en utbildning AMS än erbjuder kan det alltid bli en omfattande arbetslöshet ändå - om bara fackföreningarna, med statens hjälp, trissar upp lönerna tillräckligt mycket.
Nu är det förstås så at Sven-Erik Österberg har en baktanke när han förespråkar utbildningssatsningar som skall skötas av ”samhället”, d.v.s. av staten. Han hoppas att om bara staten höjde arbetarnas produktivitet genom ett rejält utbildningsprogram i AMS´ regi, då skulle fackföreningarna kunna fortsätta att kräva godtyckligt höga löner. Sven-Erik Östergren är ju socialdemokrat. Så han vill ge ett handtag till fackföreningarna.
Men sossarnas väljare gör ett rejält misstag om de går på Östergrens bluff. Visst skulle det vara möjligt att kräva högre löner om utbildningssatsningar i AMS´ regi höjde de arbetssökandes produktivitet. Men dessa AMS-satsningar skulle komma att kosta pengar också. Rejält med pengar - eftersom det är meningen att staten ska sköta utbildningen. Och vem skulle betala skattekostnaderna för denna utbildning? Huvudsakligen de ”vanliga” medborgarna - inklusive de arbetssökande!
Så Östergren föreslår svenskarna en ”affär”. I utbyte mot ett visst antal miljarder kronor (antagligen är det miljardbelopp det handlar om eftersom det är fråga om utbildning i AMS´ regi) skulle svenskarna få utbildning som höjde deras värde på arbetsmarknaden med ett visst antal miljarder (?) kronor - kanske. Hur sannolikt är det att denna affär skulle ”löna sig” för svenskarna?
Det är väldigt osannolikt.
Eftersom det skulle vara staten, via AMS, som betalade och skötte detta program så skulle programmet med all sannolikhet bli väldigt ineffektivt. Det sannolika är att de många miljarderna som spenderades på AMS-utbildningen bara skulle höja lönerna med ett mycket mindre antal miljarder kronor än vad det hela kostade skattebetalarna. Svenska folket, inklusive lönearbetarna, skulle med all sannolikhet förlora rejält på detta program. Närhelst det är staten som sköter utbildningsväsendet är det ju fråga om socialism i utbildningsväsendet. Och socialismen brukar alltid fungera illa. Se bara på Sovjetunionen och de övriga socialiststaterna. Och se på kunskapsnivån på våra svenska ungdomar idag!
Vad skulle då det radikala alternativet till Östergrens socialistiska utbildningsprogram vara? En kapitalistisk arbetsmarknad och ett kapitalistiskt utbildningsväsende! Avreglera både arbetsmarknaden och utbildningsväsendet.
Låt varje enskild vuxen medborgare själv ta ansvaret för sin egen försörjning.
Och låt alla privata företag som så vill erbjuda dessa medborgare utbildning. Vi skulle få en väldans fart på utbildandet i landet. Fri företagsamhet och självansvar skulle ju ge en dynamisk utveckling. Och utbildningen skulle bli effektiv. De enskilda arbetssökande skulle ju inte välja att genomgå kurser som de inte hade goda skäl att tro skulle löna sig för dem. Det egna betalningsansvaret skulle borga för att de blev försiktiga med hur de spenderade sina pengar på utbildning. Det skulle inte bli någon miljardrullning - som det brukar bli när staten betalar.
Och det skulle bli rättvist också! Om en arbetssökande ville skaffa sig en bättre utbildning för att själv erhålla en högre lön, skulle hon själv få betala för det också. Hon skulle inte få en högre lön på andras bekostnad.
Men hur skulle de ekonomiskt ”svaga” bland de arbetssökande kunna betala för sin egen utbildning - om de redan vore arbetslösa?
Tja, om bara de gick med på tillräckligt måttliga löner skulle deras presumtiva arbetsköpare antagligen betala. De företag som behövde välutbildad arbetskraft skulle ju ha ett intresse av att folk fick den nödvändiga utbildningen. De skulle med all sannolikhet erbjuda de arbetssökande s.k. ”trainee-program”, d.v.s. ”lärlingsprogram” på svenska. Om IBM behövde programmerare skulle de, av egennyttiga skäl, betala för att utbilda programmerarna de behövde - om det inte fans tillräckligt många redan utbildade programmerare att tillgå. Om Volvo behövde bilmontörer skulle de betala för att utbilda montörerna de behövde - om det inte fans tillräckligt många redan utbildade montörer att tillgå. Om MacDonalds behövde hamburgervändare, skulle de betala för att utbilda hamburgervändarna de behövde - om det inte fanns några redan tillräckligt många hamburgervändare att tillgå. Så du ser – vi behöver ingalunda socialism i utbildningsväsendet för att erhålla utbildning.
Det skulle vara mycket enklare att lösa dagens sysselsättningsproblem genom att minska på socialismen i samhället i stället för att tillkrångla arbetsmarknaden ytterligare med ännu mera statliga program och ännu mera facklig lönepolitik.
Sunday, June 27, 2010
Rädda våra barn - privatisera skolorna!
Huvudrubriken på den första sidan av Svenska Dagbladet den 28 januari, 2008 sade allt om den moderna svenska välfärdsstatens offentliga skolor och daghem. Rubriken löd "Självmordsförsök bland unga fortsätter att öka". Ja, allt flera pojkar och flickor försöker begå självmord nuförtiden.
Det är som bekant på daghemmen och i skolorna som barnens intellektuella och psykologiska utveckling huvudsakligen sker. Daghemmen och skolorna är miljöerna som mera än några andra formar barnen. Och vilken sorts miljöer utgör den svenska välfärdsstatens daghem och skolor?
På daghemmen får de små barnen aldrig vara ensamma så att de i lugn och ro ska kunna utforska verkligheten omkring dem, och lära sig den avgörande livsförmågan - att tänka. Och i skolorna får barnen inte ens lära sig att läsa, att skriva och att utföra grundläggande aritmetik ordentligt. I skolorna får barnen utstå ett intellektuellt vakuum - de utmanas inte intellektuellt. Istället tvingas de sitta i ett klassrum utan något vettigt att göra timmar i ända. Både på dagis och i skolan får barnen lära sig att det är fult att vara bra - ett barn som anstränger sig mera, och som därför lär sig mera än de övriga barnen, anses närapå vara "osolidarisk" och illojal mot sina medmänniskor. Klassets ljus betraktas närapå som klassens skurk nuförtiden!
Och barnens moraliska fostran är obefintlig. De moderna intellektuella som har utformat daghemmen och skolorna är subjektivister. De anser att det inte finns några objektiva moraliska principer - att det inte finns något som helst objektivt rätt och fel. Barnen på daghemmen och i skolorna får skolka, svära, mobba, slåss, vandalisera och t.o.m. hota lärarna fysiskt - utan att skolan på skarpen säger ifrån, och förmedlar budskapet att sådana beteenden faktiskt är objektivt felaktiga och absolut otillåtna. Och något så "repressivt" som kännbara straff kommer givetvis inte på tal! Så många av dagens unga blir som vildar från djungeln. De kommer till att sakna normer.
Och den ökade självmordsfrekvensen bland de unga är ingalunda det enda tecknet på att de unga mår allt sämre i den moderna välfärdsstaten. Även brottsligheten bland de unga har ökat de senaste decennierna – d.v.s. under samma tid som de moderna daghemmen och skolorna växte fram. Och tonåringarna blir alltmera våldsamma. Numera är det inte ens otänkbart att en yngling dristar sig till att dra kniv på sin lärare.
Ungdomarna har dessutom börjat missbruka alkohol och narkotika i allt större omfattning de senaste decennierna.
Och sjukvården rapporterar att allt flera unga drabbas av allvarliga psykiska åkommor. Den psykiatriska ungdomsvården går numera på knäna. Socialstyrelsen rapporterade, enligt dagspressen, för några år sedan att flera tonåringar än någonsin förut mår så dåligt att de behöver hjälp av personal som av den typ som jobbar professionellt med psykvård (d.v.s. psykiatriker, psykologer eller annan personal typ kuratorer eller skötare.
Och den sjunkande kunskapsnivån bland de unga är skrämmande - men är ändå bara en petitess i sammanhanget. Att en typisk yngling idag inte vet vem George Washington eller Adolf Hitler var är trots allt mindre allvarligt än att han inte ens fattar att det är fel att sparka ihjäl en medmänniska.
Och skyll inte på att de unga får se så mycket våld på TV, på bio och i videospel! Något så ytligt som våldsskildringarna i underhållningen kan inte förklara en så grundläggande förändring som den drastiska försämringen av det uppväxande släktets intellektuella och psykiska välbefinnande.
Det är en skandal att våra moderna intellektuella och politiker har skapat daghem och skolor som misshandlar barnen på detta vis. Men det är en ännu större skandal att barnens egna föräldrar tillåter daghemmen och skolorna att göra detta mot deras egna barn. Majoriteten av föräldrarna i det moderna Sverige har faktiskt velat ha daghem och skolor som tar ifrån dem ansvaret för deras egna barn. De flesta föräldrar har ansett att det skulle vara ett för stort ansvar och besvär att själva bestämma vilka, om några, daghem och skolor deras egna barn skulle gå i - och sedan betala för dessa via den egna plånboken istället för via skattesedeln.
Föräldrarna verkar inte överhuvudtaget ha tänkt på att när de ger upp ansvaret för sina egna barns uppväxt, ger de samtidigt upp makten över de egna barnens väl och ve också. Med tanke på bl.a. utvecklingen i otals diktaturer genom historien borde föräldrarna ha insett att det är livsfarligt att lägga ansvaret för de egna barnen i statens händer. Men framförallt - det är något sjukt när en förälder inte vill uppleva glädjen av att själv ansvara för sitt eget barns utveckling från en hjälplös bebis till en mogen vuxen.
Om dagens svenska föräldrar ville rätta till det som har gått fel skulle ett första steg vara att själva återta kontrollen över daghemmen och skolorna som deras barn vistas i.
Samtliga daghem och skolor måste ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen. Och föräldrarna måste börja betala för sina egna barns utbildning via den egna plånboken istället för via skattesedeln. När föräldrarna börjar välja och betala själva - då kommer de att bestämma själva också. Då kommer föräldrarna att kunna välja bort de daghem och skolor som förvandlar deras barn till vildar och knarkare. Då kommer föräldrarna att få ökade möjligheter att skydda sina barn mot de moderna socialistiska intellektuella - vilka som bekant har haft som mål att indoktrinera det uppväxande släktet för att kunna rasera det "borgerliga" samhället.
Vi måste avskaffa socialismen i daghems- och skolväsendet för att kunna rädda våra barn. Vi måste därför privatisera både produktionen och finansieringen av våra barns utbildning.
Kapitalismen är nyckeln till välfärd! Även inom utbildningsväsendet.
Det är som bekant på daghemmen och i skolorna som barnens intellektuella och psykologiska utveckling huvudsakligen sker. Daghemmen och skolorna är miljöerna som mera än några andra formar barnen. Och vilken sorts miljöer utgör den svenska välfärdsstatens daghem och skolor?
På daghemmen får de små barnen aldrig vara ensamma så att de i lugn och ro ska kunna utforska verkligheten omkring dem, och lära sig den avgörande livsförmågan - att tänka. Och i skolorna får barnen inte ens lära sig att läsa, att skriva och att utföra grundläggande aritmetik ordentligt. I skolorna får barnen utstå ett intellektuellt vakuum - de utmanas inte intellektuellt. Istället tvingas de sitta i ett klassrum utan något vettigt att göra timmar i ända. Både på dagis och i skolan får barnen lära sig att det är fult att vara bra - ett barn som anstränger sig mera, och som därför lär sig mera än de övriga barnen, anses närapå vara "osolidarisk" och illojal mot sina medmänniskor. Klassets ljus betraktas närapå som klassens skurk nuförtiden!
Och barnens moraliska fostran är obefintlig. De moderna intellektuella som har utformat daghemmen och skolorna är subjektivister. De anser att det inte finns några objektiva moraliska principer - att det inte finns något som helst objektivt rätt och fel. Barnen på daghemmen och i skolorna får skolka, svära, mobba, slåss, vandalisera och t.o.m. hota lärarna fysiskt - utan att skolan på skarpen säger ifrån, och förmedlar budskapet att sådana beteenden faktiskt är objektivt felaktiga och absolut otillåtna. Och något så "repressivt" som kännbara straff kommer givetvis inte på tal! Så många av dagens unga blir som vildar från djungeln. De kommer till att sakna normer.
Och den ökade självmordsfrekvensen bland de unga är ingalunda det enda tecknet på att de unga mår allt sämre i den moderna välfärdsstaten. Även brottsligheten bland de unga har ökat de senaste decennierna – d.v.s. under samma tid som de moderna daghemmen och skolorna växte fram. Och tonåringarna blir alltmera våldsamma. Numera är det inte ens otänkbart att en yngling dristar sig till att dra kniv på sin lärare.
Ungdomarna har dessutom börjat missbruka alkohol och narkotika i allt större omfattning de senaste decennierna.
Och sjukvården rapporterar att allt flera unga drabbas av allvarliga psykiska åkommor. Den psykiatriska ungdomsvården går numera på knäna. Socialstyrelsen rapporterade, enligt dagspressen, för några år sedan att flera tonåringar än någonsin förut mår så dåligt att de behöver hjälp av personal som av den typ som jobbar professionellt med psykvård (d.v.s. psykiatriker, psykologer eller annan personal typ kuratorer eller skötare.
Och den sjunkande kunskapsnivån bland de unga är skrämmande - men är ändå bara en petitess i sammanhanget. Att en typisk yngling idag inte vet vem George Washington eller Adolf Hitler var är trots allt mindre allvarligt än att han inte ens fattar att det är fel att sparka ihjäl en medmänniska.
Och skyll inte på att de unga får se så mycket våld på TV, på bio och i videospel! Något så ytligt som våldsskildringarna i underhållningen kan inte förklara en så grundläggande förändring som den drastiska försämringen av det uppväxande släktets intellektuella och psykiska välbefinnande.
Det är en skandal att våra moderna intellektuella och politiker har skapat daghem och skolor som misshandlar barnen på detta vis. Men det är en ännu större skandal att barnens egna föräldrar tillåter daghemmen och skolorna att göra detta mot deras egna barn. Majoriteten av föräldrarna i det moderna Sverige har faktiskt velat ha daghem och skolor som tar ifrån dem ansvaret för deras egna barn. De flesta föräldrar har ansett att det skulle vara ett för stort ansvar och besvär att själva bestämma vilka, om några, daghem och skolor deras egna barn skulle gå i - och sedan betala för dessa via den egna plånboken istället för via skattesedeln.
Föräldrarna verkar inte överhuvudtaget ha tänkt på att när de ger upp ansvaret för sina egna barns uppväxt, ger de samtidigt upp makten över de egna barnens väl och ve också. Med tanke på bl.a. utvecklingen i otals diktaturer genom historien borde föräldrarna ha insett att det är livsfarligt att lägga ansvaret för de egna barnen i statens händer. Men framförallt - det är något sjukt när en förälder inte vill uppleva glädjen av att själv ansvara för sitt eget barns utveckling från en hjälplös bebis till en mogen vuxen.
Om dagens svenska föräldrar ville rätta till det som har gått fel skulle ett första steg vara att själva återta kontrollen över daghemmen och skolorna som deras barn vistas i.
Samtliga daghem och skolor måste ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen. Och föräldrarna måste börja betala för sina egna barns utbildning via den egna plånboken istället för via skattesedeln. När föräldrarna börjar välja och betala själva - då kommer de att bestämma själva också. Då kommer föräldrarna att kunna välja bort de daghem och skolor som förvandlar deras barn till vildar och knarkare. Då kommer föräldrarna att få ökade möjligheter att skydda sina barn mot de moderna socialistiska intellektuella - vilka som bekant har haft som mål att indoktrinera det uppväxande släktet för att kunna rasera det "borgerliga" samhället.
Vi måste avskaffa socialismen i daghems- och skolväsendet för att kunna rädda våra barn. Vi måste därför privatisera både produktionen och finansieringen av våra barns utbildning.
Kapitalismen är nyckeln till välfärd! Även inom utbildningsväsendet.
Saturday, June 26, 2010
George Orwell - han hade både styrkor och svagheter
George Orwell var nog mest känd för de två skönlitterära skildringar av det socialistiska samhället som han skrev – Djurfarmen och, framförallt, 1984. Dessa två romaner tecknade en väldigt mörk bild av det socialistiska samhället. George Orwell förebyggde faktiskt att jag någonsin skulle bli förförd av socialismen när jag var ung. Tack för den tjänsten, herr Orwell!
När jag var ungefär 10 år gammal och gick i grundskolan, läste vår lärare upp hela Djurfarmen för hela klassen. Jag påverkades. De där socialisterna verkade vara elaka var min slutsats.
Sedan, när jag var ungefär 12 år gammal, råkade jag hitta mina föräldrars exemplar av 1984, i pocketupplaga, liggande i deras sovrum. Jag ”lånade” 1984 några dagar och läste storyn. Jag chockades av George Orwells skildring av socialisternas grymhet i 1984. Det var faktiskt deprimerande läsning.
1984 var den första boken jag läste som gjorde ”verklig” för mig vilket helvete det var att leva i en diktatur. Fr.o.m. den vecka då jag läste 1984 satte jag stort värde på den politiska friheten. Men tyvärr fick jag också ett stänk av pessimism från min läsning av 1984. Det var nämligen då jag var tolv år, i slutet av 1960-talet, som jag läste 1984. Det var den tid då avgrundsvänstern härskade i kulturen. Och George Orwell´s skildring av den totalitära socialismen hade en väsentlig brist. Orwell gjorde missgreppet att skildra den totalitära socialismen som något stort och starkt – som något mäktigt och därför svårbesegrat. Jag kom därför att präglas av svårmod under 1970-talet. Jag blev rädd för att socialisterna skulle segra.
I det socialistiska samhället som skildrades i 1984 var förtrycket fulländat. Människorna övervakades 24 timmar om dygnet - och så snart som motstånd mot staten började utvecklas i någon individs sinne, haffades hon och hon utsattes för hiskelig tortyr. Men det socialistiska samhället i 1984 såg på ett sätt inte alls ut på samma sätt som ett äkta socialistiskt samhälle. Socialismen i 1984 ”fungerade”. Ekonomin verkade vara stark. Medborgarna var förvisso urfattiga - precis som i Sovjetunionen och Kommunistkina. Men industrin i 1984 skildrades samtidigt som urstark. Den producerade rikligt med avancerade vapen för bruk i det ständigt pågående världskriget mot de andra socialistiska staterna. Och detta världskrig pågick decennium efter decennium. Så de socialistiska staterna i George Orwells roman var livskraftiga på sitt eget sjuka sätt.
På så vis var George Orwell orealistisk. Orwell var en mästare på att göra tydligt för läsaren vilket helvete det var att leva i en totalitär diktatur. Inget tvivel om den saken. Jag kunde aldrig bli frestad till att bli en socialist efter det att jag hade läst 1984. Men Orwell var ute och cyklade när han inbillade sig att en totalitär diktatur någonsin skulle kunna ”fungera”. Han förstod inte att förtrycket med nödvändighet motverkar och förstör den faktor som skapar välstånd och uppehåller livet.
Den faktorn är förnuftet.
Alla mänskliga värden har förnuftet som grund. Människor kan inte producera något, inte ens en futtig limpa bröd, utan förnuftet. Människor måste tänka för att arbeta och för att producera. En bonde måste t.ex. själv upptäcka eller av någon annan lära sig, när på året han ska så, hur han ska så, hur han ska plöja åkern, hur han ska hålla åkern fri från ogräs, när på året han ska skörda, hur han ska göra för att köra skördetröskan, hur han ska förvara skörden och skydda den mot regn o.s.v. o.s.v. Allt det kräver av bonden att han ska tänka.
Och förmågan att tänka, d.v.s. förnuftet, är en egenskap som tillhör individen. Det finns ju ingen kollektiv hjärna - och därför finns det inget kollektivt förnuft. Så för att något tänkande ska utföras måste individer tänka. Kollektivet kan inte tänka. Det är socialismens felaktiga grundtanke – idén att det finns någon sorts kollektivt medvetande som kan utföra tänkandet som en ekonomi fordrar. Det är p.g.a. att ett sådant kollektivt medvetande i själva verket inte finns som Sovjetunionen misslyckades och kollapsade.
George Orwell var själv socialist. Så han förstod sig nog inte på den här saken. Men det hedrar i alla fall Orwell att han var tillräckligt ärlig för att åtminstone göra upp med vanföreställningen att socialismen var human. När Orwell blev medveten om vilket helvete det var som Stalin hade skapat i Sovjetunionen - och som Hitler hade skapat i Tyskland - drog han slutsatser. Han stack inte huvudet i sanden, såsom så många andra socialister i västländerna till sin vanära har valt att göra. Och Orwell lade ner ett rejält arbete på att varna sina medmänniskor för socialismens inhumanitet. Det förtjänar Orwell beröm för.
Men han förtjänar också ett visst mått av klander för att han inte var tillräckligt skarpsinnig för att inse att den enda anledningen till att Stalins socialistiska Sovjetunionen överlevde var att den parasiterade på de halvkapitalistiska västländerna. Orwell kan kritiseras för att han inte förstod de ekonomiska och filosofiska sammanhangen bakom de konkreta existentiella fakta som han faktiskt förstod alltför väl, och som han skildrade på ett mästerligt sätt i sin roman 1984.
Orwell förtjänar också klander för att han inte insåg att kapitalismen faktiskt är moraliskt överlägsen socialismen. Var och en som har läst Djurfarmen vet att Orwell ansåg att kapitalisterna (d.v.s. människorna i Djurfarmen) och de socialistiska härskarna (d.v.s. svinen i Djurfarmen) var lika goda kålsupare. Orwell tyckte att inte endast de socialistiska makthavarna var som svin – socialist som han var tyckte han också att de ”själviska” kapitalisterna var som svin de också! Så Orwell klarade av galant att kritisera den realt existerande socialismen – men han klarade inte av att försvara friheten och rättvisan.
En sak till förtjänar Orwell beröm för. Han var en lysande stilist. Prosan i 1984 är formidabel. Orwell beskriver diktaturens förtryck så att läsaren känner den tätt inpå sig. Man nästan andas den tryckande, kvävande atmosfären i det totalitära samhället när man läser 1984. Jag känner inte till en enda lika övertygande skildring av det totalitära samhället som 1984. Inte ens Ayn Rands roman Vi de levande, som utspelade sig i 1920-talets Leningrand, förmedlar känslan av att leva utan frihet lika övertygande som 1984 gjorde.
Men Ayn Rand hade en mera realistisk syn på socialismen än Orwell hade. Ayn Rand insåg inte "bara" att socialismen var ett rent helvete. Hon förstod också att socialismen var en zombie - d.v.s. att den var en polisisk varelse som inte kunde gå upprätt utav sina egna krafter. Ayn Rands skildring av det socialistiska samhället i den korta romanen Lovsång är faktiskt mycket mera realistiskt än Orwells skildring av det socialistiska samhället i 1984. Lovsångs samhälle var visserligen inte lika helvetiskt som samhället i 1984. Men Ayn Rand visade på ett övertygande sätt att socialismens införande medför en återgång till en primitiv tillvaro - en återgång till det förindustriella samhället. Ayn Rand insåg att ett industrisamhälle inte kan bestå utan fria individer – eftersom endast fria individer förmår att tänka.
Min uppfattning är att George Orwell och Ayn Rand kompletterade varandra, när det gällde att skildra den socialistiska diktaturen (och alla socialistsamhällen blir ju till diktaturer förr eller senare). George Orwell förmedlade en känslomässig bild av socialismen. Han visade oss hur det känns att leva i en socialistisk diktatur. Medan Ayn Rand var i sitt äss när det gällde att blottlägga socialismen intellektuellt. Ayn Rand var en filosof, förutom att hon var en författarinna - så hon förmådde att blottlägga socialismens filosofiska och ekonomiska natur.
Orwells styrka var psykologin. Ayn Rands styrka var filosofin och ekonomin utöver psykologin (Ayn Rand var en ypperlig skildrare av människors psykologi också, måste jag tillägga.).
När jag var ungefär 10 år gammal och gick i grundskolan, läste vår lärare upp hela Djurfarmen för hela klassen. Jag påverkades. De där socialisterna verkade vara elaka var min slutsats.
Sedan, när jag var ungefär 12 år gammal, råkade jag hitta mina föräldrars exemplar av 1984, i pocketupplaga, liggande i deras sovrum. Jag ”lånade” 1984 några dagar och läste storyn. Jag chockades av George Orwells skildring av socialisternas grymhet i 1984. Det var faktiskt deprimerande läsning.
1984 var den första boken jag läste som gjorde ”verklig” för mig vilket helvete det var att leva i en diktatur. Fr.o.m. den vecka då jag läste 1984 satte jag stort värde på den politiska friheten. Men tyvärr fick jag också ett stänk av pessimism från min läsning av 1984. Det var nämligen då jag var tolv år, i slutet av 1960-talet, som jag läste 1984. Det var den tid då avgrundsvänstern härskade i kulturen. Och George Orwell´s skildring av den totalitära socialismen hade en väsentlig brist. Orwell gjorde missgreppet att skildra den totalitära socialismen som något stort och starkt – som något mäktigt och därför svårbesegrat. Jag kom därför att präglas av svårmod under 1970-talet. Jag blev rädd för att socialisterna skulle segra.
I det socialistiska samhället som skildrades i 1984 var förtrycket fulländat. Människorna övervakades 24 timmar om dygnet - och så snart som motstånd mot staten började utvecklas i någon individs sinne, haffades hon och hon utsattes för hiskelig tortyr. Men det socialistiska samhället i 1984 såg på ett sätt inte alls ut på samma sätt som ett äkta socialistiskt samhälle. Socialismen i 1984 ”fungerade”. Ekonomin verkade vara stark. Medborgarna var förvisso urfattiga - precis som i Sovjetunionen och Kommunistkina. Men industrin i 1984 skildrades samtidigt som urstark. Den producerade rikligt med avancerade vapen för bruk i det ständigt pågående världskriget mot de andra socialistiska staterna. Och detta världskrig pågick decennium efter decennium. Så de socialistiska staterna i George Orwells roman var livskraftiga på sitt eget sjuka sätt.
På så vis var George Orwell orealistisk. Orwell var en mästare på att göra tydligt för läsaren vilket helvete det var att leva i en totalitär diktatur. Inget tvivel om den saken. Jag kunde aldrig bli frestad till att bli en socialist efter det att jag hade läst 1984. Men Orwell var ute och cyklade när han inbillade sig att en totalitär diktatur någonsin skulle kunna ”fungera”. Han förstod inte att förtrycket med nödvändighet motverkar och förstör den faktor som skapar välstånd och uppehåller livet.
Den faktorn är förnuftet.
Alla mänskliga värden har förnuftet som grund. Människor kan inte producera något, inte ens en futtig limpa bröd, utan förnuftet. Människor måste tänka för att arbeta och för att producera. En bonde måste t.ex. själv upptäcka eller av någon annan lära sig, när på året han ska så, hur han ska så, hur han ska plöja åkern, hur han ska hålla åkern fri från ogräs, när på året han ska skörda, hur han ska göra för att köra skördetröskan, hur han ska förvara skörden och skydda den mot regn o.s.v. o.s.v. Allt det kräver av bonden att han ska tänka.
Och förmågan att tänka, d.v.s. förnuftet, är en egenskap som tillhör individen. Det finns ju ingen kollektiv hjärna - och därför finns det inget kollektivt förnuft. Så för att något tänkande ska utföras måste individer tänka. Kollektivet kan inte tänka. Det är socialismens felaktiga grundtanke – idén att det finns någon sorts kollektivt medvetande som kan utföra tänkandet som en ekonomi fordrar. Det är p.g.a. att ett sådant kollektivt medvetande i själva verket inte finns som Sovjetunionen misslyckades och kollapsade.
George Orwell var själv socialist. Så han förstod sig nog inte på den här saken. Men det hedrar i alla fall Orwell att han var tillräckligt ärlig för att åtminstone göra upp med vanföreställningen att socialismen var human. När Orwell blev medveten om vilket helvete det var som Stalin hade skapat i Sovjetunionen - och som Hitler hade skapat i Tyskland - drog han slutsatser. Han stack inte huvudet i sanden, såsom så många andra socialister i västländerna till sin vanära har valt att göra. Och Orwell lade ner ett rejält arbete på att varna sina medmänniskor för socialismens inhumanitet. Det förtjänar Orwell beröm för.
Men han förtjänar också ett visst mått av klander för att han inte var tillräckligt skarpsinnig för att inse att den enda anledningen till att Stalins socialistiska Sovjetunionen överlevde var att den parasiterade på de halvkapitalistiska västländerna. Orwell kan kritiseras för att han inte förstod de ekonomiska och filosofiska sammanhangen bakom de konkreta existentiella fakta som han faktiskt förstod alltför väl, och som han skildrade på ett mästerligt sätt i sin roman 1984.
Orwell förtjänar också klander för att han inte insåg att kapitalismen faktiskt är moraliskt överlägsen socialismen. Var och en som har läst Djurfarmen vet att Orwell ansåg att kapitalisterna (d.v.s. människorna i Djurfarmen) och de socialistiska härskarna (d.v.s. svinen i Djurfarmen) var lika goda kålsupare. Orwell tyckte att inte endast de socialistiska makthavarna var som svin – socialist som han var tyckte han också att de ”själviska” kapitalisterna var som svin de också! Så Orwell klarade av galant att kritisera den realt existerande socialismen – men han klarade inte av att försvara friheten och rättvisan.
En sak till förtjänar Orwell beröm för. Han var en lysande stilist. Prosan i 1984 är formidabel. Orwell beskriver diktaturens förtryck så att läsaren känner den tätt inpå sig. Man nästan andas den tryckande, kvävande atmosfären i det totalitära samhället när man läser 1984. Jag känner inte till en enda lika övertygande skildring av det totalitära samhället som 1984. Inte ens Ayn Rands roman Vi de levande, som utspelade sig i 1920-talets Leningrand, förmedlar känslan av att leva utan frihet lika övertygande som 1984 gjorde.
Men Ayn Rand hade en mera realistisk syn på socialismen än Orwell hade. Ayn Rand insåg inte "bara" att socialismen var ett rent helvete. Hon förstod också att socialismen var en zombie - d.v.s. att den var en polisisk varelse som inte kunde gå upprätt utav sina egna krafter. Ayn Rands skildring av det socialistiska samhället i den korta romanen Lovsång är faktiskt mycket mera realistiskt än Orwells skildring av det socialistiska samhället i 1984. Lovsångs samhälle var visserligen inte lika helvetiskt som samhället i 1984. Men Ayn Rand visade på ett övertygande sätt att socialismens införande medför en återgång till en primitiv tillvaro - en återgång till det förindustriella samhället. Ayn Rand insåg att ett industrisamhälle inte kan bestå utan fria individer – eftersom endast fria individer förmår att tänka.
Min uppfattning är att George Orwell och Ayn Rand kompletterade varandra, när det gällde att skildra den socialistiska diktaturen (och alla socialistsamhällen blir ju till diktaturer förr eller senare). George Orwell förmedlade en känslomässig bild av socialismen. Han visade oss hur det känns att leva i en socialistisk diktatur. Medan Ayn Rand var i sitt äss när det gällde att blottlägga socialismen intellektuellt. Ayn Rand var en filosof, förutom att hon var en författarinna - så hon förmådde att blottlägga socialismens filosofiska och ekonomiska natur.
Orwells styrka var psykologin. Ayn Rands styrka var filosofin och ekonomin utöver psykologin (Ayn Rand var en ypperlig skildrare av människors psykologi också, måste jag tillägga.).
Subscribe to:
Posts (Atom)