Irland har fört en högutgiftspolitik under flera decennier [Jag skrev ursprungligen denna essä under sommaren av år 2009, då den irländska ekonomin krisade.]. Välfärdsprogrammen i Irland, liksom i alla de andra västeuropeiska välfärdsstaterna, kostar alltid mycket pengar.
Att sänka skatterna räcker inte för att rädda välfärden. Det visar skräckexemplet med Irland. Förutom att sänka skatterna, måste Västeuropas välfärdsstater sänka de offentliga utgifterna kraftigt också. Vilket betyder att de måste avveckla åtskilliga välfärdsprogram.
Men på exakt vilket sätt har den irländska statens höga utgifter för välfärdspolitiken förstört den irländska ekonomin - och därmed faktiskt minskat välfärden?
Finansieringen av utgifterna har orsakat en bubbla i ekonomin - d.v.s. de offentliga överutgifterna i Irland har orsakat omfattande felinvesteringar. För att finansiera välfärdsstatens överutgifter har den irländska regeringen under en lång följd av år bedrivit en lätt penningpolitik. Den irländska regeringen har bildligt talat snabbkört sedelpressarna, och pumpat ut en mängd nyskapade pengarna i banksystemet i syfte att hålla räntorna nere.
Eftersom staten har tryckt ner räntorna med den lätta penningpolitiken har det irländska näringslivet, och dessutom de irländska hushållen, lockats till att låna som galningar.
Irlands företag har gjort många dåliga investeringar, eftersom det har varit så lätt och billigt att låna till investeringarna. Och hushållen har lockats till att dra på sig tyngande skulder för att finansiera husköp och allmän konsumtion.
Hushållens överkonsumtion har dessutom uppmuntrats av de offentliga s.k. trygghetssystemen. Irländska privata medborgare har resonerat att de inte har behövt skaffa sig privata besparingar, eftersom ”samhället” alltid skulle se till att de fick pensioner, sjukvård, äldreomsorg o.s.v. när de behövde dem, utan att de själva skulle behöva betala ur egen ficka. Så irländarna vågade konsumera upp alla sina pengar - och dessutom låna till konsumtion.
Festen kunde givetvis inte pågå i all evighet. Så småningom blev företagens och hushållens skulder så stora att de inte kunde bäras längre. Ett litet ekonomiskt bakslag, nämligen att huspriserna råkade sluta att öka, räckte för att punktera bubblan och se till att korthuset rasade. Då inleddes den nu pågående, obehagliga nojan.
Detta elände kunde ha undvikits om Irland hade haft kapitalismen, istället för blandekonomi och välfärdspolitik. I en kapitalistisk ekonomi hade pengarna utgjorts av guld - inte av papper och av elektroniska ettor och nollor i bankernas datorer. Med guld som pengar hade ingen institution kunnat blåsa upp en bubbla genom att späda på penningmängden omåttligt. Ingen bank skulle ju ha kunnat skapat nytt guld ur tomma luften! Guldpengar måste först brytas i gruvor, vilket inte kan göras över en natt och till noll kostnad. Svårigheten att skapa nya guldpengar fungerar som en spärr mot inflation och bubblor. Guldpengar är därför särdeles stabila - vilket är bra för ekonomin.
Men Irland har satsat på en pappersvaluta istället: Euron.
Centralplanerande politiker och byråkrater i Bryssel och Strasbourg har styrt, eller rättare sagt destabiliserat, bank- och kreditväsendet i hela Västeuropa. Så ekonomierna i hela Västeuropa befinner sig i kris nu. ”United they fell!” kan man säga om EU-länderna. Sådan är socialismen - även den utspädda formen av socialismen som heter "välfärdsstaten" orsakar förstörelse.
Politikerna har infört papperspengarsystemet av en orsak.
De har velat underlätta finansieringen av gigantiska offentliga utgifter. När utgifterna blir till flera tiotals procent av BNP - som de alltid blir i välfärdsstaterna - då blir det politiskt omöjligt att finansiera dessa utgifter på ett ”ärligt” sätt (som om det fanns en sådan sak som ”ärlig stöld” genom beskattning!). Då måste politikerna börja föra väljarna bakom ljuset.
Inflationen är ett medel för politikerna att göra just det. Genom inflationen kan politikerna lura väljarna till att tro att välfärdspolitiken inte behöver göra ont. Politikerna suger resurser ur den privata delen av ekonomin och överför dessa till den offentliga sektorn, genom att i tysthet sno en del av spararnas bankmedel. När politikerna ökar penningmängden med exempelvis 10%, minskar värdet av spararnas "gamla" pengarna med ca. 10%, förr eller senare. Så staten snor 100 kronor av varje 1.000 kronor som medborgarna har på banken. Utan att dessa medborgare, som regel, märker det. Inflationen är en särdeles lömsk skatt.
Om vi svenskar vill undvika irländarnas öde finns det två saker som vi måste göra.
Dels måste vi eliminera svenska statens överutgifter för välfärdspolitiken. Vi måste få ner de offentliga utgifterna genom att privatisera både produktionen och finansieringen av sådana saker som sjukvården, utbildningen, pensionerna o.s.v.
Och dels måste vi dessutom göra oss av med papperspengarsystemet. Vi måste börja använda guld som pengar.
Detta är givetvis ett budskap som går tvärs emot etablissemangets budskap. Etablissemanget skyller den ekonomiska krisen på ”kapitalismen”. Men det är som att skylla på huset då en pyroman bränner ner huset.
"Pyromanen" i välfärsstaterna är förstås politikerna. Och dessutom deras väljare!
Vill du förstå varför ekonomiska kriser har uppstått gång på gång under historiens gång? Läs då Ayn Rands roman Och världen skälvde (d.v.s. översättningen till svenska av Atlas Shrugged).
Wednesday, September 9, 2009
Monday, August 31, 2009
Moderaterna var inte mitt sistagångsparti
Maria Ferm skriver här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä på debattsajten Newsmill på hösten av år 2009] att Moderaterna är ”sistagångsväljarnas” parti. Det ligger en hel del sanning i det Ferm skriver.
Det finns en process som är utbredd bland väljarna. De börjar med att rösta på Socialdemokraterna eller Folkpartiet, därför att de är anhängare av välfärdspolitiken. Allteftersom åren går blir de dock desillusionerade med välfärdspolitiken. Det börjar så småningom gå upp för dem att välfärdspolitiken förstör ekonomin, att den minskar välfärden, att den är orättvis - och att den endast gynnar parasiterna bland folket samt de mest moraliskt korrupta bland politikerna och byråkraterna. De börjar se sig om efter ett alternativ till de partier som kramar välfärdspolitiken.
Men allt de finner är Moderaterna.
De känner nog ingen entusiasm för Moderaterna - men Moderaterna verkar dock prata om att ändra samhället ”i rätt riktning” i alla fall. Så de röstar på Moderaterna.
Sedan blir de besvikna när Moderaterna kommer till makten. De upptäcker att med en Moderat regering fortsätter välfärdspolitiken bara, att skatterna fortsätter, att välfärden fortsätter att minska i samma takt som den gjorde under sossarna - o.s.v. Så dessa väljare ger upp och slutar rösta. De blir ”sistagångsväljare”. Moderaterna blir det sista partiet som de röstar på. Därför att nu har de uttömt alla möjligheter som de ser det.
Ty vem finns att rösta på - om inte ens Moderaterna vågar ifrågasätta välfärdspolitiken?
Jag känner igen mig. Jag gick igenom samma process själv en gång i tiden.
År 1976, första året då jag röstade, röstade jag på Folkpartiet. Jag ville ha välfärdspolitik utan den där illviljan och hatiskheten som kännetecknade Socialdemokraterna - och som i synnerhet kännetecknade dess´ förhatliga dåvarande partiledare - den där onda människan, Olof Palme.
År 1979 hade jag börjat inse att välfärdspolitiken var ett j-la sk-t (för att tala med Kjell-Olof Feldt) - så jag röstade på Moderaterna.
År 1982 hade jag börjat inse att Moderaterna bara kopierade Socialdemokraternas politik - och att de därför inte var ett dugg bättre än de övriga partierna. Så i valet 1982 röstade jag blankt. Sedan gick det en period på ca. 15 år då jag fortsatte att rösta blankt i vartenda val.
Men jag märkte något.
När Moderaterna ledde regeringarna som satt vid makten blev det ännu svårare att argumentera för kapitalismen. Eftersom de Moderatledda borgerliga regeringarna, visserligen felaktigt, betraktades som representanter för kapitalismen.
Så eländet som deras kopia av den socialdemokratiska politiken orsakade skylldes felaktigt på kapitalismen! Och kapitalismen fick därmed ett ännu sämre rykte. Och politiken som fördes när Moderaterna ledde regeringarna blev heller inte bättre, eller ens mindre dåligt, än politiken som fördes när vi hade sosseregeringar.
Så den enda slutsatsen jag nu kunde dra var att det inte kvittade fullständigt om vi hade en Moderatledd regering eller en Socialdemokratisk regering. En Moderatledd regering skadade kapitalismens sak - genom att göra kampen som fördes av oss äkta anhängare av kapitalismen ännu svårare än den var så länge som sossarna satte vid makten.
Det kan tyckas paradoxalt, och kontraintuitivt, det här förhållandet att en regering som i teori står närmare kapitalismen kan skada kapitalismens sak ännu mera än en renodlad socialistisk regering.
Men det är ju så att dina vänner kan såra dig ännu mera än dina öppna fiender! En falsk vän kan ju åstadkomma dig mycken mera skadegörelse än en ärlig fiende. När Socialdemokraterna själva sitter vid makten - då kan de väl inte gärna skylla deras egen välfärdspolitiks misslyckanden på kapitalismen? Det skulle ju sakna trovärdighet om en regering som inte försöker dölja att den är socialistisk skyllde sina misslyckanden på kapitalismen.
Men om en annan regering för precis samma sorts politik - fast med den viktiga skillnaden att den marknadsför den politiken som ”marknadsekonomi” och ”frihetsreformer” o.s.v. (vilket ger folket intrycket att det hela handlar om kapitalismen). Och om kapitalismens riktiga vänner sedan försöker förklara att den politiken faktiskt inte var kapitalistisk? Då lyssnar få medlemmar av allmänheten på kapitalismens riktiga vänner. Trots att de säger rena rama sanningen när de förklarar att Moderaternas politik ingalunda var kapitalistisk.
Jag drog därför en principiell slutsats av eländet. När jag bara har två fähundar att välja mellan i politiken - då röstar jag aktivt på den fähund som står närmast socialismen istället för att bara rösta blankt! En fähund som alla vet är socialist kommer ju att skada socialismens sak mera än en fähund som lurar i folk att hon är en motståndare till socialismen. Medan en fähund som anses företräda kapitalismen istället kommer att skada kapitalismens sak mera än socialismens dito.
Du förstår vart jag vill komma? I början av 2000-talet slutade jag att rösta blankt, jag började hålla mig i näsan och började rösta på Socialdemokraterna. Eftersom jag är anhängare av kapitalismen. Det viktigaste för mig var att hindra Moderaterna från att göra kampen för kapitalismen inom opinionsbildningen ännu svårare.
Jag vet att jag kan lita på en sosse-regering att ge socialismen ett dåligt rykte.
Moderaterna förstör debattklimatet. De gör det svårare för oss äkta liberaler att bli tagna på allvar när vi förespråkar kapitalismen. Så snart vi börja säga ”Kapitalismen är bra därför att . . . ” börjar åhörarna småle och säga ”Jaja, de där Moderata stollarna och bedragarna har sagt allt det där förut . . . ”. Och så slutar de att lyssna.
Att jag ibland (inte alltid - men när deras politik för tillfället inte luktar alltför för illa d.v.s.) röstar på Socialdemokraterna - betyder det att jag är en sådan där cyniker som resonerar ”Ju sämre det blir - desto bättre!”
Nejdå, ingalunda. Jag eftersträvar inte att det skall bli sämre! Jag har under många år tvärtom jobbat a-let av mig för att det ska bli bättre.
Det är nämligen inget som jag rår för - det här eländiga tillståndet i den svenska politiken att samtliga de politiska partierna är så urusla som de är. Jag jobbar faktiskt arsl-t av mig för att få till stånd en bättre politik. Var och en kan t.ex. se att jag skriver hur många radikala debattartiklar som helst här på min blogg - och tidigare på debattsajten Newsmill samt på lokaltidningarnas insändarsidor. Och mina vänner kan intyga att jag har ägnat en väldigt stor andel av min fritid åt att bedriva opinionsbildning och filosofisk upplysning i mera än 30 år.
Så skyll inte på mig. Jag har kämpat länge för att filosofin objektivismen [kolla www.aynrand.org för mera information om objektivismen] ska vinna burskap.
Det finns en process som är utbredd bland väljarna. De börjar med att rösta på Socialdemokraterna eller Folkpartiet, därför att de är anhängare av välfärdspolitiken. Allteftersom åren går blir de dock desillusionerade med välfärdspolitiken. Det börjar så småningom gå upp för dem att välfärdspolitiken förstör ekonomin, att den minskar välfärden, att den är orättvis - och att den endast gynnar parasiterna bland folket samt de mest moraliskt korrupta bland politikerna och byråkraterna. De börjar se sig om efter ett alternativ till de partier som kramar välfärdspolitiken.
Men allt de finner är Moderaterna.
De känner nog ingen entusiasm för Moderaterna - men Moderaterna verkar dock prata om att ändra samhället ”i rätt riktning” i alla fall. Så de röstar på Moderaterna.
Sedan blir de besvikna när Moderaterna kommer till makten. De upptäcker att med en Moderat regering fortsätter välfärdspolitiken bara, att skatterna fortsätter, att välfärden fortsätter att minska i samma takt som den gjorde under sossarna - o.s.v. Så dessa väljare ger upp och slutar rösta. De blir ”sistagångsväljare”. Moderaterna blir det sista partiet som de röstar på. Därför att nu har de uttömt alla möjligheter som de ser det.
Ty vem finns att rösta på - om inte ens Moderaterna vågar ifrågasätta välfärdspolitiken?
Jag känner igen mig. Jag gick igenom samma process själv en gång i tiden.
År 1976, första året då jag röstade, röstade jag på Folkpartiet. Jag ville ha välfärdspolitik utan den där illviljan och hatiskheten som kännetecknade Socialdemokraterna - och som i synnerhet kännetecknade dess´ förhatliga dåvarande partiledare - den där onda människan, Olof Palme.
År 1979 hade jag börjat inse att välfärdspolitiken var ett j-la sk-t (för att tala med Kjell-Olof Feldt) - så jag röstade på Moderaterna.
År 1982 hade jag börjat inse att Moderaterna bara kopierade Socialdemokraternas politik - och att de därför inte var ett dugg bättre än de övriga partierna. Så i valet 1982 röstade jag blankt. Sedan gick det en period på ca. 15 år då jag fortsatte att rösta blankt i vartenda val.
Men jag märkte något.
När Moderaterna ledde regeringarna som satt vid makten blev det ännu svårare att argumentera för kapitalismen. Eftersom de Moderatledda borgerliga regeringarna, visserligen felaktigt, betraktades som representanter för kapitalismen.
Så eländet som deras kopia av den socialdemokratiska politiken orsakade skylldes felaktigt på kapitalismen! Och kapitalismen fick därmed ett ännu sämre rykte. Och politiken som fördes när Moderaterna ledde regeringarna blev heller inte bättre, eller ens mindre dåligt, än politiken som fördes när vi hade sosseregeringar.
Så den enda slutsatsen jag nu kunde dra var att det inte kvittade fullständigt om vi hade en Moderatledd regering eller en Socialdemokratisk regering. En Moderatledd regering skadade kapitalismens sak - genom att göra kampen som fördes av oss äkta anhängare av kapitalismen ännu svårare än den var så länge som sossarna satte vid makten.
Det kan tyckas paradoxalt, och kontraintuitivt, det här förhållandet att en regering som i teori står närmare kapitalismen kan skada kapitalismens sak ännu mera än en renodlad socialistisk regering.
Men det är ju så att dina vänner kan såra dig ännu mera än dina öppna fiender! En falsk vän kan ju åstadkomma dig mycken mera skadegörelse än en ärlig fiende. När Socialdemokraterna själva sitter vid makten - då kan de väl inte gärna skylla deras egen välfärdspolitiks misslyckanden på kapitalismen? Det skulle ju sakna trovärdighet om en regering som inte försöker dölja att den är socialistisk skyllde sina misslyckanden på kapitalismen.
Men om en annan regering för precis samma sorts politik - fast med den viktiga skillnaden att den marknadsför den politiken som ”marknadsekonomi” och ”frihetsreformer” o.s.v. (vilket ger folket intrycket att det hela handlar om kapitalismen). Och om kapitalismens riktiga vänner sedan försöker förklara att den politiken faktiskt inte var kapitalistisk? Då lyssnar få medlemmar av allmänheten på kapitalismens riktiga vänner. Trots att de säger rena rama sanningen när de förklarar att Moderaternas politik ingalunda var kapitalistisk.
Jag drog därför en principiell slutsats av eländet. När jag bara har två fähundar att välja mellan i politiken - då röstar jag aktivt på den fähund som står närmast socialismen istället för att bara rösta blankt! En fähund som alla vet är socialist kommer ju att skada socialismens sak mera än en fähund som lurar i folk att hon är en motståndare till socialismen. Medan en fähund som anses företräda kapitalismen istället kommer att skada kapitalismens sak mera än socialismens dito.
Du förstår vart jag vill komma? I början av 2000-talet slutade jag att rösta blankt, jag började hålla mig i näsan och började rösta på Socialdemokraterna. Eftersom jag är anhängare av kapitalismen. Det viktigaste för mig var att hindra Moderaterna från att göra kampen för kapitalismen inom opinionsbildningen ännu svårare.
Jag vet att jag kan lita på en sosse-regering att ge socialismen ett dåligt rykte.
Moderaterna förstör debattklimatet. De gör det svårare för oss äkta liberaler att bli tagna på allvar när vi förespråkar kapitalismen. Så snart vi börja säga ”Kapitalismen är bra därför att . . . ” börjar åhörarna småle och säga ”Jaja, de där Moderata stollarna och bedragarna har sagt allt det där förut . . . ”. Och så slutar de att lyssna.
Att jag ibland (inte alltid - men när deras politik för tillfället inte luktar alltför för illa d.v.s.) röstar på Socialdemokraterna - betyder det att jag är en sådan där cyniker som resonerar ”Ju sämre det blir - desto bättre!”
Nejdå, ingalunda. Jag eftersträvar inte att det skall bli sämre! Jag har under många år tvärtom jobbat a-let av mig för att det ska bli bättre.
Det är nämligen inget som jag rår för - det här eländiga tillståndet i den svenska politiken att samtliga de politiska partierna är så urusla som de är. Jag jobbar faktiskt arsl-t av mig för att få till stånd en bättre politik. Var och en kan t.ex. se att jag skriver hur många radikala debattartiklar som helst här på min blogg - och tidigare på debattsajten Newsmill samt på lokaltidningarnas insändarsidor. Och mina vänner kan intyga att jag har ägnat en väldigt stor andel av min fritid åt att bedriva opinionsbildning och filosofisk upplysning i mera än 30 år.
Så skyll inte på mig. Jag har kämpat länge för att filosofin objektivismen [kolla www.aynrand.org för mera information om objektivismen] ska vinna burskap.
Vad skall vi göra med brottslingarna?
Brottslingarna idag får inte blott och bart ett straff, för att sedan lämnas vind för våg. De får också ”kriminalvård”. Det ligger faktiskt något i den där idén att brottslingar bör få hjälp med att ”komma tillbaka”. Om brottslingarna inte fick hjälp med att återanpassa sig in i samhället, då skulle nämligen risken vara oerhört stor att de bara skulle begå nya brott så snart de kom ut ur fängelset.
Och det skulle ju alla skötsamma medborgare förlora på!
En brottsling har ju ofta ingen aning om hur något annat sätt att leva livet, förutom det att begå brott, går till. Och en brottsling behöver också så mycken motivation som möjligt för att bryta sitt destruktiva livsmönster.
Men dagens kriminalvård gör helt fel. Den är inriktad på att få brottslingen att känna sig bättre. Dagens kriminalvård försöker bygga upp brottslingens självkänsla. Psykologerna eller socionomerna eller vad behandlarna nu kallas för, de ”förklarar” brottslingens beteende med faktorer som ligger utanför brottslingen egen kontroll. De meddelar brottslingen att hon är som hon är därför att hon har bara råkat bli ett offer för negativa influenser under barndomen – som t.ex. dåliga föräldrar, olämpliga vänner, en osund boendemiljö o.s.v. – och de meddelar brottslingen att den ”kapitalistiska” samhällsordningen är orättvis, så att det på sätt och vis är naturligt att människor ägnar sig åt brott i ett sådant samhälle. Men att hon, brottslingen, måste lära sig att bekämpa orättvisorna som hon utsätts för på ett ”bättre” sätt än genom att begå brott. Så behandlarnas sätt att försöka få brottslingen att förbättra sitt beteende, är att meddela henne att hon visserligen är ett offer, men att det råkar finnas bättre sätt för henne att bekämpa orättvisorna än att begå brott.
Detta är fullständigt bakvänt! För att få brottslingen på bättre tankar, måste hon uppmuntras till att bli realistisk. I synnerhet måste hon bibringas en realistisk självuppfattning. Hon måste sluta upp med att inbilla sig själv att hon är ett offer, och att hon bara hämnas de påstådda orättvisorna när hon begår brott. Brottslingen måste få ett tryck på sig att börja inse att hon är en dålig människa så länge som han begår brott - och hon måste inse att det är hennes eget fel när hon begår brott. Om brottslingen bringas att förstå att hon faktiskt rår för det hon gör, och att hon helt enkelt är en usel och rutten varelse, så länge det hon väljer att göra är att begå brott - då får hon de psykologiska förutsättningarna för att avsluta sin brottskarriär och äntligen bli till en anständig människa.
Den grundläggande principen här är att det aldrig lönar sig att förfalska verkligheten. ”Vita lögner” kan inte åstadkomma något gott. Att få brottslingen att må bra, när hon objektivt sett inte förtjänar att må bra, det kan inte föra något gott med sig. Om man meddelar en brottsling att hon är ett offer, då uppmuntrar man henne bara. Hon kommer ju att kunna fortsätta med att rationalisera sitt fördärv, om hennes behandlare förstärker hennes inbillning att hon är ett offer. ”Jag rår ju inte för det!” eller ”Samhället förtjänar det!” kommer brottslingen att tänka nästa gång hon begår ett brott. Det enda sättet att motivera brottslingen är att ”hjälpa henne” till att mera intensivt uppleva det självförakt som hon förtjänar att uppleva.
Men det räcker förstås inte med att känna självförakt. Brottslingen måste också fås att inse att hon kan göra något åt eländet! Behandlarna måste förklara för henne att det är hennes eget fel när hon begår brott - d.v.s. att hon själv rår för det. Och att hon därför kan göra bättre - om bara han verkligen vill.
Här kan vi se värdet av att ge brottslingar kännbara straff. Ett straff visar brottslingen på ett handfast sätt att de anständiga människorna (och hon vet innerst inne att hon själv inte är en av dem) ser ner på henne så länge som hon begår brott, och att de absolut inte kommer att bara finna sig i det om hon begår brott i fortsättningen. Straffet visar brottslingen på ett handfast sätt att hon inte kan räkna med att hennes offer och dess´ kompisar bara kommer att vända andra kinden till om hon begår ett brott mot dem igen. Alldenstund hon väljer att begå ett brott igen, då kan han räkna med att få ett obehagligt straff igen.
Så brottslingen tenderar att avskräckas från en fortsatt brottsbana.
För att straffen skall fylla denna funktion, måste de förstås vara riktigt obehagliga!
Därför vore det nog vara en fördel om samhället började använda kroppsbestraffning mot brottslingar, och dessutom mot ungdomar som uppför sig illa i skolan. Det svenska samhället har ju blivit mera våldsamt (Mycket mera!) sedan agan i skolorna avskaffades på 1950-talet. Idag är det inte helt ovanligt att tonåringar drar kniv på sina lärare. Hur skall lärarna ha en chans att inge respekt hos ungdomarna, om de inte har någon befogenhet att utsätta ungdomarna för några kännbara straff?
Vuxna brottslingar skulle nog också reagera på kroppsbestraffning. Fysisk smärta som straff har fördelen att den är direkt varseblivningsmässig och är därtill på köpet intensiv. Smärtan man upplever vid en omgång aga, är omedelbar och intensiv, på ett helt annat sätt än den långvariga och lågintensiva uttråkning som en dömd brottsling lär uppleva på kåken. Därför vore nog kroppsbestraffning ett mera effektivt straff än fängelsestraff (man skulle förstås behöva sätta grova brottslingar i fängelse ändå, efter det att de hade fått sin omgång aga, för att isolera dem från resten av samhället - och därmed skydda de skötsamma medborgarna).
Men trots att det är viktigt att ge brottslingar ett kännbart straff, så räcker det inte. Det är minst lika viktigt att reformera brottslingarnas tänkande. De måste bibringas två livsviktiga insikter. Dels att de rår för vad de väljer att göra. Och dels att så länge det de väljer att göra är att begå brott är de riktigt usla varelser! Brottslingar kommer inte att komma på bättre tankar förrän och förutom de förmås att känna starka skuldkänslor och ånger över sina brott.
Så kriminalvårdens yttersta målsättning bör vara att bibringa brottslingarna en realistisk verklighetsuppfattning. I synnerhet en realistisk självuppfattning!
Inga inbillningar tillåtna om att brottslingarna är offer, tack!
Och det skulle ju alla skötsamma medborgare förlora på!
En brottsling har ju ofta ingen aning om hur något annat sätt att leva livet, förutom det att begå brott, går till. Och en brottsling behöver också så mycken motivation som möjligt för att bryta sitt destruktiva livsmönster.
Men dagens kriminalvård gör helt fel. Den är inriktad på att få brottslingen att känna sig bättre. Dagens kriminalvård försöker bygga upp brottslingens självkänsla. Psykologerna eller socionomerna eller vad behandlarna nu kallas för, de ”förklarar” brottslingens beteende med faktorer som ligger utanför brottslingen egen kontroll. De meddelar brottslingen att hon är som hon är därför att hon har bara råkat bli ett offer för negativa influenser under barndomen – som t.ex. dåliga föräldrar, olämpliga vänner, en osund boendemiljö o.s.v. – och de meddelar brottslingen att den ”kapitalistiska” samhällsordningen är orättvis, så att det på sätt och vis är naturligt att människor ägnar sig åt brott i ett sådant samhälle. Men att hon, brottslingen, måste lära sig att bekämpa orättvisorna som hon utsätts för på ett ”bättre” sätt än genom att begå brott. Så behandlarnas sätt att försöka få brottslingen att förbättra sitt beteende, är att meddela henne att hon visserligen är ett offer, men att det råkar finnas bättre sätt för henne att bekämpa orättvisorna än att begå brott.
Detta är fullständigt bakvänt! För att få brottslingen på bättre tankar, måste hon uppmuntras till att bli realistisk. I synnerhet måste hon bibringas en realistisk självuppfattning. Hon måste sluta upp med att inbilla sig själv att hon är ett offer, och att hon bara hämnas de påstådda orättvisorna när hon begår brott. Brottslingen måste få ett tryck på sig att börja inse att hon är en dålig människa så länge som han begår brott - och hon måste inse att det är hennes eget fel när hon begår brott. Om brottslingen bringas att förstå att hon faktiskt rår för det hon gör, och att hon helt enkelt är en usel och rutten varelse, så länge det hon väljer att göra är att begå brott - då får hon de psykologiska förutsättningarna för att avsluta sin brottskarriär och äntligen bli till en anständig människa.
Den grundläggande principen här är att det aldrig lönar sig att förfalska verkligheten. ”Vita lögner” kan inte åstadkomma något gott. Att få brottslingen att må bra, när hon objektivt sett inte förtjänar att må bra, det kan inte föra något gott med sig. Om man meddelar en brottsling att hon är ett offer, då uppmuntrar man henne bara. Hon kommer ju att kunna fortsätta med att rationalisera sitt fördärv, om hennes behandlare förstärker hennes inbillning att hon är ett offer. ”Jag rår ju inte för det!” eller ”Samhället förtjänar det!” kommer brottslingen att tänka nästa gång hon begår ett brott. Det enda sättet att motivera brottslingen är att ”hjälpa henne” till att mera intensivt uppleva det självförakt som hon förtjänar att uppleva.
Men det räcker förstås inte med att känna självförakt. Brottslingen måste också fås att inse att hon kan göra något åt eländet! Behandlarna måste förklara för henne att det är hennes eget fel när hon begår brott - d.v.s. att hon själv rår för det. Och att hon därför kan göra bättre - om bara han verkligen vill.
Här kan vi se värdet av att ge brottslingar kännbara straff. Ett straff visar brottslingen på ett handfast sätt att de anständiga människorna (och hon vet innerst inne att hon själv inte är en av dem) ser ner på henne så länge som hon begår brott, och att de absolut inte kommer att bara finna sig i det om hon begår brott i fortsättningen. Straffet visar brottslingen på ett handfast sätt att hon inte kan räkna med att hennes offer och dess´ kompisar bara kommer att vända andra kinden till om hon begår ett brott mot dem igen. Alldenstund hon väljer att begå ett brott igen, då kan han räkna med att få ett obehagligt straff igen.
Så brottslingen tenderar att avskräckas från en fortsatt brottsbana.
För att straffen skall fylla denna funktion, måste de förstås vara riktigt obehagliga!
Därför vore det nog vara en fördel om samhället började använda kroppsbestraffning mot brottslingar, och dessutom mot ungdomar som uppför sig illa i skolan. Det svenska samhället har ju blivit mera våldsamt (Mycket mera!) sedan agan i skolorna avskaffades på 1950-talet. Idag är det inte helt ovanligt att tonåringar drar kniv på sina lärare. Hur skall lärarna ha en chans att inge respekt hos ungdomarna, om de inte har någon befogenhet att utsätta ungdomarna för några kännbara straff?
Vuxna brottslingar skulle nog också reagera på kroppsbestraffning. Fysisk smärta som straff har fördelen att den är direkt varseblivningsmässig och är därtill på köpet intensiv. Smärtan man upplever vid en omgång aga, är omedelbar och intensiv, på ett helt annat sätt än den långvariga och lågintensiva uttråkning som en dömd brottsling lär uppleva på kåken. Därför vore nog kroppsbestraffning ett mera effektivt straff än fängelsestraff (man skulle förstås behöva sätta grova brottslingar i fängelse ändå, efter det att de hade fått sin omgång aga, för att isolera dem från resten av samhället - och därmed skydda de skötsamma medborgarna).
Men trots att det är viktigt att ge brottslingar ett kännbart straff, så räcker det inte. Det är minst lika viktigt att reformera brottslingarnas tänkande. De måste bibringas två livsviktiga insikter. Dels att de rår för vad de väljer att göra. Och dels att så länge det de väljer att göra är att begå brott är de riktigt usla varelser! Brottslingar kommer inte att komma på bättre tankar förrän och förutom de förmås att känna starka skuldkänslor och ånger över sina brott.
Så kriminalvårdens yttersta målsättning bör vara att bibringa brottslingarna en realistisk verklighetsuppfattning. I synnerhet en realistisk självuppfattning!
Inga inbillningar tillåtna om att brottslingarna är offer, tack!
Psykologerna har fel om determinismen
Nuförtiden är många vetenskapsmän ense om att vi människor är determinerade. D.v.s. de tror att innehållet i våra medvetanden, och att därmed alla våra handlingar som följd, är styrda av faktorer utanför vår respektiva kontroll. M.a.o. inbillar sig många vetenskapsmän att det blott och bart är en myt att vi människor har fri vilja. Om du tror att du själv har fri vilja är det, enligt deterministerna, bara fråga om en illusion som de där faktorerna som befinner sig utanför din kontroll har bestämt att du ska tro på.
Nåja, det går faktiskt inte att bevisa att människor har fri vilja! Därför att fri vilja föregår före alla bevis överhuvudtaget. Att vi människor har fri vilja är ett axiom - och sanningar som är axiomatiska kan aldrig bevisas. Varje axiom, som t.ex. det att människor har fri vilja, det är en förutsättning för att människor ska kunna bevisa något, och för att de ska kunna begripa bevisen. På tal om axiomet fri vilja - hur skulle människor kunna fatta ett bevis om de inte själva kunde anpassa sitt förnuft till de presenterade bevisen?
Varför kan man inte bevisa ett axiom? Därför att varje förekommande axiom är varseblivningsmässigt uppenbart - och man kan inte bevisa det uppenbara. Om jag frågade dig ”Kan du bevisa för mig att gräset där borta är grönt?” – vad skulle du då kunna göra? Allt du skulle kunna göra vore att peka mot gräset och säga ”Titta, så ser du att gräset där borta är grönt!” Om jag inte ens tror på mina egna ögon, då finns det knappast några argument som skulle kunna övertyga mig istället. Det är likadant med den fria viljan. Det är uppenbart för dig om du introspekterar, och om du är ärlig, att du väljer huruvida du tänker eller inte. Du upptäckte att du har fri vilja redan när du var ett litet barn. Det kunde t.ex. ha hänt när du puttade på en boll, den rullade iväg och du tänkte (fast du kanske inte hade ord för det då) ”Jag fick bollen att rulla!” Du visste då att du själv rådde för att bollen rullade. Att bollen rullade berodde på dig och på att du ville att bollen skulle rulla. Och det krävdes en intensiv indoktrinering när du blev större för att övertyga dig (om du nu är en av de många som tror på determinismen) att det bara är en illusion att du rår för vad du gör när du puttar på en boll så att den rullar.
Eftersom den fria viljan är ett axiom, skall jag alltså inte nu försöka bevisa för dig som tror på determinismen, att du har fri vilja. Om du inte ens tror på din egen direkta varseblivning, i form av introspektion, att du har fri vilja - då kommer du inte heller att tro på mina argument. Och eftersom alla argument förutsätter att människor har fri vilja (eftersom fri vilja är ett axiom), skulle jag göra mig skyldig till felslutet cirkelresonemang, om jag försökte bevisa att du har fri vilja. Men – jag kan i alla fall göra det svårare för dig att evadera att du har fri vilja genom att peka på några av de många motsägelser som du trasslar in dig i, närhelst du förnekar att du har fri vilja.
Till att börja med, om du förnekar den fria viljan och säger att människan är determinerad – hur skulle du kunna veta att du själv var determinerad, om du nu vore det? När jag säger att jag har fri vilja, svarar du väl att det bara är så att de faktorer som bestämmer vad jag skall tro på, bestämmer att jag skall tro att jag har fri vilja? Så du säger alltså att de faktorer som bestämmer vad människor skall tro på, kan betinga dem till att tro på en falskhet.
Men - om faktorerna som bestämmer vad människor skall tro på, ibland betingar dem till att tro på en falskhet – hur kan du då veta att dessa faktorer inte har betingat just dig till att tro på en falsk idé, när de har betingat dig till att tro att människan är determinerad? Du sager ju: ”Faktorer utanför din kontroll har bestämt att du ska tro att människor har fri vilja. Och faktorer utanför min kontroll har bestämt att jag ska tro att människor är determinerade. Jag rår inte för vad jag tror på, eftersom jag är determinerad. Jag bara måste tro att människan är determinerad. Jag är lika kognitivt hjälplös som du är! Så min uppfattning att jag är determinerad är inte ett dugg mera giltig än din uppfattning att du har fri vilja!
Du börjar fatta? Om människor vore determinerade skulle de inte kunna lita på någon enda idé alls. Människor är nämligen felbara. Detta förnekar väl ingen determinist? Det finns väl ingen determinist som sager: ”Människor är ofelbara - ingen människa har någonsin fel”? Och en varelse som var felbar, men som samtidigt var determinerad, skulle aldrig någonsin kunna vara säker på en enda idé som råkade finnas i hennes medvetande.
Föreställ dig att du var determinerad, och samtidigt var felbar – anta att det fanns en spak inuti ditt förnuft, och när den spaken var i ”på”-läge trodde du på en korrekt idé, och när spaken var i ”av”-läge trodde du på en felaktig idé – och du själv saknade kontroll över huruvida spaken var i ”på”-läge eller i ”av”-läge? Hur skulle du kunna vara säker på att en viss idé som fanns i ditt huvud var korrekt? Du skulle ju inte kunna veta om den där spaken just när du tänkte den idén var i ”på”-läge eller i ”av”-läge. Så du skulle inte ha någon aning om huruvida faktorerna som determinerade dig, genom att slå på eller slå av den där spaken, hade determinerat dig just då till att tro på en korrekt idé eller på en felaktig idé. En felbar varelse som var determinerad, skulle vara fullständigt ur stånd att veta någonting alls. Hon skulle inte veta något alls om verkligheten omkring sig. En sådan varelse skulle därför vara hjälplös och skulle inte kunna överleva.
Nu är det förstås så att vanliga djur saknar fri vilja, och de är förstås inte hjälplösa. Djuren överlever bevisligen, i alla fall tillräckligt länge för att reproducera. Det beror på att de vanliga djuren inte är felbara i den mening som vi här talar om. Ett djur går efter sina varseblivningar. Och varseblivningarna är ofelbara inom gränserna för sin räckvidd. Om en flugas sinnesorgan avkänner en rörelse i närheten, då flyger den med nödvändighet iväg. Den har inget val. Om en koppellös och för tillfället hungrig hund får syn på en död råtta, då slukar den råttan med nödvändighet. Den har inget val.
Det händer ibland att fåglar flyger in i fönster och dör. Men det innebär inte att de är felbara i den mening som gäller här. De går automatiskt efter sina varseblivningar, men när de kommer på kollisionskurs med ett fönster, räcker deras synsinne inte till. Men inom ramarna för vad deras synsinne klarar av, fungerar fågelns synsinne automatiskt och ofelbart. Fåglar ”slarvar” inte och de tappar inte koncentrationen, så att de flyger in i träd eller bergväggar.
Men människor är förnuftsvarelser. De tänker - och att tänka är inte samma sak som att varsebli. Tänkandet fortlöper inte automatiskt, såsom varseblivandet gör. Så felsteg är möjliga när man resonerar. Det är av den orsaken som människor måste ha fri vilja. De måste själva styra sitt resonerande, för att de skall kunna vara säker på att de gör rätt, i de förekommande fall de gör rätt. Eftersom tänkandet inte är automatiskt, skulle tänkandet vara slumpmässigt om det inte vore viljestyrt. Och eftersom vårt tänkande styr våra handlingar för att överleva, skulle vi inte kunna överleva om nämnda tänkande skedde slumpmässigt.
Men trots att determinismen är en idé som med nödvändighet leder till att deterministerna trasslar in sig i motsägelser om bara de bryr sig om att tänka igenom de logiska följderna av denna idé, så tror många av dagens vetenskapsmän, inklusive majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker, på denna vansinniga idé. Det beror förstås på att de inte har brytt sig om att tänka igenom de logiska följderna av determinismen. Därför ser de inte motsägelserna. Eller, ännu värre, så ser de motsägelserna men struntar i dem och fortsätter att tro på determinismen ändå.
Kan det verkligen vara sant att majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker tror på determinismen? Ja, freudianerna tror att människan är determinerad av inneboende drifter i det undermedvetna (som en undermedveten önskan att forma sina egna fekalier!). Behavioristerna tror att människan är determinerad av betingningar, ungefär som en hund är betingad av dressyr. Biologisterna tror att människan är determinerad av kemikalierna i hjärncellerna. O.s.v.
Debatten inom den psykologiska vetenskapen handlar egentligen nuförtiden bara om huruvida människan är determinerad av ”nature” eller ”nurture”. Debatten handlar m.a.o. om huruvida människan är determinerad av inre faktorer utanför hennes kontroll, eller om hon är determinerad av yttre faktorer likaså utanför hennes kontroll. Idén att människan skulle kunna ha fri vilja förekommer knappt i debatten överhuvudtaget. Det tas för givet att människan är någon sorts robot. Idén att människan har fri vilja betraktas som en ovetenskaplig idé, och tas därför inte på allvar.
Premisserna är tydligen deks att den fria viljan, om den existerade, skulle vara ett undantag från kausalitetslagen - och dels att det inte kan finnas några sådana undantag från kausalitetslagen. Den andra premissen här är helt rätt, det finns inga undantag från kausalitetslagen i universum. Men den första premissen är helt fel, den fria viljan utgör inte något undantag från kausalitetslagen, utan den är en subkategori av kausalitetslagen. Det är individens val som är orsaken till det hon väljer! När hon väljer att tänka är det hennes val som är orsaken till tänkandet. Och när hon väljer att inte tänka är det hennes val som är orsaken till hennes underlåtenhet att tänka.
Om dagens psykologer och psykiatriker vill kunna göra nytta fullt ut, måste de inse att människor faktiskt har fri vilja. De är vare sig maskiner eller vanliga djur. Att det bevisligen finns praktiserande psykiatriker som gör nytta för sina patienter, beror bara på att de agerar på grundval av åtminstone den underförstådda premissen att människan har fri vilja. Men i den utsträckning de tar determinismen på allvar, måste psykiatriker göra skada istället för nytta. Man kan inte hjälpa människor, genom att behandla dem som om de vore maskiner eller vanliga djur.
Nej, den psykologiska vetenskapen måste verkligen göra upp med den där idén om att människan är determinerad - och att hon därmed saknar fri vilja.
Nåja, det går faktiskt inte att bevisa att människor har fri vilja! Därför att fri vilja föregår före alla bevis överhuvudtaget. Att vi människor har fri vilja är ett axiom - och sanningar som är axiomatiska kan aldrig bevisas. Varje axiom, som t.ex. det att människor har fri vilja, det är en förutsättning för att människor ska kunna bevisa något, och för att de ska kunna begripa bevisen. På tal om axiomet fri vilja - hur skulle människor kunna fatta ett bevis om de inte själva kunde anpassa sitt förnuft till de presenterade bevisen?
Varför kan man inte bevisa ett axiom? Därför att varje förekommande axiom är varseblivningsmässigt uppenbart - och man kan inte bevisa det uppenbara. Om jag frågade dig ”Kan du bevisa för mig att gräset där borta är grönt?” – vad skulle du då kunna göra? Allt du skulle kunna göra vore att peka mot gräset och säga ”Titta, så ser du att gräset där borta är grönt!” Om jag inte ens tror på mina egna ögon, då finns det knappast några argument som skulle kunna övertyga mig istället. Det är likadant med den fria viljan. Det är uppenbart för dig om du introspekterar, och om du är ärlig, att du väljer huruvida du tänker eller inte. Du upptäckte att du har fri vilja redan när du var ett litet barn. Det kunde t.ex. ha hänt när du puttade på en boll, den rullade iväg och du tänkte (fast du kanske inte hade ord för det då) ”Jag fick bollen att rulla!” Du visste då att du själv rådde för att bollen rullade. Att bollen rullade berodde på dig och på att du ville att bollen skulle rulla. Och det krävdes en intensiv indoktrinering när du blev större för att övertyga dig (om du nu är en av de många som tror på determinismen) att det bara är en illusion att du rår för vad du gör när du puttar på en boll så att den rullar.
Eftersom den fria viljan är ett axiom, skall jag alltså inte nu försöka bevisa för dig som tror på determinismen, att du har fri vilja. Om du inte ens tror på din egen direkta varseblivning, i form av introspektion, att du har fri vilja - då kommer du inte heller att tro på mina argument. Och eftersom alla argument förutsätter att människor har fri vilja (eftersom fri vilja är ett axiom), skulle jag göra mig skyldig till felslutet cirkelresonemang, om jag försökte bevisa att du har fri vilja. Men – jag kan i alla fall göra det svårare för dig att evadera att du har fri vilja genom att peka på några av de många motsägelser som du trasslar in dig i, närhelst du förnekar att du har fri vilja.
Till att börja med, om du förnekar den fria viljan och säger att människan är determinerad – hur skulle du kunna veta att du själv var determinerad, om du nu vore det? När jag säger att jag har fri vilja, svarar du väl att det bara är så att de faktorer som bestämmer vad jag skall tro på, bestämmer att jag skall tro att jag har fri vilja? Så du säger alltså att de faktorer som bestämmer vad människor skall tro på, kan betinga dem till att tro på en falskhet.
Men - om faktorerna som bestämmer vad människor skall tro på, ibland betingar dem till att tro på en falskhet – hur kan du då veta att dessa faktorer inte har betingat just dig till att tro på en falsk idé, när de har betingat dig till att tro att människan är determinerad? Du sager ju: ”Faktorer utanför din kontroll har bestämt att du ska tro att människor har fri vilja. Och faktorer utanför min kontroll har bestämt att jag ska tro att människor är determinerade. Jag rår inte för vad jag tror på, eftersom jag är determinerad. Jag bara måste tro att människan är determinerad. Jag är lika kognitivt hjälplös som du är! Så min uppfattning att jag är determinerad är inte ett dugg mera giltig än din uppfattning att du har fri vilja!
Du börjar fatta? Om människor vore determinerade skulle de inte kunna lita på någon enda idé alls. Människor är nämligen felbara. Detta förnekar väl ingen determinist? Det finns väl ingen determinist som sager: ”Människor är ofelbara - ingen människa har någonsin fel”? Och en varelse som var felbar, men som samtidigt var determinerad, skulle aldrig någonsin kunna vara säker på en enda idé som råkade finnas i hennes medvetande.
Föreställ dig att du var determinerad, och samtidigt var felbar – anta att det fanns en spak inuti ditt förnuft, och när den spaken var i ”på”-läge trodde du på en korrekt idé, och när spaken var i ”av”-läge trodde du på en felaktig idé – och du själv saknade kontroll över huruvida spaken var i ”på”-läge eller i ”av”-läge? Hur skulle du kunna vara säker på att en viss idé som fanns i ditt huvud var korrekt? Du skulle ju inte kunna veta om den där spaken just när du tänkte den idén var i ”på”-läge eller i ”av”-läge. Så du skulle inte ha någon aning om huruvida faktorerna som determinerade dig, genom att slå på eller slå av den där spaken, hade determinerat dig just då till att tro på en korrekt idé eller på en felaktig idé. En felbar varelse som var determinerad, skulle vara fullständigt ur stånd att veta någonting alls. Hon skulle inte veta något alls om verkligheten omkring sig. En sådan varelse skulle därför vara hjälplös och skulle inte kunna överleva.
Nu är det förstås så att vanliga djur saknar fri vilja, och de är förstås inte hjälplösa. Djuren överlever bevisligen, i alla fall tillräckligt länge för att reproducera. Det beror på att de vanliga djuren inte är felbara i den mening som vi här talar om. Ett djur går efter sina varseblivningar. Och varseblivningarna är ofelbara inom gränserna för sin räckvidd. Om en flugas sinnesorgan avkänner en rörelse i närheten, då flyger den med nödvändighet iväg. Den har inget val. Om en koppellös och för tillfället hungrig hund får syn på en död råtta, då slukar den råttan med nödvändighet. Den har inget val.
Det händer ibland att fåglar flyger in i fönster och dör. Men det innebär inte att de är felbara i den mening som gäller här. De går automatiskt efter sina varseblivningar, men när de kommer på kollisionskurs med ett fönster, räcker deras synsinne inte till. Men inom ramarna för vad deras synsinne klarar av, fungerar fågelns synsinne automatiskt och ofelbart. Fåglar ”slarvar” inte och de tappar inte koncentrationen, så att de flyger in i träd eller bergväggar.
Men människor är förnuftsvarelser. De tänker - och att tänka är inte samma sak som att varsebli. Tänkandet fortlöper inte automatiskt, såsom varseblivandet gör. Så felsteg är möjliga när man resonerar. Det är av den orsaken som människor måste ha fri vilja. De måste själva styra sitt resonerande, för att de skall kunna vara säker på att de gör rätt, i de förekommande fall de gör rätt. Eftersom tänkandet inte är automatiskt, skulle tänkandet vara slumpmässigt om det inte vore viljestyrt. Och eftersom vårt tänkande styr våra handlingar för att överleva, skulle vi inte kunna överleva om nämnda tänkande skedde slumpmässigt.
Men trots att determinismen är en idé som med nödvändighet leder till att deterministerna trasslar in sig i motsägelser om bara de bryr sig om att tänka igenom de logiska följderna av denna idé, så tror många av dagens vetenskapsmän, inklusive majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker, på denna vansinniga idé. Det beror förstås på att de inte har brytt sig om att tänka igenom de logiska följderna av determinismen. Därför ser de inte motsägelserna. Eller, ännu värre, så ser de motsägelserna men struntar i dem och fortsätter att tro på determinismen ändå.
Kan det verkligen vara sant att majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker tror på determinismen? Ja, freudianerna tror att människan är determinerad av inneboende drifter i det undermedvetna (som en undermedveten önskan att forma sina egna fekalier!). Behavioristerna tror att människan är determinerad av betingningar, ungefär som en hund är betingad av dressyr. Biologisterna tror att människan är determinerad av kemikalierna i hjärncellerna. O.s.v.
Debatten inom den psykologiska vetenskapen handlar egentligen nuförtiden bara om huruvida människan är determinerad av ”nature” eller ”nurture”. Debatten handlar m.a.o. om huruvida människan är determinerad av inre faktorer utanför hennes kontroll, eller om hon är determinerad av yttre faktorer likaså utanför hennes kontroll. Idén att människan skulle kunna ha fri vilja förekommer knappt i debatten överhuvudtaget. Det tas för givet att människan är någon sorts robot. Idén att människan har fri vilja betraktas som en ovetenskaplig idé, och tas därför inte på allvar.
Premisserna är tydligen deks att den fria viljan, om den existerade, skulle vara ett undantag från kausalitetslagen - och dels att det inte kan finnas några sådana undantag från kausalitetslagen. Den andra premissen här är helt rätt, det finns inga undantag från kausalitetslagen i universum. Men den första premissen är helt fel, den fria viljan utgör inte något undantag från kausalitetslagen, utan den är en subkategori av kausalitetslagen. Det är individens val som är orsaken till det hon väljer! När hon väljer att tänka är det hennes val som är orsaken till tänkandet. Och när hon väljer att inte tänka är det hennes val som är orsaken till hennes underlåtenhet att tänka.
Om dagens psykologer och psykiatriker vill kunna göra nytta fullt ut, måste de inse att människor faktiskt har fri vilja. De är vare sig maskiner eller vanliga djur. Att det bevisligen finns praktiserande psykiatriker som gör nytta för sina patienter, beror bara på att de agerar på grundval av åtminstone den underförstådda premissen att människan har fri vilja. Men i den utsträckning de tar determinismen på allvar, måste psykiatriker göra skada istället för nytta. Man kan inte hjälpa människor, genom att behandla dem som om de vore maskiner eller vanliga djur.
Nej, den psykologiska vetenskapen måste verkligen göra upp med den där idén om att människan är determinerad - och att hon därmed saknar fri vilja.
Upp till kamp mot kvacksalvarna!
Forskarna i psykologi, Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll, skriver i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä år 2009 som ett inlägg i en debatt som då pågick på debattsajten Newsmill på nätet.] att det är bekymmersamt att ”poppsykologer” får ett stort utrymme i massmedierna. Jag håller absolut med Lindwall och Söderfjäll på den punkten.
Men jag anser också att etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen har ett enormt behov av att ”rensa sin egen h-k”. Jag har fått intrycket (Jag är blott och bart lekman - så jag kan inte bevisa denna ståndpunkt vetenskapligt - men jag anser att jag kan i alla fall göra min ståndpunkt väldigt sannolik.) att den nu etablerade psykologiska vetenskapen är nedlusad med teorier som inte är mycket bättre än ren kvacksalveri. Jag vill nu framhäva att jag inte anklagar just Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll för att vara kvacksalvare. Jag vet ingenting om just dem och deras forskning, så jag kan inte bedöma dem personligen. Men deras artikel ger mig en förekommen anledning för att ventilera mina kritiska åsikter om dagens psykologiska vetenskap i största allmänhet.
Vad är det då som är fel med dagens psykologiska vetenskap? För att uttrycka det kort – den är intellektuellt korrumperad av irrationella filosofiska premisser. Jag ska nedan ge några exempel på detta.
En av de mest uppenbara villfarelserna inom den etablerade psykologin är den utbredda tron på determinismen. Determinismen är den filosofiska principen som går ut på att människor saknar fri vilja. Enligt determinismen är människor som robotar - eller rättare sagt säger determinismen att de är som vanliga djur. Deras medvetanden sägs nämligen fungera automatiskt - deras tankar sägs vara bestämda antingen av yttre eller av inre faktorer som ligger utanför deras egen kontroll. Antingen av yttre faktorer som ”betingning” (behavioristernas version av determinismen), ekonomiska faktorer (marxisternas version av determinismen), den omkringliggande kulturen (multikulturalisternas version av determinismen) o.s.v. Eller av inre faktorer som generna (somliga biologers version av determinismen), det undermedvetna (Freudianernas version av determinismen), känslorna (en version av determinismen som är mycket utbredd inom populärkulturen idag) o.s.v.
Determinismen är en irrlära vid första påseendet. Var och en av oss kan direkt varsebli, genom introspektion, att hon faktiskt har fri vilja. Människans innehav av fri vilja är faktiskt ett axiom. Om inte varje individ själv innehade kontrollen över sitt eget medvetande - då skulle hon inte kunna vara säker på ett endaste liten bit av sin kunskap. Utan fri vilja skulle hon nämligen inte själv kunna anpassa sitt förnuft till de tillgängliga beläggen. Om hon vore determinerad skulle hon vara kognitivt hjälplös. Hon skulle inte ens kunna tänka - hennes medvetande skulle bli till en "slumptankesgenerator".
Deterministerna själva skulle inte ens kunna veta att människan var determinerad!
En determinist resonerar ju egentligen:
”Jag bestämmer inte själv vad jag tror på. Faktorer utanför min kontroll bestämmer det. Så jag kan inte rå för att jag tror på determinismen. Mina känslor (eller ekonomiska förhållanden eller `betingning´ eller vilken faktor det nu är fråga om) har bestämt att jag ska tro att determinismen är sanningen. Precis som de har betingat dig [d.v.s. Henrik Unné] till att tro att existensen av den fria viljan är sanningen. Så enligt mig är min tro på determinismen och din tro på fri vilja är bådadera lika determinerade!”
Men deterministen säger ju att jag har fel när jag tror på den fria viljan! Så deterministen medger att faktorerna som bestämmer vilka idéer människor ska tro på ibland betingar dem till att tro på en felaktig idé.
Men hur i hela världen kan deterministen då veta att dessa faktorer inte i just den här frågan, determinismen, har bestämt att hon och inte jag skall tro på en felaktig idé? Hon har ingen aning! Det kan precis likaväl vara henne som mig som har fel i den här frågan om fri vilja! Så deterministen har inget kunskapsteoretiskt fog för att säga att hon vet att människor är determinerade. Enligt determinismens logik kan alla av oss alltid likaväl ha fel som rätt - utan att själva veta om det! Så det kan precis lika väl vara hon som har fel om determinismen istället för den som tror på fri vilja! Deterministens egen idé upphäver således sig själv!
Men detta till trots finns det åtskilliga skolor inom den psykologiska vetenskapen som förfäktar determinismen. Dessa olika skolor skiljer sig endast i fråga om vilken eller vilka faktorer det är som enligt dem determinerar människan. De tvistar om huruvida människan är determinerad av ”nature” (generna) eller av ”nurture” (miljön). Men de tar det för givet att människan är just determinerad.
Den mest äckliga av de deterministiska skolorna är Freudianismen - som traditionellt har ingått i den psykologiska "vetenskapen". Freudianismen hävdar, litet överförenklat, att människan är determinerad av sin potträning! Freudianismen är så depraverad att den förfäktar att faktorerna som formar människans själ är hennes kiss- och bajsfunktioner. Den skolan inom psykologin är alldeles bedrövlig! Men Freudianismen kan inte motbevisas! Av den enkla anledningen att den är helt
godtycklig. Den har en rationalisering i beredskap för i stort sett varenda möjliga invändning som folk kan komma med mot den.
En Freudian kan säga (På engelska - jag är inte säker på vad de tekniska termerna heter på svenska.):
”That boy hates his mother.”
Du invänder då:
”Men han visar inga tecken på att hata sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s repressing it.”
Du invänder:
”Men pojken visar massor av tecken på att han älskar sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s sublimating it.”
En Freudian kan således använda sin teori till att ”bevisa” i stort sett vad som helst om en patients psykologi. Just därför är Freudianismen kognitivt värdelöst!
En annan särdeles motbjudande deterministisk skola är behaviorismen.
Behaviorismen förkunnar att människor är determinerade av ”betingningar” ("conditioning" heter det på engelska). Behaviorismen förkunnar att människor är som djur. På samma sätt som en hund kan betingas till att dreggla när en klocka ringer kan, enligt behaviorismen, en människas beteende betingas av belöningar och/eller bestraffningar.
Hur ”vet” då behavioristerna det de tror sig veta?
De har faktiskt utfört experiment. På råttor! De har ”forskat” i sådana saker som hur laboratorieråttor lär sig att hitta i en labyrint. Och - till sin stora förvåning! - upptäckte de att råttorna lärde sig utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna drog av detta resultat av sina experiment den "genial" slutsatsen att människor också lär sig saker utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna resonerade att det som gäller för råttor per nödvändighet också måste gälla för människor!
Hur rationellt är detta sätt att resonera? Varför ska det som gäller för råttor också gälla för människor? Råttor är väl annorlunda varelser än oss människor?
Nå, anta att ett gäng forskare ville ta reda på hur människor livnär sig. Och de gjorde detta genom att studera daggmaskar. De upptäckte att daggmaskar livnär sig genom att käka jord. Och de drog av detta den "geniala" slutsatsen att tillvägagångssättet för att rädda mänskligheten från svält måste vara att lära alla oss människor att käka jord!
Där ser man - behaviorismen är humbug!
Freudianismen och behaviorismen är inte särdeles viktiga skolor inom den kliniska psykologin och psykiatrin nuförtiden. De mera utbredda skolorna är dock som regel i hög grad deterministiska också dem. Inte ens den nuförtiden bästa skolan inom den psykologiska vetenskapen, den ”kognitiva” skolan, är fullkomlig.
Den ”kognitiva” skolan hävdar att våra medvetna idéer visst spelar en roll i människans psykologi - men denna skola sätter inte förnuftet riktigt i ”förarsätet” i människans själ. ”Kognitiva” psykologer och psykiatriker velar och tvivlar om huruvida förnuftet egentligen är viljestyrt.
En annan utbredd irrlära inom den moderna psykologin är subjektivismen.
Denna idé kan ta många uttryck. Den kan påverka psykologers och psykiatrikers metodologi, den kan påverka deras syn på vad som utgör bevisning - och den kan ta sig uttryck i substansinnehållet i den psykologiska vetenskapen.
Ett vanligt fenomen är att psykologer och psykiatriker delar den utbredda uppfattningen att det inte finns objektiva ”rätt” och ”fel” - i synnerhet inte i värderingsfrågor som etik - men ibland även i rena faktafrågor. Psykologer och psykiatriker vill t.ex. ofta inte ta ställning till olika etiska teorier - som exempelvist den etiska tvisten mellan altruismen respektive egoismen. Till stor del p.g.a. sin tro att etik är ett ämne där subjektivitet gäller fattar de flesta psykologer och psykiatriker utanför objektivismen inte hur destruktivt moralläran altruismens inflytande är i människors psykologier. Vilket får till följd att de kan behandla en djupt olycklig människa i åratal utan att någonsin ta itu med orsaken till dennes olycka - som mycket väl kan vara just den där giftiga idén att det är moraliskt förkastligt att sträva efter ens egen ”själviska” lycka!
Ytterligare en utbredd irrlära inom den moderna psykologin lär vara idén att det är fel att ”bygga system”.
Psykologer och psykiatriker är dåliga på att ”integrera” sina kunskaper på ett systematiskt sätt. Detta är naturligt, då de saknar vägledningen som en rationell kunskapsteori skulle kunna ge dem. Så de samlar ihop ett stort antal olika enskilda observationer av olika konkreta kausalitetssamband i människans psyke - men utan att de sedan knyter ihop det hela. Därav den utbredda övertron på rollen som kemikalier i hjärnan spelar i människors psykiska hälsa.
I synnerhet psykiatriker är ofta mycket kunniga om just vilka specifika kemiska substanser det är som kan hjälpa mot den ena och den andra psykiska åkomman. Men de har egentligen inte mycket till aning om varför en viss substans hjälper mot en viss åkomma!
Eftersom psykologer och psykiatriker ofta misstror ”systembyggande”, och eftersom de inte har en bra heltäckande teori om människans psykologi, utövar de ofta praktisk psykologi och psykiatri på ett rätt så ”pragmatiskt” sätt. Praktiserande psykiatriker och psykologer skaffar sig erfarenheter av att behandla patienter - och de lär sig av sina erfarenheter i yrkesövningen - med hjälp av resterna av den aristoteliska kunskapsteorin. En kunskapsteori som de i viss mån har snappat upp därför att rester av den fortfarande flyter omkring i universiteten där de utbildades.
Det är nog därför som psykologerna och psykiatrikerna överhuvudtaget klarar av att göra någon nytta. De gör nytta i stor utsträckning trots de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - och inte uteslutande på grund av dem!
Men detta innebär ju att dagens praktiserande psykologer och psykiatriker bedriver sitt yrke medelst en ”seat-of-the-pants” metod. D.v.s. de lagar efter läge. De improviserar. De skjuter från höftet.
Och det är inte bra!
Fast det skulle nog bli ännu värre om psykologerna och psykiatrikerna började försöka att riktigt på allvar tillämpa de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - på ett konsekvent sätt!
Det är hög tid att några nya intellektuella rensar ut de augiska stallarna (the "Augean stables" som de heter på engelska) som den moderna psykologiska vetenskapen utgör. De praktiserande psykologerna och psykiatrikerna menar väl - men de behöver bättre teoretiska verktyg att arbeta med för att kunna göra så mycken nytta som de helst borde göra. De nya intellektuella skulle behöva en rationell filosofisk grund att stå på - i synnerhet en rationell kunskapsteori.
Jag råkar själv vara en f.d. psykotiker - och jag har erfarit att filosofin som heter objektivismen, som jag upptäckta ungefär fem år efter början till mitt tillfrisknande, gjorde det möjligt för mig att för första gången förstå arten av mina tidigare problem ända ner till roten. Jag är därför, p.g.a. mina egna personliga erfarenheter, övertygad om att framtidens psykologer och psykiatriker skulle dra stor nytta av att sätta sig in i denna förnuftets filosofi.
Upp till kamp mot etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen!
”Kick out the quacks!” som en berömd rockgrupp från Detroit kanske skulle ha uttryckt det.
Men jag anser också att etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen har ett enormt behov av att ”rensa sin egen h-k”. Jag har fått intrycket (Jag är blott och bart lekman - så jag kan inte bevisa denna ståndpunkt vetenskapligt - men jag anser att jag kan i alla fall göra min ståndpunkt väldigt sannolik.) att den nu etablerade psykologiska vetenskapen är nedlusad med teorier som inte är mycket bättre än ren kvacksalveri. Jag vill nu framhäva att jag inte anklagar just Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll för att vara kvacksalvare. Jag vet ingenting om just dem och deras forskning, så jag kan inte bedöma dem personligen. Men deras artikel ger mig en förekommen anledning för att ventilera mina kritiska åsikter om dagens psykologiska vetenskap i största allmänhet.
Vad är det då som är fel med dagens psykologiska vetenskap? För att uttrycka det kort – den är intellektuellt korrumperad av irrationella filosofiska premisser. Jag ska nedan ge några exempel på detta.
En av de mest uppenbara villfarelserna inom den etablerade psykologin är den utbredda tron på determinismen. Determinismen är den filosofiska principen som går ut på att människor saknar fri vilja. Enligt determinismen är människor som robotar - eller rättare sagt säger determinismen att de är som vanliga djur. Deras medvetanden sägs nämligen fungera automatiskt - deras tankar sägs vara bestämda antingen av yttre eller av inre faktorer som ligger utanför deras egen kontroll. Antingen av yttre faktorer som ”betingning” (behavioristernas version av determinismen), ekonomiska faktorer (marxisternas version av determinismen), den omkringliggande kulturen (multikulturalisternas version av determinismen) o.s.v. Eller av inre faktorer som generna (somliga biologers version av determinismen), det undermedvetna (Freudianernas version av determinismen), känslorna (en version av determinismen som är mycket utbredd inom populärkulturen idag) o.s.v.
Determinismen är en irrlära vid första påseendet. Var och en av oss kan direkt varsebli, genom introspektion, att hon faktiskt har fri vilja. Människans innehav av fri vilja är faktiskt ett axiom. Om inte varje individ själv innehade kontrollen över sitt eget medvetande - då skulle hon inte kunna vara säker på ett endaste liten bit av sin kunskap. Utan fri vilja skulle hon nämligen inte själv kunna anpassa sitt förnuft till de tillgängliga beläggen. Om hon vore determinerad skulle hon vara kognitivt hjälplös. Hon skulle inte ens kunna tänka - hennes medvetande skulle bli till en "slumptankesgenerator".
Deterministerna själva skulle inte ens kunna veta att människan var determinerad!
En determinist resonerar ju egentligen:
”Jag bestämmer inte själv vad jag tror på. Faktorer utanför min kontroll bestämmer det. Så jag kan inte rå för att jag tror på determinismen. Mina känslor (eller ekonomiska förhållanden eller `betingning´ eller vilken faktor det nu är fråga om) har bestämt att jag ska tro att determinismen är sanningen. Precis som de har betingat dig [d.v.s. Henrik Unné] till att tro att existensen av den fria viljan är sanningen. Så enligt mig är min tro på determinismen och din tro på fri vilja är bådadera lika determinerade!”
Men deterministen säger ju att jag har fel när jag tror på den fria viljan! Så deterministen medger att faktorerna som bestämmer vilka idéer människor ska tro på ibland betingar dem till att tro på en felaktig idé.
Men hur i hela världen kan deterministen då veta att dessa faktorer inte i just den här frågan, determinismen, har bestämt att hon och inte jag skall tro på en felaktig idé? Hon har ingen aning! Det kan precis likaväl vara henne som mig som har fel i den här frågan om fri vilja! Så deterministen har inget kunskapsteoretiskt fog för att säga att hon vet att människor är determinerade. Enligt determinismens logik kan alla av oss alltid likaväl ha fel som rätt - utan att själva veta om det! Så det kan precis lika väl vara hon som har fel om determinismen istället för den som tror på fri vilja! Deterministens egen idé upphäver således sig själv!
Men detta till trots finns det åtskilliga skolor inom den psykologiska vetenskapen som förfäktar determinismen. Dessa olika skolor skiljer sig endast i fråga om vilken eller vilka faktorer det är som enligt dem determinerar människan. De tvistar om huruvida människan är determinerad av ”nature” (generna) eller av ”nurture” (miljön). Men de tar det för givet att människan är just determinerad.
Den mest äckliga av de deterministiska skolorna är Freudianismen - som traditionellt har ingått i den psykologiska "vetenskapen". Freudianismen hävdar, litet överförenklat, att människan är determinerad av sin potträning! Freudianismen är så depraverad att den förfäktar att faktorerna som formar människans själ är hennes kiss- och bajsfunktioner. Den skolan inom psykologin är alldeles bedrövlig! Men Freudianismen kan inte motbevisas! Av den enkla anledningen att den är helt
godtycklig. Den har en rationalisering i beredskap för i stort sett varenda möjliga invändning som folk kan komma med mot den.
En Freudian kan säga (På engelska - jag är inte säker på vad de tekniska termerna heter på svenska.):
”That boy hates his mother.”
Du invänder då:
”Men han visar inga tecken på att hata sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s repressing it.”
Du invänder:
”Men pojken visar massor av tecken på att han älskar sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s sublimating it.”
En Freudian kan således använda sin teori till att ”bevisa” i stort sett vad som helst om en patients psykologi. Just därför är Freudianismen kognitivt värdelöst!
En annan särdeles motbjudande deterministisk skola är behaviorismen.
Behaviorismen förkunnar att människor är determinerade av ”betingningar” ("conditioning" heter det på engelska). Behaviorismen förkunnar att människor är som djur. På samma sätt som en hund kan betingas till att dreggla när en klocka ringer kan, enligt behaviorismen, en människas beteende betingas av belöningar och/eller bestraffningar.
Hur ”vet” då behavioristerna det de tror sig veta?
De har faktiskt utfört experiment. På råttor! De har ”forskat” i sådana saker som hur laboratorieråttor lär sig att hitta i en labyrint. Och - till sin stora förvåning! - upptäckte de att råttorna lärde sig utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna drog av detta resultat av sina experiment den "genial" slutsatsen att människor också lär sig saker utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna resonerade att det som gäller för råttor per nödvändighet också måste gälla för människor!
Hur rationellt är detta sätt att resonera? Varför ska det som gäller för råttor också gälla för människor? Råttor är väl annorlunda varelser än oss människor?
Nå, anta att ett gäng forskare ville ta reda på hur människor livnär sig. Och de gjorde detta genom att studera daggmaskar. De upptäckte att daggmaskar livnär sig genom att käka jord. Och de drog av detta den "geniala" slutsatsen att tillvägagångssättet för att rädda mänskligheten från svält måste vara att lära alla oss människor att käka jord!
Där ser man - behaviorismen är humbug!
Freudianismen och behaviorismen är inte särdeles viktiga skolor inom den kliniska psykologin och psykiatrin nuförtiden. De mera utbredda skolorna är dock som regel i hög grad deterministiska också dem. Inte ens den nuförtiden bästa skolan inom den psykologiska vetenskapen, den ”kognitiva” skolan, är fullkomlig.
Den ”kognitiva” skolan hävdar att våra medvetna idéer visst spelar en roll i människans psykologi - men denna skola sätter inte förnuftet riktigt i ”förarsätet” i människans själ. ”Kognitiva” psykologer och psykiatriker velar och tvivlar om huruvida förnuftet egentligen är viljestyrt.
En annan utbredd irrlära inom den moderna psykologin är subjektivismen.
Denna idé kan ta många uttryck. Den kan påverka psykologers och psykiatrikers metodologi, den kan påverka deras syn på vad som utgör bevisning - och den kan ta sig uttryck i substansinnehållet i den psykologiska vetenskapen.
Ett vanligt fenomen är att psykologer och psykiatriker delar den utbredda uppfattningen att det inte finns objektiva ”rätt” och ”fel” - i synnerhet inte i värderingsfrågor som etik - men ibland även i rena faktafrågor. Psykologer och psykiatriker vill t.ex. ofta inte ta ställning till olika etiska teorier - som exempelvist den etiska tvisten mellan altruismen respektive egoismen. Till stor del p.g.a. sin tro att etik är ett ämne där subjektivitet gäller fattar de flesta psykologer och psykiatriker utanför objektivismen inte hur destruktivt moralläran altruismens inflytande är i människors psykologier. Vilket får till följd att de kan behandla en djupt olycklig människa i åratal utan att någonsin ta itu med orsaken till dennes olycka - som mycket väl kan vara just den där giftiga idén att det är moraliskt förkastligt att sträva efter ens egen ”själviska” lycka!
Ytterligare en utbredd irrlära inom den moderna psykologin lär vara idén att det är fel att ”bygga system”.
Psykologer och psykiatriker är dåliga på att ”integrera” sina kunskaper på ett systematiskt sätt. Detta är naturligt, då de saknar vägledningen som en rationell kunskapsteori skulle kunna ge dem. Så de samlar ihop ett stort antal olika enskilda observationer av olika konkreta kausalitetssamband i människans psyke - men utan att de sedan knyter ihop det hela. Därav den utbredda övertron på rollen som kemikalier i hjärnan spelar i människors psykiska hälsa.
I synnerhet psykiatriker är ofta mycket kunniga om just vilka specifika kemiska substanser det är som kan hjälpa mot den ena och den andra psykiska åkomman. Men de har egentligen inte mycket till aning om varför en viss substans hjälper mot en viss åkomma!
Eftersom psykologer och psykiatriker ofta misstror ”systembyggande”, och eftersom de inte har en bra heltäckande teori om människans psykologi, utövar de ofta praktisk psykologi och psykiatri på ett rätt så ”pragmatiskt” sätt. Praktiserande psykiatriker och psykologer skaffar sig erfarenheter av att behandla patienter - och de lär sig av sina erfarenheter i yrkesövningen - med hjälp av resterna av den aristoteliska kunskapsteorin. En kunskapsteori som de i viss mån har snappat upp därför att rester av den fortfarande flyter omkring i universiteten där de utbildades.
Det är nog därför som psykologerna och psykiatrikerna överhuvudtaget klarar av att göra någon nytta. De gör nytta i stor utsträckning trots de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - och inte uteslutande på grund av dem!
Men detta innebär ju att dagens praktiserande psykologer och psykiatriker bedriver sitt yrke medelst en ”seat-of-the-pants” metod. D.v.s. de lagar efter läge. De improviserar. De skjuter från höftet.
Och det är inte bra!
Fast det skulle nog bli ännu värre om psykologerna och psykiatrikerna började försöka att riktigt på allvar tillämpa de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - på ett konsekvent sätt!
Det är hög tid att några nya intellektuella rensar ut de augiska stallarna (the "Augean stables" som de heter på engelska) som den moderna psykologiska vetenskapen utgör. De praktiserande psykologerna och psykiatrikerna menar väl - men de behöver bättre teoretiska verktyg att arbeta med för att kunna göra så mycken nytta som de helst borde göra. De nya intellektuella skulle behöva en rationell filosofisk grund att stå på - i synnerhet en rationell kunskapsteori.
Jag råkar själv vara en f.d. psykotiker - och jag har erfarit att filosofin som heter objektivismen, som jag upptäckta ungefär fem år efter början till mitt tillfrisknande, gjorde det möjligt för mig att för första gången förstå arten av mina tidigare problem ända ner till roten. Jag är därför, p.g.a. mina egna personliga erfarenheter, övertygad om att framtidens psykologer och psykiatriker skulle dra stor nytta av att sätta sig in i denna förnuftets filosofi.
Upp till kamp mot etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen!
”Kick out the quacks!” som en berömd rockgrupp från Detroit kanske skulle ha uttryckt det.
De avskyvärda lobotomierna
Under 1940-talet, 1950-talet och det tidiga 1960-talet utsattes tiotusentals människor i västländerna för en kirurgisk procedur som kallades för ”lobotomi”. Denna procedur bestod väsentligen av att kirurgen använde en kniv eller en metalltråd för att kapa ett stort antal nervbanor i den främre delen av hjärnan på offret. Proceduren praktiserades av en stor andel av medlemmarna av psykiaterkåren. Det hette att det var meningen att proceduren skulle bota eller lindra allvarliga känslomässiga störningar hos psykpatienter.
Proceduren uppfanns av en portugesisk psykiatriker vid namn Egas Moniz under 1930-talet. Moniz experimenterade ursprungligen på schimpanser. Han observerade att två av sina chimpanser, Lucy och Becky, blev markant lugnare efter det att han hade kapat några nervbanor i den främre delen av deras hjärnor. Moniz drog hastigt slutsatsen att människor skulle bli hjälpta av detta ingrepp också. Moniz började därför operera på människor.
Men chefen för sjukhuset som ”levererade” patienter till Moniz för honom att operera på utvecklade en skeptisk inställning. För att erhålla flera patienter, började förringa Moniz de negativa inslagen i resultaten av de första lobotomierna och påskinade att hans nya metod var en stor succé - och att den snart skulle bli allmänt accepterad av den psykiatriska yrkeskåren. (Tyvärr visade sig det där senare stämma med utvecklingen.)
Resultaten av lobotomierna som begicks på människor var ytterst blandade. Patienternas ångest lindrades ibland. Men många patienter utvecklade grava känslomässiga störningar istället. Och ett signifikant antal av patienterna dog som en direkt följd av operationen! T.ex. drabbades patienterna ofta av allvarliga blödningar i hjärnan - inte sällan med dödlig utgång. Dödligheten hos patienterna varierade från sjukhus till sjukhus. Från några få procent vid en del sjukhus ända upp till 18 procent vid andra. En del av offren för lobotomierna kunde leva normala liv efteråt. Medan andra blev nästan som grönsaker. Och, som sagt, en del av offren avled.
Lobotomierna upphörde inte förrän en bit in på 1960-talet - då de ersattes av nya, effektiva läkemedel.
Men trots de mycket blandade resultaten välkomnade psykiatrikerna till synes denna procedur med entusiasm. Snart lobotomiserades tusentals människor årligen över hela världen. Detta trots att psykiatrikerna verkade okunniga om vad de långsiktiga effekterna av proceduren skulle visa sig vara. Och trots att majoriteten av patienterna själva absolut inte ville bli lobotomerade.
Lobotomierna fortsatte tills det tidiga 1960-talet då, som sagt, nya effektiva läkemedel ersatte dem - och lobotomierna sedan fick ett skamfilat rykte.
Idag använder textböcker den kirurgiska proceduren lobotomi som ett konkret exempel på ”dålig vetenskap”.
Motivet för det utbredda bruket av proceduren lobotomi var i stor utsträckning ren desperation. Under 1940-talet var psykvården i ett kristillstånd. Det fanns inga effektiva behandlingar för psykoser. Mentalsjukhusen var överfulla. Och världens offentliga sektorer hade stora svårigheter med att med skattemedlen finansiera psykvården. Så i viss utsträckning var det en förståelig tragedi.
Men jag måste undra hur det kunde komma sig att så väldigt många psykiatriker kunde nedlåta sig till att ta i bruk en procedur som ofta skadade, och inte så sällan även dödade, patienten. De genomförde ju alla de där lobotomierna på grundval av ett ytterst ringa empiriskt underlag. Hade alla dessa psykiatriker aldrig hört talas om den hippokratiska eden?
Jo, det hade de säkert. Det var nog inte psykiatrikernas eget fel att så många lobotomier begicks.
L
Sanningen är antagligen istället att lobotomiernas historia utgör ett oerhört starkt argument mot den socialistiska sjukvården!
Det kan nämligen inte rimligen ha varit så att många, många tusentals psykiatriker på 1940-talet och 1950-talet kunde ha varit så pass onda - eller alternativt så pass gravt inkompetenta - att de genomförde lobotomierna helt frivilligt. Den enda rimliga förklaringen till katastrofen ("katastrofen" för patienterna d.v.s.) måste ha varit att psykiatrikerna var illa tvungna till att genomföra så många lobotomier som möjligt mot sitt bättre vetande!
Kom ihåg att mentalsjukvården över hela världen i huvudsak var finansierad av världens stater och/eller kommuner - med skattemedel - redan på den tiden då lobotomierna bredde ut sig.
Och på 1930-talet utgjordes ungefär 25% av samtliga patienter inom sjukvården (Inte bara inom psykvården - utan inom hela sjukvården!) av psykotiker. Det fanns på den tiden ingen fungerande behandling som kunde bota psykotiker. Så den stackare som utvecklade en psykos i sin ungdom fick som regel spendera resten av sitt liv på ett mentalsjukhus. Så på 1930-talet satt många, många tusentals psykotiker på mentalsjukhusen och vegeterade. De kostade myndigheterna många miljardertals kronor varje år i skattepengar!
Och myndigheterna hade väl inte så gott om skattepengar? Så politikerna och byråkraterna som var ansvariga för finansieringen av mentalsjukvården måste ha känt ett trängande behov av att spara pengar på den där penningslukande mentalsjukvården!
När Egas Moniz kom dragandes med sin lobotomi-procedur måste den ha framstått som en regelrätt manna från himlen! Proceduren verkade nämligen bota psykotikerna - så att dessa äntligen kunde skrivas ut från sjukhusen och därmed upphöra med att "belasta det allmänna". Och proceduren kostade inte mycket! Att bara skära i människors hjärnor kostade ju nästintill inga skattepengar alls!
Slutsatsen måste bli att logiken talar för att politikerna och byråkraterna som ansvarade för mentalsjukvårdens finansiering med skatter önskade att så många lobotomier som bara möjligt skulle genomföras. För att spara skattepengar! Och de hade stora möjligheter att sätta press på psykiatrikerna på mentalsjukhusen så att dessa ställde upp på det hela. Psykiatrikerna på mentalsjukhusen erhöll ju sina löner från myndigheterna - så de var beroende för sitt levebröd på politikerna och byråkraterna som rattade mentalsjukhusen. En psykiatriker som lyssnade på sitt samvete och som därför vägrade att utföra några lobotomier - han skulle så småningom ha kunnat funnit sig på gatan, utan försörjning!
Så vågen av lobotomier som gick över världen under 1940-talet och 1950-talet berodde nog på politiska beslut - inte på medicinska dito. Vi ska nog inte skylla lobotomierna på psykiatrikerna.
Vi ska skylla skandalen på systemet - nämligen på systemet med socialism inom mentalsjukvården!
Såväl produktionen som finansieringen av sjukvården bör privatiseras - både av principskäl och för patienternas bästas skull!
Kapitalismen smäller högst!
Proceduren uppfanns av en portugesisk psykiatriker vid namn Egas Moniz under 1930-talet. Moniz experimenterade ursprungligen på schimpanser. Han observerade att två av sina chimpanser, Lucy och Becky, blev markant lugnare efter det att han hade kapat några nervbanor i den främre delen av deras hjärnor. Moniz drog hastigt slutsatsen att människor skulle bli hjälpta av detta ingrepp också. Moniz började därför operera på människor.
Men chefen för sjukhuset som ”levererade” patienter till Moniz för honom att operera på utvecklade en skeptisk inställning. För att erhålla flera patienter, började förringa Moniz de negativa inslagen i resultaten av de första lobotomierna och påskinade att hans nya metod var en stor succé - och att den snart skulle bli allmänt accepterad av den psykiatriska yrkeskåren. (Tyvärr visade sig det där senare stämma med utvecklingen.)
Resultaten av lobotomierna som begicks på människor var ytterst blandade. Patienternas ångest lindrades ibland. Men många patienter utvecklade grava känslomässiga störningar istället. Och ett signifikant antal av patienterna dog som en direkt följd av operationen! T.ex. drabbades patienterna ofta av allvarliga blödningar i hjärnan - inte sällan med dödlig utgång. Dödligheten hos patienterna varierade från sjukhus till sjukhus. Från några få procent vid en del sjukhus ända upp till 18 procent vid andra. En del av offren för lobotomierna kunde leva normala liv efteråt. Medan andra blev nästan som grönsaker. Och, som sagt, en del av offren avled.
Lobotomierna upphörde inte förrän en bit in på 1960-talet - då de ersattes av nya, effektiva läkemedel.
Men trots de mycket blandade resultaten välkomnade psykiatrikerna till synes denna procedur med entusiasm. Snart lobotomiserades tusentals människor årligen över hela världen. Detta trots att psykiatrikerna verkade okunniga om vad de långsiktiga effekterna av proceduren skulle visa sig vara. Och trots att majoriteten av patienterna själva absolut inte ville bli lobotomerade.
Lobotomierna fortsatte tills det tidiga 1960-talet då, som sagt, nya effektiva läkemedel ersatte dem - och lobotomierna sedan fick ett skamfilat rykte.
Idag använder textböcker den kirurgiska proceduren lobotomi som ett konkret exempel på ”dålig vetenskap”.
Motivet för det utbredda bruket av proceduren lobotomi var i stor utsträckning ren desperation. Under 1940-talet var psykvården i ett kristillstånd. Det fanns inga effektiva behandlingar för psykoser. Mentalsjukhusen var överfulla. Och världens offentliga sektorer hade stora svårigheter med att med skattemedlen finansiera psykvården. Så i viss utsträckning var det en förståelig tragedi.
Men jag måste undra hur det kunde komma sig att så väldigt många psykiatriker kunde nedlåta sig till att ta i bruk en procedur som ofta skadade, och inte så sällan även dödade, patienten. De genomförde ju alla de där lobotomierna på grundval av ett ytterst ringa empiriskt underlag. Hade alla dessa psykiatriker aldrig hört talas om den hippokratiska eden?
Jo, det hade de säkert. Det var nog inte psykiatrikernas eget fel att så många lobotomier begicks.
L
Sanningen är antagligen istället att lobotomiernas historia utgör ett oerhört starkt argument mot den socialistiska sjukvården!
Det kan nämligen inte rimligen ha varit så att många, många tusentals psykiatriker på 1940-talet och 1950-talet kunde ha varit så pass onda - eller alternativt så pass gravt inkompetenta - att de genomförde lobotomierna helt frivilligt. Den enda rimliga förklaringen till katastrofen ("katastrofen" för patienterna d.v.s.) måste ha varit att psykiatrikerna var illa tvungna till att genomföra så många lobotomier som möjligt mot sitt bättre vetande!
Kom ihåg att mentalsjukvården över hela världen i huvudsak var finansierad av världens stater och/eller kommuner - med skattemedel - redan på den tiden då lobotomierna bredde ut sig.
Och på 1930-talet utgjordes ungefär 25% av samtliga patienter inom sjukvården (Inte bara inom psykvården - utan inom hela sjukvården!) av psykotiker. Det fanns på den tiden ingen fungerande behandling som kunde bota psykotiker. Så den stackare som utvecklade en psykos i sin ungdom fick som regel spendera resten av sitt liv på ett mentalsjukhus. Så på 1930-talet satt många, många tusentals psykotiker på mentalsjukhusen och vegeterade. De kostade myndigheterna många miljardertals kronor varje år i skattepengar!
Och myndigheterna hade väl inte så gott om skattepengar? Så politikerna och byråkraterna som var ansvariga för finansieringen av mentalsjukvården måste ha känt ett trängande behov av att spara pengar på den där penningslukande mentalsjukvården!
När Egas Moniz kom dragandes med sin lobotomi-procedur måste den ha framstått som en regelrätt manna från himlen! Proceduren verkade nämligen bota psykotikerna - så att dessa äntligen kunde skrivas ut från sjukhusen och därmed upphöra med att "belasta det allmänna". Och proceduren kostade inte mycket! Att bara skära i människors hjärnor kostade ju nästintill inga skattepengar alls!
Slutsatsen måste bli att logiken talar för att politikerna och byråkraterna som ansvarade för mentalsjukvårdens finansiering med skatter önskade att så många lobotomier som bara möjligt skulle genomföras. För att spara skattepengar! Och de hade stora möjligheter att sätta press på psykiatrikerna på mentalsjukhusen så att dessa ställde upp på det hela. Psykiatrikerna på mentalsjukhusen erhöll ju sina löner från myndigheterna - så de var beroende för sitt levebröd på politikerna och byråkraterna som rattade mentalsjukhusen. En psykiatriker som lyssnade på sitt samvete och som därför vägrade att utföra några lobotomier - han skulle så småningom ha kunnat funnit sig på gatan, utan försörjning!
Så vågen av lobotomier som gick över världen under 1940-talet och 1950-talet berodde nog på politiska beslut - inte på medicinska dito. Vi ska nog inte skylla lobotomierna på psykiatrikerna.
Vi ska skylla skandalen på systemet - nämligen på systemet med socialism inom mentalsjukvården!
Såväl produktionen som finansieringen av sjukvården bör privatiseras - både av principskäl och för patienternas bästas skull!
Kapitalismen smäller högst!
Thursday, August 27, 2009
Legalisera narkotikan!
Narkotika är ett eländigt gift. Likväl borde narkotikan legaliseras!
Det är visserligen ett djupt omoraliskt val att förstöra sitt eget liv genom att knarka. Men staten skall inte förbjuda saker bara för att de är omoraliska. Staten skall endast förbjuda kränkningar av individens rättigheter. Och på vilket sätt kränker en narkoman någon medmänniskas rättigheter när hon förstör sitt eget liv?
Till att börja med borde det vara uppenbart att det är helt onödigt för staten att straffa narkomaner. Verkligheten straffar dem ju ändå! En människa som knarkar brukar förlora sitt jobb, sina vänner, sin ekonomiska välfärd och sin hälsa. Till slut, om hon inte omprövar sitt beteende innan det blir för sent, dör hon! Så vad har staten för behov av att straffa henne, genom att sätta henne i fängelse eller i tvångsvård? Är inte de naturliga konsekvenserna av ett narkotikamissbruk straff nog? Och är det inte så att de ”naturliga straffen” räcker gott och väl för att avhålla samtliga rationella människor från att missbruka narkotika?
Sedan bör vi tänka på att statens förbud mot bruk av, och handel med, narkotika skadar alla de skötsamma medborgarna! Genom att skapa ett veritabelt drivhus för den organiserade brottsligheten.
Det är ett faktum att närhelst staten förbjuder en av irrationella människor eftertraktad substans - då övertar brottslingar hanteringen av den substansen. När USAs regering förbjöd alkoholhaltiga drycker i Amerika på 1920-talet t.ex. - då blev resultatet att maffian växte fram. 1920-talet, de s.k. ”Förbuds-åren”, var gangstrarnas guldålder i USA! Sådana moraliska monster som Al Capone tjänade mångmiljonbelopp på smugglingen och den illegala försäljningen av alkohol. Och tusentals oskyldiga amerikaner fick plikta med livet när maffian begick kallblodiga mord för att främja sina korrupta upplevda intressen.
Och det är precis likadant med förbudet mot narkotikan i dagens Sverige som med förbudet mot alkoholen i 1920-talets USA! Eftersom det är irrationella människor som missbrukar dessa substanser fortsätter de envist med att försöka få tag på substanserna - även efter det att substanserna har gjorts olagliga. Och när narkotikan eller alkoholen har gjorts olaglig återstår endast illegala källor att skaffa dessa substanser ifrån. När narkotikan är olaglig, kan man ju inte köpa den på ett apotek. Man måste istället vända sig till brottslingar för att få tag på den. Och eftersom brottslingarna har ett monopol på handeln med narkotikan, gör de skyhöga vinster på den. Vinstmarginalerna på smugglingen och försäljningen av illegal narkotika blir astronomiska. Av den enkla anledningen att lagarna gör det riskabelt att hantera narkotika krävs det skyhöga vinstmarginaler på verksamheten för att någon skall vara villig att ta på sig riskerna. En brottsliga kan tjäna många tusentals procent i vinstmarginal genom att köpa in narkotika i producentlandet, smuggla det till ett konsumentland och sälja det på gatan. Dessa riskbenägna skurkar saknar ju konkurrens från ”riktiga” laglydiga företag. Så de astronomiska vinstmarginalerna blir oundvikliga. Och de tillfaller endast den värsta sortens skurkar.
Detta är enormt skadligt för samhället. De enorma vinsterna som brottslingarna gör på narkotikan "återinvesterar" de sedan i andra sorters brottsverksamhet - som t.ex. utpressning, rån, stölder, häleri, koppleri, människosmuggling, ekonomisk brottslighet o.s.v. De skötsamma medborgarna förlorar stort på detta. De enda människorna som tjänar på förbudet mot narkotikan är brottslingarna!
Vad skulle hända om staten legaliserade samtliga sorters narkotika?
Till att börja med skulle de enorma vinstmarginalerna på narkotikan försvinna. En dos heroin kostar egentligen inte mycket mera i Afghanistan eller Burma än vad en Magnecyl kostar i Sverige. Och eftersom det kostar väldigt litet att transportera några kilo heroin från Afghanistan eller Burma till Sverige, skulle priset för lagligt heroin bli endast marginellt högre här i Sverige - heroinet på Apoteket skulle kosta kanske sådär 50% mera än inköpspriset i Afganistan eller Burma. Och hur mycket pengar skulle brottssyndikaten och terroristerna kunna tjäna på handel med en substans som bara kostade lika mycket som Magnecyl? Och hur många människor skulle köpa narkotika från brottslingarna när det vore mycket enklare att köpa heroinet i en vanlig butik? En legalisering av narkotikan skulle således bli ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten - och mot terrorismen! (Terrorister världen runt finansierar sin verksamhet till stor del medelst produktion och handel med narkotika.)
Men - skulle inte narkotikamissbruket skjuta i höjden om narkotikan legaliserades? Nå - missbruket minskade ju inte nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig. Heroinet, t.ex., har varit olagligt i Sverige åtminstone sedan 1940-talet. Och antalet heroinister i Sverige idag lär vara flera tusen procent större idag än de var på 1940-talet. Om narkotikamissbruket inte minskade nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig - vad finns det då för anledning att tro att det skulle öka nämnvärt om och när narkotikan gjordes laglig?
Och, framförallt, varför ska vi rationella, skötsamma medborgare bry oss om de vuxna människor som är så dumma och irrationella att de börjar knarka så snart som tillgängligheten på narkotikan ökar och priset sjunker? Vuxna människor är ju ansvariga för sina egna handlingar! Om en människa orsakar sin egen död, genom att exempelvis röka i sängen, säger vi att detta är hennes eget fel, och vi stiftar inte lagar som säger att det är förbjudet att röka i sängen. Varför skall vi inte likaledes resonera att om en vuxen människa orsakar sin egen död genom att knarka, då är det hennes eget fel? Och att vi därför inte ska stifta lagar som säger att det är förbjudet för vuxna människor att hantera och/eller bruka narkotika? [Vi bör däremot förbjuda försäljning av narkotika till mindre-åriga - av samma anledning som vi förbjuder försäljning av alkohol till mindre-åriga.]
Bort med det statliga förmynderiet och med gödningen av den organiserade brottsligheten! Legalisera narkotikan!
Det är visserligen ett djupt omoraliskt val att förstöra sitt eget liv genom att knarka. Men staten skall inte förbjuda saker bara för att de är omoraliska. Staten skall endast förbjuda kränkningar av individens rättigheter. Och på vilket sätt kränker en narkoman någon medmänniskas rättigheter när hon förstör sitt eget liv?
Till att börja med borde det vara uppenbart att det är helt onödigt för staten att straffa narkomaner. Verkligheten straffar dem ju ändå! En människa som knarkar brukar förlora sitt jobb, sina vänner, sin ekonomiska välfärd och sin hälsa. Till slut, om hon inte omprövar sitt beteende innan det blir för sent, dör hon! Så vad har staten för behov av att straffa henne, genom att sätta henne i fängelse eller i tvångsvård? Är inte de naturliga konsekvenserna av ett narkotikamissbruk straff nog? Och är det inte så att de ”naturliga straffen” räcker gott och väl för att avhålla samtliga rationella människor från att missbruka narkotika?
Sedan bör vi tänka på att statens förbud mot bruk av, och handel med, narkotika skadar alla de skötsamma medborgarna! Genom att skapa ett veritabelt drivhus för den organiserade brottsligheten.
Det är ett faktum att närhelst staten förbjuder en av irrationella människor eftertraktad substans - då övertar brottslingar hanteringen av den substansen. När USAs regering förbjöd alkoholhaltiga drycker i Amerika på 1920-talet t.ex. - då blev resultatet att maffian växte fram. 1920-talet, de s.k. ”Förbuds-åren”, var gangstrarnas guldålder i USA! Sådana moraliska monster som Al Capone tjänade mångmiljonbelopp på smugglingen och den illegala försäljningen av alkohol. Och tusentals oskyldiga amerikaner fick plikta med livet när maffian begick kallblodiga mord för att främja sina korrupta upplevda intressen.
Och det är precis likadant med förbudet mot narkotikan i dagens Sverige som med förbudet mot alkoholen i 1920-talets USA! Eftersom det är irrationella människor som missbrukar dessa substanser fortsätter de envist med att försöka få tag på substanserna - även efter det att substanserna har gjorts olagliga. Och när narkotikan eller alkoholen har gjorts olaglig återstår endast illegala källor att skaffa dessa substanser ifrån. När narkotikan är olaglig, kan man ju inte köpa den på ett apotek. Man måste istället vända sig till brottslingar för att få tag på den. Och eftersom brottslingarna har ett monopol på handeln med narkotikan, gör de skyhöga vinster på den. Vinstmarginalerna på smugglingen och försäljningen av illegal narkotika blir astronomiska. Av den enkla anledningen att lagarna gör det riskabelt att hantera narkotika krävs det skyhöga vinstmarginaler på verksamheten för att någon skall vara villig att ta på sig riskerna. En brottsliga kan tjäna många tusentals procent i vinstmarginal genom att köpa in narkotika i producentlandet, smuggla det till ett konsumentland och sälja det på gatan. Dessa riskbenägna skurkar saknar ju konkurrens från ”riktiga” laglydiga företag. Så de astronomiska vinstmarginalerna blir oundvikliga. Och de tillfaller endast den värsta sortens skurkar.
Detta är enormt skadligt för samhället. De enorma vinsterna som brottslingarna gör på narkotikan "återinvesterar" de sedan i andra sorters brottsverksamhet - som t.ex. utpressning, rån, stölder, häleri, koppleri, människosmuggling, ekonomisk brottslighet o.s.v. De skötsamma medborgarna förlorar stort på detta. De enda människorna som tjänar på förbudet mot narkotikan är brottslingarna!
Vad skulle hända om staten legaliserade samtliga sorters narkotika?
Till att börja med skulle de enorma vinstmarginalerna på narkotikan försvinna. En dos heroin kostar egentligen inte mycket mera i Afghanistan eller Burma än vad en Magnecyl kostar i Sverige. Och eftersom det kostar väldigt litet att transportera några kilo heroin från Afghanistan eller Burma till Sverige, skulle priset för lagligt heroin bli endast marginellt högre här i Sverige - heroinet på Apoteket skulle kosta kanske sådär 50% mera än inköpspriset i Afganistan eller Burma. Och hur mycket pengar skulle brottssyndikaten och terroristerna kunna tjäna på handel med en substans som bara kostade lika mycket som Magnecyl? Och hur många människor skulle köpa narkotika från brottslingarna när det vore mycket enklare att köpa heroinet i en vanlig butik? En legalisering av narkotikan skulle således bli ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten - och mot terrorismen! (Terrorister världen runt finansierar sin verksamhet till stor del medelst produktion och handel med narkotika.)
Men - skulle inte narkotikamissbruket skjuta i höjden om narkotikan legaliserades? Nå - missbruket minskade ju inte nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig. Heroinet, t.ex., har varit olagligt i Sverige åtminstone sedan 1940-talet. Och antalet heroinister i Sverige idag lär vara flera tusen procent större idag än de var på 1940-talet. Om narkotikamissbruket inte minskade nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig - vad finns det då för anledning att tro att det skulle öka nämnvärt om och när narkotikan gjordes laglig?
Och, framförallt, varför ska vi rationella, skötsamma medborgare bry oss om de vuxna människor som är så dumma och irrationella att de börjar knarka så snart som tillgängligheten på narkotikan ökar och priset sjunker? Vuxna människor är ju ansvariga för sina egna handlingar! Om en människa orsakar sin egen död, genom att exempelvis röka i sängen, säger vi att detta är hennes eget fel, och vi stiftar inte lagar som säger att det är förbjudet att röka i sängen. Varför skall vi inte likaledes resonera att om en vuxen människa orsakar sin egen död genom att knarka, då är det hennes eget fel? Och att vi därför inte ska stifta lagar som säger att det är förbjudet för vuxna människor att hantera och/eller bruka narkotika? [Vi bör däremot förbjuda försäljning av narkotika till mindre-åriga - av samma anledning som vi förbjuder försäljning av alkohol till mindre-åriga.]
Bort med det statliga förmynderiet och med gödningen av den organiserade brottsligheten! Legalisera narkotikan!
Subscribe to:
Posts (Atom)