På senaste tid [Jag skrev ursprungligen detta inlägg I början av år 2010.] har en opinionsstorm blossat upp mot SRs behandling av den kristna tron. SR har gett stort utrymme i etern åt Jonas Gardells argument mot den kristna religionen. Tja, vi vet alla att det inte är att förvåna att SR skulle sända kritiska inslag mot Kristendomen. SR är ju ett näste för övervintrande sextioåttor, och dessa har ett horn i sidan mot Kristendomen. Dessa rödingar tror sig vara äkta ateister.
Men SRs kritik av den kristna religionen duger ändå inte. De röda på SR är förvisso på ytan ateister – men att vara emot Kristendomen räcker inte. Att visa att de kristna trossatserna är löjliga är visserligen en god gärning, men det räcker inte. Man måste utöver att vara emot det irrationella, vara för det som är rationellt. SR borde således inte bara sända kritik av Kristendomen. SR borde sända kritik också av andra religioner. Det skulle vara utmärkt om SR skulle skaffa sig tillräckligt med civilkurage för att sända några program som kritiserade Islam! SR borde också sända program som informerade allmänheten om det radikala alternativet till Kristendomen och övriga religioner – en förnuftsfilosofi.
Kommunisterna på SR gör en god gärning när de bidrar till att minska respekten för vidskepelsen som heter Kristendom. Men det hjälper inte om de bara istället sprider den aningen annorlunda vidskepelsen som heter kommunismen. Kommunismen är ingalunda ett alternativ till religion. Kommunismen är bara en annan sorts religion - en ny, "modern" religion som har ersatt Gud med Kollektivet, Jesus med Karl Marx och Påven med stollar som Jan Myrdal, Frank Baude, Lars Ohly o.s.v.
Kommunismen är inte rationell. Ingen ideologi som har medfört uppemot 150 miljoner oskyldiga människors onda bråda död enbart under 1900-talet kan sägas vara rationell. Och om man granskar kommunismens anhängare ser man att de är precis lika blint troende som de värsta kristna fanatikerna. Så SRs övervintrande sextioåttor kommer inte att ha åstadkommit något gott, om de lyckas med konsten att få Kristendomens överhöghet i Sveriges kultur och politik ersatt med kommunismens överhöghet.
Vad är det då som Sverige behöver istället för Kristendomen? Vilka sorters program borde SR sända om det ville göra någon nytta?
Sverige behöver den filosofi som sanktionerar:
Denna verklighet, förnuftet, egennyttan och det fria samhället (d.v.s. kapitalismen).
Sverige behöver m.a.o. Ayn Rands filosofi, objektivismen. SR borde därför, om det ville göra en god gärning, sprida kännedom om den objektivistiska litteraturen, om The Ayn Rand Institute ( www.aynrand.org ) och om The Ayn Rand Bookstore ( www.aynrandbookstore.com ). Att hjälpa svenskarna med att få tag på en sekulär och förnuftsbaserad filosofi vore verkligen att uppfylla åtagandet att främja det svenska folkets bildning. En intressant tanke är att det kunde vara kul om Sveriges Radio producerade en dramatisering i TV av Ayn Rands magnum opus Och världen skälvde - som enligt många bedömare är världens bästa roman. Men jag bävar inför tanken om vilken bastardisering av Och världen skälvde SR antagligen skulle framställa.
Men det är nog en fåfäng förhoppning att ett TV-bolag som väsentligen kontrolleras av staten skulle företräda förnuftet. Staten är ju våldsmakten! SR är ju beroende bl.a. av det statliga våldet för sin finansiering, via TV-licensen - som ju staten med hot om straff driver in åt SR. Och våldet kan ju inte främja förnuftet. Man kan inte vänta sig att politiker skall vara filosofer - d.v.s. att de ska vara tänkare som inser vilket oskattbart värde en förnuftsfilosofi som objektivismen utgör. Politiker lyssnar på den för tillfället rådande opinionen - inte på förnuftet. Så förnuftets seger över både religionen och kommunismen, får nog anstå tills efter det att SR har ersatts av privata och av staten helt oberoende TV-kanaler eller kommunikationsteknologier.
Wednesday, March 10, 2010
Saturday, March 6, 2010
Ekologismen är en religion
Miljörörelsen är en religion. Jag menar det bokstavligen. Miljörörelsen har nästan samtliga de väsentliga attribut som traditionellt kännetecknar en religion, möjligen undantaget idén att det finns en ”super-ande” däruppe i himlen som styr universum, samt idén att det finns en annan verklighet som vi hamnar i efter döden.
Ett kännetecken för en religion är blind tro.
Traditionella religioner, som Kristendom och Islam, hävdar att deras doktriner är säkra sanningar bara därför att de, enligt Bibeln respektive Koranen, uppenbarades för apostlerna respektive profeten Mohammed. Men idén att det som står i Bibeln respektive Koranen, måste vara sanningar, är helt godtycklig. Det finns ju massor av böcker, vars innehåll vi vet inte är sanningar - t.ex. Alice i Underlandet och Bröderna Grimms sagor. Så att någonting råkar stå i en bok behöver ingalunda betyda att det är sant.
Miljörörelsen bygger på blind tro också. Massor av teser hos miljörörelsen tas för givna på grundval av blind tro. De grönas gräsrötter är inte alls utbildade i naturvetenskaper. De förstår inte orsakssambanden i naturen. Och deras informationskäller är blott och bart de etablerade, mainstream massmedierna. De största tidningarna, de mest populära TV-programmen, o.s.v. Gräsrötterna bara tror på det som massmedierna matar dem med. Men - ”Alla vet ju att det är så” - det är principen bakom miljörörelsens ”sanningar”.
De gröna tar det t.ex. för givet att människan ”förstör” miljön. Men om man tar reda på fakta, upptäcker man sådana saker som att luften i västländernas storstäder är mera ren idag än den var för 100 år sedan, då det ju eldades med kol i städer som London och New York. Och vattnet i västländernas storstäder är mera ren idag än den var för 200 år sedan, då det helt saknades avloppssystem. En av de viktigaste orsakerna till att människor lever längre idag än de gjorde förr i tiden är faktiskt den att miljön som människorna lever i idag är mycket mera ren än den som de levde i förr i tiden. Men de gröna tror likväl blint på idén att människans fria aktiviteter med nödvändighet skadar miljön istället för att förbättra den.
De gröna tar det vidare för givet att människotillverkade kemikalier med nödvändighet alltid är mera skadliga än kemikalier som förekommer naturligt. Men om man tar reda på fakta upptäcker man att många ökända människotillverkade kemikalier, som t.ex. DDT och dioxin, trots sina dåliga rykten, i själva verket inte är livsfarliga i små mängder - och att en del av de giftigaste kemikalierna som överhuvudtaget förekommer, som t.ex. aflatoxin och botulin, är naturliga kemikalier, som produceras av svampar respektive bakterier. Men de gröna tror likväl blint på att kemikalier som är tillverkade av människan med nödvändighet är farligare än de som förekommer naturligt.
De gröna tar det också för givet att människan håller på att orsaka en klimatkatastrof med sin fossilbränsleeldning. Men om man tar reda på fakta upptäcker man att klimatet har förändrats fram och tillbaka under hela jordens historia. Så förhållandet att världens temperatur eventuellt har ökat med en halv grad Celcius under de senaste 100 åren utgör inget som helst bevis på att någonting är fel. Och om man vet någonting alls om vädret, vet man att det är ett så pass komplext fenomen att det inte kan förutses med hjälp ens av de kraftigaste datorerna och de mest sofistikerade dataprogrammen. Så dator-simuleringarna som sägs bevisa teorin om den globala uppvärmningen, de bevisar i själva verket inte ett skvatt. Men de gröna tror likväl blint på att människan håller på att orsaka en ”global uppvärmning”. [Se min essä "Global uppvärmning - hål i de Grönas s.k. vetenskap" här på min blogg, publicerad januari 1, 2016.]
De gröna tar det vidare för givet att lösningen på eventuella miljöproblem är politiska åtgärder. Staten anses vara miljöns räddare. Men om man studerar historia och nationalekonomi, upptäcker man att världens regeringar har genomgående skadat miljön - och det mera än några storföretag någonsin har gjort. Statlig jordbrukspolitik orsakade ju uttorkningen av Aralsjön i Centralasien. Statlig vattenförsörjningspolitik har orsakat slöseri med färskvattenresurserna i otals länder - som t.ex. USA, Mexiko, Saudiarabien och Storbritannien. Statliga energiforskningsprogram har medfört slöseri med jordbruksresurser för att odla energigrödor till ingen nytta, misslyckade försök att göra kol till gas eller vätska (i USA), vansinniga kärnkraftsteknologier (som vid Tjernobyl hos f.d. Sovjetunionen) o.s.v. Att göra staten till miljöns förmenta räddare - det vore som att göra bocken till trädgårdsmästare. Men de gröna tror likväl blint på att staten kan lösa alla problem.
Så miljörörelsen kännetecknas av blind tro.
Ett annat kännetecken för en religion är den skenbara självsäkerheten. Religiösa människor är alltid säkra på att just deras godtyckliga idéer är sanna. Och de låter sig inte rubbas med ack så rationella argument.
Ännu idag, tror många hundratals miljoner människor på Kristendomen eller Islam, trots århundraden av vetenskapliga och teknologiska framsteg. De envisas med att förkasta idén att verkligheten är verklig, och att naturen är naturlig, och att verkligheten kan fattas med förnuftet allena. De envisas med att dagdrömma om en ”super-ande”, vars existens skulle förklara ”allt” - trots att det inte finns minsta lilla belägg för att denna super-ande existerar.
De gröna är lika irrationella. Vetenskapsmän har vederlagt miljörörelsens myter gång på gång, men likväl fortsätter de gröna att tro på ekologismens dogmer. Och de fortsätter att kräva att staten skall göra ännu mera för att kringskära vår frihet, i det föregivna syftet att ”rädda miljön”. Se min artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill på sommaren av år 2010], ”Klimathotet är humbug” för att få läsa om ett exempel på detta.
Ytterligare ett kännetecken för en religion är tron på ett ”högre väsende”. De kristna tror på en allvetande och allsmäktig Gud. Muslimerna tror på en lika allvetande och allsmäktig Allah. De gröna tror på en sorts helig ”Moder natur” eller ”Gaia” - som av någon outgrundlig anledning är viktigare än människans intressen.
Ett annat kännetecken för en religion är att de troende kräver att alla människor skall göra uppoffringar för detta ”högre väsende”. De kristna och muslimerna krävde att alla människor skulle gå ner på knä framför deras respektiva högre väsende och att de skulle offra sin lycka för Gud respektive Allah. De gröna kräver nu att alla människor skall ner på knä för att dyrka naturen och att de skall offra sin frihet till förmån för miljölagstiftning och att de skall offra sina bekvämligheter som t.ex. bilar och toalettpapper till förmån för en ”miljövänlig” livsstil.
Ett kännetecken för en religion är oftast att de troende vill tvinga sin tro på andra med våld. De kristna och muslimerna utkämpade t.ex. bådadera många blodiga religionskrig för att sprida den ”sanna tron”. Och de gröna idag - de vill använda sig av statens våldsmakt för att tvinga även alla andra att leva på det ”miljövänliga” sätt som godkänns av miljörörelsen. Och de gröna försöker numera använda den politiska maktens kontroll över skolorna för att tubba skolorna till att indoktrinera det uppväxande släktet med politiskt korrekta, ”gröna” idéer - som t.ex. idén att människans aktiviteter håller på att skapa en klimatkatastrof.
Om miljörörelsen är en sorts ny, ”modern” religion – vad är det då som har gett upphov till den? Miljörörelsen har en filosofisk orsak. Ända sedan Kant uppfann sin ”Kritiska filosofi” på 1700-talet och lyckades få den respekterad av västerlandets akademiska filosofer, ända sedan dess har den västerländska kulturen kännetecknats av en tilltagande fientlighet mot självaste förnuftet.
Det som Kants ”Kritiska filosofi” var kritisk emot - det var nämligen idén att förnuftet kan fatta verkligheten. Kant lyckades inbilla västländernas intellektuella att förnuftet förvrängde verkligheten - att vi endast kunde uppleva verkligheten ”som den såg ut för oss”, därför att våra sinnen och vårt förnuft ”filtrerade” de data som våra sinnen tog emot från världen ”därute”. Den fientlighet mot förnuftet som Kant grundlade i den moderna världen blommade ut under 1900-talet - då den gav upphov till Nazismen och Kommunismen.
Men dessa två varianter av socialismen är numera misskrediterade. Få männiiskor är så dumma numera att de går på nazismens eller kommunismens lögner.
Så nu vänder sig en mycket stor del av de förnufts- och frihetsfientliga mentaliteterna bland västlänningarna i stället till miljörörelsen för tröst. Miljörörelsens fientlighet mot friheten, industrialismen och teknologin beror på att den är förnuftsfientlig. Frihet, industrier och teknologi är ju viktiga konsekvenser av förnuftet. Så hat mot förnuftet leder till hat mot friheten, industrierna och teknologin.
Om vi börjar förstå att miljörörelsen är en religion och att förnuftsfientlighet är dess´ fundamentala kännetecken - då lär vi kunna inse att det radikala botemedlet mot miljörörelsen är den radikala förnuftsvänliga filosofin objektivismen.
Information om objektivismen kan du få här – www.aynrand.org .
Ett kännetecken för en religion är blind tro.
Traditionella religioner, som Kristendom och Islam, hävdar att deras doktriner är säkra sanningar bara därför att de, enligt Bibeln respektive Koranen, uppenbarades för apostlerna respektive profeten Mohammed. Men idén att det som står i Bibeln respektive Koranen, måste vara sanningar, är helt godtycklig. Det finns ju massor av böcker, vars innehåll vi vet inte är sanningar - t.ex. Alice i Underlandet och Bröderna Grimms sagor. Så att någonting råkar stå i en bok behöver ingalunda betyda att det är sant.
Miljörörelsen bygger på blind tro också. Massor av teser hos miljörörelsen tas för givna på grundval av blind tro. De grönas gräsrötter är inte alls utbildade i naturvetenskaper. De förstår inte orsakssambanden i naturen. Och deras informationskäller är blott och bart de etablerade, mainstream massmedierna. De största tidningarna, de mest populära TV-programmen, o.s.v. Gräsrötterna bara tror på det som massmedierna matar dem med. Men - ”Alla vet ju att det är så” - det är principen bakom miljörörelsens ”sanningar”.
De gröna tar det t.ex. för givet att människan ”förstör” miljön. Men om man tar reda på fakta, upptäcker man sådana saker som att luften i västländernas storstäder är mera ren idag än den var för 100 år sedan, då det ju eldades med kol i städer som London och New York. Och vattnet i västländernas storstäder är mera ren idag än den var för 200 år sedan, då det helt saknades avloppssystem. En av de viktigaste orsakerna till att människor lever längre idag än de gjorde förr i tiden är faktiskt den att miljön som människorna lever i idag är mycket mera ren än den som de levde i förr i tiden. Men de gröna tror likväl blint på idén att människans fria aktiviteter med nödvändighet skadar miljön istället för att förbättra den.
De gröna tar det vidare för givet att människotillverkade kemikalier med nödvändighet alltid är mera skadliga än kemikalier som förekommer naturligt. Men om man tar reda på fakta upptäcker man att många ökända människotillverkade kemikalier, som t.ex. DDT och dioxin, trots sina dåliga rykten, i själva verket inte är livsfarliga i små mängder - och att en del av de giftigaste kemikalierna som överhuvudtaget förekommer, som t.ex. aflatoxin och botulin, är naturliga kemikalier, som produceras av svampar respektive bakterier. Men de gröna tror likväl blint på att kemikalier som är tillverkade av människan med nödvändighet är farligare än de som förekommer naturligt.
De gröna tar det också för givet att människan håller på att orsaka en klimatkatastrof med sin fossilbränsleeldning. Men om man tar reda på fakta upptäcker man att klimatet har förändrats fram och tillbaka under hela jordens historia. Så förhållandet att världens temperatur eventuellt har ökat med en halv grad Celcius under de senaste 100 åren utgör inget som helst bevis på att någonting är fel. Och om man vet någonting alls om vädret, vet man att det är ett så pass komplext fenomen att det inte kan förutses med hjälp ens av de kraftigaste datorerna och de mest sofistikerade dataprogrammen. Så dator-simuleringarna som sägs bevisa teorin om den globala uppvärmningen, de bevisar i själva verket inte ett skvatt. Men de gröna tror likväl blint på att människan håller på att orsaka en ”global uppvärmning”. [Se min essä "Global uppvärmning - hål i de Grönas s.k. vetenskap" här på min blogg, publicerad januari 1, 2016.]
De gröna tar det vidare för givet att lösningen på eventuella miljöproblem är politiska åtgärder. Staten anses vara miljöns räddare. Men om man studerar historia och nationalekonomi, upptäcker man att världens regeringar har genomgående skadat miljön - och det mera än några storföretag någonsin har gjort. Statlig jordbrukspolitik orsakade ju uttorkningen av Aralsjön i Centralasien. Statlig vattenförsörjningspolitik har orsakat slöseri med färskvattenresurserna i otals länder - som t.ex. USA, Mexiko, Saudiarabien och Storbritannien. Statliga energiforskningsprogram har medfört slöseri med jordbruksresurser för att odla energigrödor till ingen nytta, misslyckade försök att göra kol till gas eller vätska (i USA), vansinniga kärnkraftsteknologier (som vid Tjernobyl hos f.d. Sovjetunionen) o.s.v. Att göra staten till miljöns förmenta räddare - det vore som att göra bocken till trädgårdsmästare. Men de gröna tror likväl blint på att staten kan lösa alla problem.
Så miljörörelsen kännetecknas av blind tro.
Ett annat kännetecken för en religion är den skenbara självsäkerheten. Religiösa människor är alltid säkra på att just deras godtyckliga idéer är sanna. Och de låter sig inte rubbas med ack så rationella argument.
Ännu idag, tror många hundratals miljoner människor på Kristendomen eller Islam, trots århundraden av vetenskapliga och teknologiska framsteg. De envisas med att förkasta idén att verkligheten är verklig, och att naturen är naturlig, och att verkligheten kan fattas med förnuftet allena. De envisas med att dagdrömma om en ”super-ande”, vars existens skulle förklara ”allt” - trots att det inte finns minsta lilla belägg för att denna super-ande existerar.
De gröna är lika irrationella. Vetenskapsmän har vederlagt miljörörelsens myter gång på gång, men likväl fortsätter de gröna att tro på ekologismens dogmer. Och de fortsätter att kräva att staten skall göra ännu mera för att kringskära vår frihet, i det föregivna syftet att ”rädda miljön”. Se min artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill på sommaren av år 2010], ”Klimathotet är humbug” för att få läsa om ett exempel på detta.
Ytterligare ett kännetecken för en religion är tron på ett ”högre väsende”. De kristna tror på en allvetande och allsmäktig Gud. Muslimerna tror på en lika allvetande och allsmäktig Allah. De gröna tror på en sorts helig ”Moder natur” eller ”Gaia” - som av någon outgrundlig anledning är viktigare än människans intressen.
Ett annat kännetecken för en religion är att de troende kräver att alla människor skall göra uppoffringar för detta ”högre väsende”. De kristna och muslimerna krävde att alla människor skulle gå ner på knä framför deras respektiva högre väsende och att de skulle offra sin lycka för Gud respektive Allah. De gröna kräver nu att alla människor skall ner på knä för att dyrka naturen och att de skall offra sin frihet till förmån för miljölagstiftning och att de skall offra sina bekvämligheter som t.ex. bilar och toalettpapper till förmån för en ”miljövänlig” livsstil.
Ett kännetecken för en religion är oftast att de troende vill tvinga sin tro på andra med våld. De kristna och muslimerna utkämpade t.ex. bådadera många blodiga religionskrig för att sprida den ”sanna tron”. Och de gröna idag - de vill använda sig av statens våldsmakt för att tvinga även alla andra att leva på det ”miljövänliga” sätt som godkänns av miljörörelsen. Och de gröna försöker numera använda den politiska maktens kontroll över skolorna för att tubba skolorna till att indoktrinera det uppväxande släktet med politiskt korrekta, ”gröna” idéer - som t.ex. idén att människans aktiviteter håller på att skapa en klimatkatastrof.
Om miljörörelsen är en sorts ny, ”modern” religion – vad är det då som har gett upphov till den? Miljörörelsen har en filosofisk orsak. Ända sedan Kant uppfann sin ”Kritiska filosofi” på 1700-talet och lyckades få den respekterad av västerlandets akademiska filosofer, ända sedan dess har den västerländska kulturen kännetecknats av en tilltagande fientlighet mot självaste förnuftet.
Det som Kants ”Kritiska filosofi” var kritisk emot - det var nämligen idén att förnuftet kan fatta verkligheten. Kant lyckades inbilla västländernas intellektuella att förnuftet förvrängde verkligheten - att vi endast kunde uppleva verkligheten ”som den såg ut för oss”, därför att våra sinnen och vårt förnuft ”filtrerade” de data som våra sinnen tog emot från världen ”därute”. Den fientlighet mot förnuftet som Kant grundlade i den moderna världen blommade ut under 1900-talet - då den gav upphov till Nazismen och Kommunismen.
Men dessa två varianter av socialismen är numera misskrediterade. Få männiiskor är så dumma numera att de går på nazismens eller kommunismens lögner.
Så nu vänder sig en mycket stor del av de förnufts- och frihetsfientliga mentaliteterna bland västlänningarna i stället till miljörörelsen för tröst. Miljörörelsens fientlighet mot friheten, industrialismen och teknologin beror på att den är förnuftsfientlig. Frihet, industrier och teknologi är ju viktiga konsekvenser av förnuftet. Så hat mot förnuftet leder till hat mot friheten, industrierna och teknologin.
Om vi börjar förstå att miljörörelsen är en religion och att förnuftsfientlighet är dess´ fundamentala kännetecken - då lär vi kunna inse att det radikala botemedlet mot miljörörelsen är den radikala förnuftsvänliga filosofin objektivismen.
Information om objektivismen kan du få här – www.aynrand.org .
Friday, March 5, 2010
Gud och Jesus kan vara vad f-n som helst
Återigen har en debatt blossat upp [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg i en debatt om Jesu natur i början av år 2010 på debattsajten Newsmill] om Jesus´ och Guds natur. Nu kivas det i den svenska ankdammen om huruvida Jonas Gardell gör ”rätt” sorts tolkning av Kristendomens budskap.
Debatten handlar om sådana här frågor: Vem var Jesus? Vad förkunnade han? Och hur är Gud, Jesus´ påstådda far, funtad? Vad är egentligen det ”sanna” innehållet i den Kristna tron?
Tja, innehållet i en religion som Kristendom kan vara vad f-n som helst. Kristendomen är ju en tro. Och en tro är något som man håller för sant utan bevis. Man bara känner att saker och ting ligger till på ett visst sätt. Och om ingenting i tron någonsin har bevisats - då kan ingenting i den heller motbevisas. Och det som inte kan motbevisas kan ju inte uteslutas. Så om ingenting är vare sig bevisat eller motbevisat i Kristendomen - då kan ingenting, hur uppåtväggarna galet det än är, uteslutas som varande en del av den Kristna tron.
De kristna t.ex. tror på Jesus. De har egentligen inga bevis på att han ens existerade. Mig veterligen är det enda ”beviset” för Jesu existens faktumet att han omnämns ofta i Bibeln. Nå, Hansel och Gretha omnämns en hel del i Grimms sagobok. Är det bevis för att Hansel och Gretha någonsin existerade? Nej, böcker kan ju vara rena dikter. Att Jesu liv beskrivs i Bibeln utgör inget som helst bevis för att han ens existerade.
Så vad vet vi om Jesus? Vi vet inte om han överhuvudtaget existerade. Och om han existerade, då vet vi inte vad han förkunnade. Vi vet ingenting om huruvida han godkände kvinnors jämlikhet med män. Vi vet inte heller någonting om huruvida han godkände homosexualitet. Vi vet inte om han förespråkade politisk frihet. Vi vet inte ett skvatt om Jesus! Ty närhelst man har en blind tro på något - då vet man inget alls om den saken.
Och Kristendomens Gud - vad är Han? Gud sägs vara icke-ändlig (d.v.s. Han sägs vara oändlig och allsmäktig), icke-begränsad ifråga om medvetande (Han sägs vara allvetande), icke-kroppslig (Han sägs vara en ren ande), icke-förnimmelsebar (Han sägs vara omöjlig för våra sinnen att varsebli). Så vad är Han då? De kristna teologerna berättar för oss egentligen bara vad Gud inte är - de säger ingenting om vad han är!
Om jag säger: "En glup är ett djur som ej är en katt, ej är en hund, ej är en papegoja, ej är en fjäril, ej är en sköldpadda o.s.v." Vet du då hur en ”glup” ser ut? Nej, du har ingen aning om hur stor den är, om huruvida den har päls, fjäll eller fjädrar, om huruvida den äter kött eller växter o.s.v. Du vet inte ett skvatt om en ”glup” om jag bara berättar för dig vad den inte är!
Teologer brukar själva erkänna att det inte går att bevisa Gud eftersom endast det som är ändligt kan bevisas. Och Gud vore ju inte Gud om Han vore ändlig! Men likaså kan man inte veta ett skvatt om något som sägs vara icke-ändlig. Att vara ändlig innebär att ha en specifik natur - ändlighet betyder att vara något och inte något annat. Att vara oändlig innebär att sakna en specifik natur. Det oändliga är något okänt istället för något specifikt. Så om Gud inte har en specifik natur då vet vi inte ett skvatt om vad Hans natur är. Vi vet inte om Han är man eller kvinna. Vi vet inte om Han kommer att låta de homosexuella komma in i Himlen eller om Han kommer att döma dem till att brinna i Helvetet. Vi vet inte om Han vill ha krig eller fred. Vi vet inte om Han tycker att barn bör agas eller inte. Vi vet ingenting om vad Han är eller om vad Han vill.
Så priset som de Kristna måste betala för att de säger att Gud inte kan bevisas, och därför inte kan motbevisas (Orsaken till att de religiösa säger att deras Gud inte kan bevisas, är förstås att de vet att då kan ingen heller motbevisa deras tro. De religiösa vill göra allting enkelt för sig!), är att det blir fritt fram för samtliga troende att lägga vilken betydelse som helst de vill i den Kristna läran. De som känner för det kan säga att Gud vill att vi förbjuder tortyr och dödstraff. De som känner för det kan istället säga tvärtom att Gud vill att vi bränner alla kättare på bål. De som känner för det kan säga att Gud vill att vi skall slakta alla de otrogna. De som känner för det kan istället säga att Gud vill att vi skall slå vakt om freden på jorden. De som känner för det kan säga att Gud vill att vi skall vara toleranta mot de homosexuella. De som känner för det kan istället säga att Gud vill att vi kastrerar eller avrättar de homosexuella. De som känner för det kan säga att Gud vill att vi skall ha politisk frihet. De som känner för det kan istället säga att Gud vill att "infödingarna" skall vara våra slavar. O.s.v. ”Anything goes” är principen som gäller när man har med religion att göra.
När inget kan bevisas - då är ju precis allting möjligt! Och när allt är möjligt - då är ingenting säkert!
Så Kristendomen är dömd till att i all evighet plågas av strider om vad som är den ”sanna” tron. Vem kommer att segra ifråga om vad som är den sanna tron? I längden den som har den starkaste och mest brutala armén och som dessutom har det rymligaste samvetet.
Och om man läser de olika religionernas historia, då upptäcker man att det alltid faktiskt har varit den fysiskt starkaste som har vunnit när det har varit skilda uppfattningar om vad som var den ”rätta” tron. Kristendomen som vi känner den idag ”konkurrerade” ut Manicheismen, Gnosticismen, Pelagianismen o.s.v. med råstyrkans och brutalitetens makt. Det var genom att slakta och tortera anhängarna av konkurrerande trosriktningar som dagens Kristendom vann burskap. När man inte kan bevisa vad som är sant med förnuftet, d.v.s. med fredliga resonemang - då återstår bara att ”bevisa” det genom att slå in skallen på den som inte håller med.
Om vi vill kunna enas om något, och slippa de blodiga väpnade konflikterna, då måste vi ansluta oss till förnuftet.
Förnuftet är det medel till kunskap som börjar med varseblivningar - d.v.s. med saker du ser, hör, luktar, tar på o.s.v. - och som sedan bearbetar dessa varseblivningar med logik. Vi vet att varseblivningarna är giltiga. De är axiomatiska.
Vi vet att varseblivningarna är giltiga. ”Seeing is believing”. Om du ser att gräset är grönt, då vet du att gräset är grönt. Om du ser att det kommer en lastbil, då vet du att du gör bäst i att inte korsa gatan just då.
Och vi vet också att logiken är giltig. Om Bengt är äldre än Anders. Och Calle är äldre än Bengt. Då vet du säkert att Calle också är äldre än Anders. Logiken går ut på att kontradiktioner inte kan existera. Och det är alldeles uppenbart att t.ex. ett äpple inte kan vara helt rött och helt grönt samtidigt. Det är alldeles uppenbart att en kvinna inte kan vara gravid och icke-gravid samtidigt. Det är alldeles uppenbart att en sten inte kan vara både rund och kubisk samtidigt.
Så förnuftet, d.v.s. varseblivningar bearbetade med logik, är ett säkert medel för att erhålla kunskaper. Man kan visserligen göra misstag när man går efter förnuftet, om man inte är tillräckligt försiktig - men det går alltid att upptäcka och motbevisa misstagen som man eventuellt gör när man använder förnuftet, om man är tillräckligt nogrann.
Så om och när mänskligheten äntligen lär sig att endast lita till förnuftet som medel till kunskaper, och om och när mänskligheten därför överger tron och religionerna - då kommer människorna jorden runt att kunna komma överens om vad som är sant och falskt och rätt och fel - och då kommer vi äntligen att få fred på jorden.
Spola religionerna och spola tron!
Debatten handlar om sådana här frågor: Vem var Jesus? Vad förkunnade han? Och hur är Gud, Jesus´ påstådda far, funtad? Vad är egentligen det ”sanna” innehållet i den Kristna tron?
Tja, innehållet i en religion som Kristendom kan vara vad f-n som helst. Kristendomen är ju en tro. Och en tro är något som man håller för sant utan bevis. Man bara känner att saker och ting ligger till på ett visst sätt. Och om ingenting i tron någonsin har bevisats - då kan ingenting i den heller motbevisas. Och det som inte kan motbevisas kan ju inte uteslutas. Så om ingenting är vare sig bevisat eller motbevisat i Kristendomen - då kan ingenting, hur uppåtväggarna galet det än är, uteslutas som varande en del av den Kristna tron.
De kristna t.ex. tror på Jesus. De har egentligen inga bevis på att han ens existerade. Mig veterligen är det enda ”beviset” för Jesu existens faktumet att han omnämns ofta i Bibeln. Nå, Hansel och Gretha omnämns en hel del i Grimms sagobok. Är det bevis för att Hansel och Gretha någonsin existerade? Nej, böcker kan ju vara rena dikter. Att Jesu liv beskrivs i Bibeln utgör inget som helst bevis för att han ens existerade.
Så vad vet vi om Jesus? Vi vet inte om han överhuvudtaget existerade. Och om han existerade, då vet vi inte vad han förkunnade. Vi vet ingenting om huruvida han godkände kvinnors jämlikhet med män. Vi vet inte heller någonting om huruvida han godkände homosexualitet. Vi vet inte om han förespråkade politisk frihet. Vi vet inte ett skvatt om Jesus! Ty närhelst man har en blind tro på något - då vet man inget alls om den saken.
Och Kristendomens Gud - vad är Han? Gud sägs vara icke-ändlig (d.v.s. Han sägs vara oändlig och allsmäktig), icke-begränsad ifråga om medvetande (Han sägs vara allvetande), icke-kroppslig (Han sägs vara en ren ande), icke-förnimmelsebar (Han sägs vara omöjlig för våra sinnen att varsebli). Så vad är Han då? De kristna teologerna berättar för oss egentligen bara vad Gud inte är - de säger ingenting om vad han är!
Om jag säger: "En glup är ett djur som ej är en katt, ej är en hund, ej är en papegoja, ej är en fjäril, ej är en sköldpadda o.s.v." Vet du då hur en ”glup” ser ut? Nej, du har ingen aning om hur stor den är, om huruvida den har päls, fjäll eller fjädrar, om huruvida den äter kött eller växter o.s.v. Du vet inte ett skvatt om en ”glup” om jag bara berättar för dig vad den inte är!
Teologer brukar själva erkänna att det inte går att bevisa Gud eftersom endast det som är ändligt kan bevisas. Och Gud vore ju inte Gud om Han vore ändlig! Men likaså kan man inte veta ett skvatt om något som sägs vara icke-ändlig. Att vara ändlig innebär att ha en specifik natur - ändlighet betyder att vara något och inte något annat. Att vara oändlig innebär att sakna en specifik natur. Det oändliga är något okänt istället för något specifikt. Så om Gud inte har en specifik natur då vet vi inte ett skvatt om vad Hans natur är. Vi vet inte om Han är man eller kvinna. Vi vet inte om Han kommer att låta de homosexuella komma in i Himlen eller om Han kommer att döma dem till att brinna i Helvetet. Vi vet inte om Han vill ha krig eller fred. Vi vet inte om Han tycker att barn bör agas eller inte. Vi vet ingenting om vad Han är eller om vad Han vill.
Så priset som de Kristna måste betala för att de säger att Gud inte kan bevisas, och därför inte kan motbevisas (Orsaken till att de religiösa säger att deras Gud inte kan bevisas, är förstås att de vet att då kan ingen heller motbevisa deras tro. De religiösa vill göra allting enkelt för sig!), är att det blir fritt fram för samtliga troende att lägga vilken betydelse som helst de vill i den Kristna läran. De som känner för det kan säga att Gud vill att vi förbjuder tortyr och dödstraff. De som känner för det kan istället säga tvärtom att Gud vill att vi bränner alla kättare på bål. De som känner för det kan säga att Gud vill att vi skall slakta alla de otrogna. De som känner för det kan istället säga att Gud vill att vi skall slå vakt om freden på jorden. De som känner för det kan säga att Gud vill att vi skall vara toleranta mot de homosexuella. De som känner för det kan istället säga att Gud vill att vi kastrerar eller avrättar de homosexuella. De som känner för det kan säga att Gud vill att vi skall ha politisk frihet. De som känner för det kan istället säga att Gud vill att "infödingarna" skall vara våra slavar. O.s.v. ”Anything goes” är principen som gäller när man har med religion att göra.
När inget kan bevisas - då är ju precis allting möjligt! Och när allt är möjligt - då är ingenting säkert!
Så Kristendomen är dömd till att i all evighet plågas av strider om vad som är den ”sanna” tron. Vem kommer att segra ifråga om vad som är den sanna tron? I längden den som har den starkaste och mest brutala armén och som dessutom har det rymligaste samvetet.
Och om man läser de olika religionernas historia, då upptäcker man att det alltid faktiskt har varit den fysiskt starkaste som har vunnit när det har varit skilda uppfattningar om vad som var den ”rätta” tron. Kristendomen som vi känner den idag ”konkurrerade” ut Manicheismen, Gnosticismen, Pelagianismen o.s.v. med råstyrkans och brutalitetens makt. Det var genom att slakta och tortera anhängarna av konkurrerande trosriktningar som dagens Kristendom vann burskap. När man inte kan bevisa vad som är sant med förnuftet, d.v.s. med fredliga resonemang - då återstår bara att ”bevisa” det genom att slå in skallen på den som inte håller med.
Om vi vill kunna enas om något, och slippa de blodiga väpnade konflikterna, då måste vi ansluta oss till förnuftet.
Förnuftet är det medel till kunskap som börjar med varseblivningar - d.v.s. med saker du ser, hör, luktar, tar på o.s.v. - och som sedan bearbetar dessa varseblivningar med logik. Vi vet att varseblivningarna är giltiga. De är axiomatiska.
Vi vet att varseblivningarna är giltiga. ”Seeing is believing”. Om du ser att gräset är grönt, då vet du att gräset är grönt. Om du ser att det kommer en lastbil, då vet du att du gör bäst i att inte korsa gatan just då.
Och vi vet också att logiken är giltig. Om Bengt är äldre än Anders. Och Calle är äldre än Bengt. Då vet du säkert att Calle också är äldre än Anders. Logiken går ut på att kontradiktioner inte kan existera. Och det är alldeles uppenbart att t.ex. ett äpple inte kan vara helt rött och helt grönt samtidigt. Det är alldeles uppenbart att en kvinna inte kan vara gravid och icke-gravid samtidigt. Det är alldeles uppenbart att en sten inte kan vara både rund och kubisk samtidigt.
Så förnuftet, d.v.s. varseblivningar bearbetade med logik, är ett säkert medel för att erhålla kunskaper. Man kan visserligen göra misstag när man går efter förnuftet, om man inte är tillräckligt försiktig - men det går alltid att upptäcka och motbevisa misstagen som man eventuellt gör när man använder förnuftet, om man är tillräckligt nogrann.
Så om och när mänskligheten äntligen lär sig att endast lita till förnuftet som medel till kunskaper, och om och när mänskligheten därför överger tron och religionerna - då kommer människorna jorden runt att kunna komma överens om vad som är sant och falskt och rätt och fel - och då kommer vi äntligen att få fred på jorden.
Spola religionerna och spola tron!
Tuesday, March 2, 2010
Det viktigaste är att sänka utgifterna, inte att sänka skatterna
Hedi Bel Habib, en fil dr. och forskare (antagligen i nationalekonomi) skriver i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä i början av år 2010 som ett inlägg på debattsajten Newsmill] att den ekonomiska utvecklingen i USA under de senaste åren bevisar att lägre skatter - i synnerhet lägre skatter för de rika - ger lägre ekonomisk tillväxt, ökad arbetslöshet och sämre statsfinanser. Habib presenterar en del ekonomiska fakta som han tycker styrker denna hans tes. Han påpekar att under presidenterna Reagan och Bush d.ä. sänktes de högsta marginalskatterna inledningsvis - och sedan blev den ekonomiska tillväxten relativt låg medan budgetunderskotten skenade. Sedan, under president Clinton, höjdes skatterna på de rika - och den ekonomiska tillväxten blev bättre än den hade varit under Reagan och Bush d.ä. Dessutom förbättrades statsfinanserna. Sedan, under president Bush d.y. försämrades tillväxten igen - och budgetunderskottet återigen blev större.
Sambandet som Habib ser är att högre skatter, speciellt på de rika, ger bättre statsfinanser, högre ekonomisk tillväxt och lägre arbetslöshet. Lägre skatter, tror han, ger bara sämre statsfinanser, lägre ekonomisk tillväxt och högre arbetslöshet.
Jag svarar att det visst är sant att statsfinanserna försämrades under Reagan och Bush d.ä., och att de förbättrades under Clinton. Men det berodde ju inte på skatterna - det berodde på utgifterna!
President Reagan gjorde tämligen bra ifrån sig när det gällde att sänka skatterna på de rika. Det hedrar honom att han sade "Nej!" till avundsjukans politik ifråga om skatterna. Men Reagan var samtidigt usel på att sänka de offentliga utgifterna. Och egentligen sänkte inte Reagan det totala skattetrycket alls! Han sänkte ”bara” de mest skadliga skatterna - d.v.s. de som drabbade de mest produktiva medborgarna (höginkomsttagarna och de rika) hårdast. Men det totala skattetrycket ökade under Reagan - det ökade bara inte lika snabbt som det hade gjort under 1970-talet, och som det skulle ha gjort under 1980-talet också, Reagan förutan.
Men - de offentliga utgifterna ökade lavinartat under Reagan. President Reagan gjorde inga nedskärningar alls att tala om i välfärdspolitiken.
Det gjorde däremot President Clinton! Clinton ”ärvde” ett politiskt klimat efter Reagan där det var politiskt ”lönsamt” att minska parasitismen som frodades i välfärdsprogrammen. Så Clinton, politisk opportunist som han var, reformerade de välfärdspolitiska programmen på ett sådant sätt - mest under åren 1994 och 1995 - att det blev svårare för amerikaner att leva på bidrag. Därför blev många av de ”fattiga” bland amerikanerna illa tvungna att skaffa sig ett jobb - istället för att leva på bidrag. Så det var inte konstigt att arbetslösheten sjönk under Clintons år vid makten. Staten betalade ju inte amerikanerna för att lata sig i lika hög grad som den hade gjort tidigare. Och när staten inte delade ut bidrag fullt lika frikostigt som förut, samtidigt som flera amerikaner såg till att skaffa sig ett jobb - då var det naturligt att statsfinanserna förbättrades också!
Mindre välfärdspolitik ger en bättre samhällsekonomi med andra ord!
Men om det är bra för den ekonomiska tillväxten att sänka skatterna för de mest produktiva samhällsmedlemmarna - d.v.s. höginkomsttagarna och de rika - varför tog då inte den ekonomiska tillväxten fart redan under Reagan och Bush d.ä.? Antagligen därför att det tar tid att få upp ångan i en jättestor ekonomi som den amerikanska.
Skattesänkningarna i början av 1980-talet lade grunden för högteknologi-boomen under 1990-talet. När Reagan sänkte i synnerhet reavinstskatterna under sina första år vid makten, ökade farten i "venture capital"-sektorn (d.v.s. riskkapitalsektorn på svenska). Massor med små innovationsföretag startades - speciellt inom databranschen. Dessa små innovationsbolag kunde inte växa sig stora hur snabbt som helst. Det var först under 1990-talet, då Clinton råkade sitta vid makten, som resultatet av Reagans strategiska skattesänkningar visade sig. Då hade de nya innovationsföretagen nått så långt att bl.a. Internet växte fram i rekordfart. Demokraten Al Gore är ökänd för att han skröt med att det var han som hade uppfunnit Internet. Men republikanen Ronald Reagan skulle faktiskt med större fog ha kunnat göra anspråk på att han hade gett upphov till Internet-revolutionen!
Skattepolitiken är således inte fullständigt irrelevant för välfärdsutvecklingen. Att sänka skatterna för höginkomsttagarna och de rika, som Reagan gjorde, kan faktiskt gagna välfärden rejält. Men man gagnar välfärdsutvecklingen ännu mycket mera om man, som Clinton gjorde, genomför nedskärningar i välfärdspolitiken och de offentliga utgifterna!
Hur kan då Hedi Bel Habib ha fått allt detta så helt om bakfoten? Det beror på ett fenomen som vi tidigare har sett även här i Sverige. ”Höger”-regeringar känner sig tvungna att ”bevisa” att de inte är fiender till "välfärden". De känner sig nödsakade att plussa på utgifterna för välfärdsprogrammen för att mota bort den för dem förhatliga "hjärtlösa höger"-stämpeln - med resultat att statsfinanserna och välfärden försämras. Borgerliga regeringar brukar försöka bevisa att de är ”bättre sossar” än sossarna själva. Det var det vi såg under de katastrofala ”borgerliga regerings-åren" här i Sverige 1976-1982. Då blev budgetunderskotten rekordstora och observatörer utomlands kommenterade utvecklingen med att de borgerliga regeringarna ”spenderade pengar som en berusad sjöman”. ”Vänster”-regeringar däremot har större praktiska möjligheter att göra inskränkningar i välfärdspolitiken. De har ju sin ”vänsterhet” som alibi. Alla väljare ”vet” ju att en vänsterregering inte är en fiende till "välfärden". Så de reagerar inte så mycket då en vänster-regering (typ Clinton-regeringen) gör ingrepp i välfärdspolitiken.
Så ”vänster”-regeringar kan genomföra nedskärningar i välfärdspolitiken och komma undan med det!
När socialdemokraterna kom tillbaka till makten år 1982 förväntade väljarna sig att den skulle vrida politiken åt ”vänster”. Men Palme gjorde precis tvärtom! Den nya Palme-regeringens allra första åtgärd efter valsegern var att devalvera kronan med 16%, och följa upp den jättedevalveringen med åtgärden att förmå fackföreningarna att lova att de inte skulle begära ”kompensation” för devalveringen. Därmed sköt företagsvinsterna i höjden - vilket var meningen! Tack vare de kraftigt ökade företagsvinsterna ökade investeringarna och exporten - och arbetslösheten sjönk. Följaktligen förbättrades även statsfinanserna och den ekonomiska tillväxten. Trots att den socialdemokratiska regeringen också tyvärr försökte rädda kvar välfärdspolitiken.
Motsvarigheten till detta i den amerikanska politiken under de senaste 30 åren är den att de republikanska presidenterna för det mesta har plussat på de offentliga utgifterna - speciellt utgifterna för välfärdsprogrammen. Med en tämligen dålig ekonomisk utveckling som följd - t.ex. under 1980-talet och 2000-talet. Medan den demokratiska presidenten Clinton fann att det var politiskt möjligt att genomföra tillräckligt omfattande ingrepp i välfärdsprogrammen för att få fart på den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet. Det skall tydligen till en vänsterregering för att man ska kunna få till stånd nyttiga nedskärningar i välfärdspolitiken!
Och när republikanerna återigen fick makten i USA år 2000 återgick allt till det ”normala”. D.v.s. välfärdsprogrammen fick återigen svälla ohämmat. Under President Bush d.y. utvidgades bl.a. både läkemedelssubventionerna och programmen för att uppmuntra fattiga till att köpa bostäder med lånade pengar. Dessa välfärdsutgifter hade katastrofala konsekvenser för ekonomin och statsfinanserna som följd.
Till sist vill jag kommentera Habibs observation att den ekonomiska utvecklingen i USA var mycket bättre på 1950-talet, då de högsta marginalskatterna var över 90%, än de var under 1980-talet och senare, då marginalskatterna hade blivit väsentligt lägre. Bevisar det av Habib nämnda förhållandet att höga skatter på de rika är bra för den ekonomiska tillväxten? Nej, ingalunda. Det bevisar i stället att lägre offentliga utgifter är bra för den ekonomiska tillväxten!
Till att börja med var skatterna på de högsta inkomsterna I USA inte så himla höga I praktiken under 1950-talet. De rika hade ju mycket stora möjligheter att göra stora avdrag på sina inkomstskatter under 1950-talet. Och - på 1950-talet var de federala utgifterna i USA mycket lägre än de hade blivit på 1980-talet och senare. Om inte jag minns fel (Jag är inte ekonom, och jag har inte bra tillgång till officiell ekonomisk statistik.) låg de federala utgifterna i USA på 1950-talet på nivån mellan 20 och 25 % av BNP. Under åren sedan början av 1980-talet har de federala utgifterna i USA i stället legat på uppemot 40% av BNP! Högre offentliga utgifter ger således lägre ekonomisk tillväxt och sämre statsfinanser.
Så vad är slutsatserna av denna min analys av den ekonomiska utvecklingen i USA?
Att varken dagens ”höger” eller ”vänster” kan lösa de ekonomiska problemen och rädda välfärden.
Både den befintliga ”högern” och och den befintliga ”vänstern” i det moderna USA och Sverige, står för den trötta, parasitära välfärdspolitiken och blandekonomin. Vi behöver något mera radikalt för att rädda ekonomin och välfärden. Vi behöver en renodlad kapitalism (Obs! Inte ”compassionate conservatism” - och inte traditioner och religion). Vi behöver både lägre skatter för de rika à la Reagan - och nedskärningar i välfärdspolitiken à la Clinton!
Men kapitalismen är ”ute”. Den är ett rött skynke för etablissemanget - och för de flesta väljare också. För att ekonomin och välfärden skall kunna räddas måste kapitalismen bli rumsren igen (om den nu någonsin var det). Och för att kapitalismens rykte skall bli rumsren måste det till en filosofisk revolution. Det behövs en ”kulturrevolution”. Det måste bli allmänt accepterat hos svenska folket att det är bra att vara självisk, att vara oberoende, att ta ansvar för ens eget liv och ens egen välfärd, att göra vinst, att vara rationell, att vara rättvis i stället för ivra för jämlikhet, och det måste anses vara fult att vara avundsjuk, att ropa på statens hjälp, att klaga på att andra har det bättre än en själv, att vara arbetsskygg, att vara ödmjuk, att skylla ens eget misslyckande på otur o.s.v.
Jag tror att bara filosofin objektivismen förmår att åstadkomma en sådan kulturrevolution. Om du inte tror mig så läs denna bok:
Och världen skälvde (Timbro).
Sambandet som Habib ser är att högre skatter, speciellt på de rika, ger bättre statsfinanser, högre ekonomisk tillväxt och lägre arbetslöshet. Lägre skatter, tror han, ger bara sämre statsfinanser, lägre ekonomisk tillväxt och högre arbetslöshet.
Jag svarar att det visst är sant att statsfinanserna försämrades under Reagan och Bush d.ä., och att de förbättrades under Clinton. Men det berodde ju inte på skatterna - det berodde på utgifterna!
President Reagan gjorde tämligen bra ifrån sig när det gällde att sänka skatterna på de rika. Det hedrar honom att han sade "Nej!" till avundsjukans politik ifråga om skatterna. Men Reagan var samtidigt usel på att sänka de offentliga utgifterna. Och egentligen sänkte inte Reagan det totala skattetrycket alls! Han sänkte ”bara” de mest skadliga skatterna - d.v.s. de som drabbade de mest produktiva medborgarna (höginkomsttagarna och de rika) hårdast. Men det totala skattetrycket ökade under Reagan - det ökade bara inte lika snabbt som det hade gjort under 1970-talet, och som det skulle ha gjort under 1980-talet också, Reagan förutan.
Men - de offentliga utgifterna ökade lavinartat under Reagan. President Reagan gjorde inga nedskärningar alls att tala om i välfärdspolitiken.
Det gjorde däremot President Clinton! Clinton ”ärvde” ett politiskt klimat efter Reagan där det var politiskt ”lönsamt” att minska parasitismen som frodades i välfärdsprogrammen. Så Clinton, politisk opportunist som han var, reformerade de välfärdspolitiska programmen på ett sådant sätt - mest under åren 1994 och 1995 - att det blev svårare för amerikaner att leva på bidrag. Därför blev många av de ”fattiga” bland amerikanerna illa tvungna att skaffa sig ett jobb - istället för att leva på bidrag. Så det var inte konstigt att arbetslösheten sjönk under Clintons år vid makten. Staten betalade ju inte amerikanerna för att lata sig i lika hög grad som den hade gjort tidigare. Och när staten inte delade ut bidrag fullt lika frikostigt som förut, samtidigt som flera amerikaner såg till att skaffa sig ett jobb - då var det naturligt att statsfinanserna förbättrades också!
Mindre välfärdspolitik ger en bättre samhällsekonomi med andra ord!
Men om det är bra för den ekonomiska tillväxten att sänka skatterna för de mest produktiva samhällsmedlemmarna - d.v.s. höginkomsttagarna och de rika - varför tog då inte den ekonomiska tillväxten fart redan under Reagan och Bush d.ä.? Antagligen därför att det tar tid att få upp ångan i en jättestor ekonomi som den amerikanska.
Skattesänkningarna i början av 1980-talet lade grunden för högteknologi-boomen under 1990-talet. När Reagan sänkte i synnerhet reavinstskatterna under sina första år vid makten, ökade farten i "venture capital"-sektorn (d.v.s. riskkapitalsektorn på svenska). Massor med små innovationsföretag startades - speciellt inom databranschen. Dessa små innovationsbolag kunde inte växa sig stora hur snabbt som helst. Det var först under 1990-talet, då Clinton råkade sitta vid makten, som resultatet av Reagans strategiska skattesänkningar visade sig. Då hade de nya innovationsföretagen nått så långt att bl.a. Internet växte fram i rekordfart. Demokraten Al Gore är ökänd för att han skröt med att det var han som hade uppfunnit Internet. Men republikanen Ronald Reagan skulle faktiskt med större fog ha kunnat göra anspråk på att han hade gett upphov till Internet-revolutionen!
Skattepolitiken är således inte fullständigt irrelevant för välfärdsutvecklingen. Att sänka skatterna för höginkomsttagarna och de rika, som Reagan gjorde, kan faktiskt gagna välfärden rejält. Men man gagnar välfärdsutvecklingen ännu mycket mera om man, som Clinton gjorde, genomför nedskärningar i välfärdspolitiken och de offentliga utgifterna!
Hur kan då Hedi Bel Habib ha fått allt detta så helt om bakfoten? Det beror på ett fenomen som vi tidigare har sett även här i Sverige. ”Höger”-regeringar känner sig tvungna att ”bevisa” att de inte är fiender till "välfärden". De känner sig nödsakade att plussa på utgifterna för välfärdsprogrammen för att mota bort den för dem förhatliga "hjärtlösa höger"-stämpeln - med resultat att statsfinanserna och välfärden försämras. Borgerliga regeringar brukar försöka bevisa att de är ”bättre sossar” än sossarna själva. Det var det vi såg under de katastrofala ”borgerliga regerings-åren" här i Sverige 1976-1982. Då blev budgetunderskotten rekordstora och observatörer utomlands kommenterade utvecklingen med att de borgerliga regeringarna ”spenderade pengar som en berusad sjöman”. ”Vänster”-regeringar däremot har större praktiska möjligheter att göra inskränkningar i välfärdspolitiken. De har ju sin ”vänsterhet” som alibi. Alla väljare ”vet” ju att en vänsterregering inte är en fiende till "välfärden". Så de reagerar inte så mycket då en vänster-regering (typ Clinton-regeringen) gör ingrepp i välfärdspolitiken.
Så ”vänster”-regeringar kan genomföra nedskärningar i välfärdspolitiken och komma undan med det!
När socialdemokraterna kom tillbaka till makten år 1982 förväntade väljarna sig att den skulle vrida politiken åt ”vänster”. Men Palme gjorde precis tvärtom! Den nya Palme-regeringens allra första åtgärd efter valsegern var att devalvera kronan med 16%, och följa upp den jättedevalveringen med åtgärden att förmå fackföreningarna att lova att de inte skulle begära ”kompensation” för devalveringen. Därmed sköt företagsvinsterna i höjden - vilket var meningen! Tack vare de kraftigt ökade företagsvinsterna ökade investeringarna och exporten - och arbetslösheten sjönk. Följaktligen förbättrades även statsfinanserna och den ekonomiska tillväxten. Trots att den socialdemokratiska regeringen också tyvärr försökte rädda kvar välfärdspolitiken.
Motsvarigheten till detta i den amerikanska politiken under de senaste 30 åren är den att de republikanska presidenterna för det mesta har plussat på de offentliga utgifterna - speciellt utgifterna för välfärdsprogrammen. Med en tämligen dålig ekonomisk utveckling som följd - t.ex. under 1980-talet och 2000-talet. Medan den demokratiska presidenten Clinton fann att det var politiskt möjligt att genomföra tillräckligt omfattande ingrepp i välfärdsprogrammen för att få fart på den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet. Det skall tydligen till en vänsterregering för att man ska kunna få till stånd nyttiga nedskärningar i välfärdspolitiken!
Och när republikanerna återigen fick makten i USA år 2000 återgick allt till det ”normala”. D.v.s. välfärdsprogrammen fick återigen svälla ohämmat. Under President Bush d.y. utvidgades bl.a. både läkemedelssubventionerna och programmen för att uppmuntra fattiga till att köpa bostäder med lånade pengar. Dessa välfärdsutgifter hade katastrofala konsekvenser för ekonomin och statsfinanserna som följd.
Till sist vill jag kommentera Habibs observation att den ekonomiska utvecklingen i USA var mycket bättre på 1950-talet, då de högsta marginalskatterna var över 90%, än de var under 1980-talet och senare, då marginalskatterna hade blivit väsentligt lägre. Bevisar det av Habib nämnda förhållandet att höga skatter på de rika är bra för den ekonomiska tillväxten? Nej, ingalunda. Det bevisar i stället att lägre offentliga utgifter är bra för den ekonomiska tillväxten!
Till att börja med var skatterna på de högsta inkomsterna I USA inte så himla höga I praktiken under 1950-talet. De rika hade ju mycket stora möjligheter att göra stora avdrag på sina inkomstskatter under 1950-talet. Och - på 1950-talet var de federala utgifterna i USA mycket lägre än de hade blivit på 1980-talet och senare. Om inte jag minns fel (Jag är inte ekonom, och jag har inte bra tillgång till officiell ekonomisk statistik.) låg de federala utgifterna i USA på 1950-talet på nivån mellan 20 och 25 % av BNP. Under åren sedan början av 1980-talet har de federala utgifterna i USA i stället legat på uppemot 40% av BNP! Högre offentliga utgifter ger således lägre ekonomisk tillväxt och sämre statsfinanser.
Så vad är slutsatserna av denna min analys av den ekonomiska utvecklingen i USA?
Att varken dagens ”höger” eller ”vänster” kan lösa de ekonomiska problemen och rädda välfärden.
Både den befintliga ”högern” och och den befintliga ”vänstern” i det moderna USA och Sverige, står för den trötta, parasitära välfärdspolitiken och blandekonomin. Vi behöver något mera radikalt för att rädda ekonomin och välfärden. Vi behöver en renodlad kapitalism (Obs! Inte ”compassionate conservatism” - och inte traditioner och religion). Vi behöver både lägre skatter för de rika à la Reagan - och nedskärningar i välfärdspolitiken à la Clinton!
Men kapitalismen är ”ute”. Den är ett rött skynke för etablissemanget - och för de flesta väljare också. För att ekonomin och välfärden skall kunna räddas måste kapitalismen bli rumsren igen (om den nu någonsin var det). Och för att kapitalismens rykte skall bli rumsren måste det till en filosofisk revolution. Det behövs en ”kulturrevolution”. Det måste bli allmänt accepterat hos svenska folket att det är bra att vara självisk, att vara oberoende, att ta ansvar för ens eget liv och ens egen välfärd, att göra vinst, att vara rationell, att vara rättvis i stället för ivra för jämlikhet, och det måste anses vara fult att vara avundsjuk, att ropa på statens hjälp, att klaga på att andra har det bättre än en själv, att vara arbetsskygg, att vara ödmjuk, att skylla ens eget misslyckande på otur o.s.v.
Jag tror att bara filosofin objektivismen förmår att åstadkomma en sådan kulturrevolution. Om du inte tror mig så läs denna bok:
Och världen skälvde (Timbro).
Monday, March 1, 2010
Den värsta miljökatastrofen
Vad är den värsta miljökatastrofen hittills i mänsklighetens historia? Bruket av DDT? Skövlingen av regnskogarna? Love Canal? Three Mile Island? Tjernobyl?
Jag vågar gissa att den allra värsta miljökatastrofen hittills i världen är den nu pågående arsenik- och fluorförgiftningen av tiotals miljoner människor i Bangladesh och Västbengalen (Västbengalen är en region i östra Indien).
Arsenikförgiftningen har sina rötter i västländernas u-hjälpsprogram. På 1950-talet konstaterade u-hjälpsorganen att de fattiga människorna i Bangladesh och Indien led allvarligt p.g.a. att deras dricksvatten var dåligt. På den tiden drack de fattiga vatten från floder och sjöar. Detta ytvatten innehöll givetvis ofta bakterier och parasiter - d.v.s. föroreningar som gjorde de fattiga sjuka.
För att lösa detta problem fick u-hjälpsorganen idén att de skulle borra brunnar för att hämta av bakterier och parasiter helt osmittat vatten upp från berggrunden. Sagt och gjort. Under i synnerhet 1960-talet och 1970-talet borrades många tusentals brunnar i Bangladesh och Indien i syfte att hämta upp dricksvatten från berggrunden.
Och till en början såg detta ut att ha varit ett genidrag. De fattigas hälsa såg ut att förbättras dramatiskt.
Men på 1990-talet började en enorm hälsokatastrof att uppenbara sig. Det visade sig att miljontals fattiga bengaler och indier blev sjuka. De fick sår på huden, de fick dåliga fingernaglar, de fick missbildade skelett och de fick allsköns krämpor. Det visade sig att de led av arsenikförgiftning och/eller fluorförgiftning! Det uppenbarades att det där ”fina” dricksvattnet som u-hjälpsorganen hade ordnat åt dem - det innehöll stora mängder av giftiga ämnen som framförallt arsenic och fluor. Tydligen var det så att bergrunden hundratals meter ner under markytan i Bangladesh och Västbengalen innehöll stora mängder av de giftiga ämnen. Och ämnena hamnade i dricksvattnet som brunnarna hämtade upp från berggrunden! Vatten som var avsett för människor.
Just nu ligger det till så att tiotals miljoner bengaler och indier för närvarande håller på att dö en långsam, utdragen död. Undertecknad har själv sett bilder på bengaler och indier som lider av arsenik- eller fluorförgiftning. Det är ingen vacker syn. När människor dricker arsenik- eller fluorhaltigt vatten dag efter dag och år efter år, då är det oundvikligt att arseniken och/eller fluoren ackumuleras i deras kroppar - med följd av att de är dömda till att så småningom dö en plågsam död - långt före den naturliga åldern för döden. Det går bara inte att undvika att bli sjuk när man får i sig arsenik och/eller fluor varje dag med vattnet som man dricker. Arsenik och fluor har nämligen i alla tider varit ett gift (när de intas i för stora mängder). Det är därför av oerhört stor vikt, ur humanitär synpunkt, att göra något åt problemet med det arsenik- och fluorförgiftade dricksvattnet i Bangladesh och Östbengalen.
Men vad kan göras?
Det är tyvärr inte praktiskt möjligt att sluta använda dricksvattnet från berggrunden. Det finns nämligen inget annat vatten att tillgå! Det går inte att hämta dricksvatten från sjöarna eller floderna i Sydasien. Det ytvattnet innehåller nämligen massor av hälsovådliga bakterier och parasiter.
Så vattnet från berggrunden måste drickas - men - det måste först renas från den där arseniken och fluoren innan människor dricker det. Problemet är att arsenik och fluor är svåra ämnen att avlägsna från vatten. I synnerhet femvärdig arsenik är nästan omöjlig att få bort. FN har testat ett otals olika teknologier för att rena dricksvattnet i Bangladesh och Västbengalen från arseniken. Men samtliga metoder har antingen varit för dyra eller så har de inte fungerat tillfredsställande.
De fattiga i Sydasien behöver en teknik för att rena vatten som är enkel, robust, effektiv och billig. En möjlig sådan vattenreningsteknik är membrandestillation. Denna teknik råkar redan ha testats ingående i andra sammanhang än förgiftningskatastrofen i Sydasien - och testerna har visat att tekniken avlägsnar samtliga fasta föroreningar så effektivt att de kvarvarande föroreningarna i vattnet blir så små att de inte ens går att detektera med dagens mätinstrument. Det finns ingen fast förorening som ej avlägsnas när vatten renas med membrandestillation. Orsaken till detta har att göra med den vetenskapliga principen bakom membrandestillation.
Membrandestillation är en metod för att rena vatten genom att först låta vattnet avdunsta och sedan kondensera den rena vattenångan som då bildas på en kall yta. Inga som helst fasta föroreningar kan följa med vattenmolekylerna in i vattenångan när vattnet lugnt och stilla avdunstar. Det borgar fysikens naturlagar för. Så om bara den kalla ytan är absolut ren kommer vattnet som kondenserar ur vattenångan på den ytan att vara helt fri från fasta föroreningar. De enda föroreningarna som membrandestillation inte tar bort är de flyktiga dito – som koldioxid, radon och klor. Men arsenik och fluorsalter är ju fasta föroreningar - så de avlägsnas till 100% när vattnet renas med membrandestillation!
Varför är då membrandestillation så särdeles effektiv på att avlägsna fasta föroreningar? Därför att när vatten avdunstar garanterar fysikens lagar att inga av de fasta föroreningarnas molekyler ska kunna lämna vattnet och hamna i vattenångan. De fasta ämnenas molekyler – som salter, arsenik, koppar, järn o.s.v. – och större partiklar – som bakterier, viruspartiklar och parasiter – de är alltihopa för ”tunga” s.a.s. för att kunna lämna vattnet och hamna i vattenångan. Det är ju därför som vanligt regnvatten nästintill helt saknar salt. Regnvatten härrör ytterst från havsvatten som har avdunstat och hamnat i atmosfären. Men havssaltet är för ”tungt” för att följa med vattenmolekylerna upp i atmosfären då havsvattnet avdunstar.
Hemligheten med membrandestillationsmetoden är att den bygger på en metod för att ge vattnet som skall avdunsta en enorm yta i förhållande till sin totala volym. Det är ju en grundläggande fysikalisk princip att ju större yta en given mängd vatten har i förhållande till sin totala volym, vid en viss temperatur och vid ett visst tryck, desto mera av vattnet kommer att avdunsta under en given tidsperiod. Man skulle i princip kunna framställa absolut rent vatten genom att bara hälla det i ett badkar, låta det avdunsta och kondensera den rena vattenångan som bildades på en kall yta. Men det skulle ta på tok för lång tid för tillräckligt mycket av vattnet att hinna avdunsta. Förutom om man kunde komma på ett sätt att öka vattnets yta i förhållande till sin totala volym i enormt hög grad d.v.s. Och det är just det som åstadkoms med membrandestillation!
En membrandestillationsmodul består av ett antal stora, platta och tunna påsar gjorda av plast som är försedd med porer. Plasten ifråga är av en sort som är vattenavstötande. Så när man låter varmt vatten rinna in i påsarna ovanifrån formas vattnet till en tunn fallande film inuti påsen. Vattnet rinner nedåt genom påsen p.g.a. gravitationen. Medan vattnet rinner ner avdunstar en stor del av det - eftersom det ju nu har en enorm yta i förhållande till sin totala volym. Vattenångan som bildas hamnar först i en tunn luftspalt mellan vattenfilmen och plastpåsens väggar - sedan tar vattenmolekylerna sig ut ur påsen genom porerna och kondenserar på en platt plastpåse intill som saknar porer och som är fylld med kallt vatten. Denna påses yta är givetvist kall. Vattenångan kondenserar på utsidan av denna kalla påse och rinner ner till botten av modulen - där det nu absolut rena vattnet samlas upp.
En bra idé vore att bygga dieseldrivna elkraftverk i byarna ute på landsbygden i Sydasien. Dessa små kraftverk skulle kunna förse byarna med välbehövlig elektricitet. Och de kunde eldas med biogas från djurexkrementer, matavfall, jordbruks-biprodukter och människofekalier. Spillvärmen från dieselmotorerna skulle kunna användas till att värma upp vattnet som behövde renas från arsenik - så att vattnet skulle kunna renas genom att köras genom membrandestillationsmoduler. Spillvärmen skulle vara ”gratis” s.a.s. - eftersom man skulle få den på köpet när man genererade den välbehövliga elektriciteten.
Det finns för närvarande tre onoterade svenska innovationsföretag - de heter Xzero, HVR Water Purification respektive Scarab AB- vilka har gjort huvudarbetet med att utveckla membrandestillationstekniken. De har försökt att få till stånd projekt för att rena dricksvattnet från arsenik och fluor i Bangladesh och Västbengalen. Men försöken har stupat på att ingen finansiär har kunnat hittas. FN har inte varit villig att ställa upp då denna organisation är rädd för att ge sig in i projekt som bygger på ny teknik. Och riskvilliga privatföretag har hittills inte sett några vinstmöjligheter i denna verksamhet.
Kanske någon av Newsmills [Jag skrev ursprungligen denna essä för debattsajten Newsmill i början av år 2010] läsare kan bidra med finansiering och därmed hjälpa till att lösa detta problem - ett problem som kanske är världens allra största miljökatastrof?
Information om mebrandestillationstekniken finns på Xzeros och HVR Water Purifications hemsidor – http://www.xzero.se/ och http://www.hvr.se/ .
Jag vågar gissa att den allra värsta miljökatastrofen hittills i världen är den nu pågående arsenik- och fluorförgiftningen av tiotals miljoner människor i Bangladesh och Västbengalen (Västbengalen är en region i östra Indien).
Arsenikförgiftningen har sina rötter i västländernas u-hjälpsprogram. På 1950-talet konstaterade u-hjälpsorganen att de fattiga människorna i Bangladesh och Indien led allvarligt p.g.a. att deras dricksvatten var dåligt. På den tiden drack de fattiga vatten från floder och sjöar. Detta ytvatten innehöll givetvis ofta bakterier och parasiter - d.v.s. föroreningar som gjorde de fattiga sjuka.
För att lösa detta problem fick u-hjälpsorganen idén att de skulle borra brunnar för att hämta av bakterier och parasiter helt osmittat vatten upp från berggrunden. Sagt och gjort. Under i synnerhet 1960-talet och 1970-talet borrades många tusentals brunnar i Bangladesh och Indien i syfte att hämta upp dricksvatten från berggrunden.
Och till en början såg detta ut att ha varit ett genidrag. De fattigas hälsa såg ut att förbättras dramatiskt.
Men på 1990-talet började en enorm hälsokatastrof att uppenbara sig. Det visade sig att miljontals fattiga bengaler och indier blev sjuka. De fick sår på huden, de fick dåliga fingernaglar, de fick missbildade skelett och de fick allsköns krämpor. Det visade sig att de led av arsenikförgiftning och/eller fluorförgiftning! Det uppenbarades att det där ”fina” dricksvattnet som u-hjälpsorganen hade ordnat åt dem - det innehöll stora mängder av giftiga ämnen som framförallt arsenic och fluor. Tydligen var det så att bergrunden hundratals meter ner under markytan i Bangladesh och Västbengalen innehöll stora mängder av de giftiga ämnen. Och ämnena hamnade i dricksvattnet som brunnarna hämtade upp från berggrunden! Vatten som var avsett för människor.
Just nu ligger det till så att tiotals miljoner bengaler och indier för närvarande håller på att dö en långsam, utdragen död. Undertecknad har själv sett bilder på bengaler och indier som lider av arsenik- eller fluorförgiftning. Det är ingen vacker syn. När människor dricker arsenik- eller fluorhaltigt vatten dag efter dag och år efter år, då är det oundvikligt att arseniken och/eller fluoren ackumuleras i deras kroppar - med följd av att de är dömda till att så småningom dö en plågsam död - långt före den naturliga åldern för döden. Det går bara inte att undvika att bli sjuk när man får i sig arsenik och/eller fluor varje dag med vattnet som man dricker. Arsenik och fluor har nämligen i alla tider varit ett gift (när de intas i för stora mängder). Det är därför av oerhört stor vikt, ur humanitär synpunkt, att göra något åt problemet med det arsenik- och fluorförgiftade dricksvattnet i Bangladesh och Östbengalen.
Men vad kan göras?
Det är tyvärr inte praktiskt möjligt att sluta använda dricksvattnet från berggrunden. Det finns nämligen inget annat vatten att tillgå! Det går inte att hämta dricksvatten från sjöarna eller floderna i Sydasien. Det ytvattnet innehåller nämligen massor av hälsovådliga bakterier och parasiter.
Så vattnet från berggrunden måste drickas - men - det måste först renas från den där arseniken och fluoren innan människor dricker det. Problemet är att arsenik och fluor är svåra ämnen att avlägsna från vatten. I synnerhet femvärdig arsenik är nästan omöjlig att få bort. FN har testat ett otals olika teknologier för att rena dricksvattnet i Bangladesh och Västbengalen från arseniken. Men samtliga metoder har antingen varit för dyra eller så har de inte fungerat tillfredsställande.
De fattiga i Sydasien behöver en teknik för att rena vatten som är enkel, robust, effektiv och billig. En möjlig sådan vattenreningsteknik är membrandestillation. Denna teknik råkar redan ha testats ingående i andra sammanhang än förgiftningskatastrofen i Sydasien - och testerna har visat att tekniken avlägsnar samtliga fasta föroreningar så effektivt att de kvarvarande föroreningarna i vattnet blir så små att de inte ens går att detektera med dagens mätinstrument. Det finns ingen fast förorening som ej avlägsnas när vatten renas med membrandestillation. Orsaken till detta har att göra med den vetenskapliga principen bakom membrandestillation.
Membrandestillation är en metod för att rena vatten genom att först låta vattnet avdunsta och sedan kondensera den rena vattenångan som då bildas på en kall yta. Inga som helst fasta föroreningar kan följa med vattenmolekylerna in i vattenångan när vattnet lugnt och stilla avdunstar. Det borgar fysikens naturlagar för. Så om bara den kalla ytan är absolut ren kommer vattnet som kondenserar ur vattenångan på den ytan att vara helt fri från fasta föroreningar. De enda föroreningarna som membrandestillation inte tar bort är de flyktiga dito – som koldioxid, radon och klor. Men arsenik och fluorsalter är ju fasta föroreningar - så de avlägsnas till 100% när vattnet renas med membrandestillation!
Varför är då membrandestillation så särdeles effektiv på att avlägsna fasta föroreningar? Därför att när vatten avdunstar garanterar fysikens lagar att inga av de fasta föroreningarnas molekyler ska kunna lämna vattnet och hamna i vattenångan. De fasta ämnenas molekyler – som salter, arsenik, koppar, järn o.s.v. – och större partiklar – som bakterier, viruspartiklar och parasiter – de är alltihopa för ”tunga” s.a.s. för att kunna lämna vattnet och hamna i vattenångan. Det är ju därför som vanligt regnvatten nästintill helt saknar salt. Regnvatten härrör ytterst från havsvatten som har avdunstat och hamnat i atmosfären. Men havssaltet är för ”tungt” för att följa med vattenmolekylerna upp i atmosfären då havsvattnet avdunstar.
Hemligheten med membrandestillationsmetoden är att den bygger på en metod för att ge vattnet som skall avdunsta en enorm yta i förhållande till sin totala volym. Det är ju en grundläggande fysikalisk princip att ju större yta en given mängd vatten har i förhållande till sin totala volym, vid en viss temperatur och vid ett visst tryck, desto mera av vattnet kommer att avdunsta under en given tidsperiod. Man skulle i princip kunna framställa absolut rent vatten genom att bara hälla det i ett badkar, låta det avdunsta och kondensera den rena vattenångan som bildades på en kall yta. Men det skulle ta på tok för lång tid för tillräckligt mycket av vattnet att hinna avdunsta. Förutom om man kunde komma på ett sätt att öka vattnets yta i förhållande till sin totala volym i enormt hög grad d.v.s. Och det är just det som åstadkoms med membrandestillation!
En membrandestillationsmodul består av ett antal stora, platta och tunna påsar gjorda av plast som är försedd med porer. Plasten ifråga är av en sort som är vattenavstötande. Så när man låter varmt vatten rinna in i påsarna ovanifrån formas vattnet till en tunn fallande film inuti påsen. Vattnet rinner nedåt genom påsen p.g.a. gravitationen. Medan vattnet rinner ner avdunstar en stor del av det - eftersom det ju nu har en enorm yta i förhållande till sin totala volym. Vattenångan som bildas hamnar först i en tunn luftspalt mellan vattenfilmen och plastpåsens väggar - sedan tar vattenmolekylerna sig ut ur påsen genom porerna och kondenserar på en platt plastpåse intill som saknar porer och som är fylld med kallt vatten. Denna påses yta är givetvist kall. Vattenångan kondenserar på utsidan av denna kalla påse och rinner ner till botten av modulen - där det nu absolut rena vattnet samlas upp.
En bra idé vore att bygga dieseldrivna elkraftverk i byarna ute på landsbygden i Sydasien. Dessa små kraftverk skulle kunna förse byarna med välbehövlig elektricitet. Och de kunde eldas med biogas från djurexkrementer, matavfall, jordbruks-biprodukter och människofekalier. Spillvärmen från dieselmotorerna skulle kunna användas till att värma upp vattnet som behövde renas från arsenik - så att vattnet skulle kunna renas genom att köras genom membrandestillationsmoduler. Spillvärmen skulle vara ”gratis” s.a.s. - eftersom man skulle få den på köpet när man genererade den välbehövliga elektriciteten.
Det finns för närvarande tre onoterade svenska innovationsföretag - de heter Xzero, HVR Water Purification respektive Scarab AB- vilka har gjort huvudarbetet med att utveckla membrandestillationstekniken. De har försökt att få till stånd projekt för att rena dricksvattnet från arsenik och fluor i Bangladesh och Västbengalen. Men försöken har stupat på att ingen finansiär har kunnat hittas. FN har inte varit villig att ställa upp då denna organisation är rädd för att ge sig in i projekt som bygger på ny teknik. Och riskvilliga privatföretag har hittills inte sett några vinstmöjligheter i denna verksamhet.
Kanske någon av Newsmills [Jag skrev ursprungligen denna essä för debattsajten Newsmill i början av år 2010] läsare kan bidra med finansiering och därmed hjälpa till att lösa detta problem - ett problem som kanske är världens allra största miljökatastrof?
Information om mebrandestillationstekniken finns på Xzeros och HVR Water Purifications hemsidor – http://www.xzero.se/ och http://www.hvr.se/ .
Sunday, February 28, 2010
Valfusket - varför är politikerna så oerhört omoraliska?
Politikerna är på sätt och vis våra ledare. De är satta till att ratta staten - som är till för att skydda våra rättigheter. Politikerna om någon borde vara moraliska föredömen. Det vore ju horribelt om skurkar blev ansvariga för polisen, domstolarna och militären. Ty då vore vi väl allesammans rökta - eller hur?
Våra svenska politiker - de gör också högtravande anspråk på att vara moralens väktare! De gör anspråk på att bekämpa allsköns olika sorters verkliga eller inbillade omoral - som rasism, könsförtryck, ojämlikhet, ”sociala orättvisor”, klasskillnader, korruption, vidskepelse, olika sorters intolerans, bristande ”demokrati” o.s.v. Men hur kan det då komma sig att politikerna själva gång på gång ertappas med en bristande etik (och ”bristande etik” är här en understatement)? Den senaste skandalen, den med Moderaternas valfusk [Jag skrev ursprungligen denna text år 2010 efter ett internt val inom Moderaterna då förekomst av valfusk upptäcktes - jag dock har glömt vilket.], väcker denna fråga.
Jag vågar påstå att det ligger i den idag mest utbredda moralens natur. Eller rättare sagt – omoral är inneboende i den specifika sorts morallära som våra politiker, och nästan samtliga svenskar i övrigt, tror på idag. I stort sett alla svenskar idag, och det gäller även politikerna, tror nämligen på den altruistiska moralläran. Det är därför som nästan samtliga svenska politiker förespråkar välfärdsstaten - detta rofferi och parasitism satt i system som, heter det, skall "hjälpa de svaga". De flesta svenskar känner t.o.m. djupt in i benmärgen att varande altruistisk (d.v.s. varande osjälvisk) och varande moralisk - att det är en och samma sak! Och den altruistiska moralen är en morallära av en sådan natur att den så gott som obönhörligen leder till uppfattningen att moral, moral som sådan, är opraktisk.
Hurså?
Nå, enligt altruismen är den moraliska godhetens essens självuppoffring. Man gör en ”god gärning” närhelst man gör något för en annan människas skull och inte för ens egen skull. Om man t.ex. (detta exempel kommer från Bibeln) ger en annan människa ens egen skjorta, och går utan skjorta själv, då har man varit ett moraliskt föredöme. Och om man dör en plågsam död på korset, för att rädda andras själar (andra som enligt Kristendomen själv är usla syndare), då är man en moralisk hjälte - och man får en hel religion uppkallad efter sig! Ytterligare exempel är:
Om man ger bort sina pengar till välgörenhet istället för att göra produktiva och lönsamma investeringar med pengarna, då är man moraliskt god.
Om man ägnar lördagskvällarna åt att åka omkring på tunnelbanan och hjälpa ungdomar som irrar omkring på staden istället för att spendera tiden hemma med ens egna barn, då är man också moralisk.
Enligt altruismen.
Vadhelst man gör - hur vettigt eller ovettigt det än må vara - är bra, enligt altruismen, om bara man gör det för någon annans skull - och inte för ens ”egen vinning”.
Men om essensen av att vara moralisk är att du skall offra dig – då är ju moralen din fiende! Om du måste göra det som inte ligger i ditt eget intresse för att vara moraliskt god - då är det ju en förlustaffär för dig att vara moraliskt god alls! Hvergång!
Jag vågar gissa att politikerna i alla partierna resonerar ungefär så här:
"Om vi beter oss på ett etiskt bra sätt, då blir vi själva `fina´ - men våra fiender kommer att vinna. Vi kommer inte att lyckas med att få igenom vår politik, om vi inte är ”realistiska” och gör det som är oetiskt. Därför att det som är etiskt gott är ju det som inte ligger i vårt intresse. Att vara moralisk är ju att göra uppoffringar - att skada sig själv - att vara moralisk är m.a.o. liktydigt med att förlora - m.a.o. att inte vinna i det politiska spelet. Och vad är viktigast i politiken – att vara ett moraliskt föredöme och förlora, eller att spela samma elaka spel som motståndarna och få igenom den ”rätta”, d.v.s. den egna, politiken? Vi måste väl vara praktiska - vi måste väl göra det som krävs för att få vår egen politik förverkligad? Vad är det för vits med att ägna sig åt politik överhuvudtaget, om vi inte att förverkligar den egna politiken? Det är bara dumt att vara ”moralisk” på ett abstrakt sätt, om det innebär att vi förlorar. Äran går ju inte till helgonet - äran går ju till vinnaren!"
Så politiker som tror på den altruistiska moralläran kommer till att bete sig omoraliskt i syfte att vinna.
Men när man nu beter sig omoraliskt, då måste man ju - om man vill att omoralen skall "löna sig" - vara omoralisk med finess. D.v.s. man får inte åka fast! Det lönar sig att vara omoralisk, resonerar nog politikerna, endast så länge man "kommer undan med det". Så man måste se till att begå den där omoralen då väljarna, och i synnerhet massmedierna, inte märker det. Man måste begå svinerierna i lönndom. Om och när massmedierna avslöjar det man håller på med - då kan det gå riktigt illa!
Men partierna har ändå ett skydd, i den händelse det går illa och massmedierna avslöjar ett visst fall av omoral - som t.ex. Moderaternas senaste valfusk. Skyddet består av att samtliga partierna håller på med liknande saker.
Och att väljarna vet det.
Väljarna är vid det här laget väl medvetna om att politikerna i alla läger får saftiga traktamenten, att samtliga ungdomsförbund har av och till fuskat med medlemssiffrorna för att erhålla statsbidrag, att alla partierna låter sig påverkas av lobbyister, att samtliga partiernas ledande politiker friserar sanningen, att samtliga partier bryter ofta sina vallöften o.s.v. Så om ett partis politiker ertappas med t.ex. att fuska med rösträkningen i ett internt val - det kanske ändå inte gör så mycket! Därför att om man inte skall rösta på Moderaterna - vem skall man då rösta på istället? De övriga partierna är ju precis lika goda kålsupare?
Så jag vågar förutse att den här skandalen, den med Moderaternas valfusk, den kommer inte att ha några stora konsekvenser. Politikerföraktet kommer antagligen att växa en liten aning (Men - hur mycket utrymme för att växa ytterligare har politikerföraktet nuförtiden?). Men samtliga partier, från de socialistiska partierna Vänsterpartiet och SAP, till de av Kristendomen influerade Moderaterna och Kristdemokraterna, de är alltihopa fångna i den altruistiska moralläran. Så de socialistiska politikerna såväl som de borgerliga dito uppfattar det som varande en praktiskt policy att bete sig omoraliskt.
Det moraliska förfallet i politiken är bara en yttring av det moraliska förfallet i samhället i stort. Det pågår ett moraliskt förfall i hela det moderna svenska samhället. Barn och ungdomar begår flera brott än de gjorde förut (t.ex. vandalism, mobbning, misshandel, stölder o.s.v.). Allt flera svenskar i alla åldrar plankar på tunnelbanan och laddar ner musik från internet utan att betala. Det lär vara så (fast jag känner inte till någon officiell statistik som bevisar det) att allt flera äkta makar vänsterprasslar. Statens statistik lär visa att allt flera svenskar fuskar med bidragen, t.ex. genom att arbeta svart samtidigt som de lyfter arbetslöshetsersättning eller sjukpenning. Att skattefuska och att jobba svart lär ju bådadera ha blivit till "folksporter". Jag tror att allt detta beror på att den moral som den större delen av det svenska folket accepterar, altruismen, leder dem till att tro att det inte lönar sig att vara moralisk. M.a.o. att det ligger i den enskildes eget intresse att inte bry sig om moraliska överväganden överhuvudtaget. Den smarta policyn är att bara ta för sig resonerar den moderna människan.
Lösningen på detta problem är att förmå svenskarna att upptäcka faktumet att det finns en moral som är rationell - och som därför också är praktisk. Det finns en moral som fastställer de principer (d.v.s. regler eller dygder) som man måste praktisera för att bli framgångsrik i strävandet efter ens egen lycka. Denna moral säger inte att du skall offra det som är värdefullt. Den säger i stället att du skall slå vakt om de värden som är värdefulla för dig, att du ska dra nytta av de värden som kan göra dig lycklig. Om du praktiserar denna rationella moral kommer du, bortsett från metafysiska olyckor, att bli lycklig. Och om praktiserandet av en moral leder till att du blir framgångsrik och lycklig - då ligger det väl i ditt eget intresse att praktisera denna moral konsekvent, utan att någonsin fuska? Om denna moral inte förespråkar självuppoffring - då är det inte en uppoffring att efter leva den moralen. Eller hur?
Denna moral finns. Den heter objektivismen. Eller för att vara mera exakt, den filosofi som denna moral är en del av, heter objektivismen. Det är denna moral som de politiska ledarna måste lära sig, för att de äntligen skall kunna inse att det inte är en praktisk policy att fuska med röstsiffror, ljuga, bryta löften, svika sina vänner, ta emot ”pengar under bordet” o.s.v.
Våra svenska politiker - de gör också högtravande anspråk på att vara moralens väktare! De gör anspråk på att bekämpa allsköns olika sorters verkliga eller inbillade omoral - som rasism, könsförtryck, ojämlikhet, ”sociala orättvisor”, klasskillnader, korruption, vidskepelse, olika sorters intolerans, bristande ”demokrati” o.s.v. Men hur kan det då komma sig att politikerna själva gång på gång ertappas med en bristande etik (och ”bristande etik” är här en understatement)? Den senaste skandalen, den med Moderaternas valfusk [Jag skrev ursprungligen denna text år 2010 efter ett internt val inom Moderaterna då förekomst av valfusk upptäcktes - jag dock har glömt vilket.], väcker denna fråga.
Jag vågar påstå att det ligger i den idag mest utbredda moralens natur. Eller rättare sagt – omoral är inneboende i den specifika sorts morallära som våra politiker, och nästan samtliga svenskar i övrigt, tror på idag. I stort sett alla svenskar idag, och det gäller även politikerna, tror nämligen på den altruistiska moralläran. Det är därför som nästan samtliga svenska politiker förespråkar välfärdsstaten - detta rofferi och parasitism satt i system som, heter det, skall "hjälpa de svaga". De flesta svenskar känner t.o.m. djupt in i benmärgen att varande altruistisk (d.v.s. varande osjälvisk) och varande moralisk - att det är en och samma sak! Och den altruistiska moralen är en morallära av en sådan natur att den så gott som obönhörligen leder till uppfattningen att moral, moral som sådan, är opraktisk.
Hurså?
Nå, enligt altruismen är den moraliska godhetens essens självuppoffring. Man gör en ”god gärning” närhelst man gör något för en annan människas skull och inte för ens egen skull. Om man t.ex. (detta exempel kommer från Bibeln) ger en annan människa ens egen skjorta, och går utan skjorta själv, då har man varit ett moraliskt föredöme. Och om man dör en plågsam död på korset, för att rädda andras själar (andra som enligt Kristendomen själv är usla syndare), då är man en moralisk hjälte - och man får en hel religion uppkallad efter sig! Ytterligare exempel är:
Om man ger bort sina pengar till välgörenhet istället för att göra produktiva och lönsamma investeringar med pengarna, då är man moraliskt god.
Om man ägnar lördagskvällarna åt att åka omkring på tunnelbanan och hjälpa ungdomar som irrar omkring på staden istället för att spendera tiden hemma med ens egna barn, då är man också moralisk.
Enligt altruismen.
Vadhelst man gör - hur vettigt eller ovettigt det än må vara - är bra, enligt altruismen, om bara man gör det för någon annans skull - och inte för ens ”egen vinning”.
Men om essensen av att vara moralisk är att du skall offra dig – då är ju moralen din fiende! Om du måste göra det som inte ligger i ditt eget intresse för att vara moraliskt god - då är det ju en förlustaffär för dig att vara moraliskt god alls! Hvergång!
Jag vågar gissa att politikerna i alla partierna resonerar ungefär så här:
"Om vi beter oss på ett etiskt bra sätt, då blir vi själva `fina´ - men våra fiender kommer att vinna. Vi kommer inte att lyckas med att få igenom vår politik, om vi inte är ”realistiska” och gör det som är oetiskt. Därför att det som är etiskt gott är ju det som inte ligger i vårt intresse. Att vara moralisk är ju att göra uppoffringar - att skada sig själv - att vara moralisk är m.a.o. liktydigt med att förlora - m.a.o. att inte vinna i det politiska spelet. Och vad är viktigast i politiken – att vara ett moraliskt föredöme och förlora, eller att spela samma elaka spel som motståndarna och få igenom den ”rätta”, d.v.s. den egna, politiken? Vi måste väl vara praktiska - vi måste väl göra det som krävs för att få vår egen politik förverkligad? Vad är det för vits med att ägna sig åt politik överhuvudtaget, om vi inte att förverkligar den egna politiken? Det är bara dumt att vara ”moralisk” på ett abstrakt sätt, om det innebär att vi förlorar. Äran går ju inte till helgonet - äran går ju till vinnaren!"
Så politiker som tror på den altruistiska moralläran kommer till att bete sig omoraliskt i syfte att vinna.
Men när man nu beter sig omoraliskt, då måste man ju - om man vill att omoralen skall "löna sig" - vara omoralisk med finess. D.v.s. man får inte åka fast! Det lönar sig att vara omoralisk, resonerar nog politikerna, endast så länge man "kommer undan med det". Så man måste se till att begå den där omoralen då väljarna, och i synnerhet massmedierna, inte märker det. Man måste begå svinerierna i lönndom. Om och när massmedierna avslöjar det man håller på med - då kan det gå riktigt illa!
Men partierna har ändå ett skydd, i den händelse det går illa och massmedierna avslöjar ett visst fall av omoral - som t.ex. Moderaternas senaste valfusk. Skyddet består av att samtliga partierna håller på med liknande saker.
Och att väljarna vet det.
Väljarna är vid det här laget väl medvetna om att politikerna i alla läger får saftiga traktamenten, att samtliga ungdomsförbund har av och till fuskat med medlemssiffrorna för att erhålla statsbidrag, att alla partierna låter sig påverkas av lobbyister, att samtliga partiernas ledande politiker friserar sanningen, att samtliga partier bryter ofta sina vallöften o.s.v. Så om ett partis politiker ertappas med t.ex. att fuska med rösträkningen i ett internt val - det kanske ändå inte gör så mycket! Därför att om man inte skall rösta på Moderaterna - vem skall man då rösta på istället? De övriga partierna är ju precis lika goda kålsupare?
Så jag vågar förutse att den här skandalen, den med Moderaternas valfusk, den kommer inte att ha några stora konsekvenser. Politikerföraktet kommer antagligen att växa en liten aning (Men - hur mycket utrymme för att växa ytterligare har politikerföraktet nuförtiden?). Men samtliga partier, från de socialistiska partierna Vänsterpartiet och SAP, till de av Kristendomen influerade Moderaterna och Kristdemokraterna, de är alltihopa fångna i den altruistiska moralläran. Så de socialistiska politikerna såväl som de borgerliga dito uppfattar det som varande en praktiskt policy att bete sig omoraliskt.
Det moraliska förfallet i politiken är bara en yttring av det moraliska förfallet i samhället i stort. Det pågår ett moraliskt förfall i hela det moderna svenska samhället. Barn och ungdomar begår flera brott än de gjorde förut (t.ex. vandalism, mobbning, misshandel, stölder o.s.v.). Allt flera svenskar i alla åldrar plankar på tunnelbanan och laddar ner musik från internet utan att betala. Det lär vara så (fast jag känner inte till någon officiell statistik som bevisar det) att allt flera äkta makar vänsterprasslar. Statens statistik lär visa att allt flera svenskar fuskar med bidragen, t.ex. genom att arbeta svart samtidigt som de lyfter arbetslöshetsersättning eller sjukpenning. Att skattefuska och att jobba svart lär ju bådadera ha blivit till "folksporter". Jag tror att allt detta beror på att den moral som den större delen av det svenska folket accepterar, altruismen, leder dem till att tro att det inte lönar sig att vara moralisk. M.a.o. att det ligger i den enskildes eget intresse att inte bry sig om moraliska överväganden överhuvudtaget. Den smarta policyn är att bara ta för sig resonerar den moderna människan.
Lösningen på detta problem är att förmå svenskarna att upptäcka faktumet att det finns en moral som är rationell - och som därför också är praktisk. Det finns en moral som fastställer de principer (d.v.s. regler eller dygder) som man måste praktisera för att bli framgångsrik i strävandet efter ens egen lycka. Denna moral säger inte att du skall offra det som är värdefullt. Den säger i stället att du skall slå vakt om de värden som är värdefulla för dig, att du ska dra nytta av de värden som kan göra dig lycklig. Om du praktiserar denna rationella moral kommer du, bortsett från metafysiska olyckor, att bli lycklig. Och om praktiserandet av en moral leder till att du blir framgångsrik och lycklig - då ligger det väl i ditt eget intresse att praktisera denna moral konsekvent, utan att någonsin fuska? Om denna moral inte förespråkar självuppoffring - då är det inte en uppoffring att efter leva den moralen. Eller hur?
Denna moral finns. Den heter objektivismen. Eller för att vara mera exakt, den filosofi som denna moral är en del av, heter objektivismen. Det är denna moral som de politiska ledarna måste lära sig, för att de äntligen skall kunna inse att det inte är en praktisk policy att fuska med röstsiffror, ljuga, bryta löften, svika sina vänner, ta emot ”pengar under bordet” o.s.v.
Friday, February 26, 2010
Patriotismen versus nationalismen
Det har skapats en debattråd här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill i början av år 2010.] som heter ”Politisk patriotism”. Frågan som ställs lär vara ”Vilket svenskt parti - Moderaterna eller Socialdemokraterna - är mest patriotiskt?"
Mitt svar på frågan är att vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna är ett dugg patriotiska! Moderaterna och Socialdemokraterna är blott och bart nationalistiska - och det är inte alls samma sak.
Vad är då patriotismen respektive nationalismen? Och varför är både Moderaterna och Socialdemokraterna nationalistiska - och inte patriotiska?
Patriotism innebär att uppskatta, och att vara lojal emot, sitt eget land p.g.a. landets äkta goda sidor. Om en människa lever i ett fritt land och om hon är så pass lojal mot sitt land att hon är beredd att kämpa för att försvara landets frihet - då är hon en äkta patriot. Winston Churchill, t.ex., var en stor patriot under Andra världskriget (däremot var han en inbiten nationalist när han slog vakt om det brittiska imperiet). Men om en människa lever i ett land med omfattande ofrihet och om hon är ”lojal” mot sitt land ändå - och om hon är är beredd att gå ut i krig för landet p.g.a. sådana motiv som: att hon vill främja landets ”nationella prestige” - eller p.g.a. att hon vill berika sig själv genom att plundra grannländer - eller p.g.a. att hon vill undertrycka förment mindrevärdiga folkstammar - då är hon ingen patriot utan bara en sketen liten nationalist. Adolf Hitler, t.ex. var ingen patriot. Han var bara en avskyvärd nationalist.
En äkta patriot är med andra ord en individualist. Hon värnar sitt land därför att landet är fritt och därför att landet således låter de enskilda medborgarna forma sina egna liv och sträva efter sin egen lycka.
En nationalist däremot är en kollektivist. Hon menar att gruppen, enkannerligen nationen, står över den enskilde medborgaren. Individen skall offra sig för nationens skull - det tycker nationalisten.
Den äkta patrioten är således en egoist när hon försvarar sitt land. Hon försvarar sitt land därför att hon vill säkerställa friheten i landet - den frihet som möjliggör hennes egen lycka.
Nationalisten däremot är en altruist. Hon går ut i krig för sitt land därför att hon vill offra sig för sitt land - som hon inbillar sig är något ”större” och viktigare än sig själv.
En patriot respektive en nationalist - de tar således parti för sitt eget land av rakt motsatta orsaker. En patriot är på sätt och vis raka motsatsen till en nationalist! Vad hade patrioten Churchill gemensamt med nationalisten Hitler?
Hur är det då med de svenska Moderaterna och Socialdemokraterna? Är de patrioter eller nationalister?
Tja, visserligen synes både m och s att sluta upp bakom Sverige. De lovordar bådadera "Sverige". Både Reinfeldt och Sahlin försöker måla upp en positiv bild av Sverige utomlands. Bådadera påstår inför världens massmedier att Sverige har ”världens bästa välfärd”.
Både Moderaterna och Socialdemokraterna lovordar Sverige för att Sverige är en välfärdsstat. De sluter inte upp bakom Sverige för att Sverige skulle vara ett fritt, d.v.s. kapitalistiskt land! De sluter upp bakom Sverige därför att Sverige är en halvsocialistisk blandekonomi. Så både Moderaterna och Socialdemokraterna tycker om Sverige för att Sverige är ett kollektivistiskt land! Både Moderaterna och Socialdemokraterna tycker att den enskilde medborgaren skall vara statens tjänare - en foglig tjänare som lojalt ställer upp på att leverera skatter till den svenska staten i syfte att finansiera ”välfärden”. Så både m och s uppskattar Sverige just p.g.a. det förhållandet att Sverige inte är ett riktigt fritt land!
Moderaterna och Socialdemokraterna är således bådadera mera som Hitler än som Churchill! De tycker bådadera att staten är något ”större” än den enskilde medborgaren och att medborgaren skall tjäna den.
M och s är således nationalister - inte patrioter!
Moderaterna och Socialdemokraterna borde faktiskt skämmas för det Sverige som de har skapat - istället för att skryta inför världspressen och låta påskina att de är stolta över Sverige. Ett sådant här halvkollektivistiskt samhälle som Sverige idag faktiskt utgör är inget alls att vara stolta över!
Mitt svar på frågan är att vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna är ett dugg patriotiska! Moderaterna och Socialdemokraterna är blott och bart nationalistiska - och det är inte alls samma sak.
Vad är då patriotismen respektive nationalismen? Och varför är både Moderaterna och Socialdemokraterna nationalistiska - och inte patriotiska?
Patriotism innebär att uppskatta, och att vara lojal emot, sitt eget land p.g.a. landets äkta goda sidor. Om en människa lever i ett fritt land och om hon är så pass lojal mot sitt land att hon är beredd att kämpa för att försvara landets frihet - då är hon en äkta patriot. Winston Churchill, t.ex., var en stor patriot under Andra världskriget (däremot var han en inbiten nationalist när han slog vakt om det brittiska imperiet). Men om en människa lever i ett land med omfattande ofrihet och om hon är ”lojal” mot sitt land ändå - och om hon är är beredd att gå ut i krig för landet p.g.a. sådana motiv som: att hon vill främja landets ”nationella prestige” - eller p.g.a. att hon vill berika sig själv genom att plundra grannländer - eller p.g.a. att hon vill undertrycka förment mindrevärdiga folkstammar - då är hon ingen patriot utan bara en sketen liten nationalist. Adolf Hitler, t.ex. var ingen patriot. Han var bara en avskyvärd nationalist.
En äkta patriot är med andra ord en individualist. Hon värnar sitt land därför att landet är fritt och därför att landet således låter de enskilda medborgarna forma sina egna liv och sträva efter sin egen lycka.
En nationalist däremot är en kollektivist. Hon menar att gruppen, enkannerligen nationen, står över den enskilde medborgaren. Individen skall offra sig för nationens skull - det tycker nationalisten.
Den äkta patrioten är således en egoist när hon försvarar sitt land. Hon försvarar sitt land därför att hon vill säkerställa friheten i landet - den frihet som möjliggör hennes egen lycka.
Nationalisten däremot är en altruist. Hon går ut i krig för sitt land därför att hon vill offra sig för sitt land - som hon inbillar sig är något ”större” och viktigare än sig själv.
En patriot respektive en nationalist - de tar således parti för sitt eget land av rakt motsatta orsaker. En patriot är på sätt och vis raka motsatsen till en nationalist! Vad hade patrioten Churchill gemensamt med nationalisten Hitler?
Hur är det då med de svenska Moderaterna och Socialdemokraterna? Är de patrioter eller nationalister?
Tja, visserligen synes både m och s att sluta upp bakom Sverige. De lovordar bådadera "Sverige". Både Reinfeldt och Sahlin försöker måla upp en positiv bild av Sverige utomlands. Bådadera påstår inför världens massmedier att Sverige har ”världens bästa välfärd”.
Både Moderaterna och Socialdemokraterna lovordar Sverige för att Sverige är en välfärdsstat. De sluter inte upp bakom Sverige för att Sverige skulle vara ett fritt, d.v.s. kapitalistiskt land! De sluter upp bakom Sverige därför att Sverige är en halvsocialistisk blandekonomi. Så både Moderaterna och Socialdemokraterna tycker om Sverige för att Sverige är ett kollektivistiskt land! Både Moderaterna och Socialdemokraterna tycker att den enskilde medborgaren skall vara statens tjänare - en foglig tjänare som lojalt ställer upp på att leverera skatter till den svenska staten i syfte att finansiera ”välfärden”. Så både m och s uppskattar Sverige just p.g.a. det förhållandet att Sverige inte är ett riktigt fritt land!
Moderaterna och Socialdemokraterna är således bådadera mera som Hitler än som Churchill! De tycker bådadera att staten är något ”större” än den enskilde medborgaren och att medborgaren skall tjäna den.
M och s är således nationalister - inte patrioter!
Moderaterna och Socialdemokraterna borde faktiskt skämmas för det Sverige som de har skapat - istället för att skryta inför världspressen och låta påskina att de är stolta över Sverige. Ett sådant här halvkollektivistiskt samhälle som Sverige idag faktiskt utgör är inget alls att vara stolta över!
Subscribe to:
Posts (Atom)