Eftersom Mao Zedong är världsberömd för att ha satt igång en ”Kulturrevolution” skulle man lätt kunna få för sig att Mao satte värde på kulturen. Men det vore en villfarelse. Historikern Jung Chang dokumenterar Maos fientlighet mot allt vad kultur hette i sin biografi över Mao Zedong ”Mao – The Unknown Story”.
Fru Chang berättar redan i kapital två att Mao föraktade den urgamla kinesiska kulturen. Hon berättar att en vän till Mao skrev i sin dagbok år 1917 (min översättning) ”Herr Mao föreslog att vi skulle bränna all poesi och prosa från Tang och Sung dynastierna på en gång.”
Mao satte sin fientlighet till den traditionella kinesiska kulturen i verket under Kulturrevolutionen femtio år senare. Kulturrevolutionen var ett regelrätt krig mot kulturen! År 1966 bröt sig Röda gardister in i människors hem runtom hela Kina och brände böcker, skar upp målningar, trampade sönder grammofonskivor och musikinstrument o.s.v. Många av offren torterades till döds i sina egna hem. Andra släpades iväg till döden i provisoriska tortyrkammare i biografer, teatrar och idrottshallar. Av 6.843 stycken monument som stod kvar i Peking år 1958, utplånades 4.922 stycken.
Kulturrevolutionen handlade dock inte enbart om förstörelse - fast många obetalbara skatter smältes ner eller gjordes till pappersmassa. Kulturrevolutionen handlade också om ren plundring.
Jung Chang skriver på sida 540 i boken ”Ett av Maos mål med husräderna var att använda Röda gardisterna som ställföreträdande banditer. De konfiskerade tonvis med guld, silver, platina, smycken och milliontals dollar i hårdvaluta, som alltihopa gick in i statens skattekista, tillsammans med många obetalbara antiker, målningar och urgamla böcker.” En hel del av rovet gick till Mao Zedong personligen. När Richard Nixon, Henry Kissinger och andra statsmän besökte Mao på 1970-talet, imponerades de av Maos enorma boksamling. De visste inte att en stor del av Maos bibliotek hade införskaffats genom renodlat röveri. Mao var ingen bildad statsman, som han försökte påskina. Han var en simpel bandit.
Mao var inte fientlig endast till den kinesiska kulturen. Han var en fiende till kultur som sådan. När Mao talade till Kommunistpartiet i september 1962, sade han sarkastiskt ”Finns det inte många romaner och publikationer just nu? Att använda romaner för att ägna sig åt partifientliga aktiviteter är en stor uppfinning.” Vid ett senare tillfälle sade Mao ”Ju flera böcker du läser, desto dummare blir du.” Mao sade vid flera tillfällen ”Du kan läsa lite grann. Men att läsa för mycket ruinerar dig.” Dessa dumheter sade Mao trots att han själv läste massvis med böcker (dock utan att bli speciellt klok). Mao Zedong ville att hans folk skulle vara dumt. Han sade till sin innersta krets ”Vi behöver en policy som innebär `bevara folket dumt´."
Varför i hela världen ville Mao ha ett ”dumt folk”?
Därför att han visste att dumbommar skulle vara lättare att kontrollera och härska över. Självständiga tänkare låter ju sig inte ledas i näsan. Och Mao ville att folk skulle lyda hans minsta vinkning. Det var därför han skapade personkulten kring sig själv. Han sade till sina närmsta män i mars 1958 ”Det måste bli en personkult . . . Det är absolut nödvändigt.” Hans underhuggare tävlade därefter för att uppfylla hans önskan. Shanghai-bossen Ke deklarerade t.ex. ”Vi måste följa Ordföranden som en blind flock.” Mao njöt av den blinda lydnaden. Han skröt med glädje i rösten efter ett offentligt framträdande ”Jag gav en viftning, och folkmassan trädde tillbaka.”
Mao blev berömd för att han lyckades förmå miljontals hjärntvättade ungdomar världen runt att skandera citat från ”Maos Lilla röda”, en bok fylld till brädden med banala plattityder som Mao hade lyckats hitta på (alldeles själv!) Mao lät trycka upp 1,2 miljarder kopior av boken, samt av porträtt av honom själv, vilket var flera än samtliga invånare i Kina vid den tiden! Maos underhuggare deklarerade att ”Världen har inträtt i den nya Mao-eran.” och ”[världens folk] älskar Ordförande Maos böcker mera än några andra böcker.” och ”[Maos Lilla röda] är som söt regn åt växterna som vissnar under en lång torka, och är som en fyr åt båtar som seglar genom en tjock dimma”. Vid ett tillfälle antydde Mao att han hade en lika stor historisk betydelse som Jesus!
Mao gick så långt som till att anklaga självaste Stalin för att inte ha varit tillräckligt kulturfientlig. I februari 1966 sade Mao ”Stalin tog okritiskt över de ryska och europeiska så kallade klassikerna, och det hade grava konsekvenser.”
Ett tag, under ”Det stora språnget framåt” i slutet av 1950-talet, lekte Mao t.o.m. med tanken att avskaffa kinesernas namn och tilldela dem nummer i stället. Men han vågade inte. T.o.m. Maos terrorapparat hade kanske varit otillräcklig för att slå ner revolten som kunde ha uppstått om Mao hade låtit sin maktlystnad gå så långt. Men vid somliga ”mönster-kommuner” under ”Det stora språnget framåt” prövades den ”reformen”. Fattigbönderna där fick tygstycken med identifieringssiffror fästa på ryggen.
Mao försökte utplåna den rika tibetanska kulturen också. Efter Kinas invasion av Tibet under 1950-talet användes buddhistiska Heliga skrifter som gödsel, och bilder av Buddha och sutras användes för att tillverka skor. Antalet kloster i Tibet var över 2.500 före 1959. År 1961 återstod endast drygt 70 stycken. Resten hade raserats av de kinesiska ockupationstrupperna. Mao ville utrota den tibetanska kulturen. Detta var givetvist ett praktexempel på det som svenska socialister brukar kalla för en ”folkmordspolitik”.
Mao var ett mönsterexempel på en okultiverad grottmänniska. Han åsamkade sitt eget folk svält för att möjliggöra livsmedelsexport, som syftade till att finansiera import av rustningsindustrier. Samtidigt levde han själv i lyx. Han åt måltider med upp till ett dussin olika rätter. Hans favorita maträtter skeppades till honom från hela landet. T.ex. en speciell sorts fisk från Wuhan måste transporteras med en kurir i en plastpåse som syresattes hela tiden.
Men Mao tyckte inte om att bada eller duscha - och han gjorde det inte i över 25 år! I stället fick tjänare gnida honom varje dag med en varm badduk. Maos tänder blev grönsvarta därför att han aldrig borstade dem.
Mao behandlade statskassan som om den vore sin personliga egendom. Han saknade aldrig det han ville ha. Lyxvillor, gourmetmåltider o.s.v. Mao ägnade sig dessutom åt extrema sexuella utsvävningar. Underhuggarna försåg honom med en aldrig sinande ström av vackra och unga kvinnor, som han sov med tills han tröttnade på dem. Mao gick i säng med hundratals kvinnor under sitt liv. Han lär ha lidit av syfilis - och eftersom han inte ville ”förstöra njutningen” använde han aldrig kondom och många av kvinnorna som han sov med smittades som följd.
Och denna neandertalare skulle föreställa ett moraliskt föredöme för världens socialister?! Att många socialister dyrkade Mao visar bara hur otroligt godtrogna socialisterna kan vara.
Nej, riktigt god kultur skapas av individuella genier. God kultur är därför oförenlig med alla former av kollektivism. Kommunister, nazister, fascister o.s.v. – när de hör ordet ”kultur” osäkrar de alltihopa sina revolvrar.
Kollektivismen dödar kulturen!
Saturday, February 6, 2010
Tuesday, January 5, 2010
Den marxistiska profitkvotsteorin
Marxismen har en besynnerlig teori om utvecklingen i en kapitalistisk ekonomi. Enligt marxismen är den naturliga utvecklingen att lönsamheten i privatföretagen kontinuerligt faller. Detta kallas för ”den ständigt fallande profitkvoten”. Denna utveckling är ödesbestämd, enligt den marxistiska ekonomiska teorin. Marxisterna resonerar att lönsamheten inom industrin bara måste falla kontinuerligt. Av det enkla skälet att allteftersom tiden går blir produktionen alltmera kapitalintensiv.
Med ”mera kapitalintensiv” menas att allteftersom ett industrisamhälle utvecklas, måste företagen investera i allt flera och allt mera avancerade maskiner. D.v.s. allteftersom tiden går, blir mera och mera muskelarbete ersatt med arbete utfört av maskiner. Fabrikerna blir i allt högre grad fyllda med dyrbara maskiner, och i allt mindre grad fyllda med trälande arbetare. Och, resonerar marxisterna, maskinerna kostar ju pengar! Så allteftersom tiden går, kommer en allt större del av produktionsvärdet att bestå av kostnaden för maskiner och en allt mindre del att bestå av löner.
Och – hävdar marxisterna – denna utveckling har ödesdigra konsekvenser på den kapitalistiska ordningen.
Enligt marxisterna är vinsternas källa lönerna. Enligt marxismen är vinsterna godtyckliga avdrag från lönerna, som kapitalisterna stoppar i sina egna fickor. Men om mera och mera av produktionskostnaden utgörs av maskiner, och mindre och mindre av löner, då kommer det allteftersom tiden går med nödvändighet att finnas mindre och mindre lönepengar för kapitalisterna att snylta på, i förhållande till kapitalet som måste förräntas. Så det blir allt svårare och svårare för kapitalisterna att göra tillräckliga vinster. Och eftersom deras utgifter för kapitalet dessutom hela tiden blir större och större, blir deras vinster i ännu högre grad mindre och mindre i förhållande till deras kapital.
Så ”profitkvoten” faller. ”Profitkvoten” är nämligen vinstens storlek i förhållande till kapitalet.
Om kapitalisterna får dubbelt så mycket kapital att förränta, uttryckt i kronor, jämfört med mängden lönearbete, uttryckt i kronor, då måste med matematiskt nödvändighet vinsten bli dubbelt så stor som förut, jämfört med lönerna, för att den skall vara lika stor som förut jämfört med kapitalet som måste förräntas. Så ju mera kapital att förränta, desto större vinster fordras, jämfört med lönerna.
Marxisternas ”tänkare” resonerar i sina elfenbenstorn att kapitalisterna kommer att reagera på denna utveckling genom att ”öka utsugningen”. Om de tidigare drog av, säg, 30% av lönerna, kommer de att tvingas till att försöka dra av först 40%, och sedan 50%, och sedan 60% av lönerna o.s.v., i ett desperat försök att rädda sin ”profitkvot”. Denna ständigt ökad ”grad av utsugning” kommer att leda till att arbetarna hamnar i allt värre och värre armod. Och det hela slutar i att arbetarna börjar svälta, och i ren desperation gör revolution, med det socialistiska "paradisets" införande som slutresultat.
Problemet är ”bara” att denna utveckling inte har slagit in. De relativt fria västländerna har bara blivit rikare och rikare. Och de länder där socialismen infördes blev inga ”arbetarparadis” – de blev i stället rena helveten på jorden.
Men marxisterna har förstås bortförklaringar. Deras favorit bortförklaring är teorin om imperialismen, som uppfanns av Lenin. Enligt denna teori, kompenserade kapitalisterna i västländerna för de ständigt minskade möjligheterna att göra vinster på de egna ländernas arbetare, genom att i stället göra allt större vinster på arbetarna och fattigbönderna i kolonierna, och de f.d. kolonierna, i Tredje världen. Enligt denna teori, Lenins teori om den ”imperialistiska utsugningen”, förklarades fattigdomen i Tredje världen inte på den blandekonomiska, d.v.s. halvsocialistiska, politiken som faktiskt fördes av kolonialmakternas regeringar i Tredje världen - utan på kapitalismen i västländerna.
Men denna teori visade sig ha problem också. När länderna i Tredje världen införde en ännu mera socialistisk politik efter självständigheten på 1950- och 1960-talen - då förvärrades fattigdomen! Den ekonomiska tillväxten uteblev nästan helt i de länder som satsade på statliga företag och på statlig prispolitik och utrikeshandelskontroller o.s.v. De länder i Tredje världen som satsade på socialismen – t.ex. Indien, Kina, Kuba, Tanzania, Burma, Egypten o.s.v., plågades av fattigdom mycket mera än sådana länder som Japan, Taiwan, Sydkorea, Israel, Singapore, Brasilien o.s.v., som satsade på en åtminstone halvkapitalistisk politik (tyvärr har inte ett enda land i världen, inte ens USA, satsat på fullständig kapitalism).
Finns det möjligen något fel hos den marxistiska teorin om den fallande profitkvoten? Ja – och felet är så enkelt och uppenbart att det är fantastiskt att marxisterna fortfarande inte har upptäckt det här tankefelet själva.
Detta är felet med teorin om den fallande ”profitkvoten” i ett nötskal:
Den missar det enkla faktumet att när produktionen rationaliseras, blir inte enbart konsumtionsvarorna billigare i förhållande till lönerna, så att en timmes lön kan köpa alltmer mat, kläder, nöjen o.s.v. När produktionen rationaliseras, blir kapitalvarorna billigare också, i förhållande till lönerna. Så det där att det blir allt flera och flera maskiner i fabrikerna, betyder inte att kapitalets andel av produktionskostnaden stiger . Det är därför som lönernas andel av produktionens värde i industriländerna är, i runda slängar, desamma idag som de var på 1800-talet, d.v.s. omkring 70% - 80% (siffran varierar naturligtvis från företag till företag, och från år till år). [Men det kontinuerliga sparandet påverkar vinsternas storlek i förhållande till lönesumman litet grand, se min essä här på bloggen ”Lönerna är ett avdrag från vinsterna” (publicerad januari 5, 2010).]
Låt oss konkretisera detta. Säg att när teknologin utvecklas, kan en textilfabrik producera dubbelt så många kvadratmeter tyg per timme som förut, när det fördubblar mängden maskiner i fabriken, och använder lika många timmar lönearbete som förut. Men vad händer då i fabrikerna som tillverkar textilmaskinerna när teknologin utvecklas? Antagligen kommer fabrikerna där textilmaskinerna tillverkas att producera dubbelt så många textilmaskiner som förut, med ungefär dubbelt så många verktygsmaskiner och ungefär lika många timmar lönearbete som förut. Och det kommer att innebära att kostnaden räknat i arbetstimmar kommer att sjunka ungefär lika mycket för textilmaskinerna som den gör för textilierna. Så textilfabrikerna kommer att innehålla dubbelt så många maskiner, som var och en kostar ungefär hälften så mycket uttryckt i antalet arbetstimmar. Så kapitalkostnadens andel av produktionsvärdet kommer inte att öka från år till år - den kommer istället att vara oförändrad, och ”profitkvoten” kommer inte att falla.
Så enkelt är det.
Den tekniska utvecklingen och de kontinuerliga investeringarna, gör att allt eftersom tiden går får fabrikerna flera och flera maskiner - maskiner som var och en blir billigare och billigare, uttryckt i antalet arbetstimmar. Så när fabrikerna får dubbelt så många och sofistikerade maskiner som förut, kommer var och en av dessa att ha blivit hälften så dyr, uttryckt i arbetstimmar. Så ”profitkvoten” blir ungefär densamma som förut. När fabrikerna får fyra gånger så många och sofistikerade maskiner, kommer var och en av dessa att ha blivit en fjärdedel så dyr, uttryckt i arbetstimmar. Återigen, ”profitkvoten” blir ungefär oförändrad. När fabrikerna efter många år får hundra gånger så många och sofistikerade maskiner som vid industrialiseringens början, kommer var och en av dessa att kosta en hundradel så mycket, uttryckt i arbetstimmar. Så ”profitkvoten” sjunker inte medan den kapitalistiska ekonomin utvecklas och samhället blir allt mer och mer välmående. Arbetarna får det bara bättre och bättre.
Varför ser inte marxisterna denna enkla sanning? Är det för att de blott och bart är dumma i huvudet? Nej, inte bara. Fast de är faktiskt dumma i huvudet också.
Men den viktigaste anledningen till att marxisterna inte ser verklighetens fakta, är att de inte vill se verklighetens fakta. De har den förutfattade meningen att självuppoffring för andra är det moraliska idealet. Och de vill så gärna, så gärna förverkliga detta sjuka ideal. Eftersom de flesta människor inte uppoffrar sig konsekvent nog av egen vilja, uppstår hos marxisterna en intensiv längtan efter att tvinga människorna till att uppoffra sig. Därför vill marxisterna införa ”proletariatets diktatur”.
Syftet med marxisternas alla diktaturer har alltid varit att tvinga människorna till att vara moraliskt högstående (enligt altruismens måttstock) - genom att uppoffra sig själva för varandra. Det är därför som alla, förutom makthavarna, tvingades leva i fattigdom och armod i kommunistländerna. Det fanns ett syfte med galenskaperna i Sovjetunionen, Kommunistkina, Kuba, Vietnam o.s.v. Syftet var ett brinnande - men perverterat - moraliskt engagemang!
Läxan du bör dra av denna artikel är inte i första hand att marxismens ekonomiska teori är uppåt väggarna fel. Fast den är det.
Men den viktigaste läxan denna artikel vill förmedla är att marxismen inte kan besegras med ekonomiska argument. Därför att dess´ attraktionskraft inte består av dess´ ekonomiska teorier. Marxismen måste bekämpas på det moraliska planet. Därför att det är en iver efter att förverkliga moralläran altruismen som driver kommunisterna, inte en iver efter att förverkliga någon esoterisk ekonomisk teori.
För att utplåna socialismen i politiken, måste vi utplåna altruismen i människornas uppfattning om vad det är som utgör det moraliskt riktiga. Vi måste klargöra för människorna vilken bottenlös ondska moralläran altruismen i själva verket utgör.
Med ”mera kapitalintensiv” menas att allteftersom ett industrisamhälle utvecklas, måste företagen investera i allt flera och allt mera avancerade maskiner. D.v.s. allteftersom tiden går, blir mera och mera muskelarbete ersatt med arbete utfört av maskiner. Fabrikerna blir i allt högre grad fyllda med dyrbara maskiner, och i allt mindre grad fyllda med trälande arbetare. Och, resonerar marxisterna, maskinerna kostar ju pengar! Så allteftersom tiden går, kommer en allt större del av produktionsvärdet att bestå av kostnaden för maskiner och en allt mindre del att bestå av löner.
Och – hävdar marxisterna – denna utveckling har ödesdigra konsekvenser på den kapitalistiska ordningen.
Enligt marxisterna är vinsternas källa lönerna. Enligt marxismen är vinsterna godtyckliga avdrag från lönerna, som kapitalisterna stoppar i sina egna fickor. Men om mera och mera av produktionskostnaden utgörs av maskiner, och mindre och mindre av löner, då kommer det allteftersom tiden går med nödvändighet att finnas mindre och mindre lönepengar för kapitalisterna att snylta på, i förhållande till kapitalet som måste förräntas. Så det blir allt svårare och svårare för kapitalisterna att göra tillräckliga vinster. Och eftersom deras utgifter för kapitalet dessutom hela tiden blir större och större, blir deras vinster i ännu högre grad mindre och mindre i förhållande till deras kapital.
Så ”profitkvoten” faller. ”Profitkvoten” är nämligen vinstens storlek i förhållande till kapitalet.
Om kapitalisterna får dubbelt så mycket kapital att förränta, uttryckt i kronor, jämfört med mängden lönearbete, uttryckt i kronor, då måste med matematiskt nödvändighet vinsten bli dubbelt så stor som förut, jämfört med lönerna, för att den skall vara lika stor som förut jämfört med kapitalet som måste förräntas. Så ju mera kapital att förränta, desto större vinster fordras, jämfört med lönerna.
Marxisternas ”tänkare” resonerar i sina elfenbenstorn att kapitalisterna kommer att reagera på denna utveckling genom att ”öka utsugningen”. Om de tidigare drog av, säg, 30% av lönerna, kommer de att tvingas till att försöka dra av först 40%, och sedan 50%, och sedan 60% av lönerna o.s.v., i ett desperat försök att rädda sin ”profitkvot”. Denna ständigt ökad ”grad av utsugning” kommer att leda till att arbetarna hamnar i allt värre och värre armod. Och det hela slutar i att arbetarna börjar svälta, och i ren desperation gör revolution, med det socialistiska "paradisets" införande som slutresultat.
Problemet är ”bara” att denna utveckling inte har slagit in. De relativt fria västländerna har bara blivit rikare och rikare. Och de länder där socialismen infördes blev inga ”arbetarparadis” – de blev i stället rena helveten på jorden.
Men marxisterna har förstås bortförklaringar. Deras favorit bortförklaring är teorin om imperialismen, som uppfanns av Lenin. Enligt denna teori, kompenserade kapitalisterna i västländerna för de ständigt minskade möjligheterna att göra vinster på de egna ländernas arbetare, genom att i stället göra allt större vinster på arbetarna och fattigbönderna i kolonierna, och de f.d. kolonierna, i Tredje världen. Enligt denna teori, Lenins teori om den ”imperialistiska utsugningen”, förklarades fattigdomen i Tredje världen inte på den blandekonomiska, d.v.s. halvsocialistiska, politiken som faktiskt fördes av kolonialmakternas regeringar i Tredje världen - utan på kapitalismen i västländerna.
Men denna teori visade sig ha problem också. När länderna i Tredje världen införde en ännu mera socialistisk politik efter självständigheten på 1950- och 1960-talen - då förvärrades fattigdomen! Den ekonomiska tillväxten uteblev nästan helt i de länder som satsade på statliga företag och på statlig prispolitik och utrikeshandelskontroller o.s.v. De länder i Tredje världen som satsade på socialismen – t.ex. Indien, Kina, Kuba, Tanzania, Burma, Egypten o.s.v., plågades av fattigdom mycket mera än sådana länder som Japan, Taiwan, Sydkorea, Israel, Singapore, Brasilien o.s.v., som satsade på en åtminstone halvkapitalistisk politik (tyvärr har inte ett enda land i världen, inte ens USA, satsat på fullständig kapitalism).
Finns det möjligen något fel hos den marxistiska teorin om den fallande profitkvoten? Ja – och felet är så enkelt och uppenbart att det är fantastiskt att marxisterna fortfarande inte har upptäckt det här tankefelet själva.
Detta är felet med teorin om den fallande ”profitkvoten” i ett nötskal:
Den missar det enkla faktumet att när produktionen rationaliseras, blir inte enbart konsumtionsvarorna billigare i förhållande till lönerna, så att en timmes lön kan köpa alltmer mat, kläder, nöjen o.s.v. När produktionen rationaliseras, blir kapitalvarorna billigare också, i förhållande till lönerna. Så det där att det blir allt flera och flera maskiner i fabrikerna, betyder inte att kapitalets andel av produktionskostnaden stiger . Det är därför som lönernas andel av produktionens värde i industriländerna är, i runda slängar, desamma idag som de var på 1800-talet, d.v.s. omkring 70% - 80% (siffran varierar naturligtvis från företag till företag, och från år till år). [Men det kontinuerliga sparandet påverkar vinsternas storlek i förhållande till lönesumman litet grand, se min essä här på bloggen ”Lönerna är ett avdrag från vinsterna” (publicerad januari 5, 2010).]
Låt oss konkretisera detta. Säg att när teknologin utvecklas, kan en textilfabrik producera dubbelt så många kvadratmeter tyg per timme som förut, när det fördubblar mängden maskiner i fabriken, och använder lika många timmar lönearbete som förut. Men vad händer då i fabrikerna som tillverkar textilmaskinerna när teknologin utvecklas? Antagligen kommer fabrikerna där textilmaskinerna tillverkas att producera dubbelt så många textilmaskiner som förut, med ungefär dubbelt så många verktygsmaskiner och ungefär lika många timmar lönearbete som förut. Och det kommer att innebära att kostnaden räknat i arbetstimmar kommer att sjunka ungefär lika mycket för textilmaskinerna som den gör för textilierna. Så textilfabrikerna kommer att innehålla dubbelt så många maskiner, som var och en kostar ungefär hälften så mycket uttryckt i antalet arbetstimmar. Så kapitalkostnadens andel av produktionsvärdet kommer inte att öka från år till år - den kommer istället att vara oförändrad, och ”profitkvoten” kommer inte att falla.
Så enkelt är det.
Den tekniska utvecklingen och de kontinuerliga investeringarna, gör att allt eftersom tiden går får fabrikerna flera och flera maskiner - maskiner som var och en blir billigare och billigare, uttryckt i antalet arbetstimmar. Så när fabrikerna får dubbelt så många och sofistikerade maskiner som förut, kommer var och en av dessa att ha blivit hälften så dyr, uttryckt i arbetstimmar. Så ”profitkvoten” blir ungefär densamma som förut. När fabrikerna får fyra gånger så många och sofistikerade maskiner, kommer var och en av dessa att ha blivit en fjärdedel så dyr, uttryckt i arbetstimmar. Återigen, ”profitkvoten” blir ungefär oförändrad. När fabrikerna efter många år får hundra gånger så många och sofistikerade maskiner som vid industrialiseringens början, kommer var och en av dessa att kosta en hundradel så mycket, uttryckt i arbetstimmar. Så ”profitkvoten” sjunker inte medan den kapitalistiska ekonomin utvecklas och samhället blir allt mer och mer välmående. Arbetarna får det bara bättre och bättre.
Varför ser inte marxisterna denna enkla sanning? Är det för att de blott och bart är dumma i huvudet? Nej, inte bara. Fast de är faktiskt dumma i huvudet också.
Men den viktigaste anledningen till att marxisterna inte ser verklighetens fakta, är att de inte vill se verklighetens fakta. De har den förutfattade meningen att självuppoffring för andra är det moraliska idealet. Och de vill så gärna, så gärna förverkliga detta sjuka ideal. Eftersom de flesta människor inte uppoffrar sig konsekvent nog av egen vilja, uppstår hos marxisterna en intensiv längtan efter att tvinga människorna till att uppoffra sig. Därför vill marxisterna införa ”proletariatets diktatur”.
Syftet med marxisternas alla diktaturer har alltid varit att tvinga människorna till att vara moraliskt högstående (enligt altruismens måttstock) - genom att uppoffra sig själva för varandra. Det är därför som alla, förutom makthavarna, tvingades leva i fattigdom och armod i kommunistländerna. Det fanns ett syfte med galenskaperna i Sovjetunionen, Kommunistkina, Kuba, Vietnam o.s.v. Syftet var ett brinnande - men perverterat - moraliskt engagemang!
Läxan du bör dra av denna artikel är inte i första hand att marxismens ekonomiska teori är uppåt väggarna fel. Fast den är det.
Men den viktigaste läxan denna artikel vill förmedla är att marxismen inte kan besegras med ekonomiska argument. Därför att dess´ attraktionskraft inte består av dess´ ekonomiska teorier. Marxismen måste bekämpas på det moraliska planet. Därför att det är en iver efter att förverkliga moralläran altruismen som driver kommunisterna, inte en iver efter att förverkliga någon esoterisk ekonomisk teori.
För att utplåna socialismen i politiken, måste vi utplåna altruismen i människornas uppfattning om vad det är som utgör det moraliskt riktiga. Vi måste klargöra för människorna vilken bottenlös ondska moralläran altruismen i själva verket utgör.
Lönerna är ett avdrag från vinsterna
Enligt marxisterna är kapitalisternas vinster ett avdrag från deras anställdas löner. Hela produktionen borde rätteligen tillfalla lönearbetarna - enligt marxisterna syn på saken. Kapitalisterna har inte rätt till ett rött öre - i alla fall om de inte själva arbetar nere på golvet i sina fabriker, vilket ytterst få av dem gör.
Men marxisterna har fått det här helt om bakfoten. Sanningen är den att lönerna är ett avdrag från vinsterna - de är en ersättning som arbetarna erhåller för att de blott och bart hjälper kapitalisten med att producera.
Det enklaste sättet att reda ut sambanden är att titta tillbaka på den historiska utvecklingen och se hur lönerna ursprungligen uppstod. Det är nämligen så att löner ingalunda har funnits under hela mänsklighetens historia. Det fanns ju inga löner när människorna levde i grottor, på stenåldern. På stenåldern var samtliga människor ”egenföretagare” (eller "hemmafruar"). Varje man gick ut och jagade villebråd. Hur mycket han fick i utbyte mot sina ansträngningar var direkt proportionellt till hur skicklig han var, och dessutom till hur mycket tur han hade, som jägare/egenföretagare. Eftersom jägaren och hans familj gjorde i princip allt arbete med att tillverka jaktverktygen, bereda jaktbytet o.s.v. själva, hade jägaren inga kostnader att dra av från vinsten. Hela jägarens produktionsresultat bestod alltså av ren vinst. Och om flera jägare samarbetade med varandra - då delade de på vinsten, ungefär som företagare gör idag i ett handelsbolag. Inte en enda kotte fick någon lön! Löner existerade överhuvudtaget inte på den tiden.
Senare blev människorna bofasta och började ägna sig åt jordbruk. Så länge bönderna var självägande var de som egenföretagare. Hela skörden minus utsädet var deras vinst. När skörden blev god, gjorde bonden en stor vinst. När skörden blev liten, gjorde bonden endast en blygsam vinst. Men ännu fanns det heller nu några löner med i bilden.
Så småningom började städer bildas. En del av stadsinvånarna ägnade sig åt sysslor som hantverk och gästabudsverksamhet. Om hantverkaren eller krögaren jobbade utan någon annan hjälp än familjemedlemmarna, då var han fortfarande en egenföretagare och hela produktionsresultatet bestod av vinst.
Men snart började somliga av hantverkarna och krögarna få så mycket att göra att de själva, och de egna familjemedlemmarna, inte hann med att göra allt. Då började företagarna anställa lönearbetare för att hjälpa dem med att producera. Medhjälparna fick en lön som ersättning för arbetet. Medhjälparna kunde i princip ha fått en vinstandel som ersättning istället. Men det skulle ha funnits en stor nackdel med att få en andel av vinsten istället för en fast lön. Vinstandelen skulle ha blivit stor, när verksamhetens vinst blev stor. Men vinstandelen hade då också blivit liten, när vinsten råkade bli liten. Medhjälparna själva föredrog helt klart att få sin ersättning som en fast lön. Då visste de med säkerhet hur mycket de skulle ha att leva på. Hantverkaren eller krögaren istället fick ta på sig hela risken.
Och nu blev vinsterna förstås en mindre del av produktionsresultatet. Innan försäljningsintäkterna nådde hantverkarens eller krögarens fickor, drogs en del av från dessa för att täcka lönerna till de anställda. Som du ser blev lönerna ett avdrag från vinsterna.
Dessutom fick egenföretagaren andra kostnader att dra av från vinsten, eftersom en ekonomi med arbetsdelning hade uppstått. Han fick ofta köpa in verktyg till verkstaden, möbler till krogen, o.s.v. Kostnaderna för dessa drogs också av från vinsten.
Och så ser det ännu ut idag. Driftiga individer startar företag. De satsar sitt eget kapital och arbete när de gör det. Sedan, när företagens verksamhet växer så pass mycket att grundaren inte längre klarar av att göra allt arbete själv, måste han börja anställa lönearbetare. Lönearbetarna hjälper företagaren med att producera. Företagaren får dra av en del pengar från vinsten för att få fram pengar till att betala lönerna för dessa medhjälpare, på samma sätt som han får dra av en del pengar från vinsten för att betala för maskinerna, inventarierna o.s.v. som han måste köpa in för att kunna producera. Det är således ägarna som betalar lönerna - inte de anställda som betalar vinsterna. Marxisterna försöker påföra motsatsen till sanningen på folket. Det är fråga om en storskalig verklighetsförfalskning som marxisterna håller på med!
När en kapitalistisk ekonomi utvecklas, då genomförs investeringar år efter år. Därför blir kapitalstocken större och större allteftersom tiden går. Detta gör att både vinsterna och reallönerna blir högre från år till år. Ju mera kapital som ägarna och arbetarna har att jobba med, desto mera förmår de nämligen bådadera att producera. Och när ägarna och arbetarna bådadera får större och större realinkomster ökar deras förmåga och, oftast, deras vilja att spara. Så allteftersom det kapitalistiska samhället utvecklas, ökar sparandets storlek i förhållande till inkomsterna. Detta gör att det blir ett större utbud av kapital, i förhållande till lönerna. Detta gör förstås, i enlighet med lagen om utbud och efterfrågan, att vinsternas storlek i förhållande till lönerna långsamt tenderar att sjunka ju mera ekonomin utvecklas över tiden. Flera och flera sparare vill ju göra investeringar, i förhållande till storleken på utbudet av lönearbete. Eftersom det är så många sparare vars investeringar konkurrerar om arbetskraften, måste spararna nöja sig med relativt mindre och mindre vinster i förhållande till lönesumman. Så allteftersom tiden går, i det kapitalistiska samhället, blir löneandelen långsamt större - inte mindre. Marxisterna har haft totalt fel hela tiden på denna punkt också!
Att få sin försörjning i form av en lön, istället som en vinst, har en stor fördel för lönearbetaren. Trygghet. När man är företagare, blir ens inkomst osäker. När tiderna är goda, får man en stor vinst, och då kan man leva gott. Men när det av ett eller annat skäl inte går så bra för verksamheten blir vinsten liten, eller t.o.m. obefintlig - och då får företagaren leva knapert. Men lönearbetaren får i princip samma lön - oavsett om hans arbetsköpares vinst är stor eller liten.
Det är en stor fördel som lönearbetaren åtnjuter. Men socialistiska arbetare brukar ändå inte vara nöjda. De vill ha fördelen som är förknippad med att ersättas för sitt arbete med en vinst, nämligen att inkomsten blir stor när det går bra för företaget - men utan att drabbas av nackdelen som också finns förknippad med att ersättas för sitt arbete med en vinst, nämligen att inkomsten blir knaper när företaget går dåligt. De socialistiska arbetarna är alltså bortskämda och otacksamma. De borde vara glada för att de slipper osäkerheten som företagaren får leva med, och stressas av, när han är beroende av sin vinst för sin försörjning. Tänk bara hur oerhört mycket mera trygga arbetarna är i ett modernt halvkapitalistiskt samhälle, jämfört med hur otrygga de hade varit om de hade levt som jägarna/egenföretagarna gjorde på stenåldern!
Men marxisterna har länge lyckats lura somliga arbetare med inbillningen att vinsterna är ett avdrag från lönerna, samt med inbillningen att kapitalisterna inte utför något arbete för att erhålla sina vinster - med implikationen att hela produktionsresultatet rätteligen borde tillfalla lönearbetarna.
För att rätta till detta missförhållande måste vi klargöra att kapitalister får utföra ett krävande intellektuellt arbete för att erhålla sina vinster, samt att lönerna är ett avdrag från vinsterna - som lönearbetarna borde vara dj-vligt tacksamma för!
Men marxisterna har fått det här helt om bakfoten. Sanningen är den att lönerna är ett avdrag från vinsterna - de är en ersättning som arbetarna erhåller för att de blott och bart hjälper kapitalisten med att producera.
Det enklaste sättet att reda ut sambanden är att titta tillbaka på den historiska utvecklingen och se hur lönerna ursprungligen uppstod. Det är nämligen så att löner ingalunda har funnits under hela mänsklighetens historia. Det fanns ju inga löner när människorna levde i grottor, på stenåldern. På stenåldern var samtliga människor ”egenföretagare” (eller "hemmafruar"). Varje man gick ut och jagade villebråd. Hur mycket han fick i utbyte mot sina ansträngningar var direkt proportionellt till hur skicklig han var, och dessutom till hur mycket tur han hade, som jägare/egenföretagare. Eftersom jägaren och hans familj gjorde i princip allt arbete med att tillverka jaktverktygen, bereda jaktbytet o.s.v. själva, hade jägaren inga kostnader att dra av från vinsten. Hela jägarens produktionsresultat bestod alltså av ren vinst. Och om flera jägare samarbetade med varandra - då delade de på vinsten, ungefär som företagare gör idag i ett handelsbolag. Inte en enda kotte fick någon lön! Löner existerade överhuvudtaget inte på den tiden.
Senare blev människorna bofasta och började ägna sig åt jordbruk. Så länge bönderna var självägande var de som egenföretagare. Hela skörden minus utsädet var deras vinst. När skörden blev god, gjorde bonden en stor vinst. När skörden blev liten, gjorde bonden endast en blygsam vinst. Men ännu fanns det heller nu några löner med i bilden.
Så småningom började städer bildas. En del av stadsinvånarna ägnade sig åt sysslor som hantverk och gästabudsverksamhet. Om hantverkaren eller krögaren jobbade utan någon annan hjälp än familjemedlemmarna, då var han fortfarande en egenföretagare och hela produktionsresultatet bestod av vinst.
Men snart började somliga av hantverkarna och krögarna få så mycket att göra att de själva, och de egna familjemedlemmarna, inte hann med att göra allt. Då började företagarna anställa lönearbetare för att hjälpa dem med att producera. Medhjälparna fick en lön som ersättning för arbetet. Medhjälparna kunde i princip ha fått en vinstandel som ersättning istället. Men det skulle ha funnits en stor nackdel med att få en andel av vinsten istället för en fast lön. Vinstandelen skulle ha blivit stor, när verksamhetens vinst blev stor. Men vinstandelen hade då också blivit liten, när vinsten råkade bli liten. Medhjälparna själva föredrog helt klart att få sin ersättning som en fast lön. Då visste de med säkerhet hur mycket de skulle ha att leva på. Hantverkaren eller krögaren istället fick ta på sig hela risken.
Och nu blev vinsterna förstås en mindre del av produktionsresultatet. Innan försäljningsintäkterna nådde hantverkarens eller krögarens fickor, drogs en del av från dessa för att täcka lönerna till de anställda. Som du ser blev lönerna ett avdrag från vinsterna.
Dessutom fick egenföretagaren andra kostnader att dra av från vinsten, eftersom en ekonomi med arbetsdelning hade uppstått. Han fick ofta köpa in verktyg till verkstaden, möbler till krogen, o.s.v. Kostnaderna för dessa drogs också av från vinsten.
Och så ser det ännu ut idag. Driftiga individer startar företag. De satsar sitt eget kapital och arbete när de gör det. Sedan, när företagens verksamhet växer så pass mycket att grundaren inte längre klarar av att göra allt arbete själv, måste han börja anställa lönearbetare. Lönearbetarna hjälper företagaren med att producera. Företagaren får dra av en del pengar från vinsten för att få fram pengar till att betala lönerna för dessa medhjälpare, på samma sätt som han får dra av en del pengar från vinsten för att betala för maskinerna, inventarierna o.s.v. som han måste köpa in för att kunna producera. Det är således ägarna som betalar lönerna - inte de anställda som betalar vinsterna. Marxisterna försöker påföra motsatsen till sanningen på folket. Det är fråga om en storskalig verklighetsförfalskning som marxisterna håller på med!
När en kapitalistisk ekonomi utvecklas, då genomförs investeringar år efter år. Därför blir kapitalstocken större och större allteftersom tiden går. Detta gör att både vinsterna och reallönerna blir högre från år till år. Ju mera kapital som ägarna och arbetarna har att jobba med, desto mera förmår de nämligen bådadera att producera. Och när ägarna och arbetarna bådadera får större och större realinkomster ökar deras förmåga och, oftast, deras vilja att spara. Så allteftersom det kapitalistiska samhället utvecklas, ökar sparandets storlek i förhållande till inkomsterna. Detta gör att det blir ett större utbud av kapital, i förhållande till lönerna. Detta gör förstås, i enlighet med lagen om utbud och efterfrågan, att vinsternas storlek i förhållande till lönerna långsamt tenderar att sjunka ju mera ekonomin utvecklas över tiden. Flera och flera sparare vill ju göra investeringar, i förhållande till storleken på utbudet av lönearbete. Eftersom det är så många sparare vars investeringar konkurrerar om arbetskraften, måste spararna nöja sig med relativt mindre och mindre vinster i förhållande till lönesumman. Så allteftersom tiden går, i det kapitalistiska samhället, blir löneandelen långsamt större - inte mindre. Marxisterna har haft totalt fel hela tiden på denna punkt också!
Att få sin försörjning i form av en lön, istället som en vinst, har en stor fördel för lönearbetaren. Trygghet. När man är företagare, blir ens inkomst osäker. När tiderna är goda, får man en stor vinst, och då kan man leva gott. Men när det av ett eller annat skäl inte går så bra för verksamheten blir vinsten liten, eller t.o.m. obefintlig - och då får företagaren leva knapert. Men lönearbetaren får i princip samma lön - oavsett om hans arbetsköpares vinst är stor eller liten.
Det är en stor fördel som lönearbetaren åtnjuter. Men socialistiska arbetare brukar ändå inte vara nöjda. De vill ha fördelen som är förknippad med att ersättas för sitt arbete med en vinst, nämligen att inkomsten blir stor när det går bra för företaget - men utan att drabbas av nackdelen som också finns förknippad med att ersättas för sitt arbete med en vinst, nämligen att inkomsten blir knaper när företaget går dåligt. De socialistiska arbetarna är alltså bortskämda och otacksamma. De borde vara glada för att de slipper osäkerheten som företagaren får leva med, och stressas av, när han är beroende av sin vinst för sin försörjning. Tänk bara hur oerhört mycket mera trygga arbetarna är i ett modernt halvkapitalistiskt samhälle, jämfört med hur otrygga de hade varit om de hade levt som jägarna/egenföretagarna gjorde på stenåldern!
Men marxisterna har länge lyckats lura somliga arbetare med inbillningen att vinsterna är ett avdrag från lönerna, samt med inbillningen att kapitalisterna inte utför något arbete för att erhålla sina vinster - med implikationen att hela produktionsresultatet rätteligen borde tillfalla lönearbetarna.
För att rätta till detta missförhållande måste vi klargöra att kapitalister får utföra ett krävande intellektuellt arbete för att erhålla sina vinster, samt att lönerna är ett avdrag från vinsterna - som lönearbetarna borde vara dj-vligt tacksamma för!
Saturday, January 2, 2010
Maos psykologi och filosofi
Mao Zedong var en ond människa. Vad skulle kunna förklara hans bottenlösa ondska?
Jag tror att det var Maos acceptans av vissa, irrationella idéer som ledde till att han utvecklade en sjuk psykologi - och av det skälet blev till en blodtörstig maktmänniska.
En idé som Mao kom att tro på tidigt i sitt liv var den idé som man kan kalla för ”den subjektivistiska pseudo-egoismen”. Denna idé går väsentligen ut på tanken ”Om bara jag vill det, så är det rätt!”
Historikern Jung Chang skriver redan i kapitel två av sin utmärkta biografi över Mao, ”Mao – The Unknown Story”, att Mao under vintern av 1917-1918, då han var en 24-årig universitets-student, läste en bok som hette ”A System of Ethics” som skrevs av en tysk 1800-tals filosof vid namn Friedrich Paulsen. Chang berättar att Mao skrev kommentarer i marginalerna av sitt exemplar av boken som uttryckte hans egna tankar på ämnet etik. Några av tankarna som Mao, enligt Chang, skrev i marginalerna till den boken var (min översättning): ”Människor som mig har en plikt enbart mot oss själva; vi har inga plikter mot andra människor.” och ”Jag håller inte med idén att, för att vara moralisk, motiven för ens handlingar måste vara att gagna andra. Moralen behöver inte definieras i relation till andra . . . Människor som mig vill . . . njuta till fullo av livet, och när vi gör det så har vi automatiskt de mest värdefulla moralläror. Naturligtvis finns andra människor och objekt i världen, men de finns där enbart för min skull.” [Min kursivering]
Det framgår av det här att Mao var djupt influerad av den altruistiska moralläran - d.v.s. han var påverkad av den morallära som alla de religiösa människorna omkring honom (Mao växte upp i en buddhistisk miljö) förespråkade. Denna morallära, altruismen, ställde upp ett falskt alternativ – antingen offrar du dig själv för andra (vilket beteende kallas för ”altruismen”) eller så offrar du andra människor för dig själv (vilket beteende felaktigt brukar kallas för ”egoismen”). Detta alternativ är falskt - av det enkla skälet att äkta egoism betyder att du gör det som faktiskt ligger i ditt eget intresse - och inte att du gör det som du blott och bart råkar känna ligger i ditt intresse. Verkligheten är så beskaffad att det som faktiskt ligger i ditt eget intresse är att leva utan att vare sig offra dig själv för andra och samtidigt utan att offra andra för dig själv. En äkta egoist förkastar idén att det måste finnas uppoffringar i livet - att det måste finnas herrar och slavar - att det måste finnas offer som genomför uppoffringarna och präster som tar emot uppoffringarna.
Men upphovsmännen till den altruistiska moralläran, d.v.s. moraliska monster som Kant och moraliska dummisar som Jesus och Buddha - de ställde upp det ovannämnda falska alternativet ändå. Kants syfte var att lura folk in i fördärvet. Medan Jesus och Buddha antagligen inte förstod vad de höll på med när de förespråkade altruismen.
Kant däremot förstod just precis vad det hela handlade om! Han räknade med att om bara människor inbillade sig att valet stod mellan att å ena sidan offra sig själv för andra - eller att å andra sidan offra andra för sig själv - då skulle nästan alla människor välja det förra alternativet. D.v.s. de skulle hellre välja att begå självmord än att sänka sig till att bli mördare - de skulle hellre välja att bli masochister än att sänka sig till att bli sadister - de skulle hellre välja att bli offer än att sänka sig till att bli bödlar s.a.s.
Men Mao var en av de där sällsynta individerna som accepterade det falska alternativet som altruismen ställde upp och valde sedan den andra, den "brutala" sidan av det falska myntet. Mao valde att bli den sortens ”egoist” som trampar ner andra - istället att låta sig själv bli nedtrampad av de där andra. Mao ville inte bli en slav eller ett offer. Han ville hellre bli en herre eller en bödel. På så vis bidrog den altruistiska moralläran till att skapa en av historiens allra värsta slaktare och moraliska monster (för information om Maos illdåd, se min essä här på min blog ”Sanningen om Kommunistkina” (publicerad på bloggen januari 1, 2010).
Mao skrev vidare, i marginalerna till den där boken om etik ”En del säger att man har ett ansvar inför historien. Jag tror inte på det. Jag är bara intresserad av att utveckla mig själv . . . Jag har ett begär och jag handlar på grundval av det. Jag är ansvarig mot ingen.” och ”Dessa två [samvetet och mina impulser] borde vara en och desamma. Alla våra handlingar . . . drivs av våra impulser, och det samvete som är vis, följer alltid med impulserna. Ibland . . . håller samvetet tillbaka impulser som att äta för mycket eller att tillåta sig för mycket sex. Men samvetet finns där endast för att hålla tillbaka, inte för att sätta stopp. Och tillbakahållandet är till för ett bättre uppfyllande av impulsen.” och ”Jag är ansvarig endast för verkligheten som jag upplever, och absolut inte för någonting annat. Jag vet inget om det förflutna, jag vet inget om framtiden. De har inget att göra med den verklighet som jag själv upplever.”
Dessa citat avslöjar Maos subjektivism. Mao inbillade sig att verkligheten bara bestod av hans egna upplevelser - och då blorr och bart av hans upplevelser här och nu. Maos grundläggande premiss var att egoismen var subjektiv. Han utgick ifrån att om han ville gagna sig själv - då skulle han göra det som han kände för att göra just just här och nu - han borde följa sina ”impulser” som han själv faktiskt uttryckte det i sina anteckningar.
Det är uppenbart varifrån Mao fick uppfattningen att pseudo-egoismen var liktydig med subjektivismen. Förkunnarna av den altruistiska moralläran hade i alla tider lärt ut idén att den s.k. "egoismen" (d.v.s. pseudo-egoismen) var liktydig med att göra vadhelst man själv ville - d.v.s. vadhelst man kände för att göra. En äkta egoist följde bara sina impulser, enligt altruismens förkunnare - egoisten bara gjorde det som föll henne in utan att tänka efter och utan att ha något samvete. De flesta av altruismens förkunnare hade räknat med att i stort sett alla människor skulle känna en sådan motvilja mot subjektivismen, att de skulle välja att bli altruister om de inbillades att ett liv som egoist vore liktydigt med ett liv som subjektivist.
Men Mao betedde sig inte så som altruisternas förkunnare hade räknat med! Han accepterade förvisso det falska alternativet som hade ställts upp av altruisterna - men han omfamnade pseudo-egoismen ändå eftersom han kände en stark motvilja till att göra sig själv till ett altruistiskt offergods. Mao ville hellre vara vargen än lammet m.a.o. Och Mao omfamnade dessutom subjektivismen på köpet när han omfamnade pseudo-egoismen. Mao var ingen kritisk tänkare - så det föll honom inte in att ifrågasätta altruisternas genomfalska idé att (pseudo)-egoismen hörde ihop med subjektivismen.
Så Maos etik löd så här ”Gagna dig själv. Och inse att det som gagnar dig själv är vadhelst du känner för att göra just nu!” Detta är den subjektivistiska pseudo-egoismen som vägleder samtliga brottslingar och despoter. En pseudo-egoist roffar åt sig en plånbok när hon känner för det, hon våldtar en kvinna när hon känner för det, hon slår ihjäl en rival när hon känner för det. Det är rovdjurets "etik" - det är en bandits ”morallära”.
Mao kombinerade sedan sin subjektivistiska pseudo-egoism med den marxistiska filosofin.
En av marxismens beståndsdelar är dialektiken, d.v.s. idén att verkligheten består av kontradiktioner - självmotsägelser som ”upphäver varandra”. Enligt marxismen finns det först en tes, som motsägs av en antites, tesen och antitesen upphäver varandra och föder en syntes.
Mao trodde på en mycket konkret variant av denna idé - nämligen att liv ger upphov till död, som ger upphov till liv, o.s.v. Han sade ”Vi tror på dialektiken. Därför kan vi inte vara emot döden.” och ”Det borde finnas stormöten för att fira när människor dör.” Och Mao hade sannerligen inget emot att andra människor dog. När han besökte Moskva år 1957 sade Mao till sina värdar ”Vi är villiga att offra 300 miljoner kineser för världsrevolutionens skull.” 300 miljoner var ungefär hälften av Kinas totala befolkning vid den tiden! När Mao talade till partikongressen i Kina år 1958 uttryckte han samma slags tankar ”Klaga inte om det blir ett världskrig. Det värsta som kan hända är att människor dör . . . Hälften av befolkningen utplånad – det har hänt åtskilliga gångar förut i kinesisk historia . . . det är bäst om hälften av befolkningen finns kvar, näst bäst om en tredjedel finns kvar . . .”
Mao gjorde klart åtskilliga gångar under sin tid vid makten att han räknade med att Kina skulle vinna, om det blev ett Tredje världskrig - bara därför att landet hade en större befolkningsmängd än världens övriga länder. Om hälften av kineserna dog - då skulle det likväl finns flera kineser kvar än amerikaner och ryssar! Lysande logik - eller hur!?
Mao förklarade en gång, varför han inte gillade Konfucius´ filosofi. Enligt Konfucius måste en härskare bry sig om sina undersåtar. Men Mao tyckte om detta ”Konfucius är humanism . . . det vill säga Människor-i-centrumism” Men Maos ville bara ha sig själv i centrum!
Mao ville ha makt. Han sade med glädje i rösten vid ett tillfälle ”Så underbara vårt kinesiska folk och våra kadrer är! Tjugo miljoner människor: vi ropar och de kommer; vi avskedar och de går. Vilket parti klarar av detta förutom det Kommunistiska partiet?”
Maos livsmål var att bli världshärskare. I november, 1968 sade han till den australiska Maoist-ledaren Hill ”Jag tycker att världen behöver förenas . . . I det förflutna har många, inklusive mongolerna, romarna . . . Alexander den Store, Napoleon och det brittiska imperiet velat förena världen. Idag vill både USA och Sovjetunionen förena världen. Hitler ville förena världen . . . Men alla misslyckades. Men det synes mig att möjligheten att förena världen inte har försvunnit. Jag tror att världen kan förenas.” Mao trodde att det var Kina, under hans ledning, som skulle klara av att göra jobbet. Han resonerade ”Men dessa två länder [d.v.s. USA och Ryssland] har för små befolkningar, och de kommer inte att ha tillräckligt med manskap, om det sprids ut. Vidare, de är rädda för att utkämpa ett kärnvapenkrig. De är förvisso inte rädda för att utplåna andra länders befolkningar, men de är rädda för att deras egna befolkningar skall utplånas.”
Det var lätt att läsa mellan raderna – Maos tanke var att eftersom Kina hade en så mycket större total befolkning än både USA och Sovjetunionen, och eftersom Kina hade en ledare som inte var rädd för att en stor del av sitt eget lands befolkning skulle dö i ett kärnvapenkrig så skulle Kina klara av att förena världen - med hjälp av kärnvapen!
Maos sista hustru (Mao hade flera hustrur under sitt liv - förutom hundratals tillfälliga förbindelser!) brukade säga till sina tjänare ”Att tjäna mig är att tjäna folket.” Mao själv resonerade antagligen exakt likadant!
Mao hade en rasistisk premiss också – att moralisk skuld går i arv. Han uppfann något som han kallade ”teorin om blodlinjen.” Han beordrade sina Röda gardister att skandera ”Sonen till en hjälte är alltid en stor man; en reaktionär fader producerar inget förutom en bastard!” Och det var standard praxis i Kommunistkina att när en människa stämplades som en fiende till revolutionen, straffades inte endast denna människa - utan också dennes make, barn och övriga släktingar. Skulden var alltid kollektiv, m.a.o.
Vad skall man säga om Maos bisarra ”etik” och om hans sjuka psykologi?
Var Mao en egoist?
Nej, han var motsatsen. Mao hade inget egentligt ego. Mao var ett tomt skal. Han levde för andra människor. Hela hans tillvaro kretsade kring andra människor. Eftersom han var en maktmänniska, var hans stora mål i livet att andra människor skulle frukta honom. Och det innebar att han inte var självtillräcklig. Han kunde inte leva utan andra människor – utan dem som han plågade och slog ihjäl. Eftersom han var en maktmänniska var han inte oberoende – han kunde nämligen inte klara sig utan sina offer!
Mao var således en självlös människa – bokstavligen. Han hade inget själv, d.v.s. ingen ego – det fanns inga som helst värden "därinne" som han levde för. Han trängtade endast efter att förstöra värden. Att förstöra, att åstadkomma ett tomrum - nämligen döden - det var allt som Mao förmådde. Han ville åstadkomma ett tomrum för att spegla sin egen obefintliga själ. Mao var en nolla – precis som Hitler, Stalin, Jan Myrdal, Immanuel Kant och alla de där andra moraliska monstren vars enda lust blott och bart har varit att förstöra!
Jag tror att det var Maos acceptans av vissa, irrationella idéer som ledde till att han utvecklade en sjuk psykologi - och av det skälet blev till en blodtörstig maktmänniska.
En idé som Mao kom att tro på tidigt i sitt liv var den idé som man kan kalla för ”den subjektivistiska pseudo-egoismen”. Denna idé går väsentligen ut på tanken ”Om bara jag vill det, så är det rätt!”
Historikern Jung Chang skriver redan i kapitel två av sin utmärkta biografi över Mao, ”Mao – The Unknown Story”, att Mao under vintern av 1917-1918, då han var en 24-årig universitets-student, läste en bok som hette ”A System of Ethics” som skrevs av en tysk 1800-tals filosof vid namn Friedrich Paulsen. Chang berättar att Mao skrev kommentarer i marginalerna av sitt exemplar av boken som uttryckte hans egna tankar på ämnet etik. Några av tankarna som Mao, enligt Chang, skrev i marginalerna till den boken var (min översättning): ”Människor som mig har en plikt enbart mot oss själva; vi har inga plikter mot andra människor.” och ”Jag håller inte med idén att, för att vara moralisk, motiven för ens handlingar måste vara att gagna andra. Moralen behöver inte definieras i relation till andra . . . Människor som mig vill . . . njuta till fullo av livet, och när vi gör det så har vi automatiskt de mest värdefulla moralläror. Naturligtvis finns andra människor och objekt i världen, men de finns där enbart för min skull.” [Min kursivering]
Det framgår av det här att Mao var djupt influerad av den altruistiska moralläran - d.v.s. han var påverkad av den morallära som alla de religiösa människorna omkring honom (Mao växte upp i en buddhistisk miljö) förespråkade. Denna morallära, altruismen, ställde upp ett falskt alternativ – antingen offrar du dig själv för andra (vilket beteende kallas för ”altruismen”) eller så offrar du andra människor för dig själv (vilket beteende felaktigt brukar kallas för ”egoismen”). Detta alternativ är falskt - av det enkla skälet att äkta egoism betyder att du gör det som faktiskt ligger i ditt eget intresse - och inte att du gör det som du blott och bart råkar känna ligger i ditt intresse. Verkligheten är så beskaffad att det som faktiskt ligger i ditt eget intresse är att leva utan att vare sig offra dig själv för andra och samtidigt utan att offra andra för dig själv. En äkta egoist förkastar idén att det måste finnas uppoffringar i livet - att det måste finnas herrar och slavar - att det måste finnas offer som genomför uppoffringarna och präster som tar emot uppoffringarna.
Men upphovsmännen till den altruistiska moralläran, d.v.s. moraliska monster som Kant och moraliska dummisar som Jesus och Buddha - de ställde upp det ovannämnda falska alternativet ändå. Kants syfte var att lura folk in i fördärvet. Medan Jesus och Buddha antagligen inte förstod vad de höll på med när de förespråkade altruismen.
Kant däremot förstod just precis vad det hela handlade om! Han räknade med att om bara människor inbillade sig att valet stod mellan att å ena sidan offra sig själv för andra - eller att å andra sidan offra andra för sig själv - då skulle nästan alla människor välja det förra alternativet. D.v.s. de skulle hellre välja att begå självmord än att sänka sig till att bli mördare - de skulle hellre välja att bli masochister än att sänka sig till att bli sadister - de skulle hellre välja att bli offer än att sänka sig till att bli bödlar s.a.s.
Men Mao var en av de där sällsynta individerna som accepterade det falska alternativet som altruismen ställde upp och valde sedan den andra, den "brutala" sidan av det falska myntet. Mao valde att bli den sortens ”egoist” som trampar ner andra - istället att låta sig själv bli nedtrampad av de där andra. Mao ville inte bli en slav eller ett offer. Han ville hellre bli en herre eller en bödel. På så vis bidrog den altruistiska moralläran till att skapa en av historiens allra värsta slaktare och moraliska monster (för information om Maos illdåd, se min essä här på min blog ”Sanningen om Kommunistkina” (publicerad på bloggen januari 1, 2010).
Mao skrev vidare, i marginalerna till den där boken om etik ”En del säger att man har ett ansvar inför historien. Jag tror inte på det. Jag är bara intresserad av att utveckla mig själv . . . Jag har ett begär och jag handlar på grundval av det. Jag är ansvarig mot ingen.” och ”Dessa två [samvetet och mina impulser] borde vara en och desamma. Alla våra handlingar . . . drivs av våra impulser, och det samvete som är vis, följer alltid med impulserna. Ibland . . . håller samvetet tillbaka impulser som att äta för mycket eller att tillåta sig för mycket sex. Men samvetet finns där endast för att hålla tillbaka, inte för att sätta stopp. Och tillbakahållandet är till för ett bättre uppfyllande av impulsen.” och ”Jag är ansvarig endast för verkligheten som jag upplever, och absolut inte för någonting annat. Jag vet inget om det förflutna, jag vet inget om framtiden. De har inget att göra med den verklighet som jag själv upplever.”
Dessa citat avslöjar Maos subjektivism. Mao inbillade sig att verkligheten bara bestod av hans egna upplevelser - och då blorr och bart av hans upplevelser här och nu. Maos grundläggande premiss var att egoismen var subjektiv. Han utgick ifrån att om han ville gagna sig själv - då skulle han göra det som han kände för att göra just just här och nu - han borde följa sina ”impulser” som han själv faktiskt uttryckte det i sina anteckningar.
Det är uppenbart varifrån Mao fick uppfattningen att pseudo-egoismen var liktydig med subjektivismen. Förkunnarna av den altruistiska moralläran hade i alla tider lärt ut idén att den s.k. "egoismen" (d.v.s. pseudo-egoismen) var liktydig med att göra vadhelst man själv ville - d.v.s. vadhelst man kände för att göra. En äkta egoist följde bara sina impulser, enligt altruismens förkunnare - egoisten bara gjorde det som föll henne in utan att tänka efter och utan att ha något samvete. De flesta av altruismens förkunnare hade räknat med att i stort sett alla människor skulle känna en sådan motvilja mot subjektivismen, att de skulle välja att bli altruister om de inbillades att ett liv som egoist vore liktydigt med ett liv som subjektivist.
Men Mao betedde sig inte så som altruisternas förkunnare hade räknat med! Han accepterade förvisso det falska alternativet som hade ställts upp av altruisterna - men han omfamnade pseudo-egoismen ändå eftersom han kände en stark motvilja till att göra sig själv till ett altruistiskt offergods. Mao ville hellre vara vargen än lammet m.a.o. Och Mao omfamnade dessutom subjektivismen på köpet när han omfamnade pseudo-egoismen. Mao var ingen kritisk tänkare - så det föll honom inte in att ifrågasätta altruisternas genomfalska idé att (pseudo)-egoismen hörde ihop med subjektivismen.
Så Maos etik löd så här ”Gagna dig själv. Och inse att det som gagnar dig själv är vadhelst du känner för att göra just nu!” Detta är den subjektivistiska pseudo-egoismen som vägleder samtliga brottslingar och despoter. En pseudo-egoist roffar åt sig en plånbok när hon känner för det, hon våldtar en kvinna när hon känner för det, hon slår ihjäl en rival när hon känner för det. Det är rovdjurets "etik" - det är en bandits ”morallära”.
Mao kombinerade sedan sin subjektivistiska pseudo-egoism med den marxistiska filosofin.
En av marxismens beståndsdelar är dialektiken, d.v.s. idén att verkligheten består av kontradiktioner - självmotsägelser som ”upphäver varandra”. Enligt marxismen finns det först en tes, som motsägs av en antites, tesen och antitesen upphäver varandra och föder en syntes.
Mao trodde på en mycket konkret variant av denna idé - nämligen att liv ger upphov till död, som ger upphov till liv, o.s.v. Han sade ”Vi tror på dialektiken. Därför kan vi inte vara emot döden.” och ”Det borde finnas stormöten för att fira när människor dör.” Och Mao hade sannerligen inget emot att andra människor dog. När han besökte Moskva år 1957 sade Mao till sina värdar ”Vi är villiga att offra 300 miljoner kineser för världsrevolutionens skull.” 300 miljoner var ungefär hälften av Kinas totala befolkning vid den tiden! När Mao talade till partikongressen i Kina år 1958 uttryckte han samma slags tankar ”Klaga inte om det blir ett världskrig. Det värsta som kan hända är att människor dör . . . Hälften av befolkningen utplånad – det har hänt åtskilliga gångar förut i kinesisk historia . . . det är bäst om hälften av befolkningen finns kvar, näst bäst om en tredjedel finns kvar . . .”
Mao gjorde klart åtskilliga gångar under sin tid vid makten att han räknade med att Kina skulle vinna, om det blev ett Tredje världskrig - bara därför att landet hade en större befolkningsmängd än världens övriga länder. Om hälften av kineserna dog - då skulle det likväl finns flera kineser kvar än amerikaner och ryssar! Lysande logik - eller hur!?
Mao förklarade en gång, varför han inte gillade Konfucius´ filosofi. Enligt Konfucius måste en härskare bry sig om sina undersåtar. Men Mao tyckte om detta ”Konfucius är humanism . . . det vill säga Människor-i-centrumism” Men Maos ville bara ha sig själv i centrum!
Mao ville ha makt. Han sade med glädje i rösten vid ett tillfälle ”Så underbara vårt kinesiska folk och våra kadrer är! Tjugo miljoner människor: vi ropar och de kommer; vi avskedar och de går. Vilket parti klarar av detta förutom det Kommunistiska partiet?”
Maos livsmål var att bli världshärskare. I november, 1968 sade han till den australiska Maoist-ledaren Hill ”Jag tycker att världen behöver förenas . . . I det förflutna har många, inklusive mongolerna, romarna . . . Alexander den Store, Napoleon och det brittiska imperiet velat förena världen. Idag vill både USA och Sovjetunionen förena världen. Hitler ville förena världen . . . Men alla misslyckades. Men det synes mig att möjligheten att förena världen inte har försvunnit. Jag tror att världen kan förenas.” Mao trodde att det var Kina, under hans ledning, som skulle klara av att göra jobbet. Han resonerade ”Men dessa två länder [d.v.s. USA och Ryssland] har för små befolkningar, och de kommer inte att ha tillräckligt med manskap, om det sprids ut. Vidare, de är rädda för att utkämpa ett kärnvapenkrig. De är förvisso inte rädda för att utplåna andra länders befolkningar, men de är rädda för att deras egna befolkningar skall utplånas.”
Det var lätt att läsa mellan raderna – Maos tanke var att eftersom Kina hade en så mycket större total befolkning än både USA och Sovjetunionen, och eftersom Kina hade en ledare som inte var rädd för att en stor del av sitt eget lands befolkning skulle dö i ett kärnvapenkrig så skulle Kina klara av att förena världen - med hjälp av kärnvapen!
Maos sista hustru (Mao hade flera hustrur under sitt liv - förutom hundratals tillfälliga förbindelser!) brukade säga till sina tjänare ”Att tjäna mig är att tjäna folket.” Mao själv resonerade antagligen exakt likadant!
Mao hade en rasistisk premiss också – att moralisk skuld går i arv. Han uppfann något som han kallade ”teorin om blodlinjen.” Han beordrade sina Röda gardister att skandera ”Sonen till en hjälte är alltid en stor man; en reaktionär fader producerar inget förutom en bastard!” Och det var standard praxis i Kommunistkina att när en människa stämplades som en fiende till revolutionen, straffades inte endast denna människa - utan också dennes make, barn och övriga släktingar. Skulden var alltid kollektiv, m.a.o.
Vad skall man säga om Maos bisarra ”etik” och om hans sjuka psykologi?
Var Mao en egoist?
Nej, han var motsatsen. Mao hade inget egentligt ego. Mao var ett tomt skal. Han levde för andra människor. Hela hans tillvaro kretsade kring andra människor. Eftersom han var en maktmänniska, var hans stora mål i livet att andra människor skulle frukta honom. Och det innebar att han inte var självtillräcklig. Han kunde inte leva utan andra människor – utan dem som han plågade och slog ihjäl. Eftersom han var en maktmänniska var han inte oberoende – han kunde nämligen inte klara sig utan sina offer!
Mao var således en självlös människa – bokstavligen. Han hade inget själv, d.v.s. ingen ego – det fanns inga som helst värden "därinne" som han levde för. Han trängtade endast efter att förstöra värden. Att förstöra, att åstadkomma ett tomrum - nämligen döden - det var allt som Mao förmådde. Han ville åstadkomma ett tomrum för att spegla sin egen obefintliga själ. Mao var en nolla – precis som Hitler, Stalin, Jan Myrdal, Immanuel Kant och alla de där andra moraliska monstren vars enda lust blott och bart har varit att förstöra!
Friday, January 1, 2010
Sanningen om Kommunistkina
Sovjetunionens blodigaste diktator, Josef Stalin, lärde sig ett propagandaknep som kallades för "Den Stora Lögnen" av den nazistiska propagandaministern Goebbels - som hade uppfunnit detta knep.
Detta knep gick ut på att om man vill dupera folk riktigt ordentligt - då nöjde man sig inte med en liten, försiktig lögn. Istället löpte man hela linan ut och basunerade ut en riktigt stor, jättefräck, genomfalsk lögn. Man sade precis raka motsatsen till sanningen. Stalin räknade tydligen med att folk som utsattes för en riktigt stor, fräck lögn skulle resonera så här ”Om det där är en så stor lögn som det ser ut att vara - då skulle den vara alldeles otroligt fräck och vågat. Och ingen skulle väl kunna vara så jättefräck - och ingen skulle väl våga gå ut med en sådan jättestor lögn? Så det kan omöjligen vara fråga om den lögn som det ser ut att vara fråga om ? Så det där måste väl trots allt vara sant istället?”
Ett konkret exempel på en av Stalins många Stora Lögner var de sovjetiska massmediernas rapporter om att de sovjetiska arbetslägerfångarna, när de frigavs, grät av sorg därför att de ville stanna kvar i arbetslägren. De älskade och de var åh-så-tacksamma för den där ”reformeringen” som de utsattes för i fånglägren, hette det.
Stalins protegé, Mao Zedong, praktiserade samma propagandaknep (d.v.s. Den Stora Lögnen) flitigt han också.
Undertecknad var ung i Sverige på 1970-talet. Jag kommer ihåg de unga svenskarna omkring mig som beundrade Kommunistkina. Kina var paradiset på jorden inbillade de sig. Och de gick på bluffen om att Mao Zedong var en genial humanist - ett helgon som bara tänkte på de fattigas välfärd. Och rapporterna om förtrycket i Kina? ”Det där är bara illvillig propaganda som sprids av Kinas fiender.”
Jag gick själv inte på den där smörjan om "arbetarparadiset Kina" när jag var ung. Jag hade huvudet på skaft. Jag resonerade ungefär så här ”Kommunistkina har inga fria massmedier. Alla tidningar, radiostationer o.s.v. är kontrollerade av staten. Varför är de kinesiska makthavarna så rädda för fria massmedier då? De måste ha mycket som de behöver dölja!”
När jag ställde de unga socialisterna omkring mig frågan om varför Kina inte hade en fri press, svarade de käckt ”Kineserna behöver inte en fri press av västerländsk modell.” Hur dum får man vara?! Alla människor behöver nyheter, d.v.s. information.
De unga svenska socialisterna frågade mig också om hur jag kunde veta något enda dyft om Kina när jag inte, som den där Jan Myrdal, hade besökt Kina själv. Jag svarade ”Att besöka Kina gör ingen nytta. När en utlänning besöker Kina, får hon bara gå på guidade turer. Hon får bara prata med vanliga kineser genom tolkar - tolkar som utses av myndigheterna. Hon får aldrig tala med vanliga kineser ensam. Och även om en svensk fick prata med vanliga kineser i enrum, på kinesiska -hur skulle kinesen kunna våga yttra några kritiska sanningar? Kinesen skulle inte kunna vara säker på att det hela inte var en fälla som hade gillrats av regimen - d.v.s. att utlänningen skulle ange honom till de kinesiska myndigheterna så snart han kritiserade regimen.”
Så massvis med svenskar gick på de ”Stora Lögnerna” om Kommunistkina för bara några decennier sedan. Nuförtiden vet flera svenskar än förr bättre. Jag har nyligen fått de uppfattningar om Kommunistkina som jag hade redan på 1970-talet bekräftade till fullo av en biografi över Mao Zedong, som jag har läst under hösten [Jag skrev denna essä alldeles i slutet av år 2009]. Biografin heter - ”Mao – The Unknown Story”. Den är en tegelsten till bok som skrevs av en kinesisk kvinnlig historiker vid namn Jung Chang tillsammans med sin man, engelsmannen Jon Halliday. De lade ner tio år på forskningen som låg till grund för denna bok. De intervjuade hundratals kineser, inklusive många individer som umgicks med Mao Zedong själv och som tidigare inte har talat offentligt om vad de fick vara med om. Biografin visar med all tydlighet att Mao Zedong var ett moraliskt monster - och att Kina under hans tid vid makten var en av de mest helvetiska diktaturerna som någonsin har existerat.
Jag vill tydliggöra detta i denna artikel, genom att använda uppgifter från biografin till att explodera två av de mest utbredda myterna om Kommunistkina.
Den första myten är den att ”Vad man än säger om Kinas kommunister, så måste man ge dem ett erkännande för att de inte tillgrep fysiskt tortyr.” Detta är en seglivad myt. Den går ut på att Kinas kommunister, eftersom de var ”moderna”, bröt med den urgamla kinesiska traditionen att utöva makt med hjälp av fasansfull fysisk tortyr. Jung Changs biografi visar, med åtskilliga otäcka konkreta exempel, att Kinas kommunister i själva verket var bottenlöst grymma torterare!
Den andra myten som jag vill explodera är kommunisternas ”Stora Lögn” om att kineserna fick tillräckligt med mat för första gången i historien under kommunisterna. Denna ”Stora Lögn” lyder ”Kineserna är förvisso fortfarande fattiga. Fattas bara det. Men kommunisterna har i alla fall sett till att kineserna, för första gången i historien, inte behöver svälta!” Jung Changs biografi dokumenterar att avsiktlig massvält tvärtom var en medveten del av kommunisternas ekonomiska politik.
Okej. Vad var det för tortyr som de kommunistiska kineserna gjorde sig skyldiga till? Biografin informerar oss om att tortyr praktiserades av kommunisterna redan från första början, under det tidiga inbördeskriget på 1920- och 1930-talen. Här är ett citat från sidan 97 i boken (min översättning) ”Lie [en kumpan till Mao] ankom till Futian på den 7e december [1930], arresterade männen på Maos lista och torterade dem hela natten. En metod kallades ”att slå på landminor”, vilket innebar att tummen långsamt bröts, med fruktansvärd smärta. En annan teknik, också långsam (för att maximera smärtan) var att bränna offren med brinnande textiltrådar. Lie var speciellt grym mot fruarna till Jianxi ledarna. De kläddes av nakna, och enligt en protest som skrevs omedelbart efteråt ”Så brändes deras kroppar, i synnerhet deras slidor, med brinnande textiltrådar, och deras bröst skars sönder med små knivar.”
Tortyren som utövades av Lie den natten – på kommunistiska kamrater som hade fallit i onåd hos Mao Zedong – ledde till att en del kommunistiska kämpar, ledda av Liou Di, gjorde revolt mot Mao. Revolten slogs ner - och revoltörerna utsattes själva för barbarisk tortyr till döds. Biografin berättar om att tortyrmetoderna hade fantasifulla namn som ”att sitta i en luststol”, ”paddor som dricker”, ”apor som håller ett rep” o.s.v. En del revoltörer fick rödglödgade järnstänger införda i anus. En del utsattes för en tortyr som kallades ”ängel som spelar en cittra”. Den metoden gick till så att ena ändan av en ståltråd stacks genom offrets penis, och andra ändan lirkades runt offrets öra. Sedan "spelade" bödeln genom att rycka i tråden!
Mao Zedong själv försvarade bruket av tortyr. Han resonerade ”Hur kunde lojala revolutionärer överhuvudtaget kunna göra falska bekännelser, som implicerade andra [oskyldiga] kamrater?” Så om en kommunist gjorde en bekännelse under tortyr, måste den därför med nödvändighet vara sann, resonerade Mao med en infernalisk logik (som märkligt nog "råkade" tjäna hans egna maktsyften)!
Nog med tortyren. Vad finns då att säga om den ”Stora Lögnen” om att kommunisterna i alla fall avskaffade svälten i Kina?
Tja, Mao och hans kumpaner framkallade med flit svält hos sitt eget folk! Den var nämligen ett led i Maos rustningsprogram. Mao ville till vilket pris som helst skaffa sig massförstörelsevapen - kärnvapen - med vilka han hoppades erövra världsherravälde under sin egen livstid (att Mao närde en så fullständigt orealistisk dröm visar att han led av ett extremt storhetsvansinne). För att skaffa sig i synnerhet vätebomben var hans enda hopp att få köpa den erforderliga teknologin, och vapenfabrikerna, från Sovjetunionen (som i sin tur hade stulit teknologin från det halvkapitalistiska USA).
Men Sovjetunionens härskare ville ha betalt för att överhuvudtaget gå med på att förse Kommunistkina med vapenteknologi och vapenfabriker!
Och de enda betalningsmedlen som Mao hade tillgängliga var en futtig mängd mineralråvaror (som tenn och volfram) samt en icke så föraktlig mängd livsmedel. För att möjliggöra uppbyggnaden av vapenindustrin satsade därför Mao på en omfattande utsugning av bönderna. Regimen beslagtog en stor del av maten som bönderna slet för att producera, och exporterade rovet till Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska staterna. Så mat togs med våld ifrån urfattiga kinesiska bönder - och skickades till konsumenter som var rikare än kineserna själva! Allt för att Mao skulle få tillgång till atombomber, ubåtar, robotar, avancerade stridsflygplan o.s.v!
Som en direkt följd av Maos bondeutsugningspolitik, framkallades under åren 1958-1961 världshistoriens allra värsta hungersnöd! Uppskattningsvis nästan 38 miljoner människor dog som en följd av det s.k. ”Stora språnget framåt” - de flesta av svält.
Den kinesiska staten använde grymma medel för att avtvinga de svältande bönderna maten som Mao skickade på export för att finansiera rustningsprogrammet. Jung Chang skriver på sidan 454 om detta (min översättning) ”I en by fick ett barn fyra fingrar avhuggna för att det hade försökt stjäla ett stycke omogen mat; i en annan by fick två barn som försökte stjäla mat metalltrådar stuckna genom öronen, och de hängdes sedan upp i trådarna från en vägg.”
Hungern drev folk till vansinne. En del kineser begick kannibalism för att stilla hungern. Föräldrar bytte sina barn mot grannarnas - och sedan åt de upp barnen! (Föräldrarna förmådde inte äta upp sina egna barn - därför de bytte barn med grannarna.) Andra kineser begick självmord. På sida 438 skriver Chang ”I Sommar Palatset i Beijing, fick människor som motionerade tidigt på morgonen ofta träffa på lik som hängde i träden, och fötter som stack upp ur sjön.”
Maos fasansfulla grymhet kan på sätt och vis sägas ha ”funkat”. Sovjetunionen försåg Kina med kärnvapenteknologin som den tidigare hade stulit från USA. Och den 16:e oktober, 1964, detonerades Kinas första atombomb vid Lop Nor. Mao var åh-så-stolt över ”socialismens stora landvinningar”! Men Kinas atombomb hade kostat flera hundra gånger så många människoliv som de två atombomberna som USA sprängde över Hiroshima respektive Nagasaki!
Vi får vara tacksamma för att Mao misslyckades till slut, och för att Kina så småningom till en del vände Maos version av socialismen ryggen. Men tyvärr har dagens ledare i Kina inte gjort ett fullständigt brott med socialismen. De kallar sig själva av någon anledning fortfarande t.o.m. för "kommunister". Konstigt att de inte skäms för den etiketten med tanke på Kommunistkinas blodbesudlade historia!
Jag rekommenderar varmt Jung Changs biografi över Mao - "Mao - the Unknown Story". Den är dock stundtals otäck läsning.
Det lär gå utmärkt att köpa boken hos Amazon.
Detta knep gick ut på att om man vill dupera folk riktigt ordentligt - då nöjde man sig inte med en liten, försiktig lögn. Istället löpte man hela linan ut och basunerade ut en riktigt stor, jättefräck, genomfalsk lögn. Man sade precis raka motsatsen till sanningen. Stalin räknade tydligen med att folk som utsattes för en riktigt stor, fräck lögn skulle resonera så här ”Om det där är en så stor lögn som det ser ut att vara - då skulle den vara alldeles otroligt fräck och vågat. Och ingen skulle väl kunna vara så jättefräck - och ingen skulle väl våga gå ut med en sådan jättestor lögn? Så det kan omöjligen vara fråga om den lögn som det ser ut att vara fråga om ? Så det där måste väl trots allt vara sant istället?”
Ett konkret exempel på en av Stalins många Stora Lögner var de sovjetiska massmediernas rapporter om att de sovjetiska arbetslägerfångarna, när de frigavs, grät av sorg därför att de ville stanna kvar i arbetslägren. De älskade och de var åh-så-tacksamma för den där ”reformeringen” som de utsattes för i fånglägren, hette det.
Stalins protegé, Mao Zedong, praktiserade samma propagandaknep (d.v.s. Den Stora Lögnen) flitigt han också.
Undertecknad var ung i Sverige på 1970-talet. Jag kommer ihåg de unga svenskarna omkring mig som beundrade Kommunistkina. Kina var paradiset på jorden inbillade de sig. Och de gick på bluffen om att Mao Zedong var en genial humanist - ett helgon som bara tänkte på de fattigas välfärd. Och rapporterna om förtrycket i Kina? ”Det där är bara illvillig propaganda som sprids av Kinas fiender.”
Jag gick själv inte på den där smörjan om "arbetarparadiset Kina" när jag var ung. Jag hade huvudet på skaft. Jag resonerade ungefär så här ”Kommunistkina har inga fria massmedier. Alla tidningar, radiostationer o.s.v. är kontrollerade av staten. Varför är de kinesiska makthavarna så rädda för fria massmedier då? De måste ha mycket som de behöver dölja!”
När jag ställde de unga socialisterna omkring mig frågan om varför Kina inte hade en fri press, svarade de käckt ”Kineserna behöver inte en fri press av västerländsk modell.” Hur dum får man vara?! Alla människor behöver nyheter, d.v.s. information.
De unga svenska socialisterna frågade mig också om hur jag kunde veta något enda dyft om Kina när jag inte, som den där Jan Myrdal, hade besökt Kina själv. Jag svarade ”Att besöka Kina gör ingen nytta. När en utlänning besöker Kina, får hon bara gå på guidade turer. Hon får bara prata med vanliga kineser genom tolkar - tolkar som utses av myndigheterna. Hon får aldrig tala med vanliga kineser ensam. Och även om en svensk fick prata med vanliga kineser i enrum, på kinesiska -hur skulle kinesen kunna våga yttra några kritiska sanningar? Kinesen skulle inte kunna vara säker på att det hela inte var en fälla som hade gillrats av regimen - d.v.s. att utlänningen skulle ange honom till de kinesiska myndigheterna så snart han kritiserade regimen.”
Så massvis med svenskar gick på de ”Stora Lögnerna” om Kommunistkina för bara några decennier sedan. Nuförtiden vet flera svenskar än förr bättre. Jag har nyligen fått de uppfattningar om Kommunistkina som jag hade redan på 1970-talet bekräftade till fullo av en biografi över Mao Zedong, som jag har läst under hösten [Jag skrev denna essä alldeles i slutet av år 2009]. Biografin heter - ”Mao – The Unknown Story”. Den är en tegelsten till bok som skrevs av en kinesisk kvinnlig historiker vid namn Jung Chang tillsammans med sin man, engelsmannen Jon Halliday. De lade ner tio år på forskningen som låg till grund för denna bok. De intervjuade hundratals kineser, inklusive många individer som umgicks med Mao Zedong själv och som tidigare inte har talat offentligt om vad de fick vara med om. Biografin visar med all tydlighet att Mao Zedong var ett moraliskt monster - och att Kina under hans tid vid makten var en av de mest helvetiska diktaturerna som någonsin har existerat.
Jag vill tydliggöra detta i denna artikel, genom att använda uppgifter från biografin till att explodera två av de mest utbredda myterna om Kommunistkina.
Den första myten är den att ”Vad man än säger om Kinas kommunister, så måste man ge dem ett erkännande för att de inte tillgrep fysiskt tortyr.” Detta är en seglivad myt. Den går ut på att Kinas kommunister, eftersom de var ”moderna”, bröt med den urgamla kinesiska traditionen att utöva makt med hjälp av fasansfull fysisk tortyr. Jung Changs biografi visar, med åtskilliga otäcka konkreta exempel, att Kinas kommunister i själva verket var bottenlöst grymma torterare!
Den andra myten som jag vill explodera är kommunisternas ”Stora Lögn” om att kineserna fick tillräckligt med mat för första gången i historien under kommunisterna. Denna ”Stora Lögn” lyder ”Kineserna är förvisso fortfarande fattiga. Fattas bara det. Men kommunisterna har i alla fall sett till att kineserna, för första gången i historien, inte behöver svälta!” Jung Changs biografi dokumenterar att avsiktlig massvält tvärtom var en medveten del av kommunisternas ekonomiska politik.
Okej. Vad var det för tortyr som de kommunistiska kineserna gjorde sig skyldiga till? Biografin informerar oss om att tortyr praktiserades av kommunisterna redan från första början, under det tidiga inbördeskriget på 1920- och 1930-talen. Här är ett citat från sidan 97 i boken (min översättning) ”Lie [en kumpan till Mao] ankom till Futian på den 7e december [1930], arresterade männen på Maos lista och torterade dem hela natten. En metod kallades ”att slå på landminor”, vilket innebar att tummen långsamt bröts, med fruktansvärd smärta. En annan teknik, också långsam (för att maximera smärtan) var att bränna offren med brinnande textiltrådar. Lie var speciellt grym mot fruarna till Jianxi ledarna. De kläddes av nakna, och enligt en protest som skrevs omedelbart efteråt ”Så brändes deras kroppar, i synnerhet deras slidor, med brinnande textiltrådar, och deras bröst skars sönder med små knivar.”
Tortyren som utövades av Lie den natten – på kommunistiska kamrater som hade fallit i onåd hos Mao Zedong – ledde till att en del kommunistiska kämpar, ledda av Liou Di, gjorde revolt mot Mao. Revolten slogs ner - och revoltörerna utsattes själva för barbarisk tortyr till döds. Biografin berättar om att tortyrmetoderna hade fantasifulla namn som ”att sitta i en luststol”, ”paddor som dricker”, ”apor som håller ett rep” o.s.v. En del revoltörer fick rödglödgade järnstänger införda i anus. En del utsattes för en tortyr som kallades ”ängel som spelar en cittra”. Den metoden gick till så att ena ändan av en ståltråd stacks genom offrets penis, och andra ändan lirkades runt offrets öra. Sedan "spelade" bödeln genom att rycka i tråden!
Mao Zedong själv försvarade bruket av tortyr. Han resonerade ”Hur kunde lojala revolutionärer överhuvudtaget kunna göra falska bekännelser, som implicerade andra [oskyldiga] kamrater?” Så om en kommunist gjorde en bekännelse under tortyr, måste den därför med nödvändighet vara sann, resonerade Mao med en infernalisk logik (som märkligt nog "råkade" tjäna hans egna maktsyften)!
Nog med tortyren. Vad finns då att säga om den ”Stora Lögnen” om att kommunisterna i alla fall avskaffade svälten i Kina?
Tja, Mao och hans kumpaner framkallade med flit svält hos sitt eget folk! Den var nämligen ett led i Maos rustningsprogram. Mao ville till vilket pris som helst skaffa sig massförstörelsevapen - kärnvapen - med vilka han hoppades erövra världsherravälde under sin egen livstid (att Mao närde en så fullständigt orealistisk dröm visar att han led av ett extremt storhetsvansinne). För att skaffa sig i synnerhet vätebomben var hans enda hopp att få köpa den erforderliga teknologin, och vapenfabrikerna, från Sovjetunionen (som i sin tur hade stulit teknologin från det halvkapitalistiska USA).
Men Sovjetunionens härskare ville ha betalt för att överhuvudtaget gå med på att förse Kommunistkina med vapenteknologi och vapenfabriker!
Och de enda betalningsmedlen som Mao hade tillgängliga var en futtig mängd mineralråvaror (som tenn och volfram) samt en icke så föraktlig mängd livsmedel. För att möjliggöra uppbyggnaden av vapenindustrin satsade därför Mao på en omfattande utsugning av bönderna. Regimen beslagtog en stor del av maten som bönderna slet för att producera, och exporterade rovet till Sovjetunionen och de övriga östeuropeiska staterna. Så mat togs med våld ifrån urfattiga kinesiska bönder - och skickades till konsumenter som var rikare än kineserna själva! Allt för att Mao skulle få tillgång till atombomber, ubåtar, robotar, avancerade stridsflygplan o.s.v!
Som en direkt följd av Maos bondeutsugningspolitik, framkallades under åren 1958-1961 världshistoriens allra värsta hungersnöd! Uppskattningsvis nästan 38 miljoner människor dog som en följd av det s.k. ”Stora språnget framåt” - de flesta av svält.
Den kinesiska staten använde grymma medel för att avtvinga de svältande bönderna maten som Mao skickade på export för att finansiera rustningsprogrammet. Jung Chang skriver på sidan 454 om detta (min översättning) ”I en by fick ett barn fyra fingrar avhuggna för att det hade försökt stjäla ett stycke omogen mat; i en annan by fick två barn som försökte stjäla mat metalltrådar stuckna genom öronen, och de hängdes sedan upp i trådarna från en vägg.”
Hungern drev folk till vansinne. En del kineser begick kannibalism för att stilla hungern. Föräldrar bytte sina barn mot grannarnas - och sedan åt de upp barnen! (Föräldrarna förmådde inte äta upp sina egna barn - därför de bytte barn med grannarna.) Andra kineser begick självmord. På sida 438 skriver Chang ”I Sommar Palatset i Beijing, fick människor som motionerade tidigt på morgonen ofta träffa på lik som hängde i träden, och fötter som stack upp ur sjön.”
Maos fasansfulla grymhet kan på sätt och vis sägas ha ”funkat”. Sovjetunionen försåg Kina med kärnvapenteknologin som den tidigare hade stulit från USA. Och den 16:e oktober, 1964, detonerades Kinas första atombomb vid Lop Nor. Mao var åh-så-stolt över ”socialismens stora landvinningar”! Men Kinas atombomb hade kostat flera hundra gånger så många människoliv som de två atombomberna som USA sprängde över Hiroshima respektive Nagasaki!
Vi får vara tacksamma för att Mao misslyckades till slut, och för att Kina så småningom till en del vände Maos version av socialismen ryggen. Men tyvärr har dagens ledare i Kina inte gjort ett fullständigt brott med socialismen. De kallar sig själva av någon anledning fortfarande t.o.m. för "kommunister". Konstigt att de inte skäms för den etiketten med tanke på Kommunistkinas blodbesudlade historia!
Jag rekommenderar varmt Jung Changs biografi över Mao - "Mao - the Unknown Story". Den är dock stundtals otäck läsning.
Det lär gå utmärkt att köpa boken hos Amazon.
Sunday, December 20, 2009
Vad skall vi göra med fackföreningarna?
Jag har i en tidigare essä här på min blog (”Ett Sverige utan fackföreningar!”) skrivit att Sverige skulle bli ett bättre samhälle om vi blev av med fackföreningarna. Men betyder det att jag anser att staten bör lagstifta mot fackföreningarna? Och hur, enligt min uppfattning, bör vi handskas med fackföreningarna rent allmänt?
M.a.o.:
Vad skall vi göra med fackföreningarna?
Till att börja med vill jag inte ha några lagar som förbjuder fackföreningar. Sådana lagar skulle nämligen utgöra ett brott mot individens rättigheter - och jag är en principfast anhängare av principen att individens rättigheter alltid skall respekteras.
Individens rättigheter innefattar givetvis associationsfriheten. All myndiga medborgare har en rätt att själva bestämma vem de vill ha att göra med. Om de vill bilda en organisation med andra människor som också vill det har staten ingen rätt att hindra dem. Det enda som staten överhuvudtaget har en rätt till att göra med rättsväsendet och i övrigt är att bekämpa bruk av angreppsvåld.
Så staten bör lämna fackföreningarna, ifall några medborgare väljer att bilda sådana, i fred. Så länge som fackföreningarna själva är fredliga d.v.s. Staten bör föra en laissez-faire politik gentemot fackföreningarna - men även gentemot arbetsköparna. Fackföreningar och arbetsköpare skall få göra vadhelst bådadera vill - så länge det inte innebär direkt eller indirekt användning av våld. Med "indirekt användning av våld" syftar jag på bedrägeri inklusive avtalsbrott.
Vad betyder icke-vålds principen, rent praktiskt? Tillämpad på fackföreningar och arbetsköpare innebär den att fackföreningar skall få strejka när de vill, så länge det inte är ett brott mot ingångna avtal - men att staten skall ingripa om strejkande fackföreningsmedlemmar misshandlar strejkbrytare. Fackföreningsmedlemmar som använder våld mot strejkbrytare skall dömas för misshandel och sättas i fängelse. Och arbetsköpare skall få lov att bekämpa fackföreningarna med alla tänkbara medel som inte innebär en användning av direkt våld eller bedrägeri. De skall t.ex. få lov att avskeda och svartlista fackföreningsledare, så länge det inte är ett brott mot ingångna avtal. Men om en arbetsköpare lejar gangstrar för att misshandla fackföreningsledarna, då skall staten åtala den arbetsköparen, döma honom för anstiftan till misshandel och sätta honom i fängelse.
En implikation av icke-vålds principen är att staten inte skall stödja vare sig fackföreningarna eller arbetsköparna. Staten skall vara neutral. Därför att om staten stödjer fackföreningarna, då kränker den med nödvändighet arbetsköparnas rättigheter (och ofta också de oorganiserade arbetarnas rättigheter på köpet). Och om staten istället stödjer arbetsköparna, då kränker den givetvis med nödvändighet lönesarbetarnas rättigheter.
Ta arbetsmarknadslagstiftningen i dagens Sverige. Lagarna ifråga stipulerar att arbetsköpare endast får avskeda anställda när de har "giltiga skäl". Och bland giltiga skäl att saga upp anställda finns inte arbetsvägran genom att delta i en "lovlig strejk". Om bara en fackförening star bakom en strejk så får arbetsköparen inte avskeda arbetarna som vägrar arbeta. Detta innebär att arbetsköparna blir utan möjlighet att försvara sig! En fackförening kan när ett kollektivavtal löper ut ställa till en strejk. Och sedan kan fackföreningen se till att strejken pågår så länge strejkassan räcker. Under vilken tid arbetsköparen drabbas av produktionsavbrott. Ett produktionsavbrott kan på någon enstaka månad rasera en marknadsposition som det har tagit åratal av tålmodiga investeringar att bygga upp. Facket kan därmed orsaka arbetsköparna mångdubbelt större ekonomiska förluster än kostnaden för fackets strejkkassa. Fackföreningarna får ett maktövertag över arbetsköparna närhelst lagstiftningen hindrar arbetsköparna från att slå tillbaka mot strejken genom att avskeda de arbetsvägrande anställda och ersätta dem med arbetsvilliga skubbare! Arbetsmarknadslagstiftningen i dagens Sverige kränker individens rättigheter.
För att fatta detta, föreställ dig att staten stiftade en lag som förbjöd arbetare att säga upp sig, så länge som deras arbetsköpare behövde deras arbete. Det skulle givetvis göra arbetarna till livegna. Nå, en liknande lag, som säger att arbetsköparna inte får säga upp arbetare när de vill, gör arbetsköparna livegna till sina anställda. Frihetsprincipen kräver både att arbetarna får säga upp sig från sitt jobb närhelst de vill - och att arbetsköpare får säga upp sina anställda närhelst de vill. Kollektivavtalslagen är således en orättfärdig ”klasslag” - en lag som ger otillbörliga privilegier och maktförläningar till fackföreningarna.
Så lagar som stödjer bildandet av fackföreningar innebär kränkningar av individens rättigheter. Men lagar som motverkar bildandet av fackföreningar då?
Om fackföreningar faktiskt är skadliga - vore det då inte bara bra om staten i lag förbjöd fackföreningar - eller åtminstone lade ordentliga hinder i vägen för dess´ bildande? Nej! Alla har rätt att bilda vilka organisationer de vill. Att förbjuda eller försvåra bildandet av fackföreningar skulle vara lika fel, och av samma orsaker, som att förbjuda eller försvåra bildandet av kommunistiska organisationer, eller nazistiska organisationer, eller det Sverigedemokratiska partiet. Att en organisation objektivt sett är omoralisk och skadlig - det betyder inte att staten har någon rätt att med lagstiftning (d.v.s. med våld) hindra den från att bildas.
Och dessutom vore det kontraproduktivt att kränka individens rättigheter i syfte att stoppa bildandet av icke-önskvärda organisationer. Om staten inte låter anhängarna av en irrationell ideologi, som t.ex. kommunismen eller trade-unionismen, verka fritt och ”above-ground” - då tvingas anhängarna av den att gå under jorden - och samhället kommer då att destabiliseras. Det är aldrig ”praktiskt” att kränka individens rättigheter. Eftersom det aldrig är moraliskt acceptabelt att kränka individens rättigheter. Om vi överhuvudtaget vill åtnjuta våra rättigheter, då måste vi tillåta även de irrationella och omoraliska samhällsmedlemmarna att utöva dem.
Men om staten tillämpade en laissez-faire politik gentemot fackföreningarna och arbetsköparna - skulle inte det innebära att fackföreningarna skulle komma att härja fritt? Nej, arbetsköparna skulle ha tillräckliga möjligheter att försvara sig mot de kartellbildningsförsök som eventuell fackföreningsbildande skulle föra med sig. Om de anställda försökte bilda en fackförening skulle en arbetsköpare antingen kunna blåsa till strid med detsamma eller välja att bekämpa facket med mjukare medel. Den förra vägen att handskas med facket skulle gå till så att arbetsköparen sade till de enskilda anställda att de fick välja mellan att ansluta sig till facket och att behålla jobbet.
Ett sådant förfarande skulle inte innebära en kränkning av arbetarnas rättigheter. Ingen arbetare har ju en rätt till att anställas av en viss arbetsköpare, om denne inte vill anställa henne. Och de arbetare som avskedades för att de valde att ansluta sig till en fackförening - de skulle ju fortfarande vara fria att söka jobb någon annanstans.
Och om arbetsköparen inte ville blåsa till strid med detsamma, då skulle han kunna låta de anställda organisera sig, och vänta och se vilka krav facket sedan ställde. Om facket sedan ställde orimliga krav på honom, då skulle arbetsköparen helt enkelt kunna säga blankt nej till kraven. Och om de fackföreningsanslutna arbetarna då strejkade skulle han enkelt kunna avskeda dem, och ersätta dem med strejkbrytare. Så fackföreningarna skulle sakna möjlighet att tvinga igenom eventuella orimliga krav just på grund av att angreppsvåld var bannlyst från samhället. Arbetsmarknaden skulle bli självreglerande när både arbetarna och arbetsköparna åtnjöt frihet.
Men skulle inte en sådan ordning, d.v.s. frihet, innebära att arbetarna blev hjälplösa och utelämnade åt arbetsköparnas godtycke?
Nej, om en arbetsköpare försökte utnyttja avsaknaden av fackföreningar till att driva igenom sämre löner eller arbetsvillkor än vad den ekonomiska utvecklingen hade gjort marknadsmässigt, då skulle arbetarna söka sig till någon annan arbetsköpare och den godtyckliga arbetsköparen skulle bli utan lönearbetare. Ju mera en ekonomi utvecklas, d.v.s. desto mera ekonomin ”växer”, desto högre genomsnittliga löner och bättre genomsnittliga arbetsvillkor tvingas fram utav konkurrensen om arbetskraften. Om t.ex. en arbetsköpare i ett rikt land som Sverige, försökte komma undan med att betala sådana löner som just nu är gängse i Etiopien eller Bangladesh, skulle han genast bli utan arbetskraft. Arbetarna skulle söka sig till hans konkurrenter. Och det även om det inte fanns några fackföreningar.
Men om Sverige nu skulle bli ett bättre samhälle utan sådana lagar (som kollektivavtalslagen) som ger fördelar till vissa sorters organisationer (d.v.s. till fackföreningarna), hur skulle det då kunna gå till att avskaffa dessa lagar och låta fackföreningarna förtvina? Vad skulle vi kunna göra om fackföreningarna slog tillbaka hårt med en våg av strejker, eller rentav sabotage- och våldsaktioner?
Ja, till att börja med måste vi komma ihåg att det är vi som har moralen på vår sida. Det vore ju vi som kämpade för individens rättigheter. Fackföreningarna skulle vara de som kämpade för privilegier och maktförläningar. Vi skulle vara de som kämpade för kapitalismen, d.v.s. för det moraliska idealet inom politiken. Fackföreningarna skulle vara de som kämpade för korporativismen, d.v.s. för något som liknade fascismen, d.v.s. för ondskan i politiken.
Och eftersom det skulle vara vi som hade moralen på vår sida, borde vi vara resoluta. Vi borde under inga omständigheter backa! Därför att om vi backade inför exempelvis en våg av strejker, skulle det innebära att vi gav efter för utpressning - och om vi gjorde det då skulle fackföreningarna följa upp sin inledande seger genom äta oss levande! Närhelst vi ger ondskan ett finger, då tar den sedan hela armen. Socialismens historia visar detta tydligt. Arbetarrörelsens hegemoni i Sverige beror på att borgarna alltid har gett efter när den har satts under tryck. Sveriges borgare har aldrig uppbjudit något resolut moraliskt motstånd mot sossarna. De har alltid gett efter och backat när konflikterna har varit på väg att drivas till sin spets.
Men vad skall vi då göra om fackföreningarna tar till en våg av strejker när Riksdagen använder sig av sin rätt, som lagstiftare, att avskaffa kollektivavtalslagen och liknande orättfärdiga ”klasslagar”?
Vi bör lära av Lenin, för en gångs skull. Kommunisten Lenin yttrade några kloka ord vid ett enstaka tillfälle. Han sade ”Den som ej arbetar, skall ej heller äta.” Det där var en vacker princip som Lenin förespråkade! Därför att den är så uppenbarligen rättvis!
Så om fackföreningsmedlemmarna strejkar, för att utöva utpressning mot Riksdagen, då bör samhället svara genom att bara låta de strejkande fackföreningsmedlemmarna svälta. Varför skall några arbetare få bidrag (som t.ex. skattefinansierad arbetslöshetsunderstöd) när de av egen vilja vägrar att arbeta? Strejkande arbetare bör vare sig få arbetslöshetsersättning eller socialbidrag!
Fackföreningarna själva borde naturligtvis få lov att själva betala ut sina egna pengar till sina strejkande medlemmar. Men fackföreningarnas strejkkassepengar skulle snabbt ta slut om det blev en storstrejk.
Vad skulle hända då? Uppenbarligen skulle de strejkande snart börja bli hungriga - och de skulle känna sig illa tvungna att återigen börja arbeta, trots att de inte hade lyckats få Riksdagen på knä.
Men fackföreningsmedlemmarna skulle kanske inte finna sig i en sådan rättvis behandling av de strejkande arbetarna? De kanske skulle börja ställa till med upplopp? I så fall måste polisen och/eller militären kallas in! Om en medborgare begår våldsbrott, oavsett orsaken, bör han gripas - med våld om nödvändigt - och straffas.
Men fackföreningsmedlemmarna skulle kanske vara så oerhört många? Det ändrar inte på saken. Vi kan inte ge efter för våld, även om våra fiender är flera än oss. Det är bättre att kämpa, än att ge efter för utpressning och övervåld. Det vore bättre att dö i strid än att låta sig ätas levande! Varför begå självmord utav rädsla för döden?
Och det är inte alls säkert att fackföreningsmedlemmarna skulle vinna ett inbördeskrig, om de startar ett sådant, bara för att de är så många. Tänk dig att det blir en strid mellan å ena sidan ett stort antal fackföreningsbusar, beväpnade med gatstenar och påkar - och å andra sidan ett litet antal professionella militärer, beväpnade med kulsprutor och stridsvagnar. Vem tror du skulle vinna en sådan strid?
Och säg inte att det då vore vi som gjorde oss ansvariga för ett blodbad! Om fackföreningsmedlemmarna väljer att starta ett inbördeskrig - då blir det helt och hållet deras fel om det blir ett blodbad. Som man bäddar får man ligga.
För att sammanfatta:
Vi bör konsekvent avstå från våld så länge fackföreningarna också avstår från våld. Och det är ju vår laissez-faire politik som är tillämpningen av icke-vålds principen. Så det är vi som företräder den liberala, kapitalistiska politiken - det är vi som har moralen på vår sida. Och moralen är det starkaste vapnet som finns i samtliga samhälleliga och ideologiska konflikter. Vi kan vinna om bara vi inser att det är vi som företräder friheten som har moralen på vår sida.
Men vi måste först förstå hur det kommer sig att det är vi som har moralen på vår sida. Det innebär att vi måste skaffa oss kunskaper om ämnet filosofi - så att vi förstår vad det är för fakta i verkligheten som gör friheten till ett värde. Men vi måste också utöva dygderna integritet och mod. Vi får inte kompromissa bort våra principer – som principen om individens rättigheter. Vi får inte backa. När vi vet att vi har rätt, måste vi också handla som om vi har rätt.
Som Winston Churchill uttryckte det: ”We have nothing to fear, but fear itself.”
M.a.o.:
Vad skall vi göra med fackföreningarna?
Till att börja med vill jag inte ha några lagar som förbjuder fackföreningar. Sådana lagar skulle nämligen utgöra ett brott mot individens rättigheter - och jag är en principfast anhängare av principen att individens rättigheter alltid skall respekteras.
Individens rättigheter innefattar givetvis associationsfriheten. All myndiga medborgare har en rätt att själva bestämma vem de vill ha att göra med. Om de vill bilda en organisation med andra människor som också vill det har staten ingen rätt att hindra dem. Det enda som staten överhuvudtaget har en rätt till att göra med rättsväsendet och i övrigt är att bekämpa bruk av angreppsvåld.
Så staten bör lämna fackföreningarna, ifall några medborgare väljer att bilda sådana, i fred. Så länge som fackföreningarna själva är fredliga d.v.s. Staten bör föra en laissez-faire politik gentemot fackföreningarna - men även gentemot arbetsköparna. Fackföreningar och arbetsköpare skall få göra vadhelst bådadera vill - så länge det inte innebär direkt eller indirekt användning av våld. Med "indirekt användning av våld" syftar jag på bedrägeri inklusive avtalsbrott.
Vad betyder icke-vålds principen, rent praktiskt? Tillämpad på fackföreningar och arbetsköpare innebär den att fackföreningar skall få strejka när de vill, så länge det inte är ett brott mot ingångna avtal - men att staten skall ingripa om strejkande fackföreningsmedlemmar misshandlar strejkbrytare. Fackföreningsmedlemmar som använder våld mot strejkbrytare skall dömas för misshandel och sättas i fängelse. Och arbetsköpare skall få lov att bekämpa fackföreningarna med alla tänkbara medel som inte innebär en användning av direkt våld eller bedrägeri. De skall t.ex. få lov att avskeda och svartlista fackföreningsledare, så länge det inte är ett brott mot ingångna avtal. Men om en arbetsköpare lejar gangstrar för att misshandla fackföreningsledarna, då skall staten åtala den arbetsköparen, döma honom för anstiftan till misshandel och sätta honom i fängelse.
En implikation av icke-vålds principen är att staten inte skall stödja vare sig fackföreningarna eller arbetsköparna. Staten skall vara neutral. Därför att om staten stödjer fackföreningarna, då kränker den med nödvändighet arbetsköparnas rättigheter (och ofta också de oorganiserade arbetarnas rättigheter på köpet). Och om staten istället stödjer arbetsköparna, då kränker den givetvis med nödvändighet lönesarbetarnas rättigheter.
Ta arbetsmarknadslagstiftningen i dagens Sverige. Lagarna ifråga stipulerar att arbetsköpare endast får avskeda anställda när de har "giltiga skäl". Och bland giltiga skäl att saga upp anställda finns inte arbetsvägran genom att delta i en "lovlig strejk". Om bara en fackförening star bakom en strejk så får arbetsköparen inte avskeda arbetarna som vägrar arbeta. Detta innebär att arbetsköparna blir utan möjlighet att försvara sig! En fackförening kan när ett kollektivavtal löper ut ställa till en strejk. Och sedan kan fackföreningen se till att strejken pågår så länge strejkassan räcker. Under vilken tid arbetsköparen drabbas av produktionsavbrott. Ett produktionsavbrott kan på någon enstaka månad rasera en marknadsposition som det har tagit åratal av tålmodiga investeringar att bygga upp. Facket kan därmed orsaka arbetsköparna mångdubbelt större ekonomiska förluster än kostnaden för fackets strejkkassa. Fackföreningarna får ett maktövertag över arbetsköparna närhelst lagstiftningen hindrar arbetsköparna från att slå tillbaka mot strejken genom att avskeda de arbetsvägrande anställda och ersätta dem med arbetsvilliga skubbare! Arbetsmarknadslagstiftningen i dagens Sverige kränker individens rättigheter.
För att fatta detta, föreställ dig att staten stiftade en lag som förbjöd arbetare att säga upp sig, så länge som deras arbetsköpare behövde deras arbete. Det skulle givetvis göra arbetarna till livegna. Nå, en liknande lag, som säger att arbetsköparna inte får säga upp arbetare när de vill, gör arbetsköparna livegna till sina anställda. Frihetsprincipen kräver både att arbetarna får säga upp sig från sitt jobb närhelst de vill - och att arbetsköpare får säga upp sina anställda närhelst de vill. Kollektivavtalslagen är således en orättfärdig ”klasslag” - en lag som ger otillbörliga privilegier och maktförläningar till fackföreningarna.
Så lagar som stödjer bildandet av fackföreningar innebär kränkningar av individens rättigheter. Men lagar som motverkar bildandet av fackföreningar då?
Om fackföreningar faktiskt är skadliga - vore det då inte bara bra om staten i lag förbjöd fackföreningar - eller åtminstone lade ordentliga hinder i vägen för dess´ bildande? Nej! Alla har rätt att bilda vilka organisationer de vill. Att förbjuda eller försvåra bildandet av fackföreningar skulle vara lika fel, och av samma orsaker, som att förbjuda eller försvåra bildandet av kommunistiska organisationer, eller nazistiska organisationer, eller det Sverigedemokratiska partiet. Att en organisation objektivt sett är omoralisk och skadlig - det betyder inte att staten har någon rätt att med lagstiftning (d.v.s. med våld) hindra den från att bildas.
Och dessutom vore det kontraproduktivt att kränka individens rättigheter i syfte att stoppa bildandet av icke-önskvärda organisationer. Om staten inte låter anhängarna av en irrationell ideologi, som t.ex. kommunismen eller trade-unionismen, verka fritt och ”above-ground” - då tvingas anhängarna av den att gå under jorden - och samhället kommer då att destabiliseras. Det är aldrig ”praktiskt” att kränka individens rättigheter. Eftersom det aldrig är moraliskt acceptabelt att kränka individens rättigheter. Om vi överhuvudtaget vill åtnjuta våra rättigheter, då måste vi tillåta även de irrationella och omoraliska samhällsmedlemmarna att utöva dem.
Men om staten tillämpade en laissez-faire politik gentemot fackföreningarna och arbetsköparna - skulle inte det innebära att fackföreningarna skulle komma att härja fritt? Nej, arbetsköparna skulle ha tillräckliga möjligheter att försvara sig mot de kartellbildningsförsök som eventuell fackföreningsbildande skulle föra med sig. Om de anställda försökte bilda en fackförening skulle en arbetsköpare antingen kunna blåsa till strid med detsamma eller välja att bekämpa facket med mjukare medel. Den förra vägen att handskas med facket skulle gå till så att arbetsköparen sade till de enskilda anställda att de fick välja mellan att ansluta sig till facket och att behålla jobbet.
Ett sådant förfarande skulle inte innebära en kränkning av arbetarnas rättigheter. Ingen arbetare har ju en rätt till att anställas av en viss arbetsköpare, om denne inte vill anställa henne. Och de arbetare som avskedades för att de valde att ansluta sig till en fackförening - de skulle ju fortfarande vara fria att söka jobb någon annanstans.
Och om arbetsköparen inte ville blåsa till strid med detsamma, då skulle han kunna låta de anställda organisera sig, och vänta och se vilka krav facket sedan ställde. Om facket sedan ställde orimliga krav på honom, då skulle arbetsköparen helt enkelt kunna säga blankt nej till kraven. Och om de fackföreningsanslutna arbetarna då strejkade skulle han enkelt kunna avskeda dem, och ersätta dem med strejkbrytare. Så fackföreningarna skulle sakna möjlighet att tvinga igenom eventuella orimliga krav just på grund av att angreppsvåld var bannlyst från samhället. Arbetsmarknaden skulle bli självreglerande när både arbetarna och arbetsköparna åtnjöt frihet.
Men skulle inte en sådan ordning, d.v.s. frihet, innebära att arbetarna blev hjälplösa och utelämnade åt arbetsköparnas godtycke?
Nej, om en arbetsköpare försökte utnyttja avsaknaden av fackföreningar till att driva igenom sämre löner eller arbetsvillkor än vad den ekonomiska utvecklingen hade gjort marknadsmässigt, då skulle arbetarna söka sig till någon annan arbetsköpare och den godtyckliga arbetsköparen skulle bli utan lönearbetare. Ju mera en ekonomi utvecklas, d.v.s. desto mera ekonomin ”växer”, desto högre genomsnittliga löner och bättre genomsnittliga arbetsvillkor tvingas fram utav konkurrensen om arbetskraften. Om t.ex. en arbetsköpare i ett rikt land som Sverige, försökte komma undan med att betala sådana löner som just nu är gängse i Etiopien eller Bangladesh, skulle han genast bli utan arbetskraft. Arbetarna skulle söka sig till hans konkurrenter. Och det även om det inte fanns några fackföreningar.
Men om Sverige nu skulle bli ett bättre samhälle utan sådana lagar (som kollektivavtalslagen) som ger fördelar till vissa sorters organisationer (d.v.s. till fackföreningarna), hur skulle det då kunna gå till att avskaffa dessa lagar och låta fackföreningarna förtvina? Vad skulle vi kunna göra om fackföreningarna slog tillbaka hårt med en våg av strejker, eller rentav sabotage- och våldsaktioner?
Ja, till att börja med måste vi komma ihåg att det är vi som har moralen på vår sida. Det vore ju vi som kämpade för individens rättigheter. Fackföreningarna skulle vara de som kämpade för privilegier och maktförläningar. Vi skulle vara de som kämpade för kapitalismen, d.v.s. för det moraliska idealet inom politiken. Fackföreningarna skulle vara de som kämpade för korporativismen, d.v.s. för något som liknade fascismen, d.v.s. för ondskan i politiken.
Och eftersom det skulle vara vi som hade moralen på vår sida, borde vi vara resoluta. Vi borde under inga omständigheter backa! Därför att om vi backade inför exempelvis en våg av strejker, skulle det innebära att vi gav efter för utpressning - och om vi gjorde det då skulle fackföreningarna följa upp sin inledande seger genom äta oss levande! Närhelst vi ger ondskan ett finger, då tar den sedan hela armen. Socialismens historia visar detta tydligt. Arbetarrörelsens hegemoni i Sverige beror på att borgarna alltid har gett efter när den har satts under tryck. Sveriges borgare har aldrig uppbjudit något resolut moraliskt motstånd mot sossarna. De har alltid gett efter och backat när konflikterna har varit på väg att drivas till sin spets.
Men vad skall vi då göra om fackföreningarna tar till en våg av strejker när Riksdagen använder sig av sin rätt, som lagstiftare, att avskaffa kollektivavtalslagen och liknande orättfärdiga ”klasslagar”?
Vi bör lära av Lenin, för en gångs skull. Kommunisten Lenin yttrade några kloka ord vid ett enstaka tillfälle. Han sade ”Den som ej arbetar, skall ej heller äta.” Det där var en vacker princip som Lenin förespråkade! Därför att den är så uppenbarligen rättvis!
Så om fackföreningsmedlemmarna strejkar, för att utöva utpressning mot Riksdagen, då bör samhället svara genom att bara låta de strejkande fackföreningsmedlemmarna svälta. Varför skall några arbetare få bidrag (som t.ex. skattefinansierad arbetslöshetsunderstöd) när de av egen vilja vägrar att arbeta? Strejkande arbetare bör vare sig få arbetslöshetsersättning eller socialbidrag!
Fackföreningarna själva borde naturligtvis få lov att själva betala ut sina egna pengar till sina strejkande medlemmar. Men fackföreningarnas strejkkassepengar skulle snabbt ta slut om det blev en storstrejk.
Vad skulle hända då? Uppenbarligen skulle de strejkande snart börja bli hungriga - och de skulle känna sig illa tvungna att återigen börja arbeta, trots att de inte hade lyckats få Riksdagen på knä.
Men fackföreningsmedlemmarna skulle kanske inte finna sig i en sådan rättvis behandling av de strejkande arbetarna? De kanske skulle börja ställa till med upplopp? I så fall måste polisen och/eller militären kallas in! Om en medborgare begår våldsbrott, oavsett orsaken, bör han gripas - med våld om nödvändigt - och straffas.
Men fackföreningsmedlemmarna skulle kanske vara så oerhört många? Det ändrar inte på saken. Vi kan inte ge efter för våld, även om våra fiender är flera än oss. Det är bättre att kämpa, än att ge efter för utpressning och övervåld. Det vore bättre att dö i strid än att låta sig ätas levande! Varför begå självmord utav rädsla för döden?
Och det är inte alls säkert att fackföreningsmedlemmarna skulle vinna ett inbördeskrig, om de startar ett sådant, bara för att de är så många. Tänk dig att det blir en strid mellan å ena sidan ett stort antal fackföreningsbusar, beväpnade med gatstenar och påkar - och å andra sidan ett litet antal professionella militärer, beväpnade med kulsprutor och stridsvagnar. Vem tror du skulle vinna en sådan strid?
Och säg inte att det då vore vi som gjorde oss ansvariga för ett blodbad! Om fackföreningsmedlemmarna väljer att starta ett inbördeskrig - då blir det helt och hållet deras fel om det blir ett blodbad. Som man bäddar får man ligga.
För att sammanfatta:
Vi bör konsekvent avstå från våld så länge fackföreningarna också avstår från våld. Och det är ju vår laissez-faire politik som är tillämpningen av icke-vålds principen. Så det är vi som företräder den liberala, kapitalistiska politiken - det är vi som har moralen på vår sida. Och moralen är det starkaste vapnet som finns i samtliga samhälleliga och ideologiska konflikter. Vi kan vinna om bara vi inser att det är vi som företräder friheten som har moralen på vår sida.
Men vi måste först förstå hur det kommer sig att det är vi som har moralen på vår sida. Det innebär att vi måste skaffa oss kunskaper om ämnet filosofi - så att vi förstår vad det är för fakta i verkligheten som gör friheten till ett värde. Men vi måste också utöva dygderna integritet och mod. Vi får inte kompromissa bort våra principer – som principen om individens rättigheter. Vi får inte backa. När vi vet att vi har rätt, måste vi också handla som om vi har rätt.
Som Winston Churchill uttryckte det: ”We have nothing to fear, but fear itself.”
Ett Sverige utan fackföreningar
Hur skulle ett Sverige helt utan fackföreningar se ut?
Somliga svenska fackföreningsledare älskar att mässa om att om fackföreningarna en dag försvann, skulle de återuppfinnas dagen därpå - därför att fackföreningar, enligt dem, är omistliga inslag på en välfungerande arbetsmarknad.
OK, då! Skulle arbetsmarknaden braka samman och bli helt utan ordning och reson, om vi blev av med fackföreningarna?
Nejdå - marknadskrafterna, d.v.s. den ömsesidiga egennyttan samordnad av prissystemet, skulle sörja för att det inte blev kaos om och när fackföreningarna försvann.
Men - skulle inte lönerna falla ner till nivån för existensminimum, om arbetarna inte organiserade sig?
Nej - det skulle konkurrensen om arbetskraften förhindra. De arbetssökande har nämligen något som arbetsköparna behöver – förmågan att arbeta. Arbetsköparna skulle ju inte kunna göra några vinster om de inte hade några anställda arbetare. Så arbetsköparna skulle vara tvungna till att betala de rådande marknadslönerna.
Men - varför skulle de där marknadslönerna inte bli godtyckligt låga?
Därför att de beror på ett objektivt förhållande istället för på arbetsköparnas nyck och godtycke – d.v.s. de beror på storleken på den summa pengar som arbetsköparna har att betala löner med i förhållande till antalet arbetstimmar som bjuds ut på marknaden.
Om arbetsköparna har t.ex. tolv miljarder kronor i sina kassor att betala löner med under en månad, och tiden som de arbetssökande vill arbeta under den månaden är etthundratjugo miljoner timmar, då måste den genomsnittliga timlönen bli etthundra kronor. Etthundratjugo miljoner arbetstimmar à etthundra kronor styck räcker ju nätt och jämnt för att förbruka den mängd pengar som arbetsköparna har att betala löner med. Om den genomsnittliga timlönen inledningsvis blev högre än etthundra kronor i timmen, då skulle arbetsköparnas pengar inte räcka till, och en del arbetssökande skulle bli arbetslösa. Och arbetslösheten skulle bestå tills dess att den genomsnittliga lönen genom lönekonkurrens drevs ner igen till just etthundra kronor i timmen. Så lönearbetarna skulle ”tvingas” till att acceptera marknadslönerna och därmed basta.
Och om den genomsnittliga timlönen istället inledningsvis blev lägre än etthundra kronor i timmen, då skulle samtliga arbetssökande få ett jobb innan arbetsköparnas pengar har tagit slut. Då skulle arbetsköparna efterfråga ännu mera arbetskraft med de pengarna som de hade kvar - och eftersom det inte skulle finnas några flera arbetare att anställa, skulle denna efterfrågan genom "omvänd lönekonkurrens" driva upp lönerna tills den genomsnittliga lönen blev just etthundra kronor i timmen! Så arbetsköparna skulle ”tvingas” till att gå med på att betala marknadslönerna och därmed basta.
Lönebildningen skulle kort och gott styras av den reellt existerande utbud och efterfrågan - inte av några arbetsköpares eller lönearbetares nyckfulla godtycke.
Skulle då arbetsmiljön eller arbetsförhållandena bli undermåliga utan fackföreningar? Skulle arbetarna förolyckas, lemlästas och dö på arbetsplatserna fackföreningarna förutan? Nejdå, om en arbetsköpare struntade i arbetsmiljön, då skulle han inte kunna klara av konkurrensen om arbetskraften. De arbetssökande skulle söka sig till skitstövelns konkurrenter istället. Av samma skäl som en arbetsköpare inte skulle få tag på arbetskraft om han erbjöd godtyckligt dåliga löner, istället för de löner som läget på arbetsmarknaden tvingade fram, skulle en arbetsköpare inte få tag på den arbetskraft han behövde om han erbjöd godtyckligt dåliga arbetsvillkor, istället för de villkor som läget på arbetsmarknaden tvingade fram. De arbetssökande skulle givetvis föredra att ta anställning hos arbetsköpare som erbjöd en hyfsad säker arbetsmiljö framför de som erbjöd sina anställda dödsfällor!
Och det spelar ingen roll att antalet enskilda arbetssökande är mycket större än antalet enskilda arbetsköpare. Lönerna och arbetsvillkoren bestäms inte av relationen mellan antalet arbetssökande och antalet arbetsköpare - utan de bestäms av relationen mellan det sammanlagda utbudet av arbetstimmar och den sammanlagda mängden pengar som arbetsköparna har att betala löner med, samt av lönearbetarnas vilja att "köpa till sig" en bättre arbetsmiljö genom att byta bättre lön mot bättre arbetsmiljö.
Men är inte det ovanstående blott och bart teori? Visar inte historien att arbetarna faktiskt blev hjälplösa utan fackföreningarna under industrialismens barndom på 1800-talet? Nej och åter nej! Historien visar att arbetarna fick det bättre och bättre och bättre på 1800-talet - d.v.s. under den tid då Sverige hade omfattande inslag av kapitalismen och samtidigt hade få fackföreningar. Den totala befolkningsmängden i Sverige mera än fördubblades under 1800-talet, från ca. två miljoner i början av seklet till ca. fem miljoner vid 1800-talets slut. Detta trots att ca. en miljon svenskar emigrerade till USA under 1800-talet - som var ännu mera kapitalistisk än Sverige under det seklet - och som därför utgjorde en magnet för Sveriges fattiga. Att Sveriges befolkning ökade från två miljoner till fem miljoner under 1800-talet framgår av svenska statens officiella folkbokföring - så uppgiften kan inte vara blott och bart ”kapitalistisk propaganda”.
Varför ökade Sveriges totala befolkning så oerhört kraftigt under 1800-talet? Inte därför att flera svenskar än förut föddes. Och inte därför att det skedde någon nettoimmigration. Befolkningen sköt i höjden därför att allt flera svenskar levde allt längre liv! Vilket givetvis berodde på att de fick en väldigt mycket bättre levnadsstandard under 1800-talet. ”Trots” att det knappast fanns några fackföreningar.
Så fackföreningar är inte alls nödvändiga för att arbetarna skall få det bra. Mycket talar för att fackföreningarna faktiskt gör att arbetarna får det sämre än de annars hade haft det. Det säger sig självt att om fackföreningarna förhindrar en marknadsanpassning av lönerna, då uppstår onödig arbetslöshet . Och det säger sig självt att arbetarnas reallöner då blir lägre än de annars hade blivit - eftersom arbetarna då drabbas av bördan av att försörja alla de där stackars arbetslösa.
Idén att fackföreningarna gör livet bättre för arbetarna vilar paradoxalt nog i mycket på förhållandet att Sverige trots allt fortfarande har haft betydande inslag av kapitalismen även under 1900-talet. Eftersom Sverige har haft inslag av kapitalismen under hela tiden då vi har dragits med starka fackföreningar har landet under samma tid haft en omfattande ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten som 1900-hundratalets kvarvarande inslag av kapitalism har fört med sig har förbättrat levnadsstandarden för arbetarna - och fackföreningarna har sedan lyckats med konsten att norpa åt sig äran för den ökade levnadsstandarden. Trots att denna ökad levnadsstandard i själva verket berodde på inslaget av kapitalismen i samhället. Och trots att den ökade levnadsstandarden hade blivit ännu större om fackföreningarna hade saknats!
På vilket sätt skulle då Sverige bli annorlunda om vi slapp fackföreningarna - förutom att vi skulle få marknadsanpassade löner och därmed full sysselsättning?
Tja, jag tror faktiskt att vi skulle få mindre rasism och invandringsfientlighet i landet! När fackföreningarna driver upp lönerna över marknadsnivån och därmed skapar arbetslöshet - då skapar de tyvärr också en möjlighet för rasister och xenofober att ”fiska i grumligt vatten”. När många svenskar går arbetslösa - då uppstår ju lätt populistiska krav hos svenskarna bland de arbetslösa på att jobben skall ”räddas åt oss hederliga svenskar” - genom att invandrarna och flyktingarna ”skickas tillbaka”. Och många arbetare är ju ingalunda några lysande genier! Så när de blir arbetslösa händer det lätt att dessa gör ”svartskallarna” till syndabock. Samhället blir råare och mera rasistiskt. Det eländet skulle vi nog i stort sett slippa - om bara vi slapp fackföreningarna och om vi därmed också slapp den ofrivilliga arbetslösheten. Utan fackföreningarna skulle Sverigedemokraterna nog vara rökta!
En annan skillnad som skulle uppstå om vi slapp fackföreningarna är den att Sverige skulle löpa mindre risk för att bli antingen socialistisk eller fascistisk. Fackföreningarna är ju Socialdemokraternas viktigaste stödtrupp - så utan fackföreningarna skulle sossarna ha mindre möjligheter att finansiera sina valrörelser - och därmed skulle de få mindre möjligheter framöver att fortsätta att driva Sverige i riktning mot antingen statssocialismen (den "röda" sortens socialism) eller mot funktionssocialismen (den "bruna" sortens socialism).
Vi skulle också slippa en kraft som lobbar för fascismen om vi slapp fackföreningarna. Fascismen betyder ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen går ut på att staten kontrollerar ekonomin genom en kommandoekonomi - men att företagen, rent formellt sett, samtidigt är privatägda. I ett fascistiskt samhälle finns privat äganderätt i teori, men inte i praktiken. Ty vad betyder innehavet av ett företags aktiebrev - om det är politikerna och inte de förmenta ägarna som bestämmer vilka investeringar företaget skall göra, vad företaget skall tillverka, vem företaget skall anställa o.s.v.?
Sveriges fackföreningar är som bekant anhängare av funktionssocialismen och inte av statssocialismen. Fackföreningarna i Sverige vill ju inte att staten skall äga de flesta företag i samhället.
Löntagarfondsförslaget visade med all den tydlighet som någon skulle kunna önska att Sveriges fackföreningar föredrar att näringslivet styrs av korporationer. En korporation är en organisation som styrs av staten, fackföreningarna och aktieägarna tillsammans och som får maktförläningar av staten. Det fanns gott om korporationer i sådana fascistiska samhällen som Italien under Mussolini och Spanien under Franco. Och LO vill ha korporationer även i Sverige (De kallades för löntagarfonder på 1970-talet! Om vi slapp fackföreningarna skulle vi slippa den starkaste kraften som driver utvecklingen i fascistisk utveckling här i Sverige. [För en utförligare redogörelse för detta se min essä här på min blog december 30, 2014 - "LÖNTAGARFONDERNA - OKYNNESFASCISM".]
Ytterligare en skillnad hos ett Sverige utan fackföreningar jämfört med dagens Sverige, skulle vara den att vi skulle få en ökad rättvisa mellan generationerna. Idag missgynnas de unga i Sverige - och det är till stor del fackets fel! Fackföreningarna sätter t.ex. de ungas löner så högt att de inte kan komma in på arbetsmarknaden. Så de blir arbetslösa - medan de äldre, mera yrkeserfarna får behålla sina jobb. Många unga halkar in i en tillvaro där de lever på bidrag livet ut, och dessutom kanske super, istället för att jobba - p.g.a. fackföreningarnas lönepolitik. Det är minst sagt osolidariskt! Men fackföreningarnas medlemmar "råkar" ju bestå mest av äldre arbetare, d.v.s. av arbetare som redan är etablerade på arbetsmarknaden - och de har ju sitt på det torra. Och de kanske gillar att de unga hindras från att lönekonkurrera om jobben med dem!
Ett annat sätt som de unga missgynnas på är att de förlorar på dagens pensionssystem. Dagens pensionssystem finansieras genom fördelningsprincipen och inte genom premiereservprincipen. Det innebär att dagens unga drabbas av bördan att betala dagens gamlas pensioner. Och nästan inga av de pengar som de unga betalar in i systemet investeras produktivt - för att utgöra underlag för dessa ungas egna framtida pensioner. Nästan alla de pengar som dagens unga betalar in i systemet medan de är unga slussas vidare till dagens pensionärer. Snacka om parasitism! De allmänna pensionerna är helt enkelt ett kedjebrev mellan generationerna. Generation ett parasiterar på generation två, som i sin tur parasiterar på generation tre, o.s.v. i all evighet - eller rättare sagt ända tills dess att systemet gör slut på den ekonomiska tillväxten och hela fuskbygget till "välfärdsstat" kollapsar.
Ett kedjebrev till pensionssystem är väl inte egentligen någon stabil grund för någons trygghet på ålderdomen?
Låt oss sammanfatta:
Om vi slapp fackföreningarna skulle lönerna för de unga falla till den nivå där det blev lönsamt för arbetsköparna att anställa dem. De unga skulle då få jobb. Då skulle de unga slippa förbannelsen att dömas till ett liv som socialfall. Och fackföreningarna förutan skulle vi i högre grad vara skonad från sådana hot mot friheten som rasism, xenofobi, socialismen och fascismen. Och i ett Sverige utan fackföreningar skulle det bli lättare att få till stånd en reform av pensionssystemet - så att varje generation, eller ännu bättre varje individ för sig, betalade för sin egen ålderdoms trygghet. Då skulle vi få rättvisa istället för parasitism mellan generationerna - eller så skulle vi rentav t.o.m, få rättvisa mellan individerna.
Så du ser. Det finns många sätt på vilket det svenska samhället skulle förbättras om vi slapp fackföreningarna. Vi skulle få mindre arbetslöshet och ökade reallöner. Vi skulle sannolikt få mindre rasism och xenofobi (d.v.s. främlingsfientlighet). Vi skulle få en minskad risk för att Sverige så småningom blir socialistisk eller fascistisk. Och vi skulle få ökad rättvisa mellan generationerna eller t.o.m. mellan individerna.
Men hur skall vi då få till stånd ett fackföreningsfritt Sverige? Jag skall ta upp den frågan i en framtida essä här på min blog, en essä med titeln ”Vad skall vi göra med fackföreningarna?” [Publicerad på bloggen december 20, 2009.]
Somliga svenska fackföreningsledare älskar att mässa om att om fackföreningarna en dag försvann, skulle de återuppfinnas dagen därpå - därför att fackföreningar, enligt dem, är omistliga inslag på en välfungerande arbetsmarknad.
OK, då! Skulle arbetsmarknaden braka samman och bli helt utan ordning och reson, om vi blev av med fackföreningarna?
Nejdå - marknadskrafterna, d.v.s. den ömsesidiga egennyttan samordnad av prissystemet, skulle sörja för att det inte blev kaos om och när fackföreningarna försvann.
Men - skulle inte lönerna falla ner till nivån för existensminimum, om arbetarna inte organiserade sig?
Nej - det skulle konkurrensen om arbetskraften förhindra. De arbetssökande har nämligen något som arbetsköparna behöver – förmågan att arbeta. Arbetsköparna skulle ju inte kunna göra några vinster om de inte hade några anställda arbetare. Så arbetsköparna skulle vara tvungna till att betala de rådande marknadslönerna.
Men - varför skulle de där marknadslönerna inte bli godtyckligt låga?
Därför att de beror på ett objektivt förhållande istället för på arbetsköparnas nyck och godtycke – d.v.s. de beror på storleken på den summa pengar som arbetsköparna har att betala löner med i förhållande till antalet arbetstimmar som bjuds ut på marknaden.
Om arbetsköparna har t.ex. tolv miljarder kronor i sina kassor att betala löner med under en månad, och tiden som de arbetssökande vill arbeta under den månaden är etthundratjugo miljoner timmar, då måste den genomsnittliga timlönen bli etthundra kronor. Etthundratjugo miljoner arbetstimmar à etthundra kronor styck räcker ju nätt och jämnt för att förbruka den mängd pengar som arbetsköparna har att betala löner med. Om den genomsnittliga timlönen inledningsvis blev högre än etthundra kronor i timmen, då skulle arbetsköparnas pengar inte räcka till, och en del arbetssökande skulle bli arbetslösa. Och arbetslösheten skulle bestå tills dess att den genomsnittliga lönen genom lönekonkurrens drevs ner igen till just etthundra kronor i timmen. Så lönearbetarna skulle ”tvingas” till att acceptera marknadslönerna och därmed basta.
Och om den genomsnittliga timlönen istället inledningsvis blev lägre än etthundra kronor i timmen, då skulle samtliga arbetssökande få ett jobb innan arbetsköparnas pengar har tagit slut. Då skulle arbetsköparna efterfråga ännu mera arbetskraft med de pengarna som de hade kvar - och eftersom det inte skulle finnas några flera arbetare att anställa, skulle denna efterfrågan genom "omvänd lönekonkurrens" driva upp lönerna tills den genomsnittliga lönen blev just etthundra kronor i timmen! Så arbetsköparna skulle ”tvingas” till att gå med på att betala marknadslönerna och därmed basta.
Lönebildningen skulle kort och gott styras av den reellt existerande utbud och efterfrågan - inte av några arbetsköpares eller lönearbetares nyckfulla godtycke.
Skulle då arbetsmiljön eller arbetsförhållandena bli undermåliga utan fackföreningar? Skulle arbetarna förolyckas, lemlästas och dö på arbetsplatserna fackföreningarna förutan? Nejdå, om en arbetsköpare struntade i arbetsmiljön, då skulle han inte kunna klara av konkurrensen om arbetskraften. De arbetssökande skulle söka sig till skitstövelns konkurrenter istället. Av samma skäl som en arbetsköpare inte skulle få tag på arbetskraft om han erbjöd godtyckligt dåliga löner, istället för de löner som läget på arbetsmarknaden tvingade fram, skulle en arbetsköpare inte få tag på den arbetskraft han behövde om han erbjöd godtyckligt dåliga arbetsvillkor, istället för de villkor som läget på arbetsmarknaden tvingade fram. De arbetssökande skulle givetvis föredra att ta anställning hos arbetsköpare som erbjöd en hyfsad säker arbetsmiljö framför de som erbjöd sina anställda dödsfällor!
Och det spelar ingen roll att antalet enskilda arbetssökande är mycket större än antalet enskilda arbetsköpare. Lönerna och arbetsvillkoren bestäms inte av relationen mellan antalet arbetssökande och antalet arbetsköpare - utan de bestäms av relationen mellan det sammanlagda utbudet av arbetstimmar och den sammanlagda mängden pengar som arbetsköparna har att betala löner med, samt av lönearbetarnas vilja att "köpa till sig" en bättre arbetsmiljö genom att byta bättre lön mot bättre arbetsmiljö.
Men är inte det ovanstående blott och bart teori? Visar inte historien att arbetarna faktiskt blev hjälplösa utan fackföreningarna under industrialismens barndom på 1800-talet? Nej och åter nej! Historien visar att arbetarna fick det bättre och bättre och bättre på 1800-talet - d.v.s. under den tid då Sverige hade omfattande inslag av kapitalismen och samtidigt hade få fackföreningar. Den totala befolkningsmängden i Sverige mera än fördubblades under 1800-talet, från ca. två miljoner i början av seklet till ca. fem miljoner vid 1800-talets slut. Detta trots att ca. en miljon svenskar emigrerade till USA under 1800-talet - som var ännu mera kapitalistisk än Sverige under det seklet - och som därför utgjorde en magnet för Sveriges fattiga. Att Sveriges befolkning ökade från två miljoner till fem miljoner under 1800-talet framgår av svenska statens officiella folkbokföring - så uppgiften kan inte vara blott och bart ”kapitalistisk propaganda”.
Varför ökade Sveriges totala befolkning så oerhört kraftigt under 1800-talet? Inte därför att flera svenskar än förut föddes. Och inte därför att det skedde någon nettoimmigration. Befolkningen sköt i höjden därför att allt flera svenskar levde allt längre liv! Vilket givetvis berodde på att de fick en väldigt mycket bättre levnadsstandard under 1800-talet. ”Trots” att det knappast fanns några fackföreningar.
Så fackföreningar är inte alls nödvändiga för att arbetarna skall få det bra. Mycket talar för att fackföreningarna faktiskt gör att arbetarna får det sämre än de annars hade haft det. Det säger sig självt att om fackföreningarna förhindrar en marknadsanpassning av lönerna, då uppstår onödig arbetslöshet . Och det säger sig självt att arbetarnas reallöner då blir lägre än de annars hade blivit - eftersom arbetarna då drabbas av bördan av att försörja alla de där stackars arbetslösa.
Idén att fackföreningarna gör livet bättre för arbetarna vilar paradoxalt nog i mycket på förhållandet att Sverige trots allt fortfarande har haft betydande inslag av kapitalismen även under 1900-talet. Eftersom Sverige har haft inslag av kapitalismen under hela tiden då vi har dragits med starka fackföreningar har landet under samma tid haft en omfattande ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten som 1900-hundratalets kvarvarande inslag av kapitalism har fört med sig har förbättrat levnadsstandarden för arbetarna - och fackföreningarna har sedan lyckats med konsten att norpa åt sig äran för den ökade levnadsstandarden. Trots att denna ökad levnadsstandard i själva verket berodde på inslaget av kapitalismen i samhället. Och trots att den ökade levnadsstandarden hade blivit ännu större om fackföreningarna hade saknats!
På vilket sätt skulle då Sverige bli annorlunda om vi slapp fackföreningarna - förutom att vi skulle få marknadsanpassade löner och därmed full sysselsättning?
Tja, jag tror faktiskt att vi skulle få mindre rasism och invandringsfientlighet i landet! När fackföreningarna driver upp lönerna över marknadsnivån och därmed skapar arbetslöshet - då skapar de tyvärr också en möjlighet för rasister och xenofober att ”fiska i grumligt vatten”. När många svenskar går arbetslösa - då uppstår ju lätt populistiska krav hos svenskarna bland de arbetslösa på att jobben skall ”räddas åt oss hederliga svenskar” - genom att invandrarna och flyktingarna ”skickas tillbaka”. Och många arbetare är ju ingalunda några lysande genier! Så när de blir arbetslösa händer det lätt att dessa gör ”svartskallarna” till syndabock. Samhället blir råare och mera rasistiskt. Det eländet skulle vi nog i stort sett slippa - om bara vi slapp fackföreningarna och om vi därmed också slapp den ofrivilliga arbetslösheten. Utan fackföreningarna skulle Sverigedemokraterna nog vara rökta!
En annan skillnad som skulle uppstå om vi slapp fackföreningarna är den att Sverige skulle löpa mindre risk för att bli antingen socialistisk eller fascistisk. Fackföreningarna är ju Socialdemokraternas viktigaste stödtrupp - så utan fackföreningarna skulle sossarna ha mindre möjligheter att finansiera sina valrörelser - och därmed skulle de få mindre möjligheter framöver att fortsätta att driva Sverige i riktning mot antingen statssocialismen (den "röda" sortens socialism) eller mot funktionssocialismen (den "bruna" sortens socialism).
Vi skulle också slippa en kraft som lobbar för fascismen om vi slapp fackföreningarna. Fascismen betyder ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen går ut på att staten kontrollerar ekonomin genom en kommandoekonomi - men att företagen, rent formellt sett, samtidigt är privatägda. I ett fascistiskt samhälle finns privat äganderätt i teori, men inte i praktiken. Ty vad betyder innehavet av ett företags aktiebrev - om det är politikerna och inte de förmenta ägarna som bestämmer vilka investeringar företaget skall göra, vad företaget skall tillverka, vem företaget skall anställa o.s.v.?
Sveriges fackföreningar är som bekant anhängare av funktionssocialismen och inte av statssocialismen. Fackföreningarna i Sverige vill ju inte att staten skall äga de flesta företag i samhället.
Löntagarfondsförslaget visade med all den tydlighet som någon skulle kunna önska att Sveriges fackföreningar föredrar att näringslivet styrs av korporationer. En korporation är en organisation som styrs av staten, fackföreningarna och aktieägarna tillsammans och som får maktförläningar av staten. Det fanns gott om korporationer i sådana fascistiska samhällen som Italien under Mussolini och Spanien under Franco. Och LO vill ha korporationer även i Sverige (De kallades för löntagarfonder på 1970-talet! Om vi slapp fackföreningarna skulle vi slippa den starkaste kraften som driver utvecklingen i fascistisk utveckling här i Sverige. [För en utförligare redogörelse för detta se min essä här på min blog december 30, 2014 - "LÖNTAGARFONDERNA - OKYNNESFASCISM".]
Ytterligare en skillnad hos ett Sverige utan fackföreningar jämfört med dagens Sverige, skulle vara den att vi skulle få en ökad rättvisa mellan generationerna. Idag missgynnas de unga i Sverige - och det är till stor del fackets fel! Fackföreningarna sätter t.ex. de ungas löner så högt att de inte kan komma in på arbetsmarknaden. Så de blir arbetslösa - medan de äldre, mera yrkeserfarna får behålla sina jobb. Många unga halkar in i en tillvaro där de lever på bidrag livet ut, och dessutom kanske super, istället för att jobba - p.g.a. fackföreningarnas lönepolitik. Det är minst sagt osolidariskt! Men fackföreningarnas medlemmar "råkar" ju bestå mest av äldre arbetare, d.v.s. av arbetare som redan är etablerade på arbetsmarknaden - och de har ju sitt på det torra. Och de kanske gillar att de unga hindras från att lönekonkurrera om jobben med dem!
Ett annat sätt som de unga missgynnas på är att de förlorar på dagens pensionssystem. Dagens pensionssystem finansieras genom fördelningsprincipen och inte genom premiereservprincipen. Det innebär att dagens unga drabbas av bördan att betala dagens gamlas pensioner. Och nästan inga av de pengar som de unga betalar in i systemet investeras produktivt - för att utgöra underlag för dessa ungas egna framtida pensioner. Nästan alla de pengar som dagens unga betalar in i systemet medan de är unga slussas vidare till dagens pensionärer. Snacka om parasitism! De allmänna pensionerna är helt enkelt ett kedjebrev mellan generationerna. Generation ett parasiterar på generation två, som i sin tur parasiterar på generation tre, o.s.v. i all evighet - eller rättare sagt ända tills dess att systemet gör slut på den ekonomiska tillväxten och hela fuskbygget till "välfärdsstat" kollapsar.
Ett kedjebrev till pensionssystem är väl inte egentligen någon stabil grund för någons trygghet på ålderdomen?
Låt oss sammanfatta:
Om vi slapp fackföreningarna skulle lönerna för de unga falla till den nivå där det blev lönsamt för arbetsköparna att anställa dem. De unga skulle då få jobb. Då skulle de unga slippa förbannelsen att dömas till ett liv som socialfall. Och fackföreningarna förutan skulle vi i högre grad vara skonad från sådana hot mot friheten som rasism, xenofobi, socialismen och fascismen. Och i ett Sverige utan fackföreningar skulle det bli lättare att få till stånd en reform av pensionssystemet - så att varje generation, eller ännu bättre varje individ för sig, betalade för sin egen ålderdoms trygghet. Då skulle vi få rättvisa istället för parasitism mellan generationerna - eller så skulle vi rentav t.o.m, få rättvisa mellan individerna.
Så du ser. Det finns många sätt på vilket det svenska samhället skulle förbättras om vi slapp fackföreningarna. Vi skulle få mindre arbetslöshet och ökade reallöner. Vi skulle sannolikt få mindre rasism och xenofobi (d.v.s. främlingsfientlighet). Vi skulle få en minskad risk för att Sverige så småningom blir socialistisk eller fascistisk. Och vi skulle få ökad rättvisa mellan generationerna eller t.o.m. mellan individerna.
Men hur skall vi då få till stånd ett fackföreningsfritt Sverige? Jag skall ta upp den frågan i en framtida essä här på min blog, en essä med titeln ”Vad skall vi göra med fackföreningarna?” [Publicerad på bloggen december 20, 2009.]
Subscribe to:
Posts (Atom)