Kan den som mutar pensionärerna vinna valet? Tja, möjligheten finns. "Kommande generationer har ju inga röster" heter det ju..
Så politikerna kan vinna de redan gamlas röster genom att muta dem med pengar som ”lånas” av framtiden. Staten kan öka utgifterna för pensionerna, som ju finansieras via fördelningsprincipen i stället för via premiereservsprincipen, och ändå behålla de ungas röster. Detta blir möjligt genom underskottsfinansiering. Om politikerna istället höjde pensionerna idag, men också höjde skatterna idag, för att betala de höjda pensionerna - då skulle politikerna vinna de gamlas röster, men samtidigt skulle de sannolikt samtidigt förlora de unga skattebetalandes röster.
Så den strategin vore inte så klok.
Men – att låna till pensionerna – det skulle kunna vara lönsamt! Staten höjer pensionerna nuet - och skickar notan vidare till framtida generationer. De ökar statsskulden för att betala pensionerna. Då märker dagens unga inte kostnaden för pensionerna och de fortsätter därför att rösta på de populistiska politikerna. Och när det så småningom blir dags att betala notan? Då har dagens unga blivit gamla - och de försöker antagligen kratsa kastanjerna ur elden genom att tvinga sina barn att betala. Om bara de kan. Springnotan skickas vidare.
Vore det inte mera moraliskt anständigt att öka skatterna för dagens unga redan idag, för att betala pensionerna för dagens gamla? Nej, det vore visserligen litet mera ärligt - men det vore inte mycket mera moraliskt. Varför skall dagens unga tvingas betala andras pensioner? Varför kunde inte dagens gamla ha varit förutseende, när de själva var unga, och därför satsat på ett rättvist, d.v.s. kapitalistiskt, pensionssystem? Ett system där varje individ sparade till sin egen pension!
Då skulle var och en göra rätt för sig. Då skulle ingen parasitera på dagens unga för att klara sig nu.
Men, nej, när de var unga, valde majoriteten av dagens gamla att lägga sina röster på populistiska välfärdsstatskramare till politiker, politiker som lovade dem att de kunde få trygghet på gamla dagar, utan att behöva göra sig obehaget att spara själva, genom att bara bekvämt luta sig mot ”samhället”.
Välfärdspolitiken har därför bäddat för ett generationskrig. Istället för ett krig mellan ”fattiga och rika” och mellan ”arbetare och kapitalister” har vi fått ett krig mellan ”unga och gamla”, ett krig där de gamla utgör utsugarna och de unga utgör de utsugna.
Vilka dj-la svin en del av dagens gamla av idag är! De skäms inte för att stjäla från sina barn, och de hoppas att kunna komma undan med detta fördärv genom att utlova barnen att de så småningom skall kunna stjäla från barnbarnen! Socialismen är ett genomruttet system.
Varför tolererar de unga detta förtryck? Av det enkla skälet att majoriteten av dem är okunniga och likgiltiga. Flertalet vet på tok för litet om politik. De fattar knappast vad sådana abstrakta begrepp som ”inflation” eller ”budgetsaldo” betyder. Många av dem kan inte ens läsa och skriva ordentligt.
Den offentliga skolan är således de åldrande parasiternas viktigaste försvarsvapen. Eftersom välfärdsstatens offentliga skola fördummar det uppväxande släktet låter sig de unga utnyttjas. De inser inte vad de gamla gör mot dem. De är som oförstående hjälplösa försöksdjur.
Men det finns en svaghet i detta sinnrika system.
De gamla är ju beroende av att de unga ska producera det som dessa gamla behöver för att överleva. Och om de unga fortsätter att fördummas – hur skall de då kunna fortsätta att producera? Om den offentliga skolan fortsätter att bara bli sämre och sämre – då kan välfärdspolitiken bestå ett tag. De unga kommer inte att genomskåda den. Men välfärdsstaten kan bestå endast tills dess att de unga har blivit så okunniga och inkompetenta att de inte klarar av att använda maskinerna i fabrikerna och datorerna på kontoren - och ekonomin därför kollapsar. Och då svälter alla ihjäl! Inte bara de stackars unga - utan också de gamla.
Och det blir rätt åt dem!
Men jag tror inte att det kommer att gå så långt. Jag tror att det svenska samhället kommer att lösas upp tidigare. Se på vilka vildingar och barbarer många av de unga har blivit. De super, de knarkar, de misshandlar, de vandaliserar, de stjäler o.s.v. Hur skall samhället kunna bestå när de offentliga daghemmen och skolorna avprogrammerar de unga från att vara civiliserade varelser? Redan idag härjar ligor som specialiserar sig på att lura in sig i gamla människors lägenheter genom att t.ex. be om ett glas vatten, för att sedan passa på att stjäla de gamlas värdesaker. Och en del unga drar sig inte ens för att slå ner och råna gamla svaga pensionärer som går på gatan med rullator.
Hur skall det sluta? Inte på ett bra sätt. Men det är minsann rätt åt majoriteten av de gamla.
Välfärdsstaten förstör för såväl de unga som de gamla. Men det är mest majoriteten av de gamlas fel. Det var ju majoriteten av dem som hade rösterna för flera decennier sedan, då välfärdspolitiken skapades.
Jag tror att vårt enda hopp är att de unga inser att de utnyttjas av de gamla, och att de sedan gör revolt. De unga måste avskaffa välfärdspolitiken som förtrycker dem innan det blir för sent. Pensionerna för de redan gamla måste sänkas till existensminimum omgående, så att staten sparar pengar och skipar generationsrättvisa. Skolorna måste ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen, så att vi får bättre kvalitet på utbildningen. Fackföreningarna måste gå miste om den förmånliga lagstiftningen som ger dem maktförläningar - så att de inte ska kunna fortsätta att skapa arbetslöshet. Hela välfärdsstatsbygget måste raseras och ersättas av kapitalismen.
Annars får vi så småningom ett sådant samhälle som skildrades i den där klassiska filmen ”A Clockwork Orange” - där de unga blir som bestar och samhället går mot upplösning. Lika säkert som att det socialistiska Sovjetunionen gick mot kollaps, är att den halvsocialistiska välfärdsstaten Sverige går mot kollaps.
Skillnaden blir bara att det tar litet mera tid.
Wednesday, September 9, 2009
Vad är religion?
Vad är religion egentligen? Vad är dess´ specifika, fundamentala kännetecken? Vad är det som gör att en viss verklighetssyn utgör just en religion - och inte bara en filosofi eller en berättelse?
Jag vågar säga rakt ut att det som framförallt gör en religion till just en religion är att den är en verklighetssyn som går ut på att ett mäktigt medvetande - eller medvetanden i pluralis - ger upphov till, och styr, hela existensen. Detta är en filosofisk princip som kallas för ”medvetandets primat”.
Alternativet till medvetandets primat, är ”existensens primat”.
Denna alternativa princip ligger till grund för den moderna, västerländska, vetenskapliga uppfattningen om universum. Existensens primat säger att existensen bara är vad den är, oberoende av alla medvetanden som eventuellt existerar inom existensen.
Enligt den vetenskapliga synen existerar det levande organismer som innehar egenskapen medvetande. Existensens primat skall således inte förväxlas med ”materialismen”, vilken är en idé som är så irrationell att den förnekar det uppenbara faktumet att det existerar medvetanden i universum. Medvetanden är ett biologiskt fenomen som faktiskt existerar, och materialisterna är helt enkelt ovetenskapliga när de förnekar medvetandets existens!
Men de religiösa är också ovetenskapliga, när de upphöjer ett medvetande till härskare över existensen.
Just hur bygger religion på medvetandets primat och vad innebär medvetandets primat egentligen?
Ta några välkända exempel på religioner – kristendom, islam och judaism. Alla tre påstår att ett övernaturligt medvetande, en ande – Gud, Allah, Jehova – skapade hela universum ur intet. Innan Gud skapade universum fanns ingenting. Förutom Gud - d.v.s. det väldiga, övernaturliga medvetandet. Och nu när Gud har skapat universum – så bestämmer Han över det enligt de tre religionerna. Gud sägs ha makten att upphäva naturlagarna – det kallas för att ge upphov till "mirakel". Gud kunde t.ex., enligt Kristendomen, se till att Jesus gick på vattnet och att Jesus kunde förvandla vatten till vin. Allah kunde, enligt Islam, se till att Muhammad återuppstod från döden och reste till himlen. Jehovah kunde, enligt Judaismen, se till att brinnande buskar talade till Abraham.
Så existensen är beroende av medvetandet, enligt religionerna.
Den moderna, vetenskapliga synen, existensens primat, säger istället att medvetandet är beroende av existensen.
Ett medvetande kan ju inte existera utan något att vara medveten om. Så något annat än medvetandet måste existera först, innan medvetandet överhuvudtaget kan uppstå. Enligt den vetenskapliga synen existerade universum i miljardertals år innan levande varelser uppstod och så småningom utvecklade medvetanden på Jorden (Sedan är det en annan fråga huruvida idén att universum uppstod ur intet för 15 miljarder år sedan i en ”Big Bang” är rationell. Men jag har inte utrymme att diskutera den frågan här. Jag ska bara säga att jag anser att idén om en "Big Bang" är dålig vetenskap - eftersom den är dålig filosofi). Och ett medvetande kan inte rubba naturlagarna genom att skapa någon motsvarighet till mirakler. Alla av oss upptäcker redan som små barn att oavsett hur mycket vi skriker, gråter och stampar foten i golvet kan vi inte få den där klossen, som inte är rund, att rulla som om den vore rund. Ett medvetande kan inte rubba en enda atom – bortsett förstås från att en organisms medvetande kan få organismens egen kropp att röra sig genom att bara ”vilja det” (Det finns säkert en naturlig, biologisk förklaring till detta förhållande - fastän våra vetenskapsmän inte ännu har lyckats ta reda på den).
Huruvida man accepterar den religiösa synen (medvetandets primat) eller den vetenskapliga synen (existensens primat) har väldiga konsekvenser för det mänskliga livet.
Låt oss ta de överlevnadsmässiga, eller ”ekonomiska”, konsekvenserna först. Den senmedeltida filosofen Francis Bacon är berömd för att ha yttrat orden – ”Nature, to be commanded, must be obeyed.” Denna aforism uttrycker existensens primat på ett fullkomligt sätt. För att klara av naturen, och därmed överleva, måste människor ta reda på naturlagarna och sedan anpassa sina handlingar till dessa. Vi måste t.ex. ”lyda” termodynamikens lagar, för att kunna bygga och använda ångmaskiner, förbränningsmotorer och jetmotorer. Vi måste ”lyda” gravitationslagen för att kunna flyga över Atlanten och resa till månen. Vi måste ”lyda” näringslagarna för att kunna äta hälsosamt och må bra. O.s.v.
Jämför den fantastiska levnadsstandarden som vi åtnjuter i västländerna idag - där vi lever huvudsakligen efter existensens primat - med det ofattbara lidandet och den miserabla fattigdomen som även européerna levde i på Medeltiden - då Kristendomen och därmed medvetandets primat var förhärskande! Idag lever de flesta västeuropéer till att bli sådär 70 eller 80 år gamla, eller ibland rentav ännu flera år. På medeltiden dog någonstans kring hälften av alla levande födda barn innan de blev ett år gamla - och de som hade turen att överleva barndomen blev sällan äldre än 30 eller 40 år. Den kristna kyrkan säger att man skall be till det ”Stora Medvetandet” däruppe, d.v.s. Gud, för att Han skall beordra verkligheten till att uppfylla människornas önskemål. Men det var uppenbarligen en fullständigt fåfäng strategi, när man ser på hur livet spelade ut sig på Medeltiden. Européerna bad och bad till Gud - och de dog sedan som flugor! Nej - penicillin botar infektioner bättre än böner!
Medvetandets primat har etiska konsekvenser också. Religion ger upphov till en viss sorts etik. Det är logiskt att om Gud styr universum - d.v.s. att om Guds vilja allena är rådande över verkligheten - då måste Guds vilja också vara allena rådande över människornas liv. Så religioner förespråkar alltid självutplåning, underkastelse och försakelse. Om en människa inte försakade det som hon egentligen ville ha och njuta av - d.v.s. om hon inte gav upp det - då skulle hon ju därmed hävda sin egen vilja. Men om Gud är det ”Stora Medvetandet” - då är ju vi människor endast små varelser - och vi vore förmätna och arroganta om vi inbillade oss att våra personliga viljor betydde något!
Så religionerna har logiskt nog alltid förespråkat altruismen. Altruismen är moralläran som säger att man skall tjäna, och offra sig för, något eller någon utanför sig själv. Själva ordet ”altruismen” betyder ”andra-ism” (”alter” är det latinska ordet för ”annan”). Så de kristna har i alla tider förkunnat att människorna skulle ge bort sina ägodelar till de fattiga - och att ”en rik man får det svårare att komma in i Himmelriket, än en kamel får det att komma igenom ett nålsöga”. Och enligt Kristendomen var Jesus det högsta moraliska föredömet av dem alla för att han, den bästa varelsen, led en kvalfull död på korset. I syfte att frälsa de omoraliska, depraverade och förtappade bland människorna! Så att dessa skurkar skulle få leva i sus och dus i paradiset i all evighet.
Snacka om osjälvisk självuppoffring!
Och Islam, förkunnar ju att den moraliskt bästa handlingen man kan begå är att dö martyrdöden. D.v.s. att ge upp sitt liv för att tjäna religionen och därmed behaga Allah.
Återigen - osjälvisk uppoffring i religionens namn!
Existensens primat, om den tillämpas konsekvent, ger upphov till motsatt etik – själviskhetens etik. Själviskheten går ut på att varje människa har rätt att styra sig själv, att följa sin egen vilja och att tillvarata sina egna intressen. Varje människa är ju ett självändamål - om det nu inte finns ett ”Större Medvetande” däruppe. Själviskhetens etik har ännu inte vunnit burskap, inte ens i västländerna, därför att religionens grepp har med filosofen Immanuel Kants bistånd varit för hård om människornas sinnen. Men under 1700-talet, under Upplysningstiden, började västlänningarna få en glimt av själviskhetens möjligheter. De började förkunna förstadiet till själviskhetens etik, idén att varje människa var ett självändamål och att det var rätt att sträva efter egen lycka på denna jord och att varje människa hade rätt att bestämma över sitt eget liv. Individualismen började växa fram i västerlandet på 1700-talet.
Och detta leder oss till de politiska konsekvenserna av religionen, respektive den vetenskapliga världssynen.
Medvetandets primat säger att det ”Stora Medvetandet” bestämmer. Att Gud är källan till rätt och fel. OK, hur skall då samhället styras? Det måste rimligen styras i enlighet med Guds vilja. Hur vet vi vad Guds vilja är? Någon bara ”vet” det.
Prästerna t.ex. Då får vi en teokrati. Eller den som har det ”bästa blodet”. Kungen eller adeln. Då får vi en monarki eller ett feodalsamhälle.
Någon sorts auktoritär samhällsordning är alltid den logiska följden av medvetandets primat. Någon utvald individ, eller elit av individer, får uttolka Guds vilja.
Kungarna på Medeltiden åberopade t.ex. ”The Divine Right of Kings” för att berättiga sin makt. De påstod att Gud ville att de skulle ha makten. De skulle ju inte ha fötts med makten om inte Gud hade velat det – eller hur?
Existensens primat ger upphov till frihet. Om det inte existerar ett ”Större Medvetande” däruppe, då måste nämligen varje enskild människas medvetande vara autonom. Då besitter varje individ förmågan att fatta verkligheten alldeles själv - och hon kan därmed styra sitt eget liv. Då behöver människorna ingen härskare som säger åt dem vad de skall göra. Då är varje medborgare lika förmögen att fatta verkligheten, och skilja mellan rätt och fel, som en annan.
Detta var vad Upplysningstidens tänkare förkunnade i Västländerna. Därför förespråkade sådana filosofer som John Locke politisk frihet och människans oförytterliga rättigheter. Den existensiella följden av allt detta blev frihetsrevolutionerna och frihetsreformerna under 1700-talet och 1800-talet. Den moderna friheten som vi åtnjuter i västländerna idag har vi existensens primat att tacka för!
Jämför detta med religionernas politik.
Kristendomen förkunnar idén om Arvsynden. Enligt denna idé klarar vanliga, bräckliga människor inte av att vara fria. De måste styras och kuvas ”för sitt eget bästas skull”. Därav de konservativas fientlighet mot individens frihet (de konservativa är ju när allt kommer omkring religiösa).
Islam är, om möjligt, ännu värre. Själva ordet ”Islam” betyder ”underkastelse”. En god muslim skall vara lydig och självutplånande. Den ”goda staten” enligt Islam är Gudsstaten, teokratin - d.v.s. den sorts stat som idag existerar i Iran. Islam är ännu mera auktoritär än Kristendomen är (orsaken till detta är att den kristna religionen, till skillnad från Islam, influerades tidigt i sin historia av den relativt sett frihetliga och sekulära grekiska kulturen av antiken).
Är religionens tid förbi? Kan vi andas ut?
Nej, tyvärr håller religionen på att återhämta sina krafter i världen. Islam blir alltmera militant. Och de kristna i västländerna börjar agitera för att luckra upp åtskillnaden mellan staten och religionen. En av Upplysningstidens största landvinningar kan gå förlorad.
Och helt nya religioner dyker dessutom upp också!
Några av de nya religionerna i världen är marxismen (nåja, den har 100 år på nacken nu), nazismen (fast den har sett sina ”bästa” dagar, tack och lov) och ekologismen. Dessa religioner är sekulariserade varianter av medvetandets primat. De hävdar att kollektivets medvetande är det ”Stora Medvetande” som härskar över verkligheten.
Marxismen säger ju att folkets (eller proletariatets) medvetande kan uträtta under. I ekonomin kan arbetarnas påstådda kollektiva medvetande styra hela ekonomin. Så att man inte behöver bolagsdirektörer och kapitalister för att organisera produktionen. Och Mao Zedong ansåg som bekant att det kinesiska folkets kollektiva medvetande kunde, om bara det ville tillräckligt ivrigt, med hjälp av Maos brutala vägledning industrialisera hela landet Kina genom bruk av ståltillverkning på bakgårdarna. Pol Pot gick ännu längre. Han inbillade sig att khmerernas bönder kunde förvandla djungeln till bördiga jordbruk med bara händerna - om bara de tvingades till det med en tillräckligt hänsynslös terror!
Men existensens primat segrade över kommunisternas kollektiva medvetandets primat. Ryssarna, kineserna och kambodjanerna svalt ihjäl i miljontals. Kollektivets medvetande lyckades inte betvinga naturlagarna. Mirakel kan inte existera i verkligheten.
Samma sak gällde för nazisterna. Hitler inbillade sig att det tyska folkets kollektiva medvetande var så överlägsen de ”underlägsna” folkslagens kollektiva medvetanden, att det Tredje Riket skulle kunna erövra världen och bestå i 1.000 år. Men Tyskland krossades i Andra världskriget, huvudsakligen tack vare det sekulära och individualistiska USA - och Hitler gick en förödmjukande död till mötes i en bunker i Berlin. Existensens primat segrade.
Ekologismen är den verklighetssyn som förkunnas av miljörörelsen. Denna är den nyaste av de stora religionerna. Ekologismen hävdar att naturen, "Gaia" kallas den visst ibland, utgör en enda stor organism. En organism med ett eget liv och egna intressen som vi människor måste underkasta oss under. Ekologismen förkunnar en radikal altruism. Nu ska vi enskilda människor offra oss inte för de föräldralösa och de fattiga bland människorna - nej, nu skall vi offra oss för träden, insekterna och älvarna! Ekologismen är, om möjligt, ännu värre än såväl Kristendomen, Islam, kommunismen som nazismen. Och det är inte att säga litet!
Medvetandets primat har besegrats av existensens primat gång på gång, ute i verkligheten. Men medvetandets primat har ännu inte besegrats i majoriteten av människornas medvetanden. Det är nog så att majoriteten av människorna, även i väst, tror på någon av de många varianterna av medvetandets primat. Det finns kristna konservativa, det finns islamistiska totalitärer, det finns övervintrande kommunister, det finns knäppa nazister, det finns flummiga ekologister. Det finns alla sorter.
Varför släpper inte religionens grepp om människornas sinnen? Det beror framförallt på att de ännu inte har upptäckt ett fullödigt alternativ till den irrationella filosofin, som alla religioner bygger på.
Framförallt behöver mänskligheten upptäcka ett rationellt alternativ till den altruistiska moralläran. De behöver upptäcka att människor faktiskt kan leva som själviska, autonoma, lyckomaximerande varelser - utan att för den skull bli tankelösa rovdjur som trampar över lik för att skaffa sig det de vill ha. Mänskligheten måste upptäcka den rationella egennyttans etik för att slippa känna ett behov av att tro på ett ”Stort Mevetande” som ska göra livet lätt för dem genom att tala om för dem vad de skall göra.
Men den filosofin finns att upptäcka numera. Den skapades under 1900-talet av filosofen Ayn Rand. Objektivismen är en sekulär filosofi. Den bygger på idén om existensens primat (D.v.s. på principen att det finns en objektiv verklighet som bara är vad den är). Den bygger på idén att förnuftet är människans enda medel till kunskap om den objektiva verkligheten. Den bygger på idén om den enskilde människans rätt att existera för sin egen skull i etiken. Den bygger på principen om individens oförytterliga rättigheter inom politiken. Och den knyter ihop alla dessa goda, livsgivande principer i en systematisk filosofi.
Ayn Rand har gett oss svaren på religionernas alla irrläror. Ayn Rands filosofi finns presenterad i sådana böcker som Och världen skälvde (Timbro) och The Virtue of Selfishness.
Läs dessa böcker! Det finns en hel objektiv verklighet därute att upptäcka!
Jag vågar säga rakt ut att det som framförallt gör en religion till just en religion är att den är en verklighetssyn som går ut på att ett mäktigt medvetande - eller medvetanden i pluralis - ger upphov till, och styr, hela existensen. Detta är en filosofisk princip som kallas för ”medvetandets primat”.
Alternativet till medvetandets primat, är ”existensens primat”.
Denna alternativa princip ligger till grund för den moderna, västerländska, vetenskapliga uppfattningen om universum. Existensens primat säger att existensen bara är vad den är, oberoende av alla medvetanden som eventuellt existerar inom existensen.
Enligt den vetenskapliga synen existerar det levande organismer som innehar egenskapen medvetande. Existensens primat skall således inte förväxlas med ”materialismen”, vilken är en idé som är så irrationell att den förnekar det uppenbara faktumet att det existerar medvetanden i universum. Medvetanden är ett biologiskt fenomen som faktiskt existerar, och materialisterna är helt enkelt ovetenskapliga när de förnekar medvetandets existens!
Men de religiösa är också ovetenskapliga, när de upphöjer ett medvetande till härskare över existensen.
Just hur bygger religion på medvetandets primat och vad innebär medvetandets primat egentligen?
Ta några välkända exempel på religioner – kristendom, islam och judaism. Alla tre påstår att ett övernaturligt medvetande, en ande – Gud, Allah, Jehova – skapade hela universum ur intet. Innan Gud skapade universum fanns ingenting. Förutom Gud - d.v.s. det väldiga, övernaturliga medvetandet. Och nu när Gud har skapat universum – så bestämmer Han över det enligt de tre religionerna. Gud sägs ha makten att upphäva naturlagarna – det kallas för att ge upphov till "mirakel". Gud kunde t.ex., enligt Kristendomen, se till att Jesus gick på vattnet och att Jesus kunde förvandla vatten till vin. Allah kunde, enligt Islam, se till att Muhammad återuppstod från döden och reste till himlen. Jehovah kunde, enligt Judaismen, se till att brinnande buskar talade till Abraham.
Så existensen är beroende av medvetandet, enligt religionerna.
Den moderna, vetenskapliga synen, existensens primat, säger istället att medvetandet är beroende av existensen.
Ett medvetande kan ju inte existera utan något att vara medveten om. Så något annat än medvetandet måste existera först, innan medvetandet överhuvudtaget kan uppstå. Enligt den vetenskapliga synen existerade universum i miljardertals år innan levande varelser uppstod och så småningom utvecklade medvetanden på Jorden (Sedan är det en annan fråga huruvida idén att universum uppstod ur intet för 15 miljarder år sedan i en ”Big Bang” är rationell. Men jag har inte utrymme att diskutera den frågan här. Jag ska bara säga att jag anser att idén om en "Big Bang" är dålig vetenskap - eftersom den är dålig filosofi). Och ett medvetande kan inte rubba naturlagarna genom att skapa någon motsvarighet till mirakler. Alla av oss upptäcker redan som små barn att oavsett hur mycket vi skriker, gråter och stampar foten i golvet kan vi inte få den där klossen, som inte är rund, att rulla som om den vore rund. Ett medvetande kan inte rubba en enda atom – bortsett förstås från att en organisms medvetande kan få organismens egen kropp att röra sig genom att bara ”vilja det” (Det finns säkert en naturlig, biologisk förklaring till detta förhållande - fastän våra vetenskapsmän inte ännu har lyckats ta reda på den).
Huruvida man accepterar den religiösa synen (medvetandets primat) eller den vetenskapliga synen (existensens primat) har väldiga konsekvenser för det mänskliga livet.
Låt oss ta de överlevnadsmässiga, eller ”ekonomiska”, konsekvenserna först. Den senmedeltida filosofen Francis Bacon är berömd för att ha yttrat orden – ”Nature, to be commanded, must be obeyed.” Denna aforism uttrycker existensens primat på ett fullkomligt sätt. För att klara av naturen, och därmed överleva, måste människor ta reda på naturlagarna och sedan anpassa sina handlingar till dessa. Vi måste t.ex. ”lyda” termodynamikens lagar, för att kunna bygga och använda ångmaskiner, förbränningsmotorer och jetmotorer. Vi måste ”lyda” gravitationslagen för att kunna flyga över Atlanten och resa till månen. Vi måste ”lyda” näringslagarna för att kunna äta hälsosamt och må bra. O.s.v.
Jämför den fantastiska levnadsstandarden som vi åtnjuter i västländerna idag - där vi lever huvudsakligen efter existensens primat - med det ofattbara lidandet och den miserabla fattigdomen som även européerna levde i på Medeltiden - då Kristendomen och därmed medvetandets primat var förhärskande! Idag lever de flesta västeuropéer till att bli sådär 70 eller 80 år gamla, eller ibland rentav ännu flera år. På medeltiden dog någonstans kring hälften av alla levande födda barn innan de blev ett år gamla - och de som hade turen att överleva barndomen blev sällan äldre än 30 eller 40 år. Den kristna kyrkan säger att man skall be till det ”Stora Medvetandet” däruppe, d.v.s. Gud, för att Han skall beordra verkligheten till att uppfylla människornas önskemål. Men det var uppenbarligen en fullständigt fåfäng strategi, när man ser på hur livet spelade ut sig på Medeltiden. Européerna bad och bad till Gud - och de dog sedan som flugor! Nej - penicillin botar infektioner bättre än böner!
Medvetandets primat har etiska konsekvenser också. Religion ger upphov till en viss sorts etik. Det är logiskt att om Gud styr universum - d.v.s. att om Guds vilja allena är rådande över verkligheten - då måste Guds vilja också vara allena rådande över människornas liv. Så religioner förespråkar alltid självutplåning, underkastelse och försakelse. Om en människa inte försakade det som hon egentligen ville ha och njuta av - d.v.s. om hon inte gav upp det - då skulle hon ju därmed hävda sin egen vilja. Men om Gud är det ”Stora Medvetandet” - då är ju vi människor endast små varelser - och vi vore förmätna och arroganta om vi inbillade oss att våra personliga viljor betydde något!
Så religionerna har logiskt nog alltid förespråkat altruismen. Altruismen är moralläran som säger att man skall tjäna, och offra sig för, något eller någon utanför sig själv. Själva ordet ”altruismen” betyder ”andra-ism” (”alter” är det latinska ordet för ”annan”). Så de kristna har i alla tider förkunnat att människorna skulle ge bort sina ägodelar till de fattiga - och att ”en rik man får det svårare att komma in i Himmelriket, än en kamel får det att komma igenom ett nålsöga”. Och enligt Kristendomen var Jesus det högsta moraliska föredömet av dem alla för att han, den bästa varelsen, led en kvalfull död på korset. I syfte att frälsa de omoraliska, depraverade och förtappade bland människorna! Så att dessa skurkar skulle få leva i sus och dus i paradiset i all evighet.
Snacka om osjälvisk självuppoffring!
Och Islam, förkunnar ju att den moraliskt bästa handlingen man kan begå är att dö martyrdöden. D.v.s. att ge upp sitt liv för att tjäna religionen och därmed behaga Allah.
Återigen - osjälvisk uppoffring i religionens namn!
Existensens primat, om den tillämpas konsekvent, ger upphov till motsatt etik – själviskhetens etik. Själviskheten går ut på att varje människa har rätt att styra sig själv, att följa sin egen vilja och att tillvarata sina egna intressen. Varje människa är ju ett självändamål - om det nu inte finns ett ”Större Medvetande” däruppe. Själviskhetens etik har ännu inte vunnit burskap, inte ens i västländerna, därför att religionens grepp har med filosofen Immanuel Kants bistånd varit för hård om människornas sinnen. Men under 1700-talet, under Upplysningstiden, började västlänningarna få en glimt av själviskhetens möjligheter. De började förkunna förstadiet till själviskhetens etik, idén att varje människa var ett självändamål och att det var rätt att sträva efter egen lycka på denna jord och att varje människa hade rätt att bestämma över sitt eget liv. Individualismen började växa fram i västerlandet på 1700-talet.
Och detta leder oss till de politiska konsekvenserna av religionen, respektive den vetenskapliga världssynen.
Medvetandets primat säger att det ”Stora Medvetandet” bestämmer. Att Gud är källan till rätt och fel. OK, hur skall då samhället styras? Det måste rimligen styras i enlighet med Guds vilja. Hur vet vi vad Guds vilja är? Någon bara ”vet” det.
Prästerna t.ex. Då får vi en teokrati. Eller den som har det ”bästa blodet”. Kungen eller adeln. Då får vi en monarki eller ett feodalsamhälle.
Någon sorts auktoritär samhällsordning är alltid den logiska följden av medvetandets primat. Någon utvald individ, eller elit av individer, får uttolka Guds vilja.
Kungarna på Medeltiden åberopade t.ex. ”The Divine Right of Kings” för att berättiga sin makt. De påstod att Gud ville att de skulle ha makten. De skulle ju inte ha fötts med makten om inte Gud hade velat det – eller hur?
Existensens primat ger upphov till frihet. Om det inte existerar ett ”Större Medvetande” däruppe, då måste nämligen varje enskild människas medvetande vara autonom. Då besitter varje individ förmågan att fatta verkligheten alldeles själv - och hon kan därmed styra sitt eget liv. Då behöver människorna ingen härskare som säger åt dem vad de skall göra. Då är varje medborgare lika förmögen att fatta verkligheten, och skilja mellan rätt och fel, som en annan.
Detta var vad Upplysningstidens tänkare förkunnade i Västländerna. Därför förespråkade sådana filosofer som John Locke politisk frihet och människans oförytterliga rättigheter. Den existensiella följden av allt detta blev frihetsrevolutionerna och frihetsreformerna under 1700-talet och 1800-talet. Den moderna friheten som vi åtnjuter i västländerna idag har vi existensens primat att tacka för!
Jämför detta med religionernas politik.
Kristendomen förkunnar idén om Arvsynden. Enligt denna idé klarar vanliga, bräckliga människor inte av att vara fria. De måste styras och kuvas ”för sitt eget bästas skull”. Därav de konservativas fientlighet mot individens frihet (de konservativa är ju när allt kommer omkring religiösa).
Islam är, om möjligt, ännu värre. Själva ordet ”Islam” betyder ”underkastelse”. En god muslim skall vara lydig och självutplånande. Den ”goda staten” enligt Islam är Gudsstaten, teokratin - d.v.s. den sorts stat som idag existerar i Iran. Islam är ännu mera auktoritär än Kristendomen är (orsaken till detta är att den kristna religionen, till skillnad från Islam, influerades tidigt i sin historia av den relativt sett frihetliga och sekulära grekiska kulturen av antiken).
Är religionens tid förbi? Kan vi andas ut?
Nej, tyvärr håller religionen på att återhämta sina krafter i världen. Islam blir alltmera militant. Och de kristna i västländerna börjar agitera för att luckra upp åtskillnaden mellan staten och religionen. En av Upplysningstidens största landvinningar kan gå förlorad.
Och helt nya religioner dyker dessutom upp också!
Några av de nya religionerna i världen är marxismen (nåja, den har 100 år på nacken nu), nazismen (fast den har sett sina ”bästa” dagar, tack och lov) och ekologismen. Dessa religioner är sekulariserade varianter av medvetandets primat. De hävdar att kollektivets medvetande är det ”Stora Medvetande” som härskar över verkligheten.
Marxismen säger ju att folkets (eller proletariatets) medvetande kan uträtta under. I ekonomin kan arbetarnas påstådda kollektiva medvetande styra hela ekonomin. Så att man inte behöver bolagsdirektörer och kapitalister för att organisera produktionen. Och Mao Zedong ansåg som bekant att det kinesiska folkets kollektiva medvetande kunde, om bara det ville tillräckligt ivrigt, med hjälp av Maos brutala vägledning industrialisera hela landet Kina genom bruk av ståltillverkning på bakgårdarna. Pol Pot gick ännu längre. Han inbillade sig att khmerernas bönder kunde förvandla djungeln till bördiga jordbruk med bara händerna - om bara de tvingades till det med en tillräckligt hänsynslös terror!
Men existensens primat segrade över kommunisternas kollektiva medvetandets primat. Ryssarna, kineserna och kambodjanerna svalt ihjäl i miljontals. Kollektivets medvetande lyckades inte betvinga naturlagarna. Mirakel kan inte existera i verkligheten.
Samma sak gällde för nazisterna. Hitler inbillade sig att det tyska folkets kollektiva medvetande var så överlägsen de ”underlägsna” folkslagens kollektiva medvetanden, att det Tredje Riket skulle kunna erövra världen och bestå i 1.000 år. Men Tyskland krossades i Andra världskriget, huvudsakligen tack vare det sekulära och individualistiska USA - och Hitler gick en förödmjukande död till mötes i en bunker i Berlin. Existensens primat segrade.
Ekologismen är den verklighetssyn som förkunnas av miljörörelsen. Denna är den nyaste av de stora religionerna. Ekologismen hävdar att naturen, "Gaia" kallas den visst ibland, utgör en enda stor organism. En organism med ett eget liv och egna intressen som vi människor måste underkasta oss under. Ekologismen förkunnar en radikal altruism. Nu ska vi enskilda människor offra oss inte för de föräldralösa och de fattiga bland människorna - nej, nu skall vi offra oss för träden, insekterna och älvarna! Ekologismen är, om möjligt, ännu värre än såväl Kristendomen, Islam, kommunismen som nazismen. Och det är inte att säga litet!
Medvetandets primat har besegrats av existensens primat gång på gång, ute i verkligheten. Men medvetandets primat har ännu inte besegrats i majoriteten av människornas medvetanden. Det är nog så att majoriteten av människorna, även i väst, tror på någon av de många varianterna av medvetandets primat. Det finns kristna konservativa, det finns islamistiska totalitärer, det finns övervintrande kommunister, det finns knäppa nazister, det finns flummiga ekologister. Det finns alla sorter.
Varför släpper inte religionens grepp om människornas sinnen? Det beror framförallt på att de ännu inte har upptäckt ett fullödigt alternativ till den irrationella filosofin, som alla religioner bygger på.
Framförallt behöver mänskligheten upptäcka ett rationellt alternativ till den altruistiska moralläran. De behöver upptäcka att människor faktiskt kan leva som själviska, autonoma, lyckomaximerande varelser - utan att för den skull bli tankelösa rovdjur som trampar över lik för att skaffa sig det de vill ha. Mänskligheten måste upptäcka den rationella egennyttans etik för att slippa känna ett behov av att tro på ett ”Stort Mevetande” som ska göra livet lätt för dem genom att tala om för dem vad de skall göra.
Men den filosofin finns att upptäcka numera. Den skapades under 1900-talet av filosofen Ayn Rand. Objektivismen är en sekulär filosofi. Den bygger på idén om existensens primat (D.v.s. på principen att det finns en objektiv verklighet som bara är vad den är). Den bygger på idén att förnuftet är människans enda medel till kunskap om den objektiva verkligheten. Den bygger på idén om den enskilde människans rätt att existera för sin egen skull i etiken. Den bygger på principen om individens oförytterliga rättigheter inom politiken. Och den knyter ihop alla dessa goda, livsgivande principer i en systematisk filosofi.
Ayn Rand har gett oss svaren på religionernas alla irrläror. Ayn Rands filosofi finns presenterad i sådana böcker som Och världen skälvde (Timbro) och The Virtue of Selfishness.
Läs dessa böcker! Det finns en hel objektiv verklighet därute att upptäcka!
Högutgiftspolitiken har förödande effekter på ekonomin
Irland har fört en högutgiftspolitik under flera decennier [Jag skrev ursprungligen denna essä under sommaren av år 2009, då den irländska ekonomin krisade.]. Välfärdsprogrammen i Irland, liksom i alla de andra västeuropeiska välfärdsstaterna, kostar alltid mycket pengar.
Att sänka skatterna räcker inte för att rädda välfärden. Det visar skräckexemplet med Irland. Förutom att sänka skatterna, måste Västeuropas välfärdsstater sänka de offentliga utgifterna kraftigt också. Vilket betyder att de måste avveckla åtskilliga välfärdsprogram.
Men på exakt vilket sätt har den irländska statens höga utgifter för välfärdspolitiken förstört den irländska ekonomin - och därmed faktiskt minskat välfärden?
Finansieringen av utgifterna har orsakat en bubbla i ekonomin - d.v.s. de offentliga överutgifterna i Irland har orsakat omfattande felinvesteringar. För att finansiera välfärdsstatens överutgifter har den irländska regeringen under en lång följd av år bedrivit en lätt penningpolitik. Den irländska regeringen har bildligt talat snabbkört sedelpressarna, och pumpat ut en mängd nyskapade pengarna i banksystemet i syfte att hålla räntorna nere.
Eftersom staten har tryckt ner räntorna med den lätta penningpolitiken har det irländska näringslivet, och dessutom de irländska hushållen, lockats till att låna som galningar.
Irlands företag har gjort många dåliga investeringar, eftersom det har varit så lätt och billigt att låna till investeringarna. Och hushållen har lockats till att dra på sig tyngande skulder för att finansiera husköp och allmän konsumtion.
Hushållens överkonsumtion har dessutom uppmuntrats av de offentliga s.k. trygghetssystemen. Irländska privata medborgare har resonerat att de inte har behövt skaffa sig privata besparingar, eftersom ”samhället” alltid skulle se till att de fick pensioner, sjukvård, äldreomsorg o.s.v. när de behövde dem, utan att de själva skulle behöva betala ur egen ficka. Så irländarna vågade konsumera upp alla sina pengar - och dessutom låna till konsumtion.
Festen kunde givetvis inte pågå i all evighet. Så småningom blev företagens och hushållens skulder så stora att de inte kunde bäras längre. Ett litet ekonomiskt bakslag, nämligen att huspriserna råkade sluta att öka, räckte för att punktera bubblan och se till att korthuset rasade. Då inleddes den nu pågående, obehagliga nojan.
Detta elände kunde ha undvikits om Irland hade haft kapitalismen, istället för blandekonomi och välfärdspolitik. I en kapitalistisk ekonomi hade pengarna utgjorts av guld - inte av papper och av elektroniska ettor och nollor i bankernas datorer. Med guld som pengar hade ingen institution kunnat blåsa upp en bubbla genom att späda på penningmängden omåttligt. Ingen bank skulle ju ha kunnat skapat nytt guld ur tomma luften! Guldpengar måste först brytas i gruvor, vilket inte kan göras över en natt och till noll kostnad. Svårigheten att skapa nya guldpengar fungerar som en spärr mot inflation och bubblor. Guldpengar är därför särdeles stabila - vilket är bra för ekonomin.
Men Irland har satsat på en pappersvaluta istället: Euron.
Centralplanerande politiker och byråkrater i Bryssel och Strasbourg har styrt, eller rättare sagt destabiliserat, bank- och kreditväsendet i hela Västeuropa. Så ekonomierna i hela Västeuropa befinner sig i kris nu. ”United they fell!” kan man säga om EU-länderna. Sådan är socialismen - även den utspädda formen av socialismen som heter "välfärdsstaten" orsakar förstörelse.
Politikerna har infört papperspengarsystemet av en orsak.
De har velat underlätta finansieringen av gigantiska offentliga utgifter. När utgifterna blir till flera tiotals procent av BNP - som de alltid blir i välfärdsstaterna - då blir det politiskt omöjligt att finansiera dessa utgifter på ett ”ärligt” sätt (som om det fanns en sådan sak som ”ärlig stöld” genom beskattning!). Då måste politikerna börja föra väljarna bakom ljuset.
Inflationen är ett medel för politikerna att göra just det. Genom inflationen kan politikerna lura väljarna till att tro att välfärdspolitiken inte behöver göra ont. Politikerna suger resurser ur den privata delen av ekonomin och överför dessa till den offentliga sektorn, genom att i tysthet sno en del av spararnas bankmedel. När politikerna ökar penningmängden med exempelvis 10%, minskar värdet av spararnas "gamla" pengarna med ca. 10%, förr eller senare. Så staten snor 100 kronor av varje 1.000 kronor som medborgarna har på banken. Utan att dessa medborgare, som regel, märker det. Inflationen är en särdeles lömsk skatt.
Om vi svenskar vill undvika irländarnas öde finns det två saker som vi måste göra.
Dels måste vi eliminera svenska statens överutgifter för välfärdspolitiken. Vi måste få ner de offentliga utgifterna genom att privatisera både produktionen och finansieringen av sådana saker som sjukvården, utbildningen, pensionerna o.s.v.
Och dels måste vi dessutom göra oss av med papperspengarsystemet. Vi måste börja använda guld som pengar.
Detta är givetvis ett budskap som går tvärs emot etablissemangets budskap. Etablissemanget skyller den ekonomiska krisen på ”kapitalismen”. Men det är som att skylla på huset då en pyroman bränner ner huset.
"Pyromanen" i välfärsstaterna är förstås politikerna. Och dessutom deras väljare!
Vill du förstå varför ekonomiska kriser har uppstått gång på gång under historiens gång? Läs då Ayn Rands roman Och världen skälvde (d.v.s. översättningen till svenska av Atlas Shrugged).
Att sänka skatterna räcker inte för att rädda välfärden. Det visar skräckexemplet med Irland. Förutom att sänka skatterna, måste Västeuropas välfärdsstater sänka de offentliga utgifterna kraftigt också. Vilket betyder att de måste avveckla åtskilliga välfärdsprogram.
Men på exakt vilket sätt har den irländska statens höga utgifter för välfärdspolitiken förstört den irländska ekonomin - och därmed faktiskt minskat välfärden?
Finansieringen av utgifterna har orsakat en bubbla i ekonomin - d.v.s. de offentliga överutgifterna i Irland har orsakat omfattande felinvesteringar. För att finansiera välfärdsstatens överutgifter har den irländska regeringen under en lång följd av år bedrivit en lätt penningpolitik. Den irländska regeringen har bildligt talat snabbkört sedelpressarna, och pumpat ut en mängd nyskapade pengarna i banksystemet i syfte att hålla räntorna nere.
Eftersom staten har tryckt ner räntorna med den lätta penningpolitiken har det irländska näringslivet, och dessutom de irländska hushållen, lockats till att låna som galningar.
Irlands företag har gjort många dåliga investeringar, eftersom det har varit så lätt och billigt att låna till investeringarna. Och hushållen har lockats till att dra på sig tyngande skulder för att finansiera husköp och allmän konsumtion.
Hushållens överkonsumtion har dessutom uppmuntrats av de offentliga s.k. trygghetssystemen. Irländska privata medborgare har resonerat att de inte har behövt skaffa sig privata besparingar, eftersom ”samhället” alltid skulle se till att de fick pensioner, sjukvård, äldreomsorg o.s.v. när de behövde dem, utan att de själva skulle behöva betala ur egen ficka. Så irländarna vågade konsumera upp alla sina pengar - och dessutom låna till konsumtion.
Festen kunde givetvis inte pågå i all evighet. Så småningom blev företagens och hushållens skulder så stora att de inte kunde bäras längre. Ett litet ekonomiskt bakslag, nämligen att huspriserna råkade sluta att öka, räckte för att punktera bubblan och se till att korthuset rasade. Då inleddes den nu pågående, obehagliga nojan.
Detta elände kunde ha undvikits om Irland hade haft kapitalismen, istället för blandekonomi och välfärdspolitik. I en kapitalistisk ekonomi hade pengarna utgjorts av guld - inte av papper och av elektroniska ettor och nollor i bankernas datorer. Med guld som pengar hade ingen institution kunnat blåsa upp en bubbla genom att späda på penningmängden omåttligt. Ingen bank skulle ju ha kunnat skapat nytt guld ur tomma luften! Guldpengar måste först brytas i gruvor, vilket inte kan göras över en natt och till noll kostnad. Svårigheten att skapa nya guldpengar fungerar som en spärr mot inflation och bubblor. Guldpengar är därför särdeles stabila - vilket är bra för ekonomin.
Men Irland har satsat på en pappersvaluta istället: Euron.
Centralplanerande politiker och byråkrater i Bryssel och Strasbourg har styrt, eller rättare sagt destabiliserat, bank- och kreditväsendet i hela Västeuropa. Så ekonomierna i hela Västeuropa befinner sig i kris nu. ”United they fell!” kan man säga om EU-länderna. Sådan är socialismen - även den utspädda formen av socialismen som heter "välfärdsstaten" orsakar förstörelse.
Politikerna har infört papperspengarsystemet av en orsak.
De har velat underlätta finansieringen av gigantiska offentliga utgifter. När utgifterna blir till flera tiotals procent av BNP - som de alltid blir i välfärdsstaterna - då blir det politiskt omöjligt att finansiera dessa utgifter på ett ”ärligt” sätt (som om det fanns en sådan sak som ”ärlig stöld” genom beskattning!). Då måste politikerna börja föra väljarna bakom ljuset.
Inflationen är ett medel för politikerna att göra just det. Genom inflationen kan politikerna lura väljarna till att tro att välfärdspolitiken inte behöver göra ont. Politikerna suger resurser ur den privata delen av ekonomin och överför dessa till den offentliga sektorn, genom att i tysthet sno en del av spararnas bankmedel. När politikerna ökar penningmängden med exempelvis 10%, minskar värdet av spararnas "gamla" pengarna med ca. 10%, förr eller senare. Så staten snor 100 kronor av varje 1.000 kronor som medborgarna har på banken. Utan att dessa medborgare, som regel, märker det. Inflationen är en särdeles lömsk skatt.
Om vi svenskar vill undvika irländarnas öde finns det två saker som vi måste göra.
Dels måste vi eliminera svenska statens överutgifter för välfärdspolitiken. Vi måste få ner de offentliga utgifterna genom att privatisera både produktionen och finansieringen av sådana saker som sjukvården, utbildningen, pensionerna o.s.v.
Och dels måste vi dessutom göra oss av med papperspengarsystemet. Vi måste börja använda guld som pengar.
Detta är givetvis ett budskap som går tvärs emot etablissemangets budskap. Etablissemanget skyller den ekonomiska krisen på ”kapitalismen”. Men det är som att skylla på huset då en pyroman bränner ner huset.
"Pyromanen" i välfärsstaterna är förstås politikerna. Och dessutom deras väljare!
Vill du förstå varför ekonomiska kriser har uppstått gång på gång under historiens gång? Läs då Ayn Rands roman Och världen skälvde (d.v.s. översättningen till svenska av Atlas Shrugged).
Monday, August 31, 2009
Moderaterna var inte mitt sistagångsparti
Maria Ferm skriver här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä på debattsajten Newsmill på hösten av år 2009] att Moderaterna är ”sistagångsväljarnas” parti. Det ligger en hel del sanning i det Ferm skriver.
Det finns en process som är utbredd bland väljarna. De börjar med att rösta på Socialdemokraterna eller Folkpartiet, därför att de är anhängare av välfärdspolitiken. Allteftersom åren går blir de dock desillusionerade med välfärdspolitiken. Det börjar så småningom gå upp för dem att välfärdspolitiken förstör ekonomin, att den minskar välfärden, att den är orättvis - och att den endast gynnar parasiterna bland folket samt de mest moraliskt korrupta bland politikerna och byråkraterna. De börjar se sig om efter ett alternativ till de partier som kramar välfärdspolitiken.
Men allt de finner är Moderaterna.
De känner nog ingen entusiasm för Moderaterna - men Moderaterna verkar dock prata om att ändra samhället ”i rätt riktning” i alla fall. Så de röstar på Moderaterna.
Sedan blir de besvikna när Moderaterna kommer till makten. De upptäcker att med en Moderat regering fortsätter välfärdspolitiken bara, att skatterna fortsätter, att välfärden fortsätter att minska i samma takt som den gjorde under sossarna - o.s.v. Så dessa väljare ger upp och slutar rösta. De blir ”sistagångsväljare”. Moderaterna blir det sista partiet som de röstar på. Därför att nu har de uttömt alla möjligheter som de ser det.
Ty vem finns att rösta på - om inte ens Moderaterna vågar ifrågasätta välfärdspolitiken?
Jag känner igen mig. Jag gick igenom samma process själv en gång i tiden.
År 1976, första året då jag röstade, röstade jag på Folkpartiet. Jag ville ha välfärdspolitik utan den där illviljan och hatiskheten som kännetecknade Socialdemokraterna - och som i synnerhet kännetecknade dess´ förhatliga dåvarande partiledare - den där onda människan, Olof Palme.
År 1979 hade jag börjat inse att välfärdspolitiken var ett j-la sk-t (för att tala med Kjell-Olof Feldt) - så jag röstade på Moderaterna.
År 1982 hade jag börjat inse att Moderaterna bara kopierade Socialdemokraternas politik - och att de därför inte var ett dugg bättre än de övriga partierna. Så i valet 1982 röstade jag blankt. Sedan gick det en period på ca. 15 år då jag fortsatte att rösta blankt i vartenda val.
Men jag märkte något.
När Moderaterna ledde regeringarna som satt vid makten blev det ännu svårare att argumentera för kapitalismen. Eftersom de Moderatledda borgerliga regeringarna, visserligen felaktigt, betraktades som representanter för kapitalismen.
Så eländet som deras kopia av den socialdemokratiska politiken orsakade skylldes felaktigt på kapitalismen! Och kapitalismen fick därmed ett ännu sämre rykte. Och politiken som fördes när Moderaterna ledde regeringarna blev heller inte bättre, eller ens mindre dåligt, än politiken som fördes när vi hade sosseregeringar.
Så den enda slutsatsen jag nu kunde dra var att det inte kvittade fullständigt om vi hade en Moderatledd regering eller en Socialdemokratisk regering. En Moderatledd regering skadade kapitalismens sak - genom att göra kampen som fördes av oss äkta anhängare av kapitalismen ännu svårare än den var så länge som sossarna satte vid makten.
Det kan tyckas paradoxalt, och kontraintuitivt, det här förhållandet att en regering som i teori står närmare kapitalismen kan skada kapitalismens sak ännu mera än en renodlad socialistisk regering.
Men det är ju så att dina vänner kan såra dig ännu mera än dina öppna fiender! En falsk vän kan ju åstadkomma dig mycken mera skadegörelse än en ärlig fiende. När Socialdemokraterna själva sitter vid makten - då kan de väl inte gärna skylla deras egen välfärdspolitiks misslyckanden på kapitalismen? Det skulle ju sakna trovärdighet om en regering som inte försöker dölja att den är socialistisk skyllde sina misslyckanden på kapitalismen.
Men om en annan regering för precis samma sorts politik - fast med den viktiga skillnaden att den marknadsför den politiken som ”marknadsekonomi” och ”frihetsreformer” o.s.v. (vilket ger folket intrycket att det hela handlar om kapitalismen). Och om kapitalismens riktiga vänner sedan försöker förklara att den politiken faktiskt inte var kapitalistisk? Då lyssnar få medlemmar av allmänheten på kapitalismens riktiga vänner. Trots att de säger rena rama sanningen när de förklarar att Moderaternas politik ingalunda var kapitalistisk.
Jag drog därför en principiell slutsats av eländet. När jag bara har två fähundar att välja mellan i politiken - då röstar jag aktivt på den fähund som står närmast socialismen istället för att bara rösta blankt! En fähund som alla vet är socialist kommer ju att skada socialismens sak mera än en fähund som lurar i folk att hon är en motståndare till socialismen. Medan en fähund som anses företräda kapitalismen istället kommer att skada kapitalismens sak mera än socialismens dito.
Du förstår vart jag vill komma? I början av 2000-talet slutade jag att rösta blankt, jag började hålla mig i näsan och började rösta på Socialdemokraterna. Eftersom jag är anhängare av kapitalismen. Det viktigaste för mig var att hindra Moderaterna från att göra kampen för kapitalismen inom opinionsbildningen ännu svårare.
Jag vet att jag kan lita på en sosse-regering att ge socialismen ett dåligt rykte.
Moderaterna förstör debattklimatet. De gör det svårare för oss äkta liberaler att bli tagna på allvar när vi förespråkar kapitalismen. Så snart vi börja säga ”Kapitalismen är bra därför att . . . ” börjar åhörarna småle och säga ”Jaja, de där Moderata stollarna och bedragarna har sagt allt det där förut . . . ”. Och så slutar de att lyssna.
Att jag ibland (inte alltid - men när deras politik för tillfället inte luktar alltför för illa d.v.s.) röstar på Socialdemokraterna - betyder det att jag är en sådan där cyniker som resonerar ”Ju sämre det blir - desto bättre!”
Nejdå, ingalunda. Jag eftersträvar inte att det skall bli sämre! Jag har under många år tvärtom jobbat a-let av mig för att det ska bli bättre.
Det är nämligen inget som jag rår för - det här eländiga tillståndet i den svenska politiken att samtliga de politiska partierna är så urusla som de är. Jag jobbar faktiskt arsl-t av mig för att få till stånd en bättre politik. Var och en kan t.ex. se att jag skriver hur många radikala debattartiklar som helst här på min blogg - och tidigare på debattsajten Newsmill samt på lokaltidningarnas insändarsidor. Och mina vänner kan intyga att jag har ägnat en väldigt stor andel av min fritid åt att bedriva opinionsbildning och filosofisk upplysning i mera än 30 år.
Så skyll inte på mig. Jag har kämpat länge för att filosofin objektivismen [kolla www.aynrand.org för mera information om objektivismen] ska vinna burskap.
Det finns en process som är utbredd bland väljarna. De börjar med att rösta på Socialdemokraterna eller Folkpartiet, därför att de är anhängare av välfärdspolitiken. Allteftersom åren går blir de dock desillusionerade med välfärdspolitiken. Det börjar så småningom gå upp för dem att välfärdspolitiken förstör ekonomin, att den minskar välfärden, att den är orättvis - och att den endast gynnar parasiterna bland folket samt de mest moraliskt korrupta bland politikerna och byråkraterna. De börjar se sig om efter ett alternativ till de partier som kramar välfärdspolitiken.
Men allt de finner är Moderaterna.
De känner nog ingen entusiasm för Moderaterna - men Moderaterna verkar dock prata om att ändra samhället ”i rätt riktning” i alla fall. Så de röstar på Moderaterna.
Sedan blir de besvikna när Moderaterna kommer till makten. De upptäcker att med en Moderat regering fortsätter välfärdspolitiken bara, att skatterna fortsätter, att välfärden fortsätter att minska i samma takt som den gjorde under sossarna - o.s.v. Så dessa väljare ger upp och slutar rösta. De blir ”sistagångsväljare”. Moderaterna blir det sista partiet som de röstar på. Därför att nu har de uttömt alla möjligheter som de ser det.
Ty vem finns att rösta på - om inte ens Moderaterna vågar ifrågasätta välfärdspolitiken?
Jag känner igen mig. Jag gick igenom samma process själv en gång i tiden.
År 1976, första året då jag röstade, röstade jag på Folkpartiet. Jag ville ha välfärdspolitik utan den där illviljan och hatiskheten som kännetecknade Socialdemokraterna - och som i synnerhet kännetecknade dess´ förhatliga dåvarande partiledare - den där onda människan, Olof Palme.
År 1979 hade jag börjat inse att välfärdspolitiken var ett j-la sk-t (för att tala med Kjell-Olof Feldt) - så jag röstade på Moderaterna.
År 1982 hade jag börjat inse att Moderaterna bara kopierade Socialdemokraternas politik - och att de därför inte var ett dugg bättre än de övriga partierna. Så i valet 1982 röstade jag blankt. Sedan gick det en period på ca. 15 år då jag fortsatte att rösta blankt i vartenda val.
Men jag märkte något.
När Moderaterna ledde regeringarna som satt vid makten blev det ännu svårare att argumentera för kapitalismen. Eftersom de Moderatledda borgerliga regeringarna, visserligen felaktigt, betraktades som representanter för kapitalismen.
Så eländet som deras kopia av den socialdemokratiska politiken orsakade skylldes felaktigt på kapitalismen! Och kapitalismen fick därmed ett ännu sämre rykte. Och politiken som fördes när Moderaterna ledde regeringarna blev heller inte bättre, eller ens mindre dåligt, än politiken som fördes när vi hade sosseregeringar.
Så den enda slutsatsen jag nu kunde dra var att det inte kvittade fullständigt om vi hade en Moderatledd regering eller en Socialdemokratisk regering. En Moderatledd regering skadade kapitalismens sak - genom att göra kampen som fördes av oss äkta anhängare av kapitalismen ännu svårare än den var så länge som sossarna satte vid makten.
Det kan tyckas paradoxalt, och kontraintuitivt, det här förhållandet att en regering som i teori står närmare kapitalismen kan skada kapitalismens sak ännu mera än en renodlad socialistisk regering.
Men det är ju så att dina vänner kan såra dig ännu mera än dina öppna fiender! En falsk vän kan ju åstadkomma dig mycken mera skadegörelse än en ärlig fiende. När Socialdemokraterna själva sitter vid makten - då kan de väl inte gärna skylla deras egen välfärdspolitiks misslyckanden på kapitalismen? Det skulle ju sakna trovärdighet om en regering som inte försöker dölja att den är socialistisk skyllde sina misslyckanden på kapitalismen.
Men om en annan regering för precis samma sorts politik - fast med den viktiga skillnaden att den marknadsför den politiken som ”marknadsekonomi” och ”frihetsreformer” o.s.v. (vilket ger folket intrycket att det hela handlar om kapitalismen). Och om kapitalismens riktiga vänner sedan försöker förklara att den politiken faktiskt inte var kapitalistisk? Då lyssnar få medlemmar av allmänheten på kapitalismens riktiga vänner. Trots att de säger rena rama sanningen när de förklarar att Moderaternas politik ingalunda var kapitalistisk.
Jag drog därför en principiell slutsats av eländet. När jag bara har två fähundar att välja mellan i politiken - då röstar jag aktivt på den fähund som står närmast socialismen istället för att bara rösta blankt! En fähund som alla vet är socialist kommer ju att skada socialismens sak mera än en fähund som lurar i folk att hon är en motståndare till socialismen. Medan en fähund som anses företräda kapitalismen istället kommer att skada kapitalismens sak mera än socialismens dito.
Du förstår vart jag vill komma? I början av 2000-talet slutade jag att rösta blankt, jag började hålla mig i näsan och började rösta på Socialdemokraterna. Eftersom jag är anhängare av kapitalismen. Det viktigaste för mig var att hindra Moderaterna från att göra kampen för kapitalismen inom opinionsbildningen ännu svårare.
Jag vet att jag kan lita på en sosse-regering att ge socialismen ett dåligt rykte.
Moderaterna förstör debattklimatet. De gör det svårare för oss äkta liberaler att bli tagna på allvar när vi förespråkar kapitalismen. Så snart vi börja säga ”Kapitalismen är bra därför att . . . ” börjar åhörarna småle och säga ”Jaja, de där Moderata stollarna och bedragarna har sagt allt det där förut . . . ”. Och så slutar de att lyssna.
Att jag ibland (inte alltid - men när deras politik för tillfället inte luktar alltför för illa d.v.s.) röstar på Socialdemokraterna - betyder det att jag är en sådan där cyniker som resonerar ”Ju sämre det blir - desto bättre!”
Nejdå, ingalunda. Jag eftersträvar inte att det skall bli sämre! Jag har under många år tvärtom jobbat a-let av mig för att det ska bli bättre.
Det är nämligen inget som jag rår för - det här eländiga tillståndet i den svenska politiken att samtliga de politiska partierna är så urusla som de är. Jag jobbar faktiskt arsl-t av mig för att få till stånd en bättre politik. Var och en kan t.ex. se att jag skriver hur många radikala debattartiklar som helst här på min blogg - och tidigare på debattsajten Newsmill samt på lokaltidningarnas insändarsidor. Och mina vänner kan intyga att jag har ägnat en väldigt stor andel av min fritid åt att bedriva opinionsbildning och filosofisk upplysning i mera än 30 år.
Så skyll inte på mig. Jag har kämpat länge för att filosofin objektivismen [kolla www.aynrand.org för mera information om objektivismen] ska vinna burskap.
Vad skall vi göra med brottslingarna?
Brottslingarna idag får inte blott och bart ett straff, för att sedan lämnas vind för våg. De får också ”kriminalvård”. Det ligger faktiskt något i den där idén att brottslingar bör få hjälp med att ”komma tillbaka”. Om brottslingarna inte fick hjälp med att återanpassa sig in i samhället, då skulle nämligen risken vara oerhört stor att de bara skulle begå nya brott så snart de kom ut ur fängelset.
Och det skulle ju alla skötsamma medborgare förlora på!
En brottsling har ju ofta ingen aning om hur något annat sätt att leva livet, förutom det att begå brott, går till. Och en brottsling behöver också så mycken motivation som möjligt för att bryta sitt destruktiva livsmönster.
Men dagens kriminalvård gör helt fel. Den är inriktad på att få brottslingen att känna sig bättre. Dagens kriminalvård försöker bygga upp brottslingens självkänsla. Psykologerna eller socionomerna eller vad behandlarna nu kallas för, de ”förklarar” brottslingens beteende med faktorer som ligger utanför brottslingen egen kontroll. De meddelar brottslingen att hon är som hon är därför att hon har bara råkat bli ett offer för negativa influenser under barndomen – som t.ex. dåliga föräldrar, olämpliga vänner, en osund boendemiljö o.s.v. – och de meddelar brottslingen att den ”kapitalistiska” samhällsordningen är orättvis, så att det på sätt och vis är naturligt att människor ägnar sig åt brott i ett sådant samhälle. Men att hon, brottslingen, måste lära sig att bekämpa orättvisorna som hon utsätts för på ett ”bättre” sätt än genom att begå brott. Så behandlarnas sätt att försöka få brottslingen att förbättra sitt beteende, är att meddela henne att hon visserligen är ett offer, men att det råkar finnas bättre sätt för henne att bekämpa orättvisorna än att begå brott.
Detta är fullständigt bakvänt! För att få brottslingen på bättre tankar, måste hon uppmuntras till att bli realistisk. I synnerhet måste hon bibringas en realistisk självuppfattning. Hon måste sluta upp med att inbilla sig själv att hon är ett offer, och att hon bara hämnas de påstådda orättvisorna när hon begår brott. Brottslingen måste få ett tryck på sig att börja inse att hon är en dålig människa så länge som han begår brott - och hon måste inse att det är hennes eget fel när hon begår brott. Om brottslingen bringas att förstå att hon faktiskt rår för det hon gör, och att hon helt enkelt är en usel och rutten varelse, så länge det hon väljer att göra är att begå brott - då får hon de psykologiska förutsättningarna för att avsluta sin brottskarriär och äntligen bli till en anständig människa.
Den grundläggande principen här är att det aldrig lönar sig att förfalska verkligheten. ”Vita lögner” kan inte åstadkomma något gott. Att få brottslingen att må bra, när hon objektivt sett inte förtjänar att må bra, det kan inte föra något gott med sig. Om man meddelar en brottsling att hon är ett offer, då uppmuntrar man henne bara. Hon kommer ju att kunna fortsätta med att rationalisera sitt fördärv, om hennes behandlare förstärker hennes inbillning att hon är ett offer. ”Jag rår ju inte för det!” eller ”Samhället förtjänar det!” kommer brottslingen att tänka nästa gång hon begår ett brott. Det enda sättet att motivera brottslingen är att ”hjälpa henne” till att mera intensivt uppleva det självförakt som hon förtjänar att uppleva.
Men det räcker förstås inte med att känna självförakt. Brottslingen måste också fås att inse att hon kan göra något åt eländet! Behandlarna måste förklara för henne att det är hennes eget fel när hon begår brott - d.v.s. att hon själv rår för det. Och att hon därför kan göra bättre - om bara han verkligen vill.
Här kan vi se värdet av att ge brottslingar kännbara straff. Ett straff visar brottslingen på ett handfast sätt att de anständiga människorna (och hon vet innerst inne att hon själv inte är en av dem) ser ner på henne så länge som hon begår brott, och att de absolut inte kommer att bara finna sig i det om hon begår brott i fortsättningen. Straffet visar brottslingen på ett handfast sätt att hon inte kan räkna med att hennes offer och dess´ kompisar bara kommer att vända andra kinden till om hon begår ett brott mot dem igen. Alldenstund hon väljer att begå ett brott igen, då kan han räkna med att få ett obehagligt straff igen.
Så brottslingen tenderar att avskräckas från en fortsatt brottsbana.
För att straffen skall fylla denna funktion, måste de förstås vara riktigt obehagliga!
Därför vore det nog vara en fördel om samhället började använda kroppsbestraffning mot brottslingar, och dessutom mot ungdomar som uppför sig illa i skolan. Det svenska samhället har ju blivit mera våldsamt (Mycket mera!) sedan agan i skolorna avskaffades på 1950-talet. Idag är det inte helt ovanligt att tonåringar drar kniv på sina lärare. Hur skall lärarna ha en chans att inge respekt hos ungdomarna, om de inte har någon befogenhet att utsätta ungdomarna för några kännbara straff?
Vuxna brottslingar skulle nog också reagera på kroppsbestraffning. Fysisk smärta som straff har fördelen att den är direkt varseblivningsmässig och är därtill på köpet intensiv. Smärtan man upplever vid en omgång aga, är omedelbar och intensiv, på ett helt annat sätt än den långvariga och lågintensiva uttråkning som en dömd brottsling lär uppleva på kåken. Därför vore nog kroppsbestraffning ett mera effektivt straff än fängelsestraff (man skulle förstås behöva sätta grova brottslingar i fängelse ändå, efter det att de hade fått sin omgång aga, för att isolera dem från resten av samhället - och därmed skydda de skötsamma medborgarna).
Men trots att det är viktigt att ge brottslingar ett kännbart straff, så räcker det inte. Det är minst lika viktigt att reformera brottslingarnas tänkande. De måste bibringas två livsviktiga insikter. Dels att de rår för vad de väljer att göra. Och dels att så länge det de väljer att göra är att begå brott är de riktigt usla varelser! Brottslingar kommer inte att komma på bättre tankar förrän och förutom de förmås att känna starka skuldkänslor och ånger över sina brott.
Så kriminalvårdens yttersta målsättning bör vara att bibringa brottslingarna en realistisk verklighetsuppfattning. I synnerhet en realistisk självuppfattning!
Inga inbillningar tillåtna om att brottslingarna är offer, tack!
Och det skulle ju alla skötsamma medborgare förlora på!
En brottsling har ju ofta ingen aning om hur något annat sätt att leva livet, förutom det att begå brott, går till. Och en brottsling behöver också så mycken motivation som möjligt för att bryta sitt destruktiva livsmönster.
Men dagens kriminalvård gör helt fel. Den är inriktad på att få brottslingen att känna sig bättre. Dagens kriminalvård försöker bygga upp brottslingens självkänsla. Psykologerna eller socionomerna eller vad behandlarna nu kallas för, de ”förklarar” brottslingens beteende med faktorer som ligger utanför brottslingen egen kontroll. De meddelar brottslingen att hon är som hon är därför att hon har bara råkat bli ett offer för negativa influenser under barndomen – som t.ex. dåliga föräldrar, olämpliga vänner, en osund boendemiljö o.s.v. – och de meddelar brottslingen att den ”kapitalistiska” samhällsordningen är orättvis, så att det på sätt och vis är naturligt att människor ägnar sig åt brott i ett sådant samhälle. Men att hon, brottslingen, måste lära sig att bekämpa orättvisorna som hon utsätts för på ett ”bättre” sätt än genom att begå brott. Så behandlarnas sätt att försöka få brottslingen att förbättra sitt beteende, är att meddela henne att hon visserligen är ett offer, men att det råkar finnas bättre sätt för henne att bekämpa orättvisorna än att begå brott.
Detta är fullständigt bakvänt! För att få brottslingen på bättre tankar, måste hon uppmuntras till att bli realistisk. I synnerhet måste hon bibringas en realistisk självuppfattning. Hon måste sluta upp med att inbilla sig själv att hon är ett offer, och att hon bara hämnas de påstådda orättvisorna när hon begår brott. Brottslingen måste få ett tryck på sig att börja inse att hon är en dålig människa så länge som han begår brott - och hon måste inse att det är hennes eget fel när hon begår brott. Om brottslingen bringas att förstå att hon faktiskt rår för det hon gör, och att hon helt enkelt är en usel och rutten varelse, så länge det hon väljer att göra är att begå brott - då får hon de psykologiska förutsättningarna för att avsluta sin brottskarriär och äntligen bli till en anständig människa.
Den grundläggande principen här är att det aldrig lönar sig att förfalska verkligheten. ”Vita lögner” kan inte åstadkomma något gott. Att få brottslingen att må bra, när hon objektivt sett inte förtjänar att må bra, det kan inte föra något gott med sig. Om man meddelar en brottsling att hon är ett offer, då uppmuntrar man henne bara. Hon kommer ju att kunna fortsätta med att rationalisera sitt fördärv, om hennes behandlare förstärker hennes inbillning att hon är ett offer. ”Jag rår ju inte för det!” eller ”Samhället förtjänar det!” kommer brottslingen att tänka nästa gång hon begår ett brott. Det enda sättet att motivera brottslingen är att ”hjälpa henne” till att mera intensivt uppleva det självförakt som hon förtjänar att uppleva.
Men det räcker förstås inte med att känna självförakt. Brottslingen måste också fås att inse att hon kan göra något åt eländet! Behandlarna måste förklara för henne att det är hennes eget fel när hon begår brott - d.v.s. att hon själv rår för det. Och att hon därför kan göra bättre - om bara han verkligen vill.
Här kan vi se värdet av att ge brottslingar kännbara straff. Ett straff visar brottslingen på ett handfast sätt att de anständiga människorna (och hon vet innerst inne att hon själv inte är en av dem) ser ner på henne så länge som hon begår brott, och att de absolut inte kommer att bara finna sig i det om hon begår brott i fortsättningen. Straffet visar brottslingen på ett handfast sätt att hon inte kan räkna med att hennes offer och dess´ kompisar bara kommer att vända andra kinden till om hon begår ett brott mot dem igen. Alldenstund hon väljer att begå ett brott igen, då kan han räkna med att få ett obehagligt straff igen.
Så brottslingen tenderar att avskräckas från en fortsatt brottsbana.
För att straffen skall fylla denna funktion, måste de förstås vara riktigt obehagliga!
Därför vore det nog vara en fördel om samhället började använda kroppsbestraffning mot brottslingar, och dessutom mot ungdomar som uppför sig illa i skolan. Det svenska samhället har ju blivit mera våldsamt (Mycket mera!) sedan agan i skolorna avskaffades på 1950-talet. Idag är det inte helt ovanligt att tonåringar drar kniv på sina lärare. Hur skall lärarna ha en chans att inge respekt hos ungdomarna, om de inte har någon befogenhet att utsätta ungdomarna för några kännbara straff?
Vuxna brottslingar skulle nog också reagera på kroppsbestraffning. Fysisk smärta som straff har fördelen att den är direkt varseblivningsmässig och är därtill på köpet intensiv. Smärtan man upplever vid en omgång aga, är omedelbar och intensiv, på ett helt annat sätt än den långvariga och lågintensiva uttråkning som en dömd brottsling lär uppleva på kåken. Därför vore nog kroppsbestraffning ett mera effektivt straff än fängelsestraff (man skulle förstås behöva sätta grova brottslingar i fängelse ändå, efter det att de hade fått sin omgång aga, för att isolera dem från resten av samhället - och därmed skydda de skötsamma medborgarna).
Men trots att det är viktigt att ge brottslingar ett kännbart straff, så räcker det inte. Det är minst lika viktigt att reformera brottslingarnas tänkande. De måste bibringas två livsviktiga insikter. Dels att de rår för vad de väljer att göra. Och dels att så länge det de väljer att göra är att begå brott är de riktigt usla varelser! Brottslingar kommer inte att komma på bättre tankar förrän och förutom de förmås att känna starka skuldkänslor och ånger över sina brott.
Så kriminalvårdens yttersta målsättning bör vara att bibringa brottslingarna en realistisk verklighetsuppfattning. I synnerhet en realistisk självuppfattning!
Inga inbillningar tillåtna om att brottslingarna är offer, tack!
Psykologerna har fel om determinismen
Nuförtiden är många vetenskapsmän ense om att vi människor är determinerade. D.v.s. de tror att innehållet i våra medvetanden, och att därmed alla våra handlingar som följd, är styrda av faktorer utanför vår respektiva kontroll. M.a.o. inbillar sig många vetenskapsmän att det blott och bart är en myt att vi människor har fri vilja. Om du tror att du själv har fri vilja är det, enligt deterministerna, bara fråga om en illusion som de där faktorerna som befinner sig utanför din kontroll har bestämt att du ska tro på.
Nåja, det går faktiskt inte att bevisa att människor har fri vilja! Därför att fri vilja föregår före alla bevis överhuvudtaget. Att vi människor har fri vilja är ett axiom - och sanningar som är axiomatiska kan aldrig bevisas. Varje axiom, som t.ex. det att människor har fri vilja, det är en förutsättning för att människor ska kunna bevisa något, och för att de ska kunna begripa bevisen. På tal om axiomet fri vilja - hur skulle människor kunna fatta ett bevis om de inte själva kunde anpassa sitt förnuft till de presenterade bevisen?
Varför kan man inte bevisa ett axiom? Därför att varje förekommande axiom är varseblivningsmässigt uppenbart - och man kan inte bevisa det uppenbara. Om jag frågade dig ”Kan du bevisa för mig att gräset där borta är grönt?” – vad skulle du då kunna göra? Allt du skulle kunna göra vore att peka mot gräset och säga ”Titta, så ser du att gräset där borta är grönt!” Om jag inte ens tror på mina egna ögon, då finns det knappast några argument som skulle kunna övertyga mig istället. Det är likadant med den fria viljan. Det är uppenbart för dig om du introspekterar, och om du är ärlig, att du väljer huruvida du tänker eller inte. Du upptäckte att du har fri vilja redan när du var ett litet barn. Det kunde t.ex. ha hänt när du puttade på en boll, den rullade iväg och du tänkte (fast du kanske inte hade ord för det då) ”Jag fick bollen att rulla!” Du visste då att du själv rådde för att bollen rullade. Att bollen rullade berodde på dig och på att du ville att bollen skulle rulla. Och det krävdes en intensiv indoktrinering när du blev större för att övertyga dig (om du nu är en av de många som tror på determinismen) att det bara är en illusion att du rår för vad du gör när du puttar på en boll så att den rullar.
Eftersom den fria viljan är ett axiom, skall jag alltså inte nu försöka bevisa för dig som tror på determinismen, att du har fri vilja. Om du inte ens tror på din egen direkta varseblivning, i form av introspektion, att du har fri vilja - då kommer du inte heller att tro på mina argument. Och eftersom alla argument förutsätter att människor har fri vilja (eftersom fri vilja är ett axiom), skulle jag göra mig skyldig till felslutet cirkelresonemang, om jag försökte bevisa att du har fri vilja. Men – jag kan i alla fall göra det svårare för dig att evadera att du har fri vilja genom att peka på några av de många motsägelser som du trasslar in dig i, närhelst du förnekar att du har fri vilja.
Till att börja med, om du förnekar den fria viljan och säger att människan är determinerad – hur skulle du kunna veta att du själv var determinerad, om du nu vore det? När jag säger att jag har fri vilja, svarar du väl att det bara är så att de faktorer som bestämmer vad jag skall tro på, bestämmer att jag skall tro att jag har fri vilja? Så du säger alltså att de faktorer som bestämmer vad människor skall tro på, kan betinga dem till att tro på en falskhet.
Men - om faktorerna som bestämmer vad människor skall tro på, ibland betingar dem till att tro på en falskhet – hur kan du då veta att dessa faktorer inte har betingat just dig till att tro på en falsk idé, när de har betingat dig till att tro att människan är determinerad? Du sager ju: ”Faktorer utanför din kontroll har bestämt att du ska tro att människor har fri vilja. Och faktorer utanför min kontroll har bestämt att jag ska tro att människor är determinerade. Jag rår inte för vad jag tror på, eftersom jag är determinerad. Jag bara måste tro att människan är determinerad. Jag är lika kognitivt hjälplös som du är! Så min uppfattning att jag är determinerad är inte ett dugg mera giltig än din uppfattning att du har fri vilja!
Du börjar fatta? Om människor vore determinerade skulle de inte kunna lita på någon enda idé alls. Människor är nämligen felbara. Detta förnekar väl ingen determinist? Det finns väl ingen determinist som sager: ”Människor är ofelbara - ingen människa har någonsin fel”? Och en varelse som var felbar, men som samtidigt var determinerad, skulle aldrig någonsin kunna vara säker på en enda idé som råkade finnas i hennes medvetande.
Föreställ dig att du var determinerad, och samtidigt var felbar – anta att det fanns en spak inuti ditt förnuft, och när den spaken var i ”på”-läge trodde du på en korrekt idé, och när spaken var i ”av”-läge trodde du på en felaktig idé – och du själv saknade kontroll över huruvida spaken var i ”på”-läge eller i ”av”-läge? Hur skulle du kunna vara säker på att en viss idé som fanns i ditt huvud var korrekt? Du skulle ju inte kunna veta om den där spaken just när du tänkte den idén var i ”på”-läge eller i ”av”-läge. Så du skulle inte ha någon aning om huruvida faktorerna som determinerade dig, genom att slå på eller slå av den där spaken, hade determinerat dig just då till att tro på en korrekt idé eller på en felaktig idé. En felbar varelse som var determinerad, skulle vara fullständigt ur stånd att veta någonting alls. Hon skulle inte veta något alls om verkligheten omkring sig. En sådan varelse skulle därför vara hjälplös och skulle inte kunna överleva.
Nu är det förstås så att vanliga djur saknar fri vilja, och de är förstås inte hjälplösa. Djuren överlever bevisligen, i alla fall tillräckligt länge för att reproducera. Det beror på att de vanliga djuren inte är felbara i den mening som vi här talar om. Ett djur går efter sina varseblivningar. Och varseblivningarna är ofelbara inom gränserna för sin räckvidd. Om en flugas sinnesorgan avkänner en rörelse i närheten, då flyger den med nödvändighet iväg. Den har inget val. Om en koppellös och för tillfället hungrig hund får syn på en död råtta, då slukar den råttan med nödvändighet. Den har inget val.
Det händer ibland att fåglar flyger in i fönster och dör. Men det innebär inte att de är felbara i den mening som gäller här. De går automatiskt efter sina varseblivningar, men när de kommer på kollisionskurs med ett fönster, räcker deras synsinne inte till. Men inom ramarna för vad deras synsinne klarar av, fungerar fågelns synsinne automatiskt och ofelbart. Fåglar ”slarvar” inte och de tappar inte koncentrationen, så att de flyger in i träd eller bergväggar.
Men människor är förnuftsvarelser. De tänker - och att tänka är inte samma sak som att varsebli. Tänkandet fortlöper inte automatiskt, såsom varseblivandet gör. Så felsteg är möjliga när man resonerar. Det är av den orsaken som människor måste ha fri vilja. De måste själva styra sitt resonerande, för att de skall kunna vara säker på att de gör rätt, i de förekommande fall de gör rätt. Eftersom tänkandet inte är automatiskt, skulle tänkandet vara slumpmässigt om det inte vore viljestyrt. Och eftersom vårt tänkande styr våra handlingar för att överleva, skulle vi inte kunna överleva om nämnda tänkande skedde slumpmässigt.
Men trots att determinismen är en idé som med nödvändighet leder till att deterministerna trasslar in sig i motsägelser om bara de bryr sig om att tänka igenom de logiska följderna av denna idé, så tror många av dagens vetenskapsmän, inklusive majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker, på denna vansinniga idé. Det beror förstås på att de inte har brytt sig om att tänka igenom de logiska följderna av determinismen. Därför ser de inte motsägelserna. Eller, ännu värre, så ser de motsägelserna men struntar i dem och fortsätter att tro på determinismen ändå.
Kan det verkligen vara sant att majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker tror på determinismen? Ja, freudianerna tror att människan är determinerad av inneboende drifter i det undermedvetna (som en undermedveten önskan att forma sina egna fekalier!). Behavioristerna tror att människan är determinerad av betingningar, ungefär som en hund är betingad av dressyr. Biologisterna tror att människan är determinerad av kemikalierna i hjärncellerna. O.s.v.
Debatten inom den psykologiska vetenskapen handlar egentligen nuförtiden bara om huruvida människan är determinerad av ”nature” eller ”nurture”. Debatten handlar m.a.o. om huruvida människan är determinerad av inre faktorer utanför hennes kontroll, eller om hon är determinerad av yttre faktorer likaså utanför hennes kontroll. Idén att människan skulle kunna ha fri vilja förekommer knappt i debatten överhuvudtaget. Det tas för givet att människan är någon sorts robot. Idén att människan har fri vilja betraktas som en ovetenskaplig idé, och tas därför inte på allvar.
Premisserna är tydligen deks att den fria viljan, om den existerade, skulle vara ett undantag från kausalitetslagen - och dels att det inte kan finnas några sådana undantag från kausalitetslagen. Den andra premissen här är helt rätt, det finns inga undantag från kausalitetslagen i universum. Men den första premissen är helt fel, den fria viljan utgör inte något undantag från kausalitetslagen, utan den är en subkategori av kausalitetslagen. Det är individens val som är orsaken till det hon väljer! När hon väljer att tänka är det hennes val som är orsaken till tänkandet. Och när hon väljer att inte tänka är det hennes val som är orsaken till hennes underlåtenhet att tänka.
Om dagens psykologer och psykiatriker vill kunna göra nytta fullt ut, måste de inse att människor faktiskt har fri vilja. De är vare sig maskiner eller vanliga djur. Att det bevisligen finns praktiserande psykiatriker som gör nytta för sina patienter, beror bara på att de agerar på grundval av åtminstone den underförstådda premissen att människan har fri vilja. Men i den utsträckning de tar determinismen på allvar, måste psykiatriker göra skada istället för nytta. Man kan inte hjälpa människor, genom att behandla dem som om de vore maskiner eller vanliga djur.
Nej, den psykologiska vetenskapen måste verkligen göra upp med den där idén om att människan är determinerad - och att hon därmed saknar fri vilja.
Nåja, det går faktiskt inte att bevisa att människor har fri vilja! Därför att fri vilja föregår före alla bevis överhuvudtaget. Att vi människor har fri vilja är ett axiom - och sanningar som är axiomatiska kan aldrig bevisas. Varje axiom, som t.ex. det att människor har fri vilja, det är en förutsättning för att människor ska kunna bevisa något, och för att de ska kunna begripa bevisen. På tal om axiomet fri vilja - hur skulle människor kunna fatta ett bevis om de inte själva kunde anpassa sitt förnuft till de presenterade bevisen?
Varför kan man inte bevisa ett axiom? Därför att varje förekommande axiom är varseblivningsmässigt uppenbart - och man kan inte bevisa det uppenbara. Om jag frågade dig ”Kan du bevisa för mig att gräset där borta är grönt?” – vad skulle du då kunna göra? Allt du skulle kunna göra vore att peka mot gräset och säga ”Titta, så ser du att gräset där borta är grönt!” Om jag inte ens tror på mina egna ögon, då finns det knappast några argument som skulle kunna övertyga mig istället. Det är likadant med den fria viljan. Det är uppenbart för dig om du introspekterar, och om du är ärlig, att du väljer huruvida du tänker eller inte. Du upptäckte att du har fri vilja redan när du var ett litet barn. Det kunde t.ex. ha hänt när du puttade på en boll, den rullade iväg och du tänkte (fast du kanske inte hade ord för det då) ”Jag fick bollen att rulla!” Du visste då att du själv rådde för att bollen rullade. Att bollen rullade berodde på dig och på att du ville att bollen skulle rulla. Och det krävdes en intensiv indoktrinering när du blev större för att övertyga dig (om du nu är en av de många som tror på determinismen) att det bara är en illusion att du rår för vad du gör när du puttar på en boll så att den rullar.
Eftersom den fria viljan är ett axiom, skall jag alltså inte nu försöka bevisa för dig som tror på determinismen, att du har fri vilja. Om du inte ens tror på din egen direkta varseblivning, i form av introspektion, att du har fri vilja - då kommer du inte heller att tro på mina argument. Och eftersom alla argument förutsätter att människor har fri vilja (eftersom fri vilja är ett axiom), skulle jag göra mig skyldig till felslutet cirkelresonemang, om jag försökte bevisa att du har fri vilja. Men – jag kan i alla fall göra det svårare för dig att evadera att du har fri vilja genom att peka på några av de många motsägelser som du trasslar in dig i, närhelst du förnekar att du har fri vilja.
Till att börja med, om du förnekar den fria viljan och säger att människan är determinerad – hur skulle du kunna veta att du själv var determinerad, om du nu vore det? När jag säger att jag har fri vilja, svarar du väl att det bara är så att de faktorer som bestämmer vad jag skall tro på, bestämmer att jag skall tro att jag har fri vilja? Så du säger alltså att de faktorer som bestämmer vad människor skall tro på, kan betinga dem till att tro på en falskhet.
Men - om faktorerna som bestämmer vad människor skall tro på, ibland betingar dem till att tro på en falskhet – hur kan du då veta att dessa faktorer inte har betingat just dig till att tro på en falsk idé, när de har betingat dig till att tro att människan är determinerad? Du sager ju: ”Faktorer utanför din kontroll har bestämt att du ska tro att människor har fri vilja. Och faktorer utanför min kontroll har bestämt att jag ska tro att människor är determinerade. Jag rår inte för vad jag tror på, eftersom jag är determinerad. Jag bara måste tro att människan är determinerad. Jag är lika kognitivt hjälplös som du är! Så min uppfattning att jag är determinerad är inte ett dugg mera giltig än din uppfattning att du har fri vilja!
Du börjar fatta? Om människor vore determinerade skulle de inte kunna lita på någon enda idé alls. Människor är nämligen felbara. Detta förnekar väl ingen determinist? Det finns väl ingen determinist som sager: ”Människor är ofelbara - ingen människa har någonsin fel”? Och en varelse som var felbar, men som samtidigt var determinerad, skulle aldrig någonsin kunna vara säker på en enda idé som råkade finnas i hennes medvetande.
Föreställ dig att du var determinerad, och samtidigt var felbar – anta att det fanns en spak inuti ditt förnuft, och när den spaken var i ”på”-läge trodde du på en korrekt idé, och när spaken var i ”av”-läge trodde du på en felaktig idé – och du själv saknade kontroll över huruvida spaken var i ”på”-läge eller i ”av”-läge? Hur skulle du kunna vara säker på att en viss idé som fanns i ditt huvud var korrekt? Du skulle ju inte kunna veta om den där spaken just när du tänkte den idén var i ”på”-läge eller i ”av”-läge. Så du skulle inte ha någon aning om huruvida faktorerna som determinerade dig, genom att slå på eller slå av den där spaken, hade determinerat dig just då till att tro på en korrekt idé eller på en felaktig idé. En felbar varelse som var determinerad, skulle vara fullständigt ur stånd att veta någonting alls. Hon skulle inte veta något alls om verkligheten omkring sig. En sådan varelse skulle därför vara hjälplös och skulle inte kunna överleva.
Nu är det förstås så att vanliga djur saknar fri vilja, och de är förstås inte hjälplösa. Djuren överlever bevisligen, i alla fall tillräckligt länge för att reproducera. Det beror på att de vanliga djuren inte är felbara i den mening som vi här talar om. Ett djur går efter sina varseblivningar. Och varseblivningarna är ofelbara inom gränserna för sin räckvidd. Om en flugas sinnesorgan avkänner en rörelse i närheten, då flyger den med nödvändighet iväg. Den har inget val. Om en koppellös och för tillfället hungrig hund får syn på en död råtta, då slukar den råttan med nödvändighet. Den har inget val.
Det händer ibland att fåglar flyger in i fönster och dör. Men det innebär inte att de är felbara i den mening som gäller här. De går automatiskt efter sina varseblivningar, men när de kommer på kollisionskurs med ett fönster, räcker deras synsinne inte till. Men inom ramarna för vad deras synsinne klarar av, fungerar fågelns synsinne automatiskt och ofelbart. Fåglar ”slarvar” inte och de tappar inte koncentrationen, så att de flyger in i träd eller bergväggar.
Men människor är förnuftsvarelser. De tänker - och att tänka är inte samma sak som att varsebli. Tänkandet fortlöper inte automatiskt, såsom varseblivandet gör. Så felsteg är möjliga när man resonerar. Det är av den orsaken som människor måste ha fri vilja. De måste själva styra sitt resonerande, för att de skall kunna vara säker på att de gör rätt, i de förekommande fall de gör rätt. Eftersom tänkandet inte är automatiskt, skulle tänkandet vara slumpmässigt om det inte vore viljestyrt. Och eftersom vårt tänkande styr våra handlingar för att överleva, skulle vi inte kunna överleva om nämnda tänkande skedde slumpmässigt.
Men trots att determinismen är en idé som med nödvändighet leder till att deterministerna trasslar in sig i motsägelser om bara de bryr sig om att tänka igenom de logiska följderna av denna idé, så tror många av dagens vetenskapsmän, inklusive majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker, på denna vansinniga idé. Det beror förstås på att de inte har brytt sig om att tänka igenom de logiska följderna av determinismen. Därför ser de inte motsägelserna. Eller, ännu värre, så ser de motsägelserna men struntar i dem och fortsätter att tro på determinismen ändå.
Kan det verkligen vara sant att majoriteten av dagens psykologer och psykiatriker tror på determinismen? Ja, freudianerna tror att människan är determinerad av inneboende drifter i det undermedvetna (som en undermedveten önskan att forma sina egna fekalier!). Behavioristerna tror att människan är determinerad av betingningar, ungefär som en hund är betingad av dressyr. Biologisterna tror att människan är determinerad av kemikalierna i hjärncellerna. O.s.v.
Debatten inom den psykologiska vetenskapen handlar egentligen nuförtiden bara om huruvida människan är determinerad av ”nature” eller ”nurture”. Debatten handlar m.a.o. om huruvida människan är determinerad av inre faktorer utanför hennes kontroll, eller om hon är determinerad av yttre faktorer likaså utanför hennes kontroll. Idén att människan skulle kunna ha fri vilja förekommer knappt i debatten överhuvudtaget. Det tas för givet att människan är någon sorts robot. Idén att människan har fri vilja betraktas som en ovetenskaplig idé, och tas därför inte på allvar.
Premisserna är tydligen deks att den fria viljan, om den existerade, skulle vara ett undantag från kausalitetslagen - och dels att det inte kan finnas några sådana undantag från kausalitetslagen. Den andra premissen här är helt rätt, det finns inga undantag från kausalitetslagen i universum. Men den första premissen är helt fel, den fria viljan utgör inte något undantag från kausalitetslagen, utan den är en subkategori av kausalitetslagen. Det är individens val som är orsaken till det hon väljer! När hon väljer att tänka är det hennes val som är orsaken till tänkandet. Och när hon väljer att inte tänka är det hennes val som är orsaken till hennes underlåtenhet att tänka.
Om dagens psykologer och psykiatriker vill kunna göra nytta fullt ut, måste de inse att människor faktiskt har fri vilja. De är vare sig maskiner eller vanliga djur. Att det bevisligen finns praktiserande psykiatriker som gör nytta för sina patienter, beror bara på att de agerar på grundval av åtminstone den underförstådda premissen att människan har fri vilja. Men i den utsträckning de tar determinismen på allvar, måste psykiatriker göra skada istället för nytta. Man kan inte hjälpa människor, genom att behandla dem som om de vore maskiner eller vanliga djur.
Nej, den psykologiska vetenskapen måste verkligen göra upp med den där idén om att människan är determinerad - och att hon därmed saknar fri vilja.
Upp till kamp mot kvacksalvarna!
Forskarna i psykologi, Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll, skriver i en artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä år 2009 som ett inlägg i en debatt som då pågick på debattsajten Newsmill på nätet.] att det är bekymmersamt att ”poppsykologer” får ett stort utrymme i massmedierna. Jag håller absolut med Lindwall och Söderfjäll på den punkten.
Men jag anser också att etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen har ett enormt behov av att ”rensa sin egen h-k”. Jag har fått intrycket (Jag är blott och bart lekman - så jag kan inte bevisa denna ståndpunkt vetenskapligt - men jag anser att jag kan i alla fall göra min ståndpunkt väldigt sannolik.) att den nu etablerade psykologiska vetenskapen är nedlusad med teorier som inte är mycket bättre än ren kvacksalveri. Jag vill nu framhäva att jag inte anklagar just Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll för att vara kvacksalvare. Jag vet ingenting om just dem och deras forskning, så jag kan inte bedöma dem personligen. Men deras artikel ger mig en förekommen anledning för att ventilera mina kritiska åsikter om dagens psykologiska vetenskap i största allmänhet.
Vad är det då som är fel med dagens psykologiska vetenskap? För att uttrycka det kort – den är intellektuellt korrumperad av irrationella filosofiska premisser. Jag ska nedan ge några exempel på detta.
En av de mest uppenbara villfarelserna inom den etablerade psykologin är den utbredda tron på determinismen. Determinismen är den filosofiska principen som går ut på att människor saknar fri vilja. Enligt determinismen är människor som robotar - eller rättare sagt säger determinismen att de är som vanliga djur. Deras medvetanden sägs nämligen fungera automatiskt - deras tankar sägs vara bestämda antingen av yttre eller av inre faktorer som ligger utanför deras egen kontroll. Antingen av yttre faktorer som ”betingning” (behavioristernas version av determinismen), ekonomiska faktorer (marxisternas version av determinismen), den omkringliggande kulturen (multikulturalisternas version av determinismen) o.s.v. Eller av inre faktorer som generna (somliga biologers version av determinismen), det undermedvetna (Freudianernas version av determinismen), känslorna (en version av determinismen som är mycket utbredd inom populärkulturen idag) o.s.v.
Determinismen är en irrlära vid första påseendet. Var och en av oss kan direkt varsebli, genom introspektion, att hon faktiskt har fri vilja. Människans innehav av fri vilja är faktiskt ett axiom. Om inte varje individ själv innehade kontrollen över sitt eget medvetande - då skulle hon inte kunna vara säker på ett endaste liten bit av sin kunskap. Utan fri vilja skulle hon nämligen inte själv kunna anpassa sitt förnuft till de tillgängliga beläggen. Om hon vore determinerad skulle hon vara kognitivt hjälplös. Hon skulle inte ens kunna tänka - hennes medvetande skulle bli till en "slumptankesgenerator".
Deterministerna själva skulle inte ens kunna veta att människan var determinerad!
En determinist resonerar ju egentligen:
”Jag bestämmer inte själv vad jag tror på. Faktorer utanför min kontroll bestämmer det. Så jag kan inte rå för att jag tror på determinismen. Mina känslor (eller ekonomiska förhållanden eller `betingning´ eller vilken faktor det nu är fråga om) har bestämt att jag ska tro att determinismen är sanningen. Precis som de har betingat dig [d.v.s. Henrik Unné] till att tro att existensen av den fria viljan är sanningen. Så enligt mig är min tro på determinismen och din tro på fri vilja är bådadera lika determinerade!”
Men deterministen säger ju att jag har fel när jag tror på den fria viljan! Så deterministen medger att faktorerna som bestämmer vilka idéer människor ska tro på ibland betingar dem till att tro på en felaktig idé.
Men hur i hela världen kan deterministen då veta att dessa faktorer inte i just den här frågan, determinismen, har bestämt att hon och inte jag skall tro på en felaktig idé? Hon har ingen aning! Det kan precis likaväl vara henne som mig som har fel i den här frågan om fri vilja! Så deterministen har inget kunskapsteoretiskt fog för att säga att hon vet att människor är determinerade. Enligt determinismens logik kan alla av oss alltid likaväl ha fel som rätt - utan att själva veta om det! Så det kan precis lika väl vara hon som har fel om determinismen istället för den som tror på fri vilja! Deterministens egen idé upphäver således sig själv!
Men detta till trots finns det åtskilliga skolor inom den psykologiska vetenskapen som förfäktar determinismen. Dessa olika skolor skiljer sig endast i fråga om vilken eller vilka faktorer det är som enligt dem determinerar människan. De tvistar om huruvida människan är determinerad av ”nature” (generna) eller av ”nurture” (miljön). Men de tar det för givet att människan är just determinerad.
Den mest äckliga av de deterministiska skolorna är Freudianismen - som traditionellt har ingått i den psykologiska "vetenskapen". Freudianismen hävdar, litet överförenklat, att människan är determinerad av sin potträning! Freudianismen är så depraverad att den förfäktar att faktorerna som formar människans själ är hennes kiss- och bajsfunktioner. Den skolan inom psykologin är alldeles bedrövlig! Men Freudianismen kan inte motbevisas! Av den enkla anledningen att den är helt
godtycklig. Den har en rationalisering i beredskap för i stort sett varenda möjliga invändning som folk kan komma med mot den.
En Freudian kan säga (På engelska - jag är inte säker på vad de tekniska termerna heter på svenska.):
”That boy hates his mother.”
Du invänder då:
”Men han visar inga tecken på att hata sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s repressing it.”
Du invänder:
”Men pojken visar massor av tecken på att han älskar sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s sublimating it.”
En Freudian kan således använda sin teori till att ”bevisa” i stort sett vad som helst om en patients psykologi. Just därför är Freudianismen kognitivt värdelöst!
En annan särdeles motbjudande deterministisk skola är behaviorismen.
Behaviorismen förkunnar att människor är determinerade av ”betingningar” ("conditioning" heter det på engelska). Behaviorismen förkunnar att människor är som djur. På samma sätt som en hund kan betingas till att dreggla när en klocka ringer kan, enligt behaviorismen, en människas beteende betingas av belöningar och/eller bestraffningar.
Hur ”vet” då behavioristerna det de tror sig veta?
De har faktiskt utfört experiment. På råttor! De har ”forskat” i sådana saker som hur laboratorieråttor lär sig att hitta i en labyrint. Och - till sin stora förvåning! - upptäckte de att råttorna lärde sig utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna drog av detta resultat av sina experiment den "genial" slutsatsen att människor också lär sig saker utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna resonerade att det som gäller för råttor per nödvändighet också måste gälla för människor!
Hur rationellt är detta sätt att resonera? Varför ska det som gäller för råttor också gälla för människor? Råttor är väl annorlunda varelser än oss människor?
Nå, anta att ett gäng forskare ville ta reda på hur människor livnär sig. Och de gjorde detta genom att studera daggmaskar. De upptäckte att daggmaskar livnär sig genom att käka jord. Och de drog av detta den "geniala" slutsatsen att tillvägagångssättet för att rädda mänskligheten från svält måste vara att lära alla oss människor att käka jord!
Där ser man - behaviorismen är humbug!
Freudianismen och behaviorismen är inte särdeles viktiga skolor inom den kliniska psykologin och psykiatrin nuförtiden. De mera utbredda skolorna är dock som regel i hög grad deterministiska också dem. Inte ens den nuförtiden bästa skolan inom den psykologiska vetenskapen, den ”kognitiva” skolan, är fullkomlig.
Den ”kognitiva” skolan hävdar att våra medvetna idéer visst spelar en roll i människans psykologi - men denna skola sätter inte förnuftet riktigt i ”förarsätet” i människans själ. ”Kognitiva” psykologer och psykiatriker velar och tvivlar om huruvida förnuftet egentligen är viljestyrt.
En annan utbredd irrlära inom den moderna psykologin är subjektivismen.
Denna idé kan ta många uttryck. Den kan påverka psykologers och psykiatrikers metodologi, den kan påverka deras syn på vad som utgör bevisning - och den kan ta sig uttryck i substansinnehållet i den psykologiska vetenskapen.
Ett vanligt fenomen är att psykologer och psykiatriker delar den utbredda uppfattningen att det inte finns objektiva ”rätt” och ”fel” - i synnerhet inte i värderingsfrågor som etik - men ibland även i rena faktafrågor. Psykologer och psykiatriker vill t.ex. ofta inte ta ställning till olika etiska teorier - som exempelvist den etiska tvisten mellan altruismen respektive egoismen. Till stor del p.g.a. sin tro att etik är ett ämne där subjektivitet gäller fattar de flesta psykologer och psykiatriker utanför objektivismen inte hur destruktivt moralläran altruismens inflytande är i människors psykologier. Vilket får till följd att de kan behandla en djupt olycklig människa i åratal utan att någonsin ta itu med orsaken till dennes olycka - som mycket väl kan vara just den där giftiga idén att det är moraliskt förkastligt att sträva efter ens egen ”själviska” lycka!
Ytterligare en utbredd irrlära inom den moderna psykologin lär vara idén att det är fel att ”bygga system”.
Psykologer och psykiatriker är dåliga på att ”integrera” sina kunskaper på ett systematiskt sätt. Detta är naturligt, då de saknar vägledningen som en rationell kunskapsteori skulle kunna ge dem. Så de samlar ihop ett stort antal olika enskilda observationer av olika konkreta kausalitetssamband i människans psyke - men utan att de sedan knyter ihop det hela. Därav den utbredda övertron på rollen som kemikalier i hjärnan spelar i människors psykiska hälsa.
I synnerhet psykiatriker är ofta mycket kunniga om just vilka specifika kemiska substanser det är som kan hjälpa mot den ena och den andra psykiska åkomman. Men de har egentligen inte mycket till aning om varför en viss substans hjälper mot en viss åkomma!
Eftersom psykologer och psykiatriker ofta misstror ”systembyggande”, och eftersom de inte har en bra heltäckande teori om människans psykologi, utövar de ofta praktisk psykologi och psykiatri på ett rätt så ”pragmatiskt” sätt. Praktiserande psykiatriker och psykologer skaffar sig erfarenheter av att behandla patienter - och de lär sig av sina erfarenheter i yrkesövningen - med hjälp av resterna av den aristoteliska kunskapsteorin. En kunskapsteori som de i viss mån har snappat upp därför att rester av den fortfarande flyter omkring i universiteten där de utbildades.
Det är nog därför som psykologerna och psykiatrikerna överhuvudtaget klarar av att göra någon nytta. De gör nytta i stor utsträckning trots de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - och inte uteslutande på grund av dem!
Men detta innebär ju att dagens praktiserande psykologer och psykiatriker bedriver sitt yrke medelst en ”seat-of-the-pants” metod. D.v.s. de lagar efter läge. De improviserar. De skjuter från höftet.
Och det är inte bra!
Fast det skulle nog bli ännu värre om psykologerna och psykiatrikerna började försöka att riktigt på allvar tillämpa de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - på ett konsekvent sätt!
Det är hög tid att några nya intellektuella rensar ut de augiska stallarna (the "Augean stables" som de heter på engelska) som den moderna psykologiska vetenskapen utgör. De praktiserande psykologerna och psykiatrikerna menar väl - men de behöver bättre teoretiska verktyg att arbeta med för att kunna göra så mycken nytta som de helst borde göra. De nya intellektuella skulle behöva en rationell filosofisk grund att stå på - i synnerhet en rationell kunskapsteori.
Jag råkar själv vara en f.d. psykotiker - och jag har erfarit att filosofin som heter objektivismen, som jag upptäckta ungefär fem år efter början till mitt tillfrisknande, gjorde det möjligt för mig att för första gången förstå arten av mina tidigare problem ända ner till roten. Jag är därför, p.g.a. mina egna personliga erfarenheter, övertygad om att framtidens psykologer och psykiatriker skulle dra stor nytta av att sätta sig in i denna förnuftets filosofi.
Upp till kamp mot etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen!
”Kick out the quacks!” som en berömd rockgrupp från Detroit kanske skulle ha uttryckt det.
Men jag anser också att etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen har ett enormt behov av att ”rensa sin egen h-k”. Jag har fått intrycket (Jag är blott och bart lekman - så jag kan inte bevisa denna ståndpunkt vetenskapligt - men jag anser att jag kan i alla fall göra min ståndpunkt väldigt sannolik.) att den nu etablerade psykologiska vetenskapen är nedlusad med teorier som inte är mycket bättre än ren kvacksalveri. Jag vill nu framhäva att jag inte anklagar just Magnus Lindwall och Stefan Söderfjäll för att vara kvacksalvare. Jag vet ingenting om just dem och deras forskning, så jag kan inte bedöma dem personligen. Men deras artikel ger mig en förekommen anledning för att ventilera mina kritiska åsikter om dagens psykologiska vetenskap i största allmänhet.
Vad är det då som är fel med dagens psykologiska vetenskap? För att uttrycka det kort – den är intellektuellt korrumperad av irrationella filosofiska premisser. Jag ska nedan ge några exempel på detta.
En av de mest uppenbara villfarelserna inom den etablerade psykologin är den utbredda tron på determinismen. Determinismen är den filosofiska principen som går ut på att människor saknar fri vilja. Enligt determinismen är människor som robotar - eller rättare sagt säger determinismen att de är som vanliga djur. Deras medvetanden sägs nämligen fungera automatiskt - deras tankar sägs vara bestämda antingen av yttre eller av inre faktorer som ligger utanför deras egen kontroll. Antingen av yttre faktorer som ”betingning” (behavioristernas version av determinismen), ekonomiska faktorer (marxisternas version av determinismen), den omkringliggande kulturen (multikulturalisternas version av determinismen) o.s.v. Eller av inre faktorer som generna (somliga biologers version av determinismen), det undermedvetna (Freudianernas version av determinismen), känslorna (en version av determinismen som är mycket utbredd inom populärkulturen idag) o.s.v.
Determinismen är en irrlära vid första påseendet. Var och en av oss kan direkt varsebli, genom introspektion, att hon faktiskt har fri vilja. Människans innehav av fri vilja är faktiskt ett axiom. Om inte varje individ själv innehade kontrollen över sitt eget medvetande - då skulle hon inte kunna vara säker på ett endaste liten bit av sin kunskap. Utan fri vilja skulle hon nämligen inte själv kunna anpassa sitt förnuft till de tillgängliga beläggen. Om hon vore determinerad skulle hon vara kognitivt hjälplös. Hon skulle inte ens kunna tänka - hennes medvetande skulle bli till en "slumptankesgenerator".
Deterministerna själva skulle inte ens kunna veta att människan var determinerad!
En determinist resonerar ju egentligen:
”Jag bestämmer inte själv vad jag tror på. Faktorer utanför min kontroll bestämmer det. Så jag kan inte rå för att jag tror på determinismen. Mina känslor (eller ekonomiska förhållanden eller `betingning´ eller vilken faktor det nu är fråga om) har bestämt att jag ska tro att determinismen är sanningen. Precis som de har betingat dig [d.v.s. Henrik Unné] till att tro att existensen av den fria viljan är sanningen. Så enligt mig är min tro på determinismen och din tro på fri vilja är bådadera lika determinerade!”
Men deterministen säger ju att jag har fel när jag tror på den fria viljan! Så deterministen medger att faktorerna som bestämmer vilka idéer människor ska tro på ibland betingar dem till att tro på en felaktig idé.
Men hur i hela världen kan deterministen då veta att dessa faktorer inte i just den här frågan, determinismen, har bestämt att hon och inte jag skall tro på en felaktig idé? Hon har ingen aning! Det kan precis likaväl vara henne som mig som har fel i den här frågan om fri vilja! Så deterministen har inget kunskapsteoretiskt fog för att säga att hon vet att människor är determinerade. Enligt determinismens logik kan alla av oss alltid likaväl ha fel som rätt - utan att själva veta om det! Så det kan precis lika väl vara hon som har fel om determinismen istället för den som tror på fri vilja! Deterministens egen idé upphäver således sig själv!
Men detta till trots finns det åtskilliga skolor inom den psykologiska vetenskapen som förfäktar determinismen. Dessa olika skolor skiljer sig endast i fråga om vilken eller vilka faktorer det är som enligt dem determinerar människan. De tvistar om huruvida människan är determinerad av ”nature” (generna) eller av ”nurture” (miljön). Men de tar det för givet att människan är just determinerad.
Den mest äckliga av de deterministiska skolorna är Freudianismen - som traditionellt har ingått i den psykologiska "vetenskapen". Freudianismen hävdar, litet överförenklat, att människan är determinerad av sin potträning! Freudianismen är så depraverad att den förfäktar att faktorerna som formar människans själ är hennes kiss- och bajsfunktioner. Den skolan inom psykologin är alldeles bedrövlig! Men Freudianismen kan inte motbevisas! Av den enkla anledningen att den är helt
godtycklig. Den har en rationalisering i beredskap för i stort sett varenda möjliga invändning som folk kan komma med mot den.
En Freudian kan säga (På engelska - jag är inte säker på vad de tekniska termerna heter på svenska.):
”That boy hates his mother.”
Du invänder då:
”Men han visar inga tecken på att hata sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s repressing it.”
Du invänder:
”Men pojken visar massor av tecken på att han älskar sin mor!”
Freudianen kommer tillbaka med:
”Doesn´t matter! He´s sublimating it.”
En Freudian kan således använda sin teori till att ”bevisa” i stort sett vad som helst om en patients psykologi. Just därför är Freudianismen kognitivt värdelöst!
En annan särdeles motbjudande deterministisk skola är behaviorismen.
Behaviorismen förkunnar att människor är determinerade av ”betingningar” ("conditioning" heter det på engelska). Behaviorismen förkunnar att människor är som djur. På samma sätt som en hund kan betingas till att dreggla när en klocka ringer kan, enligt behaviorismen, en människas beteende betingas av belöningar och/eller bestraffningar.
Hur ”vet” då behavioristerna det de tror sig veta?
De har faktiskt utfört experiment. På råttor! De har ”forskat” i sådana saker som hur laboratorieråttor lär sig att hitta i en labyrint. Och - till sin stora förvåning! - upptäckte de att råttorna lärde sig utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna drog av detta resultat av sina experiment den "genial" slutsatsen att människor också lär sig saker utan bruk av förnuftet och den fria viljan. Behavioristerna resonerade att det som gäller för råttor per nödvändighet också måste gälla för människor!
Hur rationellt är detta sätt att resonera? Varför ska det som gäller för råttor också gälla för människor? Råttor är väl annorlunda varelser än oss människor?
Nå, anta att ett gäng forskare ville ta reda på hur människor livnär sig. Och de gjorde detta genom att studera daggmaskar. De upptäckte att daggmaskar livnär sig genom att käka jord. Och de drog av detta den "geniala" slutsatsen att tillvägagångssättet för att rädda mänskligheten från svält måste vara att lära alla oss människor att käka jord!
Där ser man - behaviorismen är humbug!
Freudianismen och behaviorismen är inte särdeles viktiga skolor inom den kliniska psykologin och psykiatrin nuförtiden. De mera utbredda skolorna är dock som regel i hög grad deterministiska också dem. Inte ens den nuförtiden bästa skolan inom den psykologiska vetenskapen, den ”kognitiva” skolan, är fullkomlig.
Den ”kognitiva” skolan hävdar att våra medvetna idéer visst spelar en roll i människans psykologi - men denna skola sätter inte förnuftet riktigt i ”förarsätet” i människans själ. ”Kognitiva” psykologer och psykiatriker velar och tvivlar om huruvida förnuftet egentligen är viljestyrt.
En annan utbredd irrlära inom den moderna psykologin är subjektivismen.
Denna idé kan ta många uttryck. Den kan påverka psykologers och psykiatrikers metodologi, den kan påverka deras syn på vad som utgör bevisning - och den kan ta sig uttryck i substansinnehållet i den psykologiska vetenskapen.
Ett vanligt fenomen är att psykologer och psykiatriker delar den utbredda uppfattningen att det inte finns objektiva ”rätt” och ”fel” - i synnerhet inte i värderingsfrågor som etik - men ibland även i rena faktafrågor. Psykologer och psykiatriker vill t.ex. ofta inte ta ställning till olika etiska teorier - som exempelvist den etiska tvisten mellan altruismen respektive egoismen. Till stor del p.g.a. sin tro att etik är ett ämne där subjektivitet gäller fattar de flesta psykologer och psykiatriker utanför objektivismen inte hur destruktivt moralläran altruismens inflytande är i människors psykologier. Vilket får till följd att de kan behandla en djupt olycklig människa i åratal utan att någonsin ta itu med orsaken till dennes olycka - som mycket väl kan vara just den där giftiga idén att det är moraliskt förkastligt att sträva efter ens egen ”själviska” lycka!
Ytterligare en utbredd irrlära inom den moderna psykologin lär vara idén att det är fel att ”bygga system”.
Psykologer och psykiatriker är dåliga på att ”integrera” sina kunskaper på ett systematiskt sätt. Detta är naturligt, då de saknar vägledningen som en rationell kunskapsteori skulle kunna ge dem. Så de samlar ihop ett stort antal olika enskilda observationer av olika konkreta kausalitetssamband i människans psyke - men utan att de sedan knyter ihop det hela. Därav den utbredda övertron på rollen som kemikalier i hjärnan spelar i människors psykiska hälsa.
I synnerhet psykiatriker är ofta mycket kunniga om just vilka specifika kemiska substanser det är som kan hjälpa mot den ena och den andra psykiska åkomman. Men de har egentligen inte mycket till aning om varför en viss substans hjälper mot en viss åkomma!
Eftersom psykologer och psykiatriker ofta misstror ”systembyggande”, och eftersom de inte har en bra heltäckande teori om människans psykologi, utövar de ofta praktisk psykologi och psykiatri på ett rätt så ”pragmatiskt” sätt. Praktiserande psykiatriker och psykologer skaffar sig erfarenheter av att behandla patienter - och de lär sig av sina erfarenheter i yrkesövningen - med hjälp av resterna av den aristoteliska kunskapsteorin. En kunskapsteori som de i viss mån har snappat upp därför att rester av den fortfarande flyter omkring i universiteten där de utbildades.
Det är nog därför som psykologerna och psykiatrikerna överhuvudtaget klarar av att göra någon nytta. De gör nytta i stor utsträckning trots de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - och inte uteslutande på grund av dem!
Men detta innebär ju att dagens praktiserande psykologer och psykiatriker bedriver sitt yrke medelst en ”seat-of-the-pants” metod. D.v.s. de lagar efter läge. De improviserar. De skjuter från höftet.
Och det är inte bra!
Fast det skulle nog bli ännu värre om psykologerna och psykiatrikerna började försöka att riktigt på allvar tillämpa de gängse teorierna inom den psykologiska vetenskapen - på ett konsekvent sätt!
Det är hög tid att några nya intellektuella rensar ut de augiska stallarna (the "Augean stables" som de heter på engelska) som den moderna psykologiska vetenskapen utgör. De praktiserande psykologerna och psykiatrikerna menar väl - men de behöver bättre teoretiska verktyg att arbeta med för att kunna göra så mycken nytta som de helst borde göra. De nya intellektuella skulle behöva en rationell filosofisk grund att stå på - i synnerhet en rationell kunskapsteori.
Jag råkar själv vara en f.d. psykotiker - och jag har erfarit att filosofin som heter objektivismen, som jag upptäckta ungefär fem år efter början till mitt tillfrisknande, gjorde det möjligt för mig att för första gången förstå arten av mina tidigare problem ända ner till roten. Jag är därför, p.g.a. mina egna personliga erfarenheter, övertygad om att framtidens psykologer och psykiatriker skulle dra stor nytta av att sätta sig in i denna förnuftets filosofi.
Upp till kamp mot etablissemanget inom den psykologiska vetenskapen!
”Kick out the quacks!” som en berömd rockgrupp från Detroit kanske skulle ha uttryckt det.
Subscribe to:
Posts (Atom)