Under 1940-talet, 1950-talet och det tidiga 1960-talet utsattes tiotusentals människor i västländerna för en kirurgisk procedur som kallades för ”lobotomi”. Denna procedur bestod väsentligen av att kirurgen använde en kniv eller en metalltråd för att kapa ett stort antal nervbanor i den främre delen av hjärnan på offret. Proceduren praktiserades av en stor andel av medlemmarna av psykiaterkåren. Det hette att det var meningen att proceduren skulle bota eller lindra allvarliga känslomässiga störningar hos psykpatienter.
Proceduren uppfanns av en portugesisk psykiatriker vid namn Egas Moniz under 1930-talet. Moniz experimenterade ursprungligen på schimpanser. Han observerade att två av sina chimpanser, Lucy och Becky, blev markant lugnare efter det att han hade kapat några nervbanor i den främre delen av deras hjärnor. Moniz drog hastigt slutsatsen att människor skulle bli hjälpta av detta ingrepp också. Moniz började därför operera på människor.
Men chefen för sjukhuset som ”levererade” patienter till Moniz för honom att operera på utvecklade en skeptisk inställning. För att erhålla flera patienter, började förringa Moniz de negativa inslagen i resultaten av de första lobotomierna och påskinade att hans nya metod var en stor succé - och att den snart skulle bli allmänt accepterad av den psykiatriska yrkeskåren. (Tyvärr visade sig det där senare stämma med utvecklingen.)
Resultaten av lobotomierna som begicks på människor var ytterst blandade. Patienternas ångest lindrades ibland. Men många patienter utvecklade grava känslomässiga störningar istället. Och ett signifikant antal av patienterna dog som en direkt följd av operationen! T.ex. drabbades patienterna ofta av allvarliga blödningar i hjärnan - inte sällan med dödlig utgång. Dödligheten hos patienterna varierade från sjukhus till sjukhus. Från några få procent vid en del sjukhus ända upp till 18 procent vid andra. En del av offren för lobotomierna kunde leva normala liv efteråt. Medan andra blev nästan som grönsaker. Och, som sagt, en del av offren avled.
Lobotomierna upphörde inte förrän en bit in på 1960-talet - då de ersattes av nya, effektiva läkemedel.
Men trots de mycket blandade resultaten välkomnade psykiatrikerna till synes denna procedur med entusiasm. Snart lobotomiserades tusentals människor årligen över hela världen. Detta trots att psykiatrikerna verkade okunniga om vad de långsiktiga effekterna av proceduren skulle visa sig vara. Och trots att majoriteten av patienterna själva absolut inte ville bli lobotomerade.
Lobotomierna fortsatte tills det tidiga 1960-talet då, som sagt, nya effektiva läkemedel ersatte dem - och lobotomierna sedan fick ett skamfilat rykte.
Idag använder textböcker den kirurgiska proceduren lobotomi som ett konkret exempel på ”dålig vetenskap”.
Motivet för det utbredda bruket av proceduren lobotomi var i stor utsträckning ren desperation. Under 1940-talet var psykvården i ett kristillstånd. Det fanns inga effektiva behandlingar för psykoser. Mentalsjukhusen var överfulla. Och världens offentliga sektorer hade stora svårigheter med att med skattemedlen finansiera psykvården. Så i viss utsträckning var det en förståelig tragedi.
Men jag måste undra hur det kunde komma sig att så väldigt många psykiatriker kunde nedlåta sig till att ta i bruk en procedur som ofta skadade, och inte så sällan även dödade, patienten. De genomförde ju alla de där lobotomierna på grundval av ett ytterst ringa empiriskt underlag. Hade alla dessa psykiatriker aldrig hört talas om den hippokratiska eden?
Jo, det hade de säkert. Det var nog inte psykiatrikernas eget fel att så många lobotomier begicks.
L
Sanningen är antagligen istället att lobotomiernas historia utgör ett oerhört starkt argument mot den socialistiska sjukvården!
Det kan nämligen inte rimligen ha varit så att många, många tusentals psykiatriker på 1940-talet och 1950-talet kunde ha varit så pass onda - eller alternativt så pass gravt inkompetenta - att de genomförde lobotomierna helt frivilligt. Den enda rimliga förklaringen till katastrofen ("katastrofen" för patienterna d.v.s.) måste ha varit att psykiatrikerna var illa tvungna till att genomföra så många lobotomier som möjligt mot sitt bättre vetande!
Kom ihåg att mentalsjukvården över hela världen i huvudsak var finansierad av världens stater och/eller kommuner - med skattemedel - redan på den tiden då lobotomierna bredde ut sig.
Och på 1930-talet utgjordes ungefär 25% av samtliga patienter inom sjukvården (Inte bara inom psykvården - utan inom hela sjukvården!) av psykotiker. Det fanns på den tiden ingen fungerande behandling som kunde bota psykotiker. Så den stackare som utvecklade en psykos i sin ungdom fick som regel spendera resten av sitt liv på ett mentalsjukhus. Så på 1930-talet satt många, många tusentals psykotiker på mentalsjukhusen och vegeterade. De kostade myndigheterna många miljardertals kronor varje år i skattepengar!
Och myndigheterna hade väl inte så gott om skattepengar? Så politikerna och byråkraterna som var ansvariga för finansieringen av mentalsjukvården måste ha känt ett trängande behov av att spara pengar på den där penningslukande mentalsjukvården!
När Egas Moniz kom dragandes med sin lobotomi-procedur måste den ha framstått som en regelrätt manna från himlen! Proceduren verkade nämligen bota psykotikerna - så att dessa äntligen kunde skrivas ut från sjukhusen och därmed upphöra med att "belasta det allmänna". Och proceduren kostade inte mycket! Att bara skära i människors hjärnor kostade ju nästintill inga skattepengar alls!
Slutsatsen måste bli att logiken talar för att politikerna och byråkraterna som ansvarade för mentalsjukvårdens finansiering med skatter önskade att så många lobotomier som bara möjligt skulle genomföras. För att spara skattepengar! Och de hade stora möjligheter att sätta press på psykiatrikerna på mentalsjukhusen så att dessa ställde upp på det hela. Psykiatrikerna på mentalsjukhusen erhöll ju sina löner från myndigheterna - så de var beroende för sitt levebröd på politikerna och byråkraterna som rattade mentalsjukhusen. En psykiatriker som lyssnade på sitt samvete och som därför vägrade att utföra några lobotomier - han skulle så småningom ha kunnat funnit sig på gatan, utan försörjning!
Så vågen av lobotomier som gick över världen under 1940-talet och 1950-talet berodde nog på politiska beslut - inte på medicinska dito. Vi ska nog inte skylla lobotomierna på psykiatrikerna.
Vi ska skylla skandalen på systemet - nämligen på systemet med socialism inom mentalsjukvården!
Såväl produktionen som finansieringen av sjukvården bör privatiseras - både av principskäl och för patienternas bästas skull!
Kapitalismen smäller högst!
Monday, August 31, 2009
Thursday, August 27, 2009
Legalisera narkotikan!
Narkotika är ett eländigt gift. Likväl borde narkotikan legaliseras!
Det är visserligen ett djupt omoraliskt val att förstöra sitt eget liv genom att knarka. Men staten skall inte förbjuda saker bara för att de är omoraliska. Staten skall endast förbjuda kränkningar av individens rättigheter. Och på vilket sätt kränker en narkoman någon medmänniskas rättigheter när hon förstör sitt eget liv?
Till att börja med borde det vara uppenbart att det är helt onödigt för staten att straffa narkomaner. Verkligheten straffar dem ju ändå! En människa som knarkar brukar förlora sitt jobb, sina vänner, sin ekonomiska välfärd och sin hälsa. Till slut, om hon inte omprövar sitt beteende innan det blir för sent, dör hon! Så vad har staten för behov av att straffa henne, genom att sätta henne i fängelse eller i tvångsvård? Är inte de naturliga konsekvenserna av ett narkotikamissbruk straff nog? Och är det inte så att de ”naturliga straffen” räcker gott och väl för att avhålla samtliga rationella människor från att missbruka narkotika?
Sedan bör vi tänka på att statens förbud mot bruk av, och handel med, narkotika skadar alla de skötsamma medborgarna! Genom att skapa ett veritabelt drivhus för den organiserade brottsligheten.
Det är ett faktum att närhelst staten förbjuder en av irrationella människor eftertraktad substans - då övertar brottslingar hanteringen av den substansen. När USAs regering förbjöd alkoholhaltiga drycker i Amerika på 1920-talet t.ex. - då blev resultatet att maffian växte fram. 1920-talet, de s.k. ”Förbuds-åren”, var gangstrarnas guldålder i USA! Sådana moraliska monster som Al Capone tjänade mångmiljonbelopp på smugglingen och den illegala försäljningen av alkohol. Och tusentals oskyldiga amerikaner fick plikta med livet när maffian begick kallblodiga mord för att främja sina korrupta upplevda intressen.
Och det är precis likadant med förbudet mot narkotikan i dagens Sverige som med förbudet mot alkoholen i 1920-talets USA! Eftersom det är irrationella människor som missbrukar dessa substanser fortsätter de envist med att försöka få tag på substanserna - även efter det att substanserna har gjorts olagliga. Och när narkotikan eller alkoholen har gjorts olaglig återstår endast illegala källor att skaffa dessa substanser ifrån. När narkotikan är olaglig, kan man ju inte köpa den på ett apotek. Man måste istället vända sig till brottslingar för att få tag på den. Och eftersom brottslingarna har ett monopol på handeln med narkotikan, gör de skyhöga vinster på den. Vinstmarginalerna på smugglingen och försäljningen av illegal narkotika blir astronomiska. Av den enkla anledningen att lagarna gör det riskabelt att hantera narkotika krävs det skyhöga vinstmarginaler på verksamheten för att någon skall vara villig att ta på sig riskerna. En brottsliga kan tjäna många tusentals procent i vinstmarginal genom att köpa in narkotika i producentlandet, smuggla det till ett konsumentland och sälja det på gatan. Dessa riskbenägna skurkar saknar ju konkurrens från ”riktiga” laglydiga företag. Så de astronomiska vinstmarginalerna blir oundvikliga. Och de tillfaller endast den värsta sortens skurkar.
Detta är enormt skadligt för samhället. De enorma vinsterna som brottslingarna gör på narkotikan "återinvesterar" de sedan i andra sorters brottsverksamhet - som t.ex. utpressning, rån, stölder, häleri, koppleri, människosmuggling, ekonomisk brottslighet o.s.v. De skötsamma medborgarna förlorar stort på detta. De enda människorna som tjänar på förbudet mot narkotikan är brottslingarna!
Vad skulle hända om staten legaliserade samtliga sorters narkotika?
Till att börja med skulle de enorma vinstmarginalerna på narkotikan försvinna. En dos heroin kostar egentligen inte mycket mera i Afghanistan eller Burma än vad en Magnecyl kostar i Sverige. Och eftersom det kostar väldigt litet att transportera några kilo heroin från Afghanistan eller Burma till Sverige, skulle priset för lagligt heroin bli endast marginellt högre här i Sverige - heroinet på Apoteket skulle kosta kanske sådär 50% mera än inköpspriset i Afganistan eller Burma. Och hur mycket pengar skulle brottssyndikaten och terroristerna kunna tjäna på handel med en substans som bara kostade lika mycket som Magnecyl? Och hur många människor skulle köpa narkotika från brottslingarna när det vore mycket enklare att köpa heroinet i en vanlig butik? En legalisering av narkotikan skulle således bli ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten - och mot terrorismen! (Terrorister världen runt finansierar sin verksamhet till stor del medelst produktion och handel med narkotika.)
Men - skulle inte narkotikamissbruket skjuta i höjden om narkotikan legaliserades? Nå - missbruket minskade ju inte nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig. Heroinet, t.ex., har varit olagligt i Sverige åtminstone sedan 1940-talet. Och antalet heroinister i Sverige idag lär vara flera tusen procent större idag än de var på 1940-talet. Om narkotikamissbruket inte minskade nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig - vad finns det då för anledning att tro att det skulle öka nämnvärt om och när narkotikan gjordes laglig?
Och, framförallt, varför ska vi rationella, skötsamma medborgare bry oss om de vuxna människor som är så dumma och irrationella att de börjar knarka så snart som tillgängligheten på narkotikan ökar och priset sjunker? Vuxna människor är ju ansvariga för sina egna handlingar! Om en människa orsakar sin egen död, genom att exempelvis röka i sängen, säger vi att detta är hennes eget fel, och vi stiftar inte lagar som säger att det är förbjudet att röka i sängen. Varför skall vi inte likaledes resonera att om en vuxen människa orsakar sin egen död genom att knarka, då är det hennes eget fel? Och att vi därför inte ska stifta lagar som säger att det är förbjudet för vuxna människor att hantera och/eller bruka narkotika? [Vi bör däremot förbjuda försäljning av narkotika till mindre-åriga - av samma anledning som vi förbjuder försäljning av alkohol till mindre-åriga.]
Bort med det statliga förmynderiet och med gödningen av den organiserade brottsligheten! Legalisera narkotikan!
Det är visserligen ett djupt omoraliskt val att förstöra sitt eget liv genom att knarka. Men staten skall inte förbjuda saker bara för att de är omoraliska. Staten skall endast förbjuda kränkningar av individens rättigheter. Och på vilket sätt kränker en narkoman någon medmänniskas rättigheter när hon förstör sitt eget liv?
Till att börja med borde det vara uppenbart att det är helt onödigt för staten att straffa narkomaner. Verkligheten straffar dem ju ändå! En människa som knarkar brukar förlora sitt jobb, sina vänner, sin ekonomiska välfärd och sin hälsa. Till slut, om hon inte omprövar sitt beteende innan det blir för sent, dör hon! Så vad har staten för behov av att straffa henne, genom att sätta henne i fängelse eller i tvångsvård? Är inte de naturliga konsekvenserna av ett narkotikamissbruk straff nog? Och är det inte så att de ”naturliga straffen” räcker gott och väl för att avhålla samtliga rationella människor från att missbruka narkotika?
Sedan bör vi tänka på att statens förbud mot bruk av, och handel med, narkotika skadar alla de skötsamma medborgarna! Genom att skapa ett veritabelt drivhus för den organiserade brottsligheten.
Det är ett faktum att närhelst staten förbjuder en av irrationella människor eftertraktad substans - då övertar brottslingar hanteringen av den substansen. När USAs regering förbjöd alkoholhaltiga drycker i Amerika på 1920-talet t.ex. - då blev resultatet att maffian växte fram. 1920-talet, de s.k. ”Förbuds-åren”, var gangstrarnas guldålder i USA! Sådana moraliska monster som Al Capone tjänade mångmiljonbelopp på smugglingen och den illegala försäljningen av alkohol. Och tusentals oskyldiga amerikaner fick plikta med livet när maffian begick kallblodiga mord för att främja sina korrupta upplevda intressen.
Och det är precis likadant med förbudet mot narkotikan i dagens Sverige som med förbudet mot alkoholen i 1920-talets USA! Eftersom det är irrationella människor som missbrukar dessa substanser fortsätter de envist med att försöka få tag på substanserna - även efter det att substanserna har gjorts olagliga. Och när narkotikan eller alkoholen har gjorts olaglig återstår endast illegala källor att skaffa dessa substanser ifrån. När narkotikan är olaglig, kan man ju inte köpa den på ett apotek. Man måste istället vända sig till brottslingar för att få tag på den. Och eftersom brottslingarna har ett monopol på handeln med narkotikan, gör de skyhöga vinster på den. Vinstmarginalerna på smugglingen och försäljningen av illegal narkotika blir astronomiska. Av den enkla anledningen att lagarna gör det riskabelt att hantera narkotika krävs det skyhöga vinstmarginaler på verksamheten för att någon skall vara villig att ta på sig riskerna. En brottsliga kan tjäna många tusentals procent i vinstmarginal genom att köpa in narkotika i producentlandet, smuggla det till ett konsumentland och sälja det på gatan. Dessa riskbenägna skurkar saknar ju konkurrens från ”riktiga” laglydiga företag. Så de astronomiska vinstmarginalerna blir oundvikliga. Och de tillfaller endast den värsta sortens skurkar.
Detta är enormt skadligt för samhället. De enorma vinsterna som brottslingarna gör på narkotikan "återinvesterar" de sedan i andra sorters brottsverksamhet - som t.ex. utpressning, rån, stölder, häleri, koppleri, människosmuggling, ekonomisk brottslighet o.s.v. De skötsamma medborgarna förlorar stort på detta. De enda människorna som tjänar på förbudet mot narkotikan är brottslingarna!
Vad skulle hända om staten legaliserade samtliga sorters narkotika?
Till att börja med skulle de enorma vinstmarginalerna på narkotikan försvinna. En dos heroin kostar egentligen inte mycket mera i Afghanistan eller Burma än vad en Magnecyl kostar i Sverige. Och eftersom det kostar väldigt litet att transportera några kilo heroin från Afghanistan eller Burma till Sverige, skulle priset för lagligt heroin bli endast marginellt högre här i Sverige - heroinet på Apoteket skulle kosta kanske sådär 50% mera än inköpspriset i Afganistan eller Burma. Och hur mycket pengar skulle brottssyndikaten och terroristerna kunna tjäna på handel med en substans som bara kostade lika mycket som Magnecyl? Och hur många människor skulle köpa narkotika från brottslingarna när det vore mycket enklare att köpa heroinet i en vanlig butik? En legalisering av narkotikan skulle således bli ett dråpslag mot den organiserade brottsligheten - och mot terrorismen! (Terrorister världen runt finansierar sin verksamhet till stor del medelst produktion och handel med narkotika.)
Men - skulle inte narkotikamissbruket skjuta i höjden om narkotikan legaliserades? Nå - missbruket minskade ju inte nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig. Heroinet, t.ex., har varit olagligt i Sverige åtminstone sedan 1940-talet. Och antalet heroinister i Sverige idag lär vara flera tusen procent större idag än de var på 1940-talet. Om narkotikamissbruket inte minskade nämnvärt när narkotikan gjordes olaglig - vad finns det då för anledning att tro att det skulle öka nämnvärt om och när narkotikan gjordes laglig?
Och, framförallt, varför ska vi rationella, skötsamma medborgare bry oss om de vuxna människor som är så dumma och irrationella att de börjar knarka så snart som tillgängligheten på narkotikan ökar och priset sjunker? Vuxna människor är ju ansvariga för sina egna handlingar! Om en människa orsakar sin egen död, genom att exempelvis röka i sängen, säger vi att detta är hennes eget fel, och vi stiftar inte lagar som säger att det är förbjudet att röka i sängen. Varför skall vi inte likaledes resonera att om en vuxen människa orsakar sin egen död genom att knarka, då är det hennes eget fel? Och att vi därför inte ska stifta lagar som säger att det är förbjudet för vuxna människor att hantera och/eller bruka narkotika? [Vi bör däremot förbjuda försäljning av narkotika till mindre-åriga - av samma anledning som vi förbjuder försäljning av alkohol till mindre-åriga.]
Bort med det statliga förmynderiet och med gödningen av den organiserade brottsligheten! Legalisera narkotikan!
Marshall-planen gjorde skada
År 1945 tog det stora kriget, som socialistmakterna Nazityskland och Sovjetunionen satte igång genom sitt gemensamma angrepp på Polen, slut. Detta var ett gyllene tillfälle för kapitalismen. Europa låg i ruiner. Västeuropas politiker hade inte ”råd” att föra en socialistisk, eller ens en halvsocialistisk, politik. Situationen var så desperat att om politikerna hade satsat på socialismen - då hade européerna riskerat att svälta ihjäl.
Västeuropa var i trängande behov av kapital från världens mest nästankapitalistiska land, USA. Västeuropa hade behövt införa en väldigt liberal, kapitalistisk politik för att attrahera det kapitalet i form av privata amerikanska investeringar. De europeiska politikerna var snudd på att bli nödsakade till att göra hela Västeuropa till ett kapitalistiskt paradis.
Men tyvärr så försinkade den amerikanska regeringen detta gyllene tillfälle - med Marshall-planen. Marshall-planen var världens första stora statliga biståndsprogram. USA lånade ut enorma summor pengar till europeiska regeringar och företag på förmånliga villkor. Europa kunde i praktiken bygga upp sina av kriget raserade ekonomier med hjälp av gratis bidrag från USA. Så Västeuropas politiker kunde kosta på sig att återigen ge sig in på den socialistiska vägen - d.v.s. just den väg som hade åstadkommit så mycken förstörelse förut. Europas regeringar kunde t.ex. kosta på sig dyra välfärdsstatspolitiska program. Inflödet av kapital genom Marshall-planen garanterade att de inte skulle ”straffas” för det slöseriet med en åtföljande valutakris.
Marshall-planen hjälpte till att röja vägen för de halvsocialistiska välfärdsstaterna i efterkrigstidens Västeuropa. Marshall-planen gjorde således stor skada!
Men de flesta av dagens politiker och nationalekonomer ser annorlunda på det. De ser världen genom glasögon som är färgade av moralläran altruismen. Därför tolkar de utvecklingen under efterkrigstiden på så vis att den bekräftar att Marshall-planen gjorde stor nytta – att den rentav räddade efterkrigstidens Västeuropa!
Det är ju onekligen så att Västeuropa har haft en stor ökning av välfärden under efterkrigstiden. Denna utveckling förklaras av att det har funnits två olika faktorer, som har påverkat utvecklingen i motsatta riktningar. Å ena sidan har funnits inslagen av kapitalismen. Efter Andra världskrigets slut hade de västeuropeiska politikerna trots allt tillåtit en del inslag av frihet. I synnerhet i Västtyskland hade liberala reformer genomförts. Konrad Adenauers och Ludwig Erhards chockartade liberalisering av ekonomin år 1948, t.ex., orsakade det s.k. ”Wirtschaftsundret” - d.v.s. den explosiva ökningen av välfärden i Västtyskland på 1950-talet som gjorde Västtyskland till Europas största ekonomi. Samtidigt har det funnits inslag av socialismen i den västeuropeiska blandekonomin - inslag som har bromsat den ekonomiska utvecklingen, så att välfärden har blivit mindre än den hade blivit om Europa hade haft renodlad kapitalism. Men inslagen av kapitalismen har lyckats överväga inslagen av socialismen i tillräckligt hög grad för att Västeuropa trots allt har kunnat uppleva en ökning av välfärden efter Andra världskrigets förödelse.
Men eftersom de flesta av dagens politiker och nationalekonomer ser världen genom ”glasögon” färgade av altruismen tar de det för givet att det var inslagen av socialismen som orsakade ökningen av välfärden. Och de tar för givet att Marshall-planen, som ju var ett statligt ekonomiskt program, därför var välgörande.
Marshall-planen har haft ett helt nätverk av efterföljande negativa konsekvenser. Den första konsekvensen har vi redan beskrivit. P.g.a. Marshall-planens tillförsel av gratis ekonomiska resurser utifrån, kunde Västeuropas politiker kosta på sig att göra sina länder till välfärdsstater och blandekonomier - med frihets- och välfärdsförluster som följd. Sedan fick förhållandet att Västeuropas ekonomier trots allt förbättrades ändå medan Marshall-planen pågick som följd att statlig ekonomisk politik fick ett oförtjänt gott rykte. P.g.a. detta bildades EEC och sedan EG och sedan EU. EU är en byråkratisk, halvsocialistisk koloss som har minskat friheten i Västeuropa och som därmed har minskat välfärden. Och EUs oförtjänt goda rykte, har fått som följd att de nyligen befriade f.d. kommuniststater i Östeuropa också har slagit in på blandekonomins väg, istället för att satsa på en renodlad kapitalism. Den pågående finanskrisen i Östeuropa [Jag skrev ursprungligen denna essä på sommaren av år 2009 då det pågick en finanskris i Östeuropa.], som orsakar så mycket lidande, är en följd av denna blandekonomiska politik.
Ytterligare en följd av Marshall-planens oförtjänt goda rykte, är att västländerna har satt igång motsvarigheter till Marshall-planen för resten av världen också. Dussintals länder i Tredje världen har fått sin politik förstört, och sina politiker korrumperade, av inflödet av statlig u-hjälp från de rika länderna. Det där moderna svenska Frankensteins-monstret SIDA, t.ex., hade kanske aldrig blivit till ifall det inte hade varit för Marshall-planen.
Nu är det förstås så att bara det Västeuropa som har skapats under medverkan av Marshall-planen existerar. Det existerar inget alternativa Västeuropa, som har fått växa fram utan Marshall-planen, som vi kan jämföra med. En sådan Västeuropa hade säkert haft en mycket större välfärd idag - om den hade existerat. Men alternativa universum existerar ju inte - så alternativet till Marshall-planen existerar inte och är därför osynlig - så Marshall-planens många vänner lär fortsätta att lyckas med att framställa denna plan i en positiv dager.
Men det finns massvist med annat empiriskt belägg för att det är friheten/kapitalismen som skapar välfärden, och socialismen/étatismen som förstör den. Vi kan, t.ex., jämföra välfärden i det halvkapitalistiska Sydkorea med misären i det socialistiska Nordkorea. Vi kan jämföra välfärden som rådde i det halvkapitalistiska Västtyskland med den misär som rådde i det socialistiska Östtyskland. Vi kan jämföra Taiwan med Kommunistkina, Japan med Sovjetunionen, Schweiz med Storbritannien, Kenya med Tanzania, Costa Rica med Kuba o.s.v. Och vi kan jämföra eländet och stagnationen i de offentliga sektorerna i välfärdsstaterna i väst med den höga produktiviteten och den snabba utvecklingstakten i de privata sektorerna i samma välfärdsstater. Vem kan förneka att, t.ex., de privata läkemedelsföretagen är mera effektiva och välskötta än de offentliga sjukhusen? Nej, bara den som antingen är oärlig eller är en idiot kan inbilla sig att socialismen/étatismen, d.v.s. ofriheten, är bra för välfärden.
Varför i hela världen skulle brist på frihet öka någon enda snubbes välfärd?
Avskaffa därför den svenska ”Marshall-planen”! Avskaffa det svenska statliga monstret SIDA! Bort med u-hjälpen!
Västeuropa var i trängande behov av kapital från världens mest nästankapitalistiska land, USA. Västeuropa hade behövt införa en väldigt liberal, kapitalistisk politik för att attrahera det kapitalet i form av privata amerikanska investeringar. De europeiska politikerna var snudd på att bli nödsakade till att göra hela Västeuropa till ett kapitalistiskt paradis.
Men tyvärr så försinkade den amerikanska regeringen detta gyllene tillfälle - med Marshall-planen. Marshall-planen var världens första stora statliga biståndsprogram. USA lånade ut enorma summor pengar till europeiska regeringar och företag på förmånliga villkor. Europa kunde i praktiken bygga upp sina av kriget raserade ekonomier med hjälp av gratis bidrag från USA. Så Västeuropas politiker kunde kosta på sig att återigen ge sig in på den socialistiska vägen - d.v.s. just den väg som hade åstadkommit så mycken förstörelse förut. Europas regeringar kunde t.ex. kosta på sig dyra välfärdsstatspolitiska program. Inflödet av kapital genom Marshall-planen garanterade att de inte skulle ”straffas” för det slöseriet med en åtföljande valutakris.
Marshall-planen hjälpte till att röja vägen för de halvsocialistiska välfärdsstaterna i efterkrigstidens Västeuropa. Marshall-planen gjorde således stor skada!
Men de flesta av dagens politiker och nationalekonomer ser annorlunda på det. De ser världen genom glasögon som är färgade av moralläran altruismen. Därför tolkar de utvecklingen under efterkrigstiden på så vis att den bekräftar att Marshall-planen gjorde stor nytta – att den rentav räddade efterkrigstidens Västeuropa!
Det är ju onekligen så att Västeuropa har haft en stor ökning av välfärden under efterkrigstiden. Denna utveckling förklaras av att det har funnits två olika faktorer, som har påverkat utvecklingen i motsatta riktningar. Å ena sidan har funnits inslagen av kapitalismen. Efter Andra världskrigets slut hade de västeuropeiska politikerna trots allt tillåtit en del inslag av frihet. I synnerhet i Västtyskland hade liberala reformer genomförts. Konrad Adenauers och Ludwig Erhards chockartade liberalisering av ekonomin år 1948, t.ex., orsakade det s.k. ”Wirtschaftsundret” - d.v.s. den explosiva ökningen av välfärden i Västtyskland på 1950-talet som gjorde Västtyskland till Europas största ekonomi. Samtidigt har det funnits inslag av socialismen i den västeuropeiska blandekonomin - inslag som har bromsat den ekonomiska utvecklingen, så att välfärden har blivit mindre än den hade blivit om Europa hade haft renodlad kapitalism. Men inslagen av kapitalismen har lyckats överväga inslagen av socialismen i tillräckligt hög grad för att Västeuropa trots allt har kunnat uppleva en ökning av välfärden efter Andra världskrigets förödelse.
Men eftersom de flesta av dagens politiker och nationalekonomer ser världen genom ”glasögon” färgade av altruismen tar de det för givet att det var inslagen av socialismen som orsakade ökningen av välfärden. Och de tar för givet att Marshall-planen, som ju var ett statligt ekonomiskt program, därför var välgörande.
Marshall-planen har haft ett helt nätverk av efterföljande negativa konsekvenser. Den första konsekvensen har vi redan beskrivit. P.g.a. Marshall-planens tillförsel av gratis ekonomiska resurser utifrån, kunde Västeuropas politiker kosta på sig att göra sina länder till välfärdsstater och blandekonomier - med frihets- och välfärdsförluster som följd. Sedan fick förhållandet att Västeuropas ekonomier trots allt förbättrades ändå medan Marshall-planen pågick som följd att statlig ekonomisk politik fick ett oförtjänt gott rykte. P.g.a. detta bildades EEC och sedan EG och sedan EU. EU är en byråkratisk, halvsocialistisk koloss som har minskat friheten i Västeuropa och som därmed har minskat välfärden. Och EUs oförtjänt goda rykte, har fått som följd att de nyligen befriade f.d. kommuniststater i Östeuropa också har slagit in på blandekonomins väg, istället för att satsa på en renodlad kapitalism. Den pågående finanskrisen i Östeuropa [Jag skrev ursprungligen denna essä på sommaren av år 2009 då det pågick en finanskris i Östeuropa.], som orsakar så mycket lidande, är en följd av denna blandekonomiska politik.
Ytterligare en följd av Marshall-planens oförtjänt goda rykte, är att västländerna har satt igång motsvarigheter till Marshall-planen för resten av världen också. Dussintals länder i Tredje världen har fått sin politik förstört, och sina politiker korrumperade, av inflödet av statlig u-hjälp från de rika länderna. Det där moderna svenska Frankensteins-monstret SIDA, t.ex., hade kanske aldrig blivit till ifall det inte hade varit för Marshall-planen.
Nu är det förstås så att bara det Västeuropa som har skapats under medverkan av Marshall-planen existerar. Det existerar inget alternativa Västeuropa, som har fått växa fram utan Marshall-planen, som vi kan jämföra med. En sådan Västeuropa hade säkert haft en mycket större välfärd idag - om den hade existerat. Men alternativa universum existerar ju inte - så alternativet till Marshall-planen existerar inte och är därför osynlig - så Marshall-planens många vänner lär fortsätta att lyckas med att framställa denna plan i en positiv dager.
Men det finns massvist med annat empiriskt belägg för att det är friheten/kapitalismen som skapar välfärden, och socialismen/étatismen som förstör den. Vi kan, t.ex., jämföra välfärden i det halvkapitalistiska Sydkorea med misären i det socialistiska Nordkorea. Vi kan jämföra välfärden som rådde i det halvkapitalistiska Västtyskland med den misär som rådde i det socialistiska Östtyskland. Vi kan jämföra Taiwan med Kommunistkina, Japan med Sovjetunionen, Schweiz med Storbritannien, Kenya med Tanzania, Costa Rica med Kuba o.s.v. Och vi kan jämföra eländet och stagnationen i de offentliga sektorerna i välfärdsstaterna i väst med den höga produktiviteten och den snabba utvecklingstakten i de privata sektorerna i samma välfärdsstater. Vem kan förneka att, t.ex., de privata läkemedelsföretagen är mera effektiva och välskötta än de offentliga sjukhusen? Nej, bara den som antingen är oärlig eller är en idiot kan inbilla sig att socialismen/étatismen, d.v.s. ofriheten, är bra för välfärden.
Varför i hela världen skulle brist på frihet öka någon enda snubbes välfärd?
Avskaffa därför den svenska ”Marshall-planen”! Avskaffa det svenska statliga monstret SIDA! Bort med u-hjälpen!
De fattiga behöver ingen u-hjälp
U-hjälpen fungerar erbarmligt. Korruption och slöseri överallt - och aldrig visar sig några segrar över fattigdomen av betydelse. Men betyder det att vi måste ge upp och bara låta Tredje världens folk leva kvar i fattigdom? Ingalunda. Det finns en lösning på problemet med fattigdomen. Lösningen heter kapitalismen!
Om bara kapitalismen infördes i Tredje världen - d.v.s. om bara Tredje världens fattiga fick politisk och ekonomisk frihet - då skulle de kunna resa sig med egna krafter. Det är ju inte så att människorna i Tredje världen är sämre människor än vi som lever i de rika länderna. Människorna i Tredje världen har lika mycken intelligens, och en minst lika stor arbetsvilja, som vi har! Så om bara de fick lov att använda sin intelligens och om bara de fick lov att arbeta och om bara de fick lov att behålla resultatet av sitt arbete - då skulle de kunna sätta igång och producera och upphöra att vara fattiga. Människorna i Tredje världen är likadana som vi i de rika länderna. Om de fick lika mycken frihet som vi människor i de rika länderna åtnjuter - då skulle de tämligen snabbt bli precis lika rika som vi i de rika länderna. Att tro något annat är att göra sig skyldig till rasismen!
Vad behöver ett land för att bli rik?
Bl.a. behöver det: människor som arbetar, råvaror, kapital och kunskaper/teknologi.
1) Arbete
Det torde vara uppenbart att länderna i Tredje världen inte lider av någon brist på människor som vill arbeta. Bönderna i Tredje världen sliter ofta från gryning till skymning på sina åkrar! Men på grund av bristen på modern utrustning för att plöja, skörda, bevattna o.s.v. avkastar deras arbete oftast inte mera än vad som går åt för att mätta de egna familjemedlemmarnas munnar, om ens det.
2) Råvaror
Råvaror har länderna i Tredje världen gott om också. De flesta länder i Tredje världen har ju så mycken råvaror att de redan exporterar sådana i väldiga mängder till de rika länderna!
3) Kapital samt kunskaper/teknologi
Men kapital och kunskaper/teknologi då?
Tja, de fattiga länderna har inte alls tillräckligt med vare sig kapital eller kunskaper/teknologi idag.
Men med rätt sorts politik skulle de snabbt kunna skaffa sig kapital och kunskaper/teknologi i överflöd!
Näringslivet i de rika västländerna skulle springa benen av sig för att investera i Tredje världen om bara de fick lov - och om bara de kunde räkna med att inte få sina investeringar och vinster konfiskerade av regeringarna i Tredje världen. Så Tredje världen skulle kunna få massvist med kapital samt kunskaper/teknologi från västländerna.
Men det sorgliga faktumet är att i många decennier har Tredje världens egna regeringar hindrat de investeringar som hade kunnat avskaffa fattigdomen. Regeringarna har t.ex. förbjudit utländska företag att äga mera än, oftast, en bråkdel av aktierna i industriföretagen i det egna [fattiga] landet. Och när de ändå har tillåtit utländska företag att investera i det egna landet, har regeringarna där ofta beslagtagit en stor del av de eventuella vinsterna - och ibland även själva investeringskapitalet! Inte att undra på att det inte har blivit ett tillräckligt stort inflöde av kapital och kunskaper/teknologi till Tredje världen. Tredje världens egna regeringar har byggt murar som har hållit kapitalet och kunskaperna/teknologin utanför!
Men hur kan man vara säker på att näringslivet i de rika västländerna skulle vilja investera i de fattiga länderna, även om de välkomnades där? Enkelt - därför att det skulle vara höglönsamt! Företagen i de rika länderna har ju redan lagt ner stora summor pengar på att konstruera maskiner, uppfinna produkter och forska fram moderna teknologier. Det skulle inte kosta dem ett öre extra att låta dessa redan gjorda investeringar användas också i Tredje världen på köpet!
Om t.ex. Toyota har lagt ner 20 miljarder yen på att utveckla en ny bilmodell - då skulle de ju inte behöva betala ut de 20 miljarder yen i utvecklingspengar en gång till för att börja tillverka ytterligare exemplar av samma bilmodell i olika länder i Tredje världen också. Om det lönar sig för Toyota att utveckla en bilmodell för 20 miljarder yen och sedan tillverka bilen i endast 500.000 exemplar om året i Japan – tänk då hur jättelönsamt det då skulle bli för Toyota att utveckla samma bilmodell för samma 20 miljarder kronor - och sedan låta tillverka den i 500.000 exemplar om året i vardera av tio olika länder i Tredje världen utöver Japan! Toyota skulle då få slå ut samma utvecklingskostnad på elva gånger så många bilar. Och vinstkalkylen skulle bli ännu bättre när Toyota tog hänsyn till att lönekostnaderna inledningsvist endast vore en bråkdel så höga i fabrikerna i Tredje världen som i Japan!
En våg av investeringar i Tredje världen skulle skapa ny sysselsättning, och därmed nya löneinkomster, för de fattiga i Tredje världen. Nya löneinkomster skulle givetvis vara liktydigt med ökad välfärd. Och investeringsvågen skulle samtidigt medföra nya försäljningsintäkter - och därmed större vinster - för de västerländska företagen som gjorde dessa investeringar. Alla som var inblandade skulle tjäna på det! Och de rika länderna förfogar idag över många tusentals miljarder dollar i kapital. Om bara, säg, 10% av det kapitalet satsades på produktiva privata investeringar i Tredje världen skulle levnadsstandarden i de fattiga länderna skjuta i höjden.
Ett annat sätt att fatta detta är att börja med att fokusera på lönerna.
Lönerna i de flesta av Tredje världens länder är mindre än en tiondel av de som idag råder i de rika industriländerna. Om bara ekonomierna i Tredje världen vore investeringsvänliga, t.ex. om bara de hade ett tryggt skydd för investerarnas rätt till sin egendom, skulle de rika ländernas företag tjäna stora pengar genom att flytta tillverkning från höglöneländerna i väst till låglöneländerna i Tredje världen. Att t.ex. producera en TV-apparat i Bangladesh eller Mexiko - där lönerna bara är en bråkdel av de i Japan - skulle givetvis vara jättelönsamt för exempelvis Hitachi. Och om många sådana västerländska företag som Hitachi investerade i länder som Bangladesh eller Mexiko skulle den åtföljande efterfrågan på arbetskraft dra upp lönerna i de länderna. Bangladesh´ och Mexikos reallöner och levnadsstandard skulle höjas väsentligt.
Men huvuddelen av ”jobbet” att öka produktionen i Tredje världen skulle få göras av de fattiga själva - inte av de västerländska investerarna. De allra flesta fattiga människor innehar ju en desperat vilja att ta sig ur fattigdomen. Människorna i Tredje världen skulle därför jobba mycket hårdare än arbetarna i väst gör idag - och de skulle spara en mycket större del av sin åtföljande lön än vad arbetarna gör i de rika länderna. Så de fattiga länderna skulle släppa loss en störtflod av inhemskt arbete och sparande - om bara de införde mera politisk och ekonomisk frihet. Med en explosiv ekonomisk tillväxt som logisk följd!
Kapitalismen uträttade under i västländerna under 1800-talet - det sekel då västländerna nästan var kapitalistiska. Kapitalismen skulle kunna uträtta lika stora under i Tredje världen under 2100-talet -om bara den fick en chans. Så den där u-hjälpen behövs inte för att råda bot på fattigdomen i Tredje världen.
Kapitalismen skulle kunna göra jobbet mycket bättre!
Om bara kapitalismen infördes i Tredje världen - d.v.s. om bara Tredje världens fattiga fick politisk och ekonomisk frihet - då skulle de kunna resa sig med egna krafter. Det är ju inte så att människorna i Tredje världen är sämre människor än vi som lever i de rika länderna. Människorna i Tredje världen har lika mycken intelligens, och en minst lika stor arbetsvilja, som vi har! Så om bara de fick lov att använda sin intelligens och om bara de fick lov att arbeta och om bara de fick lov att behålla resultatet av sitt arbete - då skulle de kunna sätta igång och producera och upphöra att vara fattiga. Människorna i Tredje världen är likadana som vi i de rika länderna. Om de fick lika mycken frihet som vi människor i de rika länderna åtnjuter - då skulle de tämligen snabbt bli precis lika rika som vi i de rika länderna. Att tro något annat är att göra sig skyldig till rasismen!
Vad behöver ett land för att bli rik?
Bl.a. behöver det: människor som arbetar, råvaror, kapital och kunskaper/teknologi.
1) Arbete
Det torde vara uppenbart att länderna i Tredje världen inte lider av någon brist på människor som vill arbeta. Bönderna i Tredje världen sliter ofta från gryning till skymning på sina åkrar! Men på grund av bristen på modern utrustning för att plöja, skörda, bevattna o.s.v. avkastar deras arbete oftast inte mera än vad som går åt för att mätta de egna familjemedlemmarnas munnar, om ens det.
2) Råvaror
Råvaror har länderna i Tredje världen gott om också. De flesta länder i Tredje världen har ju så mycken råvaror att de redan exporterar sådana i väldiga mängder till de rika länderna!
3) Kapital samt kunskaper/teknologi
Men kapital och kunskaper/teknologi då?
Tja, de fattiga länderna har inte alls tillräckligt med vare sig kapital eller kunskaper/teknologi idag.
Men med rätt sorts politik skulle de snabbt kunna skaffa sig kapital och kunskaper/teknologi i överflöd!
Näringslivet i de rika västländerna skulle springa benen av sig för att investera i Tredje världen om bara de fick lov - och om bara de kunde räkna med att inte få sina investeringar och vinster konfiskerade av regeringarna i Tredje världen. Så Tredje världen skulle kunna få massvist med kapital samt kunskaper/teknologi från västländerna.
Men det sorgliga faktumet är att i många decennier har Tredje världens egna regeringar hindrat de investeringar som hade kunnat avskaffa fattigdomen. Regeringarna har t.ex. förbjudit utländska företag att äga mera än, oftast, en bråkdel av aktierna i industriföretagen i det egna [fattiga] landet. Och när de ändå har tillåtit utländska företag att investera i det egna landet, har regeringarna där ofta beslagtagit en stor del av de eventuella vinsterna - och ibland även själva investeringskapitalet! Inte att undra på att det inte har blivit ett tillräckligt stort inflöde av kapital och kunskaper/teknologi till Tredje världen. Tredje världens egna regeringar har byggt murar som har hållit kapitalet och kunskaperna/teknologin utanför!
Men hur kan man vara säker på att näringslivet i de rika västländerna skulle vilja investera i de fattiga länderna, även om de välkomnades där? Enkelt - därför att det skulle vara höglönsamt! Företagen i de rika länderna har ju redan lagt ner stora summor pengar på att konstruera maskiner, uppfinna produkter och forska fram moderna teknologier. Det skulle inte kosta dem ett öre extra att låta dessa redan gjorda investeringar användas också i Tredje världen på köpet!
Om t.ex. Toyota har lagt ner 20 miljarder yen på att utveckla en ny bilmodell - då skulle de ju inte behöva betala ut de 20 miljarder yen i utvecklingspengar en gång till för att börja tillverka ytterligare exemplar av samma bilmodell i olika länder i Tredje världen också. Om det lönar sig för Toyota att utveckla en bilmodell för 20 miljarder yen och sedan tillverka bilen i endast 500.000 exemplar om året i Japan – tänk då hur jättelönsamt det då skulle bli för Toyota att utveckla samma bilmodell för samma 20 miljarder kronor - och sedan låta tillverka den i 500.000 exemplar om året i vardera av tio olika länder i Tredje världen utöver Japan! Toyota skulle då få slå ut samma utvecklingskostnad på elva gånger så många bilar. Och vinstkalkylen skulle bli ännu bättre när Toyota tog hänsyn till att lönekostnaderna inledningsvist endast vore en bråkdel så höga i fabrikerna i Tredje världen som i Japan!
En våg av investeringar i Tredje världen skulle skapa ny sysselsättning, och därmed nya löneinkomster, för de fattiga i Tredje världen. Nya löneinkomster skulle givetvis vara liktydigt med ökad välfärd. Och investeringsvågen skulle samtidigt medföra nya försäljningsintäkter - och därmed större vinster - för de västerländska företagen som gjorde dessa investeringar. Alla som var inblandade skulle tjäna på det! Och de rika länderna förfogar idag över många tusentals miljarder dollar i kapital. Om bara, säg, 10% av det kapitalet satsades på produktiva privata investeringar i Tredje världen skulle levnadsstandarden i de fattiga länderna skjuta i höjden.
Ett annat sätt att fatta detta är att börja med att fokusera på lönerna.
Lönerna i de flesta av Tredje världens länder är mindre än en tiondel av de som idag råder i de rika industriländerna. Om bara ekonomierna i Tredje världen vore investeringsvänliga, t.ex. om bara de hade ett tryggt skydd för investerarnas rätt till sin egendom, skulle de rika ländernas företag tjäna stora pengar genom att flytta tillverkning från höglöneländerna i väst till låglöneländerna i Tredje världen. Att t.ex. producera en TV-apparat i Bangladesh eller Mexiko - där lönerna bara är en bråkdel av de i Japan - skulle givetvis vara jättelönsamt för exempelvis Hitachi. Och om många sådana västerländska företag som Hitachi investerade i länder som Bangladesh eller Mexiko skulle den åtföljande efterfrågan på arbetskraft dra upp lönerna i de länderna. Bangladesh´ och Mexikos reallöner och levnadsstandard skulle höjas väsentligt.
Men huvuddelen av ”jobbet” att öka produktionen i Tredje världen skulle få göras av de fattiga själva - inte av de västerländska investerarna. De allra flesta fattiga människor innehar ju en desperat vilja att ta sig ur fattigdomen. Människorna i Tredje världen skulle därför jobba mycket hårdare än arbetarna i väst gör idag - och de skulle spara en mycket större del av sin åtföljande lön än vad arbetarna gör i de rika länderna. Så de fattiga länderna skulle släppa loss en störtflod av inhemskt arbete och sparande - om bara de införde mera politisk och ekonomisk frihet. Med en explosiv ekonomisk tillväxt som logisk följd!
Kapitalismen uträttade under i västländerna under 1800-talet - det sekel då västländerna nästan var kapitalistiska. Kapitalismen skulle kunna uträtta lika stora under i Tredje världen under 2100-talet -om bara den fick en chans. Så den där u-hjälpen behövs inte för att råda bot på fattigdomen i Tredje världen.
Kapitalismen skulle kunna göra jobbet mycket bättre!
U-hjälpen är omoralisk
Gunilla Carlsson [Gunilla Carlsson var den Moderata biståndsministern då jag skrev denna essä, i augusti år 2009.] har rätt om att u-hjälpen väldigt ofta misslyckas. Korruption och slöseri är regeln, inte undantaget, inom biståndsvärlden. Men det avgörande argumentet emot u-hjälpen är inte att den ”inte fungerar”, d.v.s. att den ständigt misslyckas med att uppnå sina mål. Det avgörande argumentet emot u-hjälpen är att den är omoralisk. D.v.s. det är u-hjälpens mål som det är fel på!
Vad är u-hjälpens mål? Målet är att ta materiella värden, som pengar, mat, mediciner o.s.v. från de som har producerat dem (i de rika länderna) och att sedan ge dessa värden till människor som inte har producerat dem (i de fattiga länderna). Att ta värden från de som har producerat dem och sedan ge dem till någon annan, brukar i vardagligt tal kallas för stöld - eller (om man har lust att använda socialistiskt språkbruk) för utsugning.
Men varför tycker då så många människor ändå att u-hjälpen är höjden av moral?
Därför att så många människor tror på den altruistiska moralläran. Denna morallära säger att den som har något, oavsett hur mycket hon har gjort för att förtjäna det, är skyldig att ge detta något till någon annan som inte har förtjänat det. Enligt den altruistiska moralläran är parasitismen därför moraliskt oantastlig! Det är den som just inte har tjänat ihop till ett värde som har en rätt till det – inte den som har tjänat ihop till värdet.
Så du ser – altruismen ställer rättvisan på huvudet. Denna inversion av rättvisan har ett namn – egalitarianismen. Denna lära – egalitarianismen, är en logisk konsekvens av altruismen. Altruismen säger att den som har ska ge till den som inte har. Egalitarianismen säger att den som har mera av ett värde – t.ex. pengar, ära, skönhet, dygder o.s.v. - är en bättre människa än en som har mindre av det värdet.
Om nu den som har något ska ge det till dem som inte har det (vilket är altruismens budskap) - då måste, logiskt sett, den som har något vara en sämre människa än den som saknar det. Brist på, eller frånvaro av, det som är värdefullt blir till en moralisk tillgång - enligt egalitarianismen. Därför förespråkar egalitärer att de bästa, mest produktiva nationernas tillgångar skall skänkas bort till de sämsta, minst produktiva nationerna.
Men varför skall den som inte har producerat ett värde erhålla det från den som har producerat det? Varför skall det råda orättvisa?
Inget rationellt svar har någonsin getts på de frågorna. Det är ju omoraliskt att stjäla värden från de individer i de rika länderna som har producerat dem, för att skänka dem till de individer i andra länder som inte har producerat dem. Oavsett hur rika de förra är - och oavsett hur fattiga de senare är.
Egalitarianismen och altruismen är orättvisans moralläror. Den rättvisa principen är ju ”till var och en efter sin produktion”. Eftersom olika människor är olika produktiva är det bara rättvist att olika människor är olika rika. Och det är ju inte svenskarnas fel att människorna är fattiga i Tredje världen. Fattigdomen i Tredje världen beror på den socialistiska eller halvsocialistiska politik som i många decennier har förts i de allra flesta länder i Tredje världen. Varför skall produktiva svenskar straffas för att politikerna i Tredje världen har varit så dumma och/eller så onda att de har satsat på socialismen?
Nej, Gunilla Carlsson bör inte reformera u-hjälpen i syfte att göra den mera effektiv. ”Effektiv ondska” är ännu värre än ”fumlig ondska”. Ondska som faktiskt lyckas med att nå sina mål är ännu värre än ondska som misslyckas med att nå sina mål. Hade exempelvis nazismen varit mindre ond - om den hade varit mera effektiv?! Nej, ondska bör utrotas - inte göras mera effektiv. Gunilla Carlsson bör därför genast avskaffa u-hjälpen och avveckla sin egen ministerpost.
Vad är u-hjälpens mål? Målet är att ta materiella värden, som pengar, mat, mediciner o.s.v. från de som har producerat dem (i de rika länderna) och att sedan ge dessa värden till människor som inte har producerat dem (i de fattiga länderna). Att ta värden från de som har producerat dem och sedan ge dem till någon annan, brukar i vardagligt tal kallas för stöld - eller (om man har lust att använda socialistiskt språkbruk) för utsugning.
Men varför tycker då så många människor ändå att u-hjälpen är höjden av moral?
Därför att så många människor tror på den altruistiska moralläran. Denna morallära säger att den som har något, oavsett hur mycket hon har gjort för att förtjäna det, är skyldig att ge detta något till någon annan som inte har förtjänat det. Enligt den altruistiska moralläran är parasitismen därför moraliskt oantastlig! Det är den som just inte har tjänat ihop till ett värde som har en rätt till det – inte den som har tjänat ihop till värdet.
Så du ser – altruismen ställer rättvisan på huvudet. Denna inversion av rättvisan har ett namn – egalitarianismen. Denna lära – egalitarianismen, är en logisk konsekvens av altruismen. Altruismen säger att den som har ska ge till den som inte har. Egalitarianismen säger att den som har mera av ett värde – t.ex. pengar, ära, skönhet, dygder o.s.v. - är en bättre människa än en som har mindre av det värdet.
Om nu den som har något ska ge det till dem som inte har det (vilket är altruismens budskap) - då måste, logiskt sett, den som har något vara en sämre människa än den som saknar det. Brist på, eller frånvaro av, det som är värdefullt blir till en moralisk tillgång - enligt egalitarianismen. Därför förespråkar egalitärer att de bästa, mest produktiva nationernas tillgångar skall skänkas bort till de sämsta, minst produktiva nationerna.
Men varför skall den som inte har producerat ett värde erhålla det från den som har producerat det? Varför skall det råda orättvisa?
Inget rationellt svar har någonsin getts på de frågorna. Det är ju omoraliskt att stjäla värden från de individer i de rika länderna som har producerat dem, för att skänka dem till de individer i andra länder som inte har producerat dem. Oavsett hur rika de förra är - och oavsett hur fattiga de senare är.
Egalitarianismen och altruismen är orättvisans moralläror. Den rättvisa principen är ju ”till var och en efter sin produktion”. Eftersom olika människor är olika produktiva är det bara rättvist att olika människor är olika rika. Och det är ju inte svenskarnas fel att människorna är fattiga i Tredje världen. Fattigdomen i Tredje världen beror på den socialistiska eller halvsocialistiska politik som i många decennier har förts i de allra flesta länder i Tredje världen. Varför skall produktiva svenskar straffas för att politikerna i Tredje världen har varit så dumma och/eller så onda att de har satsat på socialismen?
Nej, Gunilla Carlsson bör inte reformera u-hjälpen i syfte att göra den mera effektiv. ”Effektiv ondska” är ännu värre än ”fumlig ondska”. Ondska som faktiskt lyckas med att nå sina mål är ännu värre än ondska som misslyckas med att nå sina mål. Hade exempelvis nazismen varit mindre ond - om den hade varit mera effektiv?! Nej, ondska bör utrotas - inte göras mera effektiv. Gunilla Carlsson bör därför genast avskaffa u-hjälpen och avveckla sin egen ministerpost.
Friday, August 21, 2009
Sossarna är trötta
Man skall inte fokusera för mycket på personer i politiken. Och man skall definitivt inte fästa mycken vikt vid politikers utseenden. Men jag måste säga att partiledaren Mona Sahlins [Jag skrev denna essä på sommaren av år 2009, då Mona Sahlin fortfarande var SAPs partiledare.] framtoning har en slående likhet med hela partiets framtoning. Mona Sahlins ansikte är som en mjuk deg. Hennes ögon är lika livliga som fiskögon. När hon pratar låter Mona Sahlin lika spännande som en ljummen tallrik havregrynsgröt.
SAP är likadan som Mona Sahlin. Trött och tråkig. Det finns ingen moralisk glöd hos sossarna längre.
Varför? Sossarnas kärntrupper påstår att sossarnas problem med trötthet beror på att dagens socialdemokrater inte håller fast vid den traditionella socialismen. Om bara SAP hittade tillbaka till forndagens rötter, då skulle forndagens moraliska glöd återuppstå, säger de gamla gråsossar som vägrar att ge upp. Men detta är en villfarelse.
Det är just lojaliteten till den traditionella socialistiska politiken som har gjort SAP till en trött, gaggig pensionär. Socialismen är nämligen döende och befinner sig på den politiska långvården. Den lever kvar endast som en senil åldring som inte har några tankar längre och som är på väg att lugnt och stilla somna in. Socialismens dagar är förbi.
Den ”bruna” varianten av socialismen dog som bekant i Andra världskriget. När Andra världskriget tog slut, och koncentrationslägren avslöjades, beseglades fascismens och nazismens öde. De ”bruna” har inte en chans längre. Nästintill ingen tar dem på allvar. Enstaka virrhjärnor kan tyvärr fortfarande utgöra ett fysiskt hot mot enskilda invandrare, judar, homosexuella o.s.v. - men fascisterna utgör tack och lov inte längre något hot mot samhället som helhet.
Den kommunistiska, "röda" varianten av socialismen dog när Öststaterna kollapsade i slutet av 1980-talet. När det visade sig att de kommunistiska diktatorerna i öst inte längre vågade försöka behålla makten med bruk av massivt våld, då kunde nästintill ingen längre ta kommunismen på allvar. Enstaka övervintrande sextioåttor i Sverige fortsätter att sitta på sina kamrar och tuggar teser med ett glas rödvin i handen. Men de unga bryr sig inte om att studera de där teserna längre. Det finns tack och lov inte längre någon kämpande kommunistisk rörelse av betydelse i Sverige.
Den socialdemokratiska halvröda, och samtidigt halvbruna, varianten av socialismen dog en långsam, utdragen död under 1980-talet och 1990-talet. Det började med Olof Palme. De av oss som är tillräckligt gamla minns hur Palme under valrörelsen 1982 lovade dyrt och heligt att när han vann valet skulle han rädda ekonomin genom att vrida politiken ordentligt ”åt vänster”. Men hans första åtgärd efter valsegern var att devalvera kronan med 16% i syfte att öka företagsvinsterna! Palme satsade allt på att rädda ekonomin genom att vrida politiken ordentligt ”åt höger”. Svenska folket drog nog slutsatsen att om inte ens Palme själv trodde att Sveriges problem kunde lösas med traditionell socialdemokratisk politik, då kunde de nog inte heller lösas med traditionell socialdemokratisk politik. Och folket hade rätt. Det är bara synd att inte också de borgerliga politikerna började fatta att socialdemokratisk politik ingalunda duger.
Sprickorna i välfärdsstatens slitna fasad syns överallt nuförtiden. Människor dör av felbehandlingar och långa köer i den socialistiska sjukvården. De gamlas pensioner urholkas i det socialistiska pensionssystemet. Ungdomarna lär sig inte ens att läsa och skriva ordentligt i den socialistiska skolan. Miljonprogrammets bostadsfastigheter förfaller. Arbetslösheten ökar. Tågen (som ju är statliga) går inte i tid. Bidragstagarna får inte ens sina kära bidrag i tid - därför att byråkraterna inte hinner med pappersarbetet!
Här är några citat ur dagspressen, som ger en fingervisning om vartåt det lutar för den sjuka välfärdsstaten:
”Miljonsatsning hjälpte inte patienter. Den socialdemokratiska regeringens mångmiljonsatsning på psykvården har inte gjort någon skillnad för de enskilda patienterna. Det skriver Socialstyrelsen i sin slutrapport.” (SvD den 2e augusti, 2007)
”Stöd till psykiskt störda döms ut. Stockholms stads hjälp till utsatta räcker inte enligt Socialstyrelsen.” (SvD den 26e augusti, 2007)
”Barnmisshandel blir allt vanligare. Antalet ärenden av barnmisshandel fortsätter att öka dramatiskt enligt siffror från Brottsförebyggande rådet (Brå). Nyligen uppdagades ett fall där en knappt två månader gammal flicka i Stockholmsområdet misstänks ha misshandlats till döds.” (SvD den 22e augusti 2008)
”Flera unga till akuten efter våld. Antalet våldsoffer på akuten har ökat med 30 procent på 3 år enligt ny undersökning.” (SvD den 15e juni, 2008)
”Psykisk ohälsa bland unga ökar . . . Andelen självmordsförsök bland unga kvinnor har ökat dramatiskt och allt flera unga vårdas på sjukhus för depression eller ångest, enligt TT.” (SvD den 26e mars, 2009)
”Allt fler unga blir förtidspensionärer.” (SvD den 29e april, 2009)
”Trycket ökar i pressat yrke . . . Mer än tre av fyra socialsekreterare i Stockholm anser att de har inga eller små möjligheter att leva upp till socialtjänstlagens intentioner.” (SvD den 28e november, 2008)
”Antalet unga hemlösa ökar.” (SvD den 1e juni, 2008)
”Fler kvinnor dricker ihjäl sig. Antalet som dör av skrumplever har ökat med 25 procent på sex år.” (SvD den 30e april, 2007)
”Våld i äldrevården vanligt enligt studie.” (SvD den 19e april, 2007)
”Fattiga barn blir fler i storstäderna.” (SvD den 27e mars, 2006)
”Yngre låter bli att gå till tandläkare . . . Förklaringen är att de av ekonomiska skäl allt oftare låter bli att gå till tandläkaren.” (SvD den 3e oktober, 2006)
”Gamla hotas av undernäring . . . Var femte som bor hemma och får hjälp av maten från hemtjänsten beräknas lida av undernäring. Ännu fler ligger i riskzonen.” (SvD den 3e mars, 2006)
”Svenskarna mår allt sämre. Svenskarnas psykiska hälsa har blivit allt sämre sedan mitten av 1980-talet. Det visar en ny studie från Arbetslivsinstitutet.” (SvD den 2e november, 2004)
” Vi vet att skador i vården är ganska omfattande . . . Han [Håkan Sörman, vd för Sveriges Kommuner och Landsting] pekar på att undersökningar antyder att 2.500-3.000 människor dör varje år till följd av skador de får i kontakt med vården.” (SvD den 9e november, 2008)
”Vårdslarv dödar tusentals årligen.” (SvD den 11e juli, 2007)
”Tre av fyra lungcancerpatienter får behandling för sent. När diagnosen väl är ställd kan de inte opereras.” (SvD den 26e mars, 2007)
”Strokevård håller inte måttet.” (SvD den 7e maj, 2007)
”Rädda läkare vågar inte kritisera brister i vården . . . De hukar under den nya ledarstilen på många sjukhus . . . ” (SvD den 9e februari, 2003)
”Praktiskt taget alla amputationer av fötter som görs på diabetiker i svensk sjukvård är onödiga. Med en bättre vård för sockersjuka skulle dessa tragiska ingrepp kunna undvikas och miljarder sparas för landstingen.” (SvD den 18e januari, 1984)
”Diabetiker amputeras i onödan." [Fortfarande! (Se citatet ovan från den 18:e januari, 1984.)] (SvD den 2e februari, 1997)
”Svenska vägar bland de sämsta i Europa.” (SvD den 9e februari, 2008)
Det är nog inte längre så värst många svenskar som tror på den där skrönan om att välfärdspolitiken ökar välfärden. Välfärdspolitiken är ju en utspädd variant av socialismen. Socialismen har misslyckats i samtliga länder i världen där den har prövats. Sovjetunionen, Kommunist Kina, Vietnam, Kuba, Kambodja o.s.v. Och socialismen har misslyckats i samtliga sektorer i den svenska välfärdsstaten där den har prövats. Sjukvården, utbildningen, pensionerna, äldreomsorgen o.s.v. Var någonstans har socialismen någonsin lyckats? Kan någon ge ett exempel?
Det finns två huvudskäl till att sossarna numera är så trötta.
Ett är att sossarna inte längre själva tror på den där välfärdsstaten. Sossarna vet innerst inne att deras välfärdsstat är ett stort, präktigt misslyckande - rentav ett fiasko. Men de orkar inte erkänna att de hade fel! De upprepar de slitna fraserna – ”Rättvisa, jämlikhet, välfärd, solidaritet o.s.v.” som om de spelade en gammal repig grammofonskiva från rekordåren på 1950-talet. De har satsat hela sitt politiska och psykologiska kapital på ett bluffprojekt till investering – och nu kan de inte förmå sig själva att likvidera eländet! Istället försöker de göra bättre reklam för fuskbygget - och de försöker nödhjälpligt lappa och laga fasaden på fuskbygget - i ett fåfängt hopp om att de skall återfå hyresgästernas förtroende och röster.
Det andra skälet till sossarnas trötthet är att fuskbygget aldrig hade ett ordentligt intellektuellt fundament att stå på till att börja med. Socialismens filosofi har alltid varit en luftpastej. Alla sade att socialismen skulle vara ”osjälviskhetens” system. Sossarna låtsades inte om att osjälvisk självuppoffring logiskt sett leder till döden - inte till livet. Alla sade att socialismen skulle medföra ”social rättvisa”. Men ingen sosse kunde förklara någorlunda tydligt just vilken ”fördelning” skulle vara rättvis - eller vad det var som gav somliga en rätt att ”fördela” andras produktion. Alla sade att socialismen skulle medföra ”jämlikhet”. Men ingen sosse kunde förklara varför en skurk eller parasit skulle ha rätt till lika mycket som en sund människa. Alla sade att socialismen skulle medföra ”ekonomisk demokrati”. Men ingen sosse kunde förklara varför det var demokratiskt att ingen fick äga. Eftersom välfärdsstaten aldrig hade en rationell intellektuell grund att stå på har sossarna idag ingen aning var de skall hitta några idéer att försvara fuskbygget med. Och de är minsann inte sådana där självständiga tänkare som kan komma på några kloka idéer alldeles själva!
Men om sossarna är så dåliga – varför kan då inte borgarna utan vidare sopa golvet med dem? För att finna svaret på den frågan bör du läsa min artikel här alldeles intill på min blog, den med titeln: ”Timbro är feg”.
SAP är likadan som Mona Sahlin. Trött och tråkig. Det finns ingen moralisk glöd hos sossarna längre.
Varför? Sossarnas kärntrupper påstår att sossarnas problem med trötthet beror på att dagens socialdemokrater inte håller fast vid den traditionella socialismen. Om bara SAP hittade tillbaka till forndagens rötter, då skulle forndagens moraliska glöd återuppstå, säger de gamla gråsossar som vägrar att ge upp. Men detta är en villfarelse.
Det är just lojaliteten till den traditionella socialistiska politiken som har gjort SAP till en trött, gaggig pensionär. Socialismen är nämligen döende och befinner sig på den politiska långvården. Den lever kvar endast som en senil åldring som inte har några tankar längre och som är på väg att lugnt och stilla somna in. Socialismens dagar är förbi.
Den ”bruna” varianten av socialismen dog som bekant i Andra världskriget. När Andra världskriget tog slut, och koncentrationslägren avslöjades, beseglades fascismens och nazismens öde. De ”bruna” har inte en chans längre. Nästintill ingen tar dem på allvar. Enstaka virrhjärnor kan tyvärr fortfarande utgöra ett fysiskt hot mot enskilda invandrare, judar, homosexuella o.s.v. - men fascisterna utgör tack och lov inte längre något hot mot samhället som helhet.
Den kommunistiska, "röda" varianten av socialismen dog när Öststaterna kollapsade i slutet av 1980-talet. När det visade sig att de kommunistiska diktatorerna i öst inte längre vågade försöka behålla makten med bruk av massivt våld, då kunde nästintill ingen längre ta kommunismen på allvar. Enstaka övervintrande sextioåttor i Sverige fortsätter att sitta på sina kamrar och tuggar teser med ett glas rödvin i handen. Men de unga bryr sig inte om att studera de där teserna längre. Det finns tack och lov inte längre någon kämpande kommunistisk rörelse av betydelse i Sverige.
Den socialdemokratiska halvröda, och samtidigt halvbruna, varianten av socialismen dog en långsam, utdragen död under 1980-talet och 1990-talet. Det började med Olof Palme. De av oss som är tillräckligt gamla minns hur Palme under valrörelsen 1982 lovade dyrt och heligt att när han vann valet skulle han rädda ekonomin genom att vrida politiken ordentligt ”åt vänster”. Men hans första åtgärd efter valsegern var att devalvera kronan med 16% i syfte att öka företagsvinsterna! Palme satsade allt på att rädda ekonomin genom att vrida politiken ordentligt ”åt höger”. Svenska folket drog nog slutsatsen att om inte ens Palme själv trodde att Sveriges problem kunde lösas med traditionell socialdemokratisk politik, då kunde de nog inte heller lösas med traditionell socialdemokratisk politik. Och folket hade rätt. Det är bara synd att inte också de borgerliga politikerna började fatta att socialdemokratisk politik ingalunda duger.
Sprickorna i välfärdsstatens slitna fasad syns överallt nuförtiden. Människor dör av felbehandlingar och långa köer i den socialistiska sjukvården. De gamlas pensioner urholkas i det socialistiska pensionssystemet. Ungdomarna lär sig inte ens att läsa och skriva ordentligt i den socialistiska skolan. Miljonprogrammets bostadsfastigheter förfaller. Arbetslösheten ökar. Tågen (som ju är statliga) går inte i tid. Bidragstagarna får inte ens sina kära bidrag i tid - därför att byråkraterna inte hinner med pappersarbetet!
Här är några citat ur dagspressen, som ger en fingervisning om vartåt det lutar för den sjuka välfärdsstaten:
”Miljonsatsning hjälpte inte patienter. Den socialdemokratiska regeringens mångmiljonsatsning på psykvården har inte gjort någon skillnad för de enskilda patienterna. Det skriver Socialstyrelsen i sin slutrapport.” (SvD den 2e augusti, 2007)
”Stöd till psykiskt störda döms ut. Stockholms stads hjälp till utsatta räcker inte enligt Socialstyrelsen.” (SvD den 26e augusti, 2007)
”Barnmisshandel blir allt vanligare. Antalet ärenden av barnmisshandel fortsätter att öka dramatiskt enligt siffror från Brottsförebyggande rådet (Brå). Nyligen uppdagades ett fall där en knappt två månader gammal flicka i Stockholmsområdet misstänks ha misshandlats till döds.” (SvD den 22e augusti 2008)
”Flera unga till akuten efter våld. Antalet våldsoffer på akuten har ökat med 30 procent på 3 år enligt ny undersökning.” (SvD den 15e juni, 2008)
”Psykisk ohälsa bland unga ökar . . . Andelen självmordsförsök bland unga kvinnor har ökat dramatiskt och allt flera unga vårdas på sjukhus för depression eller ångest, enligt TT.” (SvD den 26e mars, 2009)
”Allt fler unga blir förtidspensionärer.” (SvD den 29e april, 2009)
”Trycket ökar i pressat yrke . . . Mer än tre av fyra socialsekreterare i Stockholm anser att de har inga eller små möjligheter att leva upp till socialtjänstlagens intentioner.” (SvD den 28e november, 2008)
”Antalet unga hemlösa ökar.” (SvD den 1e juni, 2008)
”Fler kvinnor dricker ihjäl sig. Antalet som dör av skrumplever har ökat med 25 procent på sex år.” (SvD den 30e april, 2007)
”Våld i äldrevården vanligt enligt studie.” (SvD den 19e april, 2007)
”Fattiga barn blir fler i storstäderna.” (SvD den 27e mars, 2006)
”Yngre låter bli att gå till tandläkare . . . Förklaringen är att de av ekonomiska skäl allt oftare låter bli att gå till tandläkaren.” (SvD den 3e oktober, 2006)
”Gamla hotas av undernäring . . . Var femte som bor hemma och får hjälp av maten från hemtjänsten beräknas lida av undernäring. Ännu fler ligger i riskzonen.” (SvD den 3e mars, 2006)
”Svenskarna mår allt sämre. Svenskarnas psykiska hälsa har blivit allt sämre sedan mitten av 1980-talet. Det visar en ny studie från Arbetslivsinstitutet.” (SvD den 2e november, 2004)
” Vi vet att skador i vården är ganska omfattande . . . Han [Håkan Sörman, vd för Sveriges Kommuner och Landsting] pekar på att undersökningar antyder att 2.500-3.000 människor dör varje år till följd av skador de får i kontakt med vården.” (SvD den 9e november, 2008)
”Vårdslarv dödar tusentals årligen.” (SvD den 11e juli, 2007)
”Tre av fyra lungcancerpatienter får behandling för sent. När diagnosen väl är ställd kan de inte opereras.” (SvD den 26e mars, 2007)
”Strokevård håller inte måttet.” (SvD den 7e maj, 2007)
”Rädda läkare vågar inte kritisera brister i vården . . . De hukar under den nya ledarstilen på många sjukhus . . . ” (SvD den 9e februari, 2003)
”Praktiskt taget alla amputationer av fötter som görs på diabetiker i svensk sjukvård är onödiga. Med en bättre vård för sockersjuka skulle dessa tragiska ingrepp kunna undvikas och miljarder sparas för landstingen.” (SvD den 18e januari, 1984)
”Diabetiker amputeras i onödan." [Fortfarande! (Se citatet ovan från den 18:e januari, 1984.)] (SvD den 2e februari, 1997)
”Svenska vägar bland de sämsta i Europa.” (SvD den 9e februari, 2008)
Det är nog inte längre så värst många svenskar som tror på den där skrönan om att välfärdspolitiken ökar välfärden. Välfärdspolitiken är ju en utspädd variant av socialismen. Socialismen har misslyckats i samtliga länder i världen där den har prövats. Sovjetunionen, Kommunist Kina, Vietnam, Kuba, Kambodja o.s.v. Och socialismen har misslyckats i samtliga sektorer i den svenska välfärdsstaten där den har prövats. Sjukvården, utbildningen, pensionerna, äldreomsorgen o.s.v. Var någonstans har socialismen någonsin lyckats? Kan någon ge ett exempel?
Det finns två huvudskäl till att sossarna numera är så trötta.
Ett är att sossarna inte längre själva tror på den där välfärdsstaten. Sossarna vet innerst inne att deras välfärdsstat är ett stort, präktigt misslyckande - rentav ett fiasko. Men de orkar inte erkänna att de hade fel! De upprepar de slitna fraserna – ”Rättvisa, jämlikhet, välfärd, solidaritet o.s.v.” som om de spelade en gammal repig grammofonskiva från rekordåren på 1950-talet. De har satsat hela sitt politiska och psykologiska kapital på ett bluffprojekt till investering – och nu kan de inte förmå sig själva att likvidera eländet! Istället försöker de göra bättre reklam för fuskbygget - och de försöker nödhjälpligt lappa och laga fasaden på fuskbygget - i ett fåfängt hopp om att de skall återfå hyresgästernas förtroende och röster.
Det andra skälet till sossarnas trötthet är att fuskbygget aldrig hade ett ordentligt intellektuellt fundament att stå på till att börja med. Socialismens filosofi har alltid varit en luftpastej. Alla sade att socialismen skulle vara ”osjälviskhetens” system. Sossarna låtsades inte om att osjälvisk självuppoffring logiskt sett leder till döden - inte till livet. Alla sade att socialismen skulle medföra ”social rättvisa”. Men ingen sosse kunde förklara någorlunda tydligt just vilken ”fördelning” skulle vara rättvis - eller vad det var som gav somliga en rätt att ”fördela” andras produktion. Alla sade att socialismen skulle medföra ”jämlikhet”. Men ingen sosse kunde förklara varför en skurk eller parasit skulle ha rätt till lika mycket som en sund människa. Alla sade att socialismen skulle medföra ”ekonomisk demokrati”. Men ingen sosse kunde förklara varför det var demokratiskt att ingen fick äga. Eftersom välfärdsstaten aldrig hade en rationell intellektuell grund att stå på har sossarna idag ingen aning var de skall hitta några idéer att försvara fuskbygget med. Och de är minsann inte sådana där självständiga tänkare som kan komma på några kloka idéer alldeles själva!
Men om sossarna är så dåliga – varför kan då inte borgarna utan vidare sopa golvet med dem? För att finna svaret på den frågan bör du läsa min artikel här alldeles intill på min blog, den med titeln: ”Timbro är feg”.
Timbro är feg
Det är en tragedi att förlaget Timbro uppfattas som kapitalismens, eller åtminstone ”marknadsekonomins”, ledande röst i den svenska debatten. Därför att Timbro är en ovärdig företrädare för något så fint som kapitalismen. Kapitalismen förtjänar bättre.
Timbros mest iögonfallande brist är dess´ avsaknad av civilkurage. Timbro vågar inte ifrågasätta heliga kor. Timbro fördömer mig veterligen aldrig välfärdspolitiken t.ex. Timbro dristar sig på sin höjd till att rikta kritik endast mot uppenbara konkreta avarter i välfärdsstaten. Thomas Idergard t.ex. [Thomas Idergard är knuten till Timbro.] har nyligen [Jag skrev ursprungligen denna essä under sommaren av år 2009.] förespråkat ett avskaffande av den offentliga kulturpolitiken, i en debattartikel i DN. Men i samma artikel passar Idergard på att försäkra läsarna att ”välfärdens kärna” är vården, omsorgen och utbildningen och att han inte vill avskaffa det offentligas roll i den kärnan. Därmed serverar Idergard sossarna en seger på ett silverfat. Vården, omsorgen och utbildningen är nämligen tre av de tyngsta och viktigaste bitarna av välfärdspolitiken. Så Idergard kramar i praktiken välfärdspolitiken när han själv försvarar idén att vården, omsorgen och utbildningen skall tas om hand av den offentliga sektorn, eller att de åtminstone skall vara skattefinansierade.
Nu kan pragmatiska mentaliteter säga att det bara är ett klokt ”taktiskt” drag att gå med på att vården, omsorgen och utbildningen skall vara offentliga. De resonerar att om man går med på att det skall vara lite välfärdspolitik, då köper man därmed socialisternas goda vilja - så att socialisterna blir mera villiga att acceptera ens argument mot mera ”extrema” inslag i välfärdspolitiken.
Men sanningen är att det är tvärtom! Om kapitalismens verkliga eller förmenta försvarare ger socialisterna en tumme, kommer socialisterna att ta hela armen. De kommer att använda var och en av Timbros eftergifter som en murbräcka för att rasera hela argumentationsbygget för välfärdspolitikens avskaffande.
De kan ju resonera så här (Och de kommer att göra det också, tro mig!): ”Om även anhängarna av kapitalismen erkänner att socialismen är bra för sådana viktiga verksamheter som vården, omsorgen och utbildningen – då måste väl socialismen vara bra för alla andra, mindre viktiga verksamheter också? Om socialismen inte är farlig och skadlig för vården, omsorgen och utbildningen – varför skulle den då vara farlig och skadlig för några andra, mindre tunga verksamheter? Om vi vågar lita på socialismen i sådana allvarliga situationer som när vi blir sjuka, gamla och när våra barn behöver utbildning – då kan väl inte socialismen vara farlig och skadlig överhuvudtaget?” Och socialisternas logik här är felfri. Det är "bara" det att premisserna är falska. Socialismen är faktiskt inte önskvärd inom vården, omsorgen och utbildningen. Socialismen är i själva verket synnerligen livsfarlig när den appliceras på sådana viktiga verksamheter. Det är ännu viktigare att avskaffa kärnan i välfärdsåpolitiken - d.v.s. den socialistiska vården, omsorgen och skolan - än det är att avskaffa marginella företeelser som kulturpolitiken.
Bevisen för socialismens misslyckanden inom vården, omsorgen och utbildningen är överväldigande. Sjuka människor dör som flugor av felbehandlingar och långa köer i den socialistiska sjukvården, gamla människor blir undernärda och får trycksår i den socialistiska äldreomsorgen och en stor andel av våra barn lär sig inte ens att läsa och skriva ordentligt i den socialistiska skolan.
Socialismen har misslyckats kapitalt i alla de sektorer i den svenska välfärdsstaten där den har införts - sjukvården, utbildningen, äldreomsorgen, barnomsorgen, socialförsäkringarna, bostadsförsörjningen, invandringen o.s.v. Och socialismen har misslyckats i minst lika hög grad i samtliga de länder där den har införts – Tyskland, Ryssland, Kina, Kuba, Nordkorea, Etiopien, Burma o.s.v. Hur kan Timbro vara så feg att det inte vågar ”sparka” på socialismen - inte ens nu när socialismen s.a.s. ligger där hjälplöst på marken inför världsopinionen. Vad f-n är Timbro rädd för?
Svaret är att Timbro är rädd för socialismens moraliska grund – d.v.s. Timbro rädds för moralläran altruismen. Altruismen är den allra heligaste av samtliga heliga kor i västländernas moderna historia. Såväl de kristna som socialisterna har i alla tider predikat att altruismen är liktydigt med moralen. Våra intellektuella ledare – filosoferna, professorerna, skollärarna, massmedierna, författarna, politikerna - alla har de tutat i allmänheten att om man inte är altruistisk – då befinner man sig utanför moralen som sådan. De flesta människor i dagens Sverige kan inte föreställa sig att någon kan ens vara en anständig människa om hon inte praktiserar altruismen.
Altruismen säger att man skall vara osjälvisk - och att man ska leva för andra människors skull, inte för sin egen skull. Detta innebär att man, för att vara en anständig människa enligt altruismen, måste leva som en slav. Att leva för andra människors skull är ju definitionsmässigt detsamma som att vara en slav! Det är därför som den kristna medeltiden präglades av träldom påbjuden av den härskande kristendomen - och det var därför som 1900-talets socialistiska samhällen präglades av slaveri åt staten.
Altruismen säger dessutom att man ska ge upp sina värden istället för att behålla dem. Om man har en skjorta, då ska man ge den till någon annan som saknar en skjorta och sedan gå utan skjorta själv (det står faktiskt så i Bibeln). Och om man råkar ha en bit mat, då ska man ge bort den till någon annan som är hungrig och sedan svälta ihjäl själv (detta är den logiska implikationen av altruismen). Så altruismen leder logiskt sett till döden (närhelst den tillämpas tillräckligt konsekvent, d.v.s. utan något förmildrande hyckleri). Det är därför som miljontals människor svältes och plågades till döds i det medeltida Europa - och likaså i 1900-talets socialistiska samhällen.
Men altruismen är som sagt fortfarande en helig ko. Och Timbro är livrädd för den. Altruismen är ett spöke som fortfarande vandrar genom världen och förgör den. Trots att oräkneliga miljontals människor har dött en onödig död p.g.a. altruismens inflytande och trots allt lidande som altruismen har orsakat törs nästan ingen ifrågasätta och utmana den. Minst av alla Timbro. Varför?
Det beror på en princip – nämligen principen att det enda som kan besegra dåliga idéer är bättre idéer. Mänskligheten måste presenteras ett rationellt alternativ till altruismen. Och än så länge har de flesta människor i världen inte upptäckt det alternativ till det altruistiska giftet som faktiskt finns. Det alternativet är den rationella, egennyttiga etiken som förkunnas av filosofin objektivismen. Denna etik går ut på att man inte kan vara självisk genom att bara göra vadhelst man känner för att göra. Att vara självisk betyder att göra det som faktiskt ligger i ens intresse. Och det är en krävande intellektuell uppgift att ta reda på vad som faktiskt ligger i ens intresse. Man behöver en hel morallära, som slår fast en rejäl uppsättning rationella principer, för att leva ett själviskt liv. Objektivismen har definierat den uppsättning av moraliska principer, d.v.s. de dygder som man måste praktisera för att vara självisk. Rationalitet, oberoende, integritet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, stolthet framförallt.
Gubbarna på Timbro, till skillnad från allmänheten, känner nog till objektivismen. Ayn Rand är nämligen en välkänd figur hos de nyliberala kretsarna. Men gubbarna på Timbro vill antingen inte göra sig mödan att tänka eller så vill de istäälet gotta sig i sina känslor. Därför studerar de inte objektivismen, utan bekänner sig istället till subjektivismen. Dessa nyliberaler är ett slags ”höger-hippies”, för att använda Ayn Rands träffsäkra beteckning. De tiger om objektivismen - eller småflinar åt den och dess´ anhängare. Gubbarna på Timbro, liksom nyliberalerna i största allmänhet, brukar anklaga objektivisterna för att utgöra en ”kult”.
Gå inte på det! Kapitalismen förtjänar ett bättre försvar än den pappvälling som Timbro serverar (om nu denna pappvälling ens kan kallas för ett försvar för kapitalismen överhuvudtaget). Kolla upp objektivismen. Ta en titt på några av de många intellektuellt och moraliskt utmanande objektivistiska böcker som finns att tillgå. Om du vill veta vad objektivismen handlar om – titta gärna på denna sajt: www.aynrand.org.
Timbros mest iögonfallande brist är dess´ avsaknad av civilkurage. Timbro vågar inte ifrågasätta heliga kor. Timbro fördömer mig veterligen aldrig välfärdspolitiken t.ex. Timbro dristar sig på sin höjd till att rikta kritik endast mot uppenbara konkreta avarter i välfärdsstaten. Thomas Idergard t.ex. [Thomas Idergard är knuten till Timbro.] har nyligen [Jag skrev ursprungligen denna essä under sommaren av år 2009.] förespråkat ett avskaffande av den offentliga kulturpolitiken, i en debattartikel i DN. Men i samma artikel passar Idergard på att försäkra läsarna att ”välfärdens kärna” är vården, omsorgen och utbildningen och att han inte vill avskaffa det offentligas roll i den kärnan. Därmed serverar Idergard sossarna en seger på ett silverfat. Vården, omsorgen och utbildningen är nämligen tre av de tyngsta och viktigaste bitarna av välfärdspolitiken. Så Idergard kramar i praktiken välfärdspolitiken när han själv försvarar idén att vården, omsorgen och utbildningen skall tas om hand av den offentliga sektorn, eller att de åtminstone skall vara skattefinansierade.
Nu kan pragmatiska mentaliteter säga att det bara är ett klokt ”taktiskt” drag att gå med på att vården, omsorgen och utbildningen skall vara offentliga. De resonerar att om man går med på att det skall vara lite välfärdspolitik, då köper man därmed socialisternas goda vilja - så att socialisterna blir mera villiga att acceptera ens argument mot mera ”extrema” inslag i välfärdspolitiken.
Men sanningen är att det är tvärtom! Om kapitalismens verkliga eller förmenta försvarare ger socialisterna en tumme, kommer socialisterna att ta hela armen. De kommer att använda var och en av Timbros eftergifter som en murbräcka för att rasera hela argumentationsbygget för välfärdspolitikens avskaffande.
De kan ju resonera så här (Och de kommer att göra det också, tro mig!): ”Om även anhängarna av kapitalismen erkänner att socialismen är bra för sådana viktiga verksamheter som vården, omsorgen och utbildningen – då måste väl socialismen vara bra för alla andra, mindre viktiga verksamheter också? Om socialismen inte är farlig och skadlig för vården, omsorgen och utbildningen – varför skulle den då vara farlig och skadlig för några andra, mindre tunga verksamheter? Om vi vågar lita på socialismen i sådana allvarliga situationer som när vi blir sjuka, gamla och när våra barn behöver utbildning – då kan väl inte socialismen vara farlig och skadlig överhuvudtaget?” Och socialisternas logik här är felfri. Det är "bara" det att premisserna är falska. Socialismen är faktiskt inte önskvärd inom vården, omsorgen och utbildningen. Socialismen är i själva verket synnerligen livsfarlig när den appliceras på sådana viktiga verksamheter. Det är ännu viktigare att avskaffa kärnan i välfärdsåpolitiken - d.v.s. den socialistiska vården, omsorgen och skolan - än det är att avskaffa marginella företeelser som kulturpolitiken.
Bevisen för socialismens misslyckanden inom vården, omsorgen och utbildningen är överväldigande. Sjuka människor dör som flugor av felbehandlingar och långa köer i den socialistiska sjukvården, gamla människor blir undernärda och får trycksår i den socialistiska äldreomsorgen och en stor andel av våra barn lär sig inte ens att läsa och skriva ordentligt i den socialistiska skolan.
Socialismen har misslyckats kapitalt i alla de sektorer i den svenska välfärdsstaten där den har införts - sjukvården, utbildningen, äldreomsorgen, barnomsorgen, socialförsäkringarna, bostadsförsörjningen, invandringen o.s.v. Och socialismen har misslyckats i minst lika hög grad i samtliga de länder där den har införts – Tyskland, Ryssland, Kina, Kuba, Nordkorea, Etiopien, Burma o.s.v. Hur kan Timbro vara så feg att det inte vågar ”sparka” på socialismen - inte ens nu när socialismen s.a.s. ligger där hjälplöst på marken inför världsopinionen. Vad f-n är Timbro rädd för?
Svaret är att Timbro är rädd för socialismens moraliska grund – d.v.s. Timbro rädds för moralläran altruismen. Altruismen är den allra heligaste av samtliga heliga kor i västländernas moderna historia. Såväl de kristna som socialisterna har i alla tider predikat att altruismen är liktydigt med moralen. Våra intellektuella ledare – filosoferna, professorerna, skollärarna, massmedierna, författarna, politikerna - alla har de tutat i allmänheten att om man inte är altruistisk – då befinner man sig utanför moralen som sådan. De flesta människor i dagens Sverige kan inte föreställa sig att någon kan ens vara en anständig människa om hon inte praktiserar altruismen.
Altruismen säger att man skall vara osjälvisk - och att man ska leva för andra människors skull, inte för sin egen skull. Detta innebär att man, för att vara en anständig människa enligt altruismen, måste leva som en slav. Att leva för andra människors skull är ju definitionsmässigt detsamma som att vara en slav! Det är därför som den kristna medeltiden präglades av träldom påbjuden av den härskande kristendomen - och det var därför som 1900-talets socialistiska samhällen präglades av slaveri åt staten.
Altruismen säger dessutom att man ska ge upp sina värden istället för att behålla dem. Om man har en skjorta, då ska man ge den till någon annan som saknar en skjorta och sedan gå utan skjorta själv (det står faktiskt så i Bibeln). Och om man råkar ha en bit mat, då ska man ge bort den till någon annan som är hungrig och sedan svälta ihjäl själv (detta är den logiska implikationen av altruismen). Så altruismen leder logiskt sett till döden (närhelst den tillämpas tillräckligt konsekvent, d.v.s. utan något förmildrande hyckleri). Det är därför som miljontals människor svältes och plågades till döds i det medeltida Europa - och likaså i 1900-talets socialistiska samhällen.
Men altruismen är som sagt fortfarande en helig ko. Och Timbro är livrädd för den. Altruismen är ett spöke som fortfarande vandrar genom världen och förgör den. Trots att oräkneliga miljontals människor har dött en onödig död p.g.a. altruismens inflytande och trots allt lidande som altruismen har orsakat törs nästan ingen ifrågasätta och utmana den. Minst av alla Timbro. Varför?
Det beror på en princip – nämligen principen att det enda som kan besegra dåliga idéer är bättre idéer. Mänskligheten måste presenteras ett rationellt alternativ till altruismen. Och än så länge har de flesta människor i världen inte upptäckt det alternativ till det altruistiska giftet som faktiskt finns. Det alternativet är den rationella, egennyttiga etiken som förkunnas av filosofin objektivismen. Denna etik går ut på att man inte kan vara självisk genom att bara göra vadhelst man känner för att göra. Att vara självisk betyder att göra det som faktiskt ligger i ens intresse. Och det är en krävande intellektuell uppgift att ta reda på vad som faktiskt ligger i ens intresse. Man behöver en hel morallära, som slår fast en rejäl uppsättning rationella principer, för att leva ett själviskt liv. Objektivismen har definierat den uppsättning av moraliska principer, d.v.s. de dygder som man måste praktisera för att vara självisk. Rationalitet, oberoende, integritet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, stolthet framförallt.
Gubbarna på Timbro, till skillnad från allmänheten, känner nog till objektivismen. Ayn Rand är nämligen en välkänd figur hos de nyliberala kretsarna. Men gubbarna på Timbro vill antingen inte göra sig mödan att tänka eller så vill de istäälet gotta sig i sina känslor. Därför studerar de inte objektivismen, utan bekänner sig istället till subjektivismen. Dessa nyliberaler är ett slags ”höger-hippies”, för att använda Ayn Rands träffsäkra beteckning. De tiger om objektivismen - eller småflinar åt den och dess´ anhängare. Gubbarna på Timbro, liksom nyliberalerna i största allmänhet, brukar anklaga objektivisterna för att utgöra en ”kult”.
Gå inte på det! Kapitalismen förtjänar ett bättre försvar än den pappvälling som Timbro serverar (om nu denna pappvälling ens kan kallas för ett försvar för kapitalismen överhuvudtaget). Kolla upp objektivismen. Ta en titt på några av de många intellektuellt och moraliskt utmanande objektivistiska böcker som finns att tillgå. Om du vill veta vad objektivismen handlar om – titta gärna på denna sajt: www.aynrand.org.
Subscribe to:
Posts (Atom)