[Jag skrev denna artikel på debattsajten Newsmill på sommaren av år 2009.]
Sverigedemokraten Jimmie Åkessons inlägg här på Newsmill, ”Jag är en fildelare”, avslöjar att han är samma sorts människa som Fredrik Reinfeldt och de övriga Moderata politikerna. D.v.s. han är en ofilosofisk och principlös pragmatiker. Och han är en ”second-hander” (en s.k. ”andra-hands-människa”), för att använda filosofen Ayn Rands term för en människa som saknar självständighet.
Jimmie Åkesson försöker ställa in sig hos de moraliskt depraverade Piratpartisterna - på ett liknande sätt som Fredrik Reinfeldt försöker ställa in sig hos de moraliskt depraverade Socialdemokraterna. Han godkänner Piratpartiets idé att de ska vara tillåtet att fildela - på samma sätt som Reinfeldt godkänner Socialdemokraternas idé att Sverige skall vara en välfärdsstat.
Varför kopierar Åkesson, respektive Reinfeldt, motståndarnas politik? Ett ytligt svar på denna fråga är ”För att vinna röster!”. Men varför försöker de vinna röster på just det sättet? Varför kan de inte framföra argument mot motståndarnas politik - istället för att bara kapitulera och själv acceptera de förmenta motståndarnas dåliga politik? Om de började göra intellektuellt motstånd skulle den svenska politiken bli till något meningsfullt - istället för att som nu bara vara ett futtigt spel och skenfäktning. Politiken skulle väl bara må bra av att handla om mot varandra stridande idéer? Men förklaringen till att vare sig Åkesson eller Reinfeldt för fram några argument att tala om är enkel. De har helt enkelt inga argument att komma med. Därför att de är ofilosofiska pragmatiker.
Jimmie Åkesson skulle behöva skaffa sig filosofiska kunskaper för att kunna argumentera för idén om att det finns en äganderätt till immateriella värden - som t.ex. musik, filmer, romaner, patent o.s.v. För att kunna göra det skulle han behöva kunna förklara att förnuftet är roten till produktionen, d.v.s. att produktionen i grund och botten handlar om tänkande,och inte bara om blinda muskelrörelser. Och för att kunna förklara det skulle han behöva kunna förklara vad förnuftet består av, hur förnuftet och kunskaper kan vara objektiva, hur människor bildar giltiga begrepp, varför det radikala alternativet till subjektivismen inte är intrinsikalismen, varför människor kan ha säkra kunskaper trots att ingen av dem är ofelbar, o.s.v. För att kunna ta avstånd från den konkreta villfarelsen som heter fildelning skulle Jimmie Åkesson m.a.o. behöva en hel rationell filosofi. Han skulle behöva Ayn Rands filosofi: objektivismen. Men Jimmie Åkesson har antagligen inte läst ett enda seriöst filosofiskt verk i hela sitt liv.
Därför nödsakas han att förnedra sig själv genom att ”låna” andras idéer. När man inte har några egna idéer att komma med måste man sno dem av andra. Och vilka idéer Åkesson snor!
Hans ”lösning” på fildelningsproblemet stavas socialismen! I slutet av sitt inlägg skriver Åkesson nämligen ”Eller varför inte lösa det direkt över skattesedeln?”. Han vill alltså ha en liknande ”lösning” för Internet som den ”lösning” som Sveriges Radio utgör för radion och TV:n. Han vill tydligen att staten skall tvinga alla som har tillgång till Internet skall betala en avgift på, antagligen, några hundra kronor i månaden till staten. Sedan skall tydligen staten fördela dessa pengar till artisterna (och musikbolagen?). Man kan lätt gissa var det skulle sluta. Staten skulle få ännu mera makt över kulturen. På samma sätt som staten redan använder Sveriges Radio för att åstadkomma politiskt propaganda i radio och TV, skulle staten nu få maktmedel att använda mot musikindustrin och artisterna.
Se vilka absurditeter bristen på filosofi åstadkommer hos några av Sveriges ledande pragmatiker, Åkesson och Reinfeldt!
Jimmie Åkesson - han började sitt debattinlägg med att förklara att han är emot stöld av musik. Men han slutar inlägget med att förespråka socialismen inom musiksektorn. Hans ”lösning” på stölden från musikskaparna är ju blott och bart att förstatliga stölden - genom att låta staten stjäla pengar av samtliga Internetanvändare!
Och Reinfeldt - han började sin politiska karriär genom att föresätta sig att erövra den politiska makten för att stoppa sossarnas socialism. Men hans ”lösning” blev till slut att erövra den politiska makten genom att krama och kopiera sossarnas socialism! Så går det när man försummar jobbet att skaffa sig en filosofi innan man ger sig in i politiken.
Och det är inte bara Åkesson och Reinfeldt personligen som är ofilosofiska pragmatiker. Hela partierna som heter Sverigedemokraterna och Moderaterna är ofilosofiska och pragmatiska.
Sverigedemokraterna är grundade på primitiv, ofilosofisk främlingsfientlighet: ”Sverige åt svenskarna!”. Det är inte mycket till filosofi.
Och Moderaterna är grundade på nästan lika primitiv, ofilosofisk konservatism. ”Traditioner och måttfullhet!”. Det är inte heller mycket till filosofi.
Eftersom Sverigedemokraterna och Moderaterna är icke-intellektuella, stjäler de motståndarnas idéer vid behov. Vilket är nästan hela tiden. Det är bedrövligt.
Om du, läsaren, vill göra en insats för att höja nivån på den svenska politiska debatten och därmed på politiken, skulle jag råda dig att själv skaffa dig en uttalad, rationell filosofi. Och att sedan sprida den filosofin runtom hela kulturen genom att tala ut i alla möjliga fora – insändarsidor, debattsajter på Internet, föredrag inom föreningar, o.s.v. Själv anser jag att den rationella filosofin som Sverige är i så desperat behov av idag är objektivismen. Ta gärna en titt på objektivismens ledande webbsajt – www.aynrand.org - och läs gärna några av filosofen Ayn Rands böcker – t.ex. Och världen skälvde (Timbro).
Vi ses på barrikaderna!
Sunday, August 16, 2009
Privatisera kulturen!
[Jag skrev denna essä för debattsajten Newsmill tidigt på hösten år 2009].
Så har det hänt igen! En folkpartistisk politiker, Ernst Klein, har tagit en särdeles osmaklig aspekt av välfärdspolitiken till försvar. Och jag som i min enfald trodde att folkpartiet stod för liberalismen, d.v.s. för kapitalismen!
Det som har utlöst herr Kleins artikel här på Newsmill är att Thomas Idergard, som kanske är nyliberal (jag känner inte till Idergards ideologiska hemvist och jag tar inte Klein på hans ord när han gör gällande att Idergard är nyliberal), har förespråkat ett slopande av kommunernas utgifter för kultur och fritid.
Jag är inte själv nyliberal, jag står istället nära objektivismen och jag är därför bestämd motståndare till nyliberalismen - men jag måste ta strid för ett slopande av kulturpolitiken. Det vore bra om kommunernas utgifter för kulturen slopades. Det vore också bra om kommunernas utgifter för fritiden slopades - men det är inte en lika viktig reform, eftersom fritiden inte är en lika viktig sak som kulturen. Och eftersom kommunernas utgifter för det förra därför inte gör lika mycken skada som deras utgifter för det senare.
Ja, det är direkt skadligt närhelst kommunerna (eller staten) har utgifter för kulturen. Statliga kulturutgifter är en yttring av socialismen. Det är ju fråga om ”allmänna medel” som spenderas på kulturen - inte privata medel. Och all erfarenhet visar att socialismen förstör de verksamheter som den tillämpas på. Vi såg hur socialismen i Sovjetunionen kunde förstöra jordbruket i Ukraina och Södra ryssland, ett par regioner som hade naturliga förutsättningar för att vara ett par av världens kornbodar. Varför skall vi tro att socialismen skulle kunna ha bättre effekter på den svenska kulturen än den hade på det sovjetiska jordbruket? Vi såg hur socialismen kunde fullständigt rasera miljön i öststaterna. Varför skall vi tro att socialismen skulle kunna ha bättre effekter på den svenska kulturen än den hade på öststaternas miljö?
Sunda förnuftet säger att inget gott kan komma av att stat och kommun subventionerar kulturen. Närhelst det offentliga finansierar kulturen med allmänna medel, skaffar sig de politiska beslutsfattarna naturligtvis ett "inflytande" över kulturen. Så det blir obönhörligen ett inslag av politisk styrning av kulturen!
De kulturansvariga kan nämligen inte pytsa ut pengar till en verksamhet utan att ha koll på huruvida verksamheten ifråga använder pengarna på ett "vettigt" sätt.
De kan ju omöjligen pytsa ut bidrag till alla kulturyttringar. Det finnns ju nästan oändligt många!
Och kulturanslaget är trots allt av uppenbara skäl alltid begränsat. Så de kulturansvariga måste prioritera mellan olika kulturyttringar. Och det innebär att den politiska makten får bestämma vad som är ett ”vettigt” bruk av kulturanslaget.
Om politikerna subventionerar kulturen - då får de som ett brev på posten bestämma just vilken kultur skall vara bidragsberättigad och vilken kultur skall vara utan bidrag. Så den kultur som politikerna (läs Kulturrådet) godkänner blir en förstaklassens kultur - medan resten av kulturen blir andraklassens kultur. Viss kultur blir mera jämlik än annan!
Att låta politikerna bestämma över kulturen är därför som att göra bocken till trädgårdsmästare!
Kulturen måste vara självständig. Den får inte gå i maktens ledband. Om kommunen t.ex. finansierar eller delfinansierar den lokala teaterverksamheten - då är det så gott som säkert att den lokala teaterverksamheten blir lika osjälvständig gentemot den politiska makten som den i praktiken skattefinansierade Sveriges Radio (eftersom staten fastslår och driver in licensavgiften, är avgiften till SR i praktiken en skatt på TV-innehav). Det blir den sortens kultur som råkar vara ”inne” hos det intellektuella/kulturella/politiska etablissemanget som får stålarna. Kulturarbetare som är kritiska mot etablissemanget gör sig ej besvär!
Var och en kan ju se att de lokala teatrerna idag mest producerar vänsterkultur. Detta beror på att vänstern utgör det politiska och intellektuella etablissemanget nuförtiden. Så kulturen förmedlar vänsterns bild av människan - d.v.s. att hon är en till sin natur hjälplös och depraverad varelse - en varelse som måste omhändertas av staten. Eller så producerar de med skattemedel understödda teatrarna regelrätt socialistisk propaganda.
Och vart tog medborgarnas rättigheter vägen i kulturpolitiken? Det är ett brott mot medborgarens mänskliga rättigheter att tvinga henne att vara med om att finansiera sina meningsmotståndares kultur/opinionsyttringar. Jag känner mig djupt kränkt när mina skattepengar används till att finansiera socialistisk kultur - d.v.s. kultur som bl.a. förespråkar i förlängningen att jag görs till en slav till staten! Om inte stat eller kommun hade tagit de där pengarna, som rätteligen tillhör mig, hade jag kunnat använda dem till att istället finansiera vilken som helst kultur jag själv ville finansiera - t.ex. en idétidskrift som förespråkade det jag sätter värde på - bl.a. frihet istället för slaveri.
Med vilken rätt tar en politiker mina pengar ifrån mig med våld, för att finansiera mina meningsmotståndares kultur/opinionsbildning/propaganda? Kulturpolitik är förtryck!
Nej! Liberaler värda namnet måste förespråka en liberal kulturpolitik. D.v.s. en politik som medför att kulturen förblir helt och hållet privat. Staten måste hållas helt skiljd från kulturen - av samma orsak som den måste hållas helt skiljd från religionen. Samtliga företeelser som har att göra med åsikter och idéer måste förbli den enskilda individens ensak. Intellektuella verksamheter, som t.ex. kultur och religion, får under inga omständigheter politiseras!
Kulturen skall vara fri - d.v.s. den skall präglas av laissez-faire! Låt inte statlig kulturpolitik hindra tusen blommor från att blomma.
Så har det hänt igen! En folkpartistisk politiker, Ernst Klein, har tagit en särdeles osmaklig aspekt av välfärdspolitiken till försvar. Och jag som i min enfald trodde att folkpartiet stod för liberalismen, d.v.s. för kapitalismen!
Det som har utlöst herr Kleins artikel här på Newsmill är att Thomas Idergard, som kanske är nyliberal (jag känner inte till Idergards ideologiska hemvist och jag tar inte Klein på hans ord när han gör gällande att Idergard är nyliberal), har förespråkat ett slopande av kommunernas utgifter för kultur och fritid.
Jag är inte själv nyliberal, jag står istället nära objektivismen och jag är därför bestämd motståndare till nyliberalismen - men jag måste ta strid för ett slopande av kulturpolitiken. Det vore bra om kommunernas utgifter för kulturen slopades. Det vore också bra om kommunernas utgifter för fritiden slopades - men det är inte en lika viktig reform, eftersom fritiden inte är en lika viktig sak som kulturen. Och eftersom kommunernas utgifter för det förra därför inte gör lika mycken skada som deras utgifter för det senare.
Ja, det är direkt skadligt närhelst kommunerna (eller staten) har utgifter för kulturen. Statliga kulturutgifter är en yttring av socialismen. Det är ju fråga om ”allmänna medel” som spenderas på kulturen - inte privata medel. Och all erfarenhet visar att socialismen förstör de verksamheter som den tillämpas på. Vi såg hur socialismen i Sovjetunionen kunde förstöra jordbruket i Ukraina och Södra ryssland, ett par regioner som hade naturliga förutsättningar för att vara ett par av världens kornbodar. Varför skall vi tro att socialismen skulle kunna ha bättre effekter på den svenska kulturen än den hade på det sovjetiska jordbruket? Vi såg hur socialismen kunde fullständigt rasera miljön i öststaterna. Varför skall vi tro att socialismen skulle kunna ha bättre effekter på den svenska kulturen än den hade på öststaternas miljö?
Sunda förnuftet säger att inget gott kan komma av att stat och kommun subventionerar kulturen. Närhelst det offentliga finansierar kulturen med allmänna medel, skaffar sig de politiska beslutsfattarna naturligtvis ett "inflytande" över kulturen. Så det blir obönhörligen ett inslag av politisk styrning av kulturen!
De kulturansvariga kan nämligen inte pytsa ut pengar till en verksamhet utan att ha koll på huruvida verksamheten ifråga använder pengarna på ett "vettigt" sätt.
De kan ju omöjligen pytsa ut bidrag till alla kulturyttringar. Det finnns ju nästan oändligt många!
Och kulturanslaget är trots allt av uppenbara skäl alltid begränsat. Så de kulturansvariga måste prioritera mellan olika kulturyttringar. Och det innebär att den politiska makten får bestämma vad som är ett ”vettigt” bruk av kulturanslaget.
Om politikerna subventionerar kulturen - då får de som ett brev på posten bestämma just vilken kultur skall vara bidragsberättigad och vilken kultur skall vara utan bidrag. Så den kultur som politikerna (läs Kulturrådet) godkänner blir en förstaklassens kultur - medan resten av kulturen blir andraklassens kultur. Viss kultur blir mera jämlik än annan!
Att låta politikerna bestämma över kulturen är därför som att göra bocken till trädgårdsmästare!
Kulturen måste vara självständig. Den får inte gå i maktens ledband. Om kommunen t.ex. finansierar eller delfinansierar den lokala teaterverksamheten - då är det så gott som säkert att den lokala teaterverksamheten blir lika osjälvständig gentemot den politiska makten som den i praktiken skattefinansierade Sveriges Radio (eftersom staten fastslår och driver in licensavgiften, är avgiften till SR i praktiken en skatt på TV-innehav). Det blir den sortens kultur som råkar vara ”inne” hos det intellektuella/kulturella/politiska etablissemanget som får stålarna. Kulturarbetare som är kritiska mot etablissemanget gör sig ej besvär!
Var och en kan ju se att de lokala teatrerna idag mest producerar vänsterkultur. Detta beror på att vänstern utgör det politiska och intellektuella etablissemanget nuförtiden. Så kulturen förmedlar vänsterns bild av människan - d.v.s. att hon är en till sin natur hjälplös och depraverad varelse - en varelse som måste omhändertas av staten. Eller så producerar de med skattemedel understödda teatrarna regelrätt socialistisk propaganda.
Och vart tog medborgarnas rättigheter vägen i kulturpolitiken? Det är ett brott mot medborgarens mänskliga rättigheter att tvinga henne att vara med om att finansiera sina meningsmotståndares kultur/opinionsyttringar. Jag känner mig djupt kränkt när mina skattepengar används till att finansiera socialistisk kultur - d.v.s. kultur som bl.a. förespråkar i förlängningen att jag görs till en slav till staten! Om inte stat eller kommun hade tagit de där pengarna, som rätteligen tillhör mig, hade jag kunnat använda dem till att istället finansiera vilken som helst kultur jag själv ville finansiera - t.ex. en idétidskrift som förespråkade det jag sätter värde på - bl.a. frihet istället för slaveri.
Med vilken rätt tar en politiker mina pengar ifrån mig med våld, för att finansiera mina meningsmotståndares kultur/opinionsbildning/propaganda? Kulturpolitik är förtryck!
Nej! Liberaler värda namnet måste förespråka en liberal kulturpolitik. D.v.s. en politik som medför att kulturen förblir helt och hållet privat. Staten måste hållas helt skiljd från kulturen - av samma orsak som den måste hållas helt skiljd från religionen. Samtliga företeelser som har att göra med åsikter och idéer måste förbli den enskilda individens ensak. Intellektuella verksamheter, som t.ex. kultur och religion, får under inga omständigheter politiseras!
Kulturen skall vara fri - d.v.s. den skall präglas av laissez-faire! Låt inte statlig kulturpolitik hindra tusen blommor från att blomma.
Varje anständig människa är självisk
Varje anständig människa är självisk. Låt mig illustrera detta med ett par exempel.
Kalle stiger upp klockan 5:00 på morgonen. Han väcker sin hustru, som han älskar. De äter frukost tillsammans. Kalle njuter av denna lugna stund. Kärleken han känner till sin hustru är härlig. För att försäkra sig om att hon skall fortsätta att älska honom tillbaka, är han alltid ärlig mot henne. Han vet att han skulle förstöra sitt eget liv, om han ljög för henne, och om hon därför lämnade honom. Kl. 6:00 tar Kalle tunnelbanan till jobbet. Han är noga med att betala. Han vet att han skulle motverka sina egna intressen om han plankade. Även om han inte åkte fast, skulle han ju motverka Connex´ möjligheter att driva tunnelbanan på ett bra sätt åt honom, om han snuvade dem på betalningen.
Kl. 7:00 börjar Kalle jobba. Han är noga med kvalitén på det han tillverkar, och han ligger i hela arbetsdagen. Han vill att hans arbetsköpare skall vara nöjd med honom, så att han får behålla sitt jobb, och så att han dessutom får chanser att avancera. Under arbetsdagen är Kalle artig mot sina arbetskamrater. Han vistas på arbetsplatsen 40 timmar i veckan, så det ligger i hans intresse att stämningen på arbetsplatsen förblir god. Det skulle ju inte vara trevligt att vistas på en arbetsplats där alla baktalade varandra, förolämpade varandra o.s.v.
När han åker hem kl. 16:00 trivs Kalle med sig själv. Han vet att han har gjort ett bra jobb under dagen, så han upplever en angenäm känsla av stolthet. Han bara går förbi baren på vägen hem, utan en tanke på att kliva in. Han vill inte slösa bort sina pengar på sprit. Han har viktigare saker att använda sina pengar till. Han sparar 20% av sin nettolön varje månad, därför att han vill bygga upp ett kapital, så att han ska kunna köpa ett eget hus. Han vill ha en villa i ett trevligt grönområde. Han tycker att det skulle vara den idealiska uppväxtmiljön för barnen som han planerar att skaffa sig med sin hustru så småningom.
När han nästan är hemma får han syn på en buse som håller på att rycka en väska från en gammal dam. Kalle ryter och börjar springa mot busen. Busen springer iväg, när han ser att han har blivit uppmärksammad. Den gamla damen tackar Kalle. Kalle förklarar för henne att han gjorde det därför att det ligger i alla skötsamma medborgares intresse att hålla efter busarna i samhället. Om brottslingarna fick komma undan med att viktimisera folk, kunde det ju nästa gång bli han själv eller hans hustru som blev bestulen. Kalle ringer förstås polisen med sin mobiltelefon, så att de kan ta fast busen. Kalle kommer hem sent, p.g.a. incidenten med väskryckningen. Han får ju ägna en del tid åt att beskriva för polisen hur busen såg ut, och andra detaljer om brottet. Hans hustru litar utan vidare på honom när han berättar om varför han är sen. Hon vet av erfarenhet att Kalle inte ljuger för henne.
Kalle njuter av middagen som hans hustru lagar åt honom. Hon är alltid noga med att laga god mat åt honom, eftersom han behandlar henne så väl. Efter middagen sätter sig Kalle, mätt och belåten, vid sin dator, och sätter igång med kvällens språkstudier. Kalle tar en kurs via Internet, för att lära sig att tala och skriva flytande engelska. Han räknar med att han ska kunna skaffa sig ett bättre jobb om han lär sig engelska. Kl. 21:00 blir han klar med studierna. Han och hans fru lägger sig, så att de ska orka stiga upp i tid morgonen därpå. Kalle avslutar ännu en trivsam dag med en skön kärleksstund tillsammans med hustrun, och somnar utan problem. Livet är härligt.
Pelle vaknar kl. 10:00 på morgonen samma dag i samma kvarter. Han stönar, eftersom baksmällan är outhärdlig. Hans hustru slänger några ägg i stekpannan åt honom. De blir vidbrända, eftersom hon inte bryr sig. Tja, vilken kvinna skulle kunna känna kärlek till en sådan parasit som Pelle? Pelle grimaserar medan han tvingar sig att svälja eländet. ”Skall du köpa den där nya plattskärms TV:n idag, som du lovade göra?” - fräser hustrun åt Pelle. ”Javisst, Tuttan, javisst!” – ljuger han hastigt. Han kommer nu ihåg att han igår kväll visst spelade bort pengarna som skulle ha gått till TV-köpet på kasinot. Han börjar oroa sig för hur han snabbt skall kunna skaffa pengar till TV:n, eller alternativt hitta en bortförklaring som hustrun kommer att acceptera. ”Livet är ett elände!” – tänker han till sig själv, medan han motvilligt börjar anstränga sina grå celler för att hitta en väg ut ur den här senaste krisen. Hans hustru nickar med huvudet när han säger att han visst ska köpa plattskärms TV:n och säger med en sarkastisk röst – ”Jaja, det ska du säkert, säkert!”. Hon tror inte ett dugg på Pelle. Hon vet vilken sorts man han är. ”Varför gifte jag mig med honom?” – tänker hon till sig själv.
Efter frukosten tar Pelle en näve tabletter. Han vill så gärna må bra. Men tabletterna hjälper inte. Kl. 12:00 går han ut. Han säger till sin hustru att han nu skall köpa den där plattskärms TV:n. ”Du ska bli så glad när du ser den fina TV:n, Tuttan” – försäkrar han henne. Hustrun grymtar bara. Men hon är glad för att hon i alla fall blir av med honom några timmar. Tillvaron känns mera uthärdlig när han inte är i närheten. Pelle går ner till baren. Han spenderar sina sista slantar på några groggar. Medan han sitter och super går han igenom alla knep han känner till för att skaffa 10.000 kronor. Det är vad han behöver för att kunna betala priset för en plattskärms TV. Hästkapplöpningsbanan är öppen. Men han har inga stålar att spela med. Och han vet att det är uteslutet att lånehajarna där skulle låna honom ännu mera pengar att spela med. Han är redan djupt skuldsatt. Han kanske kunde sälja lite knark till pundarna i parken? Men han har själv förbrukat allt av den där narkotikan som han köpte in för en vecka sedan. Han kanske skulle kunna råna en butik? Men han har inga skjutvapen. Han kanske snabbt skulle kunna göra en attrapp, och bluffa? Tankarna går vidare. ”Ojojoj! Varför spelade jag bort alla pengarna igår?” – frågar han sig själv. Men han vet egentligen svaret: "Därför att du är en sådan där människa som har vant sig vid att inte tänka." Kl. 16:00 är groggarna och de sista slantarna slut – och Pelle har fortfarande inte kommit på något sätt att skaffa 10.000 kronor.
Han ragglar hemåt. ”Vad skall jag kunna säga till kärringen?” – frågar han sig själv desperat. På vägen hem råkar han få syn på en gammal dam. En tanke slår honom. Kanske hon har stålar i den där handväskan? Om Pelle vore rationell, skulle han inse att chansen för att en dam skulle ha hela 10.000 kronor i kontanter i en handväska är försvinnande liten. Men tabletterna som han tog tidigare på dagen, kombinerat med groggarna, har förstört hans omdöme. Så Pelle handlar på stundens ingivelse och gör en ansats att rycka åt sig handväskan. Men någon ryter åt honom. Pelle vänder sig om och ser en man kommande springande i full fart. Pelle får panik och springer iväg. Han lyckas ta sig hem. Så snart han har kommit inför dörren fräser hans hustru åt honom – ”Var f-n är plattskärms TV:n? Och varför är du så andfådd?” Pelle gör som han är van vid och hittar snabbt på en lögn – ”Jo, Tuttan, du skulle inte tro vad jag har varit med om. Jag köpte faktiskt plattskärms TV:n. Du skulle ha sett den! Den var jättefin. Men när jag nästan var hem med den, bara några kvarter härifrån, dök ett gäng usla ynglingar upp och hotade mig med kniv. De tvingade mig att lämna ifrån mig plattskärms TV:n. Några av dem stack med TV:n, och resten började jaga mig. Det var nätt och jämt så att jag klarade mig undan oskadd. Jag är så ledsen, Tuttan! Tro mig.” ”Ditt arsel!” – skriker Pelles hustru. ”Du har säkert spelat bort våra pengar igen. Och du tror att jag är så korkad att jag ska gå på ännu en av dina genomskinliga lögner? Vad tar du mig för, ditt svin!?”
Pelle skriker – ”Du ska förfan inte tala sådär till mig!”. Hustrun skriker tillbaka. Det hela utvecklas till ett praktgräl. Plötsligen tappar Pelle besinningen. Stressen, kombinerat med tabletterna han har tagit under dagen, och groggarna han drack på baren, tar ut sin rätt. Pelle går in i en vägg, tar ett strupgrepp om sin hustru och stryper henne till döds. Strax därefter ringer det på dörren. ”Hallå! Det är polisen. Vi vill prata med dig angående ett försök till väskryckning.” – ropas det genom dörren. Pelle drabbas av panikångest. Han rusar fram och tillbaka genom lägenheten. Polisen öppnar dörren med vicevärdens huvudnyckel. De ser Pelles hustru liggande livlös på golvet. De griper Pelle.
Vilken av de två människorna vars liv vi fick en inblick i ovan är självisk? Kalle eller Pelle? Pelle ”tänkte bara på sig själv”. Fast han tänkte inte mycket. Han gjorde det som passade honom, det som han kände för att göra. Och han visade ingen hänsyn till andra människor. Var han självisk?
Tänk efter. En självisk människa är en som gör det som ligger i hennes intresse. Kan någon ärlig människa förneka att Kalles liv var ett på alla sätt ett bra och lyckligt liv, och att Kalle därför gjorde det som låg i hans intresse? Kan någon ärlig människa förneka att Pelles liv var ett fullständigt misslyckande, och att Pelle därför inte gjorde det som låg i hans intresse? Kan någon ärlig människa då förneka att det var Kalle som var självisk, och att det istället därför var Pelle som var osjälvisk? I ordets rätta bemärkelse?
Låt oss titta på saken på ett ”teoretiskt” sätt också.
Människor måste förvärva värden, som mat, kläder, bostäder, mediciner o.s.v. för att överleva. Dessa värden växer inte på träd ute i naturen. Människor måste producera dessa värden. Så det ligger i varje människas intresse att vara produktiv.
Människor måste vara ärliga, för att överleva. Därför att de fakta som är, bara är. Oavsett hur mycket en människa låtsar att de inte är det. Verklighetens fakta ”anpassar sig” inte efter människors önsketänkningar och lögner. Så det ligger i varje människas intresse att vara ärlig.
Men kan inte en människa klara sig genom att leva som en hycklare? Kan hon inte låta andra människor praktisera dygderna att vara produktiva och ärliga, medan hon själv stjäler och ljuger? Kan det inte vara själviskt att stjäla och ljuga?
För att svara på denna frågan måste vi börja med att titta på verkligheten. Hur brukar det gå för de människor som stjäler och ljuger för att överleva? D.v.s. hur går det för brottslingar och diktatorer? Brottslingar lever eländiga liv. De flesta åker fast och straffas. Och även de brottslingar som lyckas ”komma undan” lever eländiga liv. De är ständigt på flykt undan polisen. De är ständigt rädda för att någon kumpan skall förråda dem, genom att ange dem till polisen, eller genom att röva bytet från dem.
Och diktatorer? Deras liv avslutas ofta med en våldsam död. Och medan de lever befinner de sig i ett tillstånd av terror. Deras brutala förtryck har som följd att de får så många fiender att de måste ständigt vara rädda för attentat. Och de är ständigt rädda för att någon underhuggare skall mörda dem, för att själv kunna ta makten. Och de är givetvis rädda för de politiska makthavarna i grannländerna. Hitler t.ex. var livrädd för Stalin - och Stalin i sin tur var livrädd för Hitler. Och ett starkt argument för att brottslingar och diktatorer är olyckliga människor är arten av deras ”njutningar”. De allra flesta av dem roar sig endast med fysiska retningar, som dryckeslag, narkotika, maniskt spelande, animalisk sex med horor o.s.v. Dessa depraverade ”njutningar” är, för brottslingarna och diktatorerna, bara flyktmedel från ett outhärdligt inre tillstånd.
Och logiken bekräftar att brottslingar och diktatorer bara måste misslyckas med att uppnå lycka. De befinner sig nämligen i ett regelrätt krig mot verkligheten. De lever på ett sätt, men de är beroende av att nästan alla övriga människor, d.v.s. deras medmänniskor ska leva på motsatta sätt. De rövar själva - men de är beroende av att nästan alla andra människor producerar. De förfalskar själva verkligheten - men de är beroende av att nästan alla andra människor förblir ärliga.
Ta produktionen som konkret exempel. Parasiterna är beroende av att majoriteten av de övriga människorna fortsätter att producera - trots att parasiterna själva rövar resultatet av produktionen ifrån dem. Men det säger sig självt att ju mera framgång parasiterna når med att röva, desto mindre benägna kommer deras offer att bli att fortsätta att producera. Ju mera som parasiterna rövar, desto mera sannolikt blir det att deras offer skall upphöra att vilja, eller ens kunna, fortsätta att producera. Och när offren slutar producera - då går parasiterna under. Ta maten, som parasiterna behöver för att överleva, som exempel. Om samtliga bönder och livsmedelsarbetare i ett samhälle slutade producera mat en vacker dag, därför att röveriet gjorde att de inte ville eller kunde fortsätta – hur många dagar skulle det ta innan samtliga brottslingar och diktatorer i samhället hade svultit ihjäl? Inte många dagar. Även om det fanns stora lager livsmedel i ett industrisamhälle, skulle det inte ta många dagar för lagret att ruttna. Och det skulle inte hjälpa hur väldiga mängder mat det ens fanns i fryshusen. När producenterna slutade producera elektricitet skulle maten i fryshusen snabbt tina och ruttna ändå.
Visst kan man argumentera att parasitismen skulle ”fungera” - om ”bara” parasiten skulle klara av att förmå majoriteten av de övriga människorna att fortsätta att producera. Men hur skulle han kunna göra det? Genom att hota dem med våld? Då skulle ju alla de goda människorna bli till parasitens fiender. Det vore väl inte speciellt praktiskt att göra alla goda människor till ens fiender? Skulle då parasiten kunna lura de goda människorna till att försörja honom? Genom att ljuga för dem - genom att utsätta dem för bedrägeri? Det skulle bara fungera tills dess att de upptäckte att han ljög. Och då skulle de vilja hämnas mot honom - eller hur? Det låter inte speciellt praktiskt. Det ligger faktiskt till så att samtliga tyrannier och imperier, som rattades av parasiter, har så småningom kollapsat och gått under. Parasitism straffar sig sålunda.
Men i årtusenden har parasiter härjat - ända tills de har gått under. Det är ett historiskt faktum. Tänk på alla årtusenden som kungar och kejsare lyckades utplundra sina undersåtar, och stundtals även sina grannriken. Det finns en orsak till detta. Det är att mänskligheten fortfarande inte har upptäckt en särdeles lömsk lögn som parasiterna har kört med i årtusenden. Den lögnen är moralläran altruismen. Enligt altruismen har den som producerar ett värde av något slag en moralisk skyldighet att dela med sig det värdet till någon som inte har producerat det. Denna någon sägs vara ”de fattiga”, ”proletariatet”, ”de fromma”, ”folket”, ”de svaga”, ”nationen”, o.s.v. Men alla variationer på altruismen har gemensamt att de meddelar producenten att hon inte har någon rätt till det hon har producerat om bara någon annan råkar behöva det. Därmed avväpnar altruismen producenten.
Så länge som det finns någon, vem det än må vara, som behöver producentens värden, måste hon avhända sig det. Och det kommer ju alltid att finnas någon någonstans på jorden som behöver producentens värden. Det kommer alltid att finnas någon som inte har allt av det som kan anses vara ”behövligt”. Hur mycket mat ”behöver” en människa? 4.000 kalorier om dagen? 3.500 kalorier om dagen? 3.000 kalorier om dagen ? Behöver hon kött? Eller räcker det med litet kyckling? Eller räcker det med lite sojaprotein och spannmål? Behöver hon smör? Eller räcker det med några skedar om dagen rapsolja? Behöver hon färska grönsaker? Eller räcker det med grönsakskonserver? Behöver hon socker? Kaffe? Kryddor? O.s.v. Du ser - det går inte att fastställa en entydig definition på vad människor ”behöver”.
Således – så länge som människor accepterar den altruistiska moralläran kommer ingen människa att ha en rätt till någonting. Vadsomhelst kan i princip tas ifrån henne. Se på historien. Hela riken har utplundrats av kungar, kommissarier och präster i de samhällen där sådana irrläror som kristendom, kommunismen och andra varianter av religion och kollektivism har härskat. Alla varianter av religion och kollektivism, utan undantag, har byggt på den altruistiska moralläran. Altruismen är boven bakom utplundringen och parasitismen.
Detta ligger i altruismens natur. Närhelst en människa ska ge sina värden till en annan, som inte har förtjänat det – måste det, logiskt sett, finnas en annan människa som tar emot detta oförtjänta. Så den falska bilden av egoismen – den att en egoist är någon som roffar åt sig det oförtjänta – är i själva verket en bild av den som på kort sikt avses tjäna på altruismen! Ironi!
Människor går på altruismen därför att de har itutats den falska föreställningen att den grundläggande frågan är – skall jag offra mig själv för andra eller skall jag offra andra människor åt mig själv? De flesta människor är för stolta för att offra andra människor åt sig själva, som en simpel brottsling - så de går motvilligt med på att offra sig själva åt andra. Men den grundläggande frågan är i själva verket – skall några människor offra sig överhuvudtaget eller skall varje människa istället leva för sin egen skull?
Ett annat sätt att uttrycka detta är denna. Är den grundläggande frågan när det handlar om sex: "Skall jag vara en masochist, och plågas av min partner?" eller "Skall jag vara en sadist, som plågar henne?" Svaret är förstås: Varkendera. Den grundläggande frågan inom sex är givetvis istället: "Skall båda parter i ett sexuellt förhållande njuta av det själva samtidigt?"
Observera att det är de allra värsta rövarna och parasiterna som använder sig av altruismen för att lura sina offer. Vanliga brottslingar predikar inte altruismen. De bara roffar åt sig och sticker. Det är kungarna, kejsarna, påvarna, kommissarierna, prästerna, byråkraterna o.s.v. som har använt sig av altruismen. De har utgjort mera långsiktiga och storskaliga rövare och parasiter än de vanliga brottslingarna någonsin har gjort. Storskaligt och långvarigt röveri och parasitism kan inte bestå utan altruismen. Altruismen är den lögn som rövare och parasiter behöver för att klara sig längre än nästa ögonblick.
Observera konsekvenserna av motsatt moralläras inflytande. Under 1700-talet började altruismens grepp om människorna i västvärlden att försvagas. Västerländska intellektuella började förespråka den egoistiska principen att varje individ har en rätt att lita till sitt eget omdöme och leva för sin egen skull. Den moderna politiska friheten, och den tidigare oanade välståndsökningen som industrirevolutionen förde med sig, blev följderna av denna filosofiska revolution.
Den moderna världen hade inte uppstått om inte altruismens grepp om människornas sinnen hade försvagats. Detta enkla faktum utgör ett historiskt belägg för att egennyttan, d.v.s. egoismen, är livets moral - och för att altruismen tvärtom är dödens moral.
En anständig människa är en självisk människa.
Hon arbetar istället för att stjäla eller tigga, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när hon inte svälter, och inte heller befinner sig på flykt undan lagen?
Hon talar sanning istället för att ljuga, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl lättare när människor vet att de kan lita på henne?
Hon är rättvis, hon belönar goda människor och skyr eller bekämpar onda människor, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när det är de onda människorna, och inte de goda, som har anledning att vara rädda för henne?
Hon skaffar sig vänner, och någon att älska, för att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när man har sociala relationer, och inte lever som en eremit?
Hon kämpar för storartade ideal, som frihet och fred, därför att det ligger i hennes intresse att påverka utvecklingen av världen i stort. Hon lever ju i världen, så hur det går för världen i stort har väl bäring på hennes egna intressen?
En självisk människa är anständig även på små sätt. Hon är artig t.ex., därför att det ligger i hennes intresse att ha smidiga och vänliga relationer med sina medmänniskor. Livet är väl bättre när man lever det på ett civiliserat sätt, istället för att leva som en grottmänniska?
Så gå inte på den där genomfalska propaganda! Den som förkunnar att en egoist är en människa som trampar över lik för att skaffa sig vadhelst hon råkar vilja ha för stunden. Det där är bara en nidbild av egoismen. Den som har spridits av de verkliga skurkarna, altruisterna - i syfte att lura dödens moral på sina offer.
Kalle stiger upp klockan 5:00 på morgonen. Han väcker sin hustru, som han älskar. De äter frukost tillsammans. Kalle njuter av denna lugna stund. Kärleken han känner till sin hustru är härlig. För att försäkra sig om att hon skall fortsätta att älska honom tillbaka, är han alltid ärlig mot henne. Han vet att han skulle förstöra sitt eget liv, om han ljög för henne, och om hon därför lämnade honom. Kl. 6:00 tar Kalle tunnelbanan till jobbet. Han är noga med att betala. Han vet att han skulle motverka sina egna intressen om han plankade. Även om han inte åkte fast, skulle han ju motverka Connex´ möjligheter att driva tunnelbanan på ett bra sätt åt honom, om han snuvade dem på betalningen.
Kl. 7:00 börjar Kalle jobba. Han är noga med kvalitén på det han tillverkar, och han ligger i hela arbetsdagen. Han vill att hans arbetsköpare skall vara nöjd med honom, så att han får behålla sitt jobb, och så att han dessutom får chanser att avancera. Under arbetsdagen är Kalle artig mot sina arbetskamrater. Han vistas på arbetsplatsen 40 timmar i veckan, så det ligger i hans intresse att stämningen på arbetsplatsen förblir god. Det skulle ju inte vara trevligt att vistas på en arbetsplats där alla baktalade varandra, förolämpade varandra o.s.v.
När han åker hem kl. 16:00 trivs Kalle med sig själv. Han vet att han har gjort ett bra jobb under dagen, så han upplever en angenäm känsla av stolthet. Han bara går förbi baren på vägen hem, utan en tanke på att kliva in. Han vill inte slösa bort sina pengar på sprit. Han har viktigare saker att använda sina pengar till. Han sparar 20% av sin nettolön varje månad, därför att han vill bygga upp ett kapital, så att han ska kunna köpa ett eget hus. Han vill ha en villa i ett trevligt grönområde. Han tycker att det skulle vara den idealiska uppväxtmiljön för barnen som han planerar att skaffa sig med sin hustru så småningom.
När han nästan är hemma får han syn på en buse som håller på att rycka en väska från en gammal dam. Kalle ryter och börjar springa mot busen. Busen springer iväg, när han ser att han har blivit uppmärksammad. Den gamla damen tackar Kalle. Kalle förklarar för henne att han gjorde det därför att det ligger i alla skötsamma medborgares intresse att hålla efter busarna i samhället. Om brottslingarna fick komma undan med att viktimisera folk, kunde det ju nästa gång bli han själv eller hans hustru som blev bestulen. Kalle ringer förstås polisen med sin mobiltelefon, så att de kan ta fast busen. Kalle kommer hem sent, p.g.a. incidenten med väskryckningen. Han får ju ägna en del tid åt att beskriva för polisen hur busen såg ut, och andra detaljer om brottet. Hans hustru litar utan vidare på honom när han berättar om varför han är sen. Hon vet av erfarenhet att Kalle inte ljuger för henne.
Kalle njuter av middagen som hans hustru lagar åt honom. Hon är alltid noga med att laga god mat åt honom, eftersom han behandlar henne så väl. Efter middagen sätter sig Kalle, mätt och belåten, vid sin dator, och sätter igång med kvällens språkstudier. Kalle tar en kurs via Internet, för att lära sig att tala och skriva flytande engelska. Han räknar med att han ska kunna skaffa sig ett bättre jobb om han lär sig engelska. Kl. 21:00 blir han klar med studierna. Han och hans fru lägger sig, så att de ska orka stiga upp i tid morgonen därpå. Kalle avslutar ännu en trivsam dag med en skön kärleksstund tillsammans med hustrun, och somnar utan problem. Livet är härligt.
Pelle vaknar kl. 10:00 på morgonen samma dag i samma kvarter. Han stönar, eftersom baksmällan är outhärdlig. Hans hustru slänger några ägg i stekpannan åt honom. De blir vidbrända, eftersom hon inte bryr sig. Tja, vilken kvinna skulle kunna känna kärlek till en sådan parasit som Pelle? Pelle grimaserar medan han tvingar sig att svälja eländet. ”Skall du köpa den där nya plattskärms TV:n idag, som du lovade göra?” - fräser hustrun åt Pelle. ”Javisst, Tuttan, javisst!” – ljuger han hastigt. Han kommer nu ihåg att han igår kväll visst spelade bort pengarna som skulle ha gått till TV-köpet på kasinot. Han börjar oroa sig för hur han snabbt skall kunna skaffa pengar till TV:n, eller alternativt hitta en bortförklaring som hustrun kommer att acceptera. ”Livet är ett elände!” – tänker han till sig själv, medan han motvilligt börjar anstränga sina grå celler för att hitta en väg ut ur den här senaste krisen. Hans hustru nickar med huvudet när han säger att han visst ska köpa plattskärms TV:n och säger med en sarkastisk röst – ”Jaja, det ska du säkert, säkert!”. Hon tror inte ett dugg på Pelle. Hon vet vilken sorts man han är. ”Varför gifte jag mig med honom?” – tänker hon till sig själv.
Efter frukosten tar Pelle en näve tabletter. Han vill så gärna må bra. Men tabletterna hjälper inte. Kl. 12:00 går han ut. Han säger till sin hustru att han nu skall köpa den där plattskärms TV:n. ”Du ska bli så glad när du ser den fina TV:n, Tuttan” – försäkrar han henne. Hustrun grymtar bara. Men hon är glad för att hon i alla fall blir av med honom några timmar. Tillvaron känns mera uthärdlig när han inte är i närheten. Pelle går ner till baren. Han spenderar sina sista slantar på några groggar. Medan han sitter och super går han igenom alla knep han känner till för att skaffa 10.000 kronor. Det är vad han behöver för att kunna betala priset för en plattskärms TV. Hästkapplöpningsbanan är öppen. Men han har inga stålar att spela med. Och han vet att det är uteslutet att lånehajarna där skulle låna honom ännu mera pengar att spela med. Han är redan djupt skuldsatt. Han kanske kunde sälja lite knark till pundarna i parken? Men han har själv förbrukat allt av den där narkotikan som han köpte in för en vecka sedan. Han kanske skulle kunna råna en butik? Men han har inga skjutvapen. Han kanske snabbt skulle kunna göra en attrapp, och bluffa? Tankarna går vidare. ”Ojojoj! Varför spelade jag bort alla pengarna igår?” – frågar han sig själv. Men han vet egentligen svaret: "Därför att du är en sådan där människa som har vant sig vid att inte tänka." Kl. 16:00 är groggarna och de sista slantarna slut – och Pelle har fortfarande inte kommit på något sätt att skaffa 10.000 kronor.
Han ragglar hemåt. ”Vad skall jag kunna säga till kärringen?” – frågar han sig själv desperat. På vägen hem råkar han få syn på en gammal dam. En tanke slår honom. Kanske hon har stålar i den där handväskan? Om Pelle vore rationell, skulle han inse att chansen för att en dam skulle ha hela 10.000 kronor i kontanter i en handväska är försvinnande liten. Men tabletterna som han tog tidigare på dagen, kombinerat med groggarna, har förstört hans omdöme. Så Pelle handlar på stundens ingivelse och gör en ansats att rycka åt sig handväskan. Men någon ryter åt honom. Pelle vänder sig om och ser en man kommande springande i full fart. Pelle får panik och springer iväg. Han lyckas ta sig hem. Så snart han har kommit inför dörren fräser hans hustru åt honom – ”Var f-n är plattskärms TV:n? Och varför är du så andfådd?” Pelle gör som han är van vid och hittar snabbt på en lögn – ”Jo, Tuttan, du skulle inte tro vad jag har varit med om. Jag köpte faktiskt plattskärms TV:n. Du skulle ha sett den! Den var jättefin. Men när jag nästan var hem med den, bara några kvarter härifrån, dök ett gäng usla ynglingar upp och hotade mig med kniv. De tvingade mig att lämna ifrån mig plattskärms TV:n. Några av dem stack med TV:n, och resten började jaga mig. Det var nätt och jämt så att jag klarade mig undan oskadd. Jag är så ledsen, Tuttan! Tro mig.” ”Ditt arsel!” – skriker Pelles hustru. ”Du har säkert spelat bort våra pengar igen. Och du tror att jag är så korkad att jag ska gå på ännu en av dina genomskinliga lögner? Vad tar du mig för, ditt svin!?”
Pelle skriker – ”Du ska förfan inte tala sådär till mig!”. Hustrun skriker tillbaka. Det hela utvecklas till ett praktgräl. Plötsligen tappar Pelle besinningen. Stressen, kombinerat med tabletterna han har tagit under dagen, och groggarna han drack på baren, tar ut sin rätt. Pelle går in i en vägg, tar ett strupgrepp om sin hustru och stryper henne till döds. Strax därefter ringer det på dörren. ”Hallå! Det är polisen. Vi vill prata med dig angående ett försök till väskryckning.” – ropas det genom dörren. Pelle drabbas av panikångest. Han rusar fram och tillbaka genom lägenheten. Polisen öppnar dörren med vicevärdens huvudnyckel. De ser Pelles hustru liggande livlös på golvet. De griper Pelle.
Vilken av de två människorna vars liv vi fick en inblick i ovan är självisk? Kalle eller Pelle? Pelle ”tänkte bara på sig själv”. Fast han tänkte inte mycket. Han gjorde det som passade honom, det som han kände för att göra. Och han visade ingen hänsyn till andra människor. Var han självisk?
Tänk efter. En självisk människa är en som gör det som ligger i hennes intresse. Kan någon ärlig människa förneka att Kalles liv var ett på alla sätt ett bra och lyckligt liv, och att Kalle därför gjorde det som låg i hans intresse? Kan någon ärlig människa förneka att Pelles liv var ett fullständigt misslyckande, och att Pelle därför inte gjorde det som låg i hans intresse? Kan någon ärlig människa då förneka att det var Kalle som var självisk, och att det istället därför var Pelle som var osjälvisk? I ordets rätta bemärkelse?
Låt oss titta på saken på ett ”teoretiskt” sätt också.
Människor måste förvärva värden, som mat, kläder, bostäder, mediciner o.s.v. för att överleva. Dessa värden växer inte på träd ute i naturen. Människor måste producera dessa värden. Så det ligger i varje människas intresse att vara produktiv.
Människor måste vara ärliga, för att överleva. Därför att de fakta som är, bara är. Oavsett hur mycket en människa låtsar att de inte är det. Verklighetens fakta ”anpassar sig” inte efter människors önsketänkningar och lögner. Så det ligger i varje människas intresse att vara ärlig.
Men kan inte en människa klara sig genom att leva som en hycklare? Kan hon inte låta andra människor praktisera dygderna att vara produktiva och ärliga, medan hon själv stjäler och ljuger? Kan det inte vara själviskt att stjäla och ljuga?
För att svara på denna frågan måste vi börja med att titta på verkligheten. Hur brukar det gå för de människor som stjäler och ljuger för att överleva? D.v.s. hur går det för brottslingar och diktatorer? Brottslingar lever eländiga liv. De flesta åker fast och straffas. Och även de brottslingar som lyckas ”komma undan” lever eländiga liv. De är ständigt på flykt undan polisen. De är ständigt rädda för att någon kumpan skall förråda dem, genom att ange dem till polisen, eller genom att röva bytet från dem.
Och diktatorer? Deras liv avslutas ofta med en våldsam död. Och medan de lever befinner de sig i ett tillstånd av terror. Deras brutala förtryck har som följd att de får så många fiender att de måste ständigt vara rädda för attentat. Och de är ständigt rädda för att någon underhuggare skall mörda dem, för att själv kunna ta makten. Och de är givetvis rädda för de politiska makthavarna i grannländerna. Hitler t.ex. var livrädd för Stalin - och Stalin i sin tur var livrädd för Hitler. Och ett starkt argument för att brottslingar och diktatorer är olyckliga människor är arten av deras ”njutningar”. De allra flesta av dem roar sig endast med fysiska retningar, som dryckeslag, narkotika, maniskt spelande, animalisk sex med horor o.s.v. Dessa depraverade ”njutningar” är, för brottslingarna och diktatorerna, bara flyktmedel från ett outhärdligt inre tillstånd.
Och logiken bekräftar att brottslingar och diktatorer bara måste misslyckas med att uppnå lycka. De befinner sig nämligen i ett regelrätt krig mot verkligheten. De lever på ett sätt, men de är beroende av att nästan alla övriga människor, d.v.s. deras medmänniskor ska leva på motsatta sätt. De rövar själva - men de är beroende av att nästan alla andra människor producerar. De förfalskar själva verkligheten - men de är beroende av att nästan alla andra människor förblir ärliga.
Ta produktionen som konkret exempel. Parasiterna är beroende av att majoriteten av de övriga människorna fortsätter att producera - trots att parasiterna själva rövar resultatet av produktionen ifrån dem. Men det säger sig självt att ju mera framgång parasiterna når med att röva, desto mindre benägna kommer deras offer att bli att fortsätta att producera. Ju mera som parasiterna rövar, desto mera sannolikt blir det att deras offer skall upphöra att vilja, eller ens kunna, fortsätta att producera. Och när offren slutar producera - då går parasiterna under. Ta maten, som parasiterna behöver för att överleva, som exempel. Om samtliga bönder och livsmedelsarbetare i ett samhälle slutade producera mat en vacker dag, därför att röveriet gjorde att de inte ville eller kunde fortsätta – hur många dagar skulle det ta innan samtliga brottslingar och diktatorer i samhället hade svultit ihjäl? Inte många dagar. Även om det fanns stora lager livsmedel i ett industrisamhälle, skulle det inte ta många dagar för lagret att ruttna. Och det skulle inte hjälpa hur väldiga mängder mat det ens fanns i fryshusen. När producenterna slutade producera elektricitet skulle maten i fryshusen snabbt tina och ruttna ändå.
Visst kan man argumentera att parasitismen skulle ”fungera” - om ”bara” parasiten skulle klara av att förmå majoriteten av de övriga människorna att fortsätta att producera. Men hur skulle han kunna göra det? Genom att hota dem med våld? Då skulle ju alla de goda människorna bli till parasitens fiender. Det vore väl inte speciellt praktiskt att göra alla goda människor till ens fiender? Skulle då parasiten kunna lura de goda människorna till att försörja honom? Genom att ljuga för dem - genom att utsätta dem för bedrägeri? Det skulle bara fungera tills dess att de upptäckte att han ljög. Och då skulle de vilja hämnas mot honom - eller hur? Det låter inte speciellt praktiskt. Det ligger faktiskt till så att samtliga tyrannier och imperier, som rattades av parasiter, har så småningom kollapsat och gått under. Parasitism straffar sig sålunda.
Men i årtusenden har parasiter härjat - ända tills de har gått under. Det är ett historiskt faktum. Tänk på alla årtusenden som kungar och kejsare lyckades utplundra sina undersåtar, och stundtals även sina grannriken. Det finns en orsak till detta. Det är att mänskligheten fortfarande inte har upptäckt en särdeles lömsk lögn som parasiterna har kört med i årtusenden. Den lögnen är moralläran altruismen. Enligt altruismen har den som producerar ett värde av något slag en moralisk skyldighet att dela med sig det värdet till någon som inte har producerat det. Denna någon sägs vara ”de fattiga”, ”proletariatet”, ”de fromma”, ”folket”, ”de svaga”, ”nationen”, o.s.v. Men alla variationer på altruismen har gemensamt att de meddelar producenten att hon inte har någon rätt till det hon har producerat om bara någon annan råkar behöva det. Därmed avväpnar altruismen producenten.
Så länge som det finns någon, vem det än må vara, som behöver producentens värden, måste hon avhända sig det. Och det kommer ju alltid att finnas någon någonstans på jorden som behöver producentens värden. Det kommer alltid att finnas någon som inte har allt av det som kan anses vara ”behövligt”. Hur mycket mat ”behöver” en människa? 4.000 kalorier om dagen? 3.500 kalorier om dagen? 3.000 kalorier om dagen ? Behöver hon kött? Eller räcker det med litet kyckling? Eller räcker det med lite sojaprotein och spannmål? Behöver hon smör? Eller räcker det med några skedar om dagen rapsolja? Behöver hon färska grönsaker? Eller räcker det med grönsakskonserver? Behöver hon socker? Kaffe? Kryddor? O.s.v. Du ser - det går inte att fastställa en entydig definition på vad människor ”behöver”.
Således – så länge som människor accepterar den altruistiska moralläran kommer ingen människa att ha en rätt till någonting. Vadsomhelst kan i princip tas ifrån henne. Se på historien. Hela riken har utplundrats av kungar, kommissarier och präster i de samhällen där sådana irrläror som kristendom, kommunismen och andra varianter av religion och kollektivism har härskat. Alla varianter av religion och kollektivism, utan undantag, har byggt på den altruistiska moralläran. Altruismen är boven bakom utplundringen och parasitismen.
Detta ligger i altruismens natur. Närhelst en människa ska ge sina värden till en annan, som inte har förtjänat det – måste det, logiskt sett, finnas en annan människa som tar emot detta oförtjänta. Så den falska bilden av egoismen – den att en egoist är någon som roffar åt sig det oförtjänta – är i själva verket en bild av den som på kort sikt avses tjäna på altruismen! Ironi!
Människor går på altruismen därför att de har itutats den falska föreställningen att den grundläggande frågan är – skall jag offra mig själv för andra eller skall jag offra andra människor åt mig själv? De flesta människor är för stolta för att offra andra människor åt sig själva, som en simpel brottsling - så de går motvilligt med på att offra sig själva åt andra. Men den grundläggande frågan är i själva verket – skall några människor offra sig överhuvudtaget eller skall varje människa istället leva för sin egen skull?
Ett annat sätt att uttrycka detta är denna. Är den grundläggande frågan när det handlar om sex: "Skall jag vara en masochist, och plågas av min partner?" eller "Skall jag vara en sadist, som plågar henne?" Svaret är förstås: Varkendera. Den grundläggande frågan inom sex är givetvis istället: "Skall båda parter i ett sexuellt förhållande njuta av det själva samtidigt?"
Observera att det är de allra värsta rövarna och parasiterna som använder sig av altruismen för att lura sina offer. Vanliga brottslingar predikar inte altruismen. De bara roffar åt sig och sticker. Det är kungarna, kejsarna, påvarna, kommissarierna, prästerna, byråkraterna o.s.v. som har använt sig av altruismen. De har utgjort mera långsiktiga och storskaliga rövare och parasiter än de vanliga brottslingarna någonsin har gjort. Storskaligt och långvarigt röveri och parasitism kan inte bestå utan altruismen. Altruismen är den lögn som rövare och parasiter behöver för att klara sig längre än nästa ögonblick.
Observera konsekvenserna av motsatt moralläras inflytande. Under 1700-talet började altruismens grepp om människorna i västvärlden att försvagas. Västerländska intellektuella började förespråka den egoistiska principen att varje individ har en rätt att lita till sitt eget omdöme och leva för sin egen skull. Den moderna politiska friheten, och den tidigare oanade välståndsökningen som industrirevolutionen förde med sig, blev följderna av denna filosofiska revolution.
Den moderna världen hade inte uppstått om inte altruismens grepp om människornas sinnen hade försvagats. Detta enkla faktum utgör ett historiskt belägg för att egennyttan, d.v.s. egoismen, är livets moral - och för att altruismen tvärtom är dödens moral.
En anständig människa är en självisk människa.
Hon arbetar istället för att stjäla eller tigga, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när hon inte svälter, och inte heller befinner sig på flykt undan lagen?
Hon talar sanning istället för att ljuga, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl lättare när människor vet att de kan lita på henne?
Hon är rättvis, hon belönar goda människor och skyr eller bekämpar onda människor, därför att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när det är de onda människorna, och inte de goda, som har anledning att vara rädda för henne?
Hon skaffar sig vänner, och någon att älska, för att det ligger i hennes intresse. Livet är väl bättre när man har sociala relationer, och inte lever som en eremit?
Hon kämpar för storartade ideal, som frihet och fred, därför att det ligger i hennes intresse att påverka utvecklingen av världen i stort. Hon lever ju i världen, så hur det går för världen i stort har väl bäring på hennes egna intressen?
En självisk människa är anständig även på små sätt. Hon är artig t.ex., därför att det ligger i hennes intresse att ha smidiga och vänliga relationer med sina medmänniskor. Livet är väl bättre när man lever det på ett civiliserat sätt, istället för att leva som en grottmänniska?
Så gå inte på den där genomfalska propaganda! Den som förkunnar att en egoist är en människa som trampar över lik för att skaffa sig vadhelst hon råkar vilja ha för stunden. Det där är bara en nidbild av egoismen. Den som har spridits av de verkliga skurkarna, altruisterna - i syfte att lura dödens moral på sina offer.
Saturday, August 8, 2009
Den sämsta människan
Vilken sorts människa är den sämsta sortens människan? Jag har flera kandidater.
1) Den första kandidaten är maktmänniskan.
Maktmänniskan törstar, som namnet antyder, efter makt. Några historiska exempel på maktmänniskor är Hitler, Lenin, Mao, Pol Pot och Khomeini. Det torde framgå av denna lista med exempel att maktmänniskor är onda. De mördar och plundrar. En maktmänniska vill egentligen inte leva. Hon vill istället att andra ska dö.
Genom att mörda oskyldiga andra, lyckas maktmänniskan med konsten att tillfälligt lindra sina kroniska känslor av skuld, vanmakt och självförakt. Maktmänniskan hatar sig själv. Maktmänniskan dödar andra för att ”glömma” att hon egentligen vill att hon själv ska dö! Det enda som gör att en maktmänniska inte begår självmord omgående är förhållandet att hon är så feg att hon är rädd för döden. Men en rädsla för att dö är inte samma sak som en vilja att leva.
Ett argument för att maktmänniskan är den allra sämsta sortens människan är det att hon åstadkommer så mycken död och förstörelse. Miljontals oskyldiga människor har under mänsklighetens historia slaktats som ett led i maktmänniskors framfart.
2) Den andra kandidaten är den avundsjuka människan.
Den som är avundsjuk tycker illa om att andra människor innehar något värde - som exempelvist pengar, skönhet, ära, dygdighet, intelligens o.s.v. Några historiska exempel på avundsjuka människor är Olof Palme, Barack Obama, Hasse Alfredsson och Gudrun Schyman.
Avundsjuka socialister (finns det någon annan sorts socialist?) tycker t.ex. illa om att andra människor är rika. Dessa socialister vill egentligen inte erhålla, eller ens stjäla, de andras rikedomar, de vill bara att de andra ska förlora sina rikedomar. Det är just därför som sossar vill ha höga skatter - trots att nästan alla vet att höga skatter minskar allas vår välfärd.
Avundsjuka feminister är ett annat exempel. De tycker illa om kvinnor som är vackra. De försöker förstöra de vackra kvinnornas lycka genom att baktala dem. De vackra kvinnorna anklagas för att gå i männens ledband bara för att de försöker behaga de män som de älskar. Feministerna försöker också stoppa skönhetstävlingar, trots att dessa egentligen inte skadar någon.
En särdeles ondsint sorts avundsjuk person är den lärare eller pedagog som försöker förstöra utvecklingen av oskyldiga barns intellekt - medelst sitt sätt att utforma daghemmen och skolorna. Dessa uslingar tycker illa om barnens intelligens och de försöker därför sabotera utvecklingen av barnens intelligens för sin sjuka skadeglädjes skull. Ett tecken på att de ansvariga för de moderna skolorna och daghemmen har haft mycken framgång i dagens Sverige är den att ungdomspsykiatrin går på knäna nuförtiden - eftersom så många svenska tonåringar mår dåligt.
Ett argument för att den avundsjuka människan är den allra sämsta sortens människan är den att hon skadar för skadandets egen skull. Hon vill inte vinna något värde för sig själv – hon vill bara att andra ska förlora sina värden. Hon vill egentligen inte själv bli lycklig – hon vill bara att andra ska bli olyckliga!
3) Den tredje kandidaten är den likgiltiga människan. Denna människotyp gitter bara inte. Hon bryr sig inte om någonting i livet. Hon vill inte anstränga sig. Framförallt handlar det om att hon inte vill tänka. Hon läser aldrig seriösa böcker, hon utbildar sig inte, hon försöker inte göra någon karriär, hon försöker inte bli rik - hon har helt enkelt ingen ambition att göra något viktigt alls med sitt liv. Hon bara äter, sover, knegar och tittar på TV. När hon tittar på TV ser hon kanske rapporter om krig och svält. Då suckar hon och säger hon till sig själv ”Någon borde göra något åt det där eländet!”. Men hon gör själv inget dyft åt eländet. Hon bryr sig inte tillräckligt mycket för att få a-t i vagnen.
Ett argument för att den likgiltiga människan är den sämsta sorten av dem alla är att hon ger upp allt för ingenting. Världen är ju fylld av möjligheter. Men den likgiltiga människan går miste om allt som är möjligt i livet - bara för att slippa göra ansträngningen att tänka. Hon vill bara befinna sig i en sorts mental dvala hela tiden - utan att göra sig mödan att fokusera sitt förnuft. Det viktigaste i hennes liv är att slippa tänka. Och att komma undan med det valet!
Vilken sorts människa är allra värst? Är det någon av de tre kandidaterna ovan? Eller finns det någon annan sorts människa som är ännu sämre? Egoisten? Rasisten? Sadisten? Penningpåsen? Objektivisten? Vad tycker du?
Själv tycker jag att det nog är maktmänniskan som är mest ond - fast den avundsjuka människan är ond också. Jag tror att maktmänniskan är mest ond därför att det är hon som förstör mest existensiellt. De avundsjuka människorna, och de likgiltiga människorna, massmördar ju som regel inte.
Men jag tycker att den äckligaste sortens människan av dem alla är den likgiltiga människan - hon som bara inte bryr sig. Eftersom hon ger upp allt för inget. Hon är inte ute efter något. Hon ”glädjer” sig inte ens åt att utöva makt - eller ens åt att orsaka andra människor lidande. Hon existerar inte ens som ett rovdjur - utan bara som en grönsak.
Och rovdjuren skulle inte kunna härja i världen som de gör om bara de likgiltiga massorna brydde sig om att försvara sig mot dem. Det är de likgiltiga som gör ondskan möjlig. Personligen anser jag därför att den likgiltiga Medelsvensson, som det finns så oerhört många av i världen, är den mest motbjudande sortens människan - den sortens människa är t.o.m. mera motbjudande än exempelvis sådana monster som Hitler och Påven.
1) Den första kandidaten är maktmänniskan.
Maktmänniskan törstar, som namnet antyder, efter makt. Några historiska exempel på maktmänniskor är Hitler, Lenin, Mao, Pol Pot och Khomeini. Det torde framgå av denna lista med exempel att maktmänniskor är onda. De mördar och plundrar. En maktmänniska vill egentligen inte leva. Hon vill istället att andra ska dö.
Genom att mörda oskyldiga andra, lyckas maktmänniskan med konsten att tillfälligt lindra sina kroniska känslor av skuld, vanmakt och självförakt. Maktmänniskan hatar sig själv. Maktmänniskan dödar andra för att ”glömma” att hon egentligen vill att hon själv ska dö! Det enda som gör att en maktmänniska inte begår självmord omgående är förhållandet att hon är så feg att hon är rädd för döden. Men en rädsla för att dö är inte samma sak som en vilja att leva.
Ett argument för att maktmänniskan är den allra sämsta sortens människan är det att hon åstadkommer så mycken död och förstörelse. Miljontals oskyldiga människor har under mänsklighetens historia slaktats som ett led i maktmänniskors framfart.
2) Den andra kandidaten är den avundsjuka människan.
Den som är avundsjuk tycker illa om att andra människor innehar något värde - som exempelvist pengar, skönhet, ära, dygdighet, intelligens o.s.v. Några historiska exempel på avundsjuka människor är Olof Palme, Barack Obama, Hasse Alfredsson och Gudrun Schyman.
Avundsjuka socialister (finns det någon annan sorts socialist?) tycker t.ex. illa om att andra människor är rika. Dessa socialister vill egentligen inte erhålla, eller ens stjäla, de andras rikedomar, de vill bara att de andra ska förlora sina rikedomar. Det är just därför som sossar vill ha höga skatter - trots att nästan alla vet att höga skatter minskar allas vår välfärd.
Avundsjuka feminister är ett annat exempel. De tycker illa om kvinnor som är vackra. De försöker förstöra de vackra kvinnornas lycka genom att baktala dem. De vackra kvinnorna anklagas för att gå i männens ledband bara för att de försöker behaga de män som de älskar. Feministerna försöker också stoppa skönhetstävlingar, trots att dessa egentligen inte skadar någon.
En särdeles ondsint sorts avundsjuk person är den lärare eller pedagog som försöker förstöra utvecklingen av oskyldiga barns intellekt - medelst sitt sätt att utforma daghemmen och skolorna. Dessa uslingar tycker illa om barnens intelligens och de försöker därför sabotera utvecklingen av barnens intelligens för sin sjuka skadeglädjes skull. Ett tecken på att de ansvariga för de moderna skolorna och daghemmen har haft mycken framgång i dagens Sverige är den att ungdomspsykiatrin går på knäna nuförtiden - eftersom så många svenska tonåringar mår dåligt.
Ett argument för att den avundsjuka människan är den allra sämsta sortens människan är den att hon skadar för skadandets egen skull. Hon vill inte vinna något värde för sig själv – hon vill bara att andra ska förlora sina värden. Hon vill egentligen inte själv bli lycklig – hon vill bara att andra ska bli olyckliga!
3) Den tredje kandidaten är den likgiltiga människan. Denna människotyp gitter bara inte. Hon bryr sig inte om någonting i livet. Hon vill inte anstränga sig. Framförallt handlar det om att hon inte vill tänka. Hon läser aldrig seriösa böcker, hon utbildar sig inte, hon försöker inte göra någon karriär, hon försöker inte bli rik - hon har helt enkelt ingen ambition att göra något viktigt alls med sitt liv. Hon bara äter, sover, knegar och tittar på TV. När hon tittar på TV ser hon kanske rapporter om krig och svält. Då suckar hon och säger hon till sig själv ”Någon borde göra något åt det där eländet!”. Men hon gör själv inget dyft åt eländet. Hon bryr sig inte tillräckligt mycket för att få a-t i vagnen.
Ett argument för att den likgiltiga människan är den sämsta sorten av dem alla är att hon ger upp allt för ingenting. Världen är ju fylld av möjligheter. Men den likgiltiga människan går miste om allt som är möjligt i livet - bara för att slippa göra ansträngningen att tänka. Hon vill bara befinna sig i en sorts mental dvala hela tiden - utan att göra sig mödan att fokusera sitt förnuft. Det viktigaste i hennes liv är att slippa tänka. Och att komma undan med det valet!
Vilken sorts människa är allra värst? Är det någon av de tre kandidaterna ovan? Eller finns det någon annan sorts människa som är ännu sämre? Egoisten? Rasisten? Sadisten? Penningpåsen? Objektivisten? Vad tycker du?
Själv tycker jag att det nog är maktmänniskan som är mest ond - fast den avundsjuka människan är ond också. Jag tror att maktmänniskan är mest ond därför att det är hon som förstör mest existensiellt. De avundsjuka människorna, och de likgiltiga människorna, massmördar ju som regel inte.
Men jag tycker att den äckligaste sortens människan av dem alla är den likgiltiga människan - hon som bara inte bryr sig. Eftersom hon ger upp allt för inget. Hon är inte ute efter något. Hon ”glädjer” sig inte ens åt att utöva makt - eller ens åt att orsaka andra människor lidande. Hon existerar inte ens som ett rovdjur - utan bara som en grönsak.
Och rovdjuren skulle inte kunna härja i världen som de gör om bara de likgiltiga massorna brydde sig om att försvara sig mot dem. Det är de likgiltiga som gör ondskan möjlig. Personligen anser jag därför att den likgiltiga Medelsvensson, som det finns så oerhört många av i världen, är den mest motbjudande sortens människan - den sortens människa är t.o.m. mera motbjudande än exempelvis sådana monster som Hitler och Påven.
Klimathotet är humbug
Nästan varje gång vi öppnar tidningen eller slår på TV:n får vi höra att vi måste sluta elda med fossilbränslen omgående - därför att annars kommer isbjörnarna att drunkna och kuststäderna att översvämmas. Enligt teorin om global uppvärmning finns det ett enkelt samband mellan halten koldioxid i atmosfären och jordens medeltemperatur. Ju mera koldioxid i luften, enligt denna teori, desto högre medeltemperatur. Så: ju mera kol, olja och naturgas vi eldar upp, desto varmare kommer jordens klimat att bli. Och ett varmare klimat sägs medföra massor av olika katastrofala konsekvenser – polarisen kommer att smälta, havsströmmarna kommer att ändra lopp eller avstanna, kuststäderna kommer att översvämmas, livsmedelsproduktionen kommer att minska o.s.v. "Vetenskapsmännen är eniga om detta" basuneras det ut i massmedierna. Så vi måste ge världens regeringar all erforderlig makt över ekonomin, så att de ska kunna beordra industrin att sluta producera elkraft med fossilbränslen och så att de ska kunna förbjuda alla oss medborgare att köra bensinbilar. Enligt förespråkarna av teorin om global uppvärmning måste vi skapa en polisstat för att rädda världen (fast de använder förstås inte ordet ”polisstat”).
Men hela larmet om global uppvärmning är en bluff. Det är humbug. Sanningen är att det finns ingen samstämmighet bland vetenskapsmännen om att koldioxideldningen kommer att påverka klimatet på ett visst sätt. Den påstådda vetenskapliga samstämmigheten är en Stor Lögn som har tillverkats av politiker, miljöaktivister, opinionsbildare och ett mindre antal medlöpare till vetenskapsmän i syfte att vilseleda den godtrogna allmänheten.
Vilket syfte skulle en sådan bluff kunna ha?
Tja, somliga politiker - t.ex. Barack Obama - är maktmänniskor som vill skaffa sig själva makt över sina medmänniskor. Eftersom nästan ingen längre tror på den där slitna lögnen att socialismen skapar välfärd måste politikerna numera tillgripa någon annan lögn för att de ska kunna komma undan med att införa en förtryckarstat. T.ex. lögnen att planeten kommer att gå under om vi inte inför en polisstat som sätter stopp för fossilbränsleeldningen. Andra politiker, t.ex. Fredrik Reinfeldt, är inte utpräglade maktmänniskor - men de saknar fullständigt ryggrad och självständigt omdöme istället. Så de bara hakar på opinionen och stämmer in i kören som kräver ett stopp för fossilbränsleeldningen. Vad som helst för att "passa in i stimmet".
Och miljöaktivisterna - de hatar förnuftet. De hatar därför det moderna industrisamhället - som ju är en produkt av förnuftet. De vill följaktligen rasera industrisamhället. Ett bra sätt att åstadkomma det målet är att få politikerna att förbjuda eller försvåra fossilbränsleeldningen. Energiförsörjningen är nämligen som industrisamhällets blodomlopp. Man kan inte driva fabriker, gruvor, moderna jordbruk o.s.v. utan riklig tillgång till ”artificiell” energi. Så de gröna vet att om de stryper samhällets tillgång till energi, då kommer industrisamhällets hjul att avstanna - och samhället kommer sedan att kollapsa. Då får mänskligheten återgå till att leva ”nära naturen” - vilket ju är miljörörelsens idealtillvaro. Då blir livet för människorna som på den ”gamla, goda tiden” - då alla (utom ett fåtal privilegierade) fick slita 18 timmar om dagen ute på en åker för att nätt och jämt få tillräckligt med mat för att inte svälta ihjäl!
Opinionsbildarna i massmedierna har inte några uppenbara motiv till att ljuga, som de makthungriga bland politikerna och de förnuftsfientliga inom miljörörelsen. Men det är nog så att de flesta opinionsbildare saknar vilja eller förmåga till något omfattande självständigt tänkande, och de innehar dessutom inte mycken civilkurage. Så de bara flyter med strömmen och upprepar det budskap som har sin källa hos politikerna och miljöaktivisterna.
Och somliga vetenskapsmän är ute efter skattepengar till sin forskning. Somliga vetenskapsmän saknar moraliska skrupler och ställer därför upp på att ljuga - de intygar att det är sant att det finns bevis för att fossilbränsleeldningen håller på att orsaka en klimatkatastrof. Politikerna ser till att belöna vetenskapsmän som, likt Lysenko, levererar de önskade ”forskningsresultaten”.
Och de hotar och/eller bestraffar de många flera vetenskapsmän som har integritet - och som därför envisas med att förneka att teorin om global uppvärmning är bevisad. Eftersom i synnerhet den teoretiska vetenskapliga forskningen, och universitetens verksamhet i största allmänhet, numera är skattefinansierad har politikerna mycket stora möjligheter att sätta press på vetenskapsmännen. Om inte de levererade vetenskapliga rönen faller makthavarna i smaken, kan forskaren gå miste om sina anslag. Och när politikerna emellanåt misslyckas, och en vetenskapsman envisas med att säga sanningen, visar det sig ofta att grindvakterna inom massmedierna inte släpper den vetenskapsmännen förbi så att allmänheten får höra vad han har att säga. Hur ofta får du läsa en artikel i en "mainstream"-tidning av en vetenskapsman som utan att hymla förnekar att hypotesen om den global uppvärmningen är vetenskapligt belagd?
Men just vad är då sanning i frågan om global uppvärmning? Och hur vet vi det?
Till att börja med litet vetenskapliga fakta. Vetenskapsmän har funnit att under jordens historia har halten av koldioxid i jordens atmosfär tenderat att vara klart högre under varma perioder i jordens klimat jämfört med kallare. Detta faktum sägs vara ett bevis för att koldioxid i atmosfären orsakar ett varmare klimat.
Forskare har studerat hur jordens klimat har utvecklats under hela dess historia. De har t.ex. studerat information om jordens tidigare klimat i sedimenten på havsbotten, i iskärnor från Grönland och Antarktis, i fossillämningar o.s.v. De har funnit att det visst finns ett samband mellan koldioxidhalten i atmosfären och jordens klimat. Men: det sambandet är att när jordens medeltemperatur först ökar några grader, så stiger atmosfärens koldioxidhalt några hundra år senare. Och när jordens klimat blir kallare, så minskar atmosfärens koldioxidhalt några hundra år senare. Det är tydligen så att först ändrar sig jordens temperatur av någon orsak - och den temperaturförändringen medför sedan en förändring av atmosfärens koldioxidhalt. Det är således temperaturen som driver koldioxidhalten i atmosfären - inte tvärtom. När jorden blir varmare, förmår världshaven inte lösa lika mycken koldioxid, och mera koldioxid hamnar i atmosfären (det är fråga om precis samma fenomen som när en läskedryck eller ett glas öl blir varm, då pyser kolsyran ur den och den blir avslagen). Och tvärtom när jorden blir kallare. Det är vad som av allt att döma är orsakssambandet.
Men vilken faktor kan förändra jordens medeltemperatur, om det inte är atmosfärens koldioxidhalt? En sannolik kandidat som orsak är förändringar i solens aktivitet. Värmen på jorden kommer som bekant från solen. Det är t.ex. en väldigt plausibel möjlighet att en ökning av solens utstrålning skulle kunna öka jordens medeltemperatur. Jordens medeltemperatur skulle också kunna förändras av förändringar av den infallande kosmiska strålningen, som påverkar molnbildningen. Den skulle också kunna förändras av förändringar i jordens bana runt solen, som ju kan påverkas slumpmässigt av de övriga planeterna. Och jordens klimat skulle även kunna påverkas påtagligt av vulkanutbrott.
Undertecknad har läst sådana tidskrifter och böcker som inte blir uppmärksammade av den breda allmänheten - och det framgår av dessa källor att vetenskapsmännen idag helt enkelt inte vet vad som orsakar förändringarna i jordens klimat. (Jag påstår mig inte heller veta. Jag har här ovan bara angett ett axplock möjliga orsaker.)
En sak vet vi dock säkert. Det är att jordens klimat har blivit både tidsvis varmare och tidsvis kallare - under flera miljarder år innan det fanns några som helst människor. En gång i tiden, t.ex., var det så varmt att det levde dinosaurier nära sydpolen. Och det finns en hel del vetenskapliga belägg för att minst en gång i tiden, nämligen för ca. 1 ½ miljarder år sedan, blev det så kallt på jorden att världshaven blev bottenfrusna (Episoden kallades för "Snöbollsjorden" av vetenskapsmännen.).
Klimatförändringar som inträffade när det ännu inte fanns några som helst människor på jorden, kan givetvis inte ha haft något att göra med några mänskliga aktiviteter - som fossilbränsleeldning! Så om det överhuvudtaget ligger till på det viset att jorden för närvarande håller på att bli varmare - då finns det inget som helst fog för att utesluta att detta beror på naturliga faktorer, som inte har något alls att göra med fossilbränsleeldningen. Det är helt godtyckligt (d.v.s. "gripet ur luften") att bara ta det för givet att orsaken till en eventuell höjning av jordens medeltemperatur under 1900-talet måste ha varit fossilbränsleeldningen.
Sedan har vi det där om den påstådda "vetenskapliga enigheten" om att människan är orsaken till en global uppvärmning. De ledande politiska makthavarna har förfalskat verkligheten. FN har t.ex. lockat seriösa vetenskapsmän till att ingå i ”klimatpaneler”. Dessa påstods ha som syfte att göra opartiska försök att bringa klarhet i frågan om huruvida människans fossilbränsleeldning håller på att skapa en global uppvärmning. Ett stort antal seriösa klimatologer, fysiker, biologer och andra vetenskapsmän har ställt upp i dessa klimatpaneler därför att de litade på politikerna och trodde, naivt, att politikerna skulle låta sanningen träda fram. Men dessa vetenskapsmäns belägg för att människan antagligen inte höll på att skapa en klimatkatastrof ”begravdes” i dokument som omfattade tusentals sidor. Massmediernas journalister orkade inte läsa dessa document, som innehöll sanningen. Och då skrev några "politiskt pålitliga" utvalda vetenskapsmän och byråkrater en ”sammanfattning” av dessa dokument å klimatpanelens vägnar. Och "sammanfattningen" "råkade" leverera just det budskap som FNs politiska makthavare hade önskat sig från första början. Nämligen det där att "Det är vetenskapligt bevisat att det ytterst sannolikt är människans fossilbränsleeldning som är orsaken till en pågående höjning av världens medeltemperatur."
Vetenskapsmännen som hade rekryterats till vederbörande klimatpanel kände inte igen sig i "sammanfattningen". Men FN gav sken av att dessa vetenskapsmän alla stod bakom "sammanfattningens" bild av verkligheten. Sedan läste de flesta journalister som bevakade klimatfrågan den där "sammanfattningen" och tog åt sig dess budskap. Men journalisterna orkade inte traska igenom dokumentet på tusentals sidor som redovisade vetenskapsmännens verkliga uppfattning. Så journalisterna skrev sedan i världens tidningar och tidskrifter att: "En undersökning, utförd av FN, har konstaterat att världens vetenskapsmän är eniga om att fossilbränsleeldningen är orsaken till den pågående globala uppvärmningen".
På så vis tillverkades det fiktiva "vetenskapliga konsensus" som vi får läsa om nästan dagligen i tidningarna.
Åtskilliga vetenskapsmän har faktiskt vid upprepade tillfällen skrivit under upprop där de protesterar mot den officiella bilden om att det råder en vetenskaplig konsensus bakom teorin om global uppvärmning. Men dessa upprop har inte fått mycken uppmärksamhet i massmedierna - så allmänheten känner inte till dem.
För att riktigt kunna förstå hur myten om global uppvärmning har uppstått måste man skaffa sig filosofiska kunskaper. Man måste ta till sig en hel del av Ayn Rand´s insikter. Man måste förstå filosofins makt över människornas tänkande - samt förhållandet att den moderna filosofin råkar ha blivit fientlig mot förnuftet - för att kunna förstå varför det finns så många miljöaktivister som hatar industrisamhället som är en produkt av förnuftet. Och man måste förstå Ayn Rand´s teori om "andrahandsmänniskan" - d.v.s. människan som inte tänker själv utan istället varseblir verkligheten via andra människor - för att kunna förstå hur myten om global uppvärmning har kunnat erhålla så många blint troende. Och man måste förstå Ayn Rand´s teori om maktbegär för att kunna förstå hur det kan komma sig att det finns politiker som är beredda till att åstadkomma en världsomfattande ekonomisk förstörelse för maktens skull - genom att prångla ut myten om global uppvärmning.
Vill du förstå den här frågan - d.v.s. den viktiga frågan om myten om global uppvärmning? Ta då en titt på filosofin objektivismen. Objektivismen utgör en guldgruva till kunskaper. Det finns böcker om objektivismen att köpa här www.aynrandbookstore.com . Det finns också information om objektivismen på dessa sajter www.aynrand.org och www.capmag.com .
Men hela larmet om global uppvärmning är en bluff. Det är humbug. Sanningen är att det finns ingen samstämmighet bland vetenskapsmännen om att koldioxideldningen kommer att påverka klimatet på ett visst sätt. Den påstådda vetenskapliga samstämmigheten är en Stor Lögn som har tillverkats av politiker, miljöaktivister, opinionsbildare och ett mindre antal medlöpare till vetenskapsmän i syfte att vilseleda den godtrogna allmänheten.
Vilket syfte skulle en sådan bluff kunna ha?
Tja, somliga politiker - t.ex. Barack Obama - är maktmänniskor som vill skaffa sig själva makt över sina medmänniskor. Eftersom nästan ingen längre tror på den där slitna lögnen att socialismen skapar välfärd måste politikerna numera tillgripa någon annan lögn för att de ska kunna komma undan med att införa en förtryckarstat. T.ex. lögnen att planeten kommer att gå under om vi inte inför en polisstat som sätter stopp för fossilbränsleeldningen. Andra politiker, t.ex. Fredrik Reinfeldt, är inte utpräglade maktmänniskor - men de saknar fullständigt ryggrad och självständigt omdöme istället. Så de bara hakar på opinionen och stämmer in i kören som kräver ett stopp för fossilbränsleeldningen. Vad som helst för att "passa in i stimmet".
Och miljöaktivisterna - de hatar förnuftet. De hatar därför det moderna industrisamhället - som ju är en produkt av förnuftet. De vill följaktligen rasera industrisamhället. Ett bra sätt att åstadkomma det målet är att få politikerna att förbjuda eller försvåra fossilbränsleeldningen. Energiförsörjningen är nämligen som industrisamhällets blodomlopp. Man kan inte driva fabriker, gruvor, moderna jordbruk o.s.v. utan riklig tillgång till ”artificiell” energi. Så de gröna vet att om de stryper samhällets tillgång till energi, då kommer industrisamhällets hjul att avstanna - och samhället kommer sedan att kollapsa. Då får mänskligheten återgå till att leva ”nära naturen” - vilket ju är miljörörelsens idealtillvaro. Då blir livet för människorna som på den ”gamla, goda tiden” - då alla (utom ett fåtal privilegierade) fick slita 18 timmar om dagen ute på en åker för att nätt och jämt få tillräckligt med mat för att inte svälta ihjäl!
Opinionsbildarna i massmedierna har inte några uppenbara motiv till att ljuga, som de makthungriga bland politikerna och de förnuftsfientliga inom miljörörelsen. Men det är nog så att de flesta opinionsbildare saknar vilja eller förmåga till något omfattande självständigt tänkande, och de innehar dessutom inte mycken civilkurage. Så de bara flyter med strömmen och upprepar det budskap som har sin källa hos politikerna och miljöaktivisterna.
Och somliga vetenskapsmän är ute efter skattepengar till sin forskning. Somliga vetenskapsmän saknar moraliska skrupler och ställer därför upp på att ljuga - de intygar att det är sant att det finns bevis för att fossilbränsleeldningen håller på att orsaka en klimatkatastrof. Politikerna ser till att belöna vetenskapsmän som, likt Lysenko, levererar de önskade ”forskningsresultaten”.
Och de hotar och/eller bestraffar de många flera vetenskapsmän som har integritet - och som därför envisas med att förneka att teorin om global uppvärmning är bevisad. Eftersom i synnerhet den teoretiska vetenskapliga forskningen, och universitetens verksamhet i största allmänhet, numera är skattefinansierad har politikerna mycket stora möjligheter att sätta press på vetenskapsmännen. Om inte de levererade vetenskapliga rönen faller makthavarna i smaken, kan forskaren gå miste om sina anslag. Och när politikerna emellanåt misslyckas, och en vetenskapsman envisas med att säga sanningen, visar det sig ofta att grindvakterna inom massmedierna inte släpper den vetenskapsmännen förbi så att allmänheten får höra vad han har att säga. Hur ofta får du läsa en artikel i en "mainstream"-tidning av en vetenskapsman som utan att hymla förnekar att hypotesen om den global uppvärmningen är vetenskapligt belagd?
Men just vad är då sanning i frågan om global uppvärmning? Och hur vet vi det?
Till att börja med litet vetenskapliga fakta. Vetenskapsmän har funnit att under jordens historia har halten av koldioxid i jordens atmosfär tenderat att vara klart högre under varma perioder i jordens klimat jämfört med kallare. Detta faktum sägs vara ett bevis för att koldioxid i atmosfären orsakar ett varmare klimat.
Forskare har studerat hur jordens klimat har utvecklats under hela dess historia. De har t.ex. studerat information om jordens tidigare klimat i sedimenten på havsbotten, i iskärnor från Grönland och Antarktis, i fossillämningar o.s.v. De har funnit att det visst finns ett samband mellan koldioxidhalten i atmosfären och jordens klimat. Men: det sambandet är att när jordens medeltemperatur först ökar några grader, så stiger atmosfärens koldioxidhalt några hundra år senare. Och när jordens klimat blir kallare, så minskar atmosfärens koldioxidhalt några hundra år senare. Det är tydligen så att först ändrar sig jordens temperatur av någon orsak - och den temperaturförändringen medför sedan en förändring av atmosfärens koldioxidhalt. Det är således temperaturen som driver koldioxidhalten i atmosfären - inte tvärtom. När jorden blir varmare, förmår världshaven inte lösa lika mycken koldioxid, och mera koldioxid hamnar i atmosfären (det är fråga om precis samma fenomen som när en läskedryck eller ett glas öl blir varm, då pyser kolsyran ur den och den blir avslagen). Och tvärtom när jorden blir kallare. Det är vad som av allt att döma är orsakssambandet.
Men vilken faktor kan förändra jordens medeltemperatur, om det inte är atmosfärens koldioxidhalt? En sannolik kandidat som orsak är förändringar i solens aktivitet. Värmen på jorden kommer som bekant från solen. Det är t.ex. en väldigt plausibel möjlighet att en ökning av solens utstrålning skulle kunna öka jordens medeltemperatur. Jordens medeltemperatur skulle också kunna förändras av förändringar av den infallande kosmiska strålningen, som påverkar molnbildningen. Den skulle också kunna förändras av förändringar i jordens bana runt solen, som ju kan påverkas slumpmässigt av de övriga planeterna. Och jordens klimat skulle även kunna påverkas påtagligt av vulkanutbrott.
Undertecknad har läst sådana tidskrifter och böcker som inte blir uppmärksammade av den breda allmänheten - och det framgår av dessa källor att vetenskapsmännen idag helt enkelt inte vet vad som orsakar förändringarna i jordens klimat. (Jag påstår mig inte heller veta. Jag har här ovan bara angett ett axplock möjliga orsaker.)
En sak vet vi dock säkert. Det är att jordens klimat har blivit både tidsvis varmare och tidsvis kallare - under flera miljarder år innan det fanns några som helst människor. En gång i tiden, t.ex., var det så varmt att det levde dinosaurier nära sydpolen. Och det finns en hel del vetenskapliga belägg för att minst en gång i tiden, nämligen för ca. 1 ½ miljarder år sedan, blev det så kallt på jorden att världshaven blev bottenfrusna (Episoden kallades för "Snöbollsjorden" av vetenskapsmännen.).
Klimatförändringar som inträffade när det ännu inte fanns några som helst människor på jorden, kan givetvis inte ha haft något att göra med några mänskliga aktiviteter - som fossilbränsleeldning! Så om det överhuvudtaget ligger till på det viset att jorden för närvarande håller på att bli varmare - då finns det inget som helst fog för att utesluta att detta beror på naturliga faktorer, som inte har något alls att göra med fossilbränsleeldningen. Det är helt godtyckligt (d.v.s. "gripet ur luften") att bara ta det för givet att orsaken till en eventuell höjning av jordens medeltemperatur under 1900-talet måste ha varit fossilbränsleeldningen.
Sedan har vi det där om den påstådda "vetenskapliga enigheten" om att människan är orsaken till en global uppvärmning. De ledande politiska makthavarna har förfalskat verkligheten. FN har t.ex. lockat seriösa vetenskapsmän till att ingå i ”klimatpaneler”. Dessa påstods ha som syfte att göra opartiska försök att bringa klarhet i frågan om huruvida människans fossilbränsleeldning håller på att skapa en global uppvärmning. Ett stort antal seriösa klimatologer, fysiker, biologer och andra vetenskapsmän har ställt upp i dessa klimatpaneler därför att de litade på politikerna och trodde, naivt, att politikerna skulle låta sanningen träda fram. Men dessa vetenskapsmäns belägg för att människan antagligen inte höll på att skapa en klimatkatastrof ”begravdes” i dokument som omfattade tusentals sidor. Massmediernas journalister orkade inte läsa dessa document, som innehöll sanningen. Och då skrev några "politiskt pålitliga" utvalda vetenskapsmän och byråkrater en ”sammanfattning” av dessa dokument å klimatpanelens vägnar. Och "sammanfattningen" "råkade" leverera just det budskap som FNs politiska makthavare hade önskat sig från första början. Nämligen det där att "Det är vetenskapligt bevisat att det ytterst sannolikt är människans fossilbränsleeldning som är orsaken till en pågående höjning av världens medeltemperatur."
Vetenskapsmännen som hade rekryterats till vederbörande klimatpanel kände inte igen sig i "sammanfattningen". Men FN gav sken av att dessa vetenskapsmän alla stod bakom "sammanfattningens" bild av verkligheten. Sedan läste de flesta journalister som bevakade klimatfrågan den där "sammanfattningen" och tog åt sig dess budskap. Men journalisterna orkade inte traska igenom dokumentet på tusentals sidor som redovisade vetenskapsmännens verkliga uppfattning. Så journalisterna skrev sedan i världens tidningar och tidskrifter att: "En undersökning, utförd av FN, har konstaterat att världens vetenskapsmän är eniga om att fossilbränsleeldningen är orsaken till den pågående globala uppvärmningen".
På så vis tillverkades det fiktiva "vetenskapliga konsensus" som vi får läsa om nästan dagligen i tidningarna.
Åtskilliga vetenskapsmän har faktiskt vid upprepade tillfällen skrivit under upprop där de protesterar mot den officiella bilden om att det råder en vetenskaplig konsensus bakom teorin om global uppvärmning. Men dessa upprop har inte fått mycken uppmärksamhet i massmedierna - så allmänheten känner inte till dem.
För att riktigt kunna förstå hur myten om global uppvärmning har uppstått måste man skaffa sig filosofiska kunskaper. Man måste ta till sig en hel del av Ayn Rand´s insikter. Man måste förstå filosofins makt över människornas tänkande - samt förhållandet att den moderna filosofin råkar ha blivit fientlig mot förnuftet - för att kunna förstå varför det finns så många miljöaktivister som hatar industrisamhället som är en produkt av förnuftet. Och man måste förstå Ayn Rand´s teori om "andrahandsmänniskan" - d.v.s. människan som inte tänker själv utan istället varseblir verkligheten via andra människor - för att kunna förstå hur myten om global uppvärmning har kunnat erhålla så många blint troende. Och man måste förstå Ayn Rand´s teori om maktbegär för att kunna förstå hur det kan komma sig att det finns politiker som är beredda till att åstadkomma en världsomfattande ekonomisk förstörelse för maktens skull - genom att prångla ut myten om global uppvärmning.
Vill du förstå den här frågan - d.v.s. den viktiga frågan om myten om global uppvärmning? Ta då en titt på filosofin objektivismen. Objektivismen utgör en guldgruva till kunskaper. Det finns böcker om objektivismen att köpa här www.aynrandbookstore.com . Det finns också information om objektivismen på dessa sajter www.aynrand.org och www.capmag.com .
Merit Wager skyller på offren
Cyniker skyller på offret. De påstår att det är offret för en oförätt som har gjort något fel. Nazisterna t.ex. skyllde på judarna. Det var nazisterna som massmördade judarna. Men nazisterna var så oerhört onda och fräcka, att de försökte påskina att det var judarna som var skurkarna. Det var judarnas eget fel, hävdade nazisterna - därför att judarna, de var ju ”girigbukar”.
Här är ett annat konkret exempel på fenomenet att skylla på offret. Detta exempel bör göra klart hur ondsint det är att skylla på offret. Hacienda-ägare, d.v.s. ägare till stora lantegendomar, i Latinamerika håller ”sina” bönder i fattigdom genom att lägga beslag på en oskälig stor andel av fattigböndernas produktion av mat. En bonde, vars familj håller på att svälta, kanske tar en del av den mat som han i teori är skyldig hacienda-ägaren och använder den för att rädda sin familj från svält. Hacienda-ägaren upptäcker ibland detta. Då skyller han på bonden. D.v.s. han skyller på offret. Han anklagar fattigbonden för att vara en usel ”tjuv” och ”parasit”. Och han kräver av bonden att denne skall sona sitt ”brott”, genom att i framtiden överlämna en ännu större andel av maten som han producerar till hacienda-ägaren. Vilket förstås har som följd att bondens egen familj får svälta ännu mera än den gjorde förut!
Svenska politiker av alla kulörer - men speciellt sossar och moderater - ägnar sig åt ett cyniskt skyllande på offren när det gäller invandringspolitiken. Först sätter de upp hinder för invandringen. De bestämmer att fattiga och förtryckta människor i andra länder, som blott och bart vill skaffa sig ett bättre liv genom att flytta till Sverige, måste bevisa att de har ”giltiga skäl” för att flytta till Sverige. De får komma till Sverige förvisso - men sedan måste de ansöka om tillstånd hos den svenska staten för att få stanna. Och om staten av någon anledning inte beviljar dem det erfordrerliga tillståndet - då skickas de tillbaka till ett liv i fattigdom och, kanske, förtryck.
Det är inte att undra på att invandrare blir rädda för svenska staten. Hur ska de kunna veta i förväg huruvida svenska staten kommer att bevilja dem det där tillståndet att få stanna i Sverige? ”Giltiga skäl” kan anses betyda vadsomhelst. Exakt hur stor risk för att bli mördad av politiska skäl i hemlandet utgör ”giltiga skäl” för att få stanna i Sverige? 10%? 50%? 90%? Och hur kan Migrationsverket utröna exakt hur stor den risken är? Lagarna om invandring är således jättelika ”gummiparagrafer”. Det blir rent godtycke som avgör huruvida en viss invandrare får stanna i Sverige - eller får sitt liv förstört genom att ”skickas tillbaka”.
Så invandrarna blir naturligtvis desperata. De gör nästan vadsomhelst för att öka sina chanser för att få stanna i Sverige. Många av dem slänger t.ex. sina pass innan de anländer till Sverige. Reglerna, som svenska staten själv har infört, säger ju att invandrare som har pass enkelt kan skickas tillbaka, medan invandrare/flyktingar som saknar pass i praktiken får en större chans att få stanna. Det är inte att undra på att många invandrare/flyktingar gör sig av med sina pass. Svenska staten nästan tvingar dem till det.
Och då kommer Merit Wager [Jag skrev denna essä under hösten av år 2009, då en politiker vid namn Merit Wager hade förordat åtgärder för att strama upp den svenska invandringspolitiken.], och liknande dryga svenska politiker och byråkrater, och skyller på invandrarna. Invandrare som gör sig av med sina pass ”fuskar”, heter det - såsom den latinamerikanska fattigbonden ”fuskade” i exemplet ovan.
Det är ju så lätt att skylla på invandrarna på detta sätt. De är ju svaga. Så det är tämligen ofarligt att göra dem till syndabockar och att förfölja dem - genom att skicka dem tillbaka till fattigdom och, ofta, förtryck. Merit Wager, och resten av etablissemangets invandringsfientliga politiker och byråkrater, är fega. Ja, jag säger att de rentav är invandringsfientliga. Vemsomhelst som någonsin vill skicka en skötsam invandrare tillbaka - och de allra flesta invandrare som skickas tillbaka är skötsamma - är invandringsfientlig. Den enda sortens politik som inte är invandringsfientlig är faktiskt fri invandring.
Varför i hela världen skall en människa behöva tillstånd från staten för att bo och arbeta precis var hon vill? Infödda svenskar har rätt att bosätta sig och arbeta varhelst i Sverige de vill utan att behöva begära tillstånd av svenska staten - eller hur? Varför skall inte någon som råkar födas i Etiopien eller Bangladesh inneha precis samma rätt att bo och arbeta i Göteborg som en snubbe som är född och uppvuxen i Stockholm? Individens rättigheter skall väl vara lika för alla - oavsett var de råkar födas?
Så varför skall inte en fattig människa från exempelvis Bangladesh eller Etiopien få invandra till Sverige om hon betalar flygbiljetten själv - eller alternativt får flygbiljetten betalad av någon välvillig hjälpare i nöden? Och om hon inte försöker undvika att arbeta för att försörja sig när hon kommer hit? Skall bengaler och etiopier behandlas som mindrevärdiga varelser, varelser som inte har samma rättigheter som svenskar? Bara för att de är födda i ett annat land än Sverige? Är det inte egentligen rasism att behandla människor sämre än svenskar bara för att de råkar vara födda i ett annat land än Sverige?
Merit Wager och de flesta övriga svenska politiker och byråkrater - de sviker det öppna samhället när de försöker stänga det för somliga av utlänningarna. Det öppna samhället är det liberala samhället, samhället som är grundat på den fina principen om individens oförytterliga rättigheter. Ett par av dessa rättigheter är de att varje vuxen individ får alldeles själv bestämma var hon vill arbeta samt var hon vill bo. Och varför skall inte även människor som är födda i andra länder än Sverige få åtnjuta dessa två rättigheter?
Skall individens rättigheter endast gälla för svenskar? Eller skall de inte istället gälla för alla människor - oavsett vilket land de råkar vara födda i? Varje äkta liberal vet att hon måste svara ja på denna fråga. Alla mänskliga rättigheter skall vara universella. Ingen skall sakna någon endaste rättighet bara för att hon råkar vara född i ett annat land än Sverige.
En kollektivist skulle nu kunna argumentera: ”Men en individs rättigheter gäller bara i hennes eget land! En människa som är född i, t.ex., Bangladesh eller Etiopien - hon har ingen rätt att bo eller arbeta var hon vill i Sverige. Hon har endast en rätt att bo eller arbeta var hon vill i just det land som hon råkar vara född i.”
Men tänk om detta resonemang tillämpades konsekvent!? Då skulle den svenska polisen kunna resonera så här: ”En individs rätt till sitt liv gäller bara i hennes eget land. Så om en turist från t.ex. Bangladesh eller Etiopien mördas av en svensk rasist här i Sverige, behöver vi [d.v.s. den svenska polisen] inte göra något för att sätta dit mördaren! Det är endast när en bengal eller etiopier mördas i sitt eget land som hennes rätt till liv blir kränkt!” Visst vore det horribelt om den svenska polisen skulle resonera på detta sätt? Nå, det är lika horribelt när svenska politiker och byråkrater, som t.ex. Merit Wager, resonerar att rätten att bo eller arbeta var man vill bara gäller i det land som man råkar vara född i.
Socialdemokraterna och moderaterna ingår i en ”ohelig allians” för att begränsa invandringen. Sossarna vill ”skydda” den svenska arbetsmarknaden mot lönekonkurrens från invandrare ifrån låglöneländer. Moderaterna vill ”skydda” svenskheten mot ”förorening” från invandrare från främmande kulturer. Både sossarna och moderaterna är förenade i sitt förakt för principen om individens oförytterliga rättigheter.
Vilket är logiskt - med tanke på att både socialisterna och moderaterna är kollektivister. Sossarna är ju socialistiska kollektivister medan Moderaterna är konservativa, och därmed nationalistiska, kollektivister.
Kom ihåg att det inte finns någon sådan sak som en moraliskt anständig kollektivist!
Här är ett annat konkret exempel på fenomenet att skylla på offret. Detta exempel bör göra klart hur ondsint det är att skylla på offret. Hacienda-ägare, d.v.s. ägare till stora lantegendomar, i Latinamerika håller ”sina” bönder i fattigdom genom att lägga beslag på en oskälig stor andel av fattigböndernas produktion av mat. En bonde, vars familj håller på att svälta, kanske tar en del av den mat som han i teori är skyldig hacienda-ägaren och använder den för att rädda sin familj från svält. Hacienda-ägaren upptäcker ibland detta. Då skyller han på bonden. D.v.s. han skyller på offret. Han anklagar fattigbonden för att vara en usel ”tjuv” och ”parasit”. Och han kräver av bonden att denne skall sona sitt ”brott”, genom att i framtiden överlämna en ännu större andel av maten som han producerar till hacienda-ägaren. Vilket förstås har som följd att bondens egen familj får svälta ännu mera än den gjorde förut!
Svenska politiker av alla kulörer - men speciellt sossar och moderater - ägnar sig åt ett cyniskt skyllande på offren när det gäller invandringspolitiken. Först sätter de upp hinder för invandringen. De bestämmer att fattiga och förtryckta människor i andra länder, som blott och bart vill skaffa sig ett bättre liv genom att flytta till Sverige, måste bevisa att de har ”giltiga skäl” för att flytta till Sverige. De får komma till Sverige förvisso - men sedan måste de ansöka om tillstånd hos den svenska staten för att få stanna. Och om staten av någon anledning inte beviljar dem det erfordrerliga tillståndet - då skickas de tillbaka till ett liv i fattigdom och, kanske, förtryck.
Det är inte att undra på att invandrare blir rädda för svenska staten. Hur ska de kunna veta i förväg huruvida svenska staten kommer att bevilja dem det där tillståndet att få stanna i Sverige? ”Giltiga skäl” kan anses betyda vadsomhelst. Exakt hur stor risk för att bli mördad av politiska skäl i hemlandet utgör ”giltiga skäl” för att få stanna i Sverige? 10%? 50%? 90%? Och hur kan Migrationsverket utröna exakt hur stor den risken är? Lagarna om invandring är således jättelika ”gummiparagrafer”. Det blir rent godtycke som avgör huruvida en viss invandrare får stanna i Sverige - eller får sitt liv förstört genom att ”skickas tillbaka”.
Så invandrarna blir naturligtvis desperata. De gör nästan vadsomhelst för att öka sina chanser för att få stanna i Sverige. Många av dem slänger t.ex. sina pass innan de anländer till Sverige. Reglerna, som svenska staten själv har infört, säger ju att invandrare som har pass enkelt kan skickas tillbaka, medan invandrare/flyktingar som saknar pass i praktiken får en större chans att få stanna. Det är inte att undra på att många invandrare/flyktingar gör sig av med sina pass. Svenska staten nästan tvingar dem till det.
Och då kommer Merit Wager [Jag skrev denna essä under hösten av år 2009, då en politiker vid namn Merit Wager hade förordat åtgärder för att strama upp den svenska invandringspolitiken.], och liknande dryga svenska politiker och byråkrater, och skyller på invandrarna. Invandrare som gör sig av med sina pass ”fuskar”, heter det - såsom den latinamerikanska fattigbonden ”fuskade” i exemplet ovan.
Det är ju så lätt att skylla på invandrarna på detta sätt. De är ju svaga. Så det är tämligen ofarligt att göra dem till syndabockar och att förfölja dem - genom att skicka dem tillbaka till fattigdom och, ofta, förtryck. Merit Wager, och resten av etablissemangets invandringsfientliga politiker och byråkrater, är fega. Ja, jag säger att de rentav är invandringsfientliga. Vemsomhelst som någonsin vill skicka en skötsam invandrare tillbaka - och de allra flesta invandrare som skickas tillbaka är skötsamma - är invandringsfientlig. Den enda sortens politik som inte är invandringsfientlig är faktiskt fri invandring.
Varför i hela världen skall en människa behöva tillstånd från staten för att bo och arbeta precis var hon vill? Infödda svenskar har rätt att bosätta sig och arbeta varhelst i Sverige de vill utan att behöva begära tillstånd av svenska staten - eller hur? Varför skall inte någon som råkar födas i Etiopien eller Bangladesh inneha precis samma rätt att bo och arbeta i Göteborg som en snubbe som är född och uppvuxen i Stockholm? Individens rättigheter skall väl vara lika för alla - oavsett var de råkar födas?
Så varför skall inte en fattig människa från exempelvis Bangladesh eller Etiopien få invandra till Sverige om hon betalar flygbiljetten själv - eller alternativt får flygbiljetten betalad av någon välvillig hjälpare i nöden? Och om hon inte försöker undvika att arbeta för att försörja sig när hon kommer hit? Skall bengaler och etiopier behandlas som mindrevärdiga varelser, varelser som inte har samma rättigheter som svenskar? Bara för att de är födda i ett annat land än Sverige? Är det inte egentligen rasism att behandla människor sämre än svenskar bara för att de råkar vara födda i ett annat land än Sverige?
Merit Wager och de flesta övriga svenska politiker och byråkrater - de sviker det öppna samhället när de försöker stänga det för somliga av utlänningarna. Det öppna samhället är det liberala samhället, samhället som är grundat på den fina principen om individens oförytterliga rättigheter. Ett par av dessa rättigheter är de att varje vuxen individ får alldeles själv bestämma var hon vill arbeta samt var hon vill bo. Och varför skall inte även människor som är födda i andra länder än Sverige få åtnjuta dessa två rättigheter?
Skall individens rättigheter endast gälla för svenskar? Eller skall de inte istället gälla för alla människor - oavsett vilket land de råkar vara födda i? Varje äkta liberal vet att hon måste svara ja på denna fråga. Alla mänskliga rättigheter skall vara universella. Ingen skall sakna någon endaste rättighet bara för att hon råkar vara född i ett annat land än Sverige.
En kollektivist skulle nu kunna argumentera: ”Men en individs rättigheter gäller bara i hennes eget land! En människa som är född i, t.ex., Bangladesh eller Etiopien - hon har ingen rätt att bo eller arbeta var hon vill i Sverige. Hon har endast en rätt att bo eller arbeta var hon vill i just det land som hon råkar vara född i.”
Men tänk om detta resonemang tillämpades konsekvent!? Då skulle den svenska polisen kunna resonera så här: ”En individs rätt till sitt liv gäller bara i hennes eget land. Så om en turist från t.ex. Bangladesh eller Etiopien mördas av en svensk rasist här i Sverige, behöver vi [d.v.s. den svenska polisen] inte göra något för att sätta dit mördaren! Det är endast när en bengal eller etiopier mördas i sitt eget land som hennes rätt till liv blir kränkt!” Visst vore det horribelt om den svenska polisen skulle resonera på detta sätt? Nå, det är lika horribelt när svenska politiker och byråkrater, som t.ex. Merit Wager, resonerar att rätten att bo eller arbeta var man vill bara gäller i det land som man råkar vara född i.
Socialdemokraterna och moderaterna ingår i en ”ohelig allians” för att begränsa invandringen. Sossarna vill ”skydda” den svenska arbetsmarknaden mot lönekonkurrens från invandrare ifrån låglöneländer. Moderaterna vill ”skydda” svenskheten mot ”förorening” från invandrare från främmande kulturer. Både sossarna och moderaterna är förenade i sitt förakt för principen om individens oförytterliga rättigheter.
Vilket är logiskt - med tanke på att både socialisterna och moderaterna är kollektivister. Sossarna är ju socialistiska kollektivister medan Moderaterna är konservativa, och därmed nationalistiska, kollektivister.
Kom ihåg att det inte finns någon sådan sak som en moraliskt anständig kollektivist!
Vem tjänar på kapitalismen?
Kommunisterna har ett ordspråk som lyder - "I ett kapitalistiskt samhälle reser sig de ambitiösa bland jobbarna ur arbetsklassen - men i det socialistiska samhället reser sig de ambitiösa med arbetarklassen".
Som vanligt med marxistiska teser är detta raka motsatsen till sanningen. Sanningen är att de som tar sig upp i ett socialistiskt samhälle trampar över lik - d.v.s. de trampar ner "arbetarklassen" - medan de som tar sig upp i ett någorlunda kapitalistiskt samhälle drar upp sina medmänniskors levnadsstandard. Låt oss ta några exempel:
Josef Stalin, Nikita Krustjev och Deng Xiao-Ping var några personer som tog sig upp i socialistiska samhällen. Stalin skaffade sig sin makt genom att utmanövrera och mörda sina rivaler. Idag är han känd för att ha varit en av historiens värsta massmördare. Krustjev var känd som "slaktaren av Ukraina" för sin roll i utsvältningen av kulakerna på 1930-talet. Det var den rollen som "kvalificerade" honom för positionen som Sovjetunionens högsta ledare. Deng Xiao-Ping var en listig och mordisk räv när han tog sig upp i maktpyramiden i Kina. Han visade världen vilken sorts monster han var när han beordrade stridsvagnar att köra över fredliga demonstrerande studenter vid Himmelska fridens torg.
Thomas Edison, John D. Rockefeller och Bill Gates är några exempel på personer som tog sig upp i samhällen som var någorlunda fria och kapitalistiska. Edison tog sig upp genom att göra uppfinningar som glödlampan, fonografen och system för att distribuera elström. Tack vare Edison har idag hundratals miljoner människor tillgång till billig belysning, billig inspelad musik och billig elkraft. Rockefeller tog sig upp genom att skapa den storskaliga oljeindustrin. Tack vare Rockefeller har hundratals miljoner människor fått tillgång till stora mängder billig bensin, fotogen och andra oljeprodukter. Gates tog sig upp genom att skapa operativsystem och mjukvara för persondatorer. Tack vare Gates har hundratals miljoner andra människor fått möjligheter att använda persondatorer till att surfa på nätet, skicka e-mail, göra kalkyler osv.
Slutsatsen är uppenbar. Det är i det socialistiska samhället som de starka trampar ner de svaga. I det kapitalistiska samhället lyfter de mest intelligenta och produktiva individerna upp sina mindre intelligenta och mindre produktiva medmänniskor. Så om vi hellre vill ha ett samhälle där människorna gör varandra gott istället för att göra varandra illa - då måste vi spola socialismen och istället införa laissez-faire-kapitalismen.
Som vanligt med marxistiska teser är detta raka motsatsen till sanningen. Sanningen är att de som tar sig upp i ett socialistiskt samhälle trampar över lik - d.v.s. de trampar ner "arbetarklassen" - medan de som tar sig upp i ett någorlunda kapitalistiskt samhälle drar upp sina medmänniskors levnadsstandard. Låt oss ta några exempel:
Josef Stalin, Nikita Krustjev och Deng Xiao-Ping var några personer som tog sig upp i socialistiska samhällen. Stalin skaffade sig sin makt genom att utmanövrera och mörda sina rivaler. Idag är han känd för att ha varit en av historiens värsta massmördare. Krustjev var känd som "slaktaren av Ukraina" för sin roll i utsvältningen av kulakerna på 1930-talet. Det var den rollen som "kvalificerade" honom för positionen som Sovjetunionens högsta ledare. Deng Xiao-Ping var en listig och mordisk räv när han tog sig upp i maktpyramiden i Kina. Han visade världen vilken sorts monster han var när han beordrade stridsvagnar att köra över fredliga demonstrerande studenter vid Himmelska fridens torg.
Thomas Edison, John D. Rockefeller och Bill Gates är några exempel på personer som tog sig upp i samhällen som var någorlunda fria och kapitalistiska. Edison tog sig upp genom att göra uppfinningar som glödlampan, fonografen och system för att distribuera elström. Tack vare Edison har idag hundratals miljoner människor tillgång till billig belysning, billig inspelad musik och billig elkraft. Rockefeller tog sig upp genom att skapa den storskaliga oljeindustrin. Tack vare Rockefeller har hundratals miljoner människor fått tillgång till stora mängder billig bensin, fotogen och andra oljeprodukter. Gates tog sig upp genom att skapa operativsystem och mjukvara för persondatorer. Tack vare Gates har hundratals miljoner andra människor fått möjligheter att använda persondatorer till att surfa på nätet, skicka e-mail, göra kalkyler osv.
Slutsatsen är uppenbar. Det är i det socialistiska samhället som de starka trampar ner de svaga. I det kapitalistiska samhället lyfter de mest intelligenta och produktiva individerna upp sina mindre intelligenta och mindre produktiva medmänniskor. Så om vi hellre vill ha ett samhälle där människorna gör varandra gott istället för att göra varandra illa - då måste vi spola socialismen och istället införa laissez-faire-kapitalismen.
Subscribe to:
Posts (Atom)