Radikalen

The Swedish Model is Evil

2011-03-20T13:48:00.000-07:00

The ”Swedish Model” - it is world-renowned. All too many advocates of the welfare state the world over urge us to emulate Sweden. Sweden is lavished with praise for being the one single country which first entered upon that proverbial “golden middle road”. The famous married couple of Social Democrat intellectuals, Gunnar and Alva Myrdal - are the individuals reputed to have coined the term – “The Middle Road”. That road is supposed to be the utopian middle of the road which is imagined by the Social Democrats to exist in between capitalism and Communism.

Incidentally, it is a testimony to the nature of the child-rearing skills of Social Democrat intellectuals, that Gunnar and Alva Myrdal together sired that vicious Communist intellectual, Jan Myrdal. The latter is notorious, in Sweden at least, for singing songs of praise to such moral monsters as Mao Zedong and Josef Stalin. And even - get this - to *Pol Pot*! Right at the very time that this mass-murderer was at the height of his power in Cambodja, and was beginning to come under attack even from Swedish Communist intellectuals, Jan Myrdal proved his “heroic integrity” by sticking it out and defending Pol Pot to the bitter end (Jan Myrdal lost the support of most of his treasured “groupies” - those naïve teenage “idealists” who remained teenagers-in-spirit even after turning twenty - as his reward for that display of “integrity”.) But I digress.

But the Social Democrats themselves always said that capitalism was *evil*? Did they not? And nowadays, at least, the Social Democrats concede that Communism is evil *also*? Do they not? And if the Swedish Model is a middle of the road between two different forms of evil – according to its *own* defenders – then what does that say about the moral status of the Swedish Model?

Well, I will proceed to tell you exactly what *I* think of the Swedish model. It reeks to high heaven! The Swedish Model is the vilest form of radical evil. This idea of mine will, I am sure, give rise to ringing guffaws of laughter on the part of many of the readers of this blog. But I believe, nevertheless, that I am in fact right. And that I do stand a fighting chance of showing at least the more honest of my readers that I am right, if I tell the tale of exactly what happened when the Swedish Model came close to destroying *my* own life.

The essence of what happened to me is that the Swedish Model made me so distraught, when I was a teenager, that I went literally insane. Literally, I mean. I was in fact actually committed to a mental hospital (Ulleraakers in Uppsala, to be specific) for the entire summer of 1972, and for the entire whole year of 1973 - with the diagnosis of schizophrenia, which is perhaps the gravest form of psychosis. The following is my story:

I was born in Stockholm in 1954. My father was a bank clerk and my mother was a housewife. When I was five years old (i.e. in 1959) my father was offered the opportunity to work in the U.S.A., in order to sell Swedish industrial products (such as, for example, specialty steels and mining products) on the North American market. My father jumped at the opportunity. For he realized that this was his big chance to move forward in his career, and to “go places”! So in 1959 he moved to America. And he took me, my mother and my sister with him. For eleven mostly happy years all of us lived together in the suburbs of New York City. My father worked in an office in a skyscraper on Manhattan.

So I was blessed with the wonderful privilege of getting to grow up in the freest, and the most rational, society in the world at the time – the United States of America. Instead of having to go through the agony of growing up in that cultural cesspool which is modern, egalitarian Sweden – the society which is - “The Royal Swedish Envy´s Beloved Cloak” - in my mind´s eye. That is what I like to call Sweden. I think that verbal shoe fits the country which I now have the misfortune to live in, so to speak.

So you see - I detest my own country of birth, modern Sweden. And I admire the county of my choice, the U.S.A. I did not myself choose to move to the U.S.A. when I was five old, of course. I was just lucky. But my values are now such that I *would* choose to move to the U.S.A any time, at the very moment that I got the chance. I have in fact tried a few times. But, it turned out, I was unable to get a Green Card. So I am proud to be able to say (I regard this as an honor) that in some ways I am just like my all-time favorite heroine, Ayn Rand – who detested *her* country of birth, Russia. And who, like me, also admired the country of her choice, the U.S.A.! For Ayn Rand used to say that she was – “An American who happened to be born in Russia". Well, I can honestly say that *I* was an American who happened to be born in Sweden (of all rotten places!).

I was happy during my idyllic childhood in the U.S.A. When I think back and dream about my first four magic years “over there”, I like to refer to them as - “the Golden Age” – of my life. For the U.S.A. had that healthy kind of culture which is so rare these days – a culture in which everybody and his brother took it for granted that life was full of wonderful opportunities (they were supposed to be around every corner - and most of us Americans actually believed that), that it was right to value one´s own personal happiness and that (and we thought that nobody could fail to realize this "obvious fact”) ultimately it was up to *you* to determine whether or not you made anything of yourself. And that you should have a dream. And that you should, indeed must, “go for” that dream, whatever it was. My own personal dream was to become a scientist when I grew up – but it turned out that I came to suffer heartbreak instead.

For in the year 1970 my luck changed for the worse. I was sent back to Sweden.

To be taken from the relatively healthy American culture, and instead be immersed in the Swedish welfare state – that was like being thrown into a vat of ice-cold water! It was a shock! I felt awful.

What was it which was so wrong with Sweden? It can be summarized *very* briefly in Ayn Rand´s observation that Sweden is the society which a fortiori is characterized by – “hatred of the good for being the good”. This observation´s meaning is that the majority of the Swedes, due to the influence of their sick culture, are such creatures who hate those things which *they themselves* evaluate as being good in some major way. So these subhuman creatures will say – “This man´s superlative intelligence is a wonderful thing. It impresses me. So I really hate this guy. I want to hurt him!”

Most Swedes thought that money, for example, was a major value. They did think that money was something well worth having. For the majority of Swedes would sure wanted to have a lot of money themselves - did they not? Well, the heady sales statistics of the government monopoly on lottery tickets sure argued that they did. But – those very same Swedes *despised* and spit upon those individuals who succeeded at making lots of money! With the exception of the lucky bastards who won a few cool millions on a lottery ticket.

A Swedish businessman who managed to make a fortune by building up a productive business was, virtually without exception, persecuted and harassed by the mass media and by the tax authorities. And the Swedish masses - most of its members that is - cheered whenever the taxman succeeded at “nailing”, and ruining the life of, some unfortunate millionaire. I personally overheard my workmates at the factory gloat over the latest “wealthy bastard”, who “had got his” - while eating their lunches quite a few times over the years. It was a routine occurrence. I kid you not. Many Swedish workers were, and still are, like that.

Well, what was the difference between a wealthy businessman who was burned at the stake, figuratively speaking, in front of a jeering crowd of the envious Swedish equivalents of America´s Joe Sixpacks - and an equally wealthy lottery winner? The difference was simply that the businessman had *earned* his money - whereas the dude who just happened to win a few cool millions on a lottery had merely *got lucky*. So you see – all too many of my countrymen *hated* anyone who proved themselves to possess moral virtue. That was the issue. Those vermin in human bodies hated those men whom they noticed were morally *good* - or whom, at least, they noticed were better than *they* cared to make themselves!

Another luminously clear - luminously clear to anyone who is intelligent and honest, that is - example of this phenomenon (i.e. the phenomenon of “hatred of the good for being the good”) could be found in the Swedish education policies. Sweden´s children were not supposed – “to learn at their own pace” – as the former Minister of Education – and the idol of Sweden´s Social Democrats - Olof Palme, put it. For then, *obviously*, some children would learn more and learn it faster than others! So the best and brightest of Sweden´s schoolchildren were to be *deliberately* frustrated and discouraged from learning! They were to be stunted on purpose! All because the “masses” of Sweden - and most of the intellectuals too - hated and resented any individual who showed signs of possessing unusual *intelligence* and ambition! Those intellectuals were, of course, the corrupters of those masses.

Incidentally, Sweden´s Social Democrats viewed and still view, this moral monster Olof Palme - who wished to torture his own voters´ *children* - and who did little to hide that fact from them - in a similar way that many “modern” Americans view that power-luster JFK. And in addition to this parallel, there is also the parallel that both Olof Palme and JFK “benefitted”, as far as their “reputation to posterity” goes, from their otherwise tragic fates as martyrs.

When I found myself right in the middle of this disgusting filth immediately after my return to Sweden from the U.S.A. – I began to feel absolutely miserable! It was the worst period in my life. It was hell. The only reason that I did not attempt to commit suicide was that I lacked the energy – for I was so passive and depressed! Just two short years after my return to the Swedish cesspool I was almost like a vegetable.

In fact my sister Sophy, has told me many times over the years after I recovered from my psychosis, that she was rather embarrassed to be seen with me at the time, because all her friends would ask her (behind my back, so to speak) – “What kind of dope is that brother of yours on?”. For my facial expression and demeanor were so “wooden”, that people who saw me on the tramway with my sister actually thought that I must be high on some drug! They mistakenly took my psychosis for being a drug habit.

I felt that I was surrounded on all sides by a "vile and pernicious" evil. I could not explain it. I was only sixteen years old. So I did not understand it. For, I was a philosophic illiterate. For this all happened roughly ten years before I found my rescuer – Ayn Rand and her philosophy of reason – Objectivism.

I felt in my bones that I lived in a hostile, malevolent and threatening universe. I was in such a bad condition that just two short years after my return to Sweden I was committed to the mental hospital in Uppsala, called Ulleraakers Hospital, with the diagnosis schizophrenia. The Swedish model had literally turned me into a certified psychotic!

And I am *not* making this up. I still, to this day, must take anti-psychotic neuroleptika regularly. If I ever forgot to take my medicines (which I never do) for a long enough time, I might have a relapse. Although I sure as hell have not done anything which might bring about a relapse a single time since 1975. For I sure as hell so not want to have a relapse! The reason for that being that "I have been there” – i.e. that I know what it is like to be psychotic. I would probably prefer to be castrated than to lose my mind again. And I mean that. I regard those Swiss drug companies who invented the first anti-psychotic medications way back in the 1950s as wonderful benefactors. For more on that subject, please read my debate piece elsewhere on this blog titled - “Lysenkoism in Socialized Medicine” - .

And there is much, much more which I can say about the depravity of the Swedish model. I can point out that Sweden soon after the end of the Second World War began to aspire to the role of being the world´s “Moral Superpower”.

But – what was the source of the Swedish Model´s seemingly impressive successes during the 1950s and the 1960s? The answer is – the blackleg policies which Sweden pursued during the Second World War. Sweden was, as everyone knows, never invaded by Nazi Germany. Of course not! Why would Hitler go to the trouble of invading Sweden? Those “practical-minded” Swedes collabererated with the Nazis willingly anyway! Almost exactly 50% of all the iron ore which the Nazi war machine consumed during the war came from Sweden. Hitler´s tanks, cannons, battleships, etc – they all were manufactured largely from *Swedish* iron ore! So – as a result of this - Sweden had an economy which was in much better shape at the end of the war than that of *any* of its major competitors, with the single important exception of course, of the U.S.A.

For most of Sweden´s industries had been favored with chockfull order books during the entire war. And not a single one of Sweden´s factories had been laid in ruins by the fighting. For none of the fighting had taken place in Sweden! Now, this relatively robust private sector, proved able to carry the heavier and still heavier burden of the parasitical welfare state, which was being built up on its back by the Social Democrats, during the first two decades which followed the end of the war. It was not before the late 1960s that this sham of a pretense and self-deception began to self-destruct.

Now, Sweden´s Social Democrat Party had a majority, by itself, in both chambers of the Swedish Parliament during the war years 1940-1944. You can look that up in the history books. I have. So it was the *Social Democrats* who bore the primary responsibility for the shameful blackleg policy which had kept Sweden out of the war. But.

After the end of the war the Social Democrats began to demonize the U.S.A.! In other words, the Social Democrats had the temerity to demonize that very nation which had saved Sweden from both Nazism and Communism. Those Yankees sure as hell received no gratitude from the Swedish Social Democrats for their heroism, and for their foolish generosity! All they received was a figurative slap in the face. Nay - a knee in the crotch! Of course, if it had not been for the U.S.A´s willingness to fight the Nazis during the war, and to at least block the otherwise unprotected road into Western Europe beckoning Soviet Communists after the war, Sweden would today probably be a vassal state – either under Nazi Germany, or under the Nazis´ partner-in-crime, the Soviet Union. Which - say I - would merely have served them, the majority of my countrymen that is, right!

So the Swedish Social Democrats – the creators of the Swedish Model – sure knew how to go about turning themselves into a pack of ungrateful swine! And how to go about turning themselves into world champion hypocrites!

So you see – the source of the good reputation of the Swedish Model is a disgrace.

And what about that famous, much talked-about - “solidarity with the weak”? Well – if we are to speak of the “weak” - what about all those victims of *lobotomies*? During the 1940s and the 1950s, *many* thousands of mentally ill Swedes were lobotomized – without their own consent, of course! And many of these unfortunates were crippled, literally, as a result of this “beneficial medical procedure”. JFK´s sister, Rose (who to be sure was not lobotomized in *Sweden* - but still), was never able to even go to the bathroom again without assistance after she was lobotomized in the early 1940s. And between 2% and 18% of those lobotomized, *died* as a direct consequence of that operation (often from heavy bleeding in the brain). Today, many textbooks use the lobotomy procedure as a concrete example of *bad science*! So - how in the world could all this happen in a “civilized” country, such modern Sweden is widely believed (but not by me, of course), to be?

A likely explanation is that the reason so many Swedes were lobotomized without their consent was precisely the Swedish Model! Specifically, it was the fact that the mental hospitals were all financed by a means which was based on “solidarity”. For the mental hospitals were financed with tax money. It was the government which paid the enormous bill for keeping alive all those many thousands of psychotics who were kept in the mental hospitals of the time. And before the lobotomy procedure came onto the scene, there were *no* effective treatments for psychoses which were deemed to be effective and reliable. So, any unfortunate individual who developed a psychosis in those days would often have to live the rest of his life in an institution! And it goes without saying that this must have caused the “public treasury” tons of tax money. The vast army of psychotics vegetating in the mental hospitals at the time, constituted a major economic drain on “the public”.

But towards the end of the 1930s, a new method for treating psychoses appeared – the lobotomy. This treatment *seemed* to work on many psychotics. To be sure – many patients died as a result of the procedure. And to be sure – many more were crippled for life as a result of it. But *some* patients, at least, seemed to benefit from this new treatment! So the lobotomy procedure seemed to be a promising means of emptying the mental hospitals of the economically burdensome army of psychotics. It was, obviously, possible to save tons upon tons of tax money here! And you know how politicians typically behave when they feel that they are hard-pressed to save tax money? They will do some of the craziest things imaginable! You know they will, don´t you? So it stands to reason that the widespread and rapid adoption of the morally questionable lobotomy procedure in Sweden, as well as over the entire world, was a *political* decision, not a medical one. You can read about the lobotomies here - http://henrik-unne.blogspot.com/lysenkoism-i-den-socialistiska.html .

What more can I say about the Swedish Model´s depravity? Well, I can easily demonstrate that those many Swedes who support it are beyond the moral pale. I worked for roughly 34 years, up until the end of 2009, as a factory worker in order to make a living. And I heard with my own ears what one of the favorite discussion topics was, whenever my fellow factory workers discussed politics during the lunch and coffee breaks. It was – “distribution politics”. That is the name, in Sweden, for the combination of tax and handout policies which directly affect how much money the wallets of the citizens come to contain. Distribution politics is a very dirty business – sort of like emptying bedpans or cleaning latrines!

And most Swedes adore it! My workmates´ litanies over the injustices they perceived in the current “distribution politics” of the society they lived in was never-ending. Those “rich people” *never* paid enough taxes. And my former workmates *never* stopped complaining about how unfair it was that the foreman at their own workplace, or the doctor at the nearest hospital, or the neighbor across the street, made more money than they themselves did. It was *always* unfair when somebody else made more money than they did. But, on the other hand, it was *never* a problem worth mentioning when the apprentice or the janitor at their own workplace made *less* money than they did!

But – my workmates *never* grumbled even a teensy-weensy bit about the Swedish education policies. The well-known fact which was that Sweden´s children were not learning even to read and write properly in the public schools – that did not seem to bother them at all. For they never even mentioned it! And this despite the fact that many of them were themselves parents at the time, with kids of their own in school!

And get this - I literally cannot recall a single occasion during the 34 years during which I worked in Swedish factories on which the subject of the deplorable state of public education was even brought up! I kid you not. Their *own* kids´ education did not even seem to be an issue in the eyes of my fellow Swedish factory workers. For they did not seem to think the subject was worth mentioning! So you see – these swine in human bodies were tormented by the thought that somebody - anybody – who more often than not produced more than they did – was making a little bit more money than they were. But the fact that their *own* kids were failing to get a decent education in the public schools – that did not bother them the least!

*Such* were my workmates´ priorities! Such were the mentalities, and the moral stature, of those “heroes of production” - the Swedish workers! The situation in the land of the Swedish Model was *that* bad. The Swedish Model´s enthusiastic supporters (and they are enthusiastic in a desperate, contrived sort of way) are moral lice.

So, I say – the Swedish Model belongs in the dustbin of history! Along with those other two “darlings” of socialism the 20^th century gave birth to - Nazism and Communism. We should all value justice instead of equality. And we should all value freedom instead of security. For it is a false and illusory equality, which consists of people making the equal money for unequal production. And it is an equally false and illusory security, which one attempts to found on the quicksand policy of handing over one´s life to the state.

So wake up, you pathetic fools who constitute the clear majority of those who populate modern Sweden! If you do not wish to wind up finally realizing that something is really wrong – but that it is too late to do anything about it!

Summa Contra Xenophobia

2011-02-02T12:21:00.000-08:00

I have strong views on the question of free immigration. I hold two strong views in particular. I believe, firstly, that all opponents of free immigration, with the single exception of the very young (whose age constitutes an excuse for their eventual gross ignorance), are morally depraved. And I believe, secondly, that all opposition to free immigration, with the possible exception of the very young, presupposes an element of xenophobia.

Now these are two sweeping generalizations. And they are *unqualified* (apart from the bit about the “very young”) judgments. So I had better work d-n hard to back those assertions up. Here goes.

This essay will consist of four parts. First I will show that all opponents of free immigration (except for the very young) are morally depraved. Then I will show that all opponents of free immigration (again, except perhaps for the very young) have an element of xenophobia. Thirdly, I will discuss the fact that all restrictions on immigration are, by their nature, a violation of individual rights. And last of all, I will deal with the issue of *Objectivists*, specifically, who oppose free immigration.

WHY ALL OPPONENTS OF FREE IMMIGRATION ARE MORALLY DEPRAVED

I feel very strongly about the free immigration issue. I am enraged by each and every man who argues for restrictions on immigration. Now, by “restrictions on immigration”, I mean restrictions *other* than those which protect individual rights. I do not take freedom to mean anarchy. So I do not take “free immigration” to mean that the government should do nothing whatsoever to prevent convicted criminals, known members of terrorist organizations and individuals carrying contagious diseases, from entering one´s own country. I am *only* condemning restrictions on the immigration of *innocent* men, who are not carrying contagious diseases. And Lord knows there are so many such controls in this rotten world which we live in today!

Now, why am I so incensed by “mere” restrictions on immigration? Well, have you read about the *consequences* of the restrictions on immigration in the newspapers?

Desperate men, women and children – who are merely trying to improve their own lot by means of escaping some pesthole in the Third World – frequently drown at sea while trying to travel to free countries by boat. Sometimes it happens that unscrupulous smugglers of immigrants literally throw their “customers” off a boat, way out in the middle of the ocean, and let them drown in order to “get rid of them”. And sometimes the police, or its equivalent, in the prosperous country which the prospective immigrants are trying to reach, will actually drive boats filled with prospective immigrants back out into the ocean, where they are certain to perish from thirst or to drown.

And then there are all the prospective immigrants who have been slowly suffocated to death in containers. And then there is the fact that the border police of the U.S.A every now and then discover the mummified remains of Mexicans in the middle of the deserts of Southwestern America. Those Mexicans had died of thirst while desperately trying to enter the U.S.A. And there are the prospective immigrants (admittedly there have not been many of these cases) who have died of cold or asphyxiation, because they hid themselves just before take-off in the landing gear of some jet-liner which was to fly to some prosperous nation.

Now – whose fault are these human tragedies? When I have argued this issue with opponents of free immigration they have most often answered – “Well, those prospective immigrants *chose* to try to enter our country by boat or by crossing the desert or by hiding in a container. So *obviously*, it is those prospective immigrants´ own fault!” This line, which I have actually heard, enrages me. For these swine, who are making that argument in order to defend the policies which bring about those tragedies, are *blaming the victims*!

For the reason that prospective immigrants take the enormous risks that they take is that they are desperate, and that the governments of the western countries try to prevent them from doing what they need to do, and which they have a *right* to do – namely, to improve their own lives by means of moving to a freer country than the pesthole which they had the misfortune to be born in.

And the prospective immigrants often meet tragic fates even when they succeed at reaching their goal. For the western countries often “send the immigrants back”. And that breaks the immigrants´ hearts. These prospective immigrants have often “bet the farm” on a desperate attempt to reach a free country. To reach a free country in which they will be able to enjoy a human existence. But – just when they thought that they have made it – they are sent back to the very pesthole which they had paid such a high price to escape from.

Now – those prospective immigrants who have been “sent back”, or who have died in the attempt to reach a better place to live - are total strangers to me. I have, for obvious reasons, not had any opportunity to befriend any of them. So why should I care about their fate? Well, for one thing I value justice. That is one reason.

And another reason is that I *detest* the disgusting phenomenon of indifference to the suffering of innocent human beings. Those human swine who oppose the free immigration of innocent men, despite all the tragedies which I related above, are callous and inhumane. They are indifferent to the suffering of innocent men. They are, in my opinion, moral monsters. They are on the same moral level as the creatures which can stand by and watch while an innocent man is physically tortured, without feeling anything.

Also, there is the fact that the advocates of “sending them back” are *picking on the weak*. Just about no man is weaker, and is with fewer friends, than the prospective immigrant. Those brave individuals are alone against the entire police force and the military apparatus of hostile alien governments. And the opponents of free immigration sit in the safety of their own homes and workplaces - where they are well-fed, comfortable and warm – and smugly urge their governments to see to it that those innocent weaklings be persecuted and victimized!

MY PERSONAL MOTIVE

And I also have a personal reason for being p-d off by the opponents of free immigration.

This additional reason that I feel so strongly about the issue of free immigration is the hardship which my own wife has gone through due to Sweden´s restrictions on immigration. My own wife, Thi, is an immigrant to Sweden from Vietnam. And she has *suffered* due to the Swedish government´s restrictions on immigration. And since I love my wife deeply, I am personally p-d off by those restrictions. My wife is such a kind, gentle woman and is such a good, morally upright person. But she has had to go through hell.

My wife came to Sweden a few years ago. A man from Sweden had visited Vietnam, looking for a wife to bring home. Some relatives of my wife recommended her to marry him. She trusted her relatives´ judgment and did so. But when she came to Sweden, after marrying that man in Saigon, she soon discovered that this man was an alcoholic, and that he beat her whenever he was drunk. Which was almost every day. My wife went through a year of hell. For she was afraid to leave this man, since she knew that then she might then be sent back to Vietnam, where she would face an uncertain future. But after an incident in which her husband threatened her with a kitchen knife, she just had to leave him and divorce him. For Thi feared for her life after that incident.

Well, after the divorce, it turned out that Thi´s fears were not unfounded. For the Swedish Immigration Authority decided that since Thi now was not married to a Swedish man any longer, there was no reason that she should be permitted to stay in Sweden any longer. But my wife appealed the Immigration Authority´s decision to a Swedish court. The court deliberated for a whole year. During that whole year Thi waited, with the Damocles Sword of being “sent back” hanging over her. And during that entire year Thi was not *permitted* to work. For she did not have a “work permit” (Imagine, the very idea that anyone should need the government´s permission to carry out honest work! That is absurd!). Thi wanted to work, but she was not permitted to. So for a whole year Thi had to live on welfare payments. And guess what? There are reams of Swedish swine who oppose free immigration and who like to complain about “those parasites from abroad which come here in order to live off of our generous welfare system because they are too lazy to work”!

Thi met me, and married me, while she was waiting for the decision in regard to whether she would be permitted to stay in Sweden. The County Court heard Thi´s case six days after our wedding. I attended the hearing, though I was not given a chance to speak. The representative for the Immigration Authority, a tired old woman of around 50 with deep lines in her face (I bet that she had been a radical Communist when she was young back in the 1960s. You know – she was probably a survivor of that famous “Long March Through the Institutions”. Although she had in that case let herself be corrupted by the system which she had set out to conquer. Big surprise!), argued in full seriousness that Thi should be sent back despite the fact that she was now married to me, a Swedish citizen, because our marriage *might* be a fake one. I.e. one intended merely to enable Thi to stay in Sweden. So the onus of proof was on Thi and I to prove that she had *not* done anything wrong! Well, what were Thi and I to do? Should we have set up video cameras in our bedroom, made recordings of our nights together and sent the tapes to the Immigration Authority as our evidence?

Well, to my and Thi´s great relief, the County Court decided to let Thi stay in Sweden, for reasons unrelated to the fact that she now was married to a Swedish man. If Thi had been sent back to Saigon – then she would have had to reapply for permission to move to Sweden. She would eventually have been granted that permission – since she was now married again to a Swedish man, me. But it would have taken maybe a year. During that time Thi and I would have been kept apart from each other. And Thi would have been obliged to pay bribes to the corrupt public officials in Vietnam – which would not have been easy, since neither Thi nor I had much money.

So, you see, I have good reasons to feel a personal animosity towards restrictions on immigration, and towards those human swine which defend such restrictions.

And I have not even begun to tell you anything at all about the hell which Minh Tri, a good friend of my wife, went through. Minh Tri was a boat refugee from Vietnam who came t Sweden back in the 1990s and who also had major problems.

THE QUESTION OF SCIENTER

I have shown that restrictions on immigration have vicious consequences. But in order to prove, conclusively, that all opponents of free immigration also are morally vicious, I have to deal with the question of scienter. In other words – do those bastards know what they are doing/saying when they oppose free immigration? Or are they merely making an innocent error of knowledge?

Well, I know for a fact that anyone in my own country, Sweden, who read the newspapers, must be aware of the vicious consequences of the restrictions on immigration. For I have seen with my own eyes that the papers frequently report on these vicious consequences. After all, the reason that *I* know about the many drowning and the many suffocations and so forth of prospective immigrants, is the fact that *I* have seen detailed reports of concrete instances of these types of events in the papers. And my fellow Swedes, they read pretty much the same newspapers that I do.

But if I am to say that *all* opponents of free immigration are morally vicious then I have to show that those of them who live in other countries also must know about these things. Well, I have read many issues of the American periodicals Time and Newsweek Magazine over the years. And I have seen many individual reports on the tragedies which have afflicted prospective immigrants in those two periodicals over the years. And any other American or European who reads those magazines must have seen those reports as well. And then there is the Internet. I have seen reports about prospective immigrants who met tragic deaths on news sites on the net. And those sites are accessible all over the globe. And then there is the fact that I know that one reason that the Swedish mass media is so keen on reporting the tragedies which afflict prospective immigrants is the fact that they are controlled mostly by leftists – and those leftists love to point to the tragic fate of immigrants and refugees as a means of blackening the reputation of the, allegedly, “capitalistic” societies of the West. Well, I know that the mass media in the USA, and also in the rest of Western Europe, are controlled mostly by leftists too. So it would be very surprising if the mass media in those places didn´t also give the tragic fate of the immigrants and refugees a lot of attention. So – I say that I know, beyond a *reasonable* doubt that all men, in the Western countries at least, who oppose free immigration do have scienter and that they *are* therefore moral scum.

And what does it really matter if I am wrong on this point (not that I harbor any non-arbitrary suspicions that I am wrong)? The opponents of free immigration are advocating for the use of *physical force* by the government – against men and women who have *not* themselves used force. For the prospective immigrants certainly did not do anything involving force when they merely fled poverty and oppression. And – since the reports about the tragedies afflicting these prospective immigrants are reported in the mass media of all the countries of the West to *some* significant degree at least – these opponents of free immigration cannot have tried hard at all to find out the facts – even if they really are unaware of those tragedies. And that means that, in that case, they are advocating for the use of physical force against non-criminals with *cognitive recklessness*. They are so presumptuous that they claim to know that their governments have a legitimate right to dispose of the fate of other men – even though they have not taken much trouble to find out what the relevant facts are. And that means that they also in that case are moral scum, even though they do not have scienter. For ignoramuses who cavalierly presume to have a right to dispose of the lives of other men - by means of governmental physical force - are morally contemptible too.

WHY ALL OF THEM HAVE ELEMENTS OF XENOPHOBIA

What makes the opponents of free immigration tick? What are their motives? I say that all of them are motivated to some significant degree by a fear of “outsiders” or “aliens”. In other words, all opponents of free immigration are to some significant degree *xenophobes*. Now, this statement of mine is incendiary. For - xenophobia is a form of ethnic collectivism, and it is therefore closely related to *racism*. Now, I do *not* equate xenophobia with racism. There *is* a difference. To be sure, both racists and xenophobes feel a fear of “alien” collectives. But xenophobes are not on the premise that the members of those alien collectives whom they fear are morally or intellectually inferior to their own collective. Racists *are* on that premise. So racists are, morally, worse than xenophobes. Xenophobes and racists have a common psychology – a visceral fear of “aliens”. But they do *not* have a common philosophy. They do not both regard “aliens” as being intellectually or morally inferior. Except in those cases where a xenophobe is at the same time also a racist, of course. So I suspect that all racists are xenophobes. But I know that not all xenophobes are racists.

Now – how do I know that all opponents of free immigration have an element of xenophobia in them? Well, the best place to start is with the empirical evidence. I have argued against advocates of restrictions on immigration many times over the years. And I have seen that *all* of them fall into one of three categories. Some opponents of free immigration, namely the leftists and the socialists, are afraid that an influx of immigrants will lead to more intense competition on the labor market, with “wage dumping” as a consequence. They are therefore especially afraid of immigrants from the Third World. Other opponents of free immigration, namely the ones who lean towards conservatism, are afraid that an influx of immigrants will lead to their own culture being “polluted” by the cultures of alien societies. They are therefore especially afraid of immigrants from non-Western areas of the world. The third kind of opponents of free immigration consists, to a large degree, of Objectivists. These opponents of free immigration are afraid that some of the prospective immigrants will be terrorists or violent criminals, or will be enemies of capitalism. They are afraid that if we permit Arabs and Muslims to immigrate freely into our Western societies, then our societies will be filled with Islamistic terrorists. And that if we permit the free immigration of Mexicans, then their America will become plagued by violent drug gangs. And that if we permit free immigration from leftist societies, such as those of South America then we will risk being voted into socialism, once those immigrants come to constitute a large fraction of the electorate.

Well, all the opponents of free immigration which I have run into have been *afraid* of the prospective immigrants. They have shown clear signs that they feel a visceral fear of hordes of aliens “invading” us, and either “dumping” the wages or “polluting” our culture or blowing us up or voting us into socialism. And that fear of theirs is a fear of a *collective*. Those enemies of free immigration are *not* afraid of just individual foreigners. They generalize and say that *any* member of at least some alien groups constitutes a threat. And is that not a *fear of aliens* per se?

Well, it is obvious that the fear of “wage dumping”, and of “cultural pollution”, are instances of irrational collectivism (socialism and ethnic collectivism, respectively).

But - what about the fear felt by some Objectivists that some immigrants will turn out to be terrorists or socialists? *Some* individual Arabs/Muslims *are* in fact Islamists who sympathize with the terrorists. That is true. And some Latinos *are* socialists. That is also true. Well, restrictions on immigration constitute *preventative law*. For prospective immigrants are to have their right to live and work where they want violated on the grounds that they *might* turn out to be terrorists or socialists, according to these Objectivists.

Do you remember Ayn Rand´s analysis of racism, in her essay Racism? She explained in that essay that the white racists of the Deep South in America saw that *some* individual blacks had raped white women, or had proven themselves to be lazy, or whatever and then the racists decided that they could permit themselves to violate the rights of *all* blacks on the grounds that they (the racists) knew for a fact that there were some individual blacks who had done bad things. Well, what is the difference between those racists and the Objectivist opponents of free immigration? *Both* decide that they have a right to violate the individual rights of all the members of a certain group, on the grounds that they know for a fact that *some* members of that group are “bad” in some way.

And there is still another reason to view all opponents of free immigration as being xenophobes. Even if their motives were individualistic – for example, even if they were motivated by a genuine desire to protect themselves against Islamistic terrorism – they *are* advocating patently collectivist *means* to achieve that individualistic goal! For they are advocating that *all* members of a certain group – foreigners – be discriminated against. And what does it *mean* to restrict immigration, if not to treat *all* foreigners in a less favorable way where individual rights are involved, than the way the citizens of one´s own country are treated? Well, individualist goals do not justify collectivist means, do they? Moral ends do not justify immoral means do they?

Enough said. There can now be no *reasonable* doubt that all opponents of free immigration have an element of fear of the members of a certain type of collective -aliens. So they are all, to some extent, xenophobes.

WHY ALL RESTRICTIONS ON IMMIGRATION ARE VIOLATIONS OF INDIVIDUAL RIGHTS

Unfortunately, the question I posed in the caption above is necessary to answer. For, there is so much ignorance about this issue in our collectivistic modern world.

Let us begin by concretizing. Say that a man is born in New York. He lives and works there for many years. Then, one day, he decides that he wants to move to Chicago and work there, in order to improve his lot. Does the American government have *any* right to demand that he gets permission from itself in order to get to move to Chicago, and work there? No way, man!

Now, let us say that another man is born in, say, Mumbai or Sao Paolo or Jakarta. And *he* decides one day that he wants to move to Chicago, and work there, in order to improve his lot. Does the American government have any right whatsoever to demand that he gets permission from itself in order to get to move to Chicago, and work there? Again – no way, man!

And the mere fact that, in the latter example, the man is not an American makes no difference whatsoever. For rights are not gifts from the government. *All* men, by their nature as rational beings, have the same rights. Regardless of nationality, race, religion, gender, sexual orientation and so forth. The mere fact that one is not an American, or is not a Swede, does not mean that one lacks the same right as an American or a Swede to live and work anywhere in the U.S.A. or in Sweden that one wants to (provided, of course, that one can find a place to live, and a job to accept, by one´s own efforts).

Restrictions on immigration are a violation of individual rights for another reason also. They are instances of *preventative law*. For prospective immigrants are prevented from exercising their right to live and work wherever they wish *before* they have committed any crime. When leftist governments restrict immigration, they assume that the prospective immigrants *might* not be “sufficiently beneficial” to the host country (which is, obviously, a collectivist premise - the idea that one must be “beneficial to the community” in order to be permitted to live in it) until proven otherwise. For they do not permit the alien to exercise his right to move into the country unless and until it is proven that he *is* beneficial. And when governments restrict immigration on the grounds that a prospective immigrant *might* be a terrorist or a violent criminal, they treat the prospective immigrant as “guilty until proven innocent”.

Of course, preventative laws are necessarily *non-objective* laws. Take the case of the Swedish immigration laws. These laws say that a foreigner does not have a right to enter Sweden, with the exception of persons who risk “political persecution” in their home country. But - how will the Swedish government possibly be able to apply that law consistently? *All* countries of the world violate individual rights to some degree – even the Western ones. So the Swedish government would have to let *every* alien who so wishes, move to Sweden in order to apply that law with full consistency. Since it does not want to do that, the Swedish government has put into practice the policy that only a “sufficient” risk of political persecution will give an alien the right to flee to Sweden.

Well, what constitutes a “sufficient” risk? A 50% risk of being murdered by one´s own government? A 20% risk? A 5% risk? A 1% risk? And how will the Swedish government determine the magnitude of the risk?

And how major a form of political persecution will qualify a foreigner for asylum in Sweden? Will not being able to get a job be enough? Will being beaten up while serving in the military be enough? Will having racial slurs or the like sprayed on the walls of one´s house be enough? Will having difficulty in finding a place to live be enough? Will being harassed, or insulted, by government bureaucrats be enough? Will being subjected to a hostile tax audit be enough?

So you see, *any* laws which restrict immigration, as long as they stop short of banning *all* immigration – i.e. which stop short of banning immigration as such - will necessarily institutionalize a *rule of caprice* (or a rule of terror, actually). There is no way to regulate immigration objectively – just as there is no way to regulate prices or wages objectively.

And restrictions on immigration violate the rights of the citizens of *one´s own country* also, to boot.

If my employer decides that he wants to fetch somebody from, say, Bangladesh or Ethiopia and let that fellow work for him here in Sweden, then I would be violating my employer´s rights as well as the prospective immigrant´s rights, if I blocked that Bengali´s or Ethiopian´s attempt to immigrate to Sweden and take that job. And likewise, if my landlord decides to invite a foreigner to come to Sweden and rent an apartment which the landlord owns, I would be violating that landlord´s rights if I blocked that foreigner´s attempt to immigrate to Sweden and rent that apartment.

THE ISSUE OF MORAL RESPONSIBILITY

Well, most men today do not understand the issue of individual rights. So I would not be justified if I condemned all enemies of free immigration on the grounds that they were contributing to the violations of individual rights. But the reason I condemn all enemies of free immigration is *not* that that one. The reason that I condemn all enemies of free immigration is, as I have explained, that they are, firstly, callous individuals who are *indifferent to the suffering of innocent men*, and, secondly, that they are bullies who *pick on the weak*. The issue of individual rights is not really the source of my contempt for the opponents of free immigration.

THE ISSUE OF TOLERATION

Now, should I, and you the reader alienate ourselves from Objectivists who disagree with us over the narrow, political issue of free immigration? When they agree with us on so many other, more fundamental questions of philosophical principle? Yes, yes, yes! Any man who is willing to victimize the weak and innocent is *not* a good Objectivist. I do not think that such a man is a valuable ally. And I do not think that he is suitable as a friend. That is why I am now taking the risk that I may wind up alienating me from an awful lot of Objectivists. I say “an awful lot of Objectivists” not because I think that many Objectivists are themselves opposed to free immigration. I believe that most Objectivists understand that they must support the principle of free immigration in order to be consistently for individual rights.

But, in my experience, *many* Objectivists refuse to ostracize those Objectivists who support restrictions on immigration. In my experience, many Objectivists are willing to “sanction the sanctioners” of evil in this issue. They do not take the issue of free immigration as being important enough to justify the “exclusion” people who otherwise seem to be good Objectivists. Well, that is a grave error. It is similar to the error made by the Libertarians.

It would be a grave error to refuse to “exclude” otherwise good Objectivists who were willing to tolerate the victimization of innocent Jews in the Nazi concentration camps. This would be a grave error despite the fact that the victimization of those Jews would be a very narrow concrete. And for the same kinds of reasons it would also be a grave error to refuse to “exclude” otherwise good Objectivists who were willing to tolerate the victimization of innocent prospective immigrants. This would be a grave error despite the fact that the victimization of those prospective immigrants would be a very narrow concrete. For - the victimization of the innocent is *always* a major moral issue. As Milton Friedman said in another context, when individual rights and justice are at stake, one must not count noses.

Lysenkoismen gick igen vid Cancún

2010-12-12T09:52:00.000-08:00

När jag läser om klimatmötet vid Cancún får jag en känsla av déja vu. Det hela påminner mig mycket om Lysenkoismen i Stalins Sovjetunionen. Därför att både Lysenkoismen i Sovjetunionen, och myten om den ”antropogena globala uppvärmningen” idag, utgör nämligen samma gamla historia. Det är fråga om dålig vetenskap som har möjliggjorts av statens makt över den vetenskapliga forskningen. Statens inflytande över forskningen korrumperar den – i världens blandekonomier idag, likaväl som i kommunismens Sovjetunionen på 1930-talet.

Hur såg Lysenkoismen ut? Tja, Stalin bestämde i Sovjetunionen. Och gubben var en fanatisk kollektivist. Han *ville* att kollektivismens idé – den att den sociala omgivningen betingar individen – skulle vara sann. Så han fordrade av sin tids sovjetiska vetenskapsmän att de skulle ”leverera” sådana forskningsresultat som syntes bekräfta denna förutbestämda ”sanning” som han gillade. Och Lysenko var en biolog vars samvete var så pass rymligt att han kunde ställa upp på detta. Lysenko påstod att hans forskning ”bevisade” att enskilda växter och djurs egenskaper kunde förändras av deras omgivande miljö, och att dessa förändrade egenskaper sedan kunde nedärvas av avkomman. Som en följd därav förespråkade Lysenko *korkade* jordbruksmetoder – som att plantera spannmåls säden tät intill varandra för att de olika enskilda plantorna skulle ”sporra varandra” till att växa fortare, utan extra gödning och vatten. Ungefär på samma sätt som Stalin inbillade sig att den ”socialistisk tävlan” skulle medföra att arbetarna började ”sporra varandra” till att producera mera i fabrikerna, utan extra löner och rentav utan ens extra mat.

Lysenkos arvslära var ett dåligt skämt till vetenskap. Den hade egentligen ingenting med vetenskap att göra. Det hela var bara geschäft. Darwin kunde mycket väl ha vänt sig i sin grav av skam. Men Stalin gillade Lysenko. Så Lysenko gjorde en lysande karriär i Sovjetunionen. Och alla de andra biologerna och jordbruksexperterna i Sovjetunionen – de var alltihopa illa tvungna att låtsas som att de höll med Lysenko – om de inte ville se sina drömmar om en karriär krossas.

Eftersom Stalin hade den yttersta makten över vetenskapen i Sovjetunionen, var det han som bestämde vad som skulle tas för sanning inom vetenskapen i sitt rike. Om han ville att den genetiska vetenskapen skulle ”bevisa” riktigheten i hans favorita kollektivistiska teorier, då var vetenskapsmännen illa tvungna att fungera som ”ja-sägare”. Politiken skaffade sig företräde framför sanningen inom Sovjetunionens vetenskap – eftersom det var den socialistiska staten som finansierade forskningen - och som därmed erhöll den yttersta makten över denna forskning.

Vad har nu allt detta att göra med klimatmötet i Cancún? Tja, den vetenskapliga ”forskningen” som politikerna vid Cancún åberopade som stöd för sina krav på utökad makt åt sig själva, var vår tids motsvarighet till Lysenkos genetik. Den ”vetenskap” som sades bevisa att mänsklighetens eldning av fossilbränslen håller på att orsaka en klimatkatastrof var en politisk ”beställning” – precis som Lysenkos genetik var.

Det är förvisso så att västländerna idag, där den mesta av den vetenskapliga forskningen sker, inte är totalitära diktaturer såsom Stalins Sovjetunionen var. Men det behövs inte totalitärismen för att underkuva vetenskapsmännen. Det räcker med att de blandekonomiska staterna ger anslag till forskningen. Det är ju så att - ”den som betalar, bestämmer”. Eller hur? Så om en vetenskapsmans forskningsanslag kommer från staten – hur skall då den vetenskapsmannen kunna våga ”leverera” forskningsresultat som han vet kommer att misshaga inflytelserika politiker? Att låta sitt forskningsresultat motsäga politikernas fördomar vore ju att - ”bita handen som föder en”. Det finns många rapporter om vetenskapsmän som har förlorat sina forskningsanslag, och riskerat att gå miste om sina karriärer, efter det att de vägrade att skriva under på teorin om ”antropogen global uppvärmning”. Fast dessa rapporter har av förklarliga skäl fått ytterst litet uppmärksamhet i våra politiskt korrekta massmedier.

I dag är det svårt för vetenskapsmännen att finna andra finansiärer till sin teoretiska forskning förutom just staten. Högskattepolitiken i västländerna har ju minskat antalet rika, oberoende privatpersoner som är villiga att finansiera teoretisk forskning (alltså sådan forskning som inte kan förväntas leda till snara och rent monetära vinster). Universiteten var förr i tiden oberoende och viktiga finansiärer av den teoretiska forskningen – men nuförtiden är utbildningsväsendet ju nästan helt skattefinansierat i samtliga västländer – så universiteten är numera också i praktiken styrda av staten.

Det finns förvisso stora privata företag som finansierar vetenskaplig forskning. Och dessa privatföretag *har* faktiskt producerat forskning i klimatfrågor som är bättre, d.v.s. är mera objektiv, än den klimat-”forskning” som världens politiska makthavare har ”beställt”. Men just p.g.a. att denna bättre forskning har finansierats av privatföretag, tas den inte på allvar! Miljöaktivisterna har haft stora framgångar med att avfärda de forskare som inte är köpta av politikerna med argumentet att de är köpta av *näringslivet*! Så vår tids motsvarigheter till Lysenko inom klimatvetenskapen tas på allvar – därför att deras forskning är finansierad av ”oegennyttiga” regeringar. Medan de *riktiga* vetenskapsmännen – de som håller på sin integritet – ignoreras, därför att deras forskning oftast är finansierad av privata företag (som ju brukar sakna ideologiska agendor)! Världen är minsann upp-och-nedvänd nuförtiden!

Jag nämnde just nyss ”ideologiska agendor”. Vad kan det tänkas vara för ideologisk agendor som ligger bakom klimatbluffen? Tja, det handlar dels om *makt* - och dels om att föra oss tillbaka till en ”enklare tillvaro”.

Låt oss ta det där om makten först. Många av världens politiker trängtar efter makt. Det förnekar väl ingen? De vill ha större möjligheter att styra och ställa över resten av oss människor än vad de har idag. Men eftersom dessa politiker inte är diktatorer (ännu, i alla fall) måste de tubba världens folk till att överlämna den där efterlängtade makten till dem (politikerna) av sin egen, otvungna vilja. Politikerna i västvärldens blandekonomier måste således övertyga sina väljare att det råder en sådan krissituation i världen att det är en tvingande nödvändighet att ge politikerna ännu större maktbefogenheter. Och teorin om att mänsklighetens fossilbränsleeldning håller på att orsaka en klimatkatastrof passar dem då som hand i handske.

Poängen med klimatbluffen är ju att det krävs massiva *politiska* åtgärder för att tvinga fram en drastisk reducering av fossilbränsleeldningen. Lägg märke till att *samtliga* de offentliga röster som blåser under teorin om ”antropogen global uppvärmning” kräver långtgående politiska tvångsåtgärder för att få till stånd en forcerad avveckling av fossilbränslena. Det ska till lagar mot utvinning av kol, olja och naturgas. Det ska till ännu högre skatter på bensin, flygresor, plastprodukter o.s.v. Det ska till skattefinansierade statliga program (rattade av politikerna givetvis!) för att ta fram alternativa energikällor. O.s.v. Självfallet kommer alla dessa politiska åtgärder att medföra ökade maktbefogenheter åt politiker. Tvivla inte ett ögonblick på att politikerna vid Cancún mötet fiskade efter makt när de drev på opinionen i klimatfrågan. Intresset ljuger aldrig!

Att forcera fram en avveckling av fossilbränsleeldningen kommer att medföra en världsomfattande ekonomisk katastrof. Det kommer inte att finnas någon möjlighet inom överskådlig framtid att driva alla världens fabriker, gruvor, bilar, flygplan, kraftverk o.s.v. utan vare sig olja, kol eller naturgas. Inte ens om vi satsar på en massiv utbyggnad av kärnkraften. Och de gröna socialisterna som driver på klimatbluffen motsätter sig ju nästan alltihopa idén om att vi ska bygga ut kärnkraften! De vill bara - i ”bästa” (bästa om man ser på det med ”gröna” glasögon, d.v.s.) fall - ha flera vindmöllor och solfångare! Och detta leder oss in på den andra ”ideologiska agendan” som jag nämnde – den om en ”enklare tillvaro”.

”En enklare tillvaro” – det är bara en vacker (vacker om man har ”gröna” sympatier d.v.s.) omskrivning av innebörden av att rasera industrisamhället och av att återvända till fattigsamhället. Miljörörelsens yttersta syfte är att avskaffa industrisamhället, och att återföra mänskligheten till stenåldern. (Och det finns åtskilliga miljöaktivister som har sagt detta *uttryckligen* - tro mig! Ett par exempel på sådana miljöknuttar är den amerikanska författaren till boken ”The End of Nature”, Bill McKibben, samt den likaledes amerikanska forskningsbiologen vid The National Park Service, David M. Graber).

Det enklaste sättet att åstadkomma detta mål – att rasera hela världens industrisamhälle – är att strypa världsekonomins tillgång till energi. Vi kan ju inte driva den moderna ekonomin – med dess´ otals energislukande maskiner, transportmedel, stålverk, kraftverk o.s.v. – utan en riklig tillgång till energi. De Gröna må vara dumskallar – men de är i alla fall tillräckligt sluga för att inse att deras bästa chans att återföra mänskligheten till stenålderns ”enkla tillvaro” är att beröva våra industrier sin tillgång till energi.

Det finns dock en avgörande skillnad mellan Lysenkoismen i 1930-talets Sovjetunionen, och klimatbluffen vid Cancún mötet. Lysenkoismen orsakade inte *tillnärmelsevist* lika mycket lidande och förödelse som klimatbluffen kommer att ställa till med, om *den* så småningom blir ”framgångsrik”. Därför att Lysenkos kvacksalveri till genetik aldrig togs på allvar utanför Sovjetunionens egna gränser. Utanför Sovjetunionen, där han beskyddades av Stalin, sågs Lysenko som den stolle som han i själva verket var. Så Lysenkos bluff till vetenskap tillämpades endast *inom* Sovjetunionen. Därför var det endast det *sovjetiska* jordbruket som ödelades av Lysenkos inflytande. Och därför var det ”bara” de stackars ryssarna som fick svälta ihjäl.

Men teorin om den ”antropogena globala uppvärmningen” - den tas på allvar hela världen runt idag. Därför hotas inte ”bara” ryssarna av denna bluff. Vi äro alltihopa - *alla* av oss medlemmar av mänskligheten - i riskzonen den här gången! Klimatbluffen kan utvecklas till en humanitär katastrof av ett slag som världen aldrig tidigare har skådat.

Låt inte detta massmord i vardande ske! Säg nej till Cancún mötets krav på politiska ingrepp mot fossilbränsle-eldningen! Slå vakt om friheten och slå vakt om industrisamhället!

Välfärdspolitiken gynnar Sverigedemokraterna

2010-10-07T12:28:00.000-07:00

När jag förespråkar fullständigt fri, oreglerad invandring (vilket är det enda principiellt riktiga för en anhängare av individens frihet) i debatter, möts jag hela tiden av ”kugg”-frågan – ”Ja, men hur ska vi klara välfärden om en massa utlänningar kommer hit för att leva på bidrag?” Tja, hur *ska* vi klara välfärden om en massa utlänningar kommer hit och lever på bidrag? Men tänk efter och ställ också frågan – ”Hur ska vi klara välfärden om en massa *svenskar* lever på bidrag?” Ett bidrag är väl en precis lika stor börda på dem som jobbar när det är en svensk som tar emot bidraget som det är när det är en invandrare som tar emot det?

Så du ser – problemet är inte invandringen. Problemet är välfärdspolitiken. Om det är ett problem när invandrare lever på andra i välfärdsstaten, då är det ett minst lika stort problem när svenskar lever på andra i välfärdsstaten. Välfärdspolitiken är ju bara en utspädd variant av socialismen. Därför kommer den svenska välfärdsstaten att kollapsa förr eller senare - det är precis lika säkert som det var att Sovjetunionen skulle kollapsa – om vi inte ändrar kurs och avskaffar välfärdspolitiken innan det är för sent.

Vi *kanske* kan skjuta upp kollapsen några futtiga år genom att hindra fattiga stackare från att invandra till Sverige – på samma sätt som passagerarna på en överfull livräddningsbåt kan klara överlevnaden en stund genom att hindra de drunknande omkring dem från att ta sig in på livräddningsbåten, och låta dessa stackare drunkna i stället. Men att strypa invandringen är bara ett moraliskt förkastligt sätt att köpa lite tid.

Så du ser – välfärdspolitiken ger upphov till invandringsfientlighet. Sosse politikerna som utformade välfärdsstaten saluförde ju den till det svenska folket med slagordet – ”Det är fördelningen som är det viktiga!” Idén bakom välfärdspolitiken var alltså att ”välfärden” var som en enda stor tårta av en viss given storlek – och att hur mycket ”välfärd” det blev till var och en berodde på hur staten ”fördelade” denna tårta genom att skära upp den i bitar. Men vilken trög jobbare som helst kan räkna ut med a-let att om hans välfärd beror på hur staten delar upp en tårta som har en viss given storlek – då blir det mindre välfärd till honom ju flera snubbar det är som ska dela på den tårtan.

Så den tröga jobbaren (som oftast är en entusiastisk LO-medlem) drar slutsatsen att ju flera invandrare som släpps in i landet och sedan ska få ”dela på välfärden”, desto mindre blir just hans ”välfärd”. Där har du förklaringen till att Göran Persson snackade om ”social turism”, och till att byggnadsarbetare tillhörande LO skrek - ”Letter go home!” - mot lettiska byggnadsarbetare. Ju mera välfärdspolitik desto mera främlingsfientlighet, och rentav rasism.

Sossarna hade tänkt att välfärdspolitiken skulle minska kivet arbetarna emellan. Om bara staten såg till att krubban alltid var fylld med sociala förmåner – då skulle hästarna *inte* bitas, var tanken. Så väldigt många sossar kan nu bara inte föreställa sig att det är möjligt för välfärdspolitiken att öka invandringsfientligheten. Trots alla LO-medlemmar som går och röstar på Sverigedemokraterna. Men som du ser ovan är det hur logiskt som helst att det är just det som välfärdspolitiken gör. Välfärdspolitiken är en av motorerna bakom främlingsfientligheten.

Om vi vill minska främlingsfientligheten måste vi därför börja avskaffa välfärdspolitiken. Vi måste införa det system där varje individ är ansvarig endast för sin *egen* personliga välfärd. När varje individs välfärd berodde på hennes *egna* insatser – då skulle ju inte invandringen, hur stor den än växte till sig, bli till ett hot mot svenskarnas välfärd. Därför att om varje individs välfärd berodde på hennes *egna* insatser, då skulle denna välfärd ju inte påverkas väsentligt av andra. Och då blev ”de andra”, som t.ex. invandrarna, inte till ett hot mot någon enskild svensk. Då skulle det inte finnas någon grund för främlingsfientlighet. Eller hur? Det är väl klart som korvspad?

Om din välfärd berodde på dina *egna* ansträngningar – då skulle det väl inte spela någon roll vem dina grannar var – om de var svenskar eller ”svartskallar”? Strängt taget skulle det inte ens spela någon roll om dina grannar var för lata för att jobba. Därför att din välfärd skulle endast bero på huruvida *du* jobbade. Dina grannar skulle inte kunna snylta på dig. Om det inte fanns någon välfärdspolitik, då skulle ju de som inte jobbade inte kunna leva på bidrag som du fick betala med dina skatter - eller hur? Så de som inte jobbade skulle inte bli en börda på dig!

Så – det effektivaste sättet att sätta käppar i hjulet för Sverigedemokraterna vore för de etablerade partierna att gå ut och börja angripa *alla* de människor, svenskar såväl som invandrare, som vill leva på andra. Och att sedan gå vidare och angripa det sociala system, välfärdsstaten, som är till för de människor som vill leva på andra. Utan välfärdspolitiken att stödja sig på skulle Sverigedemokraterna finna att de inte längre hade någon vind i sitt segel. De skulle lugnt och stilla somna in och dö sotdöden i tysthet därför att de blev svältfödda på röster.

Så, sossar och knökar, ta er förnuft till fånga! Gå ut tillsammans under parollen – ”Upp till kamp mot de främlingsfientliga Sverigedemokraterna! Avskaffa den parasitära välfärdspolitiken!” Eller m.a.o. – ”Avskaffa det röda! För att bli kvitt det bruna!”

En elak lösning på problemet med prästernas pedofili

2010-10-02T10:36:00.000-07:00

År efter år har den katolska kyrkan högtidligt lovat att åtgärda problemet med alla präster som begår sexuella övergrepp på barn. Och år efter år har övergreppen ändå bara fortsatt. Problemet tycks vara olösligt.

Och det hela är väldigt logiskt. Den mänskliga sexualdriften kan inte förnekas. Den har fysiologiska orsaker. En prästutbildning, hur nitisk den än är, kan inte utsläcka sexualdriften hos prästkandidaten. Präster, liksom alla andra män, har hormoner som ger upphov till sexuellt begär – oavsett hur mycket de enskilda prästerna försöker undertrycka den driften. Det är enligt min uppfattning lönlöst att försöka utplåna sexualdriften från fysiskt normala män som väljer prästyrket.

Att säga till en präst – ”Du *skall* inte idka sex med den där vackra körgossen!” – är ungefär som att säga till en svältande man – ”Du *skall* inte stjäla den där brödlimpan!”. Vi vet ju hur det var förr i tiden. Fattiga, svältande människor som stal en bit bröd dömdes till döden som straff. Vi har alla hört de där hemska historierna om stackars svältande barn som hängdes därför att de stal en bit bröd för att stilla sin gnagande hunger.

Kan vi vänta oss att präster som inte tillåts att få utlopp för sin sexualdrift på normalt sätt, d.v.s. med en hustru, ska avhålla sig från att förgripa sig på barn, när tillfälle ges – mera än vi kan vänta oss att en svältande man ska avhålla sig från att stjäla en limpa bröd, när tillfälle ges? Nej - inte är väl sexualdriften så *mycket* svagare än driften att fylla sin mage?

Så det går nog inte att sätta stopp för pedofilin bland präster genom upplysning, övertalning och moraliska uppmaningar. Så vad ska då göras?

Jag ser bara två möjliga lösningar på eländet. En ”snäll” lösning och en ”elak” lösning.

Den första lösningen vore att avskaffa prästernas celibat. D.v.s. att låta prästerna gifta sig – precis som alla andra män! Men den lösningen skulle nog inte tilltala ledarna för den katolska kyrkan. Därför att den katolska kyrkan tycker ju att sex – denna underbara gåva vi människor har fått av naturen (inte av Gud, eftersom Gud ju inte existerar) – till sin natur är en *synd*. Den katolska kyrkan tycker ju att det är moraliskt förkastligt för människor att njuta av sex. Den katolska kyrkan tycker ju att det är moraliskt förkastligt av människor att njuta av livet överhuvudtaget. Den katolska kyrkan tycker ju innerst inne att det är moraliskt förkastligt för människor att vara lyckliga på denna jord. De katolska tycker att lycka ska vara något människor ska få uppleva endast i det påstådda livet efter detta (och då ska dessutom endast dem som har turen att inte hamna i helvetet få uppleva denna fiktiva lycka!).

Men det finns en annan lösning på problemet med prästernas pedofili, som kanske skulle tilltala ledarna för den katolska kyrkan mera?

Denna lösning vore att *kastrera* alla blivande präster! Detta skulle onekligen vara ett mycket effektivt sätt att sätta stopp för prästernas pedofili. Sultanerna i det gamla osmanska riket visste ju att kastrering av de män som vaktade haremet var ett *mycket* effektivt medel för att garantera att sultanernas kvinnor aldrig utsattes för sexuella närmanden av vakterna! Varför inte då kastrera alla blivande präster? Den katolska kyrkan godkände ju kastrering av de småpojkar som var avsedda att bli körsångare förr i tiden. Och att förhindra att oskyldiga barn utsätts för sexuella övergrepp av präster måste väl rimligen anses vara minst lika angeläget som att förse kyrkan med duktiga körsångare?

Man skulle förstås kunna invända att det skulle vara ett övergrepp på prästernas mänskliga rättigheter att kastrera dem. Men det är ju frivilligt att bli präst! Om en ung man tyckte att det var värt priset att kastreras för att erhålla ”förmånen” att bli präst – varför skulle vi då hindra honom? Det skulle *inte* vara rimligt att argumentera att vi skall låta präster slippa kastreras om priset för detta blev att oskyldiga barn utsattes för sexuella övergrepp. Och vi kan räkna med att oskyldiga barn *kommer* att utsättas för sexövergrepp av präster även i fortsättningen – så länge som den katolska kyrkan behåller den irrationella celibat regeln för präster, men samtidigt låter samtliga präster kastreras. Så om den katolska kyrkan vill envisas med att behålla den irrationella celibat regeln – då bör vi kräva att kyrkan också går med på att låta alla sina blivande präster kastreras!

Och jag skulle för min del inte tycka synd om de kastrerade prästerna. Prästerna viger ju sina liv åt att förstöra andra människors liv . Genom att förespråka blind tro på det ovetbara, genom att uppmana människor till att offra och försaka, genom att lära människor att skämmas för sin sexualitet, genom att försöka förbjuda preventivmedel och sedan också förhindra aborter när konsekvenserna av förbudet visar sig o.s.v. Prästerna är kort sagt onda varelser – så jag tycker att det bara skulle vara rätt åt dem om de alltihopa kastrerades! Läkarna skulle nuförtiden kunna utföra kastreringarna under bedövning. Men vi borde nog inte låta prästerna åtnjuta förmånen att bedövas när de kastreras. Minns att på 1800-talet gjorde kyrkan frenetiskt motstånd mot att de då nyuppfunna bedövningsmedlen användes – med argumentet att det var Guds vilja att människor skulle genomgå olidliga smärtor vid operationer eller då de födde barn? Vore det inte bara en rättvis vedergällning att behandla kyrkans egna män på samma sätt när de kastrerades?

Ifall ni inte redan har gissat det – jag är själv ateist. Jag gillar inte religion minsta dugg. Religion för inget gott med sig alls. Kristendom, islam, kommunismen, nazismen – de är alltihopa lika goda kålsupare. Jag är stolt över att vara en anhängare av den sekulära, gudsförnekande filosofin objektivismen. Om ni vill se vad objektivismen går ut på, ta då en titt på dessa sajter – www.aynrand.org och http://henrik-unne.blogspot.com .

Bedriv inte eftergiftspolitik mot de relisiösa!

2010-09-22T00:39:00.000-07:00

Det förvånar mig inte. De islamistiska fundamentalisterna bedriver en fräck utpressningspolitik mot väst. De hotar att mörda ännu flera västlänningar, om någon enda västlänning, som Terry Jones, vägrar att rätta sig efter islamisternas befallningar. ”Visa Islam respekt! Annars slår vi muslimer ihjäl er!” Det är islamisternas budskap till oss västlänningar.

Och – kunde man inte ha väntat sig det? – nu vädrar de religiösa i väst morgonluft. Islamisternas utpressning och terror ger en öppning för västländernas egna religiösa mörkermän – de kristna som tar sin religion riktigt på allvar – att förespråka något som i åtminstone ett par århundraden har varit tabu – d.v.s. lagar mot blasfemi. Tuve Skånberg, som är riksdagskandidat för Kristemokraterna, har magen att utnyttja det uppkomna läget – då västlänningar bävar av skräck för våldsdyrkande islamister – som en förevändning för att förespråka att yttrandefriheten i väst avskaffas. Ty att inskränka rätten att kritisera, och t.o.m. förolämpa, religionen det allra minsta utgör ett avskaffande av *principen* att vi får säga precis vad vi vill, så länge vi inte begår bedrägeri, eller förtalar *människor* (det finns sträng taget inget ”förtal” i lagens mening av en världssyn, som kristendomen).

Tuve Skånberg hoppas på att vår rädsla för de våldsdyrkande islamisterna ska tubba oss till att acceptera lagar mot att tala illa om religion i största allmänhet. Men det är en ren inbillning att tro att vi kan lösa problemen som vi har med den islamistiska terrorn genom att tiga. Att sluta upp med att säga saker som islamisterna ogillar skulle bara vara ett sätt att försöka blidka islamisterna. Vi skulle i så fall hoppas på att islamisterna skulle bli ”snälla” om bara vi gav efter för deras hotelser, och försökte vara dem till lags. Men att försöka blidka ondska bara uppmuntrar ondskan, så att den växer och blir ännu dödligare. Detta såg vi på 1930-talet i Europa. Många europeiska politiker, som t.ex. Neville Chamberlain, satsade på att försöka blidka Hitler, när denna diktator började skramla med vapnen. Och vi vet hur det gick. Hitlers aptit på erövringar bara växte när han såg att det övriga Europa var för feg för att försöka sätta stopp för hans aggressioner. Resultatet av det hela blev Förintelsen och det blodigaste kriget i hela mänsklighetens historia.

Hur ska vi då döma Tuve Skånberg moraliskt? Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss tänka oss tillbaka till början av 1940-talet. Det pågick då ett blodigt krig ute i Europa. Vi svenskar var rädda för att bli indragna i kriget. Därför ville många av svenskarna att vi inte skulle stötta oss med Hitler. Och så kom den där bråkmakaren Vilhelm Moberg och lät publicera en roman, Rid i natt, som inget annat var än en förtäckt kritik av nazismen! Fy vad hemskt! Anta att Tuve Skånberg hade levat då. Han hade väl förespråkat att romanen Rid i natt skulle ha censurerats? För att vi skulle blidka Hitler och undvika våldet?

Nå, vad är den moraliska skillnaden mellan de där mordiska islamistiska fundamentalisterna, som spränger bomber på fullsatta restauranger och folkfyllda utomhusmarknader i syfte att mörda så många oskyldiga civila som möjligt - och de där mordiska nazisterna som gasade ihjäl judarna och zigenarna? Och vad är det för skillnad mellan att förespråka att vi ska förbjuda kritik av religioner, i det föregivna syftet att blidka islamisterna, och att censurera den modiga Vilhelm Moberg, i syfte att blidka nazisterna?

Som du kan förstå tycker jag att Tuve Skånberg är en fähund och en mörkerman. Men – hur ska vi handskas med den islamistiska terrorismen? Vi kan väl inte bara låta det hela fortsätta som hittills?

Nej – det kan vi inte. Vi måste sluta upp med att försöka blidka islamisterna. Vi måste föra krig mot de som ytterst står bakom den islamistiska terrorismen – nämligen regimerna i Iran och Saudiarabien. Terrorism kan inte fortleva utan att ha en trygg bas. Det är regimerna i Iran och Saudiarabien som tillhandahåller baserna åt terrorgängen i Mellanöstern. Iran och Saudiarabien är teokratier. Regimerna där stödjer reaktionära muslimska imamer och muftier. Och de indoktrinerar det uppväxande släktet i sina länder – Iran och Saudiarabien – med rabiata muslimska dogmer. Unga muslimer lär sig t.ex. i Iran och Saudiarabien att judar är ”avkomma till apor och svin”. Och det heter att det är varje rättrogen muslims heliga plikt att slå ihjäl alla dem som vägrar att låta sig omvändas till den ”rätta tron”, d.v.s. till Islam. Regimerna i Iran och Saudiarabien odlar nya generationer av mordiska terrorister för att ersätta alla de där självmordsbombarna som spränger ihjäl sig.

För att sätta stopp för den islamistiska terrorismen måste vi därför sätta stopp för dessa två regimer – regimerna i Iran och Saudiarabien. Vi svenskar borde därför ge f-n i att försöka blidka islamisterna. Vi borde i stället uppmana USA - det enda landet som har de erforderliga resurserna för att göra jobbet – till att äntligen få a-let i vagnen och gå i krig mot Iran och Saudiarabien! Det vore en enkel sak för USA att slå ut regimerna i Iran och Saudiarabien. Det skulle antagligen räcka med att bara bomba dessa två struntdespotier med USAs effektiva hangarfartygsbaserade stridsflyg. Och om inte det räckte, så har ju USA kärnvapen också!

Skulle ett krig mot Iran och Saudiarabien göra alla de där hundratals miljoner muslimerna i Mellanöstern till våra svurna fiender - som skulle påbörja ett korståg av terrorism mot västländerna? Skulle den muslimska världen blossa upp - så att det blev ett eldhav av terrordåd mot västlänningarna? Nej – historien visar att så inte skulle vara fallet. Japanerna var fanatiska fiender till USA under Andra världskriget. Japanska soldater var så fanatiska att de utförde rena självmordsaktioner mot de amerikanska trupperna (minns kamikaze piloterna). Men USA krossade Japan med järnhand. Och som en följd av det blev det *inte* någon våg av självmordsterrordåd mot de amerikanska ockupationstrupperna i Japan efter krigsslutet. Japanerna blev så grundligt slagna i kriget att de tappade suget på att fortsätta att kämpa när kriget var över. Det lär inte ha varit en enda amerikansk soldat som mördades av japanska terrorister under den amerikanska ockupationen.

Så det gäller att göra samma sak mot Iran och Saudiarabien som USA gjorde mot Japan under Andra världskriget – d.v.s. att bedriva kriget mot dem med en moralisk självrättfärdighet och utan att visa iranierna och saudiaraberna någon som helst återhållsamhet eller nåd.

Vi ska inte göra som Tuve Skånberg vill. Vi ska inte göra eftergifter för att blidka islamisterna. Vi ska kämpa i stället. Därför att vi har rätten och verkligheten på vår sida.

Varför inte en S&M regering?

2010-09-20T13:09:00.000-07:00

Nej, jag avser inte att skämta om ett införande av kroppsbestraffning i Riksdagen (fast handen på hjärtat, jag skulle inte ha något emot att se somliga politiker få sina fiskar varma!). Jag menar bara att den bästa utvägen ur det bekymmersamma läget som har uppkommit efter valet vore att Socialdemokraterna och Moderaterna bildade regering tillsammans.

Det bekymmersamma läget består av att de främlingsfientliga Sverigedemokraterna har kommit in i Riksdagen, samt att de civilisationsfientliga Miljöpartisterna har fått rekordmånga Riksdagsmandat. Dessa två hot mot vårt anständiga samhälle – Sverigedemokraterna och Miljöpartiet – skulle effektivt neutraliseras om sossarna och knökarna bildade regering tillsammans. Socialdemokraterna och Moderaterna skulle ju tillsammans förfoga över ungefär 60% av samtliga röster i Riksdagen. Så med en sådan samlingsregering skulle Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna hamna ute i den politiska kylan – där de hör hemma.

Varför har jag så stora problem med SD och Miljöpartiet? Därför att Sverigedemokraterna vill strypa invandringen. Och Miljöpartisterna vill strypa industrin. Sverigedemokraterna är bakåtsträvande fiender till invandrarna och flyktingarna. Miljöpartisterna är bakåtsträvande fiender till industrisamhället. Xenofober och trädkramare. Det är i en kort beskrivning av Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna.

Finns det då några förhinder mot att Socialdemokraterna och Moderaterna gick ihop i regeringsställning tillsammans? Inte vad jag kan se. Bortsett förstås från småaktigt prestigetänkande. Sossarnas och knökarnas politik går ju ihop som hand i handske. Moderaternas politik är ju en trogen kopia av Socialdemokraternas dito. Vård, skola, omsorg, socialförsäkringar o.s.v. Kärnan i Moderaternas politik är densamma som den i Socialdemokraternas politik. Inte har Moderaterna avskaffat en enda av sossarnas kära sociala välfärdsprogram under hela den tid som de har suttit vid makten! Sjukvården är fortfarande huvudsakligen offentlig och skattefinansierad. Skolorna är fortfarande huvudsakligen kommunala och skattefinansierade. Pensionerna är fortfarande skattefinansierade och i praktiken grundade på fördelningsprincipen. Fackföreningarnas makt är orubbad. O.s.v. Så vad har vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna att förlora på att regera tillsammans? De lär inte ha några svårigheter att komma överens om huvuddragen i politiken. Det blir välfärdspolitik för hela slanten.

Så Mona och Fredrik – lägg prestigen åt sidan, skaka hand och ställ de bakåtsträvande Sverigedemokraterna och Miljöpartisterna ute i den politiska kylan!

Sahlin och Löfven står inte på oss arbetares sida!

2010-09-19T01:14:00.000-07:00

Mona Sahlin, partiledare för Socialdemokraterna, och Stefan Löfven, förbundsordförande för Metall, har skrivit en artikel här på Newsmill nyligen där de skryter oblygt med att – ”Det är vi som står på arbetarnas sida” (http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/15/det-r-vi-som-st-r-p-arbetarnas-sida ). Tillåt mig att skratta och inte hålla med. Trots att jag är metallarbetare till yrket, är medlem av Metallindustriarbetarförbundet och avskyr de borgerliga partierna vi har i dagens Sverige.

Sahlin och Löfven argumenterar för sin ståndpunkt genom att påpeka att de svenska arbetarna är pressade. ”Hård konkurrens och slimmade organisationer ökar stress och belastning på de anställda som är kvar.” Ja, det är sant att det är så. Men *varför* är det så? Det beror givetvis på att det är så många arbetare som konkurrerar om så få jobb. När det är ont om jobb, blir arbetarna utan praktisk möjlighet att ställa krav på arbetsköparna. De hamnar i en svår ”förhandlingssits”. Och varför är det så ont om jobb? Det beror givetvis främst på de svenska fackföreningarnas lönepolitik, kombinerade med sossarnas välfärdspolitik!

Fackföreningarna har länge haft som policy att sätta så mycket tryck som möjligt på arbetsköparna. Fackföreningarna skulle, hette det, ”klämma den sista biten kaviar ur tuben” i löneförhandlingarna. Men det säger sig självt att ju mera press facken sätter på arbetsköparna, desto mera blir vinstmarginalerna pressade, och desto mera desperata rationaliseringar och nedskärningar nödsakas arbetsköparna att göra. Det blir flera arbetslösa och färre jobb. Och de arbetare som har turen att bli kvar på arbetsplatserna får klara av mera. Det blir ett hårdare tryck på arbetarna. Och det är arbetarnas egna fackföreningars fel. Självklart finns det ett samband mellan hur hårt fackföreningarna går ut i löneförhandlingarna och hur hårt företagen går fram när det gäller att ”slimma” sina organisationer.

Varför har industriföretagen ”slimmat” sina organisationer så mycket att det hotar deras förmåga att leverera fullgoda varor i tid? Varför är organisationerna så ”slimmade” att de inte längre är robusta? Det ligger egentligen inte i företagens intresse att ha alltför bräckliga, överdrivet slimmade organisationer. Men de är illa tvungna till det. När fackföreningarna trissar up lönerna upp över marknadsnivån, då *tvingas* företagen till dumsnåla ”besparingar”. De tvingas skära bort inte bara fettet, utan också en del av musklerna i sina produktionsapparater.

Och det var egentligen vad fackföreningarna eftersträvade hela tiden. Kommer ingen ihåg hur fackföreningsledarna förr i tiden skröt med att de medvetet trissade upp lönerna så mycket de bara kunde, i syfte att *tvinga fram* rationaliseringar som annars inte skulle ha kommit till stånd? Fackgubbarna inbillade sig att industriföretagen inte skulle rationalisera tillräckligt mycket, alltså inte skulle ”slimma” sina produktionsapparater tillräckligt mycket, om inte fackföreningarna satte lönekniven på strupen på dem för att *tvinga* dem till det.

Nå, nu har fackföreningarna fått som de ville. Industriföretagen har ”slimmat” sina organisationer maximalt. Så nu saknar hundratusentals svenska arbetare jobb, och de som fortfarande har jobb, är överbelastade och stressade därför att deras arbetsplatser är underbemannade.

Och Stefan Lövgren har magen att skylla detta elände på någon annan (antagligen skyller han det på borgarna och arbetsköparna, fast han säger inte rent ut vem han skyller på i sin artikel)! Det är ohederligt så det förslår. Först skapar fackföreningarna själva problem som drabbar arbetarna hårt. Sedan drar fackföreningarna nytta av samma problem för att vinna arbetarnas stöd. Ungefär som en brandkår som anlägger bränder och sedan skaffar sig tacksamma klienter genom att åka omkring och släcka dessa bränder.

Och Mona Sahlin är inte sämre. Hon vill inte låtsas om att SAP har varit med om att skapa detta elände. Sossarna har ju i flera decennier köpt röster genom att erbjuda väljarna sociala förmåner på grannarnas bekostnad. ”Välfärden” skulle ju vara skattefinansierad hette det. Och sossarna har utformat skattesystemet på ett sådant sätt att det bestraffar produktivitet. Ju mera produktiv en individ är, och ju mera pengar hon tjänar, desto mera skatt tvingas hon betala. Och om man straffar människor när de är produktiva, då blir produktionen lidande förstås. Så produktionsapparaten blir bräckligare. Och arbetarna blir mera pressade. Deras arbetsköpare har ju ofta inte haft råd att investera tillräckligt mycket i sådana saker som arbetsmiljö och tillräckligt stora arbetsstyrkor.

Men om fackföreningarna och sossarna inte står på arbetarnas sida – vems sida står de då på? Vad är deras drivkrafter? Vad är deras mål? Svaret är att arbetsrörelseidkarna står på sin egen sida. Och deras främsta drivkraft är maktbegär. Och deras mål är att göra de svenska arbetarna beroende av dem, arbetarrörelseidkarna.

Den svenska politiken är ett spel. Ledarna för arbetarrörelsen försöker ivrigt inbilla arbetarna att de, arbetarna, är hjälplösa vårdkollin som inte klarar av att sköta sina egna liv. Nej, heter det, en ”vanlig arbetare” kan självfallet inte skaffa sig sjukvård med egna krafter – sjukvården måste arbetaren få från ”samhället”. Och den vanliga arbetaren kan inte skaffa sina egna barn utbildning med egna krafter – skolorna måste vara kommunala och skattefinansierade. Och den vanliga arbetaren kan inte trygga sin egen ålderdom – han måste låta sig själv bli beroende av staten för sin trygghet på ålderdomen, med bruk av ett ”allmänt pensionssystem”.

Och majoriteten av Sveriges arbetare är sådana jubelidioter att de går på det. Som ett flock får låter de politikerna göra dem, arbetarna, beroende av staten. Och när jobbarna har blivit beroende av staten, då har arbetarrörelseidkarna dessa arbetare i sitt våld. När arbetarna villigt låter sig bli beroende av staten för hela sin trygghet – då får politikerna och fackföreningsledarna som rattar staten en oerhörd makt över arbetarna. Ungefär som i Sovjetunionen – fast i Sverige går det till på ett skenbart mera civiliserat sätt.

Det sägs att pengar är allt som de sämsta medlemmarna av mänskligheten bryr sig om. Pengar sägs vara det värde som förstör de sämsta människornas sinnen, och gör dem till djur. Men det finns något mycket mera begärligt för de sämsta sorternas människor än pengar. Makt. Makt är drogen framförallt. Svin till människor har raserat hela civilisationer för maktens skull. Blodiga världskrig har utlösts för maktens skull. Auschwitz, Gulag och Laogai skapades för maktens skull.

Sahlin och Löfven och deras kompisar – de *är* sugna på pengar. Javisst. Toblerone och fnask på hotellrummen vid konferenser och allt det där. Men de är ännu mycket mera sugna på makt. Makten – det är arbetarrörelseidkarnas drivkraft nummer ett. Om inte arbetarna vaknar, börjar göra sig mödan att tänka och börjar göra motstånd – då kommer de att gå rakt in i Sahlins och Löfvens lömska fälla.

Varför jag kommer att rösta blankt i morgon

2010-09-18T12:47:00.000-07:00

I det förra valet röstade jag på sossarna. Men jag kommer inte att göra det i morgon. Den sorts valkampanj som sossarna nyligen har fört, tydligen på uppdrag av LO, gör att jag skulle få ett dåligt samvete om jag hjälpte sossarna till att återfå den politiska makten.

Varför röstade jag på sossarna i det förra valet? Och varför kommer jag *inte* att göra samma sak i morgon? Det ska jag nu försöka förklara.

Jag röstade på sossarna i det förra valet av rent taktiska skäl. Jag ville bara hindra borgarna från att komma till makten. Jag avskyr faktiskt sossarnas politik. Men jag avskyr de borgerliga partierna ännu mera. Därför höll jag i näsan och röstade på (s) i det förra valet. Fördelen med att få en sosse-regering är, som jag ser det, att sossarna får det mycket svårare att skylla eländet som deras välfärdspolitik skapar på kapitalismen närhelst de själva sitter vid makten. När en borgerlig regering sitter vid makten, då blir det i stort sett samma välfärdspolitik som det skulle ha blivit ändå med en (s)-regering. Men med skillnaden att nu, med borgarna vid makten, får sossarna en öppning för att göra kapitalismen till syndabock för välfärdspolitikens skadeverkningar. Alla ”vet” ju att en borgerlig regering står för ”kapitalism”. Så när det är en borgerlig regering som för sossarnas politik, får kapitalismen skulden.

Men trots att jag vill förebygga att sossarna ska kunna göra kapitalismen till syndabock för det elände som välfärdspolitiken orsakar, kan jag bara inte förmå mig själv till att rösta på sossarna i morgon. Därför att sossarnas valkampanj har varit så oerhört vedervärdig. Det har varit ”negative campaining” för hela slanten. Detta begrepp, negative campaining, är ett amerikanskt uttryck för en valkampanj som består av smutskastning av motståndaren. I den gångna valkampanjen har vi sett sossarna och LO sätta upp mängder av affischer där det står sådana saker som ”Megadumt” och ”Megafel” framför uppochnervända foton på borgerliga politiker. Detta är att dra politiken i smutsen. Det är inte värdigt en anständig demokrati.

Så om jag röstade på sossarna i morgon, och de vann valet, skulle jag bidra till att sossarna och LO sannolikt skulle dra slutsatsen att det lönade sig att devalvera politiken. Sossarna och LO skulle sannolikt dra slutsatsen att det lönade sig, maktmässigt, att bete sig som busar. Arbetarrörelseidkarna skulle få vatten på sin kvarn. Med en valseger bakom sig skulle de våga bete sig som aggressiva busar i större utsträckning än förut. Vår frihet skulle då bli ännu mera hotad än den redan är.

Jag vill inte att sossarna och facket ska morska upp sig, och våga bli mera militanta. Jag vill i stället att sossarna och facket ska bli mindre självsäkra, och mera timida. En rejäl valförlust i år skulle bidra till att leda utvecklingen fram till det målet. Om sossarna led ett rejält valnederlag i morgon, skulle sossarna och, ännu viktigare, LO sannolikt dra slutsatsen att det är en förlust strategi att bete sig aggressivt. De skulle dra slutsatsen att ett aggressivt beteende stöter bort väljarna. De skulle antagligen dra slutsatsen att de måste göra flera eftergifter mot frihetens och individualismens sak för att överhuvudtaget ha en chans att erhålla inflytande på utvecklingen.

Jag tror att arbetarrörelseidkarna är renodlade maktmänniskor. Jag tror att de är renons på idealism. Så om de kände att de måste välja mellan ideologin och makten – då skulle de nog välja att kasta ideologin överbord. Så en rejäl valförlust för sossarna i morgon skulle kunna ha den välgörande effekten att vi blev av med den ideologiska kampviljan hos det största socialistiska partiet i landet. Bara Vänsterpartiet och möjligen Miljöpartiet skulle stå kvar på barrikaderna. Friheten skulle inte längre vara så akut hotad. Vi objektivister (för information om vem vi ”objektivister” är kolla www.aynrand.org) skulle få mera tid på oss att sprida de rätta liberala filosofiska idéerna – så att kulturen blev mera frihetsvänlig.

Jag vill dra mitt strå till stacken. Jag tänker därför inte rösta på sossarna i morgon. Men borgarna är också så urusla att jag inte kan förmå mig att rösta på dem heller. Därför kommer jag att rösta blankt i morgon. Jag resonerar så att blankröstande kan räcka för att förhindra en socialdemokratisk valseger. Och om tillräckligt många svenskar gör som jag, och röstar blankt, kan det bli en signal till politikerklassen om att svenska folket är hjärtligt trött på samtliga de cyniska och taktiserande politiska partierna. Vi kanske skulle få en välbehövlig upprensning i träsket.

Fast jag är mäktigt missnöjd med den svenska politiken tänker jag inte vara lat och söla – genom att bara stanna hemma och ruva i soffan i morgon. Jag kommer att göra mig besväret att gå till vallokalen. Och där kommer jag att i handling visa mitt missnöje med de befintliga politiska partierna genom att rösta blankt!

Blankröstning som proteströstning och taktik m.a.o.

Rättvisa - det viktigaste målet i sjukvårdspolitiken

2010-09-11T12:34:00.000-07:00

Det finns två stora mål som är de viktigaste för våra politiker att sträva efter i sjukvårdspolitiken just nu. Det ena målet är moraliskt till sin natur. Det andra målet är praktiskt. Det moraliska målet som våra politiker måste eftersträva i sjukvårdspolitiken är att åstadkomma rättvisa i vården i stället för jämlikhet. Det praktiska målet som de måste eftersträva efter är att åstadkomma att alla svenskar ska ha tillgång till den sjukvård som de behöver. Eftersom det moraliska också är det praktiska, kommer vi automatiskt att uppnå det senare målet så snart vi uppnår det första. När vi har fått till stånd rättvisa inom sjukvården, kommer också alla svenskar att kunna skaffa sig den sjukvård som de behöver.

Så - jag ska först försöka förklara hur vi kan uppnå rättvisa inom sjukvården. Sedan, i slutet av denna artikel, ska jag försöka förklara varför ett införande av rättvisa inom sjukvården automatiskt kommer att medföra att alla svenskar får en möjlighet att skaffa sig den sjukvård som de behöver.

Vad vore då rättvisa inom sjukvården? Den skulle bestå av att varje individ fick den sjukvård som hon själv betalade för, varken mera eller mindre. Idag har vi grova *orättvisor* inom sjukvården i stället för rättvisa. Sjukvården är nämligen skattefinansierad. Detta medför ett allomfattande parasitism. Varje svensk får sjukvård på sin grannes bekostnad. Varje svensk lever på andra, närhelst hon blir sjuk och får offentlig sjukvård. Fråga dig själv - *varför* skulle någon svensk ha en rätt att få sin sjukvård finansierad med sin grannes pengar? För att sjukvård är ett ”grundläggande behov”? Tja, jag har ett grundläggande behov av bl.a. mat, en bostad, transporter och sex. Har jag då någon rätt att gå in hos grannen när jag blir hungrig och bara nalla maten som jag *behöver* ur grannens kylskåp? Har jag någon rätt att ockupera grannens lägenhet eller villa, bara för att jag *behöver* en bostad? Har jag någon rätt att ”låna” grannens bil när jag *behöver* köra till jobbet? Har jag någon rätt att våldta en vacker kvinna som jag möter på gatan bara för att jag *behöver* sex? Nej, att jag *behöver* något, oavsett vad det vara må, betyder ingalunda att jag har någon rätt att skaffa mig det på andras bekostnad.

Nu invänder nog socialisterna därute att – ”Men skatterna som finansierar sjukvården är inte stöld. Skatterna är ju beslutade i ”god demokratisk ordning!” Men vilken betydelse har det – att den tvångsmässiga finansieringen är ”demokratisk”? Stöld blir inte mera moralisk för att den utförs på ”demokratisk” väg än slaveri blir moraliskt anständig om den genomdrivs på ”god demokratisk väg”. Anta att polisen kom och hämtade dig, förde dig till närmaste sjukhus och förklarade för dig att samhället hade beslutat i god demokratisk ordning att du måste börja jobba med att sköta patienterna där – därför att den offentliga sjukvården *behövde* din arbetskraft? Skulle du tycka att det slaveriet var moraliskt anständig, bara för att det hade genomdrivits i ”god demokratisk ordning”? Självfallet inte. Tvång är alltid fel – hur ”demokratiskt” tvånget än vara må. Majoritetsförtryck är precis lika avskyvärt som enväldesdiktatur.

Rättvisa inom sjukvården skulle bestå av att man själv fick betala för den vård man ville ha. Precis som rättvisa inom bilhandeln betyder att man får betala för den bil man vill ha. Om du vill skaffa dig en bil, då måste du betala för den själv, ur din egen ficka. Detta medför förstås att de som har mycket pengar kan köpa sig finare bilar än de som inte har mycket pengar. Så om en människa är duktig, så att hon producerar mera än grannen och därför tjänar mera pengar än grannen – då får hon en rättvis belöning för det. Hon får en möjlighet att köpa sig en finare bil än grannen. Det är i sin ordning. Och det borde vara likadant med sjukvården. Den som producerade mera än grannen, borde kunna köpa sig bättre sjukvård än grannen. Därför att vad skulle det vara för vits med att anstränga sig, och producera mera än andra – om man inte fick en belöning för det, genom att kunna konsumera mera än andra också som konsekvens?

Vi måste förkasta den där socialistiska irrläran att rättvisa består av ekonomisk jämlikhet. Det är en grov orättvisa när en mindre produktiv individ tjänar lika mycket pengar, och därför får en lika stor välfärd, som en individ som producerar mera. Den rättvisa principen är inte – ”Till var och en efter sitt behov.” Den rättvisa principen är i stället – ”Till var och en efter sin produktion.” Eftersom olika individer är olika produktiva borde olika individer erhålla olika mycket pengar, och olika mycken välfärd. De individer som är mera produktiva förtjänar att få köpa sig mera dyrbar, och därför kanske bättre, sjukvård än resten av oss.

Så den mest angelägna reformen inom sjukvården idag är att privatisera *både* produktionen och finansieringen av sjukvården. Landstingens sjukhus borde ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen. Och skattefinansieringen av sjukvården borde successivt fasas ut och ersättas med ett system där varje medborgare betalade för sin egen sjukvård med egna besparingar och privata sjukvårdsförsäkringar. Det måste göras slut på det här sjuka systemet som vi har idag – där varje svensk börjar leva på sin granne så snart hon blir sjuk.

Denna rättvisereform som jag förespråkar skulle medföra att svenskarna fick en bättre tillgång till högkvalitativ sjukvård. Dagens sjukvård är ju socialistisk. Så den präglas av långa köer, medelmåttig kvalitet, frekventa felbehandlingar, skyhöga kostnader, administrativt godtycke o.s.v. Vi vet alla hur socialismen misslyckades i öststaterna. Och varför skulle socialismen lyckas bättre i den svenska sjukvården än den gjorde i det sovjetiska jordbruket eller i den östtyska bilindustrin? Den svenska sjukvården präglas av köer till vård – på samma sätt som Sovjetunionen präglades av köer för att köpa bröd. Och den svenska sjukvården förmår bara producera undermålig vård – på samma sätt som den östtyska bilindustrin bara förmådde producera undermåliga Trabanter. Men om vi ersatte socialismen i den svenska sjukvården med kapitalismen, skulle vi få ett uppsving i vården – precis såsom det blev ett ekonomiskt uppsving i Östeuropa, Kina, Indien o.s.v. när inslagen av socialismen minskades i de samhällena.

Det säger sig självt att läkarna och den övriga vårdpersonalen skulle förmå producera mera och bättre vård, om de befriades. D.v.s. om de slapp jobba i ett byråkratiserat socialistiskt sjukvårdssystem. Läkarna behöver utrymme för sin kreativitet lika mycket som it-specialister. Läkarna behöver alltså like mycket frihet som it-specialisterna. Och det betyder att läkarnas arbetsgivare, sjukhusen, måste vara lika privata som it-bolagen. Om sjukvården privatiserades fullständigt (d.v.s. om finansieringen, och inte bara produktionen av vården privatiserades) – då skulle sjukvården komma att präglas av samma snabba tekniska utveckling, med sjunkande kostnader och stigande kvalitet, som it-industrin. Frihet ger utveckling.

Men de borgerligas ”vårdpeng” utgör *inte* en lösning på problemen i sjukvården.

Detta kan vi se om vi gör ett tankeexperiment. Anta att borgarna gick ut och sade detta – ”Alla medborgare behöver mat för att överleva. Och det betyder att de har en *rätt* till mat. Så alla medborgare ska få sitt ätande betald av staten – så att alla medborgare är garanterade att ha tillräckligt att äta. Staten ska dock inte begränsa medborgarnas valfrihet när de äter. Medborgarna ska få äta precis vad de vill. Men de ska få en `matpeng´ – så att de slipper betala för sitt ätande ur egen ficka.” Vad tror du resultatet skulle bli av denna hypotetiska reform? Ja, när medborgarna slapp betala för sitt ätande ur den egna plånboken skulle det bli en jädrans fart på ätandet i landet! Medborgarna skulle gå på de finaste krogarna stup i ett. De skulle vräka i sig oxfilé, ostron, kaviar, hummer o.s.v. De skulle ständigt festa loss. Varför skulle de inte göra det – om någon annan betalade? Snart skulle statsfinanserna råka i gungning. Statens skatteintäkter, trots att de var enorma, skulle inte räcka till de skenande matutgifterna. Politikerna skulle vara tvungna att införa ”besparingar”. Så de skulle gå ut och säga till medborgarna – ”Det är kris. Vi måste prioritera basmaten. Vi måste sluta upp med att skattefinansiera finmaten. Fr.o.m. nu kommer vårdpengen endast att täcka den *nödvändiga* maten.” Så medborgarna skulle få sin frihet beskärd – tvärtemot vad borgarna lovade när de ursprungligen införde ”matpengen”. Medborgarna skulle bara få äta den billigaste maten. De skulle bara få äta blodpudding och falukorv. Så skulle ”matpengen” sluta. Vårdpengen skulle förstöra den idag rätt så höga standarden på svenskarnas ätande.

Det skulle givetvis bli likadant med ”vårdpengen”. Kvaliteten på den svenska sjukvården skulle fortsätta att förstöras. Lika säkert som den kommer att fortsätta att förstöras med sossarnas mera renodlade socialistiska sjukvårdspolitik.

Vi måste således införa kapitalismen i sjukvården. Endast då kommer vi att få rättvisa, låga kostnader, hög kvalitet samt hög tillgänglighet i sjukvården. Om vi i stället fortsätter på den nuvarande socialistiska vägen kommer sjukvården så småningom att bli lika usel som den jämlika vården i de renodlade socialistiska öststaterna.

Glider (s) mot fascismen?

2010-09-04T08:13:00.000-07:00

På 1980-talet läste jag en gång i en tidning ett uttalande av den dåvarande socialdemokratiska statsministern, Olof Palme. Uttalandet löd (ungefär, jag citerar från minnet) – ”Det viktigaste för oss [d.v.s. socialdemokraterna] är inte vem som äger företagen, utan vem som bestämmer över dem.” När jag läste de där orden som Olof Palme hade uttalat, tänkte jag till mig själv – ”Precis de där orden hade Benito Mussolini kunnat ha sagt också!”

Det är nämligen så att jag känner till den exakta definitionen av begreppet fascismen. De flesta svenskar gör inte det. Därför ser de inte att (s) har drag av fascismen. De flesta svenskar har bara en ”slarvig” definition av fascismen. De tänker – ”fascismen är ett dyrkande av våldet och brutaliteten”. Men den exakta definitionen av begreppet fascismen är – ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen är funktionssocialismen när den har gått så långt att den har blivit totalitär. Essensen i det system som rådde i Italien under Mussolini och i Tyskland under Hitler, var att de privata kapitalisterna fick äga företagen i teorin, men att det var *staten* som bestämde över företagen i praktiken. Det var Mussolini, Hitler och deras byråkrater som bestämde vad de italienska och tyska företagen skulle producera, vem de skulle anställa, vem de skulle sälja till, vilka priser de skulle ta, vilka löner de skulle betala, vilka investeringar de skulle göra o.s.v. Och hur stor betydelse hade det egentligen att Thyssen och de övriga kapitalisterna hade några aktiebrev på väggen, och fick ta emot utdelningar från företagen? Vilket är egentligen viktigast – pengarna eller makten? Hur mycket betyder ägandet av några aktiebrev i ett företag om det ägandet inte ger något inflytande över företaget?

De svenska socialdemokraterna tycker, precis som de italienska fascisterna och de tyska nazisterna, att det viktiga inte är vem som formellt sett äger företagen. Det viktiga för dem är i stället vem som *bestämmer* över företagen.

Detta betyder inte att jag påstår att dagens Sverige är fascistiskt – eller att SAP idag är ett fascistiskt parti. Jag säger bara att vi är på väg. Sossarna har pekat ut vilken väg de vill att Sverige ska gå – den funktionssocialistiska vägen. Sossarna är inte ”röda” socialister – de lutar mera åt den ”bruna” varianten av socialismen.

Finns det några konkreta tecken på att vi är på väg mot fascismen? För att svara på den frågan måste vi känna till vilka konkreta egenskaper fascistiska samhällen brukar ha. Ett par viktiga egenskaper är korporativismen och rasismen. Många, dock inte alla, fascistiska samhällen har historiskt kännetecknats av korporativism och/eller rasism. Finns det några tendenser till korporativism eller rasism hos dagens socialdemokrati? Det finns det visst!

Ta korporativismen först. Korporativismen är namnet på en politisk företeelse som ”uppfanns” av Benito Mussolini. Korporativismen är namnet på det politiska system där staten låter privata företag och intresseorganisationer utöva en del av den politiska makten i landet. Vad som sker är att olika intressegrupper i samhället – t.ex. arbetarna, företagarna, bönderna, pensionärerna o.s.v. bildar organisationer för att företräda sina respektive intressen. Sedan får dessa intresseorganisationer bilda ”korporationer” tillsammans med staten. Dessa kommittéer, ”korporationerna”, får sedan politisk makt tilldelad sig av staten. Så lönerna i hela landet, t.ex., sätts av ”korporationer” där det sitter representanter för staten, fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna. Livsmedelspriserna bestäms av korporationer där de sitter representanter för bönderna, fackföreningarna och staten. O.s.v. Korporationerna blir till hälften privata organ och till hälften politiska organ. På så sätt flätas staten samman med det privata näringslivet och med intresseorganisationerna. Känner du igen det här? Det påminner mycket om dagens Sverige, eller hur?

Det mest uppenbara inslaget av korporativism i dagens Sverige är remissförfarandet. När en ny lag ska antas, brukar politikerna först skicka ut det på remiss till de berörda intresseorganisationerna. Detta innebär i praktiken att politikerna frågar de mäktigaste intresseorganisationerna i landet om de ”godkänner” lagförslaget. Fackföreningarna får i praktiken vetorätt över de lagar som berör arbetsmarknaden – åtminstone närhelst sossarna sitter vid makten. Hyresrättsföreningen får likaså vetorätt över de lagar som berör bostadsmarknaden närhelst (s) sitter vid makten. PRO får en vetorätt över de lagar som berör pensionerna så närhelst (s) sitter vid makten. O.s.v. Mussolini skulle säkert ha gillat remissförfarandet.

Ett annat klart tecken på korporativism i dagens Sverige är förhållandet att vissa domstolar består till en del av representanter för intresseorganisationer. Arbetsdomstolen t.ex. består till en del av representanter för fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna. Samma sak gäller, om jag inte har fel, Försäkringsdomstolen. Så representanter för intresseorganisationerna får vara med om att *döma* i rättstvister som berör deras egna intressen! Snacka om maktkorruption!

Och hur är det då med rasismen? Tja, alla socialister är väl övertygade *motståndare* till allt som heter rasism? I teorin ja. Men jag har arbetat mera än 30 år inom industrin. Jag har snackat med massor av socialdemokratiska jobbare, mest metallarbetare. Och jag har råkat på *väldigt* många sossar som inget hellre vill än att staten ska minska invandringen. Att vilja minska invandringen är förstås inte liktydigt med att vara rasistisk. Men det ligger väldigt nära. Det är fråga om xenofobi – d.v.s. en rädsla för, eller fientlighet mot, *främmande* (jag berättade om en invandringsfientlig socialdemokratisk klubbordförande som jag kände i essän ”Varför jag hatar facket” - http://henrik-unne.blogspot.com/2009/02/varfor-jag-hatar-facket.html ).

Det är inte konstigt att sossar vill minska invandringen. De är kollektivister. Så de är vana att tänka i termer av att - ”det är vi mot dem”. De tar det för givet att arbetare och kapitalister till sin natur är varandras fiender. Vill inte kapitalisterna driva ner arbetarnas löner för att göra större vinster? Och det är lika naturligt för kollektivister att känna att svenskar och utlänningar till sin natur är varandras fiender. Vill inte utlänningarna komma till Sverige och driva ner lönerna här för att få jobb?

Och det är inte bara socialdemokratiska jobbare som ogillar invandringen. Minns den tidigare socialdemokratiska statsministern, Göran Perssons, berömda uttalande om ”social turism”? Och även fackföreningarnas ledare ogillar invandringen. Kom ihåg Byggnads hätska kampanj emot lettiska byggnadsarbetare som ville jobba i Sverige till löner som Byggnads inte gillade!

Men många sossar skulle nog försöka värja sig mot mina påståenden att de har tendenser till fascismen. De skulle påpeka att sossarna minsann är ”demokratiska”. ”Och alla vet” – skulle de säga med darr på rösten – ”att fascister är *anti*demokratiska!” Tja, jag har en del personlig erfarenhet av graden av den där demokratin hos den svenska arbetarrörelsen. De stödjer demokratin mycket konsekvent – så länge de demokratiska besluten är just de beslut som de själva vill ha! Men sossarna blir hur intoleranta och ”odemokratiska” som helst när någon snubbe dristar sig till att motsätta sig ”arbetarrörelsens värderingar”. Jag blev själv mobbad och utfryst när jag valde att i mera än 25 år stå utanför facket (Metallindustriarbetarförbundet). Sedan, för ett par år sedan efter drygt 25 år som skubbare, fattade jag beslutet (som visade sig vara ett misstag) att gå med i facket igen. Jag resonerade att det viktigaste för mig var att bilda opinion för mina åsikter. Och jag tänkte att om jag gick med i facket skulle jag kunna få in debattinlägg i fackets tidning, Dagens Arbete. Jag ville gärna exponera några hundratusentals arbetare för mina radikala åsikter. Men jag räknade fel när jag trodde att jag skulle få delta i debatten i Dagens Arbetes spalter.

Jag gick alltså med i Metallindustriarbetarförbundet en gång till. Och jag började skriva insändare efter insändare till Dagens Arbete. Men inte *ett enda ord* som jag skrev blev publicerad. Nada. Det var tydligen så att de som bestämde inom Metallindustriarbetarförbundet ville att endast de åsikter som de själva godkände skulle få spridning medlemmarnas tidning. De ville att fackets tidningar skulle vara fyllda med debattinlägg som förespråkade välfärdspolitik och utjämning, och som fördömde kapitalismen och borgarna. Deras debattsidor skulle tydligen inte innehålla någon debatt. Detta innebar att ledarna för fackföreningarna visade ett suveränt förakt för sina egna medlemmar. Ledarna för facket tyckte tydligen att de egna medlemmarna inte var tillräckligt myndiga för att ta ställning i politiska frågor alldeles själva. Ledarna för facket tyckte att de egna medlemmarna behövde förmyndare som ”filtrerade” de politiska åsikterna, så att medlemmarna inte kom i kontakt med några ”olämpliga” åsikter. Som t.ex. mina åsikter. Det finns inte en snöbolls chans i helvetet att denna artikel som jag skriver nu skulle ha blivit publicerad i en av fackets, eller arbetarrörelsens, tidningar. Den saken är jag säker på.

Så jag tror inte att Sverige någonsin kommer att bli kommunistisk. Om socialdemokraterna så småningom lyckas genomföra socialismen fullt ut, blir det i så fall antagligen den ”bruna” varianten som de inför, inte den ”röda” varianten.

Det är så jag ser på socialdemokratins framtid.

Omfördelning är ondska

2010-08-31T12:58:00.000-07:00

Petra Hjortensjö har i dagarna skrivit en artikel här på Newsmill med titeln ”Gå inte på Alliansens valfläsk – politiken går ut på att ta från de fattiga och ge till de rika” - http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/24/g-inte-p-alliansens-valfl-sk-politiken-g-r-ut-p-att-ta-fr-n-fattiga-och-ge-till-r .

Petra menar att Moderaterna bara låtsas vara socialdemokrater för att vinna röster. Hon menar att (m) kallar sig själv för ett ”arbetarparti” endast i syfte att lura folket (som Petra rimligen måste förakta, eftersom det tydligen är så oerhört lättlurat).

Jag håller med Petra Hjortensjö till en liten del. Det är sant att Moderaterna kopierar sossarnas politik, i syfte att vinna socialdemokratiska röster. Men vad är det för ”tagande från de fattiga, och givande till de rika” som hon talar om? Hon måste rimligen mena att den moderatledda alliansregeringen har sänkt skatterna för de rika, och sänkt bidragen till de fattiga. Men det betyder väl bara att alliansregeringen har minskat orättvisorna i Sverige? Det är i alla fall så det ligger till enligt min uppfattning.

I socialdemokraternas Sverige, och Petra sympatiserar åtminstone svagt med socialdemokraterna, stjäler staten från de rika genom att beskatta dem och ger en del av stöldgodset till de fattiga genom att dela ut sociala förmåner till dem. Om alliansregeringen överhuvudtaget har sänkt skatterna för de rika och minskat bidragen till de fattiga (och jag betvivlar att den har gjort det i mera än ytterst marginell omfattning) – då har regeringen bara stulit litet mindre av de rikas rättmättiga egendom och gett de fattiga litet mindre av andra människors pengar. Alliansregeringen har m.a.o. i så fall bara minskat parasitismen i landet litet grand. Och vad är det för fel med det? Parasitism är väl inte något önskvärt? Det är väl bara en välgärning att minska parasitismen i samhället?

Men socialister anser faktiskt att parasitism är önskvärd. De rentav dyrkar parasitismen. De kallar den för ”omfördelning”. Socialister älskar att ta från de produktiva rika och ge till de tjuvaktiga fattiga. Varför älskar de denna sjuka sysselsättning? Därför att de tror på den morallära som de kristna har prånglat ut i årtusenden, och som de moderna socialisterna har lånat av de kristna. Denna morallära heter altruismen. Enligt altruismen ska den som har ett värde ge det till någon som inte har det värdet. Enligt altruismen är du god endast när du är osjälvisk. Det är en synd att tänka på dig själv och din egen personliga lycka. Och det är en synd att göra en vinst. Därför att närhelst du gör en vinst, då gagnar du *dig själv*. Så *självet*, *jaget*, d.v.s. *du* är måttstocket på ont, enligt altruismen. Att sätta dina egna intressen främst är det värsta du kan göra, enligt altruismen. Att sätta värde på ditt eget personliga liv är en synd, enligt altruismen. Det är därför filosofen Ayn Rand kallade altruismen för dödens moral.

Att socialismen i politiken bygger på altruismen i etiken förklarar en hel del om socialismen. Gång på gång har genomförandet av socialismen endast medfört svält och fattigdom för de fattiga, som socialismen sades vara till för att hjälpa – i Ryssland, i Tyskland, i Kina, i Kambodja o.s.v. Överallt. Men likväl fortsätter sådana drömmande ”idealister” som Petra Hjortensjö att lovorda socialismen, och att kämpa för dess genomförande i ytterligare länder. Hur kan det komma sig? Vad kan göra socialisterna så blinda för socialismens blodiga, och logiskt nödvändiga, konsekvenser? Endast moralen har makten att till den grad förblinda folk.

Alternativet till socialismen, kapitalismen, bygger på egennyttans etik. Människor försöker ju göra vinster och förkovra sig i det kapitalistiska samhället. Så kapitalismen *måste* vara ondskans system – tänker varje människa som har tubbats till att tro på altruismen. Och altruismen säger ju att en handling är moraliskt oklanderlig om bara den utförs för någon annan människas skull. Så socialismen *kan inte* göra något fel, enligt altruismen. Alla socialistiska handlingar utförs ju för att gagna ”folket”, ”proletariatet”, ”nationen” o.s.v. Så enligt altruismen är socialismen definitionsmässigt det goda systemet. Och att några miljoner människor slaktas varje gång socialismen genomförs i praktiken – det är ju bara en yttring av det där att man måste knäcka några ägg för att göra den ideala omeletten!

Låt oss granska Petra Nordensjös politik litet närmare. *Varför* skulle det vara moraliskt önskvärt att ta från de rika och ge till de fattiga? Enligt en socialist därför att all egendom rätteligen tillhör kollektivet. Så varje gång en individ får något materiellt värde, som t.ex. pengar i sin plånbok, är det en ynnest hon tilldelas av kollektivet – vars ställföreträdare ju är staten. Så enligt Petras sätt att se på saken har ingen människa en *rätt* till sina egna pengar. Hon har bara en rätt att ansöka om att få ett bidrag från staten närhelst hon *behöver* en slant. Enligt Petras verklighetsuppfattning ska de enskilda medborgarna vara som statare som lever på sin herres, d.v.s. statens, välvilja. I det socialistiska samhället erhåller inte en människa en rätt till pengar för att hon producerar något. Hon erhåller en rätt till pengar endast genom att *behöva* pengarna. Därför att så påbjuder den altruistiska moralen, som socialismen bygger på.

Men – hur kan alla pengar rätteligen tillhöra kollektivet? Producerar kollektivet något? Har kollektivet någon egen existens överhuvudtaget? Kan du slå upp kollektivets nummer i telefonkatalogen och ringa upp henne? Nej, ”kollektivet” är bara en abstraktion. Allt som verkligen existerar är enskilda människor. Ett kollektiv är bara ett antal individer. Det är bara individer som producerar – enskilda svarvare, enskilda bagare, enskilda gruvarbetare, enskilda lastbilschaufförer, enskilda kapitalister o.s.v. Därför tillhör alla pengar rätteligen individer – de individer som var för sig producerade de materiella värdena som motsvarar pengarna i fråga. Staten/kollektivet har ingen rätt till någon enda kottes pengar alls (Hur då ska statens verksamhet finansieras? Se min artikel här på Newsmill ”Måste vi verkligen ha skatter?” - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/04/maste-vi-verkligen-ha-skatter ).

Beskattning innebär att staten tar enskilda människors pengar med våld. Det är ju hotet att bli satt i fängelse om du vägrar att betala dina skatter som gör att du *måste* betala skatterna, oavsett om du vill eller inte. Att ta människors pengar med våld brukar vardagligt kallas för ”rån” eller ”stöld” – eller hur? Så staten kränker de rika individerna när den tar deras pengar för det påstått ädla syftet att ge pengarna till de fattiga. Och säg inte att ”omfördelningen” bara innebär att staten stjäler tillbaka det ”som de rika har stulit från oss”! De flesta rika har inte tjänat sina pengar genom brottsliga gärningar. Det är ytterst få miljonärer som har tjänat ihop sina förmögenheter genom att råna banker, svindla företag, smuggla narkotika o.s.v. Och få rika är arvtagare. De allra flesta rika – t.ex. Bill Gates, Warren Buffett o.s.v. har jobbat ihop sina förmögenheter genom att driva framgångsrika företag. Och de flesta rika som har ärvt sina förmögenheter – t.ex. Marcus Wallenberg, Christina Stenbeck o.s.v. har inte bara lutat sig tillbaka och latat sig. De har jobbat hårt för att ytterligare öka sin förmögenhet genom att göra produktiva investeringar.

Så när staten tar från de rika tar de från en del av samhällets mest produktiva medborgare. Och de få rika som *är* brottslingar – de bör vara polisens problem, inte Skatteverkets. Brottslingar ska ju inte bara utsättas för omfördelning. De ska ställas inför rätta och dömas till straff för sina brott!

Filosofen Ayn Rand förklarade vad omfördelning egentligen är för något. Omfördelning från de rika till de fattiga är en *inversion* av rättvisan – d.v.s. omfördelning innebär att rättvisan ställs på huvudet. Äkta rättvisa innebär ju att man belönar människor för deras goda handlingar och bestraffar dem för deras dåliga handlingar. Men omfördelning innebär att man bestraffar människor för att de producerar – genom att stjäla en del av produktionsresultatet från dem. Och att man belönar människor för att de *inte* producerar – genom att man ger dem pengar som de *inte* har arbetat för.

Så Petra Nordensjös artikel är en bekräftelse på den gamla sanningen att socialismen är parasiternas förlovade politiska system. Det är parasiterna som ”tjänar” på socialismen. På kort sikt. När socialismen gör slut på sina offer – de produktiva rika – då går de fattiga under också. Se bara på öststaternas sorgliga historia! Svenska folket begår ett massjälvmord om det lyssnar på den nonsens som sådana socialister som Petra Nordensjö häver ur sig. Petra Nordensjö är en svensk motsvarighet till den där galna pastorn, Jim Jones.

Är det politiskt möjligt att avskaffa välfärdsstaten?

2010-08-29T06:11:00.000-07:00

Det ser inte ut som om den svenska välfärdsstaten kommer att bli avskaffad under de närmaste åren. Ingen svensk politiker verkar ha tillräckligt med civilkurage för att ens säga offentligt att välfärdsstaten bör avskaffas - och ännu mindre finns det någon politiker med ryggrad nog för att hålla i skaftet och verkligen *genomföra* ett försök att avskaffa välfärdsstaten.

Men vi kanske borde ställa den här frågan – även om det *fanns* politiker som vågade göra ett försök att avskaffa välfärdspolitiken – skulle det finnas en chans att de skulle lyckas? Är det i dagens Sverige överhuvudtaget ”politiskt möjligt” att avskaffa välfärdsstaten?

Jag betvivlar det. Till att börja med kommer nog de äldre svenskarna aldrig att gå med på att avskaffa välfärdspolitiken. De har nämligen gjort sig själva beroende av välfärdsprogrammen för sin överlevnad.

Ta pensionerna som exempel. De äldre har satsat hårt på ett pensionssystem som bygger på fördelningsprincipen. De är beroende för sin överlevnad på gamla dagar av att staten *fortsätter* att stjäla enskilda människors pengar genom beskattningen. Dessa skatter kallas med en förskönande omskrivning för ”arbetsgivar*avgifter* - men eftersom de tas ut av staten med tvång är de skatter, till allt utom namnet. Och de flesta i den äldre generationen har *inte* skaffat sig själva tillnärmelsevis med privata besparingar för att klara sin egen ålderdom. ”Varför ska vi skaffa oss besparingar?” - resonerade de cyniskt när de var unga – ”Staten kommer ju ändå att garantera vår trygghet när vi blir gamla!” Så om de allmänna pensionerna chockavskaffades nu, som ett led i ett avskaffande av välfärdspolitiken, skulle de flesta gamla bokstavligen svälta ihjäl. Och ungefär samma sak gäller med de övriga av välfärdsstatens sociala program. De äldre generationerna har målat in sig i ett hörn. Avskaffas välfärdsstaten vore de oerhört illa ute. Det är den sorgliga situationen som de själva har satt sig i.

Så vi kan nog inte räkna med att det finns en snöbolls chans i helvetet att vinna de äldre generationernas stöd för ett avskaffande av välfärdspolitiken. Men hur är det med de unga?

Man skulle kunna tro att deras föräldrars beteende skulle ha bäddat för att det skulle vara en enkel sak att vinna de ungas stöd för ett avskaffande av välfärdspolitiken. Det är ju de unga som är de stora förlorarna i välfärdsstaten. De äldre generationerna har i unga dagar beviljat sig själva kostsamma sociala förmåner, som de till stor del har finansierat med upplånade pengar. Statsskulden i dagens Sverige uppgår idag till mångmiljardbelopp. Det är inte de äldre generationerna som kommer att få betala denna skuld. De kommer att dö undan innan det hela brister. Det är i alla fall nog vad de cyniskt har räknat med. Men när de som har skapat denna skuld dör – då kommer denna enorma skuld *inte* att skrivas av. Den kommer att bestå – och barnen och barnbarnen till de som åt njöt förmånerna som de lånade pengarna finansierade kommer att dras med bördan av skulden. Trots att ingen frågade dem om de ville gå med på det. De får snällt betala - trots att de flesta av dessa unga ju inte ens var födda när huvuddelen av statsskulden byggdes upp för att finansiera välfärdspolitiken. De äldre festade – och deras barn och barnbarn får betala.

Snacka om exploatering! Ingen kan säga att de äldre generationerna inte var både giriga och cyniska när de satsade på att utnyttja sina barn och barnbarn, medan dessa fortfarande inte hade några röster.

Men – kommer dagens unga att inse hur deras föräldrar och farföräldrar har kränkt dem? Det ser inte ut att bli så. Det synes som om ännu flera av de unga än av de äldre röstar på sådana ”radikala” vänsterpartier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och något flera av de unga än av de äldre verkar stödja Socialdemokraterna. De unga verkar vara ännu mera vänsterinriktade, och vara ännu mera övertygade kramare av välfärdsstaten, än sina föräldrar. De unga har helt enkelt gått rakt in i fällan som deras föräldrageneration har gillrat för dem. De äldre generationerna utformade avsiktligt en skola som fördummade barnen. Eftersom de unga inte har fått lära sig tillräckligt mycket i skolan går väldigt många av dem ut i vuxenlivet med ett dåligt självförtroende. De räknar inte med att de ska förmå klara sig själva med sina egna krafter. De känner att de måste luta sig mot en paternalistisk välfärdsstat, en storebror, för att klara sig. Så de flesta av dagens unga försöker inte rädda sig genom att avskaffa välfärdspolitiken innan det blir för sent. I stället klamrar de sig desperat fast vid välfärdspolitiken, som en drunknande man som klamrar sig fast vid en långsamt sjunkande, läckande gummiflotta i ett fåfängt försök att uppskjuta det bittra slutet.

De unga borde vara arga på sina föräldrar - i stället för att bara vara rädda för friheten och det tillhörande självansvaret. De borde inse att deras föräldrageneration har svikit dem å det grövsta. De äldre har konsumerat upp välfärden och lämnat ett konkursbo efter sig till sina barn och barnbarn.

Om dagens unga hade någon självaktning – med det har de ju inte – skulle de bestämma sig för att straffa sin föräldrageneration. De skulle t.ex. skära ner pensionerna till existensminimum. Och de skulle säga till sina föräldrar – ”Ni svin till människor borde vara tacksamma för att vi unga i alla fall inte är så elaka att vi lämnar er att svälta ihjäl ute på gatan. Därför att egentligen är det vad ni förtjänar – eftersom ni har förstört framtiden för era *egna barn*!” Det vore rentav kanske påkallat att utsätta gamlingarna för aga på ålderdomshemmen för att skipa rättvisa. En liten risbastu åt morsan och farsan för att ge igen för gammal ost! Men ärligt talat - det vore nog att gå för långt.

Så det ser ut som om välfärdsstaten i Sverige kommer att bestå ända tills det kollapsar, ungefär som kommunismen kollapsade i Sovjetunionen. Det är nog ännu inte politiskt möjligt att göra något åt välfärdspolitiken. Vi som förstår vartåt det lutar får intensifiera våra ansträngningar att upplysa allmänheten, med bruk av intellektuell aktivism. För mera information – kolla det här: www.aynrand.org .

Så räddar borgarna sossarnas välfärdsstat

2010-08-27T11:10:00.000-07:00

Med tanke på allt det elände som har drabbat välfärdsstaten Sverige under de senaste decennierna – som t.ex. inflation, arbetslöshet, svällande statsskuld o.s.v. – kan det kanske förefalla fantastiskt att de allra flesta svenskar fortfarande inte ifrågasätter denne styggelse till politiskt system.

Men det finns minst två orsaker till välfärdspolitikens fortbestånd. Den viktigare orsaken är att kulturen sanktionerar de idéer som ger upphov till välfärdspolitiken – t.ex. altruismen, kollektivismen och egalitarianismen - och nästan ingen står upp och utmanar de idéerna. Den mindre viktiga orsaken är – de borgerliga partierna. Den sorgliga sanningen är nämligen att borgerliga regeringar åtskilliga gånger har kratsat kastanjerna ur elden för sossarna. Jag ska i denna artikel förklara den senare, mindre viktigare orsaken till välfärdspolitikens fortbestånd.

Låt oss ta en titt på Sveriges moderna historia. Under Andra världskriget förde Sverige en samarbetspolitik med Nazityskland. Sverige levererade ca. hälften av all den järnmalm som Nazityskland behövde för att hålla sin krigsmaskin igång under kriget. Som en följd av sin svartfotspolitik slapp Sverige att bli indragen i kriget. Därför slapp Sveriges fabriker, gruvor, järnvägar o.s.v. att bli sönderbombade. De enda övriga viktiga konkurrentländer som hade samma förmån var USA och Schweiz. Resten av Västeuropas industrier låg i ruiner vid krigsslutet. Därför hade den svenska ekonomin en enorm konkurrensfördel när kriget tog slut. Så Socialdemokraterna kunde bygga ut välfärdspolitiken och ekonomin växte kraftigt ändå. Så svenska folket fick en kraftig ökning av sin välfärd, samtidigt som välfärdspolitiken byggdes ut. Det var inte så konstigt att majoriteten av det svenska folket, okunnig om sambanden som den var, drog slutsatsen att välfärdspolitiken hade ökat välfärden.

Detta presenterade de borgerliga politikerna med ett problem. Hur skulle de kunna vinna valen? Om de vore sanningsenliga och kritiserade välfärdspolitiken skulle de få nästan hela svenska folket emot sig inledningsvis. Det skulle bli ett sysifosarbete att övertyga folket om sanningen – att välfärdspolitiken i själva verket förstörde välfärden. De borgerliga politikerna ryggade inför denna uppgift. Den syntes för svår. Så de borgerliga politikerna valde en annan taktik. De tänkte – ”Syftet med politiken är väl att vinna valen? Och man vinner valen i en demokrati genom att förespråka den politik som majoriteten vill ha. Och majoriteten i dagens Sverige vill ha mera socialdemokratisk välfärdspolitik. Så vi måste vinna röster genom att förespråka den politik som väljarna vill ha – d.v.s. vi måste förespråka välfärdspolitiken. Vi måste konkurrera med Socialdemokraterna genom att förespråka precis samma populära politik som de förespråkar. Vi måste besegra Socialdemokraterna genom att härma dem. Vi måste försöka bli ännu bättre Socialdemokrater än Socialdemokraterna själva!”

Och det är precis vad borgarna har gjort ända sedan 1970-talet åtminstone. 1976 ”lönade sig” denna fega borgerliga politik. Det blev flera borgerliga regeringar i följd för första gången sedan Andra världskriget. Och vad gjorde dessa regeringar? De förde faktiskt en socialdemokratisk politik. Politiska kommentatorer påpekade att de borgerliga regeringarna spenderade pengar ”som berusade sjömän”. Och det var välfärdspolitik, inklusive försök att rädda sysselsättningen, som de spenderade dessa pengar på.

De borgerliga regeringarna, ledda av Fälldin och Bohman, räddade därmed Socialdemokraternas välfärdspolitiks rykte. Därför att eländet som välfärdspolitiken medförde, med stigande arbetslöshet, ökande inflation och svällande budgetunderskott, kunde nu av sossarna skyllas på ”de inkompetenta borgerliga regeringarna”, och därmed på kapitalismen.

Gör ett tankeexperiment. Ponera att de borgerliga politikerna hade kritiserat välfärdspolitiken i valet 1976, i stället för att krama den. Då hade Socialdemokraterna vunnit valet. Och då hade välfärdspolitiken varit rökt. När den ekonomiska krisen som tidigare sosseregeringars välfärdspolitik hade gjort oundviklig uppenbarade sig, hade sossarna inte haft några möjligheter att skylla ifrån sig på borgarna och kapitalismen. Skulden för krisen hade hamnat där den hörde hemma – på välfärdspolitiken.

Men denna välgörande utveckling hindrades av de borgerliga politikernas framgång med att vinna valet 1976 och sedan igen 1979. Och sedan fortsatte bara eländet. Sossarna återfick makten 1982. Och eftersom alla ”visste” att sossarna aldrig skulle ”svika arbetarklassen”, kunde den nya sosseregeringen, ledd av Olof Palme, vrida politiken åt höger och därmed rädda ekonomin. Den allra första åtgärden som den nya Palme-regeringen vidtog var ju att devalvera kronan med 16%, och sedan använda sitt inflytande över fackföreningarna till att förhindra att dessa tog ut ”lönekompensation” för devalveringen. Så efter den socialdemokratiska valsegern sköt företagsvinsterna i höjden. Det blev en hausse på börsen. Och som en följd där av började reallönerna och sysselsättningen att stiga igen. Men eftersom så gott som alla svenskar ”visste” att sosseregeringar alltid står för vänsterpolitik, fick välfärdspolitiken ta åt sig berömmet för det goda som sossarnas högerpolitik hade åstadkommit!

Och det värsta var att de borgerliga politikerna ingenting alls lärde av detta fiasko. När borgarna återigen kom till makten, i valet 1991, upprepade de proceduren. Sverige befann sig i en djup konjunkturnedgång och finanskris, som Palme-regeringarnas välfärdspolitik under 1980-talet hade bäddat för. Men den borgerliga regeringen, under Carl Bildts ledning, tacklade krisen med ett förstatligande av bankerna och en våldsam statlig upplåning. M.a.o. Bildt-regeringen förde en socialistisk politik för att ”lösa” problemen som socialistisk välfärdspolitik hade skapat. Och eftersom Bildt var ”höger” kunde sossarna göra kapitalismen till syndabock för det svenska folkets lidande som krisen och krispolitiken orsakade. Så återigen hade en borgerlig regering räddat sossarnas skinn och välfärdspolitikens rykte. Bedrövligt.

Och på 2000-talet är det tredje gången gillt. Fredrick Reinfeldt försöker på ett ännu mera skamlöst sätt än hans två föregångare, Bohman och Bildt, framstå som en välfärsstatens räddare. Reinfeldt säger nästan rent ut att Moderaterna måste vara ännu bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva. Reinfeldt försöker inte ens dölja att orsaken till att han kramar välfärdspolitiken är att han vill vinna sossarnas röster.

Så där har ni det. Välfärdsstatens bästa vänner är faktiskt inte Socialdemokraterna. De vänner som välfärdsstaten verkligen inte skulle kunna överleva utan är de *borgerliga* partierna – i synnerhet det parti som allmänt uppfattas vara mest ”höger” - d.v.s. Moderaterna. Mona Sahlins största tillgång i det kommande valet är Fredrik Reinfeldt.

Välfärdspolitiken förstör välfärden!

2010-08-22T07:19:00.000-07:00

Jag blir förbluffad varje gång Socialdemokraterna slår sig för bröstet och skryter med hur deras välfärdspolitik har skapat en fantastisk välfärd. Det finns nämligen så oerhört mycket belägg för att välfärdspolitiken i själva verket *förstör* välfärden.

T.ex. kriminaliteten. I slutet på 1940-talet, d.v.s. vid den tid då den stora utbyggnaden av välfärdspolitiken i Sverige kom igång, rapporterades ungefär 150.000 brott till polisen varje år. I dag rapporteras ungefär 1.000.000 brott till polisen varje år. Utbyggnaden av välfärdspolitiken har således åtföljts av en kraftig *ökning* av brottsligheten!

T.ex. alkoholmissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det, enligt information från CAN (Centralförbundet för Upplysning om Alkohol och Narkotika), ca 125.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. I början av 1980-talet fanns det, enligt information som jag då fick från CAN, ca. 500.000 svenskar som drack så mycket alkohol att deras hälsa påtagligt skadades. Antalet alkoholmissbrukare i Sverige hade alltså fram tills början av 1980-talet inte minskat när välfärdspolitiken byggdes ut. Det *ökade* i stället kraftigt!

T.ex. narkotikamissbruket. I slutet av 1940-talet fanns det ungefär ett hundra tunga narkotikamissbrukare i hela Sverige, enligt CAN. År 1979 uppskattade UNO, d.v.s. Utredningen om Narkotikamissbrukets Utveckling, att det fanns mellan 10.000 och 14.000 tunga narkotikamissbrukare i Sverige. Utbyggnaden av välfärdspolitiken åtföljdes således av ett mångfaldigande av antalet tunga narkotikamissbrukare i landet!

T.ex. faktumet, som landets tidningar har rapporterat om, att rekordmånga tonåringar idag är i behov av psykiatriskt vård. Du unga mår alltså inte bra i den välutbyggda välfärdsstaten!

T.ex. faktumet, som landets tidningar har rapporterat, att åtskilliga av de gamla som vistas på ålderdomshem idag är undernärda. De äldre mår heller inte bra i den välutbyggda välfärdsstaten!

Och välfärdsstatens behandling av de mest produktiva samhällsmedborgarna är bedrövlig. Landets rika och landets affärsmän utsätts för gliringar och verbala gatlopp när sossepolitiker håller offentliga tal. Och politikerna (de borgerliga är tyvärr inte bättre än sossarna) går från ord till handling och roffar åt staten en obscen del av de rikas och av affärsmännens med hårt arbete förvärvade pengar.

Men *varför* förstör välfärdspolitiken välfärden? Syftet med välfärdspolitiken var väl att *öka* välfärden? Hur kan det komma sig att konsekvenserna av välfärdspolitiken har blivit de motsatta till de som föregavs för att motivera den?

Tja, till att börja med måste vi ha klart för oss att det *egentliga* syftet med välfärdspolitiken aldrig har varit att göra livet bättre för de svaga och fattiga. Syftet med välfärdspolitiken är att göra livet *sämre* för de starka och rika. Syftet med välfärdspolitiken är att ”kapa topparna” – d.v.s. att förverkliga Jante-lagen. Och det säger sig självt att när politiken inriktas på att förstöra för de mest produktiva och starka bland medborgarna kommer konsekvensen att bli att välfärden skadas. Varje förföljelse av de produktiva motverkar produktionen. Och sämre produktion medför sämre välfärd.

Dessutom uppmuntrar välfärdspolitiken direkt en uppkomst av sociala missförhållanden. Välfärdsprogrammen, t.ex. socialförsäkringarna och pensionssystemet, går ut på att människor inte ska behöva ta ansvar för sig själva. Och när man uppmuntrar människor till att inte ta ansvar för sig själva - då gör många av dem det inte heller! Många svenskar har blivit vana vid att inte tänka på morgondagen. De inbillar sig att de kan lita på ”samhället”, d.v.s. staten, att ta hand om morgondagen åt dem. Så allt flera svenskar lånköper så mycket att de sätter sig i skuldfällor, super utan att tänka på den efterföljande baksmällan, knarkar utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna därav o.s.v.

Men hur kan det komma sig att så många svenskar fortfarande har förtroende för välfärdspolitiken – om välfärden nu har minskat så mycket i Sverige under de senaste decennierna? Tja, en orsak är att välfärdspolitikens rykte till en del har räddats av de kvarvarande inslagen av kapitalismen i vårt samhälle. Samtidigt som staten har byggt ut de sociala programmen, har vi haft kvar åtskilliga stora privata företag – som t.ex. ABB, LM Ericsson, Scania, Volvo, SKF etc. Trots alla hinder som välfärdspolitiken har lagt i deras väg har dessa stora företag lyckats med att ändå generera fortsatt ekonomisk tillväxt i Sverige. Så reallönerna har stigit – om än inte lika mycket som de hade gjort välfärdspolitiken förutan.

Och eftersom reallönerna har stigit, och de flesta svenskar trots allt fortfarande har jobb, inbillar sig många svenskar att välfärden har ökat också. De ”ser” inte ökningen av den sociala misären som välfärdspolitikens utbyggnad har fört med sig. Missbrukarna, de psykiskt sjuka o.s.v. ”de har ju alltid funnits” resonerar Medelsvensson. Och Medelsvensson läser ju inte statistiken från exempelvis CAN och Rikspolisstyrelsen, så han blir inte varse om att den sociala misären faktiskt har ökat.

Men den viktigaste orsaken av dem alla till att majoriteten av svenskarna fortfarande tror på den destruktiva välfärdspolitiken, trots förstörelsen, är *filosofisk*. Svenskarna är ”förprogrammerade” till att tro på välfärdspolitiken, och rentav på socialismen, av den morallära som är allmänt vedertagen i hela världen. Den moralläran heter *altruismen*. Enligt altruismen är det en dygd och en plikt att vara *osjälvisk*. En *självisk* människa är definitionsmässigt en skurk enligt altruismen. ”En självisk människa – hon är väl som Ebenezer Scrooge, eller rentav som Adolf Hitler?” - resonerar de flesta svenskar som tror på den altruistiska moralläran.

Och det samhällssystem som utgör alternativet till välfärdsstaten, kapitalismen, är ju ett system som bejakar själviskheten. Kapitalister eftersträvar ju högsta möjliga vinst. Och även mindre företagare och lönearbetare försöker förkovra sig själva, i ett kapitalistiskt samhälle.

Och om själviskhet är liktydigt med ondska - och om kapitalismen är själviskhetens system – då följer det med obönhörlig logik att kapitalismen till sin natur är ond.

Välfärdspolitiken däremot *kan* inte göra fel enligt altruismens logik. En handling är med nödvändighet moraliskt föredömlig om den begås för att gagna andra människor, enligt altruismen. Så välfärdspolitiken kan begå vilken ondska som helst – och svenskarna kommer att fortsätta att tro på dess förträfflighet – och t.o.m. på dess *moraliska* förträfflighet. När staten stjäler de rikas pengar – ses det inte som den parasitism och röveri som det i själva verket är. Nej, det ses i stället som en välgärning i syfte att skaffa fram välfärd åt de fattiga! Och när staten hindrar de duktigaste barnen i skolan från att lära sig i sin egen takt – med följd av att åtskilliga av dem blir missbrukare, psykiskt sjuka eller självmordskandidater i sina tonår – det ses inte som en psykisk tortyr av oskyldiga barn. Nej, det ses i stället som ett vällovligt försök att åstadkomma jämlikhet! Och när staten förstör framtiden för de unga genom att bygga upp en jättelik statsskuld för att finansiera de sociala programmen – det ses inte som en utplundring av framtida generationer (som ju inte har några röster). Nej, det ses som en *investering* i folkets välfärd.

På samma sätt som det tog uppemot 70 åt för socialismen att föra Sovjetunionen till randen av kollaps, tar det också många år för välfärdspolitiken i Sverige att föra vårt land till kollaps. De flesta svenskar är för filosofiskt indoktrinerade, för trögtänkta och för intellektuellt lata för att se kopplingen mellan välfärdspolitiken och försämringarna av välfärden som de drabbas av. De rentav inbillar sig på allvar att välfärden ”aldrig har varit större”. Det är bedrövligt!

Vad är det grundläggande politiska valet?

2010-07-07T05:44:00.000-07:00

Människor har sedan civilisationens gryning ställt sig frågan – ”Vad är det goda politiska styrelseskicket?” Svaren har varierat i hög grad. Många människor har svarat – ”Det goda styrelseskicket är det där `rätt´ man eller män styr.” Men vad är det för svar? Vad är måttet på ”rätt” man eller män? ”Rätt” man eller män måste rimligen betyda – ”den man eller män som fattar `rätt´ beslut”.

Men vad är det som utgör ”rätt” beslut? Är styrelseskicket gott när staten fattar beslut som gör att medborgarna dyrkar Gud på ”rätt” sätt? Eller när staten fattar beslut som maximerar den ekonomiska tillväxten? Eller när staten fattar beslut som maximerar ”nationens storhet”? Eller när staten fattar beslut som skapar ett rasrent folkstam? Eller när staten fattar beslut som utvidgar nationens gränser så mycket som möjligt – d.v.s. skapar största möjliga imperium? Eller när staten fattar beslut som utrotar fattigdomen hos medborgarna? Eller när staten fattar beslut som utrotar ”synden” hos medborgarna? Eller när staten fattar beslut som säkrar medborgarnas fri- och rättigheter? Det finns nästan hur många svar som helst på frågan om vad som utgör ”rätt” beslut. Därför finns det nästan hur många svar som helst på frågan om vad som utgör ett ”gott” samhälle när man ställer frågan på fel sätt, som ovan.

Men jag vågar påstå att i grund och botten finns det bara ett alternativ – det goda och det onda. Det kanske finns många sorters samhällen som är ”dåliga”. Men det finns i grund och botten egentligen endast en sorts samhälle som är riktigt ”bra”. Det är det samhälle där staten utför sin rättmättiga funktion. På alla frågor om ”gott och ont” - inom politiken, inom etiken, inom konsten, inom näringsläran o.s.v. - finns som svar bara ”det som gagnar det mänskliga livet” och ”det som skadar det mänskliga livet”. Det finns liv och det finns död. Det finns näring och det finns gift. Det finns rättvisa och det finns orättvisa. Det finns frihet och det finns ofrihet.

Vad är då det grundläggande, fundamentala alternativet inom politiken? Är det – ”demokrati” eller ”diktatur”? Många svenskar skulle nog svara - ”ja” - på den frågan. Men tänk efter. Är inte detta svar bara en variant av ett svar på den där skenfrågan jag ställde i början av denna artikel – d.v.s. ”Vad är `rätt´ man eller män att styra?” En diktatur innebär att en ensam individ fattar besluten. En demokrati innebär att en majoritet fattar besluten. Men ”diktatur” eller ”demokrati” utgör inget svar på frågan – ”Vilka är `rätt´ beslut?” D.v.s. att säga att samhället ska vara demokratiskt – eller att samhället ska vara en diktatur – det svaret säger nada om vilken *funktion* staten ska fylla, d.v.s. om politikens innehåll.

Både diktatur och demokrati delar faktiskt på samma grundpremiss – ”att staten får göra vadhelst som är härskarens vilja”. I en diktatur – som t.ex. Nazityskland eller Sovjetunionen – gör staten vadhelst som härskaren (t.ex. Hitler eller Stalin) känner för att den ska göra. Och i en demokrati gör staten vadhelst som den sittande majoriteten känner för att den ska göra. Demokrati betyder ju ”folkstyre”. I en äkta demokrati gör staten majoritetens vilja – vad det än är som är majoritetens vilja. Varje inskränkning av majoritetens rätt att besluta är en inskränkning av demokratin. Så i en äkta demokrati är majoriteten fri att göra vadhelst den känner för. Så du ser - *både* demokrati och diktatur bygger på nävrätten. I en diktatur är det den som har de flesta vapen bakom sig som är starkast. I en demokrati är det den som har de flesta röster bakom sig som är starkast. Men i båda fallen är det ytterst nävrätten som avgör.

En anhängare av demokratin skulle nu kanske invända – ”Men en majoritet kommer aldrig att vara `elak´ - som Hitler eller Stalin. Så en demokrati är väsentligt annorlunda än en diktatur.” Men det är bara nys. Det finns ingen naturlag som säger att en majoritet alltid kommer att vara ”snäll”, och än mindre att den alltid kommer att vara klok och rationell. Tänk på att majoriteten i det antika Aten beslutade i god demokratisk ordning att Sokrates skulle avrättas – inte för att han hade begått något brott, utan bara därför att han hade gjort sig impopulär. Och kom ihåg att tyskarna röstade fram rasisten Hitler till makten i fria val. Och kom ihåg att palestinierna på Gaza-remsan valde fram de mordiska terroristerna Hamas till makten, när Israel generöst nog ordnade demokratiska val åt dem.

Valet mellan diktatur och demokrati bygger på ett val mellan två filosofiska premisser – intrinsikalismen respektive subjektivismen. Diktatur innebär att en ensam diktator godtyckligt fastslår vad som ska gälla – därför att han bara ”vet” vad som är rätt. Diktatorn Khomeini bara ”visste” vad Gud påbjöd som ”rätt”. Diktatorn Hitler bara ”visste” vad det Tyska Folket påbjöd som ”rätt”. Diktatorn Stalin bara ”visste” vad Arbetarklassen påbjöd som ”rätt”. Diktatur är alltså ett uttryck för intrinsikalismen – att en diktator på något vis har en särskild insikt i vad som är ”rätt” *i sig*. Och folket har bara att finna sig i det med våld dikterade ”rätta”. De har inget val alls.

Demokrati innebär att en majoritet godtyckligt fastslår vad som ska gälla – därför att majoriteten av folket alltid får göra vad helst den vill. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt, och att denna skatt ska vara 50% - då ska den vara 50%. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt på 90% - då ska den vara 90%. Om majoriteten vill att det ska vara en inkomstskatt på något annat antal procent – det kvittar vilket – då ska det vara en inkomstskatt på just det antalet procent. Om majoriteten vill att vi ska ha vindkraft, men inte kärnkraft – då ska vi ha vindkraft, och inte kärnkraft. Om majoriteten vill att vi ska ha bönestunder i skolan, då ska vi ha bönestunder i skolan. Om majoriteten vill att Centerns dagstidningar men inte Folkpartiets dagstidningar ska ha subventioner – då ska just Centerns dagstidningar, men inte Folkpartiets, ha subventioner. Om majoriteten vill att det ska vara tio barn per vuxen på daghemmen, då ska det vara tio barn. Om majoriteten vill ha mindre barngrupper – eller större – då ska den viljan råda. Och alla dessa godtyckliga demokratiska beslut genomförs ytterst med våld.

Som du bör kunna se innebär *både* den intrinsikalistiska diktaturen och den subjektivistiska demokratin att det råder *godtycke*. Staten gör vadhelst härskaren (diktatorn eller den rådande majoriteten) råkar vilja att den ska göra. Det som fattas här är *objektivitet*. Objektivitet innebär att verkligheten fakta avgör vilka beslut som ska fattas. Enligt en objektiv politik, har staten en viss funktion att fylla. En funktion som beror på det mänskliga livets villkor. Människan är en entitet med en viss natur. Människans grundläggande natur är att hon är en levande varelse vars grundläggande överlevnadsmedel är hennes förnuft. För att människor ska kunna överleva måste de vara i stånd att använda sina respektive förnuft. Det innebär att när människor lever i ett samhälle, måste varje enskild människa lämna sina medmänniskor i fred – så länge de lämnar henne i fred. De måste var och en tänka, producera det de behöver för att överleva och byta resultatet av sin produktion med varandra, genom frivillig handel. Förnuftet är en egenskap som tillhör *enskilda* människor. Och bara genom att använda fysiskt våld kan en människa hindra en annan från att använda sitt förnuft. Därför är *frihet* från våld det grundläggande sociala villkoret för att människor ska kunna tänka – och därmed för att de ska kunna överleva – när de lever i ett samhälle.

Så människorna måste ha en inrättning som skyddar dem mot sina medmänniskors eventuella angreppsvåld. Den inrättningen är staten. Staten är till för att skydda sina medborgare mot brottslingar och utländska angripare – som eventuellt skulle vilja våldföra sig på dem. Den *goda* staten är därför den som skyddar medborgarna mot våld – genom att upprätthålla ett försvar och ett rättsväsende. Och vad är en *stat*? Staten är den organisation i ett samhälle som har ett *monopol* på det legala användandet av våld. I ett civiliserat samhälle är det endast staten som kan gripa människor, sätta dem i fängelse och i värsta fall avrätta dem. Ingen privatperson i ett någorlunda avancerat samhälle får använda våld på egen hand. T.o.m. i en diktatur som Nazityskland eller Sovjetunionen är en snubbe som går omkring och stjäler eller slår ihjäl folk efter eget huvud en brottsling, som staten jagar. Och om staten är våldsapparaten i varje samhälle – vad är då en *moralisk* stat? Det är en stat som endast använder sitt våld på ett moraliskt godtagbart sätt. Och det enda moraliskt godtagbara sättet att använda våld är att använda våldet endast i försvarssyfte. D.v.s. den moraliska staten får aldrig *initiera* bruket av våld mot någon. Den moraliska staten får aldrig *starta* ett krig mot ett fredligt grannland. Den moraliska staten får aldrig sätta en medborgare i fängelse om inte hon begår ett brott först – oavsett hur mycket politikerna eller deras väljare ogillar den medborgarens åsikter, ekonomiska rikedom, hudfärg o.s.v. Den moraliska staten får aldrig förbjuda fredligt uttryckande av åsikter, fredligt utövande av en religion, fredlig invandring eller utvandring o.s.v. Den moraliska staten måste kort sagt *skydda individens oförytterliga rättigheter*. Att skydda individens rättigheter är statens grundläggande funktion. Inget annat.

Den goda staten är således den minimala staten. D.v.s. den nattväktarstat som skyddar samtliga medborgares rätt att gå fria från våld – och som inte gör ett dyft annat. Det senare är viktigt. Staten får inte försöka ”öka välfärden” t.ex. Därför att staten är våldsmakten. Staten kan inte öka någon medborgares ekonomiska standard utan att med våld sänka någon annan medborgares ekonomiska standard. Staten kan ju inte betala ut något enda litet bidrag till en medborgare om den inte först med våld tar en eller flera andra människors pengar ifrån dem (det kallas ”beskattning”, men är egentligen bara legaliserat stöld). Staten kan inte ge något barn utbildning, utan att först med våld ta någon/några medborgares pengar ifrån dem för att finansiera skolorna. Staten kan inte bygga några vägar, utan att först med våld ta någons pengar ifrån henne för att betala vägbyggandet. O.s.v.

Så den goda staten har ingen ”valfrihet”. D.v.s. det är inte fråga om ”vad som helst går an, bara det har beslutats enligt reglerna”. I en *god* stat fastslår en rationell författning vilka funktioner staten ska utföra. Att staten ska upprätthålla ett försvar, ett polisväsende och ett domstolsväsende. Visst bör det även finnas ett parlament och fria val. Men valen ska endast handla om vilka individer som ska förvalta staten. Syftet med valen ska vara att säkra *begränsningen* av statens makt – genom att förebygga att korrupta politiker får komma till makten och förvalta staten. Men majoriteten bör *alltid* förhindras av författningen att kränka någon minoritets rättigheter. En majoritet har inte större rätt än en minoritet att kränka någons rättigheter. Individens rättigheter är oförytterliga, som det heter.

Så det grundläggande alternativet inom politiken är inte ”demokrati eller diktatur”. Alternativet är i stället ”begränsad statsmakt eller étatismen”. Étatismen är ett annat namn för ”obegränsad statsmakt”. Étatismen är ett begrepp som täcker *både* demokrati och diktatur - d.v.s. både obegränsad majoritetsstyre och obegränsad envåldsstyre.

Så det grundläggande alternativet inom politiken kan formuleras som -kapitalismen (det system där staten endast sysslar med att skydda individens oförytterliga rättigheter) eller tyranni (utövad antingen av en diktator eller av en majoritet). Eller – frihet eller ofrihet. Så enkelt är det.

Bra utbildning är inte nyckeln till full sysselsättning

2010-07-06T01:16:00.000-07:00

Sven-Erik Österberg skriver här på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/07/05/arbetslinjen-kr-ver-en-utbildningslinje att nyckeln till full sysselsättning är en bra utbildning. Jag håller inte med. Nyckeln till full sysselsättning är en marknadsanpassning av lönerna. Om vi fick en god utbildning, men lönerna samtidigt *inte* marknadsanpassades, då skulle vi få en obalans på arbetsmarknaden. Så en god utbildning skulle inte vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. En marknadsanpassning av lönerna däremot *skulle* vara en tillräcklig förutsättning för full sysselsättning. Vi kan se detta genom att göra ett par tankeexperiment.

Anta att det rådde en måttlig arbetslöshet i utgångsläget. Anta att AMS då genomförde ett utbildningsprogram som höjde de arbetssökandes produktivitet med 20%. Men anta att fackföreningarna samtidigt trissade upp lönekraven med 30%. Skulle vi då få full sysselsättning? Givetvis inte. Om de arbetssökandes produktivitet ökade med 20%, men deras löneanspråk samtidigt ökade med hela 30%, då skulle arbetslösheten *öka*, inte minska. Så en bra utbildning i sig skulle räcka inte för att åstadkomma full sysselsättning.

Räcker då en marknadsanpassning av lönerna allena för att åstadkomma full sysselsättning? Anta att vi hade två arbetsmarknader. På en arbetsmarknad var utbildningen dålig, och på den andra var utbildningen bra. Anta att produktiviteten på den första arbetsmarknaden var 20% sämre än den var på den andra arbetsmarknaden – men att löneanspråken på den första arbetsmarknaden samtidigt var hela *30%* lägre. Skulle arbetslösheten bli lägre på den andra arbetsmarknaden, bara för att utbildningen där var bättre? Nej, arbetslösheten skulle bli *högre* på den arbetsmarknaden, eftersom ökade löneanspråk mer än väl åt upp fördelen av den bättre utbildningen.

Så du ser. Det går alltid att åstadkomma full sysselsättning, oavsett hur dålig utbildningen i ett samhälle än är. Allt som krävs är att löneanspråken är tillräckligt måttliga för att det skall löna sig att anställa de dåligt utbildade arbetarna. Och oavsett hur bra en utbildning AMS än erbjuder kan det alltid bli en omfattande arbetslöshet ändå, om bara fackföreningarna och staten trissar upp lönerna tillräckligt mycket.

Nu är det förstås så at Sven-Erik Österberg har en baktanke när han förespråkar utbildningssatsningar som skall skötas av ”samhället”, d.v.s. av staten. Han hoppas att om bara staten höjde arbetarnas produktivitet genom ett rejält utbildningsprogram i AMS´ regi, skulle fackföreningarna kunna fortsätta att kräva godtyckligt höga löner. Sven-Erik Östergren är ju socialdemokrat. Så han vill ge ett handtag till fackföreningarna. Men sossarnas väljare gör ett rejält misstag om de går på Östergrens bluff. Visst skulle det vara möjligt att kräva högre löner om utbildningssatsningar i AMS´ regi höjde de arbetssökandes produktivitet. Men dessa AMS-satsningar skulle komma att kosta pengar också. Rejält med pengar, eftersom staten skötte utbildningen. Och vem skulle betala kostnaderna för denna utbildning? Huvudsakligen de ”vanliga” medborgarna, inklusive de arbetssökande.

Så Östergren föreslår svenskarna en ”affär”. I utbyte mot ett visst antal miljarder kronor (antagligen är det miljardbelopp det handlar om eftersom det är fråga om AMS) skulle svenskarna få utbildning som höjde deras värde på arbetsmarknaden med ett visst antal miljarder(?) kronor. Hur sannolikt är det att denna affär skulle ”löna sig” för svenskarna? Det är väldigt osannolikt. Eftersom det skulle vara staten, via AMS, som betalade och skötte detta program, så skulle programmet med all sannolikhet bli *väldigt* ineffektivt. Det sannolika är att de många miljarderna som spenderades på AMS-utbildningen bara skulle höja lönerna med ett mycket mindre antal miljarder kronor. Svenska folket, inklusive lönearbetarna, skulle med all sannolikhet förlora rejält på detta program. Närhelst det är staten som sköter utbildningsväsendet, är det ju fråga om socialism i utbildningsväsendet. Och socialismen brukar alltid fungera illa. Se bara på Sovjetunionen och de övriga socialiststaterna.

Vad skulle då det radikala alternativet till Östergrens socialistiska utbildningsprogram vara? En kapitalistisk arbetsmarknad och ett kapitalistiskt utbildningsväsende. Avreglera både arbetsmarknaden och utbildningsväsendet. Låt varje enskild vuxen medborgare själv ta ansvaret för sin egen försörjning. Och låt alla privata företag som vill erbjuda dessa medborgare utbildning. Vi skulle få en väldans fart på utbildandet i landet. Fri företagsamhet och självansvar skulle ju ge en dynamisk utveckling. Och utbildningen skulle bli effektiv. De enskilda arbetssökande skulle ju inte betala för kurser som de inte hade goda skäl att tro skulle löna sig för dem. Det egna betalningsansvaret skulle borga för att de blev försiktiga med hur de spenderade sina pengar på utbildning. Det skulle inte bli någon miljardrullning, som det brukar bli när staten betalar.

Och det skulle bli rättvist också! Om en arbetssökande ville erhålla en utbildning för att erhålla en högre lön, skulle han få betala för det. Han skulle inte få belasta andra (läs skattebetalarna).

Men hur skulle de ekonomiskt ”svaga” bland de arbetssökande kunna betala för sin egen utbildning, om de redan vore arbetslösa? Tja, om bara de gick med på tillräckligt måttliga löner, skulle deras presumtiva arbetsköpare antagligen betala. De företag som behövde välutbildad arbetskraft, skulle ha ett intresse av att folk fick den nödvändiga utbildningen. De skulle med all sannolikhet erbjuda de arbetssökande s.k. ”trainee-program”, d.v.s. ”lärlingsprogram” på svenska. Om IBM behövde programmerare, skulle de betala för att utbilda programmerarna de behövde, om det inte fanns några redan utbildade programmerare att tillgå. Om Volvo behövde bilmonterare, skulle de betala för att utbilda montörerna de behövde, om det inte fanns några redan utbildade montörer att tillgå. Om MacDonalds behövde hamburgervändare, skulle de betala för att utbilda hamburgervändarna de behövde, om det inte fanns några redan utbildade hamburgervändare att tillgå. Så du ser – vi behöver ingalunda socialism i utbildningsväsendet för att erhålla utbildning.

Det skulle vara mycket enklare att lösa dagens sysselsättningsproblem genom att minska på socialismen i samhället i stället för att tillkrångla arbetsmarknaden ytterligare med ännu mera statliga program och ännu mera facklig lönepolitik.

Rädda våra barn - privatisera skolorna!

2010-06-27T01:03:00.000-07:00

Huvudrubriken på den första sidan av Svenska Dagbladet den 28 januari, 2008 sade allt om den moderna svenska välfärdsstatens offentliga skolor och daghem. Rubriken löd - "Självmordsförsök bland unga fortsätter att öka". Ja, allt flera pojkar och flickor försöker begå självmord nuförtiden.

Det är som bekant framförallt på daghemmen och i skolorna som barnens intellektuella och psykologiska utveckling sker. Daghemmen och skolorna är miljöerna som mera än några andra formar barnen. Och vilken sorts miljöer utgör den svenska välfärdsstatens daghem och skolor?

På daghemmen får de små barnen aldrig vara ensamma så att de i lugn och ro ska kunna utforska verkligheten omkring dem, och lära sig den avgörande livsförmågan - att tänka. Och i skolorna får barnen inte ens lära sig att läsa, skriva och göra aritmetik ordentligt. I skolorna får barnen utstå ett intellektuellt vakuum - de utmanas inte intellektuellt. Istället tvingas de sitta i ett klassrum utan något vettigt att göra timmar i ända. Både på dagis och i skolan
får barnen lära sig att det är fult att vara bra - ett barn som anstränger sig mera, och som därför lär sig mera än de övriga barnen, anses närapå vara "osolidarisk" och illojal mot sina medmänniskor. Klassets ljus betraktas närapå som klassens skurk nuförtiden.

Och barnens *moraliska* fostran är obefintlig. De moderna intellektuella som har utformat daghemmen och skolorna är subjektivister. De anser att det inte finns några objektiva
moraliska principer - att det inte finns något som helst objektivt rätt och fel. Barnen på daghemmen och i skolorna får skolka, svära, mobba, slåss, vandalisera och t.o.m. hota lärarna fysiskt - utan att skolan på skarpen säger ifrån, och förmedlar budskapet att sådana beteenden faktiskt är objektivt felaktiga och otillåtna. Och något så "repressivt" som *straff* kommer givetvis inte på tal! Så dagens unga har blivit som vildar från djungeln. De saknar normer.

Och den ökade självmordsfrekvensen bland de unga är ingalunda det enda tecknet på att de unga mår allt sämre i den moderna välfärdsstaten. Även brottsligheten bland de unga har ökat de senaste decennierna – d.v.s. under samma tid som de moderna daghemmen och skolorna växte fram. Och tonåringarna blir alltmera våldsamma. Numera är det inte ens otänkbart att en yngling drar kniv på sin lärare.

Ungdomarna har dessutom börjat missbruka alkohol och narkotika i allt större omfattning de senaste decennierna. Och sjukvården rapporterar att allt flera unga drabbas av allvarliga psykiska åkommor. Den psykiatriska ungdomsvården går på knäna numera. Och den sjunkande kunskapsnivån bland de unga är skrämmande, men är ändå bara en petitess i sammanhanget. Att en typisk yngling idag inte vet vem George Washington eller Adolf Hitler var är trots allt mindre allvarligt än att han inte ens fattar att det är fel att sparka ihjäl en medmänniska.

Och skyll inte på att de unga får se så mycket våld på TV, på bio och i videospel! Något så ytligt som våldsskildringarna i underhållningen kan inte förklara en så grundläggande förändring som den drastiska försämringen av det uppväxande släktets intellektuella och psykiska välbefinnande.

Det är en skandal att våra moderna intellektuella och politiker har skapat daghem och skolor som misshandlar barnen på detta vis. Men det är en ännu större skandal att barnens *föräldrar* tillåter daghemmen och skolorna att göra detta mot deras egna barn.
Majoriteten av föräldrarna i det moderna Sverige har faktiskt velat ha daghem och skolor som tar ifrån dem ansvaret för deras egna barn. De flesta föräldrar har ansett att det skulle vara ett för stort ansvar och besvär att själva bestämma vilka, om några, daghem och skolor deras egna barn skulle gå i och sedan betala för dessa via den egna plånboken istället för via skattesedeln.

Föräldrarna verkar inte ha tänkt på att när de ger upp ansvaret för sina egna barns uppväxt, ger de samtidigt upp *makten* över de egna barnens väl och ve också. Med tanke på bl.a. utvecklingen i alla diktaturer i historien borde föräldrarna ha insett att det är livsfarligt att lägga ansvaret för de egna barnen i statens händer. Men framförallt - det är något sjukt när en förälder inte vill uppleva glädjen av att själv ansvara för sitt eget barns utveckling från en hjälplös bebis till en mogen vuxen.

Om dagens svenska föräldrar ville rätta till det som har gått fel skulle ett första steg vara att återta kontrollen över daghemmen och skolorna som deras barn vistas i. Alla daghem och skolor måste ombildas till aktiebolag och säljas ut på börsen. Och föräldrarna måste börja betala för sina egna barns utbildning via den egna plånboken istället för via skattesedeln. När föräldrarna börjar välja och betala själva, kommer de att bestämma själva också. Då kommer föräldrarna att kunna välja bort de daghem och skolor som förvandlar deras barn till vildar och knarkare. Då kommer föräldrarna att få ökade möjligheter att skydda sina barn mot de moderna socialistiska intellektuella, vilka som bekant har haft som mål att förstöra det moderna samhället.

Vi måste avskaffa socialismen i daghems- och skolväsendet för att kunna rädda våra barn. Vi måste därför privatisera både produktionen och finansieringen av våra barns utbildning.

George Orwell - han hade både styrkor och svagheter

2010-06-26T02:07:00.000-07:00

George Orwell var nog mest känd för de två skönlitterära skildringar av det socialistiska samhället som han skrev – Djurfarmen och, framförallt, 1984. Dessa två romaner tecknade en väldigt mörk bild av det socialistiska samhället. George Orwell förebyggde faktiskt att jag någonsin skulle bli förförd av socialismen när jag var ung.

När jag var ungefär 10 år gammal och gick i grundskolan, läste vår lärare upp hela Djurfarmen för oss. Jag påverkades. De där socialisterna verkade vara elaka var min slutsats. Sedan, när jag var ungefär 12 år gammal, råkade jag hitta mina föräldrars exemplar av 1984, i pocketupplaga, liggande i deras sovrum. Jag ”lånade” 1984 några dagar och läste storyn. Jag chockades av George Orwells skildring av socialisternas grymhet i 1984. Det var faktiskt deprimerande läsning.

1984 var den första boken jag läste som gjorde ”verklig” för mig vilket helvete det var att leva i en diktatur. Fr.o.m. den vecka då jag läste 1984 satte jag stort värde på den politiska friheten. Men tyvärr fick jag också ett stänk av pessimism från min läsning av 1984. Det var nämligen i slutet av 1960-talet som jag var 12 år och läste 1984. Det var den tid då avgrundsvänstern härskade i kulturen. Och George Orwell´s skildring av den totalitära socialismen hade en väsentlig brist. Orwell gjorde missgreppet att skildra den totalitära socialismen som något stort och starkt – som något mäktigt och därför svårbesegrat. Jag kom därför att präglas av svårmod under 1970-talet. Jag blev rädd för att socialisterna skulle segra.

I det socialistiska samhället som skildrades i 1984 var förtrycket fulländat. Människorna övervakades 24 timmar om dygnet, och så snart som motstånd mot staten började utvecklas i någon individs sinne, haffades hon och hon utsattes för hiskelig tortyr. Men det socialistiska samhället i 1984 var på ett sätt inte alls likadant som ett riktigt socialistiskt samhälle. Socialismen i 1984 ”fungerade”. Ekonomin verkade vara stark. Medborgarna var förvisso fattiga, precis som i Sovjetunionen och Kommunistkina. Men industrin i 1984 var stark. Den producerade rikligt med avancerade vapen för bruk i det ständigt pågående världskriget mot de andra socialistiska staterna. Och detta världskrig pågick decennium efter decennium. De socialistiska staterna i 1984 var *livskraftiga* på sitt eget sjuka sätt.

På så vis var George Orwell orealistisk. Orwell var en mästare på att göra verkligt för läsaren vilket helvete det var att leva i en totalitär diktatur. Inget tvivel om den saken. Jag kunde aldrig bli frestad att bli en socialist efter det att jag hade läst 1984. Men Orwell var ute och cyklade när han inbillade sig att en totalitär diktatur kan ”fungera”. Han förstod inte att förtrycket motverkar och förstör den faktor som skapar välstånd och uppehåller livet. Den faktorn är förnuftet.

Alla mänskliga värden har förnuftet som grund. Människor kan inte producera något, inte ens en limpa bröd, utan förnuftet. Människor måste *tänka* för att arbeta och för att producera. En bonde måste t.ex. upptäcka, eller lära sig, när på året han ska så, hur han ska så, hur han ska plöja åkern, hur han ska hålla åkern fri från ogräs, när på året han ska skörda, hur han ska göra för att köra skördetröskan, hur han ska förvara skörden och skydda den mot regn o.s.v. Allt det kräver av bonden att han tänker. Och förmågan att tänka, d.v.s. förnuftet, är en egenskap som tillhör individen. Det finns ju ingen kollektiv hjärna och därför finns det inget kollektivt förnuft. Så för att något tänkande ska utföras måste *individer* tänka. Kollektivet kan inte tänka. Det är socialismens felaktiga grundtanke – idén att det finns någon sorts kollektivt medvetande som kan utföra tänkandet som en ekonomi fordrar. Det är p.g.a. att ett sådant kollektivt medvetande i själva verket inte finns som Sovjetunionen misslyckades och kollapsade.

George Orwell var själv socialist. Så han förstod nog inte den saken. Men det hedrar Orwell i alla fall att han var tillräckligt ärlig för att göra upp med vanföreställningen att socialismen var human. När Orwell blev medveten om vilket helvete det var som Stalin hade skapat i Sovjetunionen och som Hitler hade skapat i Tyskland drog han slutsatser. Han stack inte huvudet i sanden, såsom så många andra socialister i västländerna gjorde. Och Orwell lade ner ett rejält arbete på att varna sina medmänniskor för socialismens inhumanitet. Det förtjänar Orwell beröm för.

Men han förtjänar också ett visst mått av klander för att han inte var tillräckligt skarpsinnig för att inse att den enda anledningen till att Stalins socialistiska Sovjetunionen överlevde var att den parasiterade på de halvkapitalistiska västländerna. Orwell kan kritiseras för att han inte förstod de ekonomiska och filosofiska sammanhangen.

Orwell förtjänar också klander för att han inte insåg att kapitalismen faktiskt är moraliskt överlägsen socialismen. Var och en som har läst Djurfarmen vet att Orwell ansåg att kapitalisterna (människorna i Djurfarmen) och de socialistiska härskarna (svinen i Djurfarmen) var lika goda kålsupare. Orwell tyckte att inte endast de socialistiska makthavarna var som svin – socialist som han var tyckte han också att de ”själviska” kapitalisterna var som svin de också. Så Orwell klarade av galant att kritisera den realt existerande socialismen – men han klarade inte av att försvara friheten.

En sak till förtjänar Orwell beröm för. Han var en lysande stilist. Prosan i 1984 är formidabel. Orwell beskriver diktaturens förtryck så att läsaren känner den tätt inpå sig. Man nästan andas den immiga tryckande atmosfären i det totalitära samhället när man läser 1984. Jag känner inte till en enda lika övertygande skildring av det totalitära samhället som 1984. Inte ens Ayn Rands roman Vi de levande, som utspelade sig i 1920-talets Leningrand, förmedlar känslan av att leva utan frihet lika övertygande som 1984 gjorde.

Men Ayn Rand hade en mera realistisk syn på socialismen än Orwell hade. Ayn Rand visste inte bara att socialismen var ett helvete. Hon förstod också att socialismen var en zombie, som inte kunde gå upprätt med egna krafter. Ayn Rands skildring av det socialistiska samhället i den korta romanen Lovsång är faktiskt mera realistiskt än Orwells skildring av det socialistiska samhället i 1984. Lovsångs samhälle var visserligen inte lika helvetiskt som samhället i 1984. Men Ayn Rand visade på ett övertygande sätt att socialismen är en återgång till en primitiv tillvaro, en återgång till det förindustriella samhället. Ayn Rand insåg att ett industrisamhälle inte kan bestå utan fria individer – eftersom endast *fria* individer förmår tänka.

Min uppfattning är att George Orwell och Ayn Rand kompletterade varandra, när det gällde att skildra den socialistiska diktaturen (och alla socialistsamhällen blir till diktaturer förr eller senare). George Orwell förmedlade en känslomässig bild av socialismen. Han visade oss hur det *känns* att leva i en socialistisk diktatur. Medan Ayn Rand var i sitt äss när det gällde att blottlägga socialismen intellektuellt. Ayn Rand var en filosof, förutom att hon var en författarinna, så hon förmådde blottlägga socialismens filosofiska och ekonomiska natur.

Orwells styrka var psykologin. Ayn Rands styrka var filosofin och ekonomin, förutom psykologin.

Free immigration is not a threat

2010-06-19T10:34:00.000-07:00

The racists and the labor unions are both wrong. Free immigration is *not* a threat to our full employment, or to our real wages. And since it is immoral for the government to assume the right to decide where individuals are to be permitted to live and/or to work, every country should institute free immigration.

Let us examine the first of these questions, in order to see if free immigration would be "practical". There is an unlimited need for production. Men´s needs and tastes for goods and services are, in principle, infinite. When men get sufficient food, they soon want to buy more clothing. When they get enough clothing, they soon wish to have larger and better homes. And then they want refrigerators, cars, TVs, personal computers, cell phones, education, health care, household services and so forth. And if any individual perchance should feel that he had enough of “material things”, then he could always desire more leisure, that is to say, a shorter workday.

But while men´s needs are infinite, the employers´ ability to pay wages is not. At every given point in time the country´s employers have a certain, limited amount of money that they can use to pay wages. How many employees that money suffices to employ depends on how much each individual employee costs. If America´s employers have, for example, 10 trillion dollars that they can pay wages with during one year, and each employee demands to be paid 100.000 dollars per year, then the employers can employ a total of 100 million employees during that year. If the employees instead demand to be paid 110.000 dollars per year, the employers can only employ roughly 90 million employees. If the employees content themselves with, say, 75.000 dollars per year, then the employers can employ as many as 133 million of them. And so forth.

So if immigrants come to America and seek work there will always be enough jobs. All that is necessary is that the wages be adjusted to the market. If a great *many* immigrants come, then all that is necessary for full employment is that the wage-workers accept very *large* cuts in their wages, counted in dollars and cents.

But if the latter happens, does not that mean that the real wages and the living standards of the Americans will fall? No, if a lot of immigrants come to America, and are permitted to work instead of being compelled to live on handouts, then production will increase. After all, if more people work in the country, then more goods and services will be produced in the country. And if the production increases in the same proportion as the increase in the total population which the mass immigration brings about, then of course that which is produced will suffice to produce the same high living standard, per capita, that existed before the mass immigration began.

But, if the labor unions or minimum wage laws prevent the nominal wages from falling, *then* the real wages and the living standard will fall. Because then the immigrants will become unemployed, and then those Americans who still have jobs will fall victim to the burden of supporting an army of unemployed. And also, there will not be more goods and services produced in the country than before, since the number of people working was not permitted to increase, while the number of people in the country who are to “share” that production pie had increased, due to the mass immigration.

That one only can save the *real* wages by means of lowering the wages in terms of dollars and cents may seem “weird” at first glance. But think. Say that initially 100 million persons are working in America. Then free immigration is instituted and 100 million poor persons, the children and the elderly not counted, immigrate to America from the Third World. Since twice as many persons now will want to work, the wages, reckoned in dollars and cents, will have to be cut in half, if everyone is to be able to get a job (assuming that the government does not inflate the money supply, that is to say, assuming that the government does not engage in welfare-destroying inflation). Then every American will get half as many dollars and cents to purchase things with. But at the same time the total production will be roughly doubled! So now there are twice as many people in the country who are working and producing things in the country. When the country´s businesses try to sell twice as many goods and services to the country´s inhabitants, but the quantity of money in the country has not increased, then the businesses must cut their prices in half in order for the money to suffice to buy all those goods and services. The increased supply forces down the prices.

But won´t the businesses go bankrupt then, when they cut their prices with 50%!? No, not at all. Remember that the businesses have cut the *wages* they pay with 50% also, so their profits will be roughly the same.

So the final result of the mass immigration, in this example, is that the number of citizens needing goods and services is doubled, and that the total production is doubled also. So the mean living standard for the Americans will be roughly the same as before. Or to express it in a different way, each worker´s wage, counted in dollars and cents, has been cut in half. But prices have been cut in half also. So each worker can buy just as much as before, although now there are twice as many workers in the country, thanks to the free immigration. But if twice as many cars, TVs, shoes etc. are produced in the country as before, how will the business firms be able to sell them all? That´s simple. Remember that now there are twice as many people in the country, thanks to the mass immigration, who desire cars, TVs, shoes etc. And they can afford to buy these things also, since they have been permitted to work for half the wages that were extant in the country formerly, and prices have been cut in half. So isn´t the world a wonderful place, where everyone can profit, and nobody needs to lose?

Just about all that is necessary to get a society in which everybody benefits each other, instead of harming each other, is that freedom is instituted in the country. And to be consistent, freedom has to include free immigration and free wage formation. “The labor unions are standing in the way” - as a famous Swedish labor unionist, I forget which one, expressed it.

Ayn Rand - en författarinna för tänkare

2010-06-19T10:21:00.000-07:00

Bedömare av vår kultur brukar säga att om man vill nå försäljningsframgångar som författare, och vill tjäna stora pengar, skall man satsa på att skriva skräp. ”Den stora publiken klarar inte av att uppskatta kvalitetslitteratur” - sägs det ofta. ”Intelligenta, tankeväckande romaner har ingen chans att bli framgångsrika massprodukter” - sägs det.

Men den ryskfödda författarinnan Ayn Rand har gett oss ett motbevis till tesen att en intelligent roman inte kan bli en försäljningsframgång. År 1957 utgavs Atlas Shrugged, en tegelstensroman av Ayn Rand.

Atlas Shrugged möttes av ett kompakt motstånd från etablissemanget. Få av de tidningsrecensioner som skrevs om Atlas Shrugged var positiva, och åtskilliga av recensionerna sågade romanen jämns med fotknölarna. Time Magazine, t.ex., frågade – ”Is it a novel? Is it a nightmare? Is it Superman in the comic strip or the Nietzschean version? The reader can´t be sure.” Denna “recension” av Atlas Shrugged var typisk. Den förringade Atlas Shrugged och försökte bara skämta bort romanen. Recensenterna bara försökte låtsas som om Ayn Rand inte hade sagt något viktigt i romanen. De hoppades nog att allmänheten inte sedan skulle läsa romanen, och därför inte skulle upptäcka att detta var en bluff från deras sida.

Men Atlas Shrugged blev en enorm försäljningsframgång. Romanen såldes i ca. 100.000 exemplar under det första året efter publiceringen. Och ännu idag, mer än 50 år senare, säljer Atlas Shrugged uppemot 500.000 exemplar per år, enbart i USA. Atlas Shrugged har blivit en modern klassiker.

Jag anser att Atlas Shrugged är den bästa romanen som jag någonsin har last.

Vad är det som är så bra med Atlas Shrugged? Ja, romanen är både intellektuell och underhållande på en gång. Atlas Shrugged är något så unikt som en filosofisk detektivroman. De första fyra orden i Atlas Shrugged är – ”Who is John Galt?” Resten av romanen – som är på hela 1.084 sidor i pocketupplagan – är ägnad åt att besvara den frågan. Och frågan besvaras med råge. John Galt är romanens hjälte. John Galt visar sig vara mannen som förtjänade att leva på jorden – därför att han älskade den, och sitt liv på den. Och Ayn Rand förklarar i sin roman *varför* John Galt älskade sitt liv på denna jord som få andra män.

Det visar sig att John Galt har en hel egen filosofi. Som han presenterar i ett långt men spännande radiotal till världen som upptar hela 60 sidor av boken. Filosofin är förstås egentligen Ayn Rands egen filosofi – som hon kallade för objektivismen. Atlas Shrugged är hennes verktyg för att presentera denna filosofi för världen på ett dramatiskt sätt. Och Objektivismen har blivit en filosofi som idag studeras på allvar på somliga av de stora universiteten.

Vad går denna filosofi ut på? Ja, i ett nötskal att verkligheten är vad den är, att förnuftet är människans enda medel att fatta verkligheten, att varje människa har en rätt att leva för sin egen skull och att laissez-faire-kapitalismen är det ideala sociala systemet. Denna filosofi ifrågasätter således en del av de heligaste av heliga kor i den västerländska kulturen. T.ex. både de kristnas och socialisternas morallära – altruismen. Atlas Shrugged har därför blivit mäkta impopulär. Det vänsterinriktade intellektuella etablissemanget hatar Atlas Shrugged gruvligt. Medan dess´ miljontals läsare älskar romanen.

Ayn Rand bevisade med Atlas Shrugged att bra konst inte behöver vara olönsam konst. Och att populär konst inte behöver vara fördummande konst. Allmänheten är inte så dum i huvudet som somliga tror. Även ”vanliga” människor har en hjärna, och förmår att uppskatta en intelligent roman.

Atlas Shrugged finns i svensk översättning, med titeln ”Och världen skälvde”
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Den egensinnige Victor Hugo

2010-06-17T12:33:00.000-07:00

Den stora fransmannen Victor Hugo, var onekligen en ovanlig författare. Hans romaner var fulla av tvära kontraster.

Romanerna präglades till exempel av en tvär kontrast mellan realism och romantisering.

Hans romaner hade ett stort inslag av verklighetsförankring och realism. Les Miserables (1862), t.ex., skildrade villkoren för de fattiga franska massorna under Hugos egen samtid. Ringaren av Notre Dame (1831) var skriven på ett sådant sätt att man kände att man var där i Medeltidens Paris.

Men samtidigt som Hugos romaner hade drag av realism, hade de också drag av romantisering. Man skulle aldrig vänta sig att träffa på en sådan karaktär som t.ex. Jean Valjean eller Quasimodo i verkliga livet. De var nämligen så fanatiskt lojala mot sina värden. Jean Valjean ägnade nästintill hela sitt liv efter frigivningen från fängelset åt att kämpa för de fattiga, och han dog hellre än svika sina ideal. Quasimodo älskade Esmerelda med en sådan iver att det i det makabra slutet på romanen avslöjas att han omfamnade Esmereldas lik i kryptan, eftersom han inte fick henne medan hon var i livet.

Hugos romaner präglades också av en tvär kontrast mellan pessimism och optimism. Hugo hade en väldigt optimistisk syn på människornas förmåga till att eftersträva ädla värden. Men samtidigt var han väldigt pessimistisk om deras möjligheter att uppnå sina värden. Jean Valjean kämpade för frihet med stort hjältemod, men han dog utan att lyckas. Quasimodo avgudade Esmerelda, men han fick nöja sig med att bara få omfamna hennes lik efter det att hon hade avrättats.

Vad berodde kontrasterna i Hugos romaner på? Jag tror att de berodde på att Hugo trodde på inslag av flera väldigt skilda och motsägande filosofier.

Till en del var Hugo influerad av kristendomen. Hans morallära var den kristna – att man skall vara osjälvisk och självuppoffrande. Jean Valjean vigde sitt liv för de fattigas skull, t.ex. Och Quasimodo gjorde allt han kunde för att rädda hans älskade Esmerelda, trots att han knappast kunde vänta sig att hon skulle besvara hans kärlek. Att Hugo var influerad av kristendomen innebar att han var influerad av Platon, som var filosofen som till stor del inspirerade kristendomens världsfrånvändhet.

Men Hugo var också influerad av upplysningstidens förnuftsfilosofi. Han tyckte att det väsentliga var livet i denna verklighet, inte en lycka som sades vänta människan i ett Guds rike bortom graven. Jean Valjean kämpade för att de fattiga skulle få det bra i *detta* liv, jordelivet. Och Quasimodo längtade intensivt efter att få uppleva Esmereldas kärlek medan de båda fortfarande levde. Att Huga var influerad av upplysningen innebar förstås att han var influerad av Aristoteles, filosofen som låg bakom förnuftets dominans i den moderna västvärlden.

Dessutom var Hugo influerad av den moderna egalitarianismen. Han brann för de fattiga – både i Ringaren av Notre Dame och Les Miserables. På så vis var han en föregångare till de moderna socialisterna. Detta innebar att Hugo var influerad av den tyska filosofen Immanuel Kant.

Det var nämligen Kants inflytande som låg bakom uppsvinget för de moderna, socialistiska ideologierna. Kant förespråkade idén att den verklighet som vi tror oss leva i är en konstgjord värld som strukturer i människans förnuft skapar. Kant grundade idén att verkligheten är en kollektiv konstruktion. Därmed var Kant den moderna kollektivismens anfader.

Hur yttrade sig då dessa tre skilda filosofers strömningar i Hugos författarskap?

Platon, via kristendomen, gav upphov till Hugos etiska föreställningar. Hugo anammade kristendomens moral – att man skall älska sin nästa, och tjäna hennes intressen. Jean Valjean vigde sitt liv åt de fattiga. Quasimodo vigde sitt liv åt Esmerelda.

Aristoteles, via upplysningen, gav upphov till Hugos metafysiska och kunskapsteoretiska föreställningar. Hugo satte värde på livet på denna jord, och han ansåg att sådana yttringar av förnuftet som vetenskap och teknologi var goda saker. Jean Valjean gjorde t.ex. en uppfinning som utvecklade produktionen och förbättrade livet för Frankrikes arbetare. Och Hugo presenterade Esmereldas kärlekstörst på ett sympatiskt sätt i Ringaren av Notre Dame.

Kant, slutligen, gav indirekt upphov till Hugos politiska föreställningar. Hugo lutade åt den moderna egalitarianismen och kollektivismen. Han ansåg att den förhållandevis liberala och kapitalistiska samhällsordning som rådde i Europa på 1800-talet var orättvis. Hans politiska sympatier verkade ligga hos vänstern. Hela romanen Les Miserables var ju i stor utsträckning en plädering för modern ”social rättvisa”.

Eftersom Aristoteles hade inflytande på Hugo, ville han egentligen att hans hjältar skulle uppleva framgång och lycka i denna värld. Men eftersom hans moral och politik, d.v.s. hans värdes bestämmande filosofi, var Platonsk respektive Kantiansk, trodde han i slutändan inte att det var möjligt att uppnå framgång och lycka på denna jord. Så Hugo var kluven.

Vilka slutsatser kan vi dra av dessa mina uppfattningar om Hugo som jag redogör för ovan? Vi kan dra slutsatsen att i 1800-talets Europa bröts olika filosofiska tendenser mot varandra.

Aristoteles hade ett stort inflytande. Vetenskapsmännen och de stora industrialisterna fokuserade ju på att behärska denna verklighet, och de använde ju sig av hans förnuftslära när de utförde sina stora bedrifter under seklet. 1800-talets inslag av politisk liberalism hade också sitt ursprung i Aristoteles´ inflytande, under den föregående upplysningstiden.

Kristendomen, och därmed Platon, var en stark faktor i kulturen också, utav traditionens makt. De flesta 1800-tals européer var inte villiga att ta steget att bli ateister, och att förkasta den kristna moralen.

Kant hade slutligen ett växande inflytande under 1800-talet. Den romantiska trenden i kulturen, med dess förringande av förnuftet, var en yttring av hans inflytande. Det var nämligen Kant som hade påbörjat misskrediteringen av förnuftet i den moderna världen. Kant låg också bakom den framväxande socialismen, eftersom Kant var den moderna kollektivismens anfader.

Hugo hade tydligen snappat upp olika bitar av såväl Platonismen, Aristotelismen som Kantianismen från 1800-talets kulturkittel. Han var tydligen inte tillräckligt mycket av en filosofisk tänkare för att räta ut motsägelserna mellan dessa olika filosofiska riktningar. I det var han som människor är som mest. De flesta människor är inte självständiga tänkare fullt ut när det gäller något så ”abstrakt” som filosofi. De bara plockar åt sig de filosofiska idéer som råkar flyta omkring dem i kulturen de lever i – vilka dessa idéer än är. Men Victor Hugo var ändå en av västvärldens största författare någonsin.

Vad är motsatsen till en altruist?

2010-06-16T09:53:00.000-07:00

De flesta människor vet på ett ungefär vad en altruist är. Hon är en människa som är osjälvisk. Hon offrar sig för andra. Hon sätter andra människors väl och ve framför sin egen. Men vad är då motsatsen till en altruist? En sådan förtryckare eller rövare som Adolf Hitler eller Al Capone? Jag vill göra gällande att den är i stället en sådan producent eller nyttig intellektuell som Thomas Edison eller Isaac Newton. En riktig egoist överlever inte genom att röva, utan genom att skapa och producera.

Till att börja med – en altruist är en människa som offrar sina egna intressen för andras skull. Några exempel på någorlunda konsekventa altruister var Albert Schweitzer och Moder Theresa. Det ligger då nära till hands att tro att motsatsen till en altruist skulle vara ett sådant monster som offrar andras intressen för sin egen skull – som t.ex. Adolf Hitler och Al Capone. Men – ett sådant moraliskt monster delar altruisternas uppfattning att en del människors intressen måste offras. Hitler och Capone var endast oense med Schweitzer och Theresa om *vems* intressen skulle offras åt vem. Theresa och Schweitzer offrade sig själva åt andra – Hitler och Capone offrade andra åt sig själv. Alla fyra praktiserade an kannibalernas moral.

Vore det inte mera radikalt att förkasta hela idén att livet fordrar att en del människors intressen skall offras för andras skull? Vore det inte mera radikalt att förkasta idén att människor måste leva, bildligt talat, som kannibaler på varandra? Vore det inte mera radikalt att anamma idén att alla människor kan byta värde mot värde med varandra, i stället för att somliga måste göra uppoffringar åt andra? Vore inte sund kärlek ett mera radikalt alternativ till masochismen än sadismen?

Motsatsen till en altruist är väl en egoist? Och vad är en egoist? Någon som gör det som ligger i hennes intresse! Är det inte rimligt att säga att Edison och Newton tjänade sina egna intressen mycket bättre än vad Hitler och Capone gjorde? Edison och Newton nådde ju ära och personlig lycka under sina liv. Hitler däremot slutade sitt liv med ett fullständigt nederlag och ett förnedrande självmord. Och Capone slutade sitt liv bakom galler. En produktiv människa uppnår oftast lycka i sitt liv. Det gör aldrig en brottsling eller en diktator.

Motsatsen till altruismen är således inte det vi kan kalla för ”rovaktighet”, d.v.s. att offra andra människor åt sig själv. Motsatsen till masochismen är inte sadismen. Motsatsen till altruismen är att leva utan uppoffringar till andra *eller* från andra – att leva utan uppoffringar överhuvudtaget. För att uttrycka det bildligt – motsatsen till masochismen är inte sadismen, utan är i stället en sund, ömsesidig kärlek – där de älskande byter ett värde, sin egen kärlek, mot ett annat värde, partnerns kärlek.

En äkta egoist vill inte vara ett offer, men vill heller inte skaffa sig offer. Hon förkastar således idén att det är nödvändigt att det skall finnas några offer överhuvudtaget. Egoisten är den civiliserade människan, inte den brutala grottmänniskan. Anständiga människor är egoister. Och Adolf Hitler var förresten ingalunda någon egoist. Läs och se själv - http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/22/hitler-var-en-altruist .

Lundin Petroleum görs till en syndabock för socialismen

2010-06-12T04:15:00.000-07:00

Flera debattartiklar har nyligen publicerats här på Newsmill som går hårt åt Lundin Petroleum för dess´ påstådda roll i inbördeskriget och i förtrycket i Sudan. Men Lundin Petroleum görs bara till syndabock! Lundin Petroleum är ju ett privat företag, och vänster människor älskar att göra privatföretag till syndabockar för det elände som i själva verket orsakas av socialismen.

På vilket sätt är socialismen orsaken till eländet i Sudan? Kom ihåg att socialismen betyder, väsentligen, kollektivism i ekonomiska frågor. Sudans regering, och även majoriteten av Sudans folk, hyser den socialistiska idén att naturtillgångarna i landet tillhör *kollektivet*. De resonerar att bara för att oljefälten och andra naturtillgångar råkar ligga på Sudans territorium, så är dessa oljefält och naturtillgångar det sudanesiska folkets egendom. Men det är en socialistisk idé. Att ”folket” äger saker.

Denna idé, att naturtillgångarna tillhör folket, eller nationen, leder logiskt till inbördeskrig. Därför att staten anser sig ha en rätt att beskatta utvinningen av naturtillgångarna, när dessa betraktas som nationens kollektiva egendom. Och när staten börjar få skatteintäkter från naturtillgångarna, uppstår incitament för tjuvar och banditer att försöka ta över makten över staten för att komma åt dessa skatteintäkter. Detta ser vi i Sudan. Medlemmarna av den nationella regeringen i Sudan vill till varje pris behålla makten, därför att makten ger dem tillgång till stora mängder pengar från oljeutvinningen i landet. Och många människor i den södra delen av Sudan vill gärna bryta sig ur den Sudanesiska statsbildningen, för att slippa ”dela med sig” av oljeintäkterna med den norra delen av Sudan. Det uppstår ett slagsmål, där olika tjuvar och banditer och maktmänniskor slår ihjäl varandra för att komma åt oljepengarna.

Oljan har blivit till ett gissel för Sudan, i stället för att vara en tillgång, p.g.a. den socialistiska idén att oljan tillhör folket.

Lösningen på detta problem är att helt och hållet privatisera den sudanesiska oljeutvinningsverksamheten. Avskaffa all beskattning av oljebolagen – som t.ex. Lundin Petroleum. Om Lundin Petroleum slapp betala pengar till parasiterna i den sudanesiska staten, skulle dessa parasiter förlora incitamentet till att bedriva inbördeskrig i Sudan. Utan grindslanten skulle det inte bli ett slagsmål, s.a.s. Om det är tillfället som gör tjuven och inbördeskriget, då kan man ju bli av med tjuveriet och inbördeskriget genom att avlägsna tillfället.

Lundin Petroleum och världens övriga privata oljebolag har i många decennier utsatts för utsugning av de stater där oljefälten ligger. Staterna har inte bidragit till oljeindustrins skapande. Det är de privata oljebolagen som har prospekterat efter oljan, borrat oljebrunnarna, byggt ut oljeledningarna och utskeppningshamnarna, byggt oljeraffinaderierna o.s.v. Världens oljestater har bara profiterat på oljeindustrin på parasiters vis i kraft av sin makt att beskatta oljeindustrin.

Kom ihåg att ett oljefält i sig inte är ett ekonomiskt värde. Det blir till ett värde först när driftiga privata oljebolag hittar oljan, bygger ut oljefälten och börjar utvinna oljan. Oljan låg i marken i Sudan och i Saudiarabien och i Kuwait o.s.v. i många årtusenden utan att skänka någon välfärd åt människorna som strövade omkring på marken ovanför. Det var oljebolagens förtjänst allena att oljan blev till ett ekonomiskt värde. Därför vore det bara rättvist om vinsterna från oljeutvinningen tillföll oljebolagen och ingen annan (oljebolagens anställda skall förstås också få sina marknadsmässiga löner).

Tro inte att oljebolagens vinster är lättvunna. Det är inte alls lätt som en plätt att hitta och utvinna olja. Det krävs enormt avancerade kunskaper i geologi, borrteknik, kemi, logistik m.m. för att hitta och producera olja på ett lönsamt sätt. Och det går idag åt investeringar på mångmiljardbelopp att hitta och bygga ut även ett relativt beskedligt oljefält. Oljebolagen förtjänar verkligen stora vinster.

Om vi tillämpade rättvisan, och lät vinsterna från oljeutvinningen tillfalla oljebolagen allena, skulle vi slippa många onödiga inbördeskrig, och mycket onödigt politiskt förtryck. Fråga dig själv - vilka möjligheter att upprätthålla förtrycket skulle sådana diktaturer som teokratin i Iran, det medeltida kungadömet i Sauriarabien, caudillon Chavez i Venezuela o.s.v. ha, oljepengarna förutan? Självfallet skulle diktatorerna inte ha råd att köpa vapnen och/eller rösterna de behövde för att behålla makten om de gick miste om oljepengarna. Vi skulle alltså få mera fred och frihet i världen om vi började behandla världens privata olje- och gruvbolag rättvist, och lät dem behålla vinsterna från mineralutvinningen ograverade.

Varför kräver då så många vänster människor att skatterna på de privata företagen skall höjas ytterligare, och varför skyller de inbördeskriget i Sudan på Lundin Petroleum? Därför att vänster människorna är inte drivna av människokärlek. Sanningen är att de är drivna av avundsjuka, och de vill bara beröva de duktigaste människorna, de rika kapitalisterna och affärsmännen, sina välförtjänta vinster. Om de som nu skäller så högljutt på Lundin Petroleum verkligen ville hjälpa Sudans fattiga – varför är de då så tysta om de *verkliga* bovarna i dramat? De skändliga korrupta och maktträngtande härskarna i Sudan – och i *Kina*? De kinesiska oljebolagen, som huvudsakligen ägs av den kinesiska staten, producerar mycket mera olja i Sudan än vad Lundin Petroleum gör. Och den kinesiska staten förser Sudans regering med *vapen* i utbyte mot rätten att borra efter olja i Sudan! Det är i stor utsträckning kinesiska vapen som idag används för att slakta människorna i Sudan. Om vänster människorna vore *äkta* humanitärer, skulle skapa ett himmelskt ramaskeri över Kinas stöd till regimen i Sudan. Men, Kina regeras ju fortfarande av kommunister - så vänster människorna känner ingen iver att fördöma *Kinas* oljebolag eller Kinas härskare.

Vi har sett att socialismen åstadkom mord i massiv skala i Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Kambodja, Etiopien, Burma o.s.v. Varför har då folk så himla svårt att förstå att det är socialismen, och inte de privata oljebolagen, som ligger bakom slaktandet i Sudan också?

Jag har förresten skrivit mera om oljeindustrins relation till det politiska förtrycket i världen här - http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/31/altruismen-och-oljan .

Socialisternas hat och kärlek till pengar

2010-06-06T03:25:00.000-07:00

En av socialisternas favorita sätt att kritisera kapitalismen är att göra gällande att kapitalisterna ”bara tänker på pengar”. Vänstermänniskor älskar att måla upp en nidbild av kapitalisterna. Kapitalisterna påstås inte bry sig om sådana saker som moral, kärlek, vänner, stolthet eller ens lycka. Likt Goldfinger i James Bond historian, älskar de bara pengar (eller guld) enligt nidbilden. Karl Marx brukade med förakt i rösten kalla den typiska kapitalisten för ”Herr Penningpung” (”Mr. Moneybags”) i socialismens ”bibel”, Das Kapital.

Implikationen av att socialisternas nidbild av kapitalisterna, att de är män som älskar pengar är, givetvis, att det är fult att älska pengar. Annars vore ju bilden av kapitalisterna som penningkramare inte en *nid*bild!

Och om socialisterna menar att det är ett ont att älska pengar – då måste väl socialisterna själva ringakta pengar – eller hur? De måste, logiskt sett, anse att pengar saknar betydelse. Men – socialister brukar vara fullkomligt *besatta* av pengar! Av andra människors pengar. De är ju fullständigt fanatiska i sin iver att beröva andra människor deras förmögenheter. Att beröva de rika sin egendom verkar vara socialisternas yttersta syfte. Vid det här laget är det ju allmänt känt att socialismen leder till tyranni, fattigdom och armod. Men socialisterna fortsätter att kämpa för att expropriera de rika och genomföra socialismen ändå.

Uppenbarligen anser socialisterna att det är värt pinan att leva i fattigdom, och utan frihet, bara för att erhålla det billiga nöjet att beröva kapitalisterna och de rika sin egendom. Socialisterna är besatta av pengar på sitt eget speciella sätt. De är inte besatta av en lust att bli rika själva. De är i stället besatta av en lust att hindra andra från att bli rika!

Vad beror denna speciella form av upptagenhet med pengar på? Varför är andra människors rikedomar ett så stort problem för socialisterna? En fingervisning ges av att socialisterna kämpar med näbbar och klor för käpphästen att det bara är tur som gör att somliga människor blir rika. Uppenbarligen tål inte socialisterna tanken att det kan vara skicklighet, hårt arbete och kompetens som gör att somliga människor blir rika. Men denna käpphäst, att det bara är tur som gör vissa människor rika, strider mot massor av fakta. T.ex. – det är endast en bråkdel av alla rika som ärver sina förmögenheter. Sådana som Paris Hilton är undantag. De flesta rika människor har jobbat ihop sina förmögenheter själva. Hur har de lyckats med det? Genom tur?

Det är en orimlig tanke. En företagare eller investerare måste som regel göra dussintals eller hundratals lyckade affärer för att hon skall bli riktigt rik. Det räcker inte med att bara göra någon enstaka lyckad affär. Säg att du börjar med 100.000 kronor. Och varje gång du gör en lyckad affär gör man en vinst på 20%. Hur många lyckade affärer måste du göra för att tjäna ihop en miljard kronor? Svaret är – ungefär 50 lyckade affärer. Och det förutsätter att du inte gör en enda förlustaffär. Hur sannolikt är det att du kan göra 50 vinstaffärer i rad, utan en enda förlustaffär – om det endast berodde på tur? Tja, om du singlade en slant 50 gånger, då är det kosmiskt osannolikt att slanten skulle hamna med krona upp 50 gånger i rad. Så där ser du att det är kosmiskt osannolikt att en människa skulle kunna föröka 100.000 kronor till 1 miljard kronor endast genom tur, även om hon kunde räkna med en så pass hög vinst som 20% på varje lyckad affär.

OK, om det inte är tur som gör somliga människor rika, varför är då socialisterna så sjukligt upptagna med frågan om andra människors rikedomar? Tja, det är ju så att man måste vara *duktig* på något sätt för att bli rik på att driva företag, eller på att göra investeringar. Man måste jobba för att kunna ta reda på sådana saker som: vilka produkter man skall producera, vilka marknader man skall satsa på, vilka argument man skall använda för att sälja saker, vilka aktier man skall köpa och när, vilka aktier man skall sälja och när o.s.v. Det är där skon klämmer. Att andra människor blir rikare än socialisterna själva bekymrar socialisterna å det grövsta. Därför att det visar att andra människor är *duktigare* än socialisterna. Duktigare på att producera. Och det sårar socialisternas självkänsla att medge att andra människor är mera produktiva än de själva (socialisterna) är.

Det hela handlar om att *låtsas* att man är bättre än man i själva verket är. Socialister tycker ju att produktionen är det centrala i tillvaron. Så att vara produktiv är den viktigaste dygden. Ju mera produktiv man är, desto bättre människa är man. Om en socialist medger att en annan är mera produktiv än hon själv är, medger hon i sina egna ögon att hon själv är mindre *värd* än den andra människan. Socialister mäter en människas värde enligt hur produktiv hon är.

Så hur skall en socialist ”bevisa” att kapitalisterna inte är produktiva? Genom att kasta om orsak och verkan. Genom att beröva kapitalisterna verkan av deras produktivitet, d.v.s. pengarna, försöker socialisterna beröva kapitalisterna orsaken till pengarna, d.s.v. själva produktiviteten.

Socialisterna tycker i själva verket inte att det är en synd att tjäna pengar. De tycker innerst inne att ju mera pengar en människa tjänar, desto bättre är hon. Det är just därför de inte tål att andra människor tjänar mera pengar än de själva gör.

Därför att det hela handlar om ”prestige”. D.v.s. om självaktning eller självkänsla. Socialisterna bryr sig så mycket om andras pengar därför att andra människors pengar ger dem ett mindrevärdes komplex. De insisterar på att det endast är tur som avgör huruvida en människa blir rik, därför att de vill rationalisera bort sitt eget misslyckande med att bli rik. Många socialister är ju så ovilliga att anstränga sig att de inte ens har försökt att bli rika. De bara klagar på andra människors rikedomar, i stället för att göra något konstruktivt själva.

Så du ser – socialister har en hat/kärlek relation till pengar. De älskar egentligen pengar, därför att de ju kan köpa en massa trevliga saker med pengar. Men samtidigt så hatar de pengar – därför att andra människor är duktigare än de själva är på att tjäna pengar. Och det sticker socialisterna i ögonen.

Arbetslinjen är oförenlig med bidrag överhuvudtaget

2010-06-02T12:45:00.000-07:00

Den folkpartistiska integrations- och jämlikhetsministern Nyamko Sabuni försöker försvara arbetslinjen här på Newsmill - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/27/socialbidragstagare-som-borjar-jobba-ska-fa-behalla-bidraget . Tyvärr lyckas hon inte riktigt. Det beror på att hon försöker hitta en kompromiss mellan arbetslinjen och bidragslinjen, d.v.s. mellan socialismen och kapitalismen. Men det går inte att hitta en kompromiss mellan näring och gift.

Sabuni skriver att – ”Socialbidragets kontruktion, med hundraprocentiga marginaleffekter, innebär att varje krona som tjänas räknas av från det ekonomiska biståndet. Det lönar sig [därför] inte för dem som uppbär bidrag. För att stärka arbetslinjen föreslår folkpartiet också att en socialbidragstagare ska kunna behålla en del av en inkomstökning, upp till 1.500 kronor i månad i max sex månader, utan att det påverkar socialbidraget”.

Tja, denne reform vore en lindring av eländet med marginaleffekterna. Men *bara* en lindring. En socialbidragstagare skulle ju fortfarande drabbas av marginaleffekter så snart hon tjänade mera än ynkliga 1.500 kronor i månaden. Det är klart att 1.500 kronor extra skulle vara ett välkommet tillskott till hushållskassan för vilken socialbidragstagare som helst. Så det skulle vara en förbättring. Det är inte konstigt att sossarna är emot förslaget.

Men det skulle fortfarande inte löna sig fullt ut för en socialbidragstagare att jobba. Om en arbetslös person kan tjäna, säg, 10.000 kronor i månaden utan att jobba, tack vare socialbidraget – men kan tjäna 15.000 kronor i månaden genom att jobba – då tjänar hon ju bara 5.000 kronor i månaden på att jobba i stället för att gå på bidrag! Och hur många människor vill egentligen jobba heltid för bara för att tjäna 5.000 kronor mera i månaden? Alla svenskar har inte en så hög moral att de föredrar att jobba under sådana omständigheter, bara för att de vill ”göra rätt för sig”. Så vi kommer fortfarande att dras med starka incitament för arbetslösa människor att inte anstränga sig för att skaffa sig ett jobb, så länge vi har några socialbidrag alls.

Det är således inte socialbidragets *konstruktion* som är problemet. Det är socialbidragets *existens* som är problemet. Så länge staten betalar ut några pengar alls till en människa när hon inte jobbar, kommer hon att ha ett incitament att inte anstränga sig för att hitta ett jobb like hårt som hon skulle ha gjort om socialbidraget saknades. Den radikala arbetslinje reformen skulle därför vara att *avskaffa* socialbidraget.

Men vore inte det grymt mot de arbetslösa att avskaffa ”skyddnätet”? Inte om staten samtidigt gjorde det möjligt för samtliga arbetsföra att skaffa sig ett jobb. Om bara samtliga arbetslösa fick ta ett jobb till den lön som var tillräckligt lågt för att göra det lönsamt för en arbetsköpare att anställa dem, skulle vi inte ha någon ofrivillig arbetslöshet bland de arbetsföra. Arbetsköpare gör ju det som är lönsamt. Så snart en arbetssökande erbjuder sig att jobba för en lön som är tillräckligt låg för att det skall vara lönsamt för arbetsköparen att anställa personen, gör arbetsköparen det.

Nyckeln till full sysselsättning är lönekonkurrens. Men facket står i vägen. Fackföreningarna vill på inga villkor tillåta arbetsköpare att anställa arbetare som erbjuder sig att arbeta för lägre löner än de avtalsmässiga. Och då uppstår obönhörligen ofrivillig arbetslöshet.

Staten kan givetvis inte avskaffa socialbidragen så länge som den tillåter fackföreningarna att hindra de arbetslösa från att lönekonkurrera och därmed skaffa sig jobb. Det vore otillständigt om staten först gjorde det omöjligt för folk att skaffa sig jobb, genom att backa upp facket, och sedan nekade de arbetslösa någon bidragsförsörjning. Så länge som fackföreningarna tillåts att skapa ofrivillig arbetslöshet, måste vi ha kvar socialbidragen. Trots att bördan av att försörja socialbidragstagarna givetvis sänker reallönerna. Men egentligen är det förstås bara rätt åt fackföreningsmedlemmarna att de får sänkta reallöner, när de skapar en ryggsäck av arbetslösa åt sig själva att bära! På sätt och vis är det bra att vi har socialbidrag, när fackföreningarna tillåts att härja. Det är ett rättvist straff åt de fackföreningsmedlemmar som fortfarande har jobb, och drabbas av lägre reallöner när de arbetslösa försörjs med socialbidrag.

Men det är synd om de arbetslösa, som tvingas till sysslolöshet. Forskningen lär ha visat entydigt att påtvingad arbetslöshet har många negativa ”sociala” effekter, som alkohol- och narkotikamissbruk, brottslighet, barn- och hustrumisshandel, skilsmässor, psykologiska problem som depressioner o.s.v. Det är skamligt att fackföreningarna tillåts att skapa denna sociala misär. Vi får verkligen hoppas på att den borgerliga regeringen morskar upp sig och tar en fajt med fackföreningarna!

Israel borde ha sänkt skeppet!

2010-06-01T12:27:00.000-07:00

Israels beslutsfattare var, som vanligt, fega när de beordrade sina soldater att borda Ship to Gaza. Enligt uppgifter från Magnus Norell här på Newsmill - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/31/konvojen-till-gaza-mer-an-humanitar-hjalp , var de israeliska kommandosoldaterna som bordade det största fartyget i Ship to Gaza konvojen endast beväpnade med *paintball* gevär. Men de möttes av dödligt våld, utövat av deltagare av Ship to Gaza med träpåkar, knivar, slangbellor och t.o.m. gevär! Så de israeliska beslutsfattarna hade skickat in sina egna soldater i en potentiell dödsfälla utan beväpning att tala om. Det var ett förräderi mot dessa modiga soldater.

Vad var de israeliska beslutsfattarnas motiv? De ville blidka den internationella opinionen. Om de israeliska kommandosoldaterna hade varit ordentligt beväpnade, hade riskerna för det egna livet varit mindre. Men ”riskerna” för att Israel skulle ha fördömts av världsopinionen hade varit mycket större.

Men Israels beslutsfattare misstar sig om de inbillar sig att de kan vinna kriget mot den islamistiska totalitarismen och terrorismen genom att blidka världsopinionen. Världsopinionen är ju vän med de palestinska terroristerna! Närhelst det blir en strid mellan terroristerna och Israeliska soldater, och palestinier blir dödade, fördömer ju världsopinionen *Israel*, inte de palestinska terroristerna. D.v.s. världsopinionen fördömer de som försvarar sig, i stället för att fördöma angriparna, de mordiska palestinska terroristerna. Det är värre än lönlöst att försöka blidka fiendens vänner. Ju mera Israel räds sina fienders vänner, desto mera kommer fienden att våga – ifråga om mord och lemlästning. Mördare känner ju, precis som rovdjur gör, lukten av rädsla.

Så vad borde Israels beslutsfattare ha gjort? Borde de ha låtit sina kommandosoldater ha bordat huvudfartyget i Ship to Gaza konvojen beväpnade till tänderna? Tja, det hade inte varit så illa. Men jag har en bättre lösning. Israel borde ha sänkt skeppet, och låtit terroristvännerna och de nyttiga idioterna ombord ha drunknat! Det hade visserligen medfört ett massivt fördömande av Israel i världens massmedier. Men vad skulle det ha spelat för roll? ”Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me!” – som barnramsan lyder på det engelska språket. Och om Israel hade bara låtet ett av sina stridsflygplan sänka det där fartyget med en bomb eller missil från ett betryggande avstånd, hade inga israeliska soldaters liv satts på spel. Och Israels beslutsfattares första lojalitet måste vara till de egna soldaterna. De egna soldaternas liv får *aldrig* sättas på spel i onödan, i syfte att skona fienden eller fiendens civila.

Nu kommer förstås två invändningar mot mitt förslag att resas. Den första kommer att bli att åtminstone många av deltagarna i Ship to Gaza projektet hade ingen aning om att somliga deltagare i projektet var terrorist sympatisörer som *ville* få till stånd våld (se Magnus Norells artikel om du tvivlar på att det fanns vålds trängtande deltagare ombord på det där fartyget). Förmodligen var många av deltagarna fullständigt omedvetna om att IHH, huvudorganisatören av Ship to Gaza projektet, hade nära förbindelser till Hamas och al Qaida, och att IHH under lång tid hade förespråkat våld, inklusive terrorism. Men de som bestämmer sig för att delta i ett politiskt projekt har ju ett *ansvar* för att ta reda på vad de ger sig in på! Och dessa avskyvärda, hycklande ”humanitärer” måste ta konsekvenserna av sin eventuella dumhet på sitt eget skinn, s.a.s.

Den andra invändningen som antagligen kommer att resas mot mitt förslag blir antagligen att det ju fanns barn ombord på fartyget, och att det alltid är fel att döda barn. Tja, det vore ytterst synd om barn dog för att deras föräldrar antingen var avskum som ville använda sina egna barn som mänskliga sköldar, eller alternativt var nyttiga idioter som tog vansinniga risker med sina egna barns liv. Men Israel skall inte låta bli att slå till mot sina fiender, bara för att barn, avsiktligt eller oavsiktligt, används som mänskliga sköldar. Israel bör alltid försvara sig med våld när landet hotas. Och om barn då dör, är det *angriparen* som är moraliskt skyldig för att barnen dör. Även om det är israeler som trycker på avtryckaren. När någon startar ett krig – och det spelar ingen roll om det är Hitler eller Yassir Arafat eller någon annan palestinier – är det den personen, och alla de som stödjer honom, som bär det moraliska ansvaret både för att soldater och oskyldiga civila dör i det krig som startas.

Världsopinionen är moraliskt korrupt. Den kommer inte inom överskådlig tid att godkänna att det enda fria landet i Mellanöstern, Israel, försvarar sig. Israels beslutsfattare måste därför morska upp sig och våga strunta i den korrupta världsopinionen. Israel måste våga vara sig själv nog, vilket är vad som anstår ett fritt land.

Vi behöver en mera seriös kritik av facket!

2010-05-26T06:49:00.000-07:00

CUF har nyligen påbörjat en ”kampanj” med kritik av facket. Jag har inte själv sett annonserna som lär ingå i denna kampanj – så jag har bara andrahandsinformation om hur kampanjen ser ut.

Men informationen som jag har om kampanjen – som består av en artikel om kampanjen här på Newsmill, skriven av fyra socialdemokratiska studenter vid Handelsskolan i Stockholm - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/20/cuf-har-fel-om-facket - och en artikel av Anders Utbuldt - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/14/cufs-knulla-facket-spar-pa-foraktet-mot-politiker - tyder på att kampanjen själv är ett ”djävla skämt”. De fyra studenterna är förvisso sossar, så de kan tänkas ha egna syften med sin artikel om CUF, de är kanske inte objektiva. Men de, och Anders Utbuldt (vars politiska hemvist och avsikter jag inte känner till) ger i sina två artiklar *många* exempel på att CUFs kampanj är full av svordomar och runda ord. Facket sägs vara ett ”djävla skämt”. CUF svingar sig med uttrycket – ”Fuck facktet 4ever”. CUF kör med foton på ansikten med gröna clown-näsor. O.s.v.

Vad skall man säga om en sådan kampanj? Tja, den är inte värdig. Fackföreningarna utgör ett så allvarligt hot mot vår frihet och välfärd att de förtjänar en mycket mera seriös, och *intellektuell*, kritik än en kampanj som består av svordomar och clown näsor. Och CUF *skulle* klara av att leverera en sådan kampanj.

Det visar Magnus Anderssons (CUF-ordförandens) artikel här på Newsmill - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/21/darfor-ar-arbetsmarknaden-ett-javla-skamt . Magnus Andersson framför väldigt bra argument mot facket i denna artikel. Magnus Andersson påpekar t.ex. det historiska faktumet att välfärden i Sverige ökade kraftigt redan tidigt på 1800-talet, då det fortfarande inte fanns någon socialdemokrati, fackföreningsrörelse eller välfärdspolitik. Så Sveriges välfärd kan inte bero på socialdemokratin, fackföreningarna eller välfärdspolitiken. Jag skrev en hel artikel, som jag själv anser vara läsvärd, här på Newsmill om den saken - http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/06/kapitalismen-ar-bast . Magnus Andersson påpekar också att fackföreningarna har en tendens att vara invandringsfientliga. Det är en sak som jag ägnade en hel artikel här på Newsmill åt att belysa - http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/27/varfor-jag-hatar-facket . Magnus Andersson har vidare tillräckligt med civilkurage för att påpeka att fackföreningarna är så pass cyniska att de gynnar de äldre på de yngres bekostnad. Den saken ägnade många ord på i dessa två artiklar - http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/01/svin-till-foraldrar - och här - http://henrik-unne.blogspot.com/2010/03/bor-vi-aga-pensionarerna.html .

Men det verkar som CUF struntar i att använda sig av Magnus Anderssons goda insikter i fackföreningsrörelsens ondska i sin kampanj – eller alternativt så försöker de ”piffa upp” Magnus Anderssons seriösa argument med svordomar och könsord. Vilket onekligen är irrationellt!

Hur skulle då en *seriös* kritik av fackföreningarna se ut? Till att börja med skulle den visa att facket är omoraliskt. Och det är inte svårt. Fackföreningarna i dagens Sverige kämpar ju för raka *motsatsen* till rättvisa. De vill ju att människor skall bestraffas för att de är duktiga, och belönas för att de slarvar! Ett exempel på det är ”den solidariska lönepolitiken” som facket slår vakt om. Denna politik går ut på att om en arbetare är mera produktiv än en annan, skall han *inte* för den skull tjäna mera.

Ett annat exempel på att fackföreningarna är fiender till rättvisan är deras stöd till sossarnas progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter. Sossarnas skattepolitik går ut på att närhelst en människa visar sig vara mera produktiv än genomsnittet, och därför tjänar ihop mera pengar än genomsnittet, skall hon *straffas* för det genom att drabbas av en speciellt hög, i procent, inkomst- och/eller förmögenhetsskatt. De rika förföljs i socialdemokraternas och fackföreningarnas Sverige bara därför att de begår ”brottet” att vara mera produktiva än de avundsjuka massorna.

Eftersom det moraliska också är det praktiska, är det *o*moraliska också *o*praktiskt. Därför bör en seriös kritik av fackföreningarna också rikta in sig på att visa hur fackföreningarnas politik skadar oss alla, inklusive fackföreningarnas egna medlemmar. Ett bra exempel på arbetare som skadas av fackföreningarna är de unga MacDonalds anställda som ibland verkar utnyttjas av MacDonalds. Men när man ser att unga hamburgerflippare utnyttjas av MacDonalds, bör man ställa sig en fråga – ”Varför är de där unga hamburgerflippare så svaga att MacDonalds kan komma undan med att behandla dem illa?”

Svaret är enkelt – det är oerhört svårt för de unga att få jobb. Så de är desperata. De måste nöja sig med en tämligen dålig arbetsgivare, som MacDonalds kanske är, därför att det är så ont om jobb hos bättre arbetsgivare. Grundorsaken till att MacDonalds eventuellt kan misshandla sina anställda är att dessa redan är svaga och utsatta. Och det är *fackföreningarnas* fel att hamburgerflipparna är så svaga och utsatta. Fackföreningarna använder sin makt för att trissa upp lönerna på hela arbetsmarknaden. Och det innebär att lönearbetarna blir så dyra att arbetsgivarna inte har råd att anställa alla svenskar som söker jobb. Och då blir de enskilda arbetssökande desperata. De blir illa tvungna att nöja sig med jobb hos dåliga arbetsgivare för att få ett jobb överhuvudtaget. Men om bara fackföreningarnas lönepolitik var mindre ”militant”, och därför inte skapade så mycket arbetslöshet, skulle de arbetssökande ha flera jobb att välja bland och då skulle de ha råd att vara mera kräsna. Då skulle MacDonalds bli tvungen att skärpa sig för att inte bli utan arbetskraft!

Så du ser. När fackföreningarna använder MacDonalds dåliga behandling av sina anställda som ett argument för att rekrytera medlemmar, drar de nytta av ett problem som de *själva* har skapat! Det är cyniskt så det förslår.

Men åter till CUF.

Problemet med CUF är nog inte att de saknar en *vilja* att göra gott. De menar väl. De utmanar makten. Problemet är att de inte vet *hur* de skall göra för att åstadkomma något gott i politiken. CUFs medlemmar är för de mesta icke-intellektuella. De fattar inte riktigt vad politiken handlar om. Det beror på att de inget hum har om vad den filosofiska grunden för friheten och rättvisan är. De har inte lärt sig de fundamentala idéerna som de behöver för att effektivt slå vakt om friheten och rättvisan. Var finns de idéerna? De finns hos objektivismen. De objektivistiska argumenten för friheten och rättvisan presenterades bl.a. här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 - och här – www.aynrand.org . Läs och begrunda. Vi ses sedan på barrikaderna!

Hur skall jag som är arbetslös rösta i höst?

2010-05-24T01:35:00.000-07:00

Hur skall jag rösta i höst? Vilket sätt att rösta ligger i mitt intresse, givet att jag är arbetslös och saknar kapital? Jag skall titta på de olika alternativen.

Det mest näraliggande alternativet skulle kunna tänkas vara socialdemokraterna. De brukar ju kallas ”arbetarpartiet”. Men jag är skeptisk. Jag vill hellre få försörja mig på att arbeta, än leva på bidrag. Sossarna skulle visserligen med all sannolikhet kämpa med näbbar och klor för att bevara bidragen som jag skulle vara beroende av, så länge jag inte fick ett jobb. Men vore det inte ännu bättre att få ett jobb? Och hur skulle jag kunna få ett jobb om sossarna bestämde i Sverige?

För att skaffa mig själv ett jobb skulle jag behöva erbjuda en arbetsköpare att jobba åt denna till en lön som var tillräckligt låg för att det skulle vara lönsamt för honom att anställa mig. Men fackföreningarna tillåter inte några arbetsköpare att anställa folk till en lägre lön än den som är avtalsmässig. Och nu är det så att jag saknar i stort sett värdefulla yrkeskunskaper. De yrkeskunskaper som jag har är föråldrade. Jag har jobbat i 30 år som excenterpressare, men excenterpressare används knappast längre i den svenska industrin. Så för att jag skall kunna få ett jobb, måste jag börja om från början och lära mig ett nytt yrke från grunden. Det betyder att jag med all sannolikhet måste nöja mig med en lägre lön än den som är avtalsmässig idag. Jag måste bjuda under de avtalsmässiga lönerna för att få ett jobb. Och det är jag villig att göra. Jag saknar prestige. Och jag är inte kräsen eller militant när det gäller mina löneanspråk. Men fackföreningarna kommer att hindra i stort sett alla mina potentiella arbetsköpare från att anställa mig till en lön som är lägre än det avtalade. Så det ser ut som om fackföreningarna kommer att hindra mig från att skaffa mig ett jobb under lång tid framöver. (Mera om hur fackföreningarna skapar arbetslöshet finns att läsa här - http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/27/kollektivavtalen-skapar-arbetsloshet .

Eftersom jag är arbetssökande är fackföreningarna en del av mina värsta fiender. Och alla vet att sossarna är fackföreningarnas bästa kompisar inom politiken. Så jag vill helst slippa rösta på sossarna.

Jag kanske borde rösta på moderaterna? De kallas ju för ”höger” partiet. Men moderaterna av idag är bara socialdemokrater light. Reinfeldt har faktiskt sagt att han *gillar* fackföreningarna. Det gör inte jag. Och därför gillar jag heller inte Reinfeldt. Med moderaterna som det ledande regeringspartiet, skulle fackföreningarna nog sitta i orubbat bo. Och jag skulle fortsätta att vara utan jobb. Och sedan har vi nackdelen att kanske moderaterna skulle få för sig att spara skattepengar genom att skära ner på bidragen. Jag tycker i och för sig att det vore bra att skära ner på bidragen. ”Avskaffa så många skattefinansierade bidrag som möjligt!” - säger jag. Men avskaffa då samtidigt också fackföreningarnas makt att skapa ofrivillig arbetslöshet! Det vore perverst att ta bort bidragen som de arbetslösa behöver för att inte svälta, men samtidigt låta fackföreningarna fortsätta att förhindra de arbetslösa från att skaffa sig jobb. Om moderaterna ville ålägga dagens bidragstagare att försörja sig själva, då skulle moderaterna också behöva skapa *förutsättningar* för bidragstagarna att försörja sig själva. Om man säger A, måste man säga B. Moderaterna bör inte avskaffa bidragen till de arbetslösa innan de har morskat upp sig tillräckligt mycket för att ta en fight med fackföreningarna.

Så att rösta på moderaterna är för mig uteslutet. Det skulle kunna visa sig vara rena självmordet.

Kan jag då rösta på folkpartiet, centern eller kristdemokraterna? Ja, i princip, men jag förstår inte vad det skulle tjäna till. De tre mindre borgerliga partierna är ju bara stödpartier till moderaterna. Så det vore därför lika farligt för mig att rösta på dem som det vore för mig att rösta på moderaterna.

Kan jag rösta på vänsterpartiet då? Tja, de säger sig ju stå på de svagas sida - inklusive de arbetslösas sida. Men vänsterpartiet vill ju införa socialismen! Så om vänsterpartisterna fick bestämma, skulle jag bli tvungen att arbeta åt en totalitär, kommunistisk statsmakt, om jag ville jobba alls. Nej, tack!

Kan jag rösta på de gröna, på Miljöpartiet? Nej, de vill ju i princip lägga ner våra industrier. De säger det inte rent ut förstås. Men var och en som har huvudet på skaft kan läsa mellan raderna på de grönas kritik av det moderna ”konsumtionssamhället” att de inte gillar industrierna. Om det inte skall få lov att köpas några bilar, några ”prylar”, några lyxvaror, om det inte skall få göras några flygplansresor, om det inte skall få finnas någon kärnkraft och fossilbränslekraft, om det inte skall få framställas någon annan mat än biodynamiskt odlat sådant o.s.v. – tja, då kommer det inte heller att finnas några jobb med att *tillverka* bilar, ”prylar”, lyxvaror, flygplan, kraftverk eller annan mat än den som odlas i pyttesmå biodynamiska jordbruk o.s.v. Så det lär inte komma att finnas några jobb åt mig om de gröna får bestämma. Så att rösta på Miljöpartiet är inget alternativ för mig.

Kan jag rösta på Sverigedemokraterna då? Nej, förra hösten gifte jag mig med Thi, en invandrarkvinna som då hotades med utvisning. Om Sverigedemokraterna hade haft makten hade Thi hade med all sannolikhet redan blivit utvisad och skickad tillbaka till Vietnam innan jag hade hunnit träffa henne. De där brunisarna gillar ju inte utomeuropeiska invandrare. Så jag hade antagligen inte varit gift, och varit lycklig idag, om Sverigedemokraterna hade fått bestämma. Jag kan inte tänka mig att svika min egen hustru, som är invandrare, genom att rösta på Sverigedemokraterna. Thi är en solstråle i mitt liv idag, och Sverigedemokraterna är hennes fiende. Så Sverigedemokraterna – nej, tack! (Mera om den svenska invandringsfientligheten finns att läsa här - http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/27/varfor-jag-hatar-facket ).

OK, hur skall jag då rösta? Jag kanske får rösta på samma sätt som jag gjorde i förra valet? D.v.s. jag får hålla mig i näsan och rösta på sossarna. Om sossarna vinner valet i höst lär jag förvisso sannolikt förbli arbetslös. Sossarna slår ju vakt om fackföreningarna, inte om de arbetssökande. Men jag skulle ju sannolikt också förbli arbetslös, även om något annat parti än sossarna vann valet. Inget parti vill ju ta en fight med fackföreningarna, i syfte att frigöra arbetsmarknaden och lönesättningen. Och så länge det är sossarna som sitter vid makten, då kommer jag i alla fall antagligen att kunna räkna med att få lyfta bidrag medan jag sitter hemma och rullar tummarna, så att jag slipper svälta. Känner jag då några moraliska betänkligheter mot att lyfta bidrag? Nej, det kommer ju inte att bli mitt eget fel ifall jag förblir arbetslös, det blir fackets fel. Och om jag lyfter bidrag, kanske bidrar jag då till att den omoraliska välfärdsstaten närmar sig kollapsen! Så jag kanske gör en god gärning också, om jag röstar på sossarna!?

Hru mycket betyder en statsminister?

2010-05-22T01:12:00.000-07:00

Det har startats en debattråd här på Newsmill om ämnet ”Sveriges statsministrar”. Artikelserien lär ha kommit till med anledning av att Bonniers har gett ut ett ”mastodontverk” om Sveriges statsministrar under 100 år.

Att Bonniers anser det vara en vettig investering att ge ut ett *mastodontverk* som handlar om just Sveriges statsministrar, och att Newsmill anser det vara en vettig användning av sitt begränsade utrymme att upplåta en del detta utrymme till en stor debattråd om statsministrarna – det tyder på att somliga svenskar har uppfattningen att en statsminister är en synnerligen viktig person. Att en statsminister spelar en oerhört stor roll i politiken och historien. Varför annars ägna Sveriges statsministrar så mycken uppmärksamhet?

Men hur stor är en futtig statministers inverkan på politiken egentligen? Inte speciellt stor, skulle jag våga gissa. Jag skulle faktiskt våga säga att en statsminister endast är en liten bifigur i historiens lopp. Det spelar ingen större roll egentligen om Reinfeldt eller Sahlin vinner valet i höst, t.ex.

Men varför har jag en så förklenande syn på våra statsministrar? Tja, är det inte så att en statsminister endast kan föra den politik som är ”politiskt möjligt” för tillfället? Kan någon snubbe som läser dessa ord på allvar påstå att Reinfeldt skulle kunna avskaffa välfärdspolitiken idag, och i stället föra en liberal politik – även om han inte själv redan hade övergett liberalismen i sin ungdom för ca. 20 år sedan? Nej, det skulle nog bli en revolution eller ett inbördeskrig om Reinfeldt började skära i de sociala programmen innan detta hade blivit ”politiskt möjligt”!

Och en titt i historiens backspegel bekräftar detta - att statsministrar endast kan göra det som råkar vara ”politiskt möjligt” under den tid deras mandatperiod löper.

Ta Olof Palme t.ex. Palme var stor i orden när det gällde socialismen. Han hade en väldigt hög svansföring. Men han stod inte pall när vindarna blåste emot. Under valrörelsen 1982, lovade Palme dyrt och heligt att socialdemokraterna efter en eventuell valvinst skulle satsa på att få fart på Sverige med ”gammal, hederlig sossepolitik”. Det skulle bli ökade offentliga investeringar. Det skulle bli en mera ”rättvis” fördelningspolitik. Ekonomin skulle utsättas för ”stimulanser” i stället för ”besparingar”. Och lönerna skulle öka på vinsternas bekostnad, bl.a. med hjälp av löntagarfonder. Men vad hände efter sossarnas jordskredsseger i valet? Tja, Olof Palmes allra första åtgärd som nybliven statsminister blev att devalvera kronan med 16%! Så att företagsvinsterna sköt i höjden! Och sosseregeringen utnyttjade sedan sitt inflytande över fackföreningarna för att se till att det inte blev ”lönekompensation” för de kraftigt ökade företagsvinsterna. Det blev följaktligen ett hausse på börsen. Aktieägarna skar guld med täljkniv tack vare Palmes politik.

Varför genomförde Palme detta svek mot arbetarrörelsens ideal? P.g.a. ekonomiska realiteter. Att han var statsminister betydde inte att han egentligen hade så mycken makt över vilken politik som skulle föras. Ekonomin måste räddas, även om det innebar att idealen måste offras.

Ett annat exempel var den moderata statsministern Carl Bildt i början av 1990-talet. Under kronkrisen år 1992 lovade Bildt dyrt och heligt att kronkursen skulle försvaras ”till varje pris”. Räntan fick faktiskt åka upp till hissnande 500% under några sommardagar! Många låntagare höll på att knäckas. Men hjälpte Bildts kampvilja? Nej, till slut fick han krypa till korset och låta kronan devalveras. Det fåfänga kronförsvaret innebar bara att han slösade bort en stor mängd av Sveriges knappa ekonomiska resurser. Carl Bildt kämpade mot verkligheten förgäves.

Svenska statsministrar spelar inte heller så stor roll när det gäller att föra en självständig utrikespolitik. Se på Reinfeldts politik gentemot Rysslands starke man, Putin. Inte gjorde Reinfeldt något större väsen när Putin helt plötsligen skar av gasleveranserna till Ukraina mitt under den smällkalla vintern för något år sedan. Inte heller gjorde Reinfeldt mycket när Putin invaderade Georgien. Inte heller sade Reinfeldt ifrån på skarpen när Putins soldater massakrerade muslimer i Tjetjenien. Och Reinfeldt har inte ens gjort något motstånd att tala om mot Putins byggande av en gasledning under Östersjön, trots att det byggandet kommer att hota Sveriges egna säkerhetsintressen. Man kan naturligtvis invända – ”Men vad skall Reinfeldt göra? Sverige har ju inget starkt försvar att sätta upp mot den ryska björnen!”

Men detta förhållande beror ju till stor del på att Reinfeldt själv konsekvent har satsat på att *rusta ner* det svenska försvaret – samtidigt som Putins Ryssland har rustat upp som sjutton! Varför har Reinfeldt svikit moderaternas stolta tradition att värna det svenska försvaret? Därför att han har räknat ut att det inte skulle ”löna sig” – politiskt, d.v.s.! Räven Reinfeldt räknar med att han vinner många flera röster på att bygga daghem och sjukhus än han gör på att skaffa fram flera stridsflygplan och ubåtar. Och om Ryssland så småningom visar sig ha haft en avsikt med sin upprustning, och går till angrepp mot Sverige? Tja, ”den dagen, den sorgen”.

Ett annat exempel på svenska statsministrars undfallenhet inom utrikespolitiken var Per-Albins svartfotspolitik under Andra världskriget. Sverige levererade ca. 50% av Nazitysklands hela järnmalmsbehov under Andra världskriget. Hitler hade aldrig kunnat låta tillverka alla stridsvagnarna och kanonerna som gick åt under kriget utan svenskarnas hjälp. Stridsvagnar och kanoner kräver ju stål – och man kan ju inte tillverka stål utan järnmalm!

Socialdemokraterna hade egen majoritet i båda kamrarna av Riksdagen under åren 1940-1944. Så socialdemokraterna, under Per-Albins ledning, hade det yttersta ansvaret för Sveriges samarbetspolitik under kriget, även om borgarna inte gjorde något motstånd att tala om. Varför spelade Per-Albin under täcket med Hitler? Politiska realiteter ägde företräde framför moralen för en svensk statsminister. Sossarnas högtidliga tal om att stå upp emot hotet från nazismen och fascismen betydde inte så mycket i praktiken. Det var mera snack än verkstad. (Jag har skrivit om Sveriges svartfotspolitik under Andra världskriget på Newsmill här - http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/15/samarbetet-med-nazityskland .

Men nu uppstår en intressant fråga. Om inte statsministrarna avgör politikens utveckling - vem gör det egentligen då?

Riksdagen? Nej, riksdagen hindrade ju inte Palme-regeringen från att vrida politiken åt höger efter valsegern år 1982. Sosse riksdagsmännen var med på notorna. Och mig veterligen protesterade i varje fall inte den dåvarande borgerliga majoriteten av riksdagsmännen mot Carl Bildts misslyckade ekonomiska politik i början av 1990-talet. Och det har knappast hörts ett pip från riksdagen vad gäller protester mot Reinfeldts nedrustningspolitik under de senaste fyra åren, eller hur? Och om den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten inte gillade att Per-Albin gick Hitlers ärenden under Andra världskriget – varför röstade de inte bort honom då? Det var ju riksdagen som tillsatte regeringen – då som nu!

Nej, det är vare sig statsministern, regeringen eller riksdagen som *egentligen* bestämmer inom politiken. Men Sverige är ju en demokrati. Och betyder inte det att det ytterst är *väljarna* som bestämmer?

Nej, väljarna är i stort sett maktlösa. Hur många gångar har du inte hört sosse väljare klaga – ”Det finns inget att välja på! Sossarna för ju en moderat politik!” Och hur många gånger har du inte hört en moderat väljare klaga – ”Det finns inget att välja på! Moderaterna för ju en socialdemokratisk politik!” Du ser. Väljarna har bara att välja mellan de politiska alternativ står till buds ut för dem att välja mellan. Men det bjuds ju aldrig ut några egentliga alternativ! När senast fick du en möjlighet att rösta på en radikal kapitalistisk politik, eller på en radikal socialistisk politik? Bortsett förstås från möjligheten att rösta på sådana stollar som Socialistpartiet och Frihetsfronten?

OK. Vem bestämmer då vad som sker i politiken? Det gör de som bestämmer vad som skall bli ”politiskt möjligt”. Och det är de intellektuella som ytterst bestämmer vad som skall bli politiskt möjligt. Och ytterst, ytterst är det världshistoriens stora filosofer som bestämmer. Det moderna Sveriges politik har inte bestämts av Per-Albin, Arvid Lindeman, Tage Erlander o.s.v. Nej, det var i stället sådana framträdande individer inom intelligentsian som August Strindberg, Axel Hägerström, Gunnar och Alva Myrdal o.s.v. som formade det moderna Sverige. Men bakom dem stod ett fåtal giganter och demoner. Några av giganterna som bidrog till att göra det moderna Sverige storartad var exempelvis Aristoteles (mannen som grundade den västerländska civilisationen), Tomas av Aquino (mannen som gjorde slut på medeltiden och gav upphov till renässansen), Isaac Newton (mannen som mer än någon annan grundade den moderna vetenskapen), John Locke (mannen som grundade den moderna friheten) o.s.v. Och några av demonerna som i hög grad bidrog till att förstöra det moderna Sverige var skurkar som Immanuel Kant (mannen som gav upphov till den moderna kollektivismen och nihilismen), Friedrich Hegel (mannen som gav upphov till den moderna totalitarismen) och Karl Marx (mannen som mer än någon annan gav upphov till den moderna socialismen).

OK. Vad skall då *du* göra, om du vill påverka politiken? Tja, eftersom det är *tänkarna*, och inte politikerna, som avgör politikens utveckling, bör du hellre engagera dig i intellektuell aktivism i stället för i politisk aktivism. Ägna dig först åt självstudier i sådana ämnen som filosofi, nationalekonomi och politiska ideologier. Läs tidningar och böcker, i stället för att gå på politiska möten. Och gå sedan ut och påverka andra människor genom att skriva essäer och recensioner, hellre än genom att bara demonstrera, skandera slagord och dela ut triviala partipolitiska flygblad och pamfletter. Det är tänkarna som har lösningarna, inte politikerna. Om du blir en självständig intellektuell aktivist kommer du att ha större inverkan på utvecklingen än de där pajaserna som gillar att visa upp sig i statsministerrollen ungefär som fåfänga påfåglar.

Tänkarna betyder mera än politikerna. Filosoferna betyder mera än statsministrarna.

Hur depressioner kan åtgärdas

2010-05-21T08:21:00.000-07:00

I en tidigare artikel här på Newsmill – ”Hur statens (dåliga) pengar orsakar ekonomiska kriser” - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/16/hur-statens-daliga-pengar-orsakar-ekonomiska-kriser – visade jag att grundorsaken till sådana ekonomiska problem, som dem vi genomgår nu, är statens manipulering och störande av ekonomin med fiat pengar. ”Fiat pengar” har, som jag förklarade, ingenting att göra med billiga bilar. Fiat pengar är pengar som bara som består av luft, och som bara är värda det de anses vara värda därför att staten som ger ut dessa pengar påstår att de är värda det (tills dess att marknaden bryskt vaknar och inser att dessa pengar *inte* är värda det staten säger att de är värda). Men frågan uppstår då hur vi ska kunna *åtgärda* problemet med konjunktursvängningarna som statens pengar orsakar. Jag skall försöka besvara den frågan i denna artikel.

Tja, det enda sättet att undvika att hamna i lågkonjunkturer är att inte först skapa de konstgjorda inflationistiska högkonjunkturerna som orsakar dem. Om man en gång börjar med att blåsa upp en ballong, då kommer den inte att kunna blåsas upp i all evighet. Antingen slutar man blåsa upp en genom att bromsa upp penningmängdstillväxten, och då börjar ballongen pysa ur långsamt, d.v.s. det blir en lågkonjunktur. Eller så fortsätter man att blåsa upp ballongen, genom att skapa ständigt mera och mera fiat pengar, ända tills ballongen/bubblan spricker med ett brak, d.v.s. tills det blir en hyperinflation och kollaps.

Just nu befinner vi oss i en lågkonjunktur, eftersom en inflationsbubbla, för ca. ett år sedan, har spruckit. Vi skulle inte befinna oss i denna eländiga situation om vi inte hade låtit staten blåsa upp en bubbla under de första sex eller sju åren av 2000-talet. Men nu är det för sent, nu befinner vi oss i den här lågkonjunkturen. Frågan är hur ska vi ta oss ur lågkonjunkturen med så litet lidande som möjligt?

Det finns i princip två sätt, varav ett är konstruktivt och hållbart, och ett är destruktivt och ohållbart. Det konstruktiva sättet är att sänka priserna, inklusive lönerna, d.v.s. att marknadsanpassa priserna och lönerna. Det andra sättet är att öka penningmängden, d.v.s. att påbörja en ny omgång inflation.

För att sätta stopp för lågkonjunkturen måste man m.a.o. få priserna, inklusive lönerna, att överensstämma med den mängd pengar som finns, och som kan användas till att köpa varorna och tjänsterna i samhället, inklusive lönearbetet. Antingen måste man sänka priserna och lönerna tills de inte överstiger den penningmängd som finns. Eller så måste man blåsa upp penningmängden tills den räcker för att köpa alla varor och tjänster, inklusive hela det utbjudna lönearbetet, vid de givna priserna och lönerna. Den förra metoden är konstruktiv. Den senare metoden är destruktiv. Varför ska jag förklara i slutet av denna artikel.

Men först vill jag illustrera hur en lågkonjunktur kan stoppas på det destruktiva sättet med 1930-talsdepressionen som konkret exempel.

DEPRESSIONEN PÅ 1930-TALET

Under 1920-talet rådde det en ekonomisk ”boom” i USA. Men 1929 kraschade börsen i New York, och USA gick in i en djup ekonomisk depression under 1930-talet. USA återhämtade sig inte någorlunda från depressionen förrän Andra världskriget. Hur gick det till när USA gick in i depressionen, och hur gick det till när USA tog sig ur depressionen?

Ja, högkonjunkturen under 1920-talet var en klassisk inflations högkonjunktur, som orsakades av att den amerikanska Riksbanken, The Federal Reserve, blåste upp penningmängden. Jag har ingen exakt statistik, men penningmängden lär ha ökat i en dubbelsiffrig årstakt (i procent) under 1920-talets USA. Detta ledde till en kraftig kreditexpansion. En del av krediterna användes till att finansiera en besinningslös spekulation på börsen. Det var vanligt att amerikaner satsade, säg, 1.000 dollar i egna besparingar, lånade 9.000 dollar och köpte sedan börsaktier för 10.000 dollar. D.v.s. inte så få amerikaner spekulerade i aktier med 90 % belåning. Det var samma sak i USA på 1920-talet m.a.o., som det har varit på 2000-talet. Besinningslös spekulation med hög belåning.

Det var inte att undra på att börsen kraschade med ett jättebrak 1929. Under de följande fyra åren rasade New York-börsen, med avbrott för några tillfälliga återhämtningar, med sammanlagt ca. 90%. Denna finanskris förstörde förtroendet hos de ekonomiska aktörerna i landet, och de minskade sina investeringar. Bankerna hade under de glada åren på 1920-talet beviljat alltför många lån på alltför lösa boliner, och när ekonomin började bromsas upp, kunde många amerikaner inte betala sina skulder, med konkurser, förlorade bostäder (s.k. ”foreclosures”) och massarbetslöshet som en följd.

Var det, som så ofta sägs, President F.D. Roosevelts ”New Deal”, d.v.s. hans välfärdspolitik, som tog USA ur depressionen? Nej, om man granskar historiska fakta, upptäcker man att President Roosevelts välfärdspolitik gjorde depressionen djupare och mera långvarig än den annars hade blivit.

1933, ett år efter Roosevelt valdes till president, började den amerikanska ekonomin att väldigt långsamt röra sig uppåt. Men 1937, hela fyra år senare, var arbetslösheten ungefär lika hög som den var när Roosevelt kom till makten. Och 1937 gick USA in i en *ny* lågkonjunktur, med återigen ökande arbetslöshet, ett nytt börsras och en ny våg av konkurser. Det blev inte förrän Andra världskriget, då miljontals unga män tvångsvärvades till armén, som USA återigen blev av med massarbetslösheten. Och det var inte förrän *efter* Andra världskrigets slut 1945, som amerikanerna återigen började att få en ökande välfärd.

President Roosevelt försökte möta den ekonomiska krisen med en massa politiska hugskott. Ena dagen vidtog han ett nytt program, t.ex. något ”public works” program, andra dagen vidtog han någon helt annan åtgärd, t.ex. att nationalisera amerikanernas guldinnehav. Roosevelts oberäkneliga politik gjorde att beslutsfattarna i det privata näringslivet inte visste vad som skulle komma att gälla nästa dag, så de kunde inte planera och de vågade inte investera, och ekonomin följaktligen stagnerade. President Roosevelts offentliga investeringar tog resurser som annars hade fått produktiv användning i den privata delen av ekonomin, och slösade bort dessa resurser på ineffektiva offentliga verksamheter, som t.ex. The Tennessee Valley Authority.

Men USA återhämtade sig från depressionen så småningom. Hur gick det till?

Under Andra världskriget genomförde den amerikanska regeringen lönekontroller. Lönerna, räknade i löpande dollar, fick i princip inte öka under kriget. Det hette att alla måste offra sig för det gemensamma intresset av att vinna kriget. Men penningmängden ungefär fördubblades under kriget, eftersom den amerikanska riksbanken ”tryckte pengar” för att hjälpa till att finansiera de enorma utgifterna för kriget.

Så vid Andra världskrigets slut fanns det dubbelt så mycket pengar i USA som vid krigets start, men ungefär samma löner som vid krigets start. Det innebar att USAs arbetsköpare hade råd att anställa många flera arbetare än vid krigets start, och samtidigt ändå göra större vinster. Därför blev det en högkonjunktur efter krigets slut. Och det blev ingen massarbetslöshet, ens när miljontals amerikanska män lämnade de militära styrkorna under åren efter krigets slut.

Depressionen tog slut m.a.o., genom att lönerna s.a.s. marknadsanpassades ”bakvägen”, genom att penningmängden fick svälla tills arbetsköparna fick råd att anställa alla som ville jobba. Det var en inflationspolitik som tog USA ur depressionen. Men var det bra, egentligen?

EN DESTRUKTIVT METOD

Nej, att ta ett land ur en lågkonjunktur genom inflation är ett destruktivt sätt att få igång hjulen igen. Därför att det innebär att stora mängder resurser slösas bort.

Ta Andra världskriget som exempel. Blev amerikanerna rikare för att tusentals amerikaner fick slita med att tillverka stål, som några veckor eller månader senare blev till skrot, i form av utbrända stridvagnar på slagfälten i Europa, eller i form av sänkta krigsskepp på havsbotten i Stilla havet? Blev amerikanerna rikare för att tusentals oljearbetare och raffinaderiarbetare fick slita med att tillverka bensin och flygfotogen som förbrukades genom att driva förstörelsemakande stridsvagnar och bombflygplan? Blev amerikanerna rikare av att hundratusentals unga män fick dö på slagfälten?

Nej, stålet hade gjort mycken mera nytta om det hade använts i bilar, kylskåp, tvättmaskiner o.s.v. som amerikanska hushåll hade kunnat glädjas åt. Och bensinen och flygfotogenet hade gjort mycken mera nytta om amerikanska civila hade kunnat köra sina bilar med den, och hade kunnat göra civila flygresor med det. Och de där unga amerikanska männen hade gjort mycken mera nytta om de hade levt och fått arbeta i civila industrier, istället för att dö i förtid på slagfälten.

Inflationen som Andra världskrigets förstörelse, och Federal Reserves penningpolitik, medförde var ett enormt slösaktigt sätt att ”lösa” USAs problem på.

Och det är *alltid* så att inflation medför resursslöseri. Det var inte bara Andra världskriget som var ett enormt slöseri.

Inflation medför alltid felinvesteringar. När en regering skapar fiat pengar ur tomma luften, och pumpar in dem i ekonomin, sätter de fart på en sektor, eller några sektorer, av ekonomin först. Nämligen den eller de sektorer av ekonomin som erhåller pengarna först, innan spenderandet av de pengarna har hunnit driva upp priserna i ekonomin. Under 2000-talet t.ex. pumpades de nyskapade fiat pengarna i USA in i företrädesvis bostadssektorn. Det blev en väldans fart på villabyggandet i USA under dessa år. Det innebar att för mycket resurser, t.ex. timmer, stål, koppar, byggmaskiner, arbetskraft o.s.v. användes till att bygga villor, och för litet resurser användes istället till att bygga nya broar, reparera slitna vägar, förbättra elkraftsdistributionsnätet, bygga nya vatten- och avloppsnät, o.s.v. USAs medborgares välfärd blev därför lägre än den annars hade blivit. Nu sitter amerikanerna där i villor, vars lån de inte har råd att betala räntorna och amorteringarna på, samtidigt som de inte har de erforderliga resurserna för att underhålla och upprusta sin förfallna infrastruktur. Inflationsbubblan i USA under de första sex eller sju åren av 2000-talet var ett enormt slösaktigt sätt att ta USA under den lågkonjunktur som landet hamnade i efter det att 1990-talets teknologibubbla sprack.

DET KONSTRUKTIVA ALTERNATIVET

Det finns ett bättre alternativ än inflationen. Det är att anpassa priserna, inklusive lönerna, till marknaden. Vilket är att helt enkelt erkänna verklighetens fakta.

Det är nämligen ett faktum att den föregående inflationsbubblan har försämrat ekonomins förmåga att ”bära” de rådande höga priserna och lönerna. Det bästa sättet att få ekonomin att fungera igen, är att sänka priserna och lönerna till den nivå som ekonomin faktiskt kan bära. M.a.o. om produktionsförmågan har blivit mindre, därför att resurser har slösats bort under inflationsåren, då måste priserna, inklusive lönerna, få lov att återspegla det faktumet.

Exakt hur går det till när ekonomin återhämtar sig, tack vare att priserna och lönerna anpassas till verkligheten? Det går till så här. När bubblan spricker börjar räntorna att stiga. Låntagarna börjar få det svårare att betala sina skulder. De låntagare som har använt sina lån på mindre produktiva sätt får det svårast. T.ex. privathushåll som har skaffat sig stora lån för att köpa sig ett stort hus, eller för att shoppa på kredit. T.ex. fastighetsmagnater som har lånat för att kunna bygga lyxiga köpcentrum. T.ex. investment banker som har köpt på sig ”konstiga” finanspapper och derivat. T.ex. affärsbanker som har lånat upp pengar, och sedan lånat ut dessa pengar till betalningssvaga hushåll i Östeuropa. T.ex. bilföretag som har dragit på sig stora skulder, för att finansiera fortsatt utveckling och tillverkning av bensintörstiga SUVar och dylikt.

Dessa låntagare börjar gå i konkurs först. De låntagare som har använt sina lånade pengar till bättre, mer produktiva ändamål klarar sig hjälpligt tills vidare, eftersom inkomsterna som de tidigare investeringarna genererar räcker för att betala räntorna och amorteringarna. Och de företag och finansmän som inte har lånat några pengar alls klarar sig bäst av alla.

När de svagaste, minst produktiva ekonomiska aktörerna börjar gå i konkurs, minskar förstås deras förmåga att betala för dels lönearbete, och dels varor och tjänster i största allmänhet. Det blir därför ett tryck nedåt på lönerna och priserna. Samtidigt minskar mängden utestående skulder i ekonomin. Skulderna hos de som går i konkurs skrivs ju av. Och de tillgångar som konkursboerna förfogar över säljs ut. De ekonomiska aktörer som hade hushållat bättre än de som hade varit flitiga med att låna och hade använt sina lån till mindre produktiva ändamål, kan köpa upp dessa tillgångar till låga priser, eftersom de fortfarande har likviditet, eller åtminstone utrymme för att skaffa sig lånekapital.

Så tillgångar i ekonomin förs över från de ekonomiska aktörer som har visat sig vara dåliga på att använda dem, till de ekonomiska aktörer som har visat sig vara mera kunniga, rationella och långsiktiga. Detta ökar produktiviteten i ekonomin. Samtidigt innebär den mindre mängden utestående skulder i ekonomin att det blir en mindre ränte- och amorteringsbörda för producenterna att bära. Samtidigt innebär de sänkta nominella lönerna att företagen får det lättare att klara av sin lönebörda. Alla dessa faktorer samverkar och bidrar till att företagens vinster börjar öka igen, och de börjar producera mera igen, och välfärden börjar öka igen.

Samtidigt har de ökade räntorna och ”svåra tiderna” fått som följd att både hushållen och företagen börjat låna mindre, och börjat spara mera. Det ökade utbudet av sparande, och den minskade efterfrågan på lån, kombinerat med de sjunkande priserna gör att räntorna börjar sjunka tillbaka.

När företagens vinster börjar återhämta sig, och räntorna börjar sjunka tillbaka, ökar givetvis näringslivets investeringar. Ekonomin återhämtar sig och välfärden börjar stiga snabbt. Utan någon destruktiv inflation! Och nu befinner sig tillgångarna i ekonomin i de ”rätta” händerna, d.v.s. i händerna på de individer som är bäst på att använda dem. Och resurser har inte slösats bort genom att investeras i fel del av ekonomin. Så nu är grunden lagd för en sund ekonomisk tillväxt.

Kom ihåg att denna smärtsamma process är det ”minst dåliga”, d.v.s. det *bästa*, sättet för en ekonomi att ta sig ur en depression, *när* samhället tyvärr har ställt till en depression genom att tillåta fiat pengar och den därmed förknippade inflationsbubblan. Men om samhället hade hållit fast vid guldpengar till att börja med, hade samhället inte fått någon inflationsbubbla till att börja med, och då hade samhället inte behövt genomgå den här smärtsamma depressionskuren heller.

Tänk på det så här. Om man sköter sina tänder slipper man få karies. Och det är det allra bästa alternativet. Men *om* man tillåter sig att få karies, därför att man inte sköter sina tänder, då är det givetvis bättre att gå till tandläkaren än att strunta att gå till honom. Det är det nästbästa alternativet. Trots att det är smärtsamt att få sina tänder borrade. Det bästa är givetvis att sköta sina tänder till att börja med (d.v.s. att hålla sig till guldpengar och därmed undvika inflation) , men det är vansinne att strunta i att gå till käftis, och bara låta tänderna ruttna bort, (d.v.s. att trycka pengar för att försöka förhindra pris- och lönesänkningar, och för att göra skulderna lättare att bära), om man har misskött sina tänder under en tid (d.v.s. om man har skapat en inflationsbubbla). I det förra fallet slipper man gå till tandläkaren av en sund orsak, för att man saknar de problem som han kan rätta till, och därför faktiskt inte behöver göra det. I det andra fallet slipper man gå till tandläkaren också, men nu av en sjuk orsak, för att man bara *låtsas* att man inte behöver göra det.

Ekonomen John Maynard Keynes, som förespråkade fiat pengar, och att depressioner skulle bekämpas med inflation, kan liknas vid en förälder som var så pass ”snäll” (d.v.s. egentligen *ond*) att han gav sitt barn massvis med godis, och som sedan var så pass ”snäll” igen (d.v.s. ond igen) att han gav barnet sprit för att bedöva smärtorna från den karies barnet fick, istället för att ta barnet till tandläkaren. Det var vansinne och ondska! Eller åtminstone en oerhörd dumhet, ifall inte Keynes förstod vad han höll på med.

Hur guldet kan ersätta euron

2010-05-20T02:56:00.000-07:00

Euron är bildligt talat en s.k. ”pappers” valuta. Det betyder inte att det är så att Europas pengar idag huvudsakligen utgörs av sedlar, tryckta på papper. Nej, huvuddelen av pengarna i Europa idag, som kallas för ”euron”, utgörs av ettor och nollor i bankernas datorer. Men dessa ettor och nollor är ännu billigare att skapa ur tomma luften, än det är att trycka upp nya sedlar.

Det kanske kostar en krona att trycka en sedel värd ett tusen kronor. Var och en kan förstå att det då är oerhört frestande för Centralbankerna att trycka upp massor av nya tusen kronors sedlar, med en kraftig inflation som resultat. Men det kostar antagligen mindre än ett *öre* att skapa euron till ett värde av ett tusen kronor genom att bara ändra på ettorna och nollorna i bankernas datorer. Så det är nästan bergsäkert att vi kommer att få en ständigt pågående inflation så länge som vi har euron. Men finns det något radikalt alternativ till euron – som ger skydd mot inflation?

Ja, jag vågar påstå att *guld* utgör ett utmärkt alternativ till euron.

Guldet är den bästa sortens pengar p.g.a. guldets naturliga egenskaper:

1) Guldet är homogent. En viktenhet guld är exakt likadan som ett annat exemplar av samma viktenhet guld. Så om du får ett rent guldmynt, väger det och finner att det väger, säg, 20 gram, då är det lätt att räkna ut exakt vad det är värt. Guld är inte som exempelvis diamanter, där två olika diamanter av samma vikt kan vara värda olika mycket, p.g.a. skillnader i kvalitet.

2) Guldet är delbart. Du kan enkelt ta en stor bit guld och dela upp det i mindre bitar guld av valfri vikt. Så om du har 100 gram guld, kan du enkelt dela upp det till att bli 10 bitar guld på 10 gram vardera. Och om du har 10 bitar guld på 10 gram vardera, kan du enkelt smälta ner dem, och gjuta ett mynt på 100 gram. Så det är lätt att skapa guldmynt av valfri storlek.

3) Guldet är väldigt värdefullt. Ett gram guld är värt mycket mera än exempelvis ett gram silver, ett gram koppar, ett gram järn o.s.v. Så om du har guldmynt till ett visst värde, kommer dessa mynt inte att väga tillnärmelsevis lika mycket som mynt till samma värde gjort av exempelvis, silver, koppar eller järn. Så guldmynt blir mycket lättare och billigare att transportera. De blir också lättare och billigare att förvara, eftersom de inte tar upp lika mycken plats som exempelvis silvermynt, kopparmynt eller järnmynt skulle göra.

4) Guldet är beständigt. Ett guldmynt rostar inte, ruttnar inte, avdunstar inte o.s.v. Därför löper en innehavare ingen risk för att ett guldmynt ska gå förlorat, om inte yttre omständigheter, som t.ex. en stöld eller en naturkatastrof inträffar, oavsett hur länge hon förvarar guldmyntet. Så innehavaren av ett guldmynt har värdet av sin egendom synnerligen väl tryggat.

De fyra egenskaperna ovan förklarar varför guldet är överlägset andra fysiska substanser som silver, koppar och järn som pengar. Sedan finns det en femte egenskap, som gör guldet överlägsen alla ”pappers” pengar, inklusive euron.

Den egenskapen är att guld inte kan skapas ur tomma luften. Ingen stat eller privatbank kan öka penningmängden *godtyckligt*, när pengarna består av guld. Blotta önskan att det skall finnas mera pengar räcker inte för att åstadkomma mera pengar, såsom bildligt talat är fallet när pengarna bara består av papperslappar eller av ettor och nollor i datorer. Nya guldpengar kan bara skapas genom att guld bryts i gruvor och gjuts till tackor eller präglas till mynt, och det tar tid, och det kostar ordentligt. Det innebär att närhelst pengarna utgörs av guld, blir penningväsendet stabilt och förutsebart. Vilket är en enorm fördel för alla ekonomiska aktörers planering.

OK. Om vi nu ser att guldet objektivt är den bästa sortens pengar – hur skulle det då kunna gå till när guld som pengar infördes?

Det korta svaret är att det enklast skulle ske genom ett införande av laissez-faire. D.v.s. medborgarna skulle var och en själv få bestämma vad de vill använda som pengar. Om det nu är sant att guldet är den objektivt bästa sortens pengar, då borde man kunna förvänta sig att guldet skulle komma att konkurrera ut alla andra sorters pengar, om bara medborgarna fick välja fritt.

EU skulle därför kunna avskaffa euron i ordnade former genom att bara stifta en lag som lydde ungefär så här – ”Vare sig EU, eller regeringen för något land som tillhör EU, skall tvinga någon EU-medborgare att använda någon viss sorts pengar. Det skall stå varje EU invånare fritt att använda vad som helst som pengar, som medmänniskorna går med på att använda. Inget politiskt organ skall gynna euron framför någon annan sorts pengar som de privata ekonomiska aktörerna försöker använda.”

Vad skulle hända om EU antog en sådan här lag? Jo, inledningsvis skulle de flesta européer fortsätta att använda euron, utav gammal vana. Men allteftersom politikerna förstörde värdet av euron, skulle flera och flera européer se sig om efter ett bättre alternativ. Kanske skulle en del privata banker försöka erbjuda européerna samma sorts pengar som euron, d.v.s. sedlar eller ettor och nollor i datorer som inte backades upp av något realvärde, som guld, liggande i bankernas kassavalv. Men vilken europé med huvudet på skaft skulle våga använda sådana pengar? Alla förståndiga människor skulle inse att de inte vågade lita på de privata bankmännens ärliga blåa ögon när dessa sade – ”Dessa sedlar är värda det vi, bankmännen, säger att de är värda.” Européerna skulle vilja ha någon *garanti* för att pengarna var värda det bankmännen påstod att pengarna var värda.

Några européer skulle då säkert minnas att guld en gång i tiden var pengar, och att guldet utgjorde ett rejält skydd mot penningvärdeförstöringen som tog fart efter guldets roll som pengar avskaffades. De skulle börja skaffa sig guld, och skulle börja använda guldet som ett skydd mot inflationen, genom att hamstra det i bankfack. Bankmännen skulle lägga märke till att det fanns en efterfrågan på guld. De skulle därför börja erbjuda sina kunder guld som ett alternativt betalningsmedel till euron. De skulle antagligen börja prägla mynt gjorda av standardiserade kvantiteter guld. Och många européer, när de märkte att eurons köpkraft bara sjönk och sjönk, skulle börja lämna det sjunkande skeppet som euron utgjorde, och skulle börja använda guldmynten i stället. Guld pengarna skulle ju objektivt sett vara säkrare. Och de flesta moderna européer är ju trygghetsnarkomaner, så de skulle med all sannolikhet sätta värde på guldets säkerhet. Summan av kardemumman skulle bli att allt flera européer skulle vakna och börja använda de privata bankernas guld pengar i stället för euron.

Så att fasa ut euron under ordnade former skulle inte kräva någon komplicerad, byråkratisk lagstiftning. En enda enkel lag skulle räcka. En lag som förklarade att det var tillåtet för de privata bankerna att fritt ge ut pengar som konkurrerade med euron. Det är i princip allt som skulle krävas. Och vilken vän av friheten kan förneka att det vore principiellt riktigt att *inte* förbjuda fri konkurrens med euron? Monopol är väl alltid av ondo? I synnerhet ett sådant monopol som möjliggör en okontrollerad penningvärdesförstöring, vilket den Europeiska centralbankens monopol på leveransen av Europas betalningsmedel, euron, utgör?

Obama trängtar efter makt över tänkarna

2010-05-19T01:30:00.000-07:00

Jag tittade, på Youtube, på de första tolv minuterna av President Obamas 22 minuter långa tal vid Hampton University, sedan tröttnade jag på hans lunkande pladder och stängde av. Här är mina tankar om det som Obama sade under de första tolv minuterna.

President Obama sade att moderna informations teknologier, som iPad, iPod och dylikt, kunde konfundera, distrahera och desorientera studenterna som han talade till. Han sade att – ”this modern technology cannot be stopped, but it can be *channeled*” (min understrykning). Vad menade Obama när han sade att den moderna informationsteknologin kunde - “kanaliseras”? President Obama är känd för att vilja öka statens makt. Är det då orimligt att anta att President Obama uttryckte en vilja att staten skulle *kontrollera* den moderna informationsteknologin? Så att staten kunde ”kanalisera” flödet av informationen i samhället? Den som har makten över informationen, har makten över det moderna samhället – eller hur? Obama vill nog att *staten* skall ha makten över informationen, i stället för att makten skall vara decentraliserad till de många medborgarna. Obama vill ha en socialistisk samhällsordning, i stället för en kapitalistisk ordning.

President Obama sade vidare i talet att nyckeln till ekonomisk framgång är, inte frihet, utan *utbildning*. Nu är det så att det är endast i ett *fritt* samhälle som medborgarna får tänka fritt och handla därefter. Så det är endast i ett *fritt* samhälle som utbildning är ett *riktigt* stort värde. Hur värdefullt är det att vara en professor i ett slavsamhälle som Nazityskland eller Sovjetunionen?

Men Obama ville nog att studenterna inte skulle tänka på värdet av friheten. Han nämnde inte ens ordet i de första tolv minuterna av talet, som jag lyssnade till. Han ville nog att studenterna i stället skulle tänka – ”Utbildning är nyckeln till framgång. Så det vore bra om staten försåg oss alla med utbildning.” Och Obama vill säkert att det amerikanska folket skall ge staten, som *han* basar över, makten över utbildningen. När staten kontrollerar utbildningsväsendet i ett land, då har staten möjligheten att indoktrinera det uppväxande släktet. Och har dessutom makten att avgöra *vem* som får en hög utbildning – vilket ger staten en hållhake på alla landets föräldrar. Hur många föräldrar skulle våga äventyra sina barns möjligheter till att få en hög utbildning, genom att misshaga de sittande politikerna och byråkraterna?

Jag tror att Obama är en maktmänniska som förstår vad det handlar om. Han är inte som de gammaldags kommunisterna. Han inriktar sig inte på att kontrollera i första hand den tunga industrin. Han vill i stället att staten skall kontrollera den moderna informationsteknologin och universiteten. Obama är smart.

Men han räknar fel. Intellektet kan inte kontrolleras och styras. Om man berövar en tänkare hans frihet, blir resultatet att han slutar att tänka speciellt mycket. Vetenskapsmännen i Sovjetunionen var ju oerhört mindre produktiva än vetenskapsmännen i sådana relativt fria samhällen som USA, Västtyskland och Japan. Det var därför som ryssarna levde inte långt över svältgränsen ända in på 1980-talet, medan massorna i västländerna uppnådde en hög välfärdsnivå. Och att Sovjetunionen lyckades skaffa sig kärnvapen och rymdteknologi, berodde på att de stal teknologin från USA, och kidnappade många av vetenskapsmännen från det besegrade Tyskland vid slutet av Andra världskriget.

Så om Obama lyckas förverkliga sin dröm, att förslava tänkarna, kommer han att finna att han så småningom bara regerar över ett fattighus. USA kommer att återgå till att bli ett förindustriellt fattig samhället, om den amerikanska staten lyckas ta makten över tänkarna och ekonomin. Obama är helt enkelt en socialist (av den ”bruna” sorten, inte av den ”röda” sorten). Han trängtar efter makt. Han ser friheten som ett ont (det var därför han demoniserade sådana harmlösa moderna teknologier som iPod och iPad). Han vill vara en diktator över tänkarna. *Det* var budskapet som i alla fall jag läste in i Obamas tal till avgångsklassen vid Hampton University.

Och studenterna som Obama talade till bara applåderade, därför att de antagligen var så filosofiskt okunniga, att de inte uppfattade att han ville göra *dem*, framtidens högutbildade intellektuella, till hans boskap!

Lars Vilks och den svenska statens ansvar

2010-05-18T07:14:00.000-07:00

Victoria Thoors skriver här på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/17/lars-vilks-och-konsten-var-gar-gransen att det är Lars Vilks som borde be om ursäkt. Hon skriver – ”bättre sent än aldrig”. Varför skriver inte Victoria Thoors att de muslimska extremisterna som har hotat att *mörda* Lars Vilks, och som faktiskt har satt en del mordförsök mot honom i verket, skall be om ursäkt? Att försöka mörda någon är faktiskt ett oerhört allvarligt lagbrott. Men att förolämpa människors religion däremot, är på sin höjd oartigt.

Och svenska kommunister har förolämpat Sveriges kristnas´ religion många gånger. Victoria Thoors klagar på att Lars Vilks har visat – ”stötande klipp där muslimer medverkar i sexuella akter som går emot deras tro”. Ja – och? Svenska konstnärer med vänstersympatier har gjort ”konstverk” där Jesus Kristus deltar i sexuella akter som går emot den kristna tron. Om inte jag minns fel gjordes ett ”konstverk” här i Sverige för några år sedan, som framställde Jesus som en ”läderbög” (ursäkta uttrycket, jag avser inte att ringakta de homosexuella), och han avbildades deltagande i en sexuell akt med en man. Och denna ”konstverk” visades upp offentligt, om jag inte minns fel. Om de svenska kristna kan förväntas tåla sådana provokativa konstverk – varför skall vi inte ha lika höga förväntningar på muslimerna att uppvisa tolerans för avvikande åsikter om deras religion?

Och jag är ingen hycklare. Jag är anhängare av en kontroversiell filosofi, som kallas för objektivismen. Och denna filosofis upphovskvinna, Ayn Rand, som var av judisk påbrå har ofta liknats vid nazisterna. Men jag kräver inte att de uslingar som smäder Ayn Rand på detta vis skall utsättas för mord, eller ens censur. Jag respekterar yttrandefriheten.

Det är visst någon som inte tar sitt ansvar här. Men det är inte Lars Vilks som felar. Det är den *svenska staten* som inte tar sitt ansvar. Den svenska staten har en förbannad skyldighet att skydda samtliga svenskar mot våldshot. Även konstnärer som förolämpar religioner.

Det är faktiskt en del av yttrandefriheten att man har rätt att göra yttranden som somliga upplever som förolämpningar. Jag har själv utsatts för förolämpningar, utan att få för mig att jag skulle mörda förolämparen. Organet för Fria Moderata Studentförbundet, Svensk Linje, skämtade i ett nummer för några månader sedan att jag, Henrik Unné (och de nämnde mig vid namn), var ”Sveriges ledande sadist” (om jag minns orden rätt, de kallade mig i alla fall för ”sadist”). Men jag tog inte illa upp – jag tyckte bara att det var en kul grej (om du undrar varför Svensk Linje kallade mig för ”sadist” kan du titta på dessa två artiklar här på Newsmill - http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/08/bekampa-brottsligheten-med-kroppsbestraffning och http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/04/vi-sexuella-avvikare-ar-inte-sjuka ).

Vad skall den svenska staten göra för att skydda Lars Vilks mot våld från militanta islamister, som anser att han förolämpar deras religion? Den bör ställa dessa islamister inför rätta för mordförsök, eller anstiftan till mord, och döma dem till *långa* fängelsestraff! Om en islamist anser att han har en rätt att använda våld mot Lars Vilks, för att han (islamisten) inte gillar Vilks´ kritiska inställning till Islam – vilka *rationella* argument kan samma islamist då tillgripa när vi svenskar använder våld mot *honom* (islamisten) för att vi inte gillar *hans* åsikter? Om islamister har en rätt att använda våld mot svenskar vars åsikter de ogillar, har inte då vi svenskar en rätt att använda våld mot islamister vars *våld* vi ogillar? Och om islamisterna inte gitter vara logiska och rationella – då kan vi inte handskas med dem på annat sätt än det som vi använder för att handskas med irrationella, vilda djur. D.v.s. våld.

Vi svenskar som sätter värde på friheten har inte råd att försöka blidka islamisterna som hatar friheten. Om vi ger dem ett lillfinger kommer de att ta hela armen. Om vi tillåter dem att komma undan med att hota modiga dissidenter som Lars Vilks, kommer de bara att uppmuntras till att fortsätta att hota dessa dissidenter, och resten av oss också så småningom. Om vi är ”snälla” mot islamisterna, kommer de inte för den skull att bli tacksamma och ”snälla” mot oss tillbaka. De kommer bara att utnyttja vår ”snällhet” för att blåsa oss på vår frihet. Du vet hur det är med en brottsling. Om du försöker blidka honom genom att vara snäll mot honom, kommer han bara att våga försöka göra dig illa ännu mera. Det går inte att kompromissa med religiösa fanatiker som vill döda dig.

Under kalla kriget fanns det kommunister här i Sverige som ville att vi skulle rusta ner, för att inte ”provocera” Sovjetunionen. Dessa kommunister gick Moskvas ärenden. Idag finns det vänstermänniskor, som (antagligen, jag *vet* inte om hon är vänster) Victoria Thoors, som förespråkar att vi skall ge vika för de islamistiska totalitärerna. På samma sätt som många av de inhemska kommunisterna förr i tiden ville att vi skulle låta bli att försvara oss mot Sovjetunionen, vill många av dagens multikulturalister att vi skall låta bli att försvara oss mot den islamistiska totalitarismen. Låt dem inte lyckas! På samma sätt som Sovjetunionen kunde besegras under 1900-talet, kan islamismen besegras under 2000-talet. Det gäller att inte ge vika! Svenska staten måste ta sitt ansvar att skydda Lars Vilks, och resten av oss också, mot de islamistiska våldsverkarna.

Hur statens (dåliga) pengar skapar ekonomiska kriser

2010-05-17T07:50:00.000-07:00

”Kapitalismen har misslyckats! Det var ett misstag att avreglera ekonomin! Ingen tror längre på laissez-faire!”, skriker politiker som Frankrikes premiärminister Nicolas Sarkozy, ekonomer som Paul Krugman och miljontals ”män på gatan”. De inbillar sig att den nu pågående ekonomiska katastrofen är en kris som har orsakats av den otyglade kapitalismen.

Men om man granskar fakta, och om man skaffar sig rationella filosofiska och nationalekonomiska kunskaper, då ser man genast att krisen har orsakats av kapitalismens motsats – av étatismen. D.v.s. att den har skapats av statliga interventioner i ekonomin. Det är enkannerligen socialismen i penning- och finansväsendet som skapar inflationsbubblorna, och de åtföljande depressionerna.

Idén att kapitalismen orsakar konjunktursvängningar är en idé vars inflytande i världen till stor del beror på Karl Marx´ intellektuella inflytande. Marx förkunnade som bekant att kapitalismen bär inom sig inneboende kontradiktioner. Dessa kontradiktioner är dessutom naturlagsmässigt bestämda till att orsaka återkommande ekonomiska kriser och arbetarklassens successivt allt mera extrema misär, enligt Marx. Den senare av Marx´ förutsägelser har fortfarande inte slagit in.

Men det kan synas att Marx hade rätt i den första förutsägelsen. Med ungefär tio års mellanrum har västländerna gång på gång drabbats av inflationsbubblor och recessioner och depressioner.

Men detta är bara ytterligare ett exempel på att problem som orsakas av socialistiska interventioner i ekonomin skylls på kapitalismen. Kapitalismen görs till syndabock för _socialismens_ brister.

Ta den nu pågående krisen. Den hade sin upprinnelse i en våg av vårdslös utlåning från bankerna och finansbolagen till hushåll och företag, många av vilka inte hade en realistisk chans att betala tillbaka sina lån.

Kan verkligen laissez-faire, bristen på centrala kontroller och styrmedel, spontant leda till en våg av vårdslös kreditgivning? Verkar det plausibelt att hundratusentals bankmän skulle göra precis samma misstag samtidigt, spontant? Nej, slumpen skulle kunna göra att några enstaka bankmän gjorde samma misstag samtidigt, och lånade ut för mycket pengar. Men de skulle i en fri ekonomi balanseras av att andra bankmän gjorde motsatta misstag, d.v.s. var för restriktiva med att låna ut pengar. Och de bankmän som lånade ut för mycket pengar, och även de som lånade ut för litet pengar, skulle rensas ut ur ekonomin av konkurrensen. Arbetsköparna till de bankmän som lånade ut pengar för lättvindigt, skulle inte få tillbaka dessa utlånade pengar, och de skulle givetvis säga upp dessa inkompetenta bankmän. Arbetsköparna till de bankmän som var för restriktiva med att låna ut pengar, skulle gå miste om vinsterna som de annars hade gjort på pengarna som borde ha lånats ut. När arbetsköparna upptäckte att de gick miste om vinster, skulle de givetvis säga upp dessa överdrivet fega bankmän.

Så konkurrensen skulle sörja för att den stora majoriteten av bankmän skulle vara förnuftiga och skulle låna ut lagom mycket, om inte någon yttre kraft tubbade dem till att låna ut för mycket pengar eller för litet pengar.

Men en sådan yttre kraft har existerat i samtliga länder i världen i minst ett hundra år. Den kraften är papperspengar, d.v.s. det som på engelska kallas för ”fiat money”. Fiat pengar har inget med billiga bilar att göra. Begreppet ”fiat” är ett latinskt ord som betyder ungefär ”påbud”.

Fiat pengar är pengar som inte har något värde i sig, som t.ex. guldpengar eller silverpengar eller t.o.m. snäckskalspengar har. Fiat pengar är pengar som anses vara värda något bara därför att institutionen, i praktiken alltid en stat, som ger ut dessa pengar säger att de är värda något.

Den krona som vi har i Sverige idag, är ett exempel på fiat pengar. Ty vilket värde har egentligen en hundring, eller ens en tusenlapp? De fyller inte ens funktionen att vara toalettpapper speciellt väl. Folk tror att kronan har ett värde, bara därför att svenska staten säger att den ”garanterar” kronans värde. Så länge som svenskarna (och Sveriges handelspartners) litar på svenska statens ”garanti” upprätthålls fiktionen att papperskronan har ett värde. Men närhelst folk tappar förtroendet för svenska staten, då försvinner kronans värde i tomma intet.

Hur orsakas lättsinnig kreditgivning av fiat pengar? Den orsakas av en lättsinnig utgivning av själva fiat pengarna. När pengarna får sitt värde blott och bart av statens garanti, står det staten fritt att prångla ut mera pengar, och bara ”garantera” att dessa pengar är värda lika mycket som de tidigare existerande pengarna. Det kostar ju staten nästan ingenting att trycka upp några tusen, eller några miljarder, nya kronor i form av sedlar eller i form av noteringar på elektroniska bankkonton, och sedan bara säga – ”Vi garanterar dessa nya pengars värde”. Och tänk vad många röster politikerna kan köpa med de offentliga utgifterna som dessa nyskapade pengarna kan finansiera!

När staten skapar nya fiat pengar, så tar den inte sedlarna från sedelpressarna och betalar ut dessa sedlar direkt till bidragstagarna och de offentligt anställda. Det skulle vara för uppenbart korrupt att göra på det viset.

Staten är listigare. Den använder banksystemet som omväg för att föra in de nyskapade fiat pengarna i ekonomin. De använder först de nyskapade pengarna till att öka bankernas reserver. Ökade reserver innebär för bankerna att de kan låna ut mera pengar. Det är nämligen så att i dagens finanssystem, så tillåts bankerna att låna ut en viss multipel av den mängd reserver de innehar. Om bankerna t.ex. är av lagen tillåtna att låna ut högst tio gånger så mycket pengar som de har i reserver, och X bank har en miljard kronor i reserver, då kan X bank låna ut högst tio miljarder kronor. (Om jag förstår saken rätt, är dock Sverige numera ett av ytterst få länder i världen där de privata bankerna *inte* har några som helst reservkrav. Men det betyder ju att de svenska bankerna är tillåtna att låna ut precis hur mycket pengar de känner för – och det är väl inte bra det heller?).

Om nu staten fördubblar penningmängden, då finner X bank att den plötsligen har två miljarder kronor i reserver. Nu kan den låna ut högst tjugo miljarder kronor istället.

Nu är det så att utlåning av pengar är vad de flesta banker tjänar huvuddelen av sina vinster på. Säg att utlåningsräntan är 4 %. Då tjänar X bank 400 miljoner kronor brutto på att låna ut tio miljarder kronor. Men om staten ökar penningmängden, och X bank nu har två miljarder kronor i reserv, istället för bara en miljard. Då kan X bank låna ut tjugo miljarder kronor istället, och då tjänar banken 800 miljoner brutto istället. Så när staten ökar penningmängden, och ökar bankernas reserver, har bankmännen ett mycket starkt incitament till att öka utlåningen i ungefär samma grad som penningmängden har ökats. De tjänar grova pengar på det.

Och när bankerna börjar låna ut mera pengar, gör de snart slut på de ”goda” potentiella låntagarna. Det finns ju inte obegränsat många hushåll och företag som har en hög kreditvärdighet, och de behåller inte heller sin goda kreditvärdighet om de lånar för mycket. Så om bankerna ska kunna låna ut mera pengar, och göra större vinster, när staten ökar penningmängden, måste de förr eller senare sänka kraven på kvaliteten hos låntagarna.

Så i ett system med statliga fiat pengar tenderar staten att öka penningmängden mera och mera för att finansiera populära offentliga utgifter, och de privata bankerna tenderar att låna ut mera och mera pengar på ett lättsinnigt sätt för att öka sina vinster.

PENNINGPOLITIKEN OCH DEN REALA EKONOMIN

Men orsakar den av staten framdrivna expansionen av penningmängden och kreditgivningen, d.v.s. inflationen, högkonjunkturer i den ”reala” ekonomin? M.a.o. kan en ökad fart i penningskapandet och kreditgivandet orsaka en ökad fart i produktionen av varor och tjänster?

Svaret är att inflationen inte kan öka produktionen, men att den kan skapa en illusion av ökad produktion.

Nyckeln till att förstå detta är förståelsen av hur inflationen orsakar felinvesteringar och omfördelningar.

Låt oss ta ett konkret exempel. Staten skapar fiat pengar ur tomma luften, pumpar in pengarna i banksystemet och ser med hjälp av bostadssubventioner samtidigt till att göra bostadsbyggandet artificiellt lönsamt. Eftersom bostadsbyggandet har gjorts lönsammare än de övriga, osubventionerade investeringarna, lånar bankerna ut mycket av de nyskapade pengarna till just bostadsbyggare. Detta sker dessutom till lägre räntor än de som hade kommit till stånd, statens skapande av nya pengar ur tomma luften förutan. Ty de nya pengarna som lånas ut utgör en ökning av utbudet av lån, jämfört med det utbud av lån som hade förekommit de nya pengarna förutan. Detta ökat utbud av lån trycker ner räntorna på lånen.

Eftersom räntorna på lånen är artificiellt låga, och bostadsbyggandet dessutom erhåller statliga subventioner, visar bostadsbyggarnas kalkyler att de får mycket stora vinster över, när de använder dessa lånade pengar till byggandet av bostäder. Så de sätter igång byggandet av väldigt många bostäder, finansierade med billiga lån.

Det medför att de måste gå ut och köpa mycken cement, byggmaskiner, tegel o.s.v. Bostadsbyggarnas höga efterfrågan på cement, byggmaskiner, tegel o.s.v. driver upp priserna på dessa varor. Dessutom måste bostadsbyggarna använda en del av sina lånade fiat pengar till att betala löner till byggnadsarbetare. Byggnadsarbetarna, samt tillverkarna av cement, byggmaskiner, tegel o.s.v. spenderar dessa pengar. Det börjar driva upp priserna på det som de köper, t.ex. heminredning, el varor, VVS-varor o.s.v. Så småningom börjar bostäderna som håller på att byggas att närma sig slutskedet i byggandet. Det börjar bli dags för bostadsbyggarna att låta installera elledningar, badkar, toalettstolar, tvättfat o.s.v. i bostäderna. Men nu kostar dessa varor mera än bostadsbyggarna hade räknat med när de gjorde sina kalkyler inför påbörjandet av byggandet. Så det visar sig att de inte gör så pass stora vinster som de hade räknat med. Det finns rentav en risk för att deras bostadsprojekt visar sig bli olönsamma. Därför sjunker aktiviteten inom byggnadsindustrin. Och det börjar bli konkurser och arbetslöshet.

Detta konkreta exempel illustrerar principen att fiat pengarna som staten skapar ur tomma intet, hamnar i vissa individers och företags händer först. Alla ekonomiska aktörer får inte de nya pengarna samtidigt. Och detta har konsekvenser. Nämligen att de som får pengarna först, innan priserna har hunnit stiga som en följd av penningskapandet, får mera köpkraft än de som får pengarna senare, då priserna har stigit. Och den ökade köpkraft som de förstnämnda får initialt, försvinner när priserna småningom stiger. Och då blir det konkurser och arbetslöshet.

De affärsmän som får de nyskapade fiat pengarna först, uppmuntras av pengarna till att investera i just sin egen bransch, t.ex. byggbranschen. Det har som följd att det blir överinvesteringar i den branschen, och motsvarande underinvesteringar i andra branscher. Orsaken till den nu pågående fastighetskrisen i västländerna, är att västländernas regeringar har med inflationspolitik kombinerat med en aktiv bostadspolitik, drivit fram ett alltför omfattande byggande av fastigheter, i synnerhet bostäder. För mycket stål, cement och andra resurser har använts till att bygga överflödiga bostäder, och för lite stål, cement och andra resurser har gått till byggandet av den eftersatta infrastrukturen (broar, vägar, vatten- och avloppssystem, o.s.v.) i västländerna under de senare åren. Nu måste det missförhållandet korrigeras, och det blir smärtsamt.

Så inflation orsakar slöseri med resurser, genom att orsaka felinvesteringar. En felinvestering är en investering i ”fel” del av ekonomin. Det är t.ex. en felinvestering om en mängd pengar (och resurser) går till produktionen av skor, när dessa pengar (och resurser) behövs mera till produktion av t.ex. flera byxor. Det vore ju inte bra om vi alla hade tio par skor, men bara ett enda par byxor, därför att för mycket pengar (och resurser) hade investerats i skotillverkningen, och som en följd av det för lite hade investerats i tillverkningen av byxor.

Inflation kan sägas skapa ekonomisk aktivitet, men det blir en slösaktig i ordets egentliga mening, icke-produktiv, ja rentav destruktiv ekonomisk aktivitet. Reala resurser förbrukas, istället för att förmeras.

Vi kan beskriva inflationsprocessen, och exakt hur inflationen förstör ekonomin, med ett tankeexperiment.

Anta att du ska flyga ett flygplan från Stockholm till New York. Anta att du behöver tjugo tusen liter flygfotogen för att klara flygningen (jag vet inte vad den riktiga siffran är, detta är bara ett tankeexperiment). Innan du ska lyfta från flygplatsen i Stockholm kollar du bränslemätaren. Den visar att du har tjugofemtusen liter flygfotogen i tanken. Så du lyfter från flygplatsen och räknar med att komma fram. Sedan, när du befinner dig några hundra kilometer ute över Atlanten, upptäcker du att det var fel på bränslemätaren. Visaren hade fastnat på tjugofemtusen liter bränsle. I själva verket, visar bränslemätaren nu när du har knackat på den, att du bara har tiotusen liter flygfotogen i tanken. Du tänker – ”Kanske borde jag vända om, och återvända till Stockholm, innan det blir för sent. Jag verkar ju inte ha tillräckligt med bränsle för att komma fram till New York”.

Men så tänker du – ”Om jag avbryter flygningen, kommer passagerarna att bli jättemissnöjda. Deras planer blir rubbade. De får inte den behagliga flygresa som de hade räknat med. De kommer att utkräva skadestånd. Flygbolaget kommer att förlora pengar. Så jag måste fortsätta”. Så du sätter pekfingret på visaren på bränslemätaren, och tvingar den att visa att du har tillräckligt med flygfotogen i tanken för att komma fram till New York. Och så säger du på högtalaren till passagerarna – ”Vädret är fint. Vi håller tidtabellen. Vi kommer att landa i New York om fem timmar och trettiofem minuter”.

Jag kan räkna ut med a-et hur din flygning kommer att sluta. Flygbränslet kommer att ta slut efter bara halva resan och ditt plan kommer att krascha mitt i Atlanten. Du och passagerarna kommer att dö.

Det är likadant med en ekonomi. Att sätta igång ett investeringsprojekt är som att lyfta från en flygplats för att flyga över Atlanten. I det första fallet måste du veta att det finns tillräckligt mycket resurser, d.v.s. sparat kapital, för att räcka till för att fullborda HELA investeringen, och inte bara de första stegen. I det andra fallet måste du veta att du har tillräckligt med flygfotogen i tanken för att det ska räcka för att föra planet HELA vägen över Atlanten. Det som visar hur mycket flygfotogen du har i tanken är en bränslemätare. Det som visar hur mycket kapital som finns tillgängligt till ditt investeringsprojekt är räntan.

När en stat skapar fiat pengar ur tomma luften, sänker den räntan på konstgjord väg, så att räntan signalerar att det finns mera sparat kapital i ekonomins ”bränsletank” än vad som verkligen är fallet. Detta lurar affärsmännen till att sätta igång överambitiösa investeringsprojekt. När investeringsprojekten har kommit en bit på väg, kommer räntan att börja stiga, eftersom sparkapitalet börjar tryta. Då brukar staten trycka ner (mestadels de korta) räntorna, genom att skapa ännu mera fiat pengar, ungefär som den där fiktiva flygplanspiloten som tryckte med fingret på visaren på bränslemätaren, för att den inte ska göra det synbart att sparkapitalet, likt flygfotogenet, håller på att tryta.

Politikerna vill ju inte avbryta de orealistiska investeringsprojekten, d.v.s. de vill inte avbryta inflations högkonjunkturen. Då skulle ju väljarna bli missnöjda. En lågkonjunktur är ju obehaglig, likt en avbruten flygresa. Så, likt en dumdristig flygplanspilot, håller politikerna igång inflations hög konjunkturen så länge de kan, d.v.s. tills sparkapitalet tar slut och ekonomin kraschar som ett flygplan vars bränsle har tagit slut.

I verkliga livet brukar inflations högkonjunkturer tack och lov avbrytas innan sparkapitalet tar slut helt och hållet. Politikerna brukar inte våga fullborda det ekonomiska självmordet. De brukar släppa fram en lågkonjunktur till slut. Men OM politikerna inte biter i kulan, låter räntorna stiga och penningmängdstillväxten avta, och låter ekonomin gå in i en lågkonjunktur, då fortsätter bubblan tills sparkapitalet tar slut helt och hållet och folk börjar svälta. Som i dagens Zimbabwe. Om inte politikerna släpper fram en lågkonjunktur innan det blir för sent, slutar det hela i en förödande hyperinflation och kollaps och svältkatastrof.

Men det är ju ett enormt slöseri med resurser att påbörja överambitiösa flygresor (d.v.s. skapa inflations högkonjunkturer), och sedan vända om (d.v.s. släppa fram lågkonjunkturer), för att man har räknat fel om hur mycket bränsle man hade när man lyfte. Tänk vad mycket bränsle (d.v.s. sparat kapital) och tid (d.v.s. arbete) man slösar bort.

Detta är en lite förenklad förklaring till hur statens pengar alltid skadar ekonomin.

Pengarnas roll i ekonomin

2010-05-15T05:58:00.000-07:00

Vad är pengar? I grund och botten är de ett hjälpmedel för tänkande, precis som språk och måttenheter. ”En krona” är ett mått på ekonomiskt värde, precis som ”en meter” är ett mått på längd.

Att vi har begreppen ”meter”, ”mile” o.s.v. gör det möjligt att bygga broar, att resa till månen, att dyka till havsbotten, att göra flygresor över Atlanten, att odla spannmålsfält, att borra oljebrunnar, att gräva tunnlar m.m. Att vi har begreppen ”krona, ”dollar” o.s.v. gör det möjligt att bedriva allsköns komplicerade ekonomiska aktiviteter. Vi skulle bl.a. omöjligen kunna ha en arbetsdelningsekonomi utan pengar. Utan pengar skulle hela vårt moderna industri- och välfärdssamhälle vara en omöjlighet.

En arbetsdelningsekonomi är en ekonomi där olika individer specialiserar sig på produktionen av olika varor och tjänster. Välfärden blir givetvis större när inte varje medborgare måste odla sitt egen spannmål, baka sitt eget bröd, bygga sitt eget hus, trycka sin egen dagstidning, tillverka sina egna skor, tillverka sin egen TV, tillverka sin egen bil o.s.v. Men i en arbetsdelningsekonomi måste varje medborgare byta det hon själv tillverkar mot de övriga varorna och tjänsterna som hon behöver för att leva. Spannmålsbonden t.ex. måste byta sin spannmål mot bagarens bröd, byggnadsarbetarnas hus o.s.v. Då måste han kunna jämföra värdet av hans spannmål med värdet av en limpa bröd, ett hus, en dagstidning o.s.v. Och han måste dessutom kunna jämföra värdet av en limpa bröd med värdet av ett hus, en dagstidning o.s.v. Han måste kunna jämföra värdet av varje vara och tjänst som han konsumerar med värdet av var och en av de övriga tusentals varorna och tjänsterna som han konsumerar. Hur ska han hålla i sitt huvud idéerna att t.ex. – ”en skopa spannmål är värt en halv limpa rågbröd, en tvåplansvilla är värt etthundratjugoåtta tusen dagstidningar, ett par fina skor är värda en nittondel av en färg-TV o.s.v.?

Och tillvaron blir ännu svårare för en affärsman som vill planera sin firmas produktion om det inte finns pengar. Han vill ju att resultatet av sin firmas produktion ska bli större än resurserna som förbrukas i produktionen. Men hur ska han kunna relatera produktionsresultatet till värdet av insatsfaktorerna utan pengar? Hur ska han kunna ha en aning om han har gjort en vinst, om allt han vet är att hans firma har producerat, säg, 100 tunga lastbilar, till priset av 113.540 mantimmars arbete av flera hundra olika sorters fabriksarbetare, 36.430 mantimmars arbete av flera dussintals olika sorters tjänstemän, 144 ton stålplåt av dussintals olika tjocklekar och kvaliteter, 12 ton av dussintals olika sorters plast, 73 kilometer av en mängd olika dimensioner av kopparkabel, 253 kvadratmeter fönsterglas, 264.970 stycken av flera tusen olika sorters skruvar, 22.640 personalluncher, 86 stycken flygresor för försäljare, 2.880.000 kilowattimmar elektricitet o.s.v.? Hur ska en affärsman relatera värdet av de tusentals olika varorna och tjänsterna som används i produktionen till resultatet av produktionen, om han inte kan mäta alla dessas värden, samt produktionsresultatets värde med ett gemensamt måttstock, pengar? Och hur ska affärsmannen kunna relatera värdet av tusentals olika produktionsfaktorer till varandra, så att han kan veta om han t.ex. ska använda mera plast i produktionen, och mindre stål, eller mera elektricitet, och mindre lönearbete, om han inte kan mäta alla deras värden med samma måttstock, pengar?

Existensen av pengar möjliggör för både producenter och konsumenter att TÄNKA om ekonomiska frågor. Pengar spelar en liknande roll i människans ekonomiska liv, som språk spelar i människans tillvaro rent allmänt. Och hur skulle samhället se ut utan några tidningar, romaner, textböcker o.s.v.? På ett liknande sätt som tidningar, romaner, textböcker o.s.v. inte skulle kunna existera om inte språk existerade, skulle inte sådana verktyg för organiserandet av den moderna produktionen som resultaträkningar, balansräkningar, vinstkalkyler o.s.v. skulle inte existera, om inte pengar existerade.

PENGARNAS FUNKTION

Pengar har flera funktioner.

Pengar fungerar som ett sätt att ”lagra” värde. Man kan producera en limpa bröd och sälja den, men vänta med att konsumera upp det som man fick när man sålde limpan. Man kan ju sätta in likviden på ett bankkonto.

Pengar fungerar som ett särdeles smidigt bytesmedel. Om man vill byta ut en limpa bröd mot ett paket glödlampor, behöver man inte gå runt och leta tills man hittar någon som råkar vilja byta ut ett paket glödlampor mot just en limpa bröd. Man bara säljer brödlimpan för pengar, och köper sedan ett paket glödlampor med pengarna.

Men pengarnas allra viktigaste funktion är att fungera som ett tankeredskap. Affärsmän skulle inte kunna organisera och planera produktionen, om inte pengar funnes. Hushåll skulle inte kunna planera sina hushållsbudgeter och planera sina inköp, om inte pengar funnes. Investerare skulle inte kunna bedöma vilka investeringar är vettigaste, om inte pengar funnes. Kort sagt skulle människor inte kunna leva sina liv i ett modernt samhälle, om inte pengar funnes.

OBJEKTIVA PENGAR

Och nu kommer vi till en viktig sanning om pengar. För att de ska kunna utföra sin livsviktiga roll i det moderna samhället på ett tillfredsställande sätt, måste pengarna vara OBJEKTIVA. Pengarnas värde får inte fluktuera godtyckligt.

Det skulle vara omöjligt att bygga bostäder, broar, vägar o.s.v. om meterns längd kunde ändras godtyckligt från dag till dag. Det skulle vara omöjligt för människor att tala och umgås med varandra, om definitionerna på orden som de använde ändrades godtyckligt från dag till dag.
Och ju mera som pengarnas värde förändras godtyckligt från dag till dag, desto svårare blir det att hålla produktionen igång. Ju mera som pengarnas värde fluktuerar godtyckligt, desto svårare blir det att planera produktionen och att organisera den. Ju mera och snabbare som pengarnas värde förändras godtyckligt, desto mera slöseri och förstörelse av värden uppstår i ekonomin. Desorganisationen av produktionen är illa nog i dagens Sverige och USA, där pengarnas värde förändras relativt långsamt. Anarkin i produktionen är ännu mycket värre i sådana samhällen som dagens Zimbabwe och Weimar-republikens Tyskland, där pengarnas värde förändras ännu mycket snabbare.

Hur får man då till stånd objektiva pengar? Det korta svaret är att pengarna måste bestå av en fysisk enhet, som människor kan relatera varseblivningsmässigt till sig själva.
Ett objektivt mått på längd t.ex. skapas genom att människor tar en stång av något slag, kapar den till en längd som är ungefär densamma som en människas underarm, och säger sedan att just denna stång är en meter.

Sedan kan människor mäta större avstånd, som är för stora för att varseblivas direkt, genom att säga att ett tusen av dessa stänger lagda en efter en, utgör en kilometer. Och sedan att ett visst antal kilometer utgör en parsec. På så vis kan människor mäta avstånden till stjärnorna. O.s.v.
Människor kan sedan också mäta avstånd som är för små för att varseblivas direkt, genom att dela upp metern och säga att exempelvis en miljondels meter utgör en mikrometer, och att en tusendels mikrometer utgör en nanometer. O.s.v. På så vis kan människor mäta diametern på atomer.

För att skapa ett objektivt mått på värde, måste människor ta ett konkret exempel på ett värde, som kan varseblivas direkt. De kan t.ex. ta en vis art av snäcka, av en viss storlek, om de lever på en ö i Söderhavet, och använda den som pengar. Men av olika skäl är det ännu bättre att ta en viss mängd guld, t.ex. ett uns, och säga att detta utgör det grundläggande ekonomiska värdemåttet. Sedan kan man relatera värdet av otals olika varor och tjänster med varandra, genom att se hur många uns guld var och en av dem är värda.

En fysisk vara, som guld, fungerar som en objektiv sorts pengar, därför att den inte kan skapas ur tomma intet, såsom papperspengar kan. Eftersom mängden av en fysisk vara, som guld, inte kan förändras helt godtyckligt, kan dess´ värde inte förändras godtyckligt. Detta förhållande ger sådana pengar stora fördelar.

När pengarna är objektiva, kan produktionen integreras i stor skala. Produktionen över stora avstånd kan integreras. Produktionen över långa tider kan integreras. Och väldigt komplex produktion kan integreras.

Så här kan produktionen integreras över stora avstånd. Om svenskarna har en krona, vars värde är godtycklig, och kineserna har en yuan, vars värde är godtycklig, då blir det svårt för dem att bedriva handel med varandra, och produktionen i Sverige kan aldrig bli integrerad med produktionen i Kina. En svensk affärsman vet kanske att ett ton järnmalm, som han skulle vilja sälja i Kina, är värt säg, 500 kronor, men hur ska han veta hur många yuan det är värd? Och en kinesisk affärsman kanske vet att ett kilo thé, som han skulle vilja sälja i Sverige, är värt säg 3 yuan, men hur ska han veta hur många kronor det är värt? Svenskarna och kineserna kan i bästa fall bara bedriva byteshandel med varandra, om de saknar objektiva pengar. Och de kan inte integrera sina komplexa ekonomier med varandra på de villkoren.

Men anta att en svensk krona alltid är värd, säg, 5 gram guld. Och att ett kinesiskt yuan alltid är värd, säg, 10 gram guld. Då vet både svenskarna och kineserna att en krona alltid är likvärdig med ett halvt yuan. Då blir det lätt att räkna ut att ett ton svensk järnmalm är värt 250 yuan, och att ett kilo kinesisk thé är värt 6 kronor. Det blir genast enkelt för svenskar och kineser att börja handla med varandra. Och då kan också deras ekonomier sammanlänkas och integreras. Det gagnar den internationella handeln enormt. Med ökad välfärd som följd.

Så här kan produktionen integreras över långa tider. De resurser som inte konsumeras för stunden, kommer att investeras, så att de möjliggör produktion av mera varor och tjänster i framtiden. Vinstintresset och marknadsräntan kommer att sörja för att dessa resurser som investeras, istället för att omgående konsumeras, kommer att användas rätt. Hur går det till?

En biltillverkare kan fundera på att låta bygga en bilfabrik för 25 miljarder kronor. Företagsledningen vet att kostnaden för att bygga fabriken har en viss storlek, i och med att det går att räkna ut hur mycket konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar, o.s.v. kommer att gå åt för att bygga fabriken. Och marknaderna för konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetare, o.s.v. visar att dessa kvantiteter som går åt för att bygga bilfabriken, kostar just 5 miljarder kronor. Företagsledningen kan sedan med hjälp av sina kunskaper om vad som krävs rent fysiskt för att tillverka en bil, beräkna att fabriken kommer att ha en kapacitet för att tillverka, säg, 50.000 bilar om året. Företagsledningen kan också, med hjälp av de då kända priserna för de varor och tjänster som ingår i framställningen av varje bil, beräkna att de rörliga kostnaderna kommer att bli, säg, 80.000 kronor per bil som kommer att tillverkas i fabriken. Sedan kan företagsledningen beräkna att de totala rörliga kostnaderna kommer bli 4 miljarder kronor per år för hela fabrikens produktion. Nu kan biltillverkarens företagsledning räkna ut om det blir tillräckligt lönsamt att bygga fabriken, många år innan dessa vinster uppstår.

Företagsledningen gör detta med hjälp av den då förväntade vinsten och den då förekommande marknadsräntan. Kapitalmarknaden visar företagsledningen att kapital år så pass knapp att det kostar företaget, säg, en ränta på 4% att få ihop 25 miljarder kronor till att bygga fabriken. Det innebär att kapitalkostnaden för hela fabriken kommer att bli 1 miljard kronor per år. Om varje bil kan förväntas kunna säljas för säg, 95.000 kronor per år, kommer fabriksbygget nätt och jämt att gå runt. 50.000 bilar per år kommer ju att kunna säljas för sammanlagt 4,75 miljarder kronor, och summan av kapitalkostnaden och de rörliga kostnaderna för att tillverka dessa bilar kommer att bli 5 miljarder kronor. Så biltillverkaren kommer knappast att låta bygga fabriken. Det skulle bli slöseri med kapital, eftersom vinsten kommer att understiga de sammanlagda kostnaderna när kapitalkostnaden räknas med. Men om varje bil kommer att kunna säljas för 105.000 kronor, kommer fabriken att bli lönsam. Intäkterna kommer ju att bli 5,25 miljarder kronor. Varav 4 miljarder behövs för att täcka de rörliga kostnaderna i tillverkningen. Så företaget kommer att få en rörelsevinst på 1,25 miljarder kronor, eller 5% på investeringen i fabriken. Eftersom kostnaden för kapitalet till den investeringen ”bara” var 4%, vore det vettigt att låta bygga fabriken, och företagsledningen kommer också att låta göra det, om bara riskerna inte är för stora i förhållande till den potentiella vinsten.

Samtidigt som bilföretaget ovan, räknar på lönsamheten av att låta bygga en bilfabrik, finns andra företag som räknar på lönsamheten av att bygga fabriker för exempelvis skotillverkning, läkemedelstillverkning, oljeraffinering, o.s.v. Alla dessa potentiella fabriksbyggen kräver konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar o.s.v. för att byggas. Och tillgången till dessa varor och tjänster är begränsad. Så någon mekanism måste ”se till” att bara de lönsammaste av alla de fabriker som det är möjligt att bygga blir byggda.

Denna mekanism är vinsten. I en normal ekonomi finns det ett litet antal potentiella investeringar som kan ge en mycket hög vinst, ett större antal potentiella investeringar som kan ge en litet lägre vinst, ett ännu större antal potentiella investeringar som kan ge en ännu litet lägre vinst, o.s.v. Säg att det finns tillräckligt med konstruktionsstål, cement, byggnadsarbetartimmar o.s.v. för att bygga 100 fabriker på ett år. Och det finns 20 potentiella fabriker som kan ge en vinst på 6% per år. Och 30 potentiella fabriker som kan ge en vinst på 5% per år, 50 som kan ge en vinst på 4% per år, 80 som kan ge en vinst på 3,5% per år, o.s.v. Om vinstmekanismen får fungera naturligt, kommer endast de sammanlagt 100 potentiella fabriker som kan ge en vinst på 4% per år eller mera att bli byggda. Det är ju vettigt att bygga en fabrik som ger 4% eller mera ”tillbaka”, när kapitalet ” också ”kostar” 4%. Men det vore en förlustaffär för investerarna att satsa kapital som kostade dem 4%, på att bygga fabriker som bara ger 3,5% eller mindre tillbaka. Så den begränsade mängden kapitalet i samhället kommer att ”ransoneras” av räntan, så att den bara satsas på de potentiella investeringar som klarar av ”ränteribban” på 4%.

Processen som beskrivs ovan, borgar för att spararnas (och samhällets) knappa kapital kommer att användas endast för tillräckligt lönsamma projekt. Investerarna kommer inte att slösa med det knappa kapitalet. Denna process är beroende av att det finns priser, uttryckta i pengar, för otals olika varor och tjänster. Och inte minst av att det finns ett pris för kapitalet, marknadsräntan. Marknadsräntan, när den är objektiv, ger investerarna korrekt information om hur mycket sparat kapital det finns för närvarande i ekonomin, och sörjer därmed för att ”rätt” investeringar, d.v.s. de investeringar bland alla möjliga som ger mest tillbaka och som kapitalet räcker till för, kommer till stånd.

Så resurser riskerar inte att slösas bort, bara för att de inte konsumeras upp omedelbart. Produktionen integreras över tid. Det gagnar den ekonomiska tillväxten enormt. Med ökad välfärd som följd. Räntan och vinsten är planeringsverktyg.

ICKE-OBJEKTIVA PENGAR

Men staten kan förstöra allt detta, genom att förstöra pengarnas objektivitet. Det gör staten, närhelst den inför det som i dagligt tal lite slarvigt kallas för ”papperspengar”. Papperspengar är pengar som inte består av ett realt värde, som en viss vikt guld, utan som är godtycklig och som endast *synes* ha ett värde därför att staten säger att de har ett visst värde. Det är en enkel sak för staten att införa godtycke i ekonomin rent allmänt, så snart den har infört godtyckliga papperspengar.

Det kostar ju bara en bråkdel av en krona att trycka upp en sedel, som staten godtyckligt kan bestämma är värd 100 kronor, eller 1000 kronor, eller 10.000 kronor o.s.v. Så det kostar staten nästintill ingenting att öka mängden papperspengar i ekonomin precis så mycket som den känner för, det är t.o.m. ”lönsamt” att trycka upp flera sedlar. Och nuförtiden behöver staten inte ens betala kostnaden för att trycka sedlar, den kan enkelt skapa nya ”pengar” i form av ettor och nollor i bankernas datorer till i stort sett ingen kostnad alls. Riksbanken är för staten en vinstmaskin när vi har ett system med papperspengar.

Ett system med papperspengar kallas tekniskt för ett ”fiat money system”. Ordet ”fiat” har i detta sammanhang ingenting med billiga bilar att göra. Ordet är latinskt, och betyder ungefär ”påbud”. Fiat money är vilken som helst sorts pengar vars värde bestäms av statens påbud. Idag är kronan en fiat valuta, eftersom man inte kan växla in en krona till en viss mängd guld, eller till något annat fysiskt värde. Kronan är i praktiken värt något alls bara därför att staten säger att den är det.

Eller för att vara mera exakt, kronan är värt det den är värd, därför att det lär vara så (någon får korrigera mig om jag har fel) att staten lagstiftar om att alla svenskar *måste* acceptera kronan som betalning för samtliga varor och tjänster. Det lär vara ett brott, som kan straffas med fängelse, för en svensk att vägra att ta emot kronor som betalning för vadsomhelst hon säljer. En svensk kan alltid byta ut sina kronor mot sådana reala värden som bröd, bensin, skor, o.s.v. därför att staten lagstiftar att säljarna av bröd, bensin, skor o.s.v. *måste* ta emot hennes kronor som betalning.

Men staten kan *inte* bestämma hur *många* kronor en säljare måste nöja sig med för att sälja dig en limpa bröd, en liter bensin, ett par skor o.s.v. Staten kan försöka, genom att införa priskontroller, men då blir det omöjligt att få tag på bröd, bensin, skor o.s.v., i alla fall om staten sätter priset för dessa varor för lågt. Så när staten tillför stora mängder nyskapade fiat pengar till ekonomin, tenderar priserna att stiga. Medborgarna brukar ju inte vilja spara alla dessa nyskapade pengar i madrassen. De använder pengarna till att köpa saker. Det är ju meningen att pengarna ska användas. Pengar är inte ett självändamål!

Och vad händer när staten, säg, fördubblar mängden fiat pengar i ekonomin? Medborgarna kommer att ha dubbelt så många kronor (om de är svenskar) att använda till att köpa skorna, bilarna, arbetstimmarna, o.s.v. i ekonomin. Och nya skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. uppstår inte bara för att staten skapar nya pengar ur tomma luften. Så medborgarna köper samma antal skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. som förut, men betalar dubbelt så många kronor för dem. Det innebär givetvis att priserna för skor, bilar, arbetstimmar o.s.v. så småningom fördubblas. Det är enkel aritmetik!

Så godtyckliga förändringar av penningmängden ger upphov till godtyckliga förändringar av priserna. Som regel ökar staten bara penningmängden hela tiden. Det är så gott som aldrig politiskt ”lönsamt” att *minska* penningmängden. Och eftersom ekonomins aktörer inte kan veta hur mycket staten kommer att öka penningmängden i framtiden, kan de heller inte veta hur mycket priserna kommer att stiga i framtiden. När hushållen, och i ännu högre grad, affärsmännen, inte vet var priserna på det de köper och säljer kommer att ligga i framtiden, kan de inte planera.

Om en svensk affärsman inte vet hur många yuan kommer att motsvara en krona nästa år, hur ska han då kunna veta om det kommer att vara lönsamt att sälja svenska bilar i Kina nästa år, eller om det kommer att bli lönsamt att importera thé från Kina nästa år? Och om företagsledningen i ett bilföretag inte vet hur många kronor det kommer att vara möjligt att sälja en bil för i framtiden, hur ska den då kunna veta om det kommer att bli lönsamt att bygga en ny bilfabrik idag?

Och dessutom störs den ekonomiska planeringen enormt mycket av att statens godtyckliga penningpolitik påverkar marknadsräntorna, så att de blir missvisande. Säg att staten skapar en mängd nya fiat pengar ur tomma luften, och pumpar in dessa pengar i bankerna. Bankerna kommer att försöka låna ut pengarna, för att tjäna ränta på pengarna. Men nu kommer de att ha mera pengar, än vad de hade fått om de bara hade haft medborgarnas *sparade* pengar att låna ut. Det ökade utbudet av pengar som blir tillgänglig för utlåning kommer att trycka ner räntorna.

Säg att den naturliga marknadsräntan (den som avspeglar mängden sparande i ekonomin) är 4%, men staten tubbar bankerna till att erbjuda låntagare pengar till en ränta på bara 3,5%. Då kommer en del investeringsprojekt, som bara ger en avkastning på 3,5% att genomföras. Men eftersom nytt konstruktionsstål, cement, arbetstimmar o.s.v. inte uppstår bara för att nya pengar har skapats ur tomma luften kan inte flera investeringar än förut genomföras. Så med nödvändighet kommer ett antal investeringsprojekt som hade gett en högre avkastning än 3,5% *inte* att bli av. De blir undanträngda. Nedtryckningen av räntorna har som följd att en del mindre lönsamma investeringar ersätter en del mera lönsamma investeringar. Det blir s.k. ”felinvesteringar”.

Felinvesteringar innebär att det blir slöseri med kapital, genom att en del av kapitalet inte används till de mest lönsamma möjliga ändamålen. Det byggdes t.ex. ett överflöd av bostäder i USA under åren 2001-2007 för att räntorna har var för låga, till priset av att angelägna upprustningar av vägnätet, elkraftsförsörjningen, vatten- och avloppsnäten, o.s.v. inte kom till stånd. Förfallet av infrastrukturen i dagens USA beror förstås också på att det är den offentliga sektorn som ansvarar för den, och politikerna prioriterar kortsiktiga utgifter för välfärdspolitiken framför långsiktiga investeringar av rösttaktiska skäl. Men om infrastrukturen hade varit privat, skulle bristen på den ha drivit upp priserna på den, så att det hade blivit höglönsamt att rusta upp den. Men då skulle de nedtryckta räntorna, som fiat pengarna förde med sig, ha orsakat att en del av dessa önskvärda och höglönsamma investeringar i infrastruktur ändå inte kom till stånd. Så fiat pengarna hade gjort skada, *även* om infrastrukturen inte hade tillhört den offentliga sektorn.

Att felinvesteringar medför slöseri med kapital, innebär att de medför stora välfärdsförluster. Alla blir i längden fattigare än de annars hade blivit, när det sker felinvesteringar (jag skall förklara hur det går till i mera detalj i en framtida artikel).

SAMMANFATTNING

Statens införande av fiat pengar medför nästan obönhörligen inflation, d.v.s. att staten skapar nya pengar ur tomma luften godtyckligt, med prishöjningar som följd. Inflationen medför på sikt enorma välfärdsförluster genom att orsaka felinvesteringar, d.v.s. genom att orsaka slöseri med samhällets begränsade kapital. Dessa destruktiva effekter av icke-objektiva fiat pengar beror på att de ekonomiska aktörernas tänkande försvåras när de inte kan ”räkna med” pengarna.

Objektiva pengar utgörs av ett fysiskt värde, som t.ex. guld. Fördelen med att ha en fysisk värde som pengar, är att man alltid kan ”räkna med” den, eftersom den är vad den är. Politiker och byråkrater kan inte skapa, eller förstöra, dessa pengar efter egna subjektiva nycker. På samma sätt som det är möjligt att bygga broar och göra resor till månen endast när ingenjörerna och fysikerna vet att en meter alltid är just en meter, är det möjligt att bygga och bevara ett modernt industrisamhälle med omfattande välfärd, endast när hushållen och affärsmännen vet att en krona alltid är just en krona.

Därför är inte heller jag sosse

2010-05-14T01:17:00.000-07:00

Till skillnad från Olle Wickbom kommer jag inte från en arbetarfamilj. Min far var en bankdirektör de sista åren innan han pensionerades. Och vi bodde i välmående förorter i USA under elva år av min barndom. Min far jobbade på ett kontor på Manhattan under 1960-talet, och sålde svenska industriprodukter på den nordamerikanska marknaden.

Men jag har ingen högre utbildning. Jag slutade skolan när jag fyllde sexton. Och jag har försörjt mig genom att arbeta som industriarbetare under nästan hela mitt vuxna liv. De senaste 30 ½ åren, fram tills årsskiftet då jag blev arbetslös, jobbade jag på ett verkstadsföretag som excenterpressare. Men jag har aldrig i mitt liv röstat på socialdemokraterna. Jag avskyr sossarna.

Varför avskyr jag sossarna? Jag är arbetslös. Jag bor i en hyresrätt i Skarpnäck. Jag saknar förmögenhet. Faktum är att jag är nästan pank, p.g.a. en personlig tragedi som jag drabbades av för ett par år sedan. Ja, att jag inte är socialdemokrat beror helt och hållet på filosofiska, principiella skäl. Det har ingenting med krassa ekonomiska kalkyler att göra.

Vilka filosofiska principer talar emot socialdemokraterna, i mina ögon? Tja, jag är övertygad om att sossarna är principiella motståndare till sådana goda moraliska principer som rättvisan och individens frihet. Och eftersom socialdemokraterna är motståndare till en rationell moral, är de också fiender till sådana ”praktiska” värden som välfärden.

Jag kan nog bäst förklara min inställning till sossarna, genom att berätta om hur den utvecklades. Jag flyttade tillbaka till Sverige år 1970 från USA, där jag hade levt sedan jag var fem år gammal. Återkomsten till Sverige kändes som en kalldusch och en chock. Jag upplevde den andliga miljön i Sverige som gräslig. Jag kände på mig att jag var omgiven av ondska. Jag kunde inte då förklara varför jag kände så, men jag var säker att det fanns massvis med lömsk ondska runtomkring mig. Speciellt Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme, gav mig rysningar. Jag var övertygad om att han verkligen var en ond man, fast jag kunde inte riktigt förklara varför, eftersom jag då fortfarande var filosofiskt okunnig. Det enda jag kunde säga var något i stil med ”Olof Palme och de övriga socialisterna och kommunisterna förföljer höginkomsttagarna och de rika. Och på vilket sätt är det ett *brott* att vara ekonomiskt framgångsrikt? Varför skall man förstöra för en människa, så snart hon når en framgång?”

Men numera förstår jag exakt varför jag besvärades så mycket av samhället runtomkring mig på 1970-talet, då jag har studerat filosofin objektivismen sedan dess. Jag hade på känn redan innan jag upptäckte objektivismen, att den svenska kulturen var fylld av något som kallas för ”hatet mot det goda för att det är det goda” inom objektivismen. Detta fenomen är den yttersta formen av ondska. Den vardagliga benämningen på detta fenomen, som i stort sett alla svenskar känner till och vet betydelsen av är – avundsjukan. Men begreppet ”avundsjuka” pekar betraktarens förnuft endast mot den synliga toppen av det giftiga isberget som hatet mot det goda för att det är det goda utgör. Hatet mot det goda för att det är det goda betecknar inställningen hos den människa som är så ond och så själsligt sjuk att hon hatar det som hon *själv* anser är gott. Hon hatar det som hon *själv* anser är ett värde. Som hon själv anser gagnar livet.

Ett exempel på detta är socialisterna som tycker att pengar är något bra att ha, men som hatar varje människa så snart hon har lyckats erhålla mycket pengar. Socialister tycker att pengar är ett värde, de vill ju gärna nalla andras pengar åt sig själva, men de hatar *alla* människor som har mycket av detta värde. Och det oavsett om vederbörande har tjänat ihop sin förmögenhet genom produktiva insatser eller genom brottsliga metoder. Och den hemska sanningen är att socialisterna, som hatar det goda för att det är det goda, hatar en rik, ärlig och särdeles produktiv affärsman, mycket mera än de hatar en gangster som har lyckats sno ihop en förmögenhet genom droghandel och dylikt!

Ett annat praktexempel på hatet mot det goda för att det är det goda, var Olof Palmes ”insatser” som utbildningsminister. Olof Palme var berömd för att ha yttrat orden att barnen inte skulle få lära sig i sin egen takt, därför att då skulle somliga barn lära sig mera än andra. Så, Olof Palme måste rimligen ha haft uppfattningen att intelligens och kunskaper utgör viktiga värden. Men han *hatade* intensivt de barn som lyckades erhålla mycket av de värdena. Olof Palme vill hindra de ivrigaste och mest intelligenta barnen från att lära sig mera än de andra. Han ville bromsa och frustrera de mest vetgiriga barnen. Och det betyder faktiskt att han ville utsätta de bästa, mest vetgiriga barnen för en raffinerad *psykisk tortyr*. Med tanke på sossarnas skolpolitik är det inte att undra på att rekordmånga svenska tonåringar idag behöver psykiatrisk vård.

Nu börjar du se varför jag avskyr socialdemokraterna, och varför jag avskydde Olof Palme. Socialdemokraterna är fiender till det som är gott. Därför att de hatar det goda för att det är det goda. Detta innebär att sossarna vill ha den exakta motsatsen till rättvisa. De vill straffa människor när de gör något bra – som t.ex. att producera mycket och därmed tjäna mycket pengar, eller som att prestera bra i skolan och därmed lära sig mycket. Och de vill belöna människor när de gör något dåligt – sossarna vill t.ex. ge missbrukare socialbidrag och vård på de produktiva medborgarnas bekostnad, och sossarna vill ge brottslingar vård eller tidiga frigivningar i stället för straff. Och sossarna vill tvinga de mest produktiva rika att *betala* de högsta skatterna, samtidigt som de vill låta de minst produktiva fattiga *ta emot* de största bidragen!

Så du ser – sossarna är principiella fiender till rättvisan. De vill ha den exakta motsatsen till rättvisa. De vill att människor skall belönas för sina laster och bestraffas för sina dygder.

Denna ondska oroade mig så mycket de första åren efter min återkomst från USA år 1970, att den väsentligen bidrog till att jag utvecklade en psykos. Jag blev schizofren år 1972, och vårdades i över ett år på Ulleråkers mentalsjukhus. Och en del av orsaken till min psykos var den ondska som sossarna hade fyllt det svenska samhället med, och som jag inte stod ut med!

Sossarna är också fiender till den enskilda människans frihet. Det svenska folket är insnärjt i en tvångströja av regleringar och kontroller.

En arbetare som gör misstaget att gå med i facket tillåts inte av facket att senare utträda, när han inser sitt misstag och vill lämna facket. Det vet jag av egen erfarenhet. De svenska fackföreningarna hyser inga betänkligheter för att kränka *arbetarnas*, d.v.s. de ”egnas”, föreningsfrihet.

Och det är ännu värre för företagarna. De är kedjade till händer och fötter av godtyckliga lagar och förordningar. De behöver anlita experter för att med nöd och näppe undvika att ovetande bryta mot någon arbetsmarknadslag eller skatteregel.

Och miljoner svenska lönearbetare har inget alternativ till att antingen ta anställning hos stat eller kommun, med allt vad det innebär av att ta emot order från snorkiga byråkrater, eller annars byta yrke. Om en svensk vill arbeta som läkare, sjuksköterska, lärare eller t.o.m. bara som sophämtare måste hon finna sig i att jobba åt det ”offentliga”. Det är som om vi levde i en öststat.

Så sossarna är fiender till friheten. De vill av principiella skäl att individuella människor skall vara underkastade under kollektivet – ”folket”. Och folkets röst på jorden är förstås STATEN. Så sossarna missar ingen möjlighet att öka statens makt på bekostnad av medborgaren. ”Samhället framför allt”. Eller som en berömd socialist vid ett par olika tillfällen uttryckte det - ”Allmännyttan går före egennyttan” – och - ”Jag behöver inte socialisera företagen. Jag har socialiserat människorna i stället!” (socialisten som yttrade orden i de sista två citaten var Adolf Hitler).

Att välfärden förstörs när man bekämpar rättvisan och friheten borde framstå som alldeles självklart. Om man straffar människor närhelst de är duktiga på att producera, t.ex., *måste* bara produktionen lida skada. Och när man sätter producenterna i en tvångströja av godtyckliga lagar, regleringar och kontroller *måste* det ha som resultat att de inte har någon möjlighet att producera till närmelse vist lika mycket som de skulle vilja.

Och inte nog med att det produceras mindre än det skulle ha gjorts i ett fritt och rättvist samhälle. Av det som ändå produceras slösas oerhört mycket bort av den byråkratiska välfärdsstaten. Den svenska offentliga sektorn förbrukar uppemot 65% av BNP, om man räknar med de (improduktiva) transfereringarna. Och som vi alla vet, är det en erbarmligt låg kvalitet på den sjukvård, skolutbildning, äldreomsorg, barnomsorg o.s.v. som vi får för de pengarna.

Så sossarna förstör faktiskt välfärden. Trots, eller snarare sagt på grund av, att de slår vakt om välfärdspolitiken.

Ja, jag är en inbiten fiende till socialdemokraterna. Men jag röstar på dem ändå!

Varför röstar jag på mina fiender? Därför att de inte är mina *värsta* fiender! Moderaterna – Olle Wickboms parti – är ännu värre än sossarna. Moderaterna gör frihetens och rättvisans sak ännu mera skada än socialdemokraterna gör. Därför att moderaterna *låtsas* bara bekämpa socialismen, och de låtsas inte ens bekämpa välfärdspolitiken. Vi har ju haft en moderatledd borgerlig regering i mera än tre år nu. Och vem kan säga att de har rullat tillbaka välfärdsstaten? Kan ens Olle Wickbom förneka att den borgerliga regeringen har fört i stort sett exakt samma sorts politik som Mona Sahlin och hennes kompisar skulle ha fört, om *de* hade suttit i Rosenbad i stället för Fredrik Reinfeldt och alla hans ja-sägare?

Men om moderaterna och sossarna för i stort sett samma politik – då kvittar det väl vem jag röstar på? Då kan jag väl rösta på sossarna lika gärna som på moderaterna? Nej. Det finns *en* mycket väsentlig skillnad mellan en moderatledd regering och en sosse regering. Om sossarna själva sitter vid makten och förstör Sverige med sin välfärdspolitik, då blir det av naturliga skäl inte så lätt för sossarna att skylla eländet ifrån sig på kapitalismen. Men om *moderaterna* leder regeringen, och förstör Sverige med samma sorts politik, då kan kapitalismen lättare göras till syndabock för eländet som skapas av den socialistiska välfärdspolitiken. Eftersom alla ju ”vet” att moderaterna är ”Kapitalets” parti!

Så jag röstar på socialdemokraterna. Trots att jag antagligen avskyr dem ännu mera än Olle Wickbom gör. Moderaterna måste, för kapitalismens ryktes skull, hållas borta från makten.

Måste vi verkligen ha en värnplikt?

2010-05-13T08:27:00.000-07:00

Sverige är ett fritt samhälle. Men friheten består inte automatiskt, av sig självt. Friheten måste försvaras. Och ifall Sverige blir angripet av en utländsk makt, måste Sverige försvaras av en armé, d.v.s. av ett militärt försvar.

Men hur kan vi vara säkra på att försvaret alltid kommer att ha dels de erforderliga ekonomiska resurserna som krävs för att försvara landet - och att det dels alltid kommer att ha de erforderliga personella resurserna som krävs för att försvara landet? De svar som ges på dessa två frågor är konventionellt att försvarets ekonomiska resurser skall garanteras genom beskattning, och att försvarets personella resurser skall garanteras genom en obligatorisk värnplikt. Men både beskattning och obligatorisk värnplikt innebär att staten utsätter enskilda medborgare för angreppsvåld. Det är ju hotet att annars kastas i fängelse som gör att en medborgare är *tvungen* att betala skatten, vare sig han själv vill det eller inte. Och det är likaså hotet att annars kastas i fängelse som gör att en medborgare är *tvungen* att göra värnplikten, vare sig han själv vill det eller inte. Så både beskattning och obligatorisk värnplikt är principvidriga, och de är det av samma grundläggande skäl.

Men är inte både beskattning och obligatorisk värnplikt *nödvändiga* ont, trots att de är moraliskt klandervärda? Jag har redan besvarat frågan om beskattningen nekande i min artikel – ”Måste vi verkligen ha skatter?” - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/04/maste-vi-verkligen-ha-skatter . Jag argumenterade där att det visst går att finansiera försvaret och rättväsendet på ett säkert sätt, men utan moraliskt klandervärt tvång. Nu vill jag i denna artikel visa att det också går att skaffa fram tillräckligt många soldater till försvaret utan moraliskt klandervärt tvång.

Ja, hur kan vi veta att det alltid kommer att finnas tillräckligt många unga män och kvinnor som anmäler sig till försvaret av egen fri vilja? Ja, till att börja med måste vi komma ihåg att dagens Sverige inte är en diktatur. Dagens Sverige är ett huvudsakligen *fritt* land. Människorna i en diktatur skulle förvisso kunna förväntas dra sig för att anmäla sig till tjänstgöring i försvaret av egen vilja. Vilken ung människa med huvudet på skaft skulle vilja sätta det egna livet på spel för att tjäna en sådan sk-tstövel som Saddam Hussein eller Josef Stalin? Diktatorer brukar nästan alltid nödsakas tillgripa tvångsrekrytering för att bemanna sina arméer.

Men behöver ett *fritt* land göra det också? Det vore konstigt om så vore fallet. Alla människor med huvudet på skaft sätter värde på friheten. Och alla människor med huvudet på skaft inser att friheten måste försvaras när den hotas. Så varför skulle inte svenskarna ställa upp på att bemanna sitt eget fria lands försvar av egen vilja? Tja, det finns ju även i fria samhällen, som dagens Sverige, enskilda människor som är så dumma att de inte uppskattar friheten. Det finns t.ex. pacifister, som hellre skulle vilja leva som slavar i en diktatur än nödsakas döda en angripande diktaturs soldater. Och det finns i alla samhällen också parasiter, som visserligen vill vara fria, men som föredrar att åka snålskjuts på andra, i stället för att bidra till försvaret själva.

Så om vi avskaffar den obligatoriska värnplikten, kommer somliga svenskar inte att anmäla sig till försvaret. Men är det en förlust? Vill vi verkligen lita på kampviljan hos människor som är så dumma att de inte uppskattar friheten, eller som är så moraliskt depraverade att de inte gitter kämpa, utan vill åka snålskjuts på andra? Svaret ger sig själv. De enda soldaterna som verkligen utgör ett värde för försvaret är de soldater som *vill* försvara sitt land, med risk för det egna livet. Tvångskommenderade soldater skulle endast utgöra en barlast i försvaret, som gjorde den mindre effektiv, och därmed äventyrade livet hos de bättre soldaterna som *var* villiga att kämpa. Vilken människa med huvudet på skaft skulle vilja kämpa sida vid sida med soldater av den sort som antingen var dumma eller parasitära?

Så du ser, det moraliska är också det praktiska. Ett frivilligt försvar är inte ”bara” ett moraliskt finare försvar än ett som är baserat på obligatorisk värnplikt, det är också ett *effektivare* försvar än ett som är baserat på obligatorisk värnplikt. Historien har visat gång på gång att soldater som *ville* själva kämpa, också kämpade bättre än sådana soldater som endast var *tvingade* till att gå ut på slagfältet. Saddam Hussein och Josef Stalin förfogade endast över patetiskt svaga arméer, eftersom deras soldater var tvångsrekryterade. USA hade inga svårigheter att besegra Hussein, och Hitlers arméer skar genom det sovjetiska försvaret som en kniv genom varmt smör, ända tills USA kom till Sovjetunionens undsättning. Det är visserligen sant att Hitler var en diktator, men de tyska soldaterna var ofta villiga att kämpa ändå, därför att de inbillade sig att nazismen, eller åtminstone det tyska fosterlandet, var något som var värt att kämpa för – på nästan samma sätt som många svenska soldater idag skulle vara villiga att kämpa, för att de inser att friheten verkligen är värd att kämpa för. Men Hitlers idioter till soldater, som var så dumma att de stödde diktatorn Hitler, var ingen match för USAs och Storbritanniens mera rationella soldater, som insåg att friheten var värd att kämpa för.

Sedan finns det ytterligare en fördel med en på frivillighet baserat försvar. Med ett frivilligt bemannat försvar, blir det svårare för eventuella moraliskt korrumperade politiker i ett fritt land att föra in landet i ett orättfärdigt krig. Ställ dig själv frågan – hur sannolikt är det att Kennedy, Johnson och Nixon hade lyckats få tillräckligt många unga amerikanska män att ställa upp på att kriga i Vietnam, om inte USA hade en obligatorisk värnplikt medan Vietnamkriget pågick? Hur många unga amerikanska män hade velat riskera att dö i Indokinas djungler, bara för att rädda en korrupt militärdiktatur i Sydvietnam kvar vid makten?

Så min slutsats är denna – ett försvar som bemannas av frivilliga är både moraliskt finare än ett värnpliktsbaserat försvar, och ett försvar som bemannas av frivilliga är också ett effektivare försvar än ett värnpliktsbaserat försvar. Så, nej - vi behöver verkligen *inte* den obligatoriska värnplikten!

Måste vi verkligen ha skatter?

2010-05-12T12:26:00.000-07:00

Det finns ett ordspråk som lyder – ”Det finns bara två helt säkra saker i livet – döden och skatter!” Detta ordspråk uttrycker en sorts uppgivenhet hos människorna i den moderna världen. De tycker att skatter är ett eländes elände. Men de ser inget vettigt alternativ till att dras med skatterna. ”Vi måste ju ha en stat?” frågar sig de flesta människor. Vi måste väl åtminstone ha poliser, domstolar och ett militärt försvar – eller hur? Och poliserna, domarna och soldaterna måste väl avlönas? Så vi måste väl tolerera skatterna, hur illa vi än tycker om dem? Annars får vi väl en anarki – där livet är ”nasty, brutish and short” (för att tala med Thomas Hobbes)?

Jag håller visst med om att vi absolut måste ha en stat, som upprätthåller en polisstyrka, ett domstolsväsende och ett militärt försvar. Jag vill till inget pris ha en anarki. En anarki vore ännu värre än en totalitär diktatur. Hellre t.o.m. en kommunist eller en nazist än en anarkist! Men vi kan faktiskt klara oss utan de förhatliga skatterna. Den geniala filosofen, Ayn Rand, föreslog en i mina ögon praktisk lösning på problemet med att finansiera nattväktarstaten utan tvångsmässiga skatter. (Ayn Rand presenterade denna idé i essän ”Government Financing in a Free Society” i boken The Virtue of Selfishness - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0451163931 ).

Innan jag presenterar Ayn Rands idé om hur staten kan finansieras utan tvång, vill jag dock först ta upp frågan om varför skatter är av ondo till att börja med.

En skatt är en konfiskering av någon människas egendom, krasst uttryckt. När staten tar ut en skatt av dig, säger den ju till dig – ”Överlämna en del av det du äger till oss (staten). Annars sätter vi dig i fängelse!” Det är ju hotet att sättas i fängelse som är den yttersta orsaken till att du är *tvungen* att betala skatterna som staten utkräver av dig, oavsett om du tycker att skatterna är rättvisa, nödvändiga och önskvärda eller inte. Om du vägrar att betala skatterna som staten utkräver av dig, kommer ju staten att ställa dig inför rätta, och om du envisas med att inte betala får du skaka galler.

Vad är det om inte konfiskation av en del av din egendom? Och det spelar ingen roll om staten säger – ”Vi lägger inte beslag på din egendom. Vi begär bara att du skall dela med dig av din *inkomst*.” Ty vad är din inkomst? Den består av de pengar som du får som ersättning för ditt lönearbete, eller för andra produktiva insatser som du gör i ekonomin. De pengarna är din *egendom* när de har utbetalats till dig. *Alla* skatter är därför konfiskering av enskilda människors egendom – inklusive inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna.

Är beskattningen moraliskt acceptabel för att den är ”beslutad i god demokratisk ordning”? Tja, om majoriteten röstade för att den lilla minoriteten judar i Sverige skulle gasas ihjäl – vore det OK, bara för att beslutet var ”demokratiskt”? Nej, en kränkning av en minoritetsmedlems rätt till sitt liv är alltid fel – oavsett hur många människor röstade för beslutet. Samma sak med konfiskering. Det är alltid fel att kränka en minoritetsmedlems rätt till sin egendom – oavsett hur många människor röstade för beslutet.

Så beskattning är till sin natur omoralisk och rättsvidrig – hur ”demokratisk” beskattningen än är. Initiering av våld är *alltid* fel – även om det är staten som initierar våldet. Och att med hot om våld ta en del av en människas egendom är ett sätt att initiera bruk av våld mot en oskyldig människa. Finansiering av staten med obligatorisk beskattning är principiellt lika fel som bemanning av försvaret med obligatorisk värnplikt. Om man säger nej till värnplikten, för att den utgör slaveri, då måste man också säga nej till beskattningen, för att den utgör stöld.

OK. Men hur i hela världen skall vi undvika anarki, om vi inte låter staten ta ut åtminstone en liten skatt för att finansiera polisen, domstolarna och försvaret?
Ayn Rand föreslog att nattväktarstaten skulle kunna finansiera sin (minimala och därför billiga) verksamhet med *frivilliga försäkringspremier*. Ayn Rands idé var att i ett modernt samhälle ingår medborgarna ett ofantligt antal kontrakt med varandra. I stort sett varenda en av Sveriges medborgare och företag ingår exempelvis hyreskontrakt, anställningsavtal, leasingkontrakt, låneavtal, borgensförbindelser o.s.v. med andra medborgare och företag. Ayn Rand påpekade att alla medborgare och företag är beroende av att staten skyddar dessa ingångna kontrakt. Medborgarna och företagen skulle ju leva ytterst farligt om vem som helst skulle kunna bryta ingångna kontrakt utan påföljd. Alla medborgare och företagsledare som hade huvudet på skaft, skulle därför vara ytterst angelägna om att staten skulle ingripa om motparten utsatte dem för ett kontraktsbrott.

Ayn Rand kastade from idén att staten skulle kunna säga till alla medborgare och företag – ”Om ni vill att vi, staten, skall skydda era kontrakt måste ni betala för den tjänsten. Ni måste betala X promille av varje kontrakts omslutning för att vi, staten, skall lova att ingripa om ni blir utsatta för kontraktsbrott. Om ni inte vill betala denna försäkringspremie, får ni avstå. Men då kommer vi, staten, heller inte att göra något om er motpart utsätter er för ett kontraktsbrott.”

Vad skulle hända om staten avskaffade alla skatter (efter att ha avskaffat den kostsamma och onödiga välfärdsstaten förstås) och införde de frivilliga kontraktsförsäkringspremierna? Det är ytterst sannolikt att i stort sett alla medborgare och företag skulle välja, frivilligt, att betala försäkringspremierna. En försäkringspremie på några promille av ett kontrakts omslutning är ju ett billigt pris att betala för att slippa vara hjälplös, om motparten skulle visa sig vara en löftesbrytare. Så staten skulle nog få in försäkringspremierna från i stort sett alla de ekonomiska aktörerna i ekonomin.

Skulle de pengarna räcka till för att finansiera polisen, domstolarna och försvaret? Polisen, domstolarna och försvaret skulle nog inte behöva kosta mera än några få procent av BNP. Det är ju vad de kostar i dagens Sverige. Och den totala omslutningen av alla kontrakt i samhället måste rimligen vara flera hundra procent av BNP. Minst. En modern ekonomi som Sverige har ju en mycket hög grad av arbetsdelning. Och det innebär att ekonomin är beroende av ett mycket omfattande nätverk av kontrakt och avtal. Så en försäkringspremie på, säg, 0,5% av alla kontrakts omslutning, skulle antagligen räcka för att dra in pengar motsvarande några procent av BNP till staten. Det ser således ut som om en frivillig kontraktsförsäkringspremie skulle vara ett praktiskt gångbart sätt att finansiera en nattväktarstat.

Vi står således *inte* inför ett olösligt dilemma. Vi behöver inte acceptera det brott mot individens rättigheter som beskattningen utgör, för att få en statsapparat som skyddar våra rättigheter i övrigt. Valet står inte mellan slaveri och anarki. Det finns en utväg – den som Ayn Rand föreslog.

Hur kan vi rädda vår frihet?

2010-05-11T07:41:00.000-07:00

Sverige är idag ett relativt fritt samhälle. Visserligen är Sverige en välfärdsstat, med allt vad det innebär av maktfullkomliga byråkrater och äregiriga politiker – men Sverige har också sådana obetalbara fördelar som en någorlunda fullständig yttrandefrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet, rörelsefrihet o.s.v. Vi bör vara oerhört tacksamma för att vi svenskar kan tycka i stort sett vad helst vi vill, nästan helt utan risk för att slängas i fängelse.

Men hur skall vi kunna vara säkra på att det förblir på det här viset? Hur skall vi kunna garantera att vi aldrig förlorar den frihet som vi har idag? Många svenskar skulle nog svara – ”Det är uppenbart! Vi måste slå vakt om demokratin! Om bara majoriteten alltid har makten, kommer aldrig någon galning som Hitler eller Pinochet att ha en chans!” Men det finns en uppenbar svaghet med detta resonemang – Hur skall vi kunna vara säkra på att *majoriteten* aldrig blir till en diktator? Hur skall vi kunna förhindra att det blir ett majoritetsförtryck?

Denna fråga – ”Hur skall vi kunna värna oss mot majoritetsförtryck?” – är ingalunda bara en teoretisk, hypotetisk fråga. Vi har nämligen redan stora inslag av majoritetsförtryck i dagens Sverige. Se bara på skattesystemet. Majoriteten av svenskarna betalar ”bara” omkring 30% i inkomstskatt själva. Men de har infört ett system där den lilla minoriteten av svenskarna som är rik betalar mycket mera än så!

Och se på hur pensionärerna förtrycker de unga med pensionssystemet, som ju bygger på fördelningsprincipen, och som därför förstör framtiden för dagens unga! Dagens gamla cyniker har dragit på Sverige en enorm statskuld för att finansiera sina egna sociala förmåner på yngre dagar. Och dagens unga får betala denna enorma statskuld. ”Kommande generationer har inga röster!” – det är en av svagheterna med det parlamentariska systemet.

Ja, här har vi en svår nöt. För att inte maktgalna diktatorer skall ta makten, måste man ha fria val och majoritetsstyre. Men majoritetsstyre är inte idiotsäkert heller. Grundproblemet är att en stat alltid måste rattas av *människor*. Och alla människor, diktatorer likaväl som medlemmarna av demokratiska majoriteter – har fri vilja. Det innebär att alla människor alltid *väljer* fritt vad de skall göra med den makt som de eventuellt har. Och ingen yttre faktor kan ofelbart tvinga dem att välja att handla rätt. Så närhelst man har fria val och majoritetsstyre uppstår en stor risk för att det blir majoritetsförtryck. Risken för att makthavaren skall välja fel, och införa förtryck är visserligen mindre när det är en majoritet som styr än när det är en ensam diktator. Det säger ju sig självt att det är mindre sannolikt att flera miljoner väljare skall välja fel samtidigt, än det är att en ensam diktator skall välja fel. Men risken för majoritetsförtryck finns likväl alltid i ett parlamentariskt system. Vad kan man göra åt detta problem?

Ja, vi måste se till att skaffa oss en majoritet som saknar vilja att förtrycka minoriteter.

Hur gör man det? Svaret är att det handlar om filosofi. Hur människor väljer att handla beror på vilken verklighetsuppfattning de har. Människors handlingar, inklusive deras politiska handlingar, avgörs av vilka idéer de tror på. När ryssarna lurades till att tro på Karl Marx´ galna idéer, uppstod diktaturen Sovjetunionen. När tyskarna lurades till att tro på Adolf Hitler´s galna rasism, uppstod diktaturen Nazityskland. Och när de engelska kolonisterna i Nordamerika, förstod idéerna om individens rättigheter, uppstod det friaste landet som hittills har existerat i människans historia – nämligen USA.

Så du ser – när människorna i ett land förmås att tro på irrationella idéer – som den socialistiska marxismen eller den rasistiska nazismen – går de tämligen snabbt miste om friheten. Men när människorna i ett land i stället förstår att uppskatta rationella idéer – som John Lockes idéer om begränsad statsmakt och individens rätt till liv, frihet och egendom – då blir människorna i stånd att skaffa sig ett fritt samhälle.

Nyckeln till att förhindra att Sverige blir till en ”proletariatets (d.v.s. majoritetens) diktatur” är filosofisk upplysning. Vissa grundläggande filosofiska idéer ger upphov till ett fritt samhälle. Människorna måste, till att börja med, fatta faktumet att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsverktyg och att detta verktyg innehas av varje människa som individ. Detta innebär att varje människa, bortsett från sällsynta olyckor, har det i sin makt att styra sitt eget liv. Sedan måste människorna fatta att frihet från angreppsvåld är den grundläggande sociala förutsättningen för att människorna skall kunna använda sina respektive förnuft fullt ut, och därmed leve på ett framgångsrikt sätt. Medlet för att bannlysa angreppsvåldet i ett samhälle är att inrätta en s.k. nattväktarstat – d.v.s. en stat som upprätthåller en polis, ett domstolssystem och ett militärt försvar, men som inte sysslar med någonting annat.

De idéer som jag skissade ovan är skelettet hos den filosofi som utgör grunden för friheten. Det finns naturligtvis mycket mera som majoriteten måste förstå för att friheten skall bli tryggad. T.ex. svaren på de följande frågorna. Skall vi utveckla industrisamhället – eller ligger det ett egenvärde i att bevara naturen? Kan friheten förenas med ateismen – eller måste medborgarna tro på Gud för att kunna skilja mellan rätt och fel? Bör människorna var och en leva för sin egen skull – eller bör de leva för samhällets skull, för att samhällets frihet skall kunna försvaras?

Och att lära majoriteten en rationell filosofi är inget idiotsäkert sätt att rädda friheten. Eftersom medlemmarna av majoriteten alltid har fri vilja, *kan* de alltid välja fel. Men rationell filosofi är vår enda chans. Utan rationell filosofi är människorna så gott som ödesbestämda till att i längden leva som djur. Men om majoriteten hyser rationella idéer kommer de att luta åt att sätta värde på sin frihet. Rationella människor brukar förstå att friheten är ett värde – eftersom friheten faktiskt *är* ett värde.

Bara ett upplyst folk klarar av att behålla sin frihet – om de råkar vara så pass lyckligt lottade att de har fått ärva frihet från ärevördiga förfäder till att börja med. Svenska folket håller idag på att förlora friheten som de har ärvt av sina bättre förfäder. Det svenska samhället blir alltmera socialistiskt och ofritt. Detta beror i grund och botten på att svenskarnas kunskaper i ämnet filosofi är erbarmliga. Svenskarna förstår inte förnuftets värde, individualismens värde, egoismens värde och frihetens värde. Därför går friheten förlorat.

För att utvecklingen skall vändas behövs filosofin objektivismen. Objektivismen ger det fria samhället den intellektuella grund att stå på som det fria samhället fram tills nyligen har saknat. Objektivismens kärna kan sägas vara – verklighetens absolutism, förnuftet, egoismen och kapitalismen. Om du vill veta mera om vad objektivismen går ut på – och om hur objektivismen kan möjliggöra för dig att rädda din frihet – kan du gärna ta en titt på dessa sajter – www.aynrand.org och www.aynrandbookstore.com . Du bör dessutom läsa sådana böcker som Och världen skälvde - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665565 .

Vi ses på barrikaderna!

Vänsterns hat mot ABBA

2010-05-09T02:18:00.000-07:00

Vänster människor kännetecknas oftast av ett otäckt hat. Och de hatar inte ”bara” kapitalismen. De hatar inte ”bara” kapitalisterna. De hatar inte ens ”bara” friheten. Vänster människorna hatar självaste viljan till liv. Om man granskar vänster människorna med ett ”filosofiskt förstoringsglas”, upptäcker man detta.

Vad är egentligen viljan till liv? Det är en levande organisms vilja till att upprätthålla sitt *eget* liv. Ett lejons vilja till liv är viljan till att skaffa sig tillräckligt gaseller och antiloper för att mätta sin *egen* hunger - eller hur? En hästs vilja till liv är viljan att käka tillräckligt mycket gräs för att mätta sin *egen* hunger - eller hur? En björns vilja till liv är viljan att bl.a. skaffa sig ett *eget* varmt ide att sova i under vintern - eller hur? O.s.v. Vad är då en människas vilja till liv? Den är förstås hennes vilja att upprätthålla och njuta av sitt liv *själv*. Varje sund människa eftersträvar att uppnå lycka i sitt *eget* liv - eller hur?

Och nu är det så att om man granskar vänster människorna så upptäcker man att de *motarbetar* frenetiskt människors försök att njuta av sina egna liv. Hur annars kan man förklara vänster människornas frenetiska förföljelse av popgruppen ABBA på 1970-talet?

Svenska folket älskade ABBA, och ABBAs musik. Men den svenska vänstern *avskydde* ABBA, och ABBAs musik. Vänsterns hat mot ABBA dokumenteras i artikeln här på Newsmill - http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/03/sa-nara-vara-kulturvanstern-att-knacka-abba .

Vad berodde denna avgrundsskillnad i attityd på? Varför älskade Sveriges vänster progg rocken, som de flesta svenskar inte var så värst intresserad av, samtidigt som den avskydde ABBA?

En ”psykologisk” förklaring skulle kunna vara att ABBA var enormt framgångsrika, ekonomiskt, medan progg rockarna inte sålde så *värst* många skivor. Det ligger nog en del i den förklaringen. Vi vet ju alla att vänster människor brukar lida av en svårartad avundsjuka. Men jag tror inte att denna ”psykologiska” förklaring går tillräckligt på djupet.

En ”politisk” förklaring skulle kunna vara att ABBA var ”kommersiell”, medan progg rocken tog upp samhällsfrågor. Det ligger nog en del i den förklaringen också. Vi vet ju alla att vänster människor brukar tycka att det är livsviktigt att påverka samhället. Och ABBAs låtar handlade ju nästan aldrig om samhällsfrågor. De handlade mest bara om kärlek, d.v.s. om en högst personlig fråga i de flesta människors liv. Men jag tror inte att denna förklaring heller är tillräckligt djuplodande.

Jag tror att vi, för att förklara vänsterns intensiva hat mot ABBA, när det begav sig, måste söka svaret i den kraft som mer än någon annan styr varje människas liv. Den kraften är ”moralen”. Med moralen menar jag inte bara något så ytligt som sex frågor. Att ABBA tjejerna sågs som sex symboler av somliga har inte med saken att göra. Inte heller menar jag att det främst handlar om att ABBA var ”vulgära”. Somliga progg rockare var ju mycket mera vulgära, fast på ett annat sätt, än ABBA (jag avser inte att förolämpa ABBA, med ”vulgär” menar jag här bara att de var en del av den populära kulturen, de var inte ”intellektuella” eller ”fina”).

Det som svenska folkets kärlek för ABBA handlade om var, enligt min uppfattning, kärleken till det *egna* livet. Svenska folket älskade ABBA därför att ABBAs musik ”bara” roade dem personligen, och gjorde just dem som individer, lyckliga. Massorna tydde sig inte till ABBAs musik av några altruistiska skäl, som en vilja att främja ”samhällets” utveckling. När svenskar lyssnade till ABBAs musik gjorde de det för den *egna* lyckans skull. Jag tror att det var detta faktum som vänster människorna upplevde som så förhatligt.

Vänster människor anser nämligen att ”altruismen”, d.v.s. moralläran som säger att du har en skyldighet att leva för dina medmänniskors skull och att du har en skyldighet att offra din lycka för deras lyckas skull, är det moraliska idealet. Om man är anhängare av egoismen, moralläran som säger att varje människa har en rätt att leva för sin egen skull, då är man med nödvändighet *inte* vänster. Det är lättare för an kamel att passera genom ett nålsöga än det är för en egoist att vara vänster.

Och det är väl klart att om du anser att denna morallära, altruismen, är idealet – då måste du tycka illa om det när människor gör något för sin egen personliga lyckas skull? Även om det handlar om något så oskyldigt som att lyssna till en kommersiell pop grupps låtar?

Jag anser att den svenska vänsterns hat mot ABBA, och vänster människornas frenetiska försök att krossa ABBA, utgör ett varningstecken. Om vänstern inte ens vill tillåta svenskarna att lyssna på pop musik som gjorde dem glada – hur mycken lycka och hur mycket liv kan vi då förvänta oss att det skulle komma att finnas i ett Sverige som regerades av vänstern? Jag vågar påstå att vänsterns fientlighet mot ABBA visar att dessa 68:or var av precis samma skrot och korn som Maos rödgardister – som förklarade krig mot den kinesiska kulturen och det kinesiska folket, med landsomfattande förödelse och misär som resultat.

Om vi sätter värde på våra liv, får vi därför aldrig låta vänster människorna ta över Sverige, och förverkliga sin samhällsvision.

Vänsterns hyckleri

2010-05-08T02:01:00.000-07:00

En egenskap hos vänster människorna är att de är världsmästare på att hyckla. Ett par praktexempel på vänsterns hyckleri är dels dess´ inställning till invandringsfrågan, och dels dess´ tillämpning av lagarna mot ”hets mot folkgrupp”.

Låt oss ta invandringsfrågan först. Väldigt många vänster människor, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, vill begränsa invandringen. Deras motiv är vanligtvis att de vill ”skydda” de svenska jobbarna mot ”lönedumpning”.

Men varför är det ett grovt *hyckleri* av vänstern att vilja ”skydda” svenska jobbare mot konkurrens från fattiga invandrare och flyktingar från Tredje världen? Är det inte bara väldigt hederlig vänster politik att försöka slå vakt om de höga svenska lönerna? Tja, man måste komma ihåg att vänster människorna förespråkar två saker som rimmar illa med en invandrings begränsande politik. Vänster människorna hyllar dels utjämningsidealet, och dels idealet om att värna de ”svaga”.

Och hur kan det vara förenligt med utjämningsidealet att vilja begränsa invandringen från Tredje världen? Utjämning går ju ut på att man gör det sämre för de rika, för att i gengäld göra det bättre för de fattiga. Vänster människorna vill ju hela tiden ta mera i skatter från de rika *i Sverige*, i syfte att kunna ge mera förmåner till de fattiga *i Sverige*. Men varför skall utjämningen endast ske *inom* Sveriges egna gränser? Varför skall man inte också sänka lönerna för de relativt rika svenska arbetarna, för att i gengäld kunna betala löner åt en massa fattiga invandrare från Tredje världen som ju blir högre än lönerna som de skulle ha fått i sina hemländer? Det vore ju utjämning det också!

Och hur kan det vara förenligt med värnandet av de svaga att vilja begränsa invandringen från Tredje världen? De urfattiga människorna från sådana länder som Bangladesh, Etiopien, Kambodja o.s.v. är väl väldigt *svaga*? De lever ju ofta endast strax ovanför svältgränsen i sina hemländer. Om vänster människorna hyllar värnandet av de svaga, åligger det då inte vänster människorna att försöka hjälpa de fattiga i Tredje världen till ett bättre liv? Även ifall det medför ”dumpade löner” för de relativt starka svenska arbetarna? Vänster människorna älskar faktiskt att måla upp en nidbild av ”egoisten” som trampar ner de svaga, för att gagna sig själv och de egna. Börjar inte vänster människorna själva likna de där ”egoistiska” bestarna som hänsynslöst trampar ner de svaga, när de, vänster människorna, skickar fattiga stackare tillbaka till ett liv i armod i sina hemländer i Tredje världen – bara i syfte att ”skydda” de redan väldigt höga svenska lönerna? Beter sig inte dessa vänster människor, och de svenska arbetarna som stödjer dem i syfte att värna sina väldigt höga löner, som hänsynslösa "egoister"?

Så du ser. Vänster människorna tillhör världens allra grövsta hycklare när de motsätter sig en fullständigt fri invandring.

Vänster människorna är också grova hycklare när de tillämpar lagarna mot ”hets mot folkgrupp”. Vänster människorna är väldigt ivriga att sätta dit människor som anses ha hetsat mot sådana grupper som de svarta, de handikappade, de homosexuella, muslimerna o.s.v. Med andra ord, vänster människorna vill väldigt gärna förfölja människor som ger sig på de grupper som vänster människorna själva gillar. Men vänster människorna gör själva väldigt hatiska uttalanden mot grupper som de själva *o*gillar. Se bara på vilka hatiska uttalanden och gliringar vänster människor häver ur sig mot medlemmar av sådana grupper som de rika, arbetsgivarna, borgarna, moderaterna, höginkomsttagarna o.s.v. Minns Olof Palmes utfall mot SAF- direktörerna – ”dessa hatets och illviljans kolportörer”! Och sådana andra vänster människor som Stig Malm, Sigvard Marjasin, Pierre Schori, Sten Andersson, Lars Ohly o.s.v. har inte varit sämre, d.v.s. de har inte varit bättre.

Men varför skall det vara fritt fram för vänster människorna att uttala ringaktning mot exempelvis de rika, samtidigt som det renderar fängelsestraff när borgare uttrycker ringaktning mot exempelvis muslimerna.

Så du ser. Vänster människorna är som prinsessan på ärtan när någon ringaktar medlemmar av grupper som de själva gillar. Men de är hämningslösa när det gäller att *själva* sabla ner medlemmarna av de grupper som de själva ogillar. Vänster människorna tillhör således världens allra grövsta hycklare när det gäller tillämpningen av lagarna mot hets mot folkgrupp.

Kan man dra någon läxa av allt detta? Ja, vi bör inte ta vänster människorna en ringaste gnutta på allvar, när de inte vill eller inte kan, vara konsekventa. När de hycklar, visar de att de inte vill eller inte kan, leva som de själva lär. Och varför skall man ta sådana falska människor på allvar? Vänster människorna bara pratar i nattmössan.

Bekämpa islamismen på rätt sätt

2010-05-05T01:56:00.000-07:00

Många västerländska frihetsälskare tror att islamismen ställer dem inför ett dilemma. Skall de västerländska frihetsälskarna slå vakt om sina principer, och låta de muslimska invandrarna klä sig i burka och skaffa sig moskéer? Eller skall vi göra som i Belgien, och lagstifta mot burkor? Och skall vi göra som i Schweiz, och förhindra byggandet av moskéer? Skall västerlänningarna stå fast vid sina fina principer om att människor skall få klä sig som de vill? Och skall västerlänningarna stå fast vid att även muslimer skall få åt njuta religionsfriheten? Eller måste västerlänningarna avvika från sina frihetsprinciper, för att möta hotet från den islamistiska totalitarismen? Det är ingen hemlighet att det finns muslimer som bara vill dra nytta av västerlänningarnas tolerans, i syfte att göra förberedelser för att tvinga sin intoleranta tolkning av Islam på oss västerlänningar, och avskaffa vårt liberala samhälle.

Många västerlänningar tror sig stå inför ett olösligt dilemma. Om de tolererar de intoleranta, då riskerar de att gå miste om toleransen, d.v.s. friheten. Men om de *inte* tolererar de intoleranta, då går de också miste om toleransen, d.v.s. friheten.

Finns det någon väg ur detta skenbara dilemma? Ja, det finns en tämligen enkel utväg. Den är – bekämpa den islamistiska totalitarismen *på rätt sätt*. Om bara vi bekämpar islamismen på rätt sätt, slipper vi pressen på oss att bekämpa den på del sätt. Vad är rätt sätt att bekämpa den islamistiska totalitarismen? För att svara på den frågan måste vi analysera hotet litet grann.

Den islamistiska totalitarismen utgör ett hot mot västländerna, därför att islamistiska extremister begår våldsdåd mot västerlänningar. Nå – vad är, principiellt sätt, rätt sätt att bekämpa angreppsvåld med? Med försvarsvåld, naturligtvis. Om någon slår dig, bör du slå tillbaka, och inte bara vända andra kinden till.

Men har inte västländerna redan börjat bekämpa den islamistiska totalitarismen med försvarsvåld? USA och andra västländer krigar ju mot islamisterna i Irak och Afghanistan? Jo, men det räcker inte. Den drivande kraften bakom den islamistiska totalitarismen är Tehran-regimen. För att verkligen bekämpa det islamistiska hotet mot västländerna, måste västländerna ta steget att gå i krig mot Iran. President Bush valde efter 9/11 att bara gå i krig mot två mindre betydelsefulla krafter - Hussein-regimen i Irak och talibanerna i Afghanistan. Men det var ungefär som om President Roosevelt hade valt att ”bekämpa” fascismen genom att bara gå i krig mot Mussolinis Italien, men hade lämnat Nazityskland i fred.

Eftersom Tehran-regimen tillåts att sitta kvar i orubbat bo, trots att den fortlöpande skickar ut terrorister för att mörda västerlänningar, växer den islamistiska totalitarismen sig starkare och starkare. Västerlänningarna möter därför militanta muslimer överallt bland de muslimska invandrarna. Och då blir det svårt för västlänningarna att hålla fast vid sina fina principer om tolerans. Eftersom västerlänningarna har låtit sig sättas på defensiven i Mellanöstern, genom att dra sig för att ta itu med Iran – pressas västerlänningarna till att också gå på defensiven i sina hemländer i Västeuropa. Det ena ger det andra.

De islamistiska fundamentalisterna lägger märke till att västerlänningarna verkar vara för fega för att våga gå i krig mot Iran. Då får de islamistiska fundamentalisterna råg i ryggen. ”De här ynkliga västerlänningarna! De är uppenbarligen fegisar. De vågar inte slå tillbaka mot mullorna – trots att alla vet att mullorna ligger bakom det mesta av den islamistiska terrorismen. Nå, om västerlänningarna är sådana usla fegisar, då har vi inget att vara rädda för! Västerlänningarna är bara papperstigrar! Så vi kan besegra dem, om bara vi slaktar dem med tillräcklig beslutsamhet.” Ungefär så resonerar nog många unga muslimska män, när de överväger om de skall ge sig in på en karriär som terrorister/martyrer.

Det skulle bli andra bullar om USA, och de övriga västländerna, slog till mot Iran med full kraft. Då skulle islamisterna få se hur svag och patetisk mullornas regim i själva verket är. Ett svidande nederlag i krig för Tehran-regimen skulle demoralisera hela den islamistiska rörelsen.

Och västländerna har ett enormt naturligt övertag gentemot islamisterna. Det övertaget består av konsekvenserna av respekten för förnuftet i den västerländska kulturen. Tack vare att västländerna sätter värde på förnuftet, vetenskapen och friheten har västländerna moderna, starka industrisamhällen. De har därför en överlägsen materiell förmåga att föra krig. Irans militär skulle inte ha en chans mot USAs militär. Eftersom kulturen i Iran sätter värde på den blinda tron och lydnaden, i stället för på förnuftet, kan Iran ju knappt tillverka ens moderna handeldvapen. USA däremot tillverkar hypermoderna jaktflygplan, robotar, stridvagnar, kärnkraftsdrivna hangarfartyg o.s.v. Problemet är ”bara” att västländernas egna multikulturalister och pacifister har förstört västländernas vilja att försvara sig med våld.

De islamistiska totalitärernas framgångar vilar på den femte kolonnen i västländerna, som multikulturalisterna och pacifisterna i praktiken utgör. För att vi i västländerna skall kunna besegra de islamistiska totalitärerna, måste vi först besegra multikulturalisterna och pacifisterna på hemmaplan. Det är egentligen multikulturalisterna och pacifisterna, d.v.s. den vår tids vänster, som utgör det verkliga hotet mot vår frihet.

Rätt sätt att bekämpa den islamistiska totalitärismen är därför att börja med att tillbakavisa multikulturalisternas och pacifisternas irrlära att det är moraliskt fel för västländerna att med våld försvara sig mot icke-västländer. Om och när vi gör det, kan vi gå vidare och besegra Tehran-regimen i krig. Och sedan kommer den islamistiska rörelsen att bli så pass demoraliserad att den inte förmår pressa oss till att avskaffa friheten på hemmaplan. Då kan vi visa tolerans mot muslimerna, utan att de utnyttjar vår tolerans för att utplåna vår älskade liberalism.

Avskaffa presstödet!

2010-05-04T08:07:00.000-07:00

Presstödet lär berättigas med hänvisning till ”allmännyttan”. Presstödet sägs främja intresset av att angelägna samhällsfrågor blir allsidigt belysta. Men nu är det ju så att begreppet ”allmännyttan” kan betyda i stort sett vad som helst.

En socialdemokrat kanske tycker att flera industrijobb tjänar allmännyttan. En miljöpartist kanske i stället tycker att färre fabriker, och därmed *färre* industrijobb, tjänar allmännyttan. En vänsterpartist kanske tycker att en minskad försvarsbudget tjänar ”allmännyttan”. En moderat kanske tycker att en *ökad* försvarsbudget i stället tjänar ”allmännyttan”. O.s.v.

Med tanke på att begreppet ”allmännyttan” är som en gummiparagraf, som kan tänjas till att betyda nästan vad som helst, är det inte att undra på att det uppstår kontroverser om hur lagen om presstöd skall tillämpas. Reglerna säger förvisso att presstöd endast skall ges till ”reguljär allmän nyhetsförmedling”. Men, vem skall bestämma vad som utgör ”riktig” allmän nyhetsförmedling? Staten? Vi borde bäva för en samhällsordning där *staten* bestämmer vad som utgör ”riktig” nyhetsförmedling. *Statliga* nyheter? Nej tack!

Låt mig konkretisera litet. Anta att en tidning trycker en nyhetsnotis där det står – ”En forskare vid Lunds universitet har nyligen lagt fram starka vetenskapliga bevis mot teorin om den globala uppvärmningen.” Är detta en nyhet eller en åsikt? Många miljöaktivister skulle nog påstå att det här är en åsikt. ”Nyheten” säger ju att beviset är *starkt*. Är inte det en värdering? D.v.s. en åsikt? Vem skall avgöra vilka vetenskapliga bevis som är ”starka”, och vilka som bara är ”svaga”. Statsministern? Miljöministern? Riksdagen? Arbetsmarknadens parter?

Eller anta att en tidning trycker en nyhetsnotis där det står – ”En LO ekonom har nyligen lagt fram starka vetenskapliga bevis för att den borgerliga regeringens skattepolitik ökar arbetslösheten.” Är det en nyhet eller en åsikt? Vem skall avgöra om ”beviset” i fråga verkligen är ”vetenskapligt”, eller om det bara är en partsinlaga i den politiska debatten? Statsministern? Arbetsmarknadsministern? Ekonomiministern? Riksdagen?

Eller anta att en tidning trycker en nyhetsnotis där det står – ”Den ökade invandringen från Mellanöstern har orsakat en ökad brottslighet i Rosengård.” Är det en nyhet? Eller en åsikt? Eller rentav en *rasistisk* åsikt? Det *kan* ju möjligen vara så att en ökad invandring från Mellanöstern har ett samband på något vis med en ökad brottslighet i Rosengård. Det är inte omöjligt. Men å andra sidan låter det väldigt mycket som en Sverigedemokratisk skröna. Vem kan säga säkert? Statsministern? Invandringsministern? Rikspolischefen? De lokala poliserna i Rosengård?

Som du borde kunna se av exemplen ovan, utgör Presstödet en Pandoras ask i den svenska politiken. Det är upplagt för maktmissbruk. Det finns hur stora möjligheter som helst för staten att gripa in och börja styra nyhetsbildningen.

Och det är inte heller ”bara” nyhetsbildningen som kan komma att förstöras av politikerna och de statliga byråkraterna. Staten kan ju tänkas neka presstöd till tidningar som ger utrymme åt ”fel” åsikter på sina opinionssidor också. Presstödsreglerna är inte glasklara. En inflytelserik politiker eller byråkrat skulle därför mycket väl kunna tänkas kunna komma undan med att i smyg tubba Presstödsnämnden till att ”klämma åt” en politiskt inkorrekt tidning.

Förresten, varför är det just *socialdemokratiska* tidningar som i så hög grad har tjänat på Presstödet under åren som har gått? Kan det ha något att göra med att det ursprungligen var socialdemokraterna som drev på införandet av presstödet?

Nej, presstödet är ett hot mot demokratin, eller rättare sagt, mot friheten. Friheten är beroende av en fri nyhetsförmedling och en fri opinionsbildning. Om staten går in och delar ut pengar till somliga tidningar och inte andra, är det så gott som bergsäkert att staten också kommer att påverka, d.v.s. snedvrida och korrumpera, nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen.

Avskaffa därför presstödet!

Utgör aborter mord?

2010-05-02T01:27:00.000-07:00

Somliga människor, exempelvis kristdemokraterna, anser att aborter är en form av mord. Av dem som anser att aborter är mord, vill en del av dem förbjuda aborter i lag. Det vill inte samtliga kristdemokrater som anser att aborter är mord. De är hycklare. Hur kan man säga å ena sidan att aborter är mord, och å andra sidan att de *inte* skall totalförbjudas i lag? Lagen kan väl inte tolerera *mord*?

Men hursomhelst - om vi funderar närmare på frågan, bör vi kunna inse att aborter i själva verket inte utgör mord. Att begå ett mord betyder att ta livet av en levande varelse – eller hur? Och tar man livet av en levande varelse när man begår en abort? Ingalunda.

Visst, livet börjar vid befruktningen. Så ett foster är visst vid liv.

Men ett foster är inte en levande *varelse*. Min tumme är just nu vid liv. Hudcellerna, muskelcellerna, fettcellerna o.s.v. i min tumme utövar just nu metabolism. Blodet forsar genom blodkärlen i min tumme. Jag känner smärta om jag slår mig på min tumme. Min tumme är onekligen vid liv. Men min tumme är inte en levande *varelse*. En levande varelse är en självständig entitet. En del av en levande varelses kropp däremot, som min tumme eller en kvinnas foster, är inte en självständig entitet. Den har ett gemensamt blodomlopp med ”modervarelsen”. Den har ett gemensamt nervsystem med ”modervarelsen”. Den har ett gemensamt immunsystem med ”modervarelsen”. Och den dör om den skiljs från ”modervarelsen”.

Om jag skär av min tumme, upphör den snabbt att vara vid liv. Eftersom den inte är en levande *varelse*. Den börjar snart ruttna och upplösas om jag skär av den från min hand. Ett foster ”dör” också om det aborteras. Det börjar snart ruttna och upplösas. Men jag begår väl inte ett mord om jag skär av min egen tumme, eller om jag ger en läkare i uppdrag att amputera min tumme? På samma sätt begår inte en kvinna ett mord, om hon ger en läkare i uppdrag att abortera hennes foster. Fostret är en del av hennes kropp, precis som min tumme är en del av min kropp. Och kvinnan har en rätt att göra vad hon vill med samtliga delar av sin egen kropp, precis som jag har rätt att göra vad jag vill med samtliga delar av min.

Nu är det förstås *en* skillnad mellan min tumme och en kvinnas foster. Om jag avstår ifrån att skära av min tumme, kommer den bara att förbli en tumme. Men om en kvinna avstår från att abortera sitt foster, kommer fostret så småningom att bli till en levande varelse, en bebis. Men det betyder bara att fostret är en *potentiell* människa. Det är inte en existerande människa. Och det är en himla stor skillnad. En potential är aldrig samma sak som en aktualitet. Jag kan säga att mina aktier är potentiellt värda flera miljarder kronor. Men innan de faktiskt har blivit till en miljardförmögenhet kan jag inte sälja dem för flera miljarder kronor, eller belåna dem för flera miljarder – eller hur? En skådespelerska kan väl inte göra anspråk på att få en Oscar – bara genom att argumentera att hon har *potentialen* att bli en stor skådespelerska? En löpare kan väl inte göra anspråk på att få en olympisk guldmedalj – bara genom att argumentera att han har *potentialen* att springa fortare än alla andra människor?

Nej, endast redan existerande levande människor kan mördas. En potentiell människa kan inte mördas.

Och endast levande *människor* kan mördas. En levande *del* av en människa, vare sig det är en tumme eller ett foster, kan likaså inte mördas.

Så – en abort utgör inte ett mord. Aborter bör därför vara helt lagliga.

Har djuren några rättigheter?

2010-04-29T08:14:00.000-07:00

En moralisk fråga som många människor i dagens Sverige har problem med är den om huruvida andra djur än människor har några rättigheter. Att Djurens rätts-rörelsen är så stor som den är tyder på det.

Vi kanske bör ta saken från början. Varför har *människor* rättigheter? Därför att det objektivt sett är ett existensvillkor för människor, närhelst de lever tillsammans i ett samhälle. Ingen människa skulle kunna räkna med att överleva i ett samhälle där det var fritt fram för var och en att mörda, stjäla, misshandla, våldta o.s.v. efter eget tycke. Människors grundläggande överlevnadsverktyg är förnuftet. Och våldet sätter förnuftet ur spel. När en annan människa utsätter dig för våld, hindrar hon dig från att handla i enlighet med ditt eget omdöme. Om hon mördar dig, eller misshandlar dig, motverkar hon din möjlighet att leva överhuvudtaget - bokstavligen. Om hon låser in dig i en fängelsecell, då hindrar hon dig från att *handla* i enlighet med ditt eget förnufts omdöme. Och, om hon stjäler ditt egendom, hindrar hon dig från att använda de saker som du förvärvar med dina egna handlingar, på det sätt som du själv bedömer tjänar ditt eget liv.

Människans rättigheter är endast möjliga för att människan är en förnuftsvarelse. Om människan överlevde på samma sätt som de övriga djuren, då skulle hon sakna behov av rättigheter. Om människor överlevde genom att bara lägga beslag på mat som redan fanns, t.ex., i stället för att producera eller köpa eget, då skulle de inte vara sådana varelser som behövde en egendomsrätt för att överleva. Lejon och antiloper, de överlever genom att bara hitta och käka mat som redan finns. Eftersom de inte är förnuftsvarelser, producerar de ingen mat, så de behöver ingen egendomsrätt för att överleva.

Dessutom skulle ingen varelse förutom en förnuftsvarelse, klara av att fatta vad en rättighet ens är. Och de skulle därför aldrig klara av att respektera andras rättigheter. Hur många gångar har du sett en katt som jagade en mus, stanna upp och säga till sig själv – ”Den här musen har en rätt till sitt liv – så jag har inte rätt att döda och äta upp den – trots att jag är hungrig. OK, jag lämnar musen ifred.”?

Så du ser, endast förnuftsvarelser har rättigheter. Andra djur än människan saknar därför rättigheter. Så enkelt är det.

Inget lejon, inget rådjur, ingen myra, ingen fisk, inget träd o.s.v. har någonsin respekterat en enda människas rättigheter. Närhelst en människa kommer i vägen för ett hungrigt lejon, eller en arg elefant, har lejonet eller elefanten aldrig någonsin tvekat att döda människan, bara för att människor har en rätt till sitt liv. Inga andra djur än människor är ens medvetna att en sådan sak som ”rättigheter” överhuvudtaget existerar.

Somliga ”djurvänner” säger att vi människor skall respektera djurens påstådda rättigheter i alla fall. Varför? Som en altruistisk handling. Vi kommer aldrig att möta någon tacksamhet från djuren, om vi avstår från att döda dem. De är ju inte ens medvetna om sin egen dödlighet, så hur kan de bli glada och tacksamma för att de slipper dö? Att grisar verkar känna en ”dödsångest” i slakteriet beror knappast på att de *förstår* att de är på väg att dö, det är nog bara så att de känner sig rädda för att de befinner sig i en för dem obekant och stressande miljö.

Om vi avstår från att döda ett djur, och/eller från att orsaka det smärta, när det ligger i vårt eget intresse att döda djuret eller att orsaka det smärta, blir det en uppoffring. Om vi, t.ex., avstår från att testa ett nytt läkemedel, som kan rädda liv på människor, på laboratoriemöss, bara för att skona mössen, då kommer människor att dö i onödan och mössen kommer inte ens att tacka oss, eller återgälda vår generositet på något annat sätt heller. ”Djurvännerna” är altruister. Som alla medvetna altruister hatar de människan, och de vill därför försöka få människor att begå uppoffringar, så att människornas liv förstörs.

På samma sätt som vi bör vara sunda egoister i förhållande till andra människor, bör vi vara det i förhållande till djuren. Vi avstår från att döda eller på annat sätt använda (angrepps)våld mot andra människor därför att vi vet att de har rättigheter. Det är egoistiskt att respektera andra människors rättigheter, eftersom de faktiskt har rättigheter, och vi tjänar våra egna intressen när vi beaktar det verklighetens faktum. Men eftersom de övriga djuren *inte* har rättigheter, vore det endast en altruistisk, självuppoffrande generositet om vi avstod från att använda våld mot dessa djur, när det låg i vårt intresse att göra så. Och vi bör inte vara ”generösa”, till priset att vara självuppoffrande, vare sig mot andra människor eller mot de övriga djuren.

Men att de övriga djuren saknar rättigheter, av det följer inte att vi skall plåga dem utan orsak. Vi bör testa läkemedel på djur, när det ligger i vårt eget intresse att göra så, även om det innebär att djuret utsätts för fysiskt smärta. Vi vore nämligen omoraliska om vi offrade en människas liv, för en laboratoriemus´ eller – apas´ skull. Men vi vore också omoraliska, om vi torterade en mus eller en apa, bara för det sadistiska nöjets skull (om vi nu vore sådana sadister). Varför vore vi omoraliska, om vi gjorde det – om mössen och aporna nu saknar rättigheter? Tja, det är alltid omoraliskt att vara irrationell, och det är irrationellt, rentav sjukt, att gotta sig i en sådan irrationell emotion som lusten att plåga levande varelser. Det tjänar ju inget vettigt syfte att tortera en varelse, såsom det tjänar ett vettigt syfte att testa ett nytt läkemedel.

Så, av alla de skäl som jag har redovisat ovan, måste vi dra slutsatsen att de övriga djuren än människan saknar rättigheter. Och vi måste inse att djurens rätts-rörelsen är ond. ”Djurvännerna” älskar inte djuren. De hatar människan.

Objektiv moral

2010-04-27T22:41:00.000-07:00

Det betraktas som en självklarhet i västvärlden idag, att det finns objektiva fakta, men att det samtidigt inte finns någon objektiv moral. M.a.o. att vi kan ha säkra kunskaper om vad som objektivt sett *är*, men att vi bara kan ha åsikter om vad som *bör* vara.

Jag håller inte med detta. Den enda moralen som är värd namnet är en objektiv moral, som inte bara är en fråga om subjektiva åsikter. Men hur kan man komma fram till att en sådan moral finns, och vad den är?

Till att börja med, handlar alla moralfrågor dels om vilka mål man bör sträva efter, och dels om vilka medel man skall använda för att nå dessa mål. Jag menar att både valet av mål och valet av medel kan vara *objektiva*.

Låt oss börja med den fråga som de flesta människor antagligen har mest problem med – hur kan man säga *objektivt* vad människors mål bör vara? För att besvara denna fråga måste vi först ha klart för oss varifrån begreppet *bör* kommer ifrån. ”Bör” hänger ju ihop med mål, målet är ju det som ett *bör* säger är eftersträvansvärt.

Vilka fakta i verkligheten ger upphov till självaste existensen av *bör* satser? Svaret är att det endast är livet som möjliggör existensen av bör satser. Varje levande varelse måste till sin natur sträva efter värden för att uppehålla sitt liv. Ett lejon *måste* jaga och äta djur som antiloper – annars dör det. En antilop *måste* hitta och äta växter, och springa ifrån hungriga lejon – annars dör det. En haj *måste* jaga och äta djur som sälar och fiskar – annars dör den. Även en växt *måste* skicka ner sina rötter i jorden för att hämta näring, och den *måste* vända sina blad mot solen för att hämta energi – annars dör den. Och det är bara levande varelser som står inför ett fundamentalt alternativ – att leva eller dö, att fortsätta att existera eller att upphöra att existera. Och deras egna handlingar gör skillnaden.

Icke-levande entiteter, som stenar och floder, ställs inte inför ett liknande alternativ. En sten kan inte sätta sig själv i rullning. En flod kan inte själv ändra sitt lopp. Och även om en sten vittrar sönder under årmiljonerna, så försvinner inte mineralerna som den är gjord av. Och även om en flod torkar ut, försvinner inte vattnet som forsade genom den. Endast ett *liv* kan upphöra att existera, och bara för en levande varelse är det dess´ egna, självförvållade handlingar som gör skillnaden. Av alla dessa skäl måste man konstatera att livet är källan till existensen av bör satser i verkligheten.

Vad innebär det då om en människa säger – ”Jag har bestämt mig för att döden är ett bättre mål än livet. Så jag anser att jag *bör* hellre eftersträva döden än det fortsatta livet.” Det innebär att hon kapar grenen som hon sitter på. Hon säger – ”Jag har bestämt mig för att jag bör upphäva alla bör satser.” Om hon eftersträvar döden, då negerar hon ju det som ger upphov till sin utsaga att döden kan vara ett bör. Hon gör sig skyldig till en grov självmotsägelse. Hon säger ju – ”Eftersom livet är ett värde, och det av det skälet är möjligt att uttala bör satser – bestämmer jag nu att livet *inte* är ett värde.”

Att göra något annat än livet till målet för en bör sats är att begå en självmotsägelse. Och det är inte rationellt, d.v.s. objektivt, att försöka komma undan med en självmotsägelse. Att säga att döden är ett lika bra mål som livet är som att säga att noll är lika med ett.

OK, om livet är det enda möjliga yttersta värdet enligt en objektiv morallära – hur kan man då veta vad som är de objektivt riktiga medlen för att uppnå det målet? Det är tämligen enkelt. Livet kan endast uppehållas med vissa medel, och inte med andra. *Om* du nu har blivit varse om att du *bör* leva, då går det tämligen lätt att upptäcka att du *måste* göra vissa saker och inte andra. Du måste andas frisk luft och inte exempelvis kolmonoxid, du måste dricka söt vatten och inte salt vatten eller svavelsyra, du måste äta vissa sorters mat och inte andra o.s.v. Moral handlar i princip om fakta som dessa, fast moraliska principer är mera allmänna än sådana här konkreta regler. En rationell moral slår fast att *om* du vill leva, då måste du vara rationell, du måste vara produktiv, du måste vara ärlig, du måste vara rättvis o.s.v.

Jag har inte här utrymme att bevisa att just rationalitet, produktivitet, ärlighet och rättvisa faktiskt är dygder enligt en objektiv moral, men du borde kunna inse att det skulle vara åtminstone väldigt svårt att överleva om du krigade mot verkligheten, om du vägrade att arbeta och om du krigade mot dina medmänniskor genom att ljuga och vara orättvis.

Nu är det förstås så att alla människor inte är eniga om vad som är den objektiva moralen. Men det betyder inte att denna moral inte finns, och att den inte är objektiv. En gång i tiden var inte alla människor eniga om att gravitationslagen fanns. Före Isaac Newton var gravitationslagen faktiskt okänd. Men den fanns där hela tiden, även om människorna inte visste om det. Och vem som helst som ramlade ner från en stor höjd dog, redan innan Isaac Newton upptäckte gravitationslagen – eller hur? Det är samma sak med den objektiva moralen. Den som inte känner till, och inte praktiserar, denna moral misslyckas med att leva ett bra liv precis som den som är omedveten om gravitationslagen ändå dör om hon ramlar från en tillräckligt hög höjd.

Du kan visst intala dig själv att moralen är något subjektivt, och att du därför kan göra vad du känner för att göra. Men du kommer då att betala ett pris för den dumheten.

Kan en egoist någonsin hjälpa andra?

2010-04-26T06:06:00.000-07:00

Altruister vill gärna svartmåla sin motståndare, d.v.s. egoismen som morallära. Därför målar de upp en nidbild av egoismen. De säger – ”Det är tur att så få människor är riktiga egoister. En riktig egoist skulle bara kliva över en olycksoffer som låg på trottoaren med ett brutet ben, utan att ens ringa efter en ambulans, trots att han (egoisten) bar på en mobiltelefon. En riktig egoist skulle ju aldrig lyfta ett finger för att hjälpa en annan människa!”

Detta är en nidbild av egoismen. Fråga dig själv – ”Hur många människor känner jag som bara skulle kliva över en olycksoffer liggande på trottoaren, utan att ens ringa efter en ambulans, när de bar på en mobiltelefon?” Knappaste en enda, eller hur? Sådana typer är väl ungefär lika vanligt förekommande som seriemördare? OK, är det verkligen plausibelt att förklaringen till detta faktum är att riktiga egoister är lika sällsynta som seriemördare? Det tror inte jag.

Och altruisterna *själva* brukar ju säga – ”Alla människor tänker bara på sig själva i detta dj-la samhälle vi lever i.” Så altruisterna själva kan väl inte rimligen göra gällande att det inte finns en hel del riktiga egoister i dagens Sverige – som uppenbarligen *inte* kliver över olycksoffer liggande på trottoaren, utan att ens ringa efter en ambulans (Och var är alla dessa märkliga egoister som kliver över olycksoffer på trottoaren, som altruisterna påstår finns, om de verkligen finns?).

Men om riktiga egoister i verkliga livet ringer efter en ambulans, när de påträffar en olycksoffer liggande på trottoaren – hur kan vi då förklara det beteendet? Är det inte så att en riktig egoist *per definition* aldrig lyfter ett finger för att hjälpa en annan människa, som befinner sig i nöd? Nej, enligt en *rationell* definition av begreppet ”egoism” kan en riktig egoist mycket väl tänka sig att hjälpa en annan människa. *Närhelst* det *inte* är en uppoffring att göra så.

En rationell, neutral, ordboksmässig definition av begreppet ”egoism” är nämligen att en ”egoist” är en människa som alltid gör det som ligger i hennes eget intresse. Det innebär att en riktig egoist *aldrig* gör *uppoffringar*. Att göra en uppoffring är att ge upp ett större värde mot ett mindre värde eller mot inget värde. Om jag ger upp en tia idag, men i gengäld får en hundring i morgon, då har jag inte gjort en uppoffring. Då har jag ju i stället gjort en vinst. Men om jag ger upp en tia idag, och i gengäld endast får en enkrona i morgon, *då* har jag gjort en uppoffring. Att göra uppoffringar i stället för att vara egoistisk, är som att göra förluster i stället för att göra vinster. Och på samma sätt som ett företag som ständigt gör förluster så småningom kommer att gå i konkurs, kommer en människa som konsekvent praktiserar den altruistiska moralläran, och ständigt gör uppoffringar, så småningom att dö.

Men hur kan då en riktig egoist någonsin hjälpa en annan människa, som befinner sig i nöd? Enkelt. Det är ju långt ifrån alltid en *uppoffring* att hjälpa en annan människa! Och varför skulle inte en riktig egoist kunna hjälpa en annan människa, när det *inte* är en uppoffring för henne att göra så? Fråga dig själv – ”Om jag träffar på ett olycksoffer som ligger på trottoaren med ett brutet ben, vad förlorar jag på att bara ringa efter en ambulans, med min mobiltelefon?” Du ser, det skulle väl inte kosta dig något att tala om att bara ringa ett telefonsamtal, för att därmed kanske rädda en medmänniskas liv? Så varför inte göra det?

En riktig fanatisk altruist kommer nu att argumentera att en riktig egoist skulle strunta i att ringa efter ambulansen ”därför att alla vet att riktiga egoister är elaka!” Men på vilket sätt tyder den rationella definitionen på begreppet egoismen på att en riktig egoist *måste* vara ”elak” för att vara en riktig egoist? En riktig egoist är ju en människa som alltid gör det som ligger i hennes eget intresse. På vilket sätt ligger det i en människas intresse att regelmässigt vara ”elak”? Varför kan inte en hygglig prick vara en egoist? Varför måste du vara sadistisk för att alltid göra det som ligger i ditt eget intresse? Är endast sadister riktiga egoister?

Det är förvisso sant att en riktig egoist *inte* skulle hjälpa en annan människa till priset av att göra en uppoffring. Om det där olycksoffret liggande på trottoaren med ett brutet ben behövde en operation som kostade 100.000 kronor, för att kunna gå igen utan att halta – då skulle nog ingen riktig egoist personligen hosta upp 100.000 kronor av sina egna pengar för att betala den operationen.

Men att ringa ett telefonsamtal är ju inte som att hosta upp 100.000 kronor. Det finns ingen som helst rationell anledning att utgå ifrån att en människa skulle ha ett eget intresse av att låta andra människor lida, som ett slags *självändamål*. Och det är vad det skulle vara fråga om, om en riktig egoist lät en annan människa lida, hellre än att bara ringa ett telefonsamtal, som inte skulle kosta henne något att tala om. Ja, det är sant att det alltid kostar några öre att ringa ett mobilsamtal, men en normal människa märker ju inte ens skillnaden i sin privatekonomi, när hon ringer ett enda extra telefonsamtal vid något tillfälle. Så på vilket sätt är det en uppoffring att ringa det där telefonsamtalet?

OK, nu ser vi att en riktig egoist *kan* hjälpa andra människor. Hon kan göra det närhelst det inte är en uppoffring. En riktig egoist är inte som den där karaktären Ebenezer Scrooge, som Charles Dickens fantiserade om. Den bilden av den riktiga egoisten är bara en nidbild. En riktig egoist är, enligt min uppfattning, en mycket mera tilltalande och trevlig människa än en riktig altruist. Jag skulle mycket hellre ha en riktig egoist som min vän, än en riktig altruist.